Strasbourg den 27 juni 2008

Bästa B.,

Den 30 augusti 2005 lämnade du in ett klagomål till Europeiska ombudsmannen mot Europaparlamentet om hur dess säkerhetsenhet behandlade dig den 18 mars 2005.

Den 5 oktober 2005 vidarebefordrade jag ert klagomål till parlamentets talman och bad parlamentet att avge ett yttrande. Europaparlamentet avgav sitt yttrande den 23 februari 2006. Jag översände den till Er med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som Ni skickade den 18 mars 2006.

Den 10 maj 2006 skickade jag ytterligare förfrågningar till parlamentet, som besvarade dem den 26 juni 2006. Jag vidarebefordrade svaret till Er med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som Ni skickade den 3 september 2006.

Den 5 februari 2007 lade jag fram ett förslag till en vänskaplig förlikning med parlamentet om en aspekt av ert ärende. Europaparlamentet avgav sitt yttrande den 30 mars 2007. Jag översände den till Er med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som Ni skickade den 24 juni 2007.

Den 29 januari 2008 lade jag fram ett förslag till rekommendation till parlamentet. Parlamentet avgav ett yttrande (på engelska) den 20 maj 2008 och tillhandahöll en slovakisk översättning den 28 maj 2008. Jag översände båda språkversionerna till er med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som ni skickade den 29 maj 2008.

Jag skriver nu för att låta er veta resultaten av de undersökningar som har gjorts.

Klagomålet

Klaganden är en före detta assistent till en ledamot av Europaparlamentet, för vilken hon arbetade på grundval av ett avtal om tillhandahållande av tjänster som ingicks den 31 augusti 2004 för en period på ett år (nedan kallat avtalet). Avtalet trädde i kraft den 1 september 2004.

De faktiska omständigheterna enligt klaganden är följande:

Den 1 februari 2005 gav ledamoten klaganden ett muntligt meddelande om uppsägning. Klaganden insisterade på att ledamoten, i enlighet med avtalet, skulle ha gett henne ett skriftligt uppsägningsmeddelande som skickats med rekommenderat brev med mottagningsbevis en och en halv månad före uppsägningen. Ledamoten lämnade det skriftliga uppsägningsmeddelandet den 10 februari 2005 och klaganden mottog det den 11 februari 2005.

Den 18 mars 2005, det vill säga före utgången av uppsägningstiden räknat från den dag då klaganden mottog det skriftliga uppsägningsmeddelandet, avbröt en av parlamentets säkerhetsvakter, på begäran av ledamoten och i närvaro av ledamotens nya assistent, klaganden under lunchen i parlamentets matsal i Bryssel och kontrollerade hennes ackrediteringskort. Han bad henne att sluta äta och omedelbart lämna matsalen med honom. Trots att klaganden två gånger begärde att hon skulle få avsluta sin lunch fick hon inte göra det och "dras" från parlamentets matsal i närvaro av (förvånade) middagsgäster som åt lunch samtidigt. Klaganden tvingades följa med säkerhetsvakten till säkerhetsenhetens lokaler där hon var skyldig att återlämna ackrediteringskortet.

Den 16 maj 2005 skickade klaganden ett klagomål (på engelska) till parlamentets talman, där hon beskrev den ovannämnda incidenten och begärde att få ta del av parlamentets officiella ståndpunkt.

Den 7 juni 2005 svarade chefen för parlamentets säkerhetsenhet på parlamentets talmans vägnar (på franska) på följande sätt:

1. Ledamoten meddelade parlamentets säkerhetsenhet att hon hade för avsikt att säga upp avtalet med klaganden den 10 februari 2005. Till följd av detta skulle klagandens elektroniska passerkort avaktiveras, hennes ackrediteringskort återkallas och nycklarna till ledamotens kontor återlämnas. Klagandens elektroniska passerkort avaktiverades omedelbart.
2. Den 18 mars 2005 begärde säkerhetsvakten att klaganden skulle lämna tillbaka sitt ackrediteringskort och påpekade att det användes på ett bedrägligt sätt eftersom hon inte längre hade rätt att använda det. Klaganden återlämnade ackrediteringskortet efter att ha undertecknat ett uttalande som bekräftade att hon hade gjort det. Omedelbart därefter ledde säkerhetsvakten klaganden ut ur parlamentets lokaler i enlighet med bestämmelserna.
3. Ackrediteringskortet (a) ” ger endast tillträde till Europaparlamentet med ledamotens tillstånd”. b) tillhör parlamentet, och c) inte är kopplat till något avtal eller till något system för privilegier eller immunitet.

I sitt klagomål till Europeiska ombudsmannen uttryckte klaganden sitt missnöje med parlamentets svar både när det gäller dess form och innehåll.

Hon hävdade att

1. Parlamentets säkerhetstjänster behandlade henne felaktigt. och
2. Parlamentet motiverade inte denna behandling på ett tillfredsställande sätt och besvarade inte hennes skrivelse av den 16 maj 2005 på det språk som denna skrivelse var avfattad på.

Klaganden yrkade att parlamentet skulle

1. betala ersättning för den behandling hon fått (hon har inte uppgett hur mycket), och
2. förse henne med ett svar på hennes skrivelse av den 16 maj 2005 på engelska eller, alternativt, på slovakiska.

När det gäller hennes första påstående ansåg klaganden att parlamentets svar utgör en svag motivering för att med tvång ta henne från parlamentets personalmatsal och för att dra tillbaka hennes ackrediteringskort, trots att hennes uppsägningstid ännu inte hade löpt ut.

Till stöd för sitt andra påstående hänvisade klaganden till artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, enligt vilken var och en får skriva till unionens institutioner på ett av fördragens språk och ska få svar på samma språk.

Frågeställningen

Europaparlamentets yttrande

Europaparlamentet yttrade sig på följande sätt:

1. Säkerhetsenhetens personal fortsatte med all vederbörlig respekt att be klaganden att lämna tillbaka sitt ackrediteringskort, vilket krävdes till följd av ledamotens beslut att säga upp sitt kontrakt.
2. Den klagande fick en fullständig förklaring av situationen som svar på sin skrivelse av den 16 maj 2005. Det finns inget krav på att parlamentet ska svara på korrespondens från personalen på deras eget språk.
3. Klaganden godtog inte konsekvenserna av uppsägningen av hennes kontrakt till följd av ledamotens beslut, vilket oundvikligen innebar att hennes ackrediteringskort skulle återkallas. Det finns därför ingen grund för att erbjuda klaganden ersättning.
4. Klaganden fick ett beklagligt svar på sin skrivelse av den 16 maj 2005 på franska. Parlamentets nuvarande policy när det gäller intern korrespondens är att erbjuda sin personal att välja engelska eller franska.

