Ärendet gällde ett beslut av Europeiska kommissionen att anse att vissa kostnader som en icke-statlig organisation begärt ersättning för inte var stödberättigande. Organisationen deltog i ett EU-finansierat projekt som syftade till att bekämpa rasism mot romer. Klaganden hävdade att kommissionen inte hade undersökt bevisningen ordentligt innan den fastställde att kostnaderna inte var stödberättigande.

Ombudsmannen undersökte frågan och fann att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande.

Under Europeiska ombudsmannanätverkets konferens den 19–20 juni 2017 uttryckte vissa ombudsmän som deltog i arbetsgruppen för migration sin oro över den praktiska tillämpningen av ett särskilt undantag i artikel 12.1 tredje stycket i familjeåterföreningsdirektivet (direktivet)[1].

Medlemsstaterna får särskilt besluta att inte tillämpa det undantag från kraven [2] som fastställts för utövandet av rätten till familjeåterförening [3] om ansökan om familjeåterförening lämnas in efter utgången av en period på tre månader [4] från beviljandet av flyktingstatus.

Efter arbetsgruppens diskussion klargjorde den belgiska federala ombudsmannens avdelningar i ett e-postmeddelande av den 18 oktober 2017 att belgisk lagstiftning går längre än den minimiperiod på tre månader som föreskrivs i direktivet [5] och tillämpar en tidsfrist på tolv månader för tillämpningen av undantaget.

Den belgiska federala ombudsmannen noterade emellertid, utifrån de klagomål som mottagits, att familjemedlemmar till flyktingar i Belgien kan stöta på praktiska svårigheter som hindrar dem från att lämna in sin ansökan inom tolv månader efter det att referenspersonen beviljats flyktingstatus. Dessa svårigheter åtgärdades ursprungligen 2015 ^[6]. Till följd av detta kan familjemedlemmar till flyktingar lämna in sin ansökan direkt om de lämnar in bevis på sin identitet, fyller i formuläret för viseringsansökan och slutligen betalar viseringsavgifter (deras fil kan fyllas i i efterhand).

Enligt den belgiska federala ombudsmannen stötte dock konsulaten fortfarande på vissa svårigheter, till exempel på grund av följande:

(1) Konsulära beskickningar nämner inte alltid relevant information på sin webbplats eller på styrkande handlingar för flyktingar.

(2) De informerar inte alltid aktivt familjemedlemmar till flyktingar som kontaktar konsulaten om att det är möjligt för dem att lämna in sin ansökan direkt.

(3) Visumsökande upplever ibland stora förseningar när det gäller att få ett möte med ambassaden (på grund av brist på administrativ kapacitet, vilket leder till allvarliga organisatoriska begränsningar).

4) Tillämpningen av förmånliga regler är beroende av att ambassaden är medveten om dessa regler och organisatoriska begränsningar.

(5) Det är svårt att avhjälpa situationer där utgången av tidsfristen beror på en ambassads agerande (eller passivitet) eftersom utrikesministeriet och immigrationsmyndigheten har motstridiga ståndpunkter i frågan.

För att ta itu med dessa problem ville den belgiska federala ombudsmannen fråga kommissionen om en eventuell mer gynnsam tolkning av direktivet.

Fråga

I den fråga som Europeiska ombudsmannen vidarebefordrade till kommissionen tillfrågades institutionen om den kunde bekräfta att dess (fördelaktiga) tolkning av tidsfristen på tre månader (enligt artikel 12.1 tredje stycket i direktiv 2003/86/EG) i kommissionens meddelande från 2014 [7] med riktlinjer för medlemsstaterna om hur direktivet ska tillämpas [8] fortfarande gäller, med tanke på den förvärrade flyktingkrisen sedan 2014 och den relativt lilla andel asylsökande som hittills verkar ha beviljats flyktingstatus av medlemsstaterna.

Kommissionens svar

Den 20 december 2017 besvarade kommissionen denna fråga.

