Bakgrunden till klagomålet

1. Ärendet gäller en begäran om återbetalning från Europeiska kommissionen (nedan kallad kommissionen) avseende genomförandet av ett transnationellt riskkapitalinvesteringsprojekt som delvis finansieras av kommissionen inom ramen för sjätte ramprogrammet för forskning och utveckling.

2. Den 8 november 2006 ingick kommissionen ett avtal med ett offentligt företag i dess egenskap av samordnare (nedan kallad samordnaren) för ett konsortium bestående av 16 enheter för förvaltning av riskkapitalfonder från olika medlemsstater (nedan kallat ramavtalet). Enligt detta avtal omfattade listan över deltagare i konsortiet klaganden, ett privat företag som tillhandahåller finansiella tjänster.

3. Den 4 december 2006 ingick samordnaren och klaganden ett konsortialavtal om genomförandet av det transnationella investeringsprojekt avseende risk och kapital som delvis finansierades av kommissionen (nedan kallat konsortieavtalet).

4. Enligt klaganden fullgjorde företaget kontraktet mellan 2006 och 2008. Kommissionen betalade de relevanta avgifterna och utgifterna till samordnaren, som sedan betalade klaganden.

5. Efter en extern revision utförd av ett oberoende företag begärde kommissionen emellertid den 27 januari 2011 att klaganden skulle återbetala ett belopp på 24 421,54 euro.

6. Den 21 februari 2011 skrev klaganden till kommissionen och angav att det belopp som kommissionen begärt motsvarade en dagskurs på 400 euro som klaganden hade tagit ut för deltagande av tredjepartsinvesterare i projektet. Klaganden tillade att samordnaren uttryckligen hade angett att detta belopp hade godkänts av kommissionen.

7. Den 23 mars 2011 svarade kommissionen, såsom angavs i revisionsrapporten, att beloppet på 400 euro, som angavs i en bilaga till ramavtalet, var en uppskattning av de ersättningsgilla kostnader som varje investerare kunde ådra sig per dag. Kommissionen tillade att detta belopp inte kunde återbetalas utan styrkande handlingar och utan bevis på att projektdeltagaren hade betalat. Kommissionen vidhöll därför sin begäran om ersättning i den mån det inte fanns några bevis för att klaganden ådrog sig faktiska kostnader på 400 euro per dag och investerare.

8. Den 5 april 2011 upprepade klaganden sina argument. Dessutom försåg den kommissionen med en kopia av ett e-postmeddelande från samordnaren, som enligt klaganden uttryckligen bekräftade att det skulle vara möjligt att ta ut en daglig avgift på 400 euro. Klaganden anser därför att eftersom kommissionens begäran om ersättning baserades på denna dagskostnad på 400 euro bör kommissionen begära ersättning från samordnaren (om alls) snarare än från klaganden. Klaganden hävdade dessutom att kommissionen åsidosatte principen om likabehandling genom att kräva ersättning från endast tre medlemmar i konsortiet.

9. Den 16 maj 2011, och i avsaknad av svar från kommissionen på denna skrivelse, vände sig klaganden till ombudsmannen.

10. Den 21 september 2011 informerade klaganden ombudsmannen om att den den 19 maj 2011 hade mottagit en skrivelse från kommissionen med krav på dröjsmålsränta från och med den 2 maj 2011. Klaganden tillade att denne den 14 september 2011 hade svarat att kommissionen inte borde kräva dröjsmålsränta eftersom kapitalbeloppet var omtvistat och klaganden hade lämnat in ett klagomål till ombudsmannen, vilket hade gett upphov till en undersökning som fortfarande pågick.

Föremålet för utredningen

11. Ombudsmannen inledde en undersökning av följande påståenden och krav:

Anklagelser:

(1) Kommissionen har felaktigt begärt återbetalning av 24 421,54 euro från klaganden.

(2) Kommissionen åsidosatte likabehandlingsprincipen genom att inte kräva ersättning från samtliga deltagare i konsortiet.

Påstående:

Kommissionen bör dra tillbaka sin begäran om återbetalning mot klaganden.

Utredningen

12. Den 8 juni 2011 inledde ombudsmannen en undersökning av detta ärende och bad kommissionen att avge ett yttrande om klagomålet. Den 20 oktober 2011 lämnade kommissionen sitt yttrande, som översändes till klaganden för synpunkter. Klaganden inkom med sina synpunkter den 29 november 2011.

