Denna undersökning på eget initiativ grundar sig på ett klagomål från en sammanslutning av armeniska icke-statliga organisationer kallad Citizens' Protection League (CPL). Det gäller beslutet av Europeiska unionens delegation i Armenien att inte ingå ett bidragsavtal med CPL efter det att delegationen upptäckt ett fel i sin ursprungliga bedömning av CPL-ansökan. CPL hävdade att delegationens beslut inte grundades på välgrundade skäl.

Under ombudsmannens undersökning medgav Europeiska kommissionen att de åtgärder som ursprungligen vidtagits av delegationen, när den väl insåg att ett fel hade inträffat i utvärderingsprocessen, inte var lämpliga. Kommissionen visade dock också att det upptäckta felet krävde att utvärderingen av CPL:s ansökan gjordes om och att delegationen därför inte kunde ingå bidragsavtalet med CPL.

Ombudsmannen avslutade därför undersökningen med att konstatera att det inte förelåg något administrativt missförhållande.

Ärendet rörde Europeiska rekryteringsbyråns (Epso) påstådda underlåtenhet att i tillräckligt god tid informera de sökande om provperioden för de datorbaserade proven i ett uttagningsprov. Ombudsmannen undersökte frågan och konstaterade att Epso inte hade gjort sig skyldigt till något administrativt missförhållande. I det enskilda fallet informerades den sökande om provperioden tre veckor innan den inleddes. Efter ett tidigare beslut av ombudsmannen kontaktar Epso alltid de sökande minst två veckor före provperiodens början.

Under denna undersökning informerade Epso ombudsmannen om att den har en ny praxis som innebär att den offentliggör en preliminär tidsplan för de uttagningsprov som den anordnar. Detta är en utveckling som ombudsmannen välkomnar.

Klaganden, ett forskningsinstitut med säte i land Z, deltog i ett EU-finansierat projekt inom sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling.

Vid en revision upptäcktes oegentligheter i samband med projektet, vilket ledde till att kommissionen krävde tillbaka mer än 300 000 euro från klaganden, trots klargöranden om de oriktigheter som den hade lämnat. Klaganden var inte nöjd med resultatet och ingav ett klagomål till Europeiska ombudsmannen.

Ombudsmannen undersökte frågan och fann att vissa av revisorernas iakttagelser var bristfälliga. Eftersom den viktigaste frågan var att fastställa det faktiska startdatumet för projektet föreslog ombudsmannen som en lösning att kommissionen skulle samråda med en expert för att kontrollera revisorernas iakttagelser i detta avseende eller beställa en ”teknisk revision” i enlighet med bidragsavtalet. Kommissionen godtog lösningen, förutsatt att kostnaderna för att anlita experten skulle bäras gemensamt av båda parter. Ombudsmannen bad kommissionen och klaganden att sinsemellan komma överens om vilken expert som skulle utses och avslutade ärendet.

Ärendet väcktes av en sammanslutning av juridiska experter från hela Europeiska unionen som genomförde ett projekt som medfinansierades av Europeiska kommissionen. Det rörde sig om ett påstått felaktigt återkrav, efter en revision, av belopp som felaktigt ansetts vara icke stödberättigande enligt bidragsavtalet.

Ombudsmannen undersökte frågan och drog slutsatsen att en lösning hade hittats efter hennes ingripande. Hon avslutade därför ärendet.

Ärendet gällde Eurojusts policy för ersättning av resekostnader för sökande som kallats till intervju.

Klaganden vände sig till ombudsmannen och hävdade att Eurojusts ersättningspolicy var orättvis och diskriminerande mot kandidater som var bosatta utanför EU. Till stöd för sitt påstående noterade klaganden att det fanns ett tak på 500 euro för sökande som var bosatta utanför EU, medan ett högre tak i vissa fall gällde för resor från EU.

Ombudsmannen undersökte frågan och fann att Eurojust, genom att öka ersättningen till sökande som är bosatta utanför EU till det högsta tak som gäller för sökande som reser inom EU, har vidtagit lämpliga åtgärder för att lösa fallet.

Ärendet gällde hur Europeiska unionens byrå för nät- och informationssäkerhet (Enisa) hanterade ett rekryteringsförfarande.

Ombudsmannen undersökte frågan och fann inga administrativa missförhållanden i fråga om klagandens påstående att hans ansökan hade behandlats orättvist.

Ombudsmannen identifierade dock vissa brister i Enisas förfarandemässiga hantering av ärendet och har lämnat förslag till Enisa om förbättringar i framtiden.

