Ärendet gällde Europeiska unionens råds vägran att bevilja full tillgång till rättsliga yttranden om lagstiftningsförslagen till förordningar om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (Eppo) och om Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust).

Under ombudsmannens undersökning gick rådet med på att lämna ut två av de fyra handlingarna, men vidhöll sin vägran att lämna ut de två återstående handlingarna fullt ut, även om partiell tillgång beviljades.

Ombudsmannen godtar att vägran att lämna ut de juridiska yttrandena till fullo motiverades med att det skulle undergräva skyddet för juridisk rådgivning och domstolsförfaranden. Hon avslutar därför ärendet med att konstatera att det inte föreligger något administrativt missförhållande, men uppmanar rådet att se över sin vägran mot bakgrund av den ytterligare tid som förflutit.

Ärendet väcktes av en sammanslutning av juridiska experter från hela Europeiska unionen som genomförde ett projekt som medfinansierades av Europeiska kommissionen. Det rörde sig om ett påstått felaktigt återkrav, efter en revision, av belopp som felaktigt ansetts vara icke stödberättigande enligt bidragsavtalet.

Ombudsmannen undersökte frågan och drog slutsatsen att en lösning hade hittats efter hennes ingripande. Hon avslutade därför ärendet.

Ärendet gällde kommissionens underlåtenhet att svara på klagandens meddelanden om sina svårigheter med att lämna in ett bidragsförslag. På grund av tekniska problem kunde klaganden inte ansöka via kommissionens system Priamos. I stället lämnade den sitt förslag via e-post, som förblev obesvarat.

Ombudsmannen undersökte frågan och bad kommissionen att svara. I sitt svar bad kommissionen om ursäkt för att den inte hade svarat tidigare. Den uppgav att den inte kunde godta klagandens e-postansökan eftersom systemet hade fungerat korrekt och kommissionen inte hade kunnat identifiera några försök från klagandens sida att skicka förslaget via Primamos före tidsfristens utgång.

Ärendet gällde Europeiska kommissionens vägran att ge allmänheten fullständig tillgång till utvärderingsrapporterna om förslagen till ett EU-finansierat projekt om romer i Albanien.

Ombudsmannen undersökte frågan och fann att kommissionen korrekt hade vägrat fullständig tillgång på grundval av undantaget för allmänhetens tillgång som skyddar kommersiella intressen. Hon drog därför slutsatsen att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande.

Ärendet gällde kommissionens vägran att ge allmänheten tillgång till handlingar som rör den brittiska underrättelsetjänstens övervakning av internet. Ombudsmannen rekommenderade att kommissionen skulle bevilja tillgång till en särskild handling (en skrivelse från Förenade kungarikets utrikesminister till kommissionens dåvarande vice ordförande) och, när det gäller övriga begärda handlingar, att kommissionen antingen skulle lämna ut dem eller vederbörligen motivera varför den ansåg att utlämnandet måste vägras.

Kommissionen beslutade att offentliggöra den brittiska utrikesministerns skrivelse och godtog därmed den första delen av ombudsmannens rekommendation. Kommissionen vidhöll dock sin ståndpunkt att inte lämna ut de övriga handlingarna. Den motiverade denna ståndpunkt med att den fortfarande utredde frågan om huruvida Storbritanniens massövervakningsprogram strider mot EU-lagstiftningen, särskilt när det gäller individens rätt till dataskydd. Kommissionen hävdade att fram till dess att dess undersökning slutgiltigt avslutats skulle ett tidigt utlämnande av resten av de berörda handlingarna inverka negativt på dialogen mellan de brittiska myndigheterna och kommissionen. Mer allmänt hävdade företaget att dess förmåga att genomföra sin undersökning på ett effektivt sätt och att besluta om lämpliga åtgärder bör skyddas från risken för yttre påtryckningar. Slutligen ansåg kommissionen inte att det förelåg ett övervägande allmänintresse av utlämnandet.