Ombudsmannens analys och slutsatser

A. Påstående om att kommissionen felaktigt begärde återbetalning av 24 421,54 euro från klaganden

Argument som framförts till ombudsmannen

13. I sitt klagomål uppgav klaganden att kommissionen gjorde alla betalningar till samordnaren, som sedan omfördelade medlen mellan deltagarna, inklusive klaganden. Kommissionen tillade att den därvid följde samordnarens instruktioner vad gäller faktureringen för dess deltagande i projektet.

14. Klaganden uppgav särskilt att samordnaren uttryckligen uppgav att kommissionen hade godkänt en dagskurs på 400 euro för varje tredjepartsinvesterares (nedan kallad affärsängel) deltagande i evenemang. Enligt klaganden bekräftade samordnaren att kommissionen skulle finansiera 48 % av detta belopp utan att deltagarna behövde visa att detta belopp hade överförts till investerarna. Samordnaren angav att detta bör ses som ett incitament för projektdeltagarna att hitta så många potentiella investerare som möjligt och att täcka sådana investerares resekostnader och dagtraktamenten. I den relevanta delen av samordnarens e-postmeddelande av den 12 september 2007 anges följande:

”Var i avtalet ingår ett avtal om att fastställa en dagskurs för investerare och företagare på 400 euro?

Detta stöds på sidorna 101–104 i bilaga 1. Här nämns budgetens återspegling av "kostnaderna för investerarnas och de berörda yrkesverksammas tid och sakkunskap när det gäller att delta i dessa evenemang" (s. 102). Ytterligare "kostnader inkluderas också för deras tid i förberedelse och under evenemanget och efteråt i due diligence (i genomsnitt 5 dagar per investerare) för i genomsnitt två transnationella evenemang". WP3 återspeglar kostnaderna för deltagande av investerare och experter och inom partnerorganisationerna för att komma samman direkt och virtuellt för att dela erfarenheter och bästa praxis.

Siffran 400 euro stöds av tabellerna på sidan 102 som beskriver verksamheten hos internationella affärsinvesterare. Detta bör användas som motivering för dessa påståenden. Detta är ett avtal som har godkänts och undertecknats av Europeiska kommissionen i sin helhet. Därför anser vi att detta är tillräckligt för att använda detta som grund för att kräva detta belopp mot investerarnas tid. Det är just därför vi invände mot de organisationer som försökte ta ut mer än 400 euro för sina investerartider (även om vi vet att deras tid är värd mer än så).

15. Klaganden anser därför att eventuella missförstånd mellan kommissionen och samordnaren bör lösas direkt mellan dem. I detta syfte bör klaganden betraktas som en tredje part som agerar i god tro och därför inte drabbas av de negativa konsekvenserna av eventuella missförstånd mellan kommissionen och samordnaren.

16. I sitt yttrande gjorde kommissionen inledningsvis gällande att samtliga medlemmar i konsortiet (och inte bara samordnaren) är bundna av ramavtalet, i enlighet med artikel 1.2 i detta. Kommissionen tillade att samordnaren under inga omständigheter kunde anses agera på kommissionens vägnar.

17. När det gäller begäran om ersättning hävdade kommissionen att det av sidorna 102 och 103 i bilaga I till ramavtalet (nedan kallad beskrivningen av arbetet) går att dra slutsatsen att de nödvändiga kostnaderna för tredjepartsinvesterares deltagande i projektet hade uppskattats till 400 euro per person och dag. Kommissionen tillade att det i bilaga II till ramavtalet (nedan kallade de allmänna villkoren) klargjordes att finansiering till schablonsats inte är tillgänglig för någon kategori av direkta kostnader utan endast för indirekta kostnader (artikel II.22).[1] Enligt kommissionen kan det ovannämnda belopp som anges i bilaga I därför inte betraktas som en schablonsats eller som ett dagligt pris som kommissionen skulle ha gått med på att betala till projektdeltagarna. Kommissionen hävdade i stället att detta belopp borde betraktas som en uppskattning av stödberättigande direkta kostnader. Enligt artikel II.19 i de allmänna villkoren ska de stödberättigande kostnaderna dessutom vara ”faktiska, ekonomiska och nödvändiga för projektets genomförande” och bokföras hos den deltagare i projektet som ådragit sig dem.

18. I avsaknad av bevis för att klaganden ådragit sig kostnader på 400 euro per dag och investerare drog kommissionen därför slutsatsen att detta belopp inte bör betraktas som stödberättigande kostnader. I enlighet med artiklarna II.29 och II.31 i de allmänna villkoren begärde kommissionen återbetalning av beloppet från de deltagare som felaktigt hade mottagit det, i förevarande fall klaganden. Kommissionen tillade att den inte kunde kräva återbetalning av dessa belopp från samordnaren eller från någon annan deltagare i projektet.

