Bäste M.,

Den 12 mars 2001 lämnade ni in ett klagomål till Europeiska ombudsmannen mot Europaparlamentet.

Den 19 april 2001 vidarebefordrade jag klagomålet till Europaparlamentets talman och begärde ett yttrande senast den 31 juli 2001. Europaparlamentet avgav sitt yttrande den 25 september 2001. Jag översände den till Er med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som Ni sände den 22 oktober 2001.

Den 15 november 2001 kontaktade jag Er angående möjligheten till en vänskaplig förlikning av Ert klagomål. Den 16 november 2001 skickade ni, på begäran av mina avdelningar, per fax en kopia av ett dokument om den föreslagna vänskapliga förlikningen. Den 7 december 2001 skrev jag till Europaparlamentets talman för att föreslå en vänskaplig förlikning beträffande ert klagomål. Samma dag informerade jag er om detta genom en skrivelse. Den 13 mars 2002 besvarade Europaparlamentets talman förslaget och jag vidarebefordrade svaret till er samma dag. Den 24 mars 2002 översände ni era synpunkter på Europaparlamentets svar till mig.

Jag skriver nu för att låta er veta resultaten av de undersökningar som har gjorts.

Klagomålet

Enligt klaganden, som tidigare var generaldirektör för GD XXIII (företagspolitik, handel, turism och social ekonomi) vid kommissionen, är de relevanta omständigheterna följande.

År 1993 inledde klaganden en intern utredning av anklagelserna om korruption mot chefen för turistavdelningen vid GD XXIII, som sedan dess har ställts inför rätta och dömts i Frankrike för korruption. Denna person inledde sedan en desinformationskampanj mot klaganden. Delar av denna desinformation hittade sin väg in i ett betänkande (föredragande R. WEMHEUER) som antogs av Europaparlamentet, utan att klaganden hade hörts. Efter korrespondens med Europaparlamentet ansåg klaganden att ärendet hade lösts på ett tillfredsställande sätt av parlamentets dåvarande talman. Därefter inrättade Europaparlamentet emellertid den oberoende expertkommittén, som bland annat granskade den så kallade turismaffären. Europaparlamentet underlät att förse den oberoende expertkommittén med sin korrespondens med klaganden om Wemheuer-rapporten. Till följd av detta antog den oberoende expertkommittén felaktigt att delar av Wemheuer-rapporten som var kritiska mot klaganden var obestridda och klandrade i sin egen rapport klaganden för att inte ha utövat sitt ansvar utan att höra honom.

På grundval av ovanstående hävdade klaganden att Europaparlamentet

1 underlät av oaktsamhet att lämna viss relevant information till den oberoende expertkommittén: Dvs. korrespondensen mellan honom och Europaparlamentet om Wemheuerbetänkandet.

2 är ansvarig för kränkningen av hans grundläggande rätt att bli hörd i turistaffären.

Klaganden hävdade att Europaparlamentet nu borde offentliggöra en rättelse eller alternativt en duplik både i tryckt form och på Europaparlamentets webbplats.

Frågeställningen

Europaparlamentets yttrande

I sitt yttrande framförde Europaparlamentet sammanfattningsvis följande:

Den oberoende expertkommittén var själv ensamt ansvarig för tolkningen av sitt mandat och för det sätt på vilket den drog sina slutsatser. Den sammanträdde inom stängda dörrar och insisterade alltid på att dess överläggningar skulle förbli konfidentiella för att garantera dess oberoende.

Europaparlamentets talman har ingen möjlighet att veta vilka dokument som den oberoende expertkommittén har granskat, vilka källor de har, vilka kontakter som har etablerats mellan experterna och tredje part eller de skäl och slutsatser som har föranlett kommittén att dra de slutsatser som den har dragit.

Parlamentets institutionella ståndpunkt hindrar därför parlamentet från att besvara alla väsentliga frågor om kommitténs arbetsmetoder, dess källor och bedömning av information, huruvida dess slutsatser är välgrundade eller hur de har uttryckts i kommitténs betänkande. Följaktligen är parlamentet inte behörigt att besvara frågan om huruvida den oberoende expertkommittén respekterade klagandens grundläggande rättigheter.

När det gäller Europaparlamentets tillhandahållande av information till den oberoende expertkommittén har all den information som administrationen förfogade över avseende Wemheuers rapport om turism gjorts tillgänglig för kommittén. Parlamentet kan dock inte uttala sig om huruvida tredje part har vidarebefordrat information till kommittén, såsom en skriftväxling mellan ledamöter av Europaparlamentet och klaganden, eller någon annan information som innehas personligen av en tredje part.