Ombudsmannen är inte övertygad om att kommissionen på ett tillfredsställande sätt har motiverat sitt beslut att vägra allmänheten tillgång till de återstående icke utlämnade handlingarna. Eftersom kommissionen varken har lämnat ut dessa handlingar eller lämnat tillräckliga skäl för att vägra allmänheten tillgång till dem, står det klart att kommissionen har avvisat ombudsmannens rekommendation i fråga om dessa handlingar. Ombudsmannen noterar vidare att kommissionen inte verkar ha vidtagit några åtgärder i fråga om sin undersökning sedan 2013. Ombudsmannen anser därför att kommissionens åtgärder i detta fall utgör administrativa missförhållanden och i själva verket allvarliga administrativa missförhållanden med tanke på hur viktig frågan är för EU-medborgarna.

Klaganden i detta mål, en luxemburgsk medborgare, uteslöts från att konkurrera om en tjänst i Frankrike på grund av att hon inte är fransk medborgare. Tjänsten i fråga var en domare som inte var ordförande och som skulle företräda FN:s flyktingkommissariat vid den franska asyldomstolen. Klaganden framförde till Europeiska kommissionen att begränsningen av tjänsten till franska medborgare föreföll vara en överträdelse av bestämmelserna i EU-lagstiftningen om fri rörlighet för arbetstagare. När kommissionen ansåg att det inte förelåg någon överträdelse av EU-lagstiftningen kontaktade klaganden ombudsmannen.

Kommissionen ansåg att ett undantag från rätten till fri rörlighet för arbetstagare var tillämpligt. Detta undantag gäller för anställning i offentlig tjänst och föreskrivs i artikel 45.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Kommissionen medgav att ett beslut i denna fråga krävde en konkret bedömning av arten av uppgifterna och ansvarsområdena för den domare som inte var ordförande och hävdade att den hade gjort en sådan bedömning. Ombudsmannen noterade att kommissionen som en del av denna bedömning inte hade kontaktat de franska myndigheterna för att få ytterligare information om tjänsten i fråga. Ombudsmannens ursprungliga förslag var därför att kommissionen skulle se över sin bedömning av överträdelseklagomålet och hon föreslog att kommissionen skulle samråda med de franska myndigheterna. Som svar på detta förslag vidhöll kommissionen att den hade tillräckligt med information för att kunna avgöra frågan och att det därför inte var nödvändigt att kontakta de franska myndigheterna. Efter att ha granskat sitt detaljerade svar på förslaget godtog ombudsmannen att kommissionen i detta fall hade tillräckligt med information för att kunna grunda sitt beslut. Hon avslutade därför undersökningen med att konstatera att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande.

EU:s migrationspolitik omfattar frivilligt eller påtvingat återvändande av irreguljära migranter från tredjeländer (asylsökande som fått avslag och personer utan giltigt uppehållstillstånd) till deras ursprungsländer. Insatser för påtvingat återvändande kan till sin natur innebära allvarliga kränkningar av de grundläggande rättigheterna. Syftet med denna undersökning på eget initiativ var att klargöra hur Frontex, i egenskap av samordnare av gemensamma insatser för återvändande, säkerställer respekten för de återvändande personernas grundläggande rättigheter och mänskliga värdighet.

Ombudsmannen inhämtade synpunkter från Frontex och dess ombud för grundläggande rättigheter, inspekterade Frontex-akter och fick bidrag från medlemmar i Europeiska ombudsmannanätverket, Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, FN:s flyktingkommissariat och ett antal icke-statliga organisationer. Hon konstaterade att även om mycket har gjorts måste Frontex öka insynen i sitt arbete inom ramen för den gemensamma insatsgruppen, ändra sin uppförandekod på områden som läkarundersökningar och användning av våld och samarbeta mer med medlemsstaterna. Frontex måste göra allt som står i dess makt för att främja en oberoende och effektiv övervakning av gemensamma insatsgrupper.

Ombudsmannen avslutar sin undersökning med en rad förslag till Frontex om hur byrån ytterligare kan förbättra sin verksamhet på detta område.

