Klaganden arbetade som expert för en extern EU-uppdragstagare i ett EU-finansierat projekt i Tanzania som förvaltades av Europeiska unionens delegation i Tanzania och Östafrikanska gemenskapen. Klaganden hävdade att entreprenören bröt mot tanzansk lag genom att inte registrera sig i Tanzania, vilket hindrade honom från att få ett giltigt arbetstillstånd. Därefter informerade uppdragstagaren klaganden om sitt beslut att säga upp hans kontrakt, med beaktande av den oro över klagandens arbete som EU-delegationen tagit upp.

Ombudsmannen inledde en undersökning av klagandens farhågor om hur delegationen hanterade båda frågorna. I detta avseende hänvisade ombudsmannen till sin konsekventa uppfattning att när EU-institutionerna söker ersättare för experter som arbetar med EU-projekt bör dessa personer höras innan de ersätts. Kommissionen hävdade att den inte begärde att experten skulle ersättas, men ombudsmannen konstaterade att kommissionen hade varit delaktig i ersättningsbeslutet. Ombudsmannen konstaterade således att kommissionen inte hade säkerställt att klagandens rätt att bli hörd respekterades innan han ersattes, vilket utgjorde ett administrativt missförhållande.  Hon föreslog förbättringar för att förhindra att problemet uppstår i framtiden. 

Ombudsmannen konstaterade dessutom att eftersom klagandens avtal hade sagts upp var inga ytterligare undersökningar motiverade i frågan om arbetstillstånd. Hon lade dock fram ett förslag till förbättring för kommissionen och uppmanade den att kontrollera frågan eftersom den kan påverka andra experter som arbetar med EU-projektet. 

 

Ärendet gällde beslutet av Europeiska genomförandeorganet för forskning (REA) att inte tilldela en spetskompetensstämpel till ett förslag till EU-finansiering inom ramen för en ansökningsomgång 2023 för Marie Skłodowska-Curie-stipendiet för postdoktorer, som ingår i EU:s Horisont Europa-program. REA hade vägrat att tilldela förslaget spetskompetensstämpeln på grund av att sökanden var baserad i Förenade kungariket.

Ombudsmannen konstaterade att genomförandeorganet hade lämnat en rimlig förklaring till sitt beslut och agerat i enlighet med tillämpliga regler. Hon avslutade därför utredningen med att konstatera att det inte förelåg något administrativt missförhållande. Hon föreslog dock förbättringar för genomförandeorganet som det lämnar till klaganden, och till andra sökande med säte i Förenade kungariket i samma situation, en förklarande not och/eller utfärdar ett offentligt uttalande som klargör den särskilda situationen för sökande med säte i Förenade kungariket i 2023 års ansökningsomgångar inom ramen för Marie Skłodowska-Curie-PF, särskilt när det gäller kvalitetsstämpeln.

Ärendet gällde beslutet av Europeiska genomförandeorganet för utbildning och kultur (Eacea) att återkräva medel som betalats ut till en ideell organisation för ett projekt som finansierats inom ramen för programmet Ett Europa för medborgarna.

Eacea avslog klagandens begäran om förlängning av projektet och fann att vissa kostnader som klaganden begärt ersättning för inte var stödberättigande, eftersom de gällde verksamheter som genomfördes efter projektets slutdatum eller verksamheter med ett otillräckligt antal deltagare.

Under undersökningens gång medgav EACEA att det fanns brister i hur man kommunicerade med klaganden om den potentiella förlängningen av projektet och erbjöd sig att kompensera klaganden för detta. Ombudsmannen välkomnade detta.

Ombudsmannen fann att Eaceas ståndpunkt om projektförlängningen och om återkrav av medel var rimlig och i linje med tillämpliga regler. Ärendet avslutades därför med slutsatsen att EACEA inte hade gjort sig skyldigt till något administrativt missförhållande.

Den 14 juni 2023 kapsejsade och sjönk ett fiskefartyg (Adriana) med uppskattningsvis 750 migranter i internationella vatten utanför Pylos kust i Grekland. I den efterföljande sök- och räddningsinsatsen (SAR) räddades 104 personer och 82 kroppar återfanns. Resterande passagerare antas vara döda. Även om det den 26 februari 2023, då uppskattningsvis 100 personer omkom, hade förekommit många tidigare skeppsbrott med båtar som transporterade migranter till Europeiska unionen, däribland ett skeppsbrott i Crotone i Italien, anses tragedin i Adriana vara den dödligaste och provocerade fram internationella protester.