19. I sina synpunkter uppgav klaganden att kommissionen underlåtit att beakta samordnarens ansvar för att ha gett felaktiga instruktioner till deltagarna. Klaganden hävdade att samordnaren i praktiken blev ledare för konsortiet och gav instruktioner om utförandet av de olika uppgifterna och faktureringen av kostnader.

20. Även om den klagande medgav att den var part i ramavtalet noterade den att detta avtal hade förhandlats fram mellan kommissionen och samordnaren. Klaganden noterade dessutom att samordnaren utarbetade konsortieavtalet för deltagarna i projektet och antydde att samordnaren underlät att inkludera en bestämmelse i detta avtal om sitt övergripande ansvar som samordnare.

21. Klaganden hävdade att den i god tro hade följt samordnarens instruktioner. Kommissionen tillade att den, i avsaknad av sådana instruktioner, skulle ha begärt att investerarna delvis skulle täcka sina egna resekostnader och dagliga utgifter.

Ombudsmannens bedömning

22. Inledningsvis anser ombudsmannen att det är viktigt att understryka att klaganden är bunden av bestämmelserna i det ramavtal som undertecknats av kommissionen och samordnaren. Denna slutsats följer av ramavtalet [2] och konsortieavtalet [3] Klaganden medgav dessutom i sina synpunkter att den följde ramavtalet och att den därför är bunden av de skyldigheter som följer av det.

23. Mot bakgrund av ovanstående bör ramavtalet utgöra utgångspunkten för ombudsmannens analys av de stödberättigande kostnaderna för kommissionens finansiering.

24. Ombudsmannen anser att tolkningen av ramavtalet och kommissionens slutsats verkar vara korrekt av två huvudsakliga skäl.

25. För det första noterar ombudsmannen att följande anges på sidorna 101 och 102 i bilaga I till ramavtalet (”Beskrivning av arbetet”): ”Budgeten för detta arbetspaket [...] återspeglar de betydande kostnaderna för att få 100 investerare från partnerregionerna att delta i två transnationella presentationsevenemang för utvalda KBB. Vår omfattande erfarenhet har visat att investerare behöver incitament för resor och logi för att delta i gränsöverskridande presentationsevenemang [...] budgeten återspeglar därför kostnaderna för investerarnas och de relevanta yrkesverksammas tid och sakkunskap när det gäller att delta i dessa evenemang [...]. Kostnaderna för detta arbetspaket omfattar resor för mellan 5 och 12 affärsänglar och investerare i ett tidigt skede (beskrivna som "tredje parter") från de flesta partnerorgan för att delta i gränsöverskridande presentationsevenemang. Kostnader inkluderas också för deras tid i förberedelse och under evenemanget och efteråt i due diligence (i genomsnitt 5 dagar per investerare) för i genomsnitt två transnationella evenemang".

26. Ovanstående avsnitt tyder på att beloppet på 400 euro per dag per investerare var en uppskattning av de maximala stödberättigande kostnader som skulle kunna uppstå under ett antal dagar för investerarnas resor, logi, dagliga uppehälle och eventuell ekonomisk ersättning för deras tid. Det förefaller därför som om beloppet på 400 euro per dag inte var ett belopp som klaganden kunde kräva som en ”betalning” för sina egna tjänster (inbegripet för att arrangera internationella investerares deltagande i evenemang). Det finns inget uttryckligt stöd i ramavtalet för klagandens argument att detta bör betraktas som ett incitament för projektdeltagarna att hitta så många investerare som möjligt. Tvärtom förefaller det som om det aktuella beloppet var avsett att övervältras på investerarna själva i form av resekostnader, logikostnader, dagtraktamente och eventuell ekonomisk ersättning för deras tid.

27. För det andra, och som kommissionen med rätta påpekade, måste kostnaderna för att vara stödberättigande vara "faktiska".[4] Detta innebär att deltagaren faktiskt borde ha ådragit sig dessa kostnader för att erhålla finansiering från kommissionen. I motsats till vad klaganden hävdar hade klaganden därför, i avsaknad av bevis för att den faktiskt ådrog sig kostnader på 400 euro per dag och investerare (t.ex. resekostnader, dagtraktamenten eller ekonomisk ersättning för investerarens tid), inte rätt att få kommissionens finansiering för detta belopp.