Målet rörde en ansökan om tillgång till handlingar som avslogs. Kommissionen vägrade att lämna ut sin korrespondens med de polska myndigheterna om sina preliminära undersökningar av de mycket höga kostnaderna för att inge rättsliga anspråk i samband med förfaranden för offentlig upphandling i Polen. Kommissionen hade försökt fastställa huruvida den relevanta polska lagstiftningen var förenlig med unionsrätten. Kommissionen gjorde gällande att det var nödvändigt att skydda en pågående utredning och åberopade ett undantag från allmänhetens rätt till tillgång till handlingar som föreskrivs i relevant lagstiftning (förordning 1049/2001). Kommissionen godtog inte klagandens argument att det fanns ett övervägande allmänintresse av utlämnandet som underlät att tillämpa det åberopade undantaget eller att det var relevant att den nationella lagstiftningen i fråga därefter ifrågasattes vid den polska författningsdomstolen (nedan kallad PCT).

Ombudsmannen undersökte frågan och ansåg att kommissionen inte hade motiverat sitt beslut att vägra tillgång till handlingarna i fråga på ett korrekt sätt. Ombudsmannen ansåg också att PCT:s upphävande av den relevanta nationella lagstiftningen har gjort kommissionens undersökningar överflödiga. Med beaktande av denna rättsliga utveckling och av processekonomiska och rättvisa skäl föreslog ombudsmannen att klaganden skulle beviljas tillgång till de begärda handlingarna utan att behöva lämna in en ny begäran. Kommissionen vägrade kategoriskt. Sökanden har inte heller lämnat en fullständigare förklaring till avslaget än den som den hade lämnat i sitt svar på den bekräftande ansökan. Klaganden informerade ombudsmannen om att han under tiden nu hade fått tillgång till handlingarna efter en ny ansökan om tillgång enligt förordning (EG) nr 1049/2001 med vetskap om att kommissionen hade avslutat sin utredning. Under dessa omständigheter beslutade ombudsmannen att avsluta ärendet med en kritisk anmärkning.

År 2008 gav en läkare med tysk läkarlegitimation en äldre brittisk man en dödlig överdos av ett kraftigt smärtstillande medel. Klagomålet till ombudsmannen gällde avslag på en begäran om att ge allmänheten tillgång till ett protokoll från ett möte som hållits vid Eurojust mellan tyska och brittiska tjänstemän för att diskutera en europeisk arresteringsorder som de brittiska myndigheterna utfärdat mot läkaren.

Enligt Eurojusts bestämmelser om allmänhetens tillgång till handlingar har företrädarna för de medlemsstater som arbetar med Eurojust rätt att i stället för Eurojust besluta om ett undantag i fråga om allmänhetens tillgång till handlingar ska gälla för handlingar som finns hos Eurojust i ett visst ärende. Ombudsmannen ansåg att den begärda handlingen var tydligt kopplad till ärendet och att de tyska och brittiska företrädarna hade uppmanat Eurojust att inte ge tillgång till den. Hon menade att Eurojust därför var juridiskt bundet att vägra att ge tillgång till handlingen.

Hon ansåg dock att Eurojust inte hade lyckats informera den klagande (sonen till den man som avled) om skälen till att de tyska och brittiska företrädarna ansåg att tillgång till handlingen inte skulle beviljas. Eurojust gav dock ett sådant skäl medan ombudsmannens undersökning pågick. Ombudsmannen uppmuntrade i det sammanhanget Eurojust att för en sökande alltid uppge de skäl som de nationella medlemmarna angett för att avslå en begäran om tillgång till handlingar i ett visst ärende.

Ombudsmannen betonar de särskilt tragiska och sociala aspekterna i ärendet, som gäller en sons försök att ta reda på hur de offentliga myndigheterna har hanterat faderns död. Ombudsmannen har visserligen ingen behörighet att i just det här fallet bedöma huruvida de brittiska och tyska företrädarna gjorde rätt när de vägrade att ge tillgång till handlingen, men hon gav den klagande rådet att han, om han så önskar, kan föra ärendet vidare till EU-domstolarna när de får behörighet i sådana ärenden, det vill säga från december 2014.