Klagandens synpunkter

I sina synpunkter ansåg klaganden att parlamentets yttrande inte innehåller några relevanta argument om den ovannämnda incidenten och vidhöll sina påståenden och påståenden. Hon kommenterade var och en av parlamentets punkter på följande sätt:

1. Det fanns ingen anledning för parlamentets säkerhetstjänst att dra klaganden från parlamentets personalmatsal och be henne att lämna tillbaka sitt ackrediteringskort, eftersom hon fortfarande befann sig inom den lagstadgade uppsägningstiden och därför hade rätt att bära ackrediteringskortet. Säkerhetstjänsterna agerade inte med full kännedom om fakta eftersom de inte kontrollerade om klaganden hade rätt att bära ackrediteringskortet. Det sätt på vilket ledamoten av parlamentets säkerhetstjänst avbröt klagandens lunch och släpade bort henne i närvaro av andra middagsgäster skadade dessutom klagandens personliga rykte och utgör den mest förödmjukande upplevelsen i hennes liv. Om säkerhetstjänsterna verkligen var tvungna att ingripa mot den klagande kunde de ha gjort det utanför matsalen och på ett lämpligare sätt.
2. Klaganden, i egenskap av EU-medborgare, skrev ett klagomål på engelska till parlamentets talman och förväntade sig ett svar på engelska eller, alternativt, på slovakiska.
3. Klaganden vidhöll sitt krav på att parlamentet skulle betala henne ersättning för den behandling hon fått.
4. Klaganden rekommenderade parlamentet att betrakta hennes klagomål av den 16 maj 2005 till parlamentets talman som extern korrespondens och vidhöll sitt krav på att få svar på engelska eller, alternativt, en slovakisk översättning av parlamentets svar på klagomålet.

Ytterligare undersökningar

Efter en noggrann undersökning av parlamentets yttrande och klagandens synpunkter var ombudsmannen bekymrad över att parlamentets yttrande inte gav tillräckligt detaljerade svar på klagandens allvarliga påståenden om de omständigheter under vilka säkerhetstjänsterna avlägsnade henne från matsalen och från parlamentets lokaler, och ansåg att ytterligare undersökningar var nödvändiga.

Ombudsmannen uppmanade därför parlamentet att i) tillhandahålla uttalanden från de medlemmar av säkerhetsenheten som avlägsnade klaganden från personalmatsalen och från parlamentets lokaler och i detalj beskriva vad som hände, och ii) kommentera huruvida säkerhetsenhetens åtgärder och metoder vid detta tillfälle överensstämde med parlamentets politik.

Ombudsmannen noterade också att parlamentets yttrande inte hänvisade till dess bestämmelser om ackreditering av assistenter och deras arbete i Europaparlamentet (1). Eftersom dessa regler enligt ombudsmannens uppfattning innehåller bestämmelser som skulle kunna vara relevanta, särskilt artiklarna 2.2 och 4.3, begärde han att parlamentet skulle förklara hur de tillämpades i detta fall eller, om de inte tillämpades, varför de inte tillämpades. Ombudsmannen tillade att parlamentet särskilt kunde ta upp frågan om respekten för klagandens grundläggande rätt att bli hörd innan ett beslut med negativa konsekvenser för henne fattades.

Eftersom klaganden vid tidpunkten för sitt klagomål till parlamentets talman inte längre var assistent föreslog och begärde ombudsmannen slutligen att parlamentet skulle tillhandahålla en engelsk översättning av sitt svar på klagandens klagomål av den 16 maj 2005. Ombudsmannen hänvisade i detta avseende till artikel 21 tredje strecksatsen i EG-fördraget och artikel 41.4 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, vilka förefaller ge klaganden rätt att få svar på klagomålet på det språk som klagomålet är avfattat på.

Parlamentets ytterligare yttrande

Sammanfattningsvis besvarade parlamentet de ytterligare undersökningarna på följande sätt:

För det första uppmärksammade parlamentet sina bestämmelser för kostnadsersättning och andra ersättningar till ledamöter (nedan kallade bestämmelserna för kostnadsersättning) och bilaga VI till dessa, nämligen bestämmelserna för ackreditering av assistenter och deras arbete i Europaparlamentet (nedan kallade bestämmelserna för ackreditering), och tillhandahöll en kopia av bestämmelserna för kostnadsersättning och andra ersättningar. Parlamentet noterade att, såsom anges i bestämmelserna för kostnadsersättning, liksom i de individuella standardavtal som ledamöterna använder, varje assistent väljs ut, rekryteras och anställs under den ledamots exklusiva ansvar som förblir hans eller hennes enda arbetsgivare. Parlamentet ingår inte på något sätt vare sig formellt eller i sak ett avtalsförhållande med assistenterna. När en assistent anställs är det följaktligen uteslutande på begäran av den berörda ledamoten som säkerhetsenheten upprättar ett ackrediteringskort, och när avtalet upphör är det också uteslutande på den berörda ledamotens instruktioner som ett ackrediteringskort ska återkallas. När en ledamot informerar de berörda avdelningarna om att en assistent från och med ett visst datum inte längre är anställd förlorar ackrediteringskortet sitt existensberättigande och är följaktligen ogiltigt.

När det gäller ombudsmannens förslag att parlamentet skulle ta upp frågan om respekten för klagandens grundläggande rätt att bli hörd innan ett beslut med negativa konsekvenser för henne fattades, hänvisade parlamentet till artikel 7 i bilaga VI till bestämmelserna för kostnadsersättning (4). Parlamentet betonar dock att denna regel endast gäller för assistenter ”i aktiv tjänst” och inte för en före detta assistent som inte längre är kontraktsanställd av ledamoten och inte längre innehar ett giltigt ackrediteringskort. Parlamentet tillade att det inte skulle finnas någon anledning att hålla en föregående utfrågning av ett parlamentsorgan i en fråga som rör avtalsförhållandet mellan en ledamot och hans eller hennes assistent och dessa parters rätt att avsluta anställningen (en rätt som parlamentet inte skulle ha något att säga till om).

