Ärendet gällde kommissionens beslut att förklara vissa kostnader som redovisats av en partner i ett EU-finansierat projekt som icke stödberättigande. Ombudsmannen undersökte frågan och fann att kommissionens skäl för att inte godta kostnaderna i fråga var rimliga. Ombudsmannen avslutade därför ärendet med att konstatera att det inte förelåg något administrativt missförhållande.

Detta klagomål gäller en påstådd underlåtenhet från Europeiska kommissionens sida att genomföra ett lämpligt offentligt samråd innan den utarbetade sitt förslag till förordning om den europeiska inre marknaden för elektronisk kommunikation och en uppkopplad kontinent. En punkt i förslaget var utfasningen av roamingavgifter. Klagomålet ingavs av Competitive Telecommunications Association. Kommissionen lade fram sitt förslag den 11 september 2013, lite mer än tre månader efter det att den hade offentliggjort det den 30 maj 2013. Klaganden hävdade att kommissionen felaktigt hade åberopat brådska till följd av Europeiska rådets vårmöte 2013 som ett skäl till att skynda på samrådsprocessen. Klaganden hävdade dessutom att kommissionen hade misslyckats med att i) identifiera de olika typer av berörda parter som skulle rådfrågas, ii) ta itu med de punkter som tagits upp av konsekvensbedömningsnämnden, iii) genomföra ett ordentligt samråd mellan avdelningarna och även iv) avsiktligt försökt dölja avsaknaden av ett offentligt samråd.

Ombudsmannen konstaterade att kommissionens offentliga samråd inte överensstämde med de allmänna principer och miniminormer som anges i kommissionens egna regler. Ombudsmannen konstaterade också att det var oklart om den brådska som kommissionen hävdade berodde på rådets uttalande eller återspeglade kommissionens egen bedömning av situationen. Ombudsmannen fann dock att kommissionens tillit till sin egen rätt att fastställa politiska prioriteringar och göra politiska val var rimlig i det särskilda sammanhanget för detta lagstiftningsförslag. Ombudsmannen fann därför inga administrativa missförhållanden från kommissionens sida till följd av det begränsade offentliga samrådet i detta ärende. Ombudsmannen föreslog dock att kommissionen i sina egna regler bör klargöra de exakta och begränsade omständigheter under vilka den kan begränsa ett offentligt samråd på grund av en politisk prioritering.

Ombudsmannen konstaterade att det inte förekommit några administrativa missförhållanden i samband med någon av de andra klagomålsfrågor som tagits upp.

Ärendet, som ingavs av PETA-stiftelsen, rörde omfattningen av Europeiska kemikaliemyndighetens (Echa) befogenheter och skyldigheter enligt Reach-förordningen. Klaganden ansåg att Echa inte gör tillräckligt för att se till att registranter av kemiska ämnen avstår från att utföra onödiga djurförsök för att visa att deras ämnen är säkra.

Ombudsmannen undersökte frågan och fann att Echas tolkning av sina skyldigheter faktiskt var alltför restriktiv. Ombudsmannen lade därför fram ett förslag till vänskaplig förlikning för Echa om sin egen roll och det samarbete som den bör upprätta med medlemsstaternas myndigheter. Ombudsmannen var nöjd med Echas svar och avslutade ärendet.

Den klagande samordnade ett konsortium som beviljades ett bidrag från kommissionen för att genomföra en åtgärd på området miljövänligt byggande. Under genomförandet av åtgärden begärde konsortiet ersättning för de stödberättigande kostnader som uppkommit under de olika rapporteringsperioderna, i enlighet med det avtal som ingåtts med kommissionen. Kommissionen gick emellertid med på att endast betala 45,75 procent av dessa kostnader. Klaganden ansåg att kommissionen hade fel när den begränsade sina återbetalningar till ovannämnda nivå och klagade till Europeiska ombudsmannen.

Ombudsmannen konstaterade att enligt avtalet tillämpades ersättningsnivån på 45,75 % på unionens totala bidrag till åtgärden. Kontraktet innehöll ingen hänvisning till någon procentsats för mellanliggande betalningar. Innan konsortiet begärde betalning av de kostnader som uppkommit under den första rapporteringsperioden informerade dessutom en tjänsteman vid kommissionen konsortiet om att mellanliggande betalningar kunde göras med olika ersättningsnivåer. Ombudsmannen föreslog därför en vänskaplig förlikning med kommissionen och uppmanade den att i) vederbörligen förklara varför den tillämpade ovannämnda procentsats på mellanliggande betalningar till konsortiet, och ii) se till att den betalar konsortiet återstoden, i enlighet med avtalet, när åtgärden har avslutats.

Kommissionen hävdade att den systematiskt tillämpade procentsatsen på 45,75 % på mellanliggande betalningar för att säkerställa en sund ekonomisk förvaltning av EU:s budget och undvika framtida komplicerade återkravsförfaranden. Ombudsmannen var inte nöjd med detta svar. Han påpekade bland annat att kommissionen kunde ha utarbetat riktlinjer som skulle ha gjort det möjligt för konsortiet att tolka avtalet på ett korrekt sätt i detta avseende. Eftersom alla bidragsavtal nu innehåller en mycket tydlig bestämmelse om att mellanliggande återbetalningar kommer att göras till den nivå som gäller för unionens totala bidrag till åtgärden, drog ombudsmannen emellertid slutsatsen att inga ytterligare undersökningar i detta avseende var motiverade. Slutligen uppmanade han kommissionen att informera honom om hur den uppfyllde sina försäkringar om att den skulle betala konsortiet alla utestående belopp i slutet av åtgärden.