Ärendet gällde den påstådda underlåtenheten av kontoret för Europeiska unionens särskilda representant (EUSR-kontoret) i Kosovo att hålla praktikanter informerade om steg i ett rekryteringsförfarande. Ombudsmannen undersökte frågan och angav sin åsikt att "det är både artigt och serviceinriktat att bekräfta mottagandet av ansökningar och att informera de sökande om de viktiga steg (t.ex. uteslutning från ett rekryteringsförfarande) som påverkar deras framsteg i ett rekryteringsförfarande."Den särskilda representantens kontor förklarade att det hade mycket begränsade resurser och därför endast kunde informera personer på slutlistan om resultatet av förfarandet. Den angav emellertid att den undersökte hur den skulle kunna förbättra sin kommunikation med personer som vill bli praktikanter, till exempel genom att informera alla sådana personer om relevanta steg i förfarandet genom att lägga ut relevant information på sin webbplats. Ombudsmannen uppmanade den särskilda representantens kansli att rapportera om genomförandet av denna lösning.

I juli 2014 avslog kommissionen klagandens ansökan om att arbeta som expert på ett projekt i Indonesien, eftersom hon redan hade åtagit sig att arbeta med ett EU-finansierat projekt i Liberia som ägde rum samtidigt. Klaganden ansökte på nytt när projektet i Liberia försenades på grund av ebolakrisen och påpekade att hon faktiskt var tillgänglig för att arbeta med projektet i Indonesien.

Ombudsmannen konstaterade att kommissionen har rätt att begära att experter ska vara tillgängliga för att arbeta uteslutande med projekt under angivna perioder. Hon noterade att klaganden hade förklarat att hon uteslutande skulle vara tillgänglig för att arbeta med två överlappande projekt. Klaganden förklarade inte denna motsägelse när hon lämnade in sin ursprungliga ansökan. På grundval av den information som lämnats anser ombudsmannen att kommissionen hade rätt när den avslog klagandens första ansökan. När det gäller den andra ansökan uppgav klaganden i själva verket att den pågående ebolakrisen i Liberia innebar att hon faktiskt var fri att arbeta med projektet i Indonesien. Kommissionen granskade därefter hennes situation på nytt. Ombudsmannen ansåg att den gjorde en rättvis och rimlig bedömning när den drog slutsatsen att klaganden inte kunde garantera sin tillgänglighet. Ombudsmannen drar således slutsatsen att kommissionen inte heller begick något fel när den avslog hennes andra ansökan om att få arbeta med det indonesiska projektet. Det lämnar dock frågor om hur kommissionen hanterar rättigheterna för experter som fastnat i kriser som ebolautbrottet.

Ombudsmannen avslutade undersökningen utan att konstatera några administrativa missförhållanden. Hon föreslog för kommissionen att om ett projekt måste avbrytas bör den vara beredd att befria alla berörda experter från ett exklusivitetsåtagande.

Ärendet gällde kommissionens beslut att inte godta vissa kostnader som redovisats av en partner i ett projekt som finansierats av EU. Kommissionens beslut innebar att slutbetalningen till konsortiet minskades med det belopp som denna partner hade erhållit i form av förfinansiering. Samordnaren hävdade att det var kommissionens skyldighet att återkräva de medel som felaktigt utbetalats till den berörda partnern.

Ombudsmannen konstaterade att kommissionen hade hanterat frågan korrekt eftersom den kunde ha inlett ett återkrav endast om det hade funnits en skuld till unionen. Fördelningen av finansieringen mellan projektpartnerna är en fråga av annan karaktär, där kommissionen inte har någon skyldighet att ingripa. Ombudsmannen fann därför att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande.

Ärendet gällde kommissionens beslut att från en ideell organisation återkräva de EU-medel som den hade investerat i sin sociala reserv mellan 2005 och 2009 och betraktade dem som icke stödberättigande kostnader. Eftersom reserven ursprungligen hade skapats med kommissionens stöd och samarbete klagade organisationen till Europeiska ombudsmannen. Efter att ha undersökt klagomålet lade ombudsmannen fram ett förslag till lösning för kommissionen och uppmanade den att ompröva sitt beslut om återkrav. Kommissionen svarade med att lägga fram ett antal åtgärder som den hade vidtagit för att säkra organisationens framtid. Ombudsmannen ansåg att dessa åtgärder var tillfredsställande och beslutade därför att avsluta ärendet.