Parlamentet tillade att klaganden hade informerats ordentligt av parlamentets avdelningar och blivit fullt medveten om att hon inte längre var anställd av sin parlamentsledamot och därför inte längre kunde ta ansvar för sin närvaro i parlamentets lokaler.

Parlamentet drog slutsatsen att klaganden var fullt medveten om och fullt informerad om den rättsliga och faktiska situation som hon befann sig i när hennes anställningsavtal sades upp. När säkerhetspersonalen, på instruktioner från chefen för säkerhetsenheten, bad klaganden att lämna parlamentets lokaler genomfördes detta i full överensstämmelse med parlamentets interna regler och utan några incidenter som ledde till formella uttalanden från den berörda personalen.

På ombudsmannens begäran tillhandahöll parlamentet en engelsk översättning av sitt svar av den 7 juni 2005 på klagandens klagomål av den 16 maj 2005 till parlamentets talman.

Klagandens ytterligare synpunkter

I sitt svar på parlamentets ytterligare yttrande upprepade klaganden att hon mottog ledamotens skriftliga uppsägning den 11 februari 2005 och att uppsägningstiden på en och en halv månad från och med detta datum började löpa. Klaganden anförde vidare att uppsägningstiden löpte ut den 25 mars 2005 och att hennes avtal fram till detta datum fortfarande var i kraft. Till följd av detta var hon fortfarande ledamotens assistent och hade därmed rätt att få tillträde till parlamentets lokaler med hjälp av sitt ackrediteringskort. Enligt klaganden framgår det av ovanstående att uttalandet i parlamentets kompletterande yttrande ”när avtalet upphör” inte var tillämpligt på hennes situation samma dag som incidenten inträffade den 18 mars 2005. Av samma skäl tillade klaganden att parlamentet upprepade gånger begår ett allvarligt fel när det anser att hon den 18 mars 2005 var en ”före detta assistent”.

När det gäller parlamentets uttalande att ”klaganden var fullt medveten om och fullt informerad om den rättsliga och faktiska situation som hon befann sig i när hennes anställningsavtal sades upp” uppgav klaganden att de enda omständigheter som hon var fullt medveten om var att hennes uppsägningstid fortfarande löpte och att hennes ackrediteringskort fortfarande var giltigt. Klaganden bestred också parlamentets uttalande enligt vilket hon ”också hade informerats ordentligt av parlamentets avdelningar” och uppgav att så inte var fallet.

Klaganden avslutade med att upprepa att hon anser att den behandling som parlamentets säkerhetstjänst gett henne är en kränkning av hennes mänskliga rättigheter och vidhöll sitt krav på ekonomisk ersättning för den behandling hon fått.

Ombudsmannens ansträngningar för att uppnå en vänskaplig lösning

Efter noggrant övervägande av yttrandena och iakttagelserna var ombudsmannen inte övertygad om att parlamentet hade reagerat tillräckligt på klagandens första påstående och påstående om de omständigheter under vilka säkerhetsenhetens personal avlägsnade henne från matsalen och från parlamentets lokaler.

Förslag till en vänskaplig lösning

Enligt artikel 3.5 i ombudsmannens stadga (5) ska ombudsmannen i möjligaste mån försöka finna en lösning tillsammans med den berörda institutionen för att undanröja det administrativa missförhållandet och tillfredsställa den klagande.

Ombudsmannen lade därför fram följande förslag till en vänskaplig förlikning inför parlamentet:

Parlamentet skulle kunna överväga att be klaganden om ursäkt för den behandling som hon fick den 18 mars 2005 och betala henne en rimlig ekonomisk ersättning för samma behandling.

Europaparlamentets yttrande om förslaget till vänskaplig förlikning

I sitt yttrande framförde parlamentet följande synpunkter:

För det första upprepade parlamentet sin åsikt att personalen vid dess säkerhetsenhet agerade på lämpligt sätt när den bad klaganden att lämna tillbaka sitt ackrediteringskort efter det att parlamentsledamoten sagt upp hennes kontrakt. Enligt parlamentet gick klaganden med på att underteckna det relevanta pappersarbetet och återlämna kortet.

Parlamentet konstaterade vidare att ”Europaparlamentets bestämmelser föreskriver att innehavaren av ett passerkort som ger en särskild form av tillträde måste uppfylla de krav som fastställs i de bestämmelser som utarbetats av parlamentets generalsekreterare, Passerkort för assistenter utfärdas till personer som har en direkt yrkesmässig eller privat koppling till en ledamot.”

Enligt parlamentet är det privaträttsliga avtal som ingicks mellan klaganden och parlamentsledamoten den 31 augusti 2004 och som avslutades den 15 mars 2005 juridiskt sett ett tjänsteleverantörsavtal, och parlamentet kan under inga omständigheter anses vara en arbetsgivare eller part i det.

Parlamentet förklarade vidare att det, med tanke på det direkta förhållandet mellan assistenten och ledamoten, står ledamoten helt fritt att, när avtalet har sagts upp, begära att assistenten inte återvänder till kontoret för att arbeta under uppsägningstiden. Parlamentet tillade att uppsägningstiden endast syftar till att skydda assistenten i fråga om lön, men att det uteslutande är avtalsparterna som beslutar om assistenten ska arbeta under uppsägningstiden. Klaganden har därför ingen grund för att kräva att ledamoten låter henne fortsätta att arbeta under denna period.

Med tanke på att ledamoten ville att klaganden omedelbart skulle upphöra med sitt arbete och att en assistents ackrediteringskort utfärdas enbart på grund av att det finns ett privaträttsligt avtal mellan assistenten och ledamoten, hade klaganden därför ingen grund för att motivera sin närvaro i parlamentets lokaler den dag då incidenten inträffade den 18 mars 2005.

Parlamentet drog slutsatsen att det, mot bakgrund av ovanstående omständigheter, ”inte är i stånd att be den klagande om ursäkt”. Parlamentet tillade att det ”inte tar något ansvar som arbetsgivare och inte kan erbjuda ekonomisk ersättning i en situation där avtalet är ett privaträttsligt avtal som ingåtts i vederbörlig ordning i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning”.