Europaparlamentets talman informerade ordföranden för den oberoende expertkommittén, MIDDLEHOEK, om hennes skrivelser till klaganden, varav de flesta skrevs efter det att kommittén hade avslutat sitt arbete. Europaparlamentets generalsekreterare tog dessutom initiativ till att be de tidigare ledamöterna i den oberoende expertkommittén att göra en ytterligare analys av de argument och handlingar som klaganden lagt fram. Denna begäran avslogs med motiveringen att den oberoende expertkommittén inte längre existerade och därför inte kunde överlägga.

När det gäller klagandens påstående att Europaparlamentet bör offentliggöra en duplik på Europaparlamentets webbplats, eftersom parlamentet inte har något ansvar för innehållet i kommitténs betänkanden, kan det knappast känna sig skyldigt att offentliggöra alla invändningar mot dessa uttalanden.

Klagandens synpunkter

I sitt yttrande anförde klaganden sammanfattningsvis följande:

I Europaparlamentets yttrande behandlades inte den centrala frågan om huruvida parlamentet hade respekterat klagandens grundläggande rättigheter. Parlamentet kan inte delegera sina skyldigheter i fråga om respekten för de grundläggande rättigheterna till ett tillfälligt privat organ som endast är ansvarigt inför sig självt.

Utformningen av mandatet för den oberoende expertkommittén var helt och hållet Europaparlamentets ansvar. Parlamentet var behörigt att kontrollera kommitténs arbetsmetoder, vilket framgår av det mandat som antogs av talmanskonferensen för de politiska grupperna den 27 januari 1999. Det faktum att Europaparlamentets generalsekreterare tog det initiativ som nämns i parlamentets yttrande visar att Europaparlamentet har behörighet i frågan.

Den klagandes skrivelser till föredraganden, till ordföranden för det ansvariga utskottet, till ordförandena för de politiska grupperna och till Europaparlamentets talman borde ha gjorts tillgängliga för den oberoende expertkommittén. Dessa skrivelser riktades till innehavare av officiella funktioner i Europaparlamentet och kan därför inte likställas med information som innehas ”personligen av en tredje part”, oavsett om parlamentets administration kände till dem eller inte.

Europaparlamentet har medgett att det inte vidarebefordrade klagandens korrespondens till den oberoende expertkommittén och försummade sin tillsynsroll. Det krävs därför en omprövning i form av en översyn av de relevanta avsnitten i kommitténs rapport. Alternativt bör Europaparlamentet också offentliggöra klagandens svar på kommitténs första rapport.

Klaganden avslutade sina synpunkter med att fråga om labyrinten av ömsesidigt uteslutande argument om kompetens inte skulle få någon medborgare att känna sig som Josef K. i Kafkas Rättegång.

Ombudsmannens ansträngningar för att uppnå en vänskaplig lösning

Efter noggrant övervägande av yttrandet och iakttagelserna ansåg ombudsmannen att det kunde finnas fall av administrativa missförhållanden i Europaparlamentet. I enlighet med artikel 3.5 i stadgan (1) skrev han därför till Europaparlamentets talman för att föreslå en vänskaplig förlikning på grundval av följande analys av de tvistiga frågorna mellan klaganden och Europaparlamentet.

1 Påståendet om vårdslöshet

1.1 Klaganden hävdade att Europaparlamentet av oaktsamhet underlåtit att lämna information till den oberoende expertkommittén om hans korrespondens med parlamentets befattningshavare om Wemheuers rapport om turism. För att undvika tvivel påpekar ombudsmannen att han inte förstår klagandens påstående att någon eller några specifika individer bär skulden för detta misslyckande.

1.2 I sitt yttrande förklarade Europaparlamentet att all information som administrationen hade om Wemheuer-rapporten gjordes tillgänglig för den oberoende expertkommittén. Parlamentet uppgav dock att det inte kunde avge något yttrande om huruvida tredje man hade vidarebefordrat information till kommittén, såsom en skriftväxling mellan ledamöter av Europaparlamentet och klaganden, eller någon annan information som innehas personligen av en tredje man.

1.3 I sina synpunkter påpekar klaganden att hans brev var riktade till befattningshavare i Europaparlamentet och därför inte kan likställas med information som innehas "personligen av en tredje part", oavsett om parlamentets administration kände till dem eller inte.