Incidenten ledde till allmänhetens oro över EU:s roll och ansvar när det gäller att skydda liv inom ramen för dess migrations- och gränspolitik. Påståenden har gjorts om att den grekiska kustbevakningens åtgärder direkt eller indirekt bidrog till kapsejsningen. Det finns olika nationella utredningar av Haag-uppförandekodens roll, bland annat en pågående utredning av den grekiska ombudsmannen, som inleddes efter det att Haag-uppförandekoden beslutat att inte inleda någon egen intern disciplinär utredning.

Med tanke på att Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex) genom sina gemensamma insatser och sin övervakningsverksamhet ofta i viss utsträckning deltar i hanteringen av nödsituationer till sjöss är det förståeligt att allmänhetens oro omfattar byråns roll. Som svar på tragedin i Pylos beslutade ombudsmannen att inleda en undersökning på eget initiativ.

Utredningen visade att Frontex hade följt tillämpliga regler och protokoll men uppvisade brister i hur Frontex reagerar i nödsituationer till sjöss där byrån blir inblandad, antingen i samband med gemensamma maritima insatser eller i dess separata multifunktionella flygövervakningsverksamhet.

Dessa inbegriper otillräcklig vägledning om hur Frontex enheter bör reagera när de upptäcker båtar i potentiella nödsituationer inom ramen för sin specifika och unika verksamhet, bland annat när det gäller utfärdande av nödsignaler. Utredningen visade också på behovet av större klarhet om roller och ansvarsområden och, vilket är viktigt, om arten av Frontex samarbete med nationella myndigheter.

Utredningen visade också att Frontex övervakare av grundläggande rättigheter inte är tillräckligt delaktiga i beslutsfattandet om nödsituationer till sjöss som upptäcks under Frontex övervakningsverksamhet.

För att komma till rätta med dessa brister lade ombudsmannen fram en rad förslag. Ombudsmannen betonade dock att dessa förslag om specifika aspekter av Frontex arbete inte är tillräckliga för att fylla den stora lucka som återstår av avsaknaden av proaktiv sök- och räddningsinsatser i EU, särskilt i kombination med upprepade anklagelser om myndigheternas agerande i vissa medlemsstater.

 I detta syfte föreslog ombudsmannen att om nationella myndigheter underlåter att fullgöra sina skyldigheter i fråga om sök- och räddningsinsatser på ett adekvat sätt, eller på annat sätt är inblandade i kränkningar av de grundläggande rättigheterna, och/eller om nationella myndigheter begränsar Frontex sök- och räddningsfunktion och sök- och räddningskapacitet, bör detta leda till att den verkställande direktören omprövar huruvida Frontex bör fortsätta sin verksamhet i den medlemsstaten.

Ärendet gällde Europeiska kommissionens beslut att återkräva medel från samordnaren för ett EU-finansierat projekt som genomförts tillsammans med sju andra projektpartner.

Efter en extern revision beslutade kommissionen att från klaganden, som samordnare för projektet, återkräva alla icke stödberättigande kostnader som identifierats i revisionsrapporten för alla berörda projektpartner.

Inom ramen för undersökningen beslutade kommissionen att upphäva det ”krav på återbetalning” som utfärdats till klaganden och i stället återkräva de relevanta medlen från varje berörd projektpartner. Ombudsmannen välkomnade kommissionens beslut och avslutade undersökningen med slutsatsen att ärendet var avgjort.

Ärendet gällde EU-delegationens vägran att betala ytterligare kostnader som en uppdragstagare ådragit sig under covid-19-pandemin. Som ett resultat av ett ”uppgörelseförfarande i godo” i frågan bekräftade EU-delegationen att vissa kostnader kunde ersättas till klaganden, men vidhöll att andra kostnader inte kunde ersättas.  

Ombudsmannen konstaterade att klaganden och Europeiska kommissionen i huvudsak var oeniga om tolkningen av de tillämpliga avtalsbestämmelserna. I sådana fall ankommer det inte på ombudsmannen att avgöra hur avtalet ska tolkas, utan snarare på en domstol. Ombudsmannen ansåg att kommissionens ståndpunkt inte var orimlig. Ombudsmannen avslutade därför ärendet med slutsatsen att det inte förelåg något administrativt missförhållande.