Klagandens synpunkter

Sammanfattningsvis hänvisade klaganden till parlamentets uttalande enligt vilket personalen vid dess säkerhetsenhet agerade på lämpligt sätt när den bad henne att återlämna ackrediteringskortet efter det att parlamentsledamoten sagt upp hennes kontrakt. Klaganden uppgav att parlamentet, genom att göra detta uttalande, i) medvetet ignorerade ombudsmannens slutsats att den behandlade en EU-medborgare felaktigt, och ii) bortsåg från det faktum att uppsägningen av avtalet är kopplad till mottagningsbeviset (av uppsägningsmeddelandet) av den 11 februari 2005 och tog inte hänsyn till att klaganden den 18 mars 2005 fortfarande befann sig inom uppsägningstiden och således hade rätt att använda ackrediteringskortet.

Klaganden undrade också på vilka grunder parlamentet kom fram till slutsatsen att hon, med tanke på att ledamoten ville att hon omedelbart skulle sluta arbeta och att en assistents ackrediteringskort utfärdas enbart på grund av att det finns ett privaträttsligt avtal mellan assistenten och ledamoten, inte hade någon anledning att motivera sin närvaro i parlamentets lokaler den 18 mars 2005. I detta avseende påpekade klaganden än en gång att hennes avtal var i kraft till och med den 25 mars 2005 och att en assistent som innehar ett giltigt ackrediteringskort, vilket var klagandens fall, enligt artikel 4 i bestämmelserna om ackreditering inte behöver sin parlamentsledamots tillstånd för att vistas i parlamentets lokaler.

Klaganden instämde inte heller i parlamentets uttalande om att hon gick med på att underteckna det relevanta pappersarbetet och återlämna ackrediteringskortet. Hon uppgav att ackrediteringskortet hade tagits ifrån henne med tvång, och uttalandet om att hon hade återlämnat det utfärdades till henne först efter hennes begäran om att få ett sådant uttalande.

Slutligen noterade klaganden att parlamentet inte tog upp det "skandaliska sätt" på vilket säkerhetsenhetens personal eskorterade henne utanför parlamentets lokaler, och fann därför att parlamentets slutsats att det inte är i stånd att be henne om ursäkt var slående.

OMBUDSMANNENS UTKAST TILL REKOMMENDATION

Utkastet till rekommendation

Den 29 januari 2008 riktade ombudsmannen följande förslag till rekommendation till parlamentet:

Parlamentet bör be klaganden om ursäkt för behandlingen av henne den 18 mars 2005. För att understryka uppriktigheten i sin ursäkt bör parlamentet överväga att erbjuda klaganden en betalning ex gratia. Ombudsmannen anser att 1000 euro skulle vara ett lämpligt belopp för en sådan betalning.

Förslaget till rekommendation grundades på följande överväganden:

(1) Klaganden uppgav att en medlem av parlamentets säkerhetsenhet den 18 mars 2005 (det vill säga före utgången av uppsägningstiden) och i närvaro av andra middagsgäster avbröt henne under lunchen i parlamentets matsal i Bryssel och bad henne att sluta äta och omedelbart lämna matsalen med honom. Klaganden tvingades följa med vakten till säkerhetsenhetens lokaler där hon var tvungen att lämna tillbaka sitt ackrediteringskort. Hon ombads sedan att lämna parlamentets lokaler. Klaganden hävdade att parlamentets säkerhetstjänster hade behandlat henne felaktigt och begärde ersättning för den behandling hon fått.

(2) I sitt yttrande ansåg parlamentet att personalen vid dess säkerhetsenhet med all respekt bad klaganden att lämna tillbaka sitt ackrediteringskort. Hon var enligt parlamentet skyldig att göra detta på grundval av ledamotens beslut att säga upp sitt avtal. Enligt parlamentet godtog klaganden inte konsekvenserna av uppsägningen av hennes avtal. Detta innebar oundvikligen att hennes ackrediteringskort skulle återkallas. Parlamentet ansåg därför att det inte finns någon grund för att erbjuda klaganden ersättning.

(3) I sitt svar på ombudsmannens ytterligare undersökningar hänvisade parlamentet till i) bestämmelserna för kostnadsersättning, ii) Reglerna för ackreditering. och iii) de individuella standardavtal som ledamöterna använder. Parlamentet noterade att varje parlamentsassistent väljs ut, rekryteras och anställs under den berörda ledamotens exklusiva ansvar, och att parlamentet inte inkräktar på parlamentsledamöternas avtalsförhållanden med sina assistenter. När en ledamot informerar de berörda avdelningarna om att en assistent från och med ett visst datum inte längre är anställd förlorar ackrediteringskortet sitt existensberättigande och är följaktligen ogiltigt.

(4) I sitt svar på förslaget om en vänskaplig förlikning upprepade parlamentet sin åsikt att personalen vid dess säkerhetsenhet agerade på lämpligt sätt när den bad klaganden att lämna tillbaka sitt ackrediteringskort efter det att ledamoten sagt upp sitt avtal. Parlamentet förklarade också att ”Europaparlamentets bestämmelser föreskriver att innehavaren av ett passerkort som ger en särskild form av tillträde måste uppfylla de krav som fastställs i de bestämmelser som utarbetats av parlamentets generalsekreterare. Passerkort för assistenter utfärdas till personer som har en direkt yrkesmässig eller privat koppling till en ledamot. Den påpekade också att den under inga omständigheter kan betraktas som arbetsgivare enligt, eller part i, det privaträttsliga avtal som ingåtts mellan klaganden och ledamoten. Parlamentet tillade att eftersom ledamoten ville att klaganden omedelbart skulle upphöra med sitt arbete och en assistents ackrediteringskort utfärdas enbart på grund av att det finns ett privaträttsligt avtal mellan assistenten och ledamoten, har klaganden ingen grund för att motivera sin närvaro i parlamentets lokaler samma dag som incidenten inträffade den 18 mars 2005. Parlamentet drog slutsatsen att det, mot bakgrund av ovanstående omständigheter, ”inte är i stånd att be den klagande om ursäkt”. Parlamentet tillade att det ”inte tar något ansvar som arbetsgivare och inte kan erbjuda ekonomisk ersättning i en situation där avtalet är ett privaträttsligt avtal som ingåtts i vederbörlig ordning i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning”.