1.4 Ombudsmannen anser att det ankom på parlamentet som institution att vidta lämpliga korrigerande åtgärder inom ramen för sin behörighet, så snart det blev känt att relevant information och relevanta handlingar som förvärvats av Europaparlamentets befattningshavare i deras officiella egenskap inte hade överlämnats till den oberoende expertkommittén. Huruvida parlamentet har uppfyllt denna skyldighet prövas i nästa del av beslutet.

2 Den påstådda kränkningen av klagandens grundläggande rätt att bli hörd

2.1 Klaganden hävdade att Europaparlamentet är ansvarigt för kränkningen av hans grundläggande rätt att bli hörd i turistaffären. Enligt klaganden ledde parlamentets underlåtenhet att förse den oberoende expertkommittén med korrespondens mellan sig själv och parlamentets befattningshavare om Wemheuer-rapporten till att kommittén felaktigt antog att delar av denna rapport som var kritiska mot klaganden var obestridda. I sin egen rapport anklagade därför den oberoende expertkommittén klaganden för att inte ha utövat sitt ansvar utan att höra honom. Klaganden yrkade att Europaparlamentet nu skulle offentliggöra en rättelse eller, alternativt, hans duplik.

2.2 I sitt yttrande hävdade Europaparlamentet att den oberoende expertkommittén själv är ensamt ansvarig för tolkningen av sitt mandat och för det sätt på vilket den drog sina slutsatser. Enligt yttrandet har Europaparlamentet ingen möjlighet att veta vilka handlingar som kommittén har granskat, vilka källor som har använts eller vilka kontakter som har upprättats mellan experter och tredje part, och inte heller vilka skäl och slutsatser som har föranlett kommittén att dra de slutsatser som den har dragit. Parlamentet är därför inte behörigt att besvara frågan om huruvida den oberoende expertkommittén respekterade klagandens grundläggande rättigheter.

2.3 Ombudsmannen anser att Europaparlamentet inte på ett tillfredsställande sätt har tagit upp frågan om sitt eget ansvar för att säkerställa respekten för klagandens grundläggande rättigheter.

2.4 Ombudsmannens slutsats i punkt 1.4 ovan är att det ankom på parlamentet som institution att vidta lämpliga korrigerande åtgärder inom ramen för sin behörighet, när det blev känt att relevant information och relevanta handlingar som förvärvats av Europaparlamentets befattningshavare i deras officiella egenskap inte hade överlämnats till den oberoende expertkommittén.

2.5 Enligt Europaparlamentet tog Europaparlamentets generalsekreterare initiativ till att be de tidigare ledamöterna i den oberoende expertkommittén att göra en kompletterande analys av de argument och handlingar som klaganden lagt fram. Denna begäran avslogs med motiveringen att den oberoende expertkommittén inte längre existerade och därför inte kunde överlägga.

2.6 Ombudsmannen anser därför att Europaparlamentet har försökt vidta lämpliga korrigerande åtgärder. Eftersom detta försök inte uppnådde sina mål anser ombudsmannen emellertid inte att Europaparlamentet därigenom har fullgjort sin institutionella skyldighet att vidta korrigerande åtgärder. Ombudsmannens preliminära slutsats är därför att Europaparlamentet bör vidta ytterligare åtgärder för att fullgöra sin institutionella skyldighet att vidta lämpliga korrigerande åtgärder, inom ramen för sin behörighet, och att underlåtenhet att göra detta kan utgöra ett administrativt missförhållande.

Förslag till en vänskaplig lösning.

Ombudsmannen informerade Europaparlamentets talman om ovanstående slutsatser och erinrade om att parlamentet hade hävdat att det, eftersom det inte har något ansvar för uttalandena i rapporterna från den oberoende expertkommittén, knappast kan känna sig skyldigt att offentliggöra alla invändningar mot dessa uttalanden. Ombudsmannen påpekade att förevarande mål inte rör varje invändning, utan invändningen från en viss person som inte hade hörts innan den oberoende expertkommittén utsattes för offentlig kritik, vilken parlamentet fortsätter att offentliggöra på sin webbplats. Ombudsmannen föreslog att lämpliga korrigerande åtgärder skulle kunna vara att parlamentet också offentliggör klagandens duplik på sin webbplats.

Europaparlamentets svar

Som svar på ombudsmannens förslag samtyckte Europaparlamentets talman, som en gest av välvilja till klaganden, till att låta honom offentliggöra sina svar på det relevanta kapitlet i den oberoende expertkommitténs första rapport via en hyperlänk från den relevanta sidan på Europaparlamentets webbplats i dess olika språkversioner. Europaparlamentet åtog sig inte att översätta klagandens svar, utan att i den form som anges ovan offentliggöra alla språkversioner som han tillhandahåller i lämpligt format.

