Sammanfattning

Denna strategiska undersökning gäller insynen i en viktig informell del av EU:s lagstiftningsprocess, nämligen insynen i trepartsmötena.

EU:s två lagstiftande organ, Europaparlamentet och Europeiska unionens råd, antar lagstiftning på förslag av Europeiska kommissionen. Under denna process förhandlar båda medlagstiftarna, biträdda av kommissionen, ofta i så kallade trepartsmöten, som är informella möten mellan företrädare för de tre berörda institutionerna. Under ett trepartsmöte försöker parlamentet och rådet enas om en gemensam text, på grundval av sina ursprungliga ståndpunkter, som sedan går till omröstning i enlighet med det formella lagstiftningsförfarandet. Trepartsmöten har visat sig vara mycket effektiva när det gäller att nå sådana överenskommelser, och merparten av lagstiftningen antas nu på detta sätt.

Europeiska unionen är en representativ demokrati, där medborgarna har rätt att ställa sina företrädare till svars för de politiska val som görs på deras vägnar. Medborgarna har också rätt att delta i EU:s demokratiska process. Transparensen i trepartsmötena är en viktig faktor för att se till att dessa rättigheter blir effektiva och för att legitimera EU:s lagstiftning. EU-domstolen har slagit fast att EU-medborgarnas förmåga att ta reda på vilka överväganden som ligger till grund för lagstiftningsåtgärder är en förutsättning för att de effektivt ska kunna utöva sina demokratiska rättigheter.

Även om EU:s lagstiftningsprocess i allmänhet är ganska öppen, även i jämförelse med många medlemsstater, har denna del av processen väckt farhågor om balansen mellan trepartsprocessens effektivitet och dess öppenhet.

Mot denna bakgrund inledde Europeiska ombudsmannen en strategisk undersökning. Hon undersökte vilken information och vilka handlingar som bör göras proaktivt tillgängliga för allmänheten och vid vilken tidpunkt, så att medborgarna kan utnyttja sina rättigheter.

Transparens vid trepartsmöten är en viktig del av legitimiteten i EU:s lagstiftning. Medborgarna måste kunna granska hur deras företrädare presterar under denna viktiga del av lagstiftningsprocessen. Medborgarna behöver också information om de ämnen som diskuteras under trepartsmötena för att kunna delta effektivt i lagstiftningsprocessen.

Ombudsmannen välkomnar de framsteg som hittills gjorts när det gäller att förbättra insynen i trepartsmötena. Hon föreslår dock att de tre institutionerna offentliggör följande dokumentation och information: Datum för trepartsmöten, de tre institutionernas inledande ståndpunkter, allmänna dagordningar för trepartsmöten, dokument med fyra kolumner, slutliga kompromisstexter, noter från trepartsmöten som har offentliggjorts, förteckningar över berörda politiska beslutsfattare och i möjligaste mån en förteckning över andra dokument som lagts fram under förhandlingarna. Alla dessa bör göras tillgängliga i en lättanvänd och lättförståelig gemensam databas. Vissa handlingar skulle kunna göras tillgängliga medan trepartsförhandlingarna pågår, men institutionerna kan anse det nödvändigt i allmänhetens intresse att ge allmänheten proaktiv tillgång till vissa typer av handlingar först efter det att förhandlingarna har avslutats.

Bakgrund

1. Denna strategiska undersökning gäller insynen i ”trepartsmötena”, den informella delen av EU:s lagstiftningsprocess genom vilken parlamentet och rådet, ”medlagstiftarna”, når en överenskommelse om föreslagen lagstiftning. Denna viktiga del av processen bygger på direkta, personliga förhandlingar mellan medlagstiftarna, biträdda av kommissionen.

2. Europaparlamentet, vars ledamöter väljs direkt av och är demokratiskt ansvariga inför EU-medborgarna, och Europeiska unionens råd, som består av ministrar från varje medlemsstat, som är demokratiskt ansvariga inför sina nationella parlament och inför medborgarna i sina medlemsstater, antar EU-lagstiftning efter att ha övervägt ett förslag som lagts fram för dem av Europeiska kommissionen. Parlamentet och rådet kan ändra eller, om de så önskar, helt förkasta kommissionens förslag. Under sina överläggningar om den föreslagna lagstiftningen tar medlagstiftarna också hänsyn till varandras ståndpunkter i syfte att finna en gemensam grund. Om en överenskommelse nås antas EU-lagstiftningen.

3. EU-fördragen innehåller detaljerade regler för hur sådana avtal bör ingås mellan medlagstiftarna. Den formella processen för att nå en överenskommelse kan dock vara komplex och tidskrävande. Det innebär potentiellt flera stadier av överläggningar och omröstningar. Formella möten mellan medlagstiftarna (som genomförs i en förlikningskommitté) kan äga rum, men endast i slutet av processen. Detta kan leda till en lång och svår process.