28. Mot bakgrund av ovanstående drar ombudsmannen slutsatsen att det enligt ramavtalet verkar som om klaganden inte hade rätt att kräva betalning av 400 euro per dag per investerare som deltog i de relevanta evenemangen, i avsaknad av bevis för att klaganden ådragit sig faktiska kostnader för detta belopp. Klagandens huvudargument rör i själva verket de instruktioner som samordnaren påstås ha gett i detta avseende. Ombudsmannen kommer nu att ta upp denna fråga.

29. När det gäller de instruktioner som samordnaren påstås ha gett noterar ombudsmannen att kommissionen i sitt yttrande inte har tagit upp samordnarens roll i den omtvistade frågan. Detta verkar dock bero på att kommissionen anser att samordnaren inte kan anses agera på kommissionens vägnar.

30. Ombudsmannen håller med om att samordnaren inte var kommissionens företrädare. Dessutom finns det inget som tyder på att kommissionen godkände dessa påstådda instruktioner eller ens informerades om detta. Därför baserades de instruktioner som samordnaren påstods ha gett på sin egen tolkning av ramavtalet utan kommissionens särskilda inblandning.

31. Det kan emellertid inte bortses från att samordnaren spelade en viktig roll som mellanhand mellan kommissionen och deltagarna i projektet i fråga. Det kan inte heller uteslutas att klaganden kan ha fåtts att tro i god tro att kommissionen uppmuntrade eller till och med bad samordnaren att ge vägledning till projektdeltagarna. Mot bakgrund av detta är det nödvändigt att fastställa huruvida samordnaren i själva verket gav de instruktioner som klaganden påstår.

32. För det första, när det gäller typen av samordnarens e-post, anser ombudsmannen att samordnaren inte utfärdade ”instruktioner” till projektdeltagarna. I stället lämnade den ytterligare information i det relevanta e-postmeddelandet om dagstaxan på 400 euro. Samordnaren gav därför inte projektdeltagarna i uppdrag att ta ut någon särskild avgift. På sin höjd fick de ytterligare information från samordnaren om under vilka omständigheter de slutligen kunde begära ersättning från kommissionen.

33. För det andra, och viktigast av allt, vad gäller innehållet i samordnarens e-postmeddelande, angavs det inte entydigt i detta meddelande att projektdeltagarna hade rätt att ta ut (och behålla) en dagstaxa på 400 euro per dag och investerare. Samordnaren konstaterade följande: ”Vi anser därför att detta är tillräckligt för att använda detta som grund för att kräva detta belopp mot investerarnas tid. Just därför invände vi mot de organisationer som försökte ta ut mer än 400 euro för sina investerartider (även om vi vet att deras tid är mer värd än så)." Ombudsmannen anser därför att detta e-postmeddelande kan tolkas som att projektdeltagarna kunde begära ersättning från kommissionen på upp till 400 euro per dag och investerare, utan att ställas inför några invändningar från kommissionen. Detta påstående tydde dock inte på att projektdeltagaren faktiskt inte behövde stå för dessa kostnader.

34. Ombudsmannen anser därför att samordnaren inte instruerade klaganden att ta ut en daglig avgift på 400 euro per investerare, som klaganden skulle kunna behålla, även om det inte fanns några bevis för att klaganden ådrog sig faktiska kostnader för detta belopp.

35. Ombudsmannen instämmer i kommissionens åsikt att om den måste begära återbetalning av felaktigt utbetalda belopp måste denna begäran riktas till mottagaren av beloppen i fråga, i detta fall klaganden. Detta följer av artikel II.31.1 i de allmänna villkoren, där det fastställs att "[o]m belopp felaktigt har utbetalats till uppdragstagaren eller om återkrav är berättigat enligt villkoren i avtalet, åtar sig uppdragstagaren att till kommissionen återbetala beloppet i fråga på de villkor och vid den tidpunkt som anges i avtalet".

36. Mot bakgrund av det ovan anförda kan det första påståendet inte godtas.

B. Påstående om diskriminering och relaterade påståenden

Argument som framförts till ombudsmannen

37. I sitt klagomål hävdade klaganden att kommissionen hade åsidosatt principen om likabehandling genom att inte kräva ersättning från alla deltagare i projektet. Förstainstansrätten tillade därefter att kommissionen även åsidosatte principen om likabehandling genom att endast kräva dröjsmålsränta från vissa deltagare i projektet. I sina synpunkter uppgav klaganden vidare att kommissionen borde begära återbetalning (om alls) samtidigt från alla deltagare i projektet och utan att begära dröjsmålsränta.