Europaparlamentet betonade att detta avtal inte påverkar parlamentets principiella ståndpunkt att det inte kan hållas ansvarigt för innehållet i rapporterna från den oberoende expertkommittén eller för det sätt på vilket kommittén utförde sitt arbete, den information på vilken den grundade sina slutsatser eller dess förbindelser med personer som faktiskt eller potentiellt berörs av dess undersökningar. Dessutom betonade Europaparlamentet att det inte kan förväntas tillhandahålla en ”anmälningstavla” som är öppen för alla, där argument som det inte har någon del i och vars förtjänster det inte kan bedöma offentliggörs. Överenskommelsen om att offentliggöra klagandens svar kan därför inte ses som något prejudikat för ytterligare offentliggörande av material på dess webbplats, vare sig när det gäller rapporten från den oberoende expertkommittén eller i något annat sammanhang.

Europaparlamentet föreslog att man skulle kontakta M. så snart man hade fått ombudsmannens bekräftelse på att man kunde gå vidare på denna grund.

Klagandens synpunkter

Klaganden bekräftade i en skrivelse att han kan samtycka till de arrangemang som anges i svaret från Europaparlamentets talman på ombudsmannens förslag om en vänskaplig förlikning och såg fram emot att Europaparlamentet kontaktar honom för att diskutera genomförandet av den vänskapliga förlikningen.

Beslutet

1 Anklagelserna om försumlighet och kränkning av klagandens grundläggande rätt att bli hörd

1.1 Klaganden hävdade att Europaparlamentet är ansvarigt för kränkningen av hans grundläggande rätt att bli hörd i turistaffären. Enligt klaganden ledde parlamentets försumliga underlåtenhet att förse den oberoende expertkommittén med korrespondens mellan sig själv och parlamentets befattningshavare om Wemheuer-rapporten till att kommittén felaktigt antog att delar av denna rapport som var kritiska mot klaganden var obestridda. I sin egen rapport anklagade därför den oberoende expertkommittén klaganden för att inte ha utövat sitt ansvar utan att höra honom. Klaganden yrkade att Europaparlamentet nu skulle offentliggöra en rättelse eller, alternativt, hans duplik.

1.2 Ombudsmannen anser att det ankom på parlamentet som institution att vidta lämpliga korrigerande åtgärder inom ramen för sin behörighet, så snart det blev känt att relevant information och relevanta handlingar som förvärvats av Europaparlamentets befattningshavare i deras officiella egenskap inte hade överlämnats till den oberoende expertkommittén. Ombudsmannen ansåg vidare att Europaparlamentet försökte vidta lämpliga korrigerande åtgärder. Eftersom detta försök inte uppnådde sina mål ansåg ombudsmannen emellertid inte att Europaparlamentet därigenom hade fullgjort sin institutionella skyldighet att vidta korrigerande åtgärder. Ombudsmannens preliminära slutsats var därför att Europaparlamentet bör vidta ytterligare åtgärder för att fullgöra sin institutionella skyldighet att vidta lämpliga korrigerande åtgärder, inom ramen för sin behörighet, och att underlåtenhet att göra detta kan utgöra ett administrativt missförhållande. Ombudsmannen föreslog därför som en vänskaplig förlikning att Europaparlamentet skulle offentliggöra klagandens duplik på sin webbplats.

1.3 Som svar på ombudsmannens förslag instämde Europaparlamentet, samtidigt som det reserverade sig i sakfrågan, som en gest av god vilja till klaganden för att göra det möjligt för honom att offentliggöra sina svar på det relevanta kapitlet i den oberoende expertkommitténs första rapport via en hyperlänk från den relevanta sidan på Europaparlamentets webbplats i dess olika språkversioner. Klaganden bekräftade sitt godtagande av de arrangemang som Europaparlamentet skisserat och såg fram emot att parlamentet skulle kontakta honom för att diskutera genomförandet av den vänskapliga förlikningen.

2 Slutsats

På ombudsmannens initiativ verkar det som om Europaparlamentet och klaganden har enats om en vänskaplig förlikning. Ombudsmannen avslutar därför ärendet.

Europaparlamentets talman kommer också att informeras om detta beslut.

Med vänlig hälsning

 

Jacob SÖDERMAN

---

(1) "Ombudsmannen ska i möjligaste mån försöka finna en lösning tillsammans med den berörda institutionen eller det berörda organet för att undanröja det administrativa missförhållandet och tillmötesgå klagomålet."