(5) Genom e-postmeddelanden av den 14 och 15 november 2007 informerade ledamoten ombudsmannen om de rättsliga förfaranden som klaganden hade inlett mot henne vid behörig nationell domstol avseende uppsägningen av avtalet.

Ombudsmannen avslutade därför, med beaktande av artikel 195 i EG-fördraget (6) och artikel 2.7 i sin stadga (7), sin bedömning av parlamentets tillämpning av artiklarna 2.8 och 4.9 i bestämmelserna om ackreditering på klagandens situation utan att komma fram till någon slutsats i detta avseende, eftersom omständigheterna kring uppsägningen av avtalet, som blev föremål för rättsliga förfaranden, är relevanta för denna bedömning.

(6) I sin skrivelse till parlamentet om ytterligare undersökningar begärde ombudsmannen att parlamentet bland annat skulle ta upp frågan om respekten för klagandens grundläggande rätt att bli hörd innan ett beslut med negativa konsekvenser för henne fattades. I sitt svar hänvisade parlamentet till artikel 7 i bilaga VI till bestämmelserna för kostnadsersättning (10), men betonade att denna artikel endast är tillämplig på assistenter ”i verksamhet” och inte på före detta assistenter utan giltigt ackrediteringskort. Parlamentet tillade att det inte finns någon anledning att i förväg höra parlamentet i en fråga som rör avtalsförhållandet mellan en ledamot och hans eller hennes assistent och dessa parters rätt att avsluta denna anställning.

(7) I sitt förslag till vänskaplig förlikning uttryckte ombudsmannen därför sin allvarliga oro över att parlamentet inte hänvisade till artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Enligt artikel 41 har ”var och en rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner och organ”. Denna rätt omfattar också ”varje persons rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle påverka honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne”(min kursivering). Ombudsmannen noterade att parlamentet således kunde förstås som att det medgav att klagandens grundläggande rätt att bli hörd, som fastställs i stadgan om de grundläggande rättigheterna, inte respekterades.

Mot bakgrund av ovanstående beklagade ombudsmannen att parlamentet inte heller i sitt svar hänvisade till ovannämnda bestämmelse i stadgan om de grundläggande rättigheterna och avvisade förslaget till vänskaplig förlikning, vilket bekräftade ombudsmannens preliminära slutsats att klagandens grundläggande rätt att bli hörd inte respekterades.

(8) Ombudsmannen fann inte parlamentets uttalande övertygande om att det inte skulle finnas någon anledning att höra klaganden i en fråga som rör avtalsförhållandet mellan henne som parlamentsassistent och den berörda ledamoten och deras respektive rätt att få anställningen att upphöra.

För det första betonade ombudsmannen att avsaknaden av ett avtalsförhållande mellan parlamentet och klaganden inte befriar parlamentet från skyldigheten att korrekt tillämpa sina egna regler och principerna om god förvaltning på klaganden och att respektera hennes grundläggande rättigheter.

För det andra erinrade ombudsmannen om att frågan om uppsägning av avtalet hade en direkt inverkan på huruvida klagandens ackrediteringskort fortfarande var giltigt den dag då incidenten inträffade och således huruvida parlamentet hade rätt att avlägsna henne från sina lokaler (vilket i den mening som avses i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna förvisso var en åtgärd som gick klaganden emot).

Det ankom således på parlamentet att, i enlighet med artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, höra klaganden i frågan om uppsägning av avtalet innan hon avlägsnades från parlamentets lokaler. Parlamentets underlåtenhet att göra detta utgjorde ett administrativt missförhållande.

(9) Ombudsmannen noterade parlamentets uttalande, som svar på hans ytterligare undersökningar, att artikel 7 i bestämmelserna om ackreditering inte tillämpades på klagandens fall. Denna bestämmelse avser en situation där kvestorerna anser att assistentens agerande eller uppträdande skadar institutionens intressen. Mot bakgrund av ovanstående framgår det av parlamentets uttalande att det inte ansåg att klagandens närvaro i dess lokaler skulle skada dess intressen som institution.

(10) Ombudsmannen noterade också klagandens uttalanden, som parlamentet aldrig hade bestridit under denna undersökning, att säkerhetsenhetens personal kontaktade henne i matsalen under lunchen, i närvaro av andra middagsgäster, och utan att ens tillåta henne att avsluta sin måltid ombads hon att omedelbart lämna matsalen. Ombudsmannen uppmärksammade parlamentet på klagandens iakttagelse att det sätt på vilket säkerhetsvakten avbröt henne under lunchen och "dragit" henne från matsalen i närvaro av de andra middagsgästerna skadade hennes personliga rykte och utgör den mest förödmjukande upplevelsen i hennes liv.

(11) I detta avseende erinrade ombudsmannen om att det i artikel 6.1 (proportionalitet) i den europeiska kodexen för god förvaltningssed föreskrivs att "[n]är tjänstemannen fattar beslut ska han eller hon se till att de åtgärder som vidtas står i proportion till det mål som eftersträvas. Tjänstemannen ska särskilt undvika att inskränka medborgarnas rättigheter eller ta ut avgifter av dem, om dessa begränsningar eller avgifter inte står i rimlig proportion till syftet med den åtgärd som vidtas.”

(12) Ombudsmannen ansåg att ett sådant förödmjukande tillvägagångssätt endast kunde anses vara proportionerligt om klagandens beteende skulle anses skada parlamentets intressen. Det framgår emellertid av punkt 9 ovan att så inte var fallet. Ombudsmannen ansåg därför att ingripandet av säkerhetsenhetens personal mot klaganden inte var proportionerligt och utgjorde ytterligare ett fall av administrativt missförhållande.

(13) På grundval av ovanstående överväganden drog ombudsmannen slutsatsen att parlamentets överträdelse av klagandens grundläggande rätt att bli hörd och av proportionalitetsprincipen utgjorde fall av administrativa missförhållanden, och lade därför fram det ovannämnda förslaget till rekommendation.

Europaparlamentets yttrande

Parlamentet har i sitt yttrande anfört att klagomålet är ogrundat. Enligt parlamentet innehade klaganden, i egenskap av parlamentsassistent, ett ackrediteringskort som var giltigt under hela hennes anställningstid i denna egenskap.

