Ärendet gällde Europeiska kommissionens beslut att återkräva belopp som utbetalats som bidrag inom olika EU-finansierade projekt. Beslutet fattades efter revisioner som utförts av en revisor för kommissionens räkning. Klaganden instämde inte i revisionsresultaten. Klaganden ville bland annat att revisionerna skulle granskas av den nationella revisionskammaren i dess medlemsstat. Kommissionen ansåg inte att detta var nödvändigt.

Ombudsmannen undersökte frågan och fann att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande.

Detta ärende uppstod till följd av att Europeiska kommissionens representation i Kroatien inte besvarade en begäran om information på Facebook och att den blockerade klaganden på sin Facebook-sida. Den klagande hade frågat om chefen för representationen i Kroatien var en före detta medlem av Jugoslaviens kommunistparti.

Eftersom kommissionen nu har avblockerat sin Facebook-sida och svarat anser ombudsmannen att kommissionen har löst dessa aspekter av ärendet. Ombudsmannen konstaterar vidare att kommissionen inte har gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande genom att inte lämna ut den begärda informationen eftersom den utgjorde skyddade personuppgifter.

Ombudsmannen föreslår dock förbättringar när det gäller behovet av svar till medborgare som kommunicerar med kommissionen på sociala medier. Kommissionen bör ta hänsyn till att rätten till genmäle, som garanteras i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och principerna om god förvaltningssed, i enlighet med den europeiska kodexen för god förvaltningssed, gäller för kommunikation som tas emot via sociala medier, med förbehåll endast för begränsningar som är motiverade enligt proportionalitetsprincipen. Kommissionen bör ta hänsyn till detta när den ser över sin vägledning för informationsleverantörer och i allt annat relevant arbete.

Ärendet gällde ett urvalsförfarande för en tjänst vid EU:s delegation i Albanien. Klaganden var missnöjd med att inte ha blivit utvald till tjänsten, eftersom hon ansåg att hon uppfyllde alla nödvändiga kriterier. Hon begärde information om sin ansökan och skälen till att hon inte fanns med på slutlistan. Delegationen besvarade inte hennes begäran i tid.

Ombudsmannen undersökte frågan. Under undersökningens gång besvarade delegationen klagomålet och löste därmed denna aspekt av klagomålet. När det gäller beslutet att inte föra upp klaganden på slutlistan ansåg ombudsmannen att delegationens förklaring av sitt beslut var rimlig och avslutade undersökningen med att konstatera att det inte förelåg något administrativt missförhållande. Ombudsmannen föreslog att Europeiska utrikestjänsten skulle ge delegationerna vägledning om behovet av att hålla de sökande informerade om uttagningsproven har försenats. Ombudsmannen föreslog också att Europeiska utrikestjänsten i vägledningen för EU-delegationer för lokalanställda skulle inkludera mer detaljerade krav på vilken typ av information som ska ingå i den förteckning/det Excel-kalkylblad som upprättas av urvalskommittéerna.

Ärendet gällde kommissionens underlåtenhet att svara på klagandens korrespondens i samband med en finansiell revision på medlemsstatsnivå. Efter ombudsmannens ingripande svarade kommissionen. Den lämnade ut den handling som klaganden hade begärt, men redigerade vissa personuppgifter (fysiska personers namn). Ombudsmannen fann att kommissionen korrekt motiverade redigeringen enligt förordning (EG) nr 45/2001.

Målet rörde handläggningen av en begäran om information om hur en nedladdningsbar version av en databas över rättspraxis som innehas av Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) kan erhållas. Ombudsmannen undersökte frågan och bad EUIPO att bättre förklara sina skäl till varför den inte kunde tillmötesgå begäran. EUIPO:s förklaring var korrekt och rimlig. Ärendet avslutades således med konstaterandet att det inte förelåg något administrativt missförhållande.

En tidigare praktikant vid Europeiska unionens råd klagade över att den ersättning som EU-institutionerna betalar ut till sina praktikanter är olämplig, eftersom den ligger under minimilönen och därmed inte garanterar praktikanterna en anständig levnadsstandard.

Ombudsmannen inledde en undersökning av ärendet. Hon konstaterade att rådet på ett tillräckligt detaljerat sätt hade förklarat hur storleken på praktikbidraget fastställs. Ombudsmannen ansåg att beslutet att betala ut ett tillägg motsvarande 25 procent av lönen för en tjänsteman i lönegrad AD5.1 var rimligt. Rådet fattade detta beslut inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, på grundval av sina administrativa behov och den tillgängliga budgeten.

Ombudsmannen noterade att rådet skiljer mellan praktiktjänstgöring och anställning. En praktikant erhåller således en ersättning och inte en lön, eftersom praktikantens rättigheter och skyldigheter inte är jämförbara med en anställds. Ombudsmannen ansåg att rådets förklaring var rimlig.

Hon avslutade därför ärendet med att konstatera att rådets praxis inte utgjorde ett administrativt missförhållande.

Ärendet gällde Europeiska centralbankens (ECB) underlåtenhet att svara på klagandens begäran om information om ECB:s behörighet att säkerställa efterlevnaden av finansiell reglering och konsumentskyddslagstiftning i medlemsstaterna. Ombudsmannen bad ECB att ge klaganden ett detaljerat svar om dess tillsynsroll gentemot de nationella centralbankerna, men också om den gemensamma tillsynsmekanismens roll när det gäller att övervaka privata enheter. ECB svarade på ett tydligt och uttömmande sätt. Ombudsmannen beslutade därför att avsluta ärendet.

Ärendet gällde det EU-finansierade forskningsprojektet om riskbedömning av genetiskt modifierade organismer (kallat GRACE). Klaganden, ett forskningsinstitut baserat i Tyskland, hävdade att ett antal forskare som deltog i GRACE-projektet befann sig i en intressekonflikt på grund av sina påstådda förbindelser med bioteknikindustrin. Den hävdade att Europeiska kommissionen hade underlåtit att ta itu med klaganden ´s oro över att projektresultaten var vetenskapligt välgrundade och att den vetenskapliga publikationen i fråga var oberoende. Klaganden hävdade också att kommissionen inte hade säkerställt projektets objektivitet och oberoende, särskilt full insyn när det gäller de experter som deltog i urvalet.

Ombudsmannen undersökte ärendet. Hon höll med kommissionen om att den inte bör blanda sig i den vetenskapliga tolkningen eller publiceringen av vetenskapliga studier som den finansierar. Ombudsmannen drog också slutsatsen att enbart det faktum att det finns kopplingar mellan de forskare som deltar i projektet och industrin inte bevisar en intressekonflikt. Ombudsmannen påpekade att kommissionen ofta finansierar projekt som genomförs antingen av industrin eller av grupper med nära kopplingar till industrin. Ombudsmannen föreslog dock att kommissionen skulle överväga att skicka klaganden en fullständigare och mer ingående förklaring till varför den anser att kopplingarna mellan industrin och forskarna i GRACE inte skapar intressekonflikter.

Ärendet gällde ett klagomål om att Europeiska centralbanken inte, som vissa centralbanker tidigare hade gjort, offentliggjorde en resultattavla över hur euroområdets medlemsstater uppfyllde de så kallade konvergenskriterierna. Ombudsmannen undersökte frågan och fann att ECB inte är skyldig att offentliggöra en sådan översikt, särskilt med tanke på att medlemsstaterna nu måste uppfylla olika kriterier. Hon konstaterade också att ECB och Europeiska kommissionen offentliggör relevant och tillgänglig statistisk information om marknadskontroll. Det förekom därför inga administrativa missförhållanden.

Ärendet gällde Europaparlamentets påstådda underlåtenhet att förse klaganden med bedömningsmallen och de särskilda skälen till de poäng som tilldelats honom i ett urvalsförfarande.

Eftersom personaldomstolen nyligen i en dom har slagit fast att uttagningskommittén inte behöver ge sökandena den rättade versionen av sina prov, skälen till att svaren var felaktiga eller de utvärderingsmallar som använts för de skriftliga och muntliga proven, inledde ombudsmannen en undersökning av klagomålet för att ge parlamentet möjlighet att kommentera relevansen av personaldomstolens slutsatser om dess rekryteringsförfaranden.

Parlamentet hävdade att dess skäl för att vägra att förse klaganden med de begärda upplysningarna stöddes av personaldomstolens dom. Den gav dock klaganden skälen till att han tilldelades ett visst antal poäng för vissa svar.

Ombudsmannen fann att parlamentet agerade rimligt och avslutade därför undersökningen med att konstatera att det inte förelåg något administrativt missförhållande.

Klagomålet, som lämnades in av British Air Line Pilots' Association, gäller EU:s regler om flyg- och tjänstgöringstidsbegränsningar och vilokrav för kommersiella flygbolag. Det gäller närmare bestämt det sätt på vilket Easa hade genomfört sin process för att uppdatera dessa regler. Klaganden hävdade i) att vetenskaplig rådgivning borde ha haft en mer framträdande roll i regleringsprocessen, ii) att Easa hade underlåtit att tillhandahålla bevis på kvalifikationerna hos medlemmarna i den regelgivande gruppen och iii) att Easa inte hanterade frågor om intressekonflikter på ett adekvat sätt.

Ombudsmannen fann inga administrativa missförhållanden hos Easa när det gäller den vetenskapliga rådgivningens roll i lagstiftningsprocessen. När det gäller frågan om hur Easa hanterar eventuella intressekonflikter i de regelgivande grupperna konstaterade ombudsmannen att dess policy för att minska sådana konflikter när det gäller dess egen personal hade ändrats och att detta reviderade tillvägagångssätt nu tillämpas även på experter i de regelgivande grupperna. På grundval av detta drog ombudsmannen slutsatsen att hon inte behövde undersöka frågan ytterligare. Slutligen godtog Easa ombudsmannens rekommendation att ge klaganden anonymiserad information om medlemmarna i den regelgivande gruppen. Ombudsmannen avslutade därför ärendet och uppmuntrade Easa att anta en mer proaktiv strategi för att lämna ut information som den hade tillgång till om kvalifikationerna och sakkunskapen hos medlemmarna i den regelgivande gruppen. Hon påpekade också att hon överväger att undersöka frågor som rör det arbete som utförs av externa experter för vissa EU-byråer.

Ärendet gällde kommissionens vägran att ge allmänheten tillgång till handlingar som rör den brittiska underrättelsetjänstens övervakning av internet. Ombudsmannen rekommenderade att kommissionen skulle bevilja tillgång till en särskild handling (en skrivelse från Förenade kungarikets utrikesminister till kommissionens dåvarande vice ordförande) och, när det gäller övriga begärda handlingar, att kommissionen antingen skulle lämna ut dem eller vederbörligen motivera varför den ansåg att utlämnandet måste vägras.

Kommissionen beslutade att offentliggöra den brittiska utrikesministerns skrivelse och godtog därmed den första delen av ombudsmannens rekommendation. Kommissionen vidhöll dock sin ståndpunkt att inte lämna ut de övriga handlingarna. Den motiverade denna ståndpunkt med att den fortfarande utredde frågan om huruvida Storbritanniens massövervakningsprogram strider mot EU-lagstiftningen, särskilt när det gäller individens rätt till dataskydd. Kommissionen hävdade att fram till dess att dess undersökning slutgiltigt avslutats skulle ett tidigt utlämnande av resten av de berörda handlingarna inverka negativt på dialogen mellan de brittiska myndigheterna och kommissionen. Mer allmänt hävdade företaget att dess förmåga att genomföra sin undersökning på ett effektivt sätt och att besluta om lämpliga åtgärder bör skyddas från risken för yttre påtryckningar. Slutligen ansåg kommissionen inte att det förelåg ett övervägande allmänintresse av utlämnandet.

Ombudsmannen är inte övertygad om att kommissionen på ett tillfredsställande sätt har motiverat sitt beslut att vägra allmänheten tillgång till de återstående icke utlämnade handlingarna. Eftersom kommissionen varken har lämnat ut dessa handlingar eller lämnat tillräckliga skäl för att vägra allmänheten tillgång till dem, står det klart att kommissionen har avvisat ombudsmannens rekommendation i fråga om dessa handlingar. Ombudsmannen noterar vidare att kommissionen inte verkar ha vidtagit några åtgärder i fråga om sin undersökning sedan 2013. Ombudsmannen anser därför att kommissionens åtgärder i detta fall utgör administrativa missförhållanden och i själva verket allvarliga administrativa missförhållanden med tanke på hur viktig frågan är för EU-medborgarna.