Kommissionen bekräftade att uttalandet i 2014 års meddelande om riktlinjer för tillämpningen av direktivet fortfarande var tillämpligt. Kommissionen hänvisade utförligt till avsnitt 6.1.3 i meddelandet.

Kommissionen tillade att den i sin europeiska migrationsagenda från maj 2015 [9] underströk att medlemsstaterna, som svar på de mänskliga tragedierna under migrationskrisen, bör använda andra lagliga vägar som är tillgängliga för personer i behov av skydd, parallellt med vidarebosättning. Dessa omfattar ”privat/icke-statlig sponsring och humanitära tillstånd samt klausuler om familjeåterförening”. Kommissionen drog slutsatsen att ovannämnda uttalande visar att kommissionens ståndpunkt i frågorna om familjeåterförening för flyktingar inte har ändrats till följd av den förvärrade flyktingkrisen.

Slutligen hänvisade kommissionen till en rapport om en nyligen genomförd studie från det europeiska migrationsnätverket, som ger en översikt över situationen i olika medlemsstater när det gäller den tidsram inom vilken ansökningar om förenklad familjeåterförening för flyktingar bör lämnas in [10]. 

Kommissionens svar skickades till den belgiska federala ombudsmannen den 9 januari 2018.

Återkoppling

Den belgiska federala ombudsmannen inkom inte med några synpunkter på kommissionens svar.

Avslutande förfarande

Mot bakgrund av svarets innehåll (dvs. att kommissionen bekräftade sitt uttalande i 2014 års meddelande) och det faktum att den belgiska federala ombudsmannen inte lämnade några synpunkter, drogs slutsatsen att den fråga som togs upp i frågan hade behandlats på lämpligt sätt.

[1] Rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EUT L 251, 3.10.2003, s. 12).

[2] Dessa krav är följande: i) lämplig inkvartering för familjen, ii) sjukförsäkring och iii) tillräckliga stabila och regelbundna försörjningsmedel.

[3] Den relevanta delen av artikel 12.1 första stycket har följande lydelse: ”Med avvikelse från artikel 7 får medlemsstaterna inte kräva att flyktingen och/eller dennes familjemedlemmar, när det gäller ansökningar som rör de familjemedlemmar som avses i artikel 4.1, lägger fram bevis för att flyktingen uppfyller kraven i artikel 7.”

[4] Den relevanta delen av artikel 12.1 tredje stycket har följande lydelse: ”Medlemsstaterna får kräva att flyktingen uppfyller villkoren i artikel 7.1 om ansökan om familjeåterförening inte lämnas in inom tre månader efter det att flyktingstatus beviljats”(min kursivering).

[5] Artikel 10.2 femte strecksatsen i lagen av den 15 december 1980 om utlänningars inresa, vistelse, bosättning och avlägsnande (Belgien).

[6] Den belgiska ombudsmannen räknade upp följande praktiska inkonsekvenser som utrikesministeriet och immigrationsmyndigheten tog upp 2015: (1) Belgiska ambassader kräver att sökande legaliserar alla sina handlingar innan de ansöker om familjeåterförening, vilket är tidskrävande. (2) Den belgiska ombudsmannen har noterat att familjemedlemmar har haft allvarliga svårigheter att erhålla alla ytterligare handlingar som krävs av ambassaden för att registrera ansökan.

[7] Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om riktlinjer för tillämpningen av direktiv 2003/86/EG om rätt till familjeåterförening, COM(2014) 210 final.

[8] COM(2014) 210, 6.1.3: ”Enligt artikel 12.1 tredje stycket får medlemsstaterna kräva att flyktingen uppfyller villkoren i artikel 7.1 om ansökan om familjeåterförening inte lämnas in inom tre månader efter det att flyktingstatus beviljats. Flyktingar möter ofta praktiska svårigheter inom denna tidsram och dessa kan utgöra ett praktiskt hinder för familjeåterförening. Kommissionen anser därför att det faktum att de flesta medlemsstater inte tillämpar denna begränsning är den lämpligaste lösningen.