Parlamentet tillade att när ledamoten beslutade att säga upp avtalet, och ”med oberoende av [klagandens] avtalsenliga rättigheter”, fick säkerhetsenheten i uppdrag att hämta ackrediteringskortet från henne, i enlighet med bestämmelserna om tillträde till parlamentets byggnader. Vidare uppgav parlamentet att hon ”faktiskt borde ha gett detta passerkort direkt”. Hon borde inte ha fortsatt att ha tillträde till parlamentet som ledamotens assistent.

Parlamentet fortsatte med att säga att klaganden, efter den dag då avtalet sades upp, sågs i parlamentets matsal. Eftersom hennes ackrediteringskort inte längre var giltigt ombads hon att lämna in det till säkerhetsenheten, som endast tillämpade de nuvarande reglerna. Klaganden hade dock fortfarande rätt att gå in i parlamentets byggnader som gäst.

Parlamentet drog slutsatsen att det inte agerade på ett sätt som skadade klagandens intressen och att det därför inte fanns något krav på att hon skulle få en ursäkt eller ersättning.

Klagandens synpunkter

Klaganden uppgav att hon återigen var obehagligt förvånad över att parlamentet upprepade gånger hade underlåtit att ta itu med de frågor som ombudsmannen hade tagit upp och endast fortsatte att hänvisa till ackrediteringskortet i allmänhet.

Hon begärde parlamentets kommentarer till flera uttalanden i dess yttrande. Hon efterfrågade till exempel förklaringar till parlamentets uttalanden om att i) hennes klagomål är ogrundat, ii) hennes anställning som parlamentsassistent har upphört, iii) Säkerhetsenheten fick i uppdrag att ”med oberoende i förhållande till sina avtalsenliga rättigheter” hämta ackrediteringskortet från henne. eller iv) säkerhetsenheten agerade i enlighet med bestämmelserna om tillträde till parlamentets byggnader.

Klaganden frågade också varför parlamentet ignorerade ombudsmannens slutsatser i hans förslag till rekommendation om att parlamentets behandling av henne omfattade fall av administrativa missförhållanden som utgjorde en kränkning av hennes grundläggande rätt att bli hörd och av proportionalitetsprincipen. Hon avslutade med att säga att parlamentet skadade hennes intressen och frågade varför parlamentet, i egenskap av en institution som valts direkt av EU-medborgarna, inte ansåg det lämpligt att be om ursäkt till en medborgare.

Beslutet

1 Påstådd felaktig behandling av klaganden

1.1 Klaganden, en före detta assistent till en ledamot av Europaparlamentet, uppgav att en ledamot av parlamentets säkerhetsenhet den 18 mars 2005 (det vill säga före utgången av uppsägningstiden) och i närvaro av andra middagsgäster avbröt henne under lunchen i parlamentets matsal i Bryssel och bad henne att sluta äta och omedelbart lämna matsalen med honom. Klaganden tvingades följa med vakten till säkerhetsenhetens lokaler där hon var tvungen att lämna tillbaka sitt ackrediteringskort. Hon ombads sedan att lämna parlamentets lokaler. Klaganden hävdade att parlamentets säkerhetstjänster hade behandlat henne felaktigt och begärde ersättning för den behandling hon fått.

1.2 I sitt yttrande och sitt svar på de ytterligare undersökningarna hänvisade parlamentet i huvudsak till det direkta avtalsförhållandet mellan parlamentsledamöterna och deras assistenter och ansåg att personalen vid parlamentets säkerhetsenhet behandlade klaganden på ett lämpligt sätt och i enlighet med tillämpliga bestämmelser. Parlamentet ansåg därför att det inte fanns någon anledning att be om ursäkt eller ge henne ersättning.

1.3 Ombudsmannen fann att parlamentet inte lade fram något giltigt argument för att motivera sin behandling av klaganden och lade därför fram ett förslag till en vänskaplig förlikning som innebar att parlamentet kunde överväga att be henne om ursäkt och betala henne en rimlig ekonomisk ersättning för denna behandling.

1.4 I sitt svar på ombudsmannens förslag upprepade parlamentet i huvudsak sin åsikt att personalen vid dess säkerhetsenhet behandlade klaganden på ett lämpligt sätt och i enlighet med gällande bestämmelser, och framförde olika kommentarer om det direkta avtalsförhållandet mellan klaganden och parlamentsledamoten och det faktum att parlamentet inte var en arbetsgivare enligt eller part i det privaträttsliga avtal som de ingått. På grundval av detta vägrade parlamentet att be om ursäkt eller ge klaganden ersättning.

1.5 Ombudsmannen ansåg att parlamentets svar på förslaget till vänskaplig förlikning inte var adekvat och lade därför fram ett förslag till rekommendation där frågan behandlades enligt följande.

1.6 Ombudsmannen erinrade om att han i sin skrivelse om ytterligare undersökningar till parlamentet begärde att parlamentet bland annat skulle ta upp frågan om respekten för klagandens grundläggande rätt att bli hörd innan ett beslut med negativa konsekvenser för henne fattades. I sitt svar hänvisade parlamentet till artikel 7 i bilaga VI till bestämmelserna för kostnadsersättning (11), men betonade att denna artikel endast är tillämplig på assistenter ”i verksamhet” och inte på före detta assistenter utan giltigt ackrediteringskort. Parlamentet tillade att det inte finns någon anledning att i förväg höra parlamentet i en fråga som rör avtalsförhållandet mellan en ledamot och hans eller hennes assistent och dessa parters rätt att avsluta denna anställning.

1.7 I sitt förslag till vänskaplig förlikning uttryckte ombudsmannen därför sin allvarliga oro över att parlamentet inte hänvisade till artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, enligt vilken "var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner och organ". Denna rätt omfattar också ”varje persons rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle påverka honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne”(min kursivering). Ombudsmannen noterade att parlamentet således kunde förstås som att det medgav att klagandens grundläggande rätt att bli hörd, som fastställs i stadgan om de grundläggande rättigheterna, inte respekterades.