4. Medlagstiftarna har dock utforskat och infört mer flexibla sätt att förena ståndpunkter om föreslagen lagstiftning, i form av trepartsmöten. Trepartsmöten är informella förhandlingar mellan företrädare för parlamentet och rådet, biträdda av kommissionen, i syfte att nå en överenskommelse om lagstiftning, normalt i ett tidigt skede av lagstiftningsprocessen. Vid trepartsmöten förhandlar företrädare för medlagstiftarna direkt med varandra för att överbrygga eventuella meningsskiljaktigheter. Trepartsmöten, som inte är öppna för allmänheten, kan äga rum när som helst under lagstiftningsförfarandet när kommissionen har lagt fram ett förslag. Om förhandlingarna blir framgångsrika läggs en kompromisstext fram för parlamentet och rådet i plenum. Om varje medlagstiftare formellt godkänner kompromisstexten blir den lag.

5. Även om trepartsmöten inte uttryckligen föreskrivs i fördragen har de visat sig vara ett extremt effektivt och ändamålsenligt sätt att nå en överenskommelse mellan medlagstiftarna. Faktum är att merparten av lagstiftningen nu antas med hjälp av trepartsmöten, efter debatter, ändringsförslag och omröstningar i båda lagstiftarna för att bilda sina ursprungliga ståndpunkter. Användningen av flera formella överläggningar (eller ”behandlingar”) har blivit undantag snarare än regel.

6. Det strukturerade trepartssystemet är en förbättring jämfört med ännu mer informella metoder som tidigare använts med muntliga förhandlingar, vilket inte möjliggjorde en lämplig nivå av demokratisk tillsyn.

7. Av de många demokratiska principer som fastställs i EU-fördragen är två särskilt relevanta inom ramen för denna undersökning. För det första anges i artikel 10 i fördraget om Europeiska unionen att ”[u]nionens funktion ska bygga på representativ demokrati”. En representativ demokrati kräver inte bara att de som antar lagstiftning väljs. Det innebär också att medborgarna har faktisk befogenhet att hålla sina valda företrädare ansvariga för de specifika val som deras företrädare gör på deras vägnar. För det andra har medborgarna ”rätt att delta i unionens demokratiska liv”, en princip som också fastställs i artikel 10 i fördraget om Europeiska unionen, där det vidare anges att ”besluten ska fattas så öppet och så nära medborgarna som möjligt”.

8. För att säkerställa att dessa principer tillämpas krävs det enligt EU-fördragen att lagstiftningsprocessen är öppen. Medborgarna kan ställa sina valda företrädare till svars endast om de vet vilka val och vilka kompromisser deras företrädare har gjort för deras räkning. Medborgarna kan delta på ett verkligt och konkret sätt i lagstiftningsprocessen endast om de kan uttrycka sina åsikter på ett välinformerat sätt. Om EU-institutionerna kan se till att dessa principer följs kommer medborgarna att se dem som mer ansvarstagande och inkluderande och därmed mer legitima.

9. Mot denna bakgrund inledde ombudsmannen denna strategiska undersökning av insynen i trepartsmötena. Utredningen syftar till att stödja medlagstiftarna, som är ytterst ansvariga för att fastställa hur EU:s demokratiska principer kan och bör tillämpas i samband med trepartsförhandlingar.

Den strategiska utredningen

10. Denna strategiska undersökning handlar om proaktiv insyn i trepartsmötena. I synnerhet undersöks vilken information och vilka handlingar som proaktivt kan göras tillgängliga för allmänheten och vid vilken tidpunkt. Utredningen handlar inte om hur institutionerna strukturerar lagstiftningsprocessen eller hur de organiserar trepartsmöten. Utredningen handlar inte heller om hur institutionerna hanterar enskilda ansökningar om allmänhetens tillgång till specifika handlingar från trepartsmöten.

11. Som ett första steg bad ombudsmannen parlamentet, rådet och kommissionen att svara på ett antal frågor om trepartsmöten. Ombudsmannen granskade två avslutade trepartsförhandlingar, nämligen ärendena om direktivet om hypotekslån [1] och förordningen om kliniska prövningar [2], för att få en tydlig bild av hur trepartsförhandlingarna fungerar och vilka typer av handlingar som normalt läggs fram under trepartsförhandlingarna. Efter att ha analyserat institutionernas svar och reflekterat över inspektionerna av ärendena inledde ombudsmannen ett offentligt samråd. De inlagor som mottagits från medborgare, icke-statliga organisationer, akademiker och nationella parlament var överväldigande argument för ökad insyn i trepartsmötena, men vissa uttryckte också oro över det förtida utlämnandet av handlingar och hänvisade till den potentiella skada som skulle kunna göras för förhandlingarna vid en känslig tidpunkt. Ombudsmannen tar hänsyn till denna återkoppling när hon lägger fram sin bedömning [3].