38. I sitt yttrande angav kommissionen att den hade beslutat att genomföra revisioner av fyra deltagare i projektet. Eftersom revisionerna avslöjade ett systemproblem när det gäller kostnaderna för deltagande av tredjepartsinvesterare inledde kommissionen skrivbordskontroller av de kostnader som de andra deltagarna begärde ersättning för och som inte omfattades av revisionen. Kommissionen föreslog vidare att den även skulle begära ersättning från de andra deltagarna om granskningen av de kostnader som de begärde ersättning för var ”negativ”.

Ombudsmannens bedömning

39. Inledningsvis erinrar ombudsmannen om att domstolen konsekvent har slagit fast att den allmänna principen om likabehandling kräver att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling [5].

40. Ombudsmannen anser att alla deltagare i projektet i princip förefaller befinna sig i en jämförbar situation i förevarande mål. Ombudsmannen instämmer dock inte i klagandens argument att kommissionen har åsidosatt principen om likabehandling.

41. För det första noterar ombudsmannen att det faktum att kommissionen beslutar att utföra revisioner av vissa deltagare i ett projekt inte nödvändigtvis tvingar den att utföra revisioner av alla andra deltagare.

42. För det andra förefaller det som om kommissionen, efter det att de genomförda revisionerna avslöjade ett systemproblem avseende de kostnader som begärts för deltagande av tredjepartsinvesterare, internt beslutade att granska de kostnader som begärts av deltagarna i projektet och som inte omfattades av revisionerna. Dessutom har kommissionen föreslagit att den kommer att begära ersättning från de andra deltagarna om resultatet av denna översyn är ”negativt”.

43. Ombudsmannen anser därför att kommissionen inte åsidosatte principen om likabehandling genom att begära ersättning från vissa deltagare i projektet.

44. Ombudsmannen drar därför slutsatsen att det andra påståendet ska avvisas som ogrundat.

45. Mot bakgrund av att de två påståenden som framförts i detta ärende bör avvisas drar ombudsmannen slutsatsen att påståendet att kommissionen bör dra tillbaka sin begäran om återbetalning mot klaganden också bör avvisas.

46. När det slutligen gäller klagandens ytterligare påstående att kommissionen åsidosatte principen om likabehandling genom att kräva dröjsmålsränta från de deltagare som inte efterkom dess begäran om återbetalning, bör det noteras att frågan om dröjsmålsränta inte ingår i ombudsmannens undersökning. Mot bakgrund av ombudsmannens slutsatser i samband med det underliggande klagomålet finns det dessutom ingen anledning att ta upp frågan om intresse till undersökning.

C. Slutsats

På grundval av sin undersökning av detta klagomål avslutar ombudsmannen det med följande slutsats:

Inga administrativa missförhållanden har konstaterats.

Klaganden och kommissionen kommer att underrättas om detta beslut.

 

P. Nikiforos Diamandouros

Utfärdat i Strasbourg den 26 juni 2012

---

[1] Enligt artikel II.21 i ramavtalet avses med indirekta kostnader sådana kostnader ”som avtalsparten inte kan identifiera som direkt hänförliga till projektet, men som genom sitt redovisningssystem kan identifieras och motiveras som att de har ett direkt samband med de stödberättigande direkta kostnader som hänförs till projektet”.

[2] I synnerhet artikel 1.2 i ramavtalet, som har följande lydelse: "Konsortiet består av den uppdragstagare som fungerar som samordnare och följande rättsliga enheter, som skall ansluta sig till avtalet i enlighet med det förfarande som avses i artikel 2, i egenskap av uppdragstagare som övertar de rättigheter och skyldigheter som fastställs i avtalet med verkan från och med den dag då det träder i kraft." I denna bestämmelse angavs dessutom namnen på deltagarna i projektet, inklusive klaganden.

[3] I artikel 12.1 i det konsortieavtal som ingåtts mellan samordnaren och klaganden anges uttryckligen att ramavtalet och dess arbetsprogram utgör en integrerad del av konsortieavtalet. I konsortieavtalet fastställs vidare att medlemmarna i konsortiet, såsom klaganden, var tvungna att ta ut sina avgifter och utgifter i enlighet med ramavtalet och den vägledande tabellen över beräknade stödberättigande kostnader (artikel 5.2 i konsortieavtalet).

[4] Artikel II.19 i de allmänna villkoren.

[5] Se exempelvis dom av den 30 september 2010 i mål C-133/09, József Uzonyi mot Mezogazdasági és Vidékfejlesztési Hivatal Központi Szerve (ännu ej publicerad i rättsfallssamlingen), punkt 31.