1.8 Ombudsmannen beklagade att parlamentet inte heller i sitt svar hänvisade till ovannämnda bestämmelse i stadgan om de grundläggande rättigheterna och avvisade förslaget om en vänskaplig förlikning, vilket bekräftade ombudsmannens preliminära slutsats att klagandens grundläggande rätt att bli hörd inte respekterades. Ombudsmannen fann inte parlamentets uttalande övertygande om att det inte skulle finnas någon anledning att höra klaganden i en fråga som rör avtalsförhållandet mellan henne som parlamentsassistent och den berörda ledamoten och deras respektive rätt att få anställningen att upphöra. Ombudsmannen erinrade om att frågan om uppsägning av avtalet hade en direkt inverkan på huruvida klagandens ackrediteringskort var giltigt och därmed huruvida parlamentet hade rätt att avlägsna henne från sina lokaler, och att det därför ankom på parlamentet att, i enlighet med artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, höra klaganden i frågan om uppsägning av avtalet innan hon avlägsnades från sina lokaler. Ombudsmannen drog preliminärt slutsatsen att parlamentets underlåtenhet att göra detta utgjorde ett administrativt missförhållande.

1.9 Ombudsmannen noterade parlamentets uttalande, som svar på hans ytterligare undersökningar, att artikel 7 i bestämmelserna om ackreditering inte tillämpades på klagandens fall. Med tanke på att denna bestämmelse avser en situation där kvestorerna anser att assistentens agerande eller uppträdande skadar institutionens intressen, framgår det av parlamentets uttalande att det inte ansåg att klagandens närvaro i dess lokaler skulle skada dess intressen.

1.10 Ombudsmannen noterade också klagandens uttalanden, som parlamentet aldrig hade bestridit under denna undersökning, att säkerhetsenhetens personal kontaktade henne i matsalen under lunchen, i närvaro av andra middagsgäster, och utan att ens tillåta henne att avsluta sin måltid ombedd att lämna omedelbart, och att det sätt på vilket hon behandlades skadade hennes personliga rykte och utgör den mest förödmjukande upplevelsen i hennes liv.

I detta avseende erinrade ombudsmannen om att det i artikel 6.1 (proportionalitet) i den europeiska kodexen för god förvaltningssed föreskrivs att ”när tjänstemannen fattar beslut ska han eller hon se till att de åtgärder som vidtas står i proportion till det mål som eftersträvas. Tjänstemannen ska särskilt undvika att inskränka medborgarnas rättigheter eller ta ut avgifter av dem, om dessa begränsningar eller avgifter inte står i rimlig proportion till syftet med den åtgärd som vidtas.”

1.11 Ombudsmannen ansåg att ett sådant förödmjukande tillvägagångssätt endast kunde betraktas som proportionerligt om klagandens beteende skulle anses skada parlamentets intressen. Det framgår emellertid av punkt 1.9 ovan att så inte var fallet. Ombudsmannen ansåg därför att ingripandet av säkerhetsenhetens personal mot klaganden inte var proportionerligt och utgjorde ytterligare ett fall av administrativt missförhållande.

1.12 På grundval av ovanstående överväganden drog ombudsmannen slutsatsen att parlamentets överträdelse av klagandens grundläggande rätt att bli hörd och proportionalitetsprincipen utgjorde fall av administrativa missförhållanden, och lade därför fram förslaget till rekommendation om att parlamentet i) skulle be klaganden om ursäkt för sin behandling av henne den 18 mars 2005, och ii) överväga att erbjuda henne en betalning ex gratia, för vilken 1000 euro skulle vara ett lämpligt belopp enligt ombudsmannens uppfattning.

1.13 I sitt yttrande över förslaget till rekommendation förklarade parlamentet att klagomålet är ogrundat. Enligt parlamentet innehade klaganden ett ackrediteringskort som var giltigt under hela hennes anställningsperiod, och hon borde inte ha fortsatt att ha tillgång till parlamentet som ledamotens assistent när ledamoten beslutade att säga upp sitt avtal. Säkerhetsenheten fick i uppdrag att hämta ackrediteringskortet från henne, i enlighet med bestämmelserna om tillträde till parlamentets byggnader, eftersom kortet inte längre var giltigt. Parlamentet drog slutsatsen att det inte agerade på ett sätt som skadade klagandens intressen och att det därför inte fanns någon anledning att be om ursäkt eller kompensera henne.

1.14 Ombudsmannen noterar att parlamentet, både i sitt yttrande och i sitt svar på förslaget till vänskaplig förlikning, i allmänna ordalag nämner att personalen vid dess säkerhetsenhet agerade i enlighet med bestämmelserna om tillträde till parlamentets byggnader och endast tillämpade dessa bestämmelser. Kommissionen har i synnerhet inte åberopat någon särskild bestämmelse på grundval av vilken den skulle kunna motivera den behandling som klaganden utsattes för den 18 mars 2005. Ombudsmannen noterar dessutom att parlamentet inte på något sätt har ifrågasatt klagandens allvarliga påståenden om de omständigheter under vilka säkerhetsenhetens personal ingrep mot henne och de konkreta metoder som den använde för att avlägsna henne från matsalen. Ombudsmannen beklagar vidare att parlamentets yttrande inte tar upp hans slutsatser om administrativa missförhållanden som består i en kränkning av klagandens grundläggande rätt att bli hörd och proportionalitetsprincipen.

1.15 Ombudsmannen noterar de olika frågor som klaganden formulerat i sina synpunkter på parlamentets yttrande över förslaget till rekommendation. Med tanke på hur denna undersökning hittills har fortskridit anser ombudsmannen emellertid att det inte skulle tjäna något syfte att uppmana parlamentet att inkomma med ytterligare synpunkter i detta ärende.

1.16 Mot bakgrund av ovanstående och i avsaknad av nya argument eller bevis från parlamentet vidhåller ombudsmannen sin slutsats i sitt förslag till rekommendation om administrativa missförhållanden med avseende på klagandens första påstående.

1.17 Enligt artikel 8.4 i Europeiska ombudsmannens beslut om antagande av genomförandebestämmelser (12) får ombudsmannen, om han anser att institutionens detaljerade yttrande över hans förslag till rekommendation inte är tillfredsställande, utarbeta en särskild rapport till parlamentet om det administrativa missförhållandet. I sin årsrapport för 1998 påpekade ombudsmannen att möjligheten för honom att lägga fram en särskild rapport för parlamentet var av ovärderligt värde för hans arbete. Han tillade att särskilda rapporter därför inte bör läggas fram alltför ofta, utan endast i viktiga frågor där parlamentet skulle kunna vidta åtgärder för att bistå ombudsmannen (13). Årsrapporten för 1998 överlämnades till och godkändes av parlamentet.