Om medlemsstaterna väljer att tillämpa denna bestämmelse anser kommissionen dock att de bör ta hänsyn till objektiva praktiska hinder som sökanden möter som en av faktorerna vid bedömningen av en enskild ansökan. Även om medlemsstaterna, i enlighet med artiklarna 11 och 5.1, är fria att avgöra om ansökan ska lämnas in antingen av referenspersonen eller av familjemedlemmen, kan flyktingarnas och deras familjemedlemmars särskilda situation göra detta särskilt svårt eller omöjligt.

Kommissionen anser därför att medlemsstaterna, särskilt när de tillämpar en tidsfrist, bör ge referenspersonen möjlighet att lämna in ansökan på medlemsstaternas territorium för att garantera en effektiv rätt till familjeåterförening. Om en sökande ställs inför objektiva praktiska hinder för att uppfylla tidsfristen på tre månader anser kommissionen slutligen att medlemsstaterna bör tillåta dem att lämna in en partiell ansökan, som ska slutföras så snart handlingarna blir tillgängliga eller spårningen har slutförts. Kommissionen uppmanar också medlemsstaterna att tillhandahålla tydlig information om familjeåterförening för flyktingar i god tid och på ett begripligt sätt (t.ex. när deras flyktingstatus beviljas).

[9] Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: En europeisk migrationsagenda (COM(2015) 240).

[10] Rapporten finns på: https://ec.europa.eu/home-affairs/sites/homeaffairs/files/00_family_reunification_sr_final.pdf

The case concerned the handling by the Commission of a complaint concerning the complainant's exclusion from a network of experts due to his allegedly inappropriate behaviour. The Ombudsman inquired into the issue and found that the Commission's overall response to the allegations made against the complainant was inadequate. The Ombudsman found that the Commission had failed to carry out a thorough, objective and neutral assessment of the facts. The Ombudsman then made a proposal for a solution, which the Commission rejected. The Ombudsman has therefore decided to close the case with a finding of maladministration on the part of the Commission.

Klagomålet lämnades in av ett tyskt företag som är verksamt inom naturvetenskap, kulturvetenskap och medicin. Det gällde ett EU-projekt som handlade om att förstå mekanismerna för cellcykelkontroll och hitta möjliga lösningar på cellcykelrelaterade sjukdomar. Efter en revision av projektet beslutade kommissionen att inte godkänna vissa utgifter som stödberättigande. Klaganden invände mot detta beslut och hävdade att det sätt på vilket kommissionen och dess revisorer hanterade revisionen var felaktigt, orättvist och inte överensstämde med god förvaltningssed. Ombudsmannen undersökte frågorna och fann inga administrativa missförhållanden i kommissionens agerande.

Ärendet gällde det sätt på vilket Enisa omfördelade uppgifterna och genomförde förändringar i arbetsmiljön för klaganden, en Enisa-anställd. Ombudsmannen undersökte frågan och lade fram ett förslag till vänskaplig förlikning, vilket Enisa inte godtog. Ombudsmannen lade sedan fram förslag till rekommendationer, i vilka hon frågade Enisa: 1) att erkänna att den underlät att a) samråda med klaganden innan den antog besluten om omplacering, b) att motivera sina åtgärder, c) att på ett korrekt sätt meddela sina beslut om omplacering, d) att besvara klagandens relevanta begäranden och e) att ta vederbörlig hänsyn till klagandens välbefinnande, 2) att be den klagande om ursäkt, 3) göra en ex gratia-betalning på 1 000 euro till klaganden, och 4) att ge ombudsmannen ett formellt åtagande att inte begå sådana fall av administrativa missförhållanden i framtiden. Enisa godtog ombudsmannens förslag till rekommendationer och vidtog åtgärder för att genomföra dem. Ombudsmannen avslutade därför ärendet.