12. Medan undersökningen pågick ingick parlamentet, rådet och kommissionen ett nytt interinstitutionellt avtal om bättre lagstiftning, som innehåller ett starkt åtagande om insyn i lagstiftningen [4]. Ombudsmannen välkomnar och uppmuntrar dessa insatser.

13. Slutligen tackar ombudsmannen alla som bidragit till det offentliga samrådet och de tre institutionerna för deras uppriktiga och konstruktiva samarbete under undersökningens gång.

Ombudsmannens bedömning

14. Ombudsmannen kommer att börja med att redogöra för varför det behövs ett öppet trepartsförfarande. Hon kommer att dra slutsatser av detta behov av öppenhet och förklara vad det kan och bör innebära i praktiken, med tanke på institutionernas legitima behov av att nå överenskommelser om lagstiftningsförslag. Slutligen kommer hon att lägga fram förslag om hur institutionerna skulle kunna förbättra allmänhetens förtroende för och förståelse för processen genom att proaktivt tillhandahålla information, helst i ett användarvänligt gemensamt offentligt register.

A. Behovet av öppenhet

Demokratiskt ansvar

15. I en representativ demokrati väljer medborgarna företrädare som ska agera på deras vägnar i beslutsprocesser, framför allt i lagstiftningsprocessen. Medborgarna håller sedan sina företrädare ansvariga för hur de presterar, särskilt vid val. Detta gäller på samma sätt för ledamöter av Europaparlamentet (ledamöter av Europaparlamentet, som hålls ansvariga för de val de gör i samband med val till Europaparlamentet) och för medlemsstaternas ministrar (som kan ställas till svars genom nationella val eller via sina nationella parlament).

16. För att kunna bilda sig en uppfattning om hur deras företrädare presterar måste medborgarna kunna informera sig om de val som deras företrädare har gjort för deras räkning. Ett verkligt demokratiskt ansvarsutkrävande skulle bli omöjligt om medborgarna inte kunde ta reda på vilka ståndpunkter deras företrädare intog under en lagstiftningsprocess. Lagstiftningsprocessen i en representativ demokrati kräver därför, för att den representativa demokratin ska fungera väl, en hög grad av öppenhet. EU-domstolen har slagit fast att EU-medborgarnas förmåga att ta reda på vilka överväganden som ligger till grund för lagstiftningsåtgärder är en förutsättning för att de ska kunna utöva sina demokratiska rättigheter på ett effektivt sätt [5].

17. Ansvarsskyldigheten är inte begränsad till information om hur företrädare avger sina röster. Den omfattar företrädarnas argument för och emot ett visst lagstiftningsförslag. Detta är inte bara till fördel för medborgarna, som får en bättre förståelse för de aktuella frågorna, utan också till fördel för företrädarna, som kan lita på att medborgarna har en djupare förståelse för komplexiteten i sitt arbete. Dessa överväganden gäller även trepartsmöten.

18. Allt mer EU-lagstiftning – 85 % under den senaste valperioden (2009–2014), en ökning från 29 % bara två tidigare – antas i det första skedet, vilket minskar behovet av flera formella överläggningar och omröstningar (”behandlingar”). Denna ökning av antagandet av lagstiftning vid första behandlingen beror på att medlagstiftarna har möjlighet att nå en överenskommelse med varandra genom trepartsförhandlingar.

19. Varje medlagstiftare kommer att vara mer villig att förhandla i god tro med den andra medlagstiftaren under trepartsmötet om den anser att den överenskommelse som nåtts då formellt kommer att antas i oförändrad form. Ändringar av texten under det efterföljande formella förfarandet (omröstningen i parlamentet och rådets behandling) är därför ovanliga. Vad som händer i trepartsförhandlingarna är därför avgörande för det slutliga innehållet i en stor del av lagstiftningen.

20. Av detta följer att när medborgarna vill granska det arbete som utförs av deras företrädare, vare sig de är ledamöter av Europaparlamentet eller nationella ministrar, måste de kunna granska sitt deltagande i denna viktiga del av lagstiftningsprocessen. Även om en viss ledamot eller företrädare för en medlemsstat inte är direkt involverad i en viss trepartsförhandling får den företrädaren godkänna resultatet av en trepartsförhandling när han eller hon röstar för att godkänna lagstiftningstexten i det formella förfarandet. Medborgarna måste därför ges befogenhet att granska trepartsprocessen för att bedöma ledamöternas och de nationella ministrarnas arbete.

21. I EU-fördragen betonas också de nationella parlamentens särskilda roll vid antagandet av EU-lagstiftning. Under ombudsmannens offentliga samråd uttryckte flera nationella parlament oro över insynen i trepartsmötena [6]. De nationella parlamenten måste ges befogenhet att utöva demokratisk kontroll av de ståndpunkter som deras regeringar intar under EU:s lagstiftningsprocess. Medlemsstaternas medborgare kan sedan ställa sina nationella parlament till svars för hur de utför denna viktiga roll. Om denna ansvarskedja bryts kommer förtroendet för EU:s lagstiftning och för EU att bli lidande. Tillräcklig insyn i trepartsförhandlingarna är en viktig faktor för att säkerställa att de nationella parlamenten kan utöva sin roll på ett effektivt sätt. Det ligger också till grund för den mycket nödvändiga demokratiska kopplingen mellan vad som händer i medlemsstaterna och vad som händer i EU:s institutioner, särskilt när det gäller lagstiftning som påverkar alla EU-medborgare.

Allmänhetens deltagande

22. Demokratier accepterar och uppmuntrar sina medborgares önskan att delta i den demokratiska processen, inte bara i valurnan utan även genom offentliga debatter om fördelarna med lagstiftningsförslag. Sådana debatter stärker den antagna lagstiftningens demokratiska legitimitet, eftersom medborgarna känner att de har möjlighet att göra sina åsikter hörda. En offentlig debatt kan också förbättra lagstiftningens innehåll, eftersom berörda parter lägger fram argument för och emot, vilket leder till bättre underbyggda lagstiftningsbeslut. EU-fördragen erkänner uttryckligen fördelarna med allmänhetens deltagande i unionens demokratiska liv och strävar efter att främja en öppen och transparent dialog mellan institutionerna, berörda parter och medborgarna.

23. Det finns redan särskilda mekanismer för att säkerställa ett sådant deltagande på EU-nivå innan kommissionen lägger fram ett lagstiftningsförslag. Dessa mekanismer omfattar europeiska medborgarinitiativ [7], samråd med berörda parter [8] och offentliga samråd [9]. Om dessa mekanismer tillämpas på rätt sätt bidrar de till att öka medborgarnas deltagande i den bredare lagstiftningsprocessen, åtminstone fram till dess att kommissionen lägger fram ett lagstiftningsförslag. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén ger också råd om EU-lagstiftning. De två medlagstiftarna kan sedan välja om och i vilken utsträckning de ska ta hänsyn till dessa synpunkter när de överlägger, ändrar, förhandlar och röstar om lagstiftning.

24. Allmänhetens deltagande kräver en öppen lagstiftningsprocess. En stor del av processen är redan transparent. Parlamentet debatterar, ändrar och röstar till exempel offentligt om sin ursprungliga ståndpunkt i utskottsskedet, medan rådet proaktivt gör många dokument som tagits fram av dess arbetsgrupper tillgängliga. Diskussioner mellan medlagstiftarna bakom stängda dörrar – utan att tillräcklig dokumentation offentliggörs – riskerar dock att skapa misstankar och osäkerhet hos allmänheten och kan hindra en välinformerad debatt om innehållet. Allmänhetens förtroende kan försvagas om medborgarna oroar sig för att endast vissa privilegierade grupper, så kallade insiders, har tillgång till information och har befogenhet att delta i lagstiftningsprocessen [10]. Eftersom ett relativt litet antal personer är direkt involverade i trepartsförhandlingarna blir behovet av öppenhet ännu mer akut när det gäller demokratisk legitimitet.

25. Det är i detta sammanhang viktigt att bemöta alla farhågor om att vissa intressegrupper får mer information om trepartsförhandlingarna, genom privilegierad tillgång till handlingar och till deltagarna i förhandlingarna. Att öka offentliggörandet av information genom att göra information tillgänglig för alla medborgare och alla berörda parter, som vissa kan befara endast åtnjuts av de som har tillräckliga resurser, kan bidra till att försäkra den bredare allmänheten om att det verkligen råder lika villkor.

26. Farhågor har uttryckts om att ökad insyn kommer att leda till mer ”lobbyverksamhet” för offentliga företrädare. Konsekvensen är att ”lobbying” av offentliga företrädare är ett problem. Ombudsmannen anser att ”lobbyverksamhet” är legitim och problematisk endast om den är ett privilegium för ett fåtal med goda förbindelser och resurser. Om emellertid information görs tillgänglig för alla, på samma sätt, åtgärdas denna oro något.

27. ”Lobbyverksamhet” kan också vara problematisk om den sker vid en tidpunkt då offentliga företrädare behöver lite utrymme för att överlägga och debattera om föreslagen lagstiftning. Såsom kommer att behandlas nedan gör detta dock att det är ännu viktigare att information finns tillgänglig för alla på ett lämpligt sätt och i rätt tid. I slutändan kan allmänhetens deltagande, på ett sätt som tar hänsyn till andra legitima behov, bara stärka den demokratiska processen och dess resultat.

28. Ombudsmannen uppskattar dock de farhågor och utmaningar som ökad lobbyverksamhet kan ge upphov till, och upprepar sitt krav på ett starkt, tillförlitligt och obligatoriskt öppenhetsregister som ett ”centralt öppenhetsnav” kring vilket flera av EU:s administrativa system skulle anslutas [11]. Både lagstiftare och medborgare vill veta vem som bedriver lobbyverksamhet i EU och har ett tillförlitligt och lättanvänt verktyg för att ta reda på den bakgrundsinformation som krävs om alla intressegrupper, och de kan vara säkra på att grupperna till fullo följer öppenhetsregistrets uppförandekod [12].

Det legitima behovet av att säkerställa en effektiv organisation av lagstiftningsprocessen

29. Ansvar inför medborgarna och medborgarnas deltagande är av yttersta vikt för den demokratiska processens legitimitet. Samtidigt ger representativa demokratier, såsom EU, valda företrädare ansvaret och mandatet att förhandla om lagstiftningens innehåll på medborgarnas vägnar. För att detta ska fungera korrekt måste valda företrädare ha ett privilegierat förhandlingsutrymme. Det skulle strida mot själva kärnan i den representativa demokratin om tredje parter, som vill delta direkt i en parlamentarisk debatt, skulle avbryta en debatt bland demokratiskt valda företrädare (till exempel genom att försöka ingripa från en offentlig åhörarläktare medan en debatt pågår).

30. Det är därför nödvändigt att väga intresset av en öppen process mot det legitima behovet av att säkerställa ett privilegierat förhandlingsutrymme. Allmänhetens rätt att delta i lagstiftningsprocessen måste skyddas och främjas, men de exakta mekanismerna för att utöva denna rätt kan behöva begränsas i vissa situationer. I sådana fall är det dock ännu viktigare att allmänheten i efterhand får all information som behövs för att förstå och granska den process som har ägt rum.

31. Genom att lägga fram förslag om de praktiska arrangemang som krävs för att säkerställa att principerna om demokratisk ansvarsskyldighet och allmänhetens deltagande är välförtjänta i samband med trepartsmöten erkänner ombudsmannen allmänhetens intresse av att låta lagstiftningsprocessen fungera effektivt och ändamålsenligt. I slutändan kommer en process där deltagarna inte ges någon möjlighet att överlägga under en period privat, att tjäna lite syfte om den inte kan producera resultat. Omfattningen av sådana privata överläggningar måste dock stå i proportion till den faktiska känsligheten hos de frågor som diskuteras.

B. Transparens i trepartsmötena

32. Ombudsmannen har identifierat tre centrala frågor som rör insynen i trepartsmöten som uppstår för medborgarna: Medborgarna behöver veta om trepartsförhandlingar äger rum om ett lagstiftningsförslag. De behöver allmän information om innehållet i dessa förhandlingar. och de behöver veta vem som deltar i förhandlingarna. Ombudsmannen kommer att lägga fram förslag om hur insynen i trepartsförfarandet kan förbättras genom att fokusera på dokument som behandlar dessa centrala frågor.

33. Inledningsvis konstaterar ombudsmannen att EU-institutionerna redan offentliggör viktig information och dokumentation om lagstiftningsprocessen och vissa trepartsmöten. Tyvärr är mycket av denna offentligt tillgängliga information ofta spridd över olika databaser och webbplatser, eftersom det inte finns något gemensamt institutionellt utrymme där medborgarna lättare kan få tillgång till all relevant dokumentation.

34. Medan experter och insiders kan och gör spåra och lokalisera denna spridda information, för de flesta medborgare användbar tillgång är svårt. Detta ökar tyvärr trepartsmötenas ”mystik”, vilket avskräcker medborgarna från att engagera sig och därmed minskar deras demokratiska rättigheter. Ökade ansträngningar bör därför göras för att konsolidera sådan information, eftersom underlåtenhet att göra detta riskerar att öka tillträdesklyftan mellan sakkunniga insiders och vanliga medborgare.

trepartskalendrar:

35. En viktig aspekt av öppen lagstiftning är att veta när diskussionerna äger rum. Medborgarna kan följa livscykeln för ett EU-lagstiftningsförslag genom separata offentliga webbplatser [13], men dessa webbplatser innehåller inte heltäckande information om enskilda trepartsförhandlingar, särskilt pågående och kommande trepartsmöten. Parlamentet och kommissionen medgav i sina svar till ombudsmannen att trepartsmöten inte systematiskt tillkännages offentligt. Parlamentet redogjorde också för de ansträngningar som görs för att tillhandahålla mer information.

36. Ombudsmannen anser att offentliggörande av datum för trepartsmöten i förväg skulle vara till stor nytta för öppenheten. Även om trepartsmötena formellt sett inte är en del av lagstiftningsförfarandet gör deras erkända centrala roll i processen att det är nödvändigt att offentliggöra mötena. Detta erkänns i institutionernas gemensamma förklaring om trepartsmöten, där det föreskrivs att trepartsmöten om möjligt ska tillkännages [14]. Viss information har redan offentliggjorts genom parlamentets utskott [15] och rådets Ständiga representanternas kommitté (Coreper)[16], där nya eller framtida trepartsmöten tillkännages. Denna information ingår sedan i mötesprotokollet eller i den relevanta videoströmmen. Det kan dock vara svårt att hitta om det inte är länkat till webbplatser som täcker hela förfarandet. Detta talar återigen för skapandet av ett gemensamt institutionellt utrymme för offentlig spridning av sådan grundläggande men kritisk information.

37. Institutionerna själva skulle gynnas av att offentliggöra datum för trepartsmötena. Eftersom det formella förfarandet avslutas under trepartsförhandlingarna innehåller lagstiftningsdatabaserna stora luckor under vilka processen förefaller vilande [17]. Genom att göra sådan information tillgänglig visar institutionerna att framsteg görs.

Ombudsmannen föreslår att institutionerna offentliggör en ”trepartskalender” med angivande av kommande trepartsmöten. De bör också hänvisa till trepartsmöten i databaser om lagstiftningsärenden.

38. Som institutionernas svar har visat finns den nödvändiga informationen redan tillgänglig internt. Ombudsmannen anser att en offentlig trepartskalender kan skapas utan att vara alltför formalistisk och stelbent – medborgarna kan förstå att datumen kan ändras och att inte varje enskilt möte kan tillkännages i förväg (t.ex. möten som sammankallas med kort varsel). Vid behov kan kalendern markeras som ”utkast”.

39. Eventuella administrativa svårigheter i samband med utarbetandet av en sådan tidsplan är inte ett skäl för att hindra medborgarna från att följa utvecklingen av ett lagstiftningsförfarande. Sådan grundläggande information är en förutsättning för engagemang.

Instituts ’initialpositioner’

40. EU:s lagstiftningsförfarande inleds med ett förslag från kommissionen som sedan läggs fram för medlagstiftarna – parlamentet och rådet – och offentliggörs. Innan trepartsförhandlingarna inleds kommer varje medlagstiftare internt överens om sin egen ståndpunkt om förslaget, dvs. om eventuella ändringar av kommissionens text. Dessa ”ursprungliga ståndpunkter” tjänar sedan som utgångspunkt för förhandlingarna.

41. Från parlamentets sida godkänns ståndpunkten antingen av det berörda utskottet eller av hela parlamentet, plenarförsamlingen, efter att ha diskuterat, ändrat och röstat om texten offentligt. Från rådets sida är det Coreper eller ministrarna själva som enas om den ursprungliga ståndpunkten. Trepartsmötets mål är sedan att enas om en godtagbar kompromisstext på grundval av dessa ståndpunkter. Under tiden bistår kommissionen trepartsförhandlingarna genom att förklara och, om den anser det nödvändigt, försvara fördelarna med sitt förslag. Kommissionen får också i undantagsfall dra tillbaka ett förslag.

42. Om medborgarna ska kunna granska hur deras företrädare presterade måste de kunna jämföra resultatet av processen med deras företrädares ursprungliga ståndpunkt, så att de vid behov kan fråga sig varför ståndpunkterna ändrades och vara säkra på att processen tog hänsyn till alla intressen och överväganden. Detta gäller för lagstiftningsprocessen i allmänhet, och detta måste också gälla för trepartsmötets informella men mycket avgörande process.

43. Trepartsförhandlingarna mellan institutionerna inleds först efter det att medlagstiftarna har fastställt sina ursprungliga ståndpunkter. Att proaktivt göra dessa ståndpunkter tillgängliga för allmänheten skulle därför inte skada förhandlarnas förmåga att förhandla under själva trepartsmötet. De inledande ståndpunkterna ger också medborgarna en tydlig bild av parametrarna för de detaljerade förhandlingar som är på väg att äga rum.

44. Parlamentets ståndpunkt offentliggörs redan alltid medan rådets offentliggörande sker då och då. I offentliggörandet – även om det är intermittent från rådets sida – erkänns underförstått att detta inte undergräver förhandlingsförmågan. Vad som återstår att göra är att systematiskt offentliggöra de inledande ståndpunkterna om varje lagstiftningsförslag.

45. Offentliggörandet bör vara oberoende av den interna nivå där ståndpunkten har överenskommits. I rådet har man till exempel enats om vissa inledande ståndpunkter på lägre nivåer än ministern. Medborgarna förstår att dokumentet innehåller institutionens icke-bindande inledande ståndpunkt och att denna ståndpunkt sannolikt (om inte säker) kommer att ändras under förhandlingarna för att nå en överenskommelse. Detta sker också i många medlemsstaters parlament där ändringar av ett regeringsförslag är synliga för medborgarna. Även om det finns särskilda utmaningar i EU:s interinstitutionella miljö kan sådana utmaningar inte omintetgöra en medborgares rätt till lämpligt engagemang i lagstiftningsprocessen. Offentliggörandet av sådana inledande positioner kan innehålla uttalanden som klargör att dessa endast är inledande positioner.

Ombudsmannen föreslår att båda medlagstiftarna, innan trepartsförhandlingarna inleds, proaktivt tillgängliggör sina ståndpunkter om kommissionens förslag, oavsett på vilken nivå ståndpunkten har antagits internt och oavsett lagstiftningsförslaget.

Dagordningar för trepartsmöten

46. Även om sammanträdeskalendrar och öppningspositioner är viktiga kommer en välinformerad offentlig debatt endast att äga rum om information görs tillgänglig om de aspekter av ett förslag som för närvarande diskuteras. Institutionerna bör främja en sådan väl underbyggd debatt genom att offentliggöra dagordningar för trepartsmöten.

47. Institutionerna utarbetar redan dagordningar för enskilda trepartsmöten. I dessa dagordningar anges vanligtvis vilken specifik del av lagstiftningsförslaget som kommer att diskuteras vid respektive möte. Institutionerna bör därför kunna ge allmänheten en mer allmän sammanfattning av dagordningen, med fokus på de viktigaste diskussionspunkterna vid trepartsmötet. Allmänheten skulle få information utan att enskilda strategier avslöjas eller förhandlingarna äventyras.

48. Dagordningen kommer dock endast att vara relevant om den offentliggörs före det relevanta trepartsmötet. Om tidsfristerna hindrar offentliggörande före mötet bör offentliggörandet ske kort därefter.

Ombudsmannen föreslår att institutionerna tillhandahåller allmänna sammanfattande dagordningar före eller kort efter trepartsmötena.

Dokument med fyra kolumner och slutlig kompromisstext

49. Ett viktigt dokument har framkommit som det viktigaste arbetsverktyget vid trepartsmötena: dokumentet med fyra kolumner. I detta dokument kombineras de tre institutionernas ursprungliga ståndpunkter – som anges i de tre första kolumnerna – med en fjärde kolumn – kompromisstexten, allteftersom den utvecklas under diskussionerna, ofta rad för rad eller punkt för punkt. I takt med att förhandlingarna fortskrider fylls allt fler av den fjärde kolumnen i. Den ifyllda och överenskomna fjärde kolumnen utgör den slutliga kompromisstexten, som offentliggörs och sedan måste antas i det formella förfarandet av varje medlagstiftare om den ska bli lag. Det dokument med fyra kolumner som håller på att utarbetas följer därför trepartsmötets framsteg. Det är i själva verket den fullständiga ”kartan” för den informella, men avgörande, trepartsförhandlingsprocessen.

50. Tillgång till de föränderliga versionerna av dokumentet med fyra kolumner skulle göra det möjligt för allmänheten att följa hur en slutlig text har kommit fram ur institutionernas olika utgångslägen. Ombudsmannen noterar från sina inspektioner att en ny version av dokumentet med fyra kolumner vanligtvis tas fram för varje trepartsmöte. Medborgarna skulle, genom att granska dessa versioner av dokumenten med fyra kolumner, kunna förstå var och när företrädarna nådde en kompromiss genom att samtycka till formuleringar som skilde sig från deras ursprungliga ståndpunkt. Dokumentet gör det också möjligt för företrädare att presentera och förklara sina förhandlingspositioner och framgångar. Dokumentet kommer att visa var kompromisser har nåtts, bland annat var lösningar som alla vinner på har hittats.

51. Det som är avgörande för medborgarna är den möjlighet till ansvarsskyldighet som en sådan ”karta” ger. Offentliggörandet av sådana dokument ger tydliga och detaljerade insikter i trepartsprocessen och är en nödvändig del av den demokratiska ansvarsskyldigheten.

52. Ombudsmannen förstår de särskilda utmaningarna och känsligheterna inom EU:s system för interinstitutionella förhandlingar. Ansträngningar för att övervinna sådana utmaningar måste dock göras för att göra det möjligt för medborgarna att effektivt utöva sina demokratiska rättigheter.

53. Den centrala frågan är just när handlingar med fyra kolumner ska lämnas ut proaktivt.

54. Det kan hävdas att intresset för välfungerande trepartsförhandlingar tillfälligt väger tyngre än intresset för öppenhet så länge trepartsförhandlingarna pågår. I komplexa trepartsförhandlingar – de ärenden som ombudsmannen granskade var komplexa – kan en medlagstiftare göra en eftergift för en del av utkastet i förväntan om att den andra medlagstiftaren kan göra eftergifter i ett senare skede. Sådana tidiga medgivanden kan dock dras tillbaka eller ändras beroende på resultatet av senare förhandlingar. Om de medgivanden som gjorts, vid en tidpunkt då konkreta resultat ännu inte har uppnåtts i gengäld, omedelbart offentliggörs, finns det en risk för att sådana medgivanden, åtminstone i observatörernas ögon, blir ”i sten”. Allmänheten, som kanske inte är medveten om medlagstiftarnas känsliga förhandlingsstrategier när det gäller sådana medgivanden, skulle kunna vilseledas allvarligt. Mot bakgrund av en sådan risk kan deltagarna avstå från att göra några allvarliga eftergifter. Ett tidigt offentliggörande skulle därför kunna skada förhandlingsprocessen.

55. När förhandlingarna har slutförts kan den offentliga granskningen inte ha någon direkt inverkan på förhandlingarna, även om den kan påverka själva lagstiftningens öde. Den offentliga granskningen är främst inriktad på den slutliga överenskomna texten, som i dag redan är offentligt tillgänglig före antagandet. Det är en princip om deltagandedemokrati att lagstiftningen är föremål för sådan granskning innan den antas.

56. Allmänheten bör dock också kunna förstå de viktigaste förhandlingsstegen som leder fram till trepartskompromissen, genom att i möjligaste mån få tillgång till dokumenten med fyra kolumner så snart som möjligt efter det att förhandlingarna har slutförts. Även om dessa dokument utvecklas och utbyts informellt ofta under ett trepartsmöte är de dokument med fyra kolumner av stort allmänintresse de som utarbetas före varje trepartsmöte. Dessa dokument ger också användbar information till medborgare som vill ställa valda företrädare till svars. De kan också vara användbara för forskare och historiker som vill förstå lagstiftarnas avsikter mer fullständigt.

Ombudsmannen föreslår att institutionerna proaktivt tillgängliggör dokument med fyra kolumner, inklusive den slutliga överenskomna texten, så snart som möjligt efter det att förhandlingarna har slutförts.

Anmärkningar från trepartsmöten

57. De tre institutionerna utarbetar för närvarande inga gemensamma trepartsprotokoll. Företrädarna inskränker sig till att ta fram egna noter för rapportering till respektive institution. Sådana dokument omfattar ofta institutionens förhandlingsstrategi och gör en kritisk bedömning av de andra institutionernas ståndpunkter. Proaktivt offentliggörande av sådan information skulle, beroende på det specifika innehållet i sådana anteckningar, kunna skada förhandlingarna och leda till odokumenterad rapportering. Ombudsmannen medger således att sådana interna rapporter kanske inte enkelt görs tillgängliga proaktivt. Intresserade medborgare kan dock begära tillgång till dessa handlingar i enlighet med EU:s lagstiftning om allmänhetens tillgång till handlingar [18]. Institutionerna får sedan från fall till fall bedöma om det finns skäl att vägra att lämna ut uppgifter.

58. Viss intern rapportering görs dock allmänt tillgänglig, till exempel genom protokoll eller videor från parlamentets utskottssammanträden samt genom Corepers sammanfattande protokoll. Sådan information bör ingå i alla relevanta databaser för att säkerställa att den är lättillgänglig för alla intresserade medborgare.

Ombudsmannen föreslår att institutionerna i lagstiftningsdatabaser och kalendrar som omfattar trepartsmöten inkluderar länkar till eventuella protokoll eller videor från institutionernas offentliga möten där ett trepartsmöte har diskuterats.

Deltagarförteckningar

59. För att kunna ställa sina företrädare till svars måste medborgarna veta vilka företrädare som är involverade i lagstiftningen. Vid trepartsmötena deltar företrädare för parlamentet, rådet och kommissionen. Dessa företrädare är från parlamentets sida ett antal ledamöter [19] från alla politiska grupper och ordföranden för det berörda utskottet. från rådets sida, den ansvariga nationella ministern eller högre nationella tjänstemän, t.ex. den ständiga representanten, i den medlemsstat som för närvarande innehar det roterande rådsordförandeskapet [20], och från kommissionens sida, den ansvarige kommissionsledamoten [21] eller andra högt uppsatta kommissionstjänstemän. De politiska företrädarna får ofta stöd av personalen. I vissa fall kan flera dussin personer delta i en trepartsdialog.

60. Ansvarighet kräver att namnen på de deltagare som har det politiska ansvaret för de beslut som fattas offentliggörs. Det är i första hand parlamentsledamöterna, ministrarna och kommissionsledamöterna, det vill säga