1.18 Ombudsmannen beklagar att parlamentets administration har varit ovillig att rätta till det administrativa missförhållandet i detta fall genom att göra den betalning ex gratia som föreslagits av ombudsmannen. Eftersom ombudsmannen emellertid inte har någon anledning att misstänka att den beklagliga behandlingen av klaganden var resultatet av en allmän policy snarare än ett isolerat bedömningsfel, anser han inte att det är motiverat att göra en särskild rapport. Han kommer därför att avsluta detta ärende med den relevanta kritiska anmärkningen nedan.

2 Påstådd underlåtenhet att besvara en skrivelse på det språk som den är avfattad på

2.1 Klaganden hävdade att parlamentet inte hade besvarat hennes skrivelse av den 16 maj 2005 på det språk som den var avfattad på, det vill säga engelska, och begärde att parlamentet skulle ge henne ett svar på denna skrivelse på engelska eller, alternativt, på slovakiska.

2.2 I sitt yttrande konstaterade parlamentet att det inte finns något krav på att svara på korrespondens från personalen på deras eget språk. Enligt parlamentet fick klaganden ett svar på sin skrivelse på franska, vilket var beklagligt. Den tillade att dess nuvarande policy, vad gäller intern korrespondens, är att erbjuda sina anställda valet mellan engelska eller franska.

2.3 I sitt yttrande uppgav klaganden att hon skrev ett engelskspråkigt brev till parlamentet i egenskap av EU-medborgare och förväntade sig ett svar på engelska eller, alternativt, på slovakiska.

2.4 I sin skrivelse till parlamentet om ytterligare undersökningar hänvisade ombudsmannen till artikel 21 tredje strecksatsen i EG-fördraget och artikel 41.4 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som förefaller ge klaganden rätt att få svar på skrivelsen på det språk på vilket skrivelsen hade avfattats. Ombudsmannen föreslog därför att parlamentet skulle tillhandahålla en engelsk översättning av sitt svar på klagandens skrivelse av den 16 maj 2005.

2.5 Som bilaga till sitt svar på de ytterligare undersökningarna tillhandahöll parlamentet en engelsk översättning av sitt svar på klagandens skrivelse.

2.6 Under dessa omständigheter anser ombudsmannen att inga ytterligare undersökningar av denna aspekt av klagomålet är motiverade.

3 Slutsats

3.1 På grundval av ombudsmannens slutsatser i punkt 1 ovan är det nödvändigt att göra följande kritiska anmärkning:

Parlamentets behandling av klaganden den 18 mars 2005, genom vilken en medlem av parlamentets säkerhetsenhet avbröt henne under hennes lunch i parlamentets matsal i Bryssel och, i närvaro av andra middagsgäster och utan att låta henne äta färdigt, bad henne att sluta äta och omedelbart följa med honom till säkerhetsenhetens lokaler, där hon var tvungen att lämna tillbaka sitt ackrediteringskort och sedan lämna parlamentets lokaler, inbegrep fall av administrativa missförhållanden som utgjorde en kränkning av hennes grundläggande rätt att bli hörd och ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

3.2 På grundval av ovanstående överväganden avslutar ombudsmannen ärendet.

Parlamentets talman kommer att informeras om detta beslut.

Med vänliga hälsningar,

 

P. Nikiforos DIAMANDOUROS

---

(1) Bilaga VI till bestämmelserna för kostnadsersättning och andra ersättningar till ledamöterna.

(2) Artikel 2: ”Detta [ackrediterings]kort ska vara giltigt under hela den tid som avtalet mellan ledamoten och assistenten (…) varar. Kortet ska återlämnas till den utfärdande avdelningen när assistentens avtal sägs upp.”

(3) Artikel 4: ”Ackrediteringskortet ska ge assistenten rätt att

• tillträde till Europaparlamentets lokaler, t.ex. bibliotek, restauranger, garage och distributionscentralen för handlingar,
• arbeta på den anställde ledamotens kontor, med hans eller hennes tillstånd (…).

(4) "Kvestorerna får när som helst besluta att återkalla ackrediteringskortet om de anser att assistentens agerande eller uppträdande skadar institutionens intressen. Kvestorerna ska höra assistenten och den eller de berörda ledamöterna innan de fattar sitt beslut.”

(5) Europaparlamentets beslut 94/262 av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning, EGT L 113, 1994, s. 15.

(6) "I enlighet med sina uppgifter skall ombudsmannen genomföra undersökningar som han finner berättigade (…), utom i de fall då de påstådda omständigheterna är eller har varit föremål för rättsliga förfaranden."

Om ombudsmannen, på grund av pågående eller avslutade rättsliga förfaranden rörande de sakförhållanden som har lagts fram, måste förklara ett klagomål otillåtligt eller avsluta behandlingen av det, ska resultatet av de undersökningar som ombudsmannen har genomfört fram till dess lämnas in slutgiltigt.

(8) Artikel 2: ”Detta [ackrediterings]kort ska vara giltigt under hela den tid som avtalet mellan ledamoten och assistenten (…) varar. Kortet ska återlämnas till den utfärdande avdelningen när assistentens avtal sägs upp.”

(9) Artikel 4: ”Ackrediteringskortet ska ge assistenten rätt att

• tillträde till Europaparlamentets lokaler, t.ex. bibliotek, restauranger, garage och distributionscentralen för handlingar,
• arbeta på den anställde ledamotens kontor, med hans eller hennes tillstånd (…).

(10) ”Kvestorerna får när som helst besluta att återkalla ackrediteringskortet om de anser att assistentens agerande eller uppträdande skadar institutionens intressen. Kvestorerna ska höra assistenten och den eller de berörda ledamöterna innan de fattar sitt beslut.”

(11) ”Kvestorerna får när som helst besluta att återkalla ackrediteringskortet om de anser att assistentens agerande eller uppträdande skadar institutionens intressen. Kvestorerna ska höra assistenten och den eller de berörda ledamöterna innan de fattar sitt beslut.”

(12) Antagen den 8 juli 2002 och ändrad genom ombudsmannens beslut av den 5 april 2004.

(13) Årsrapport för 1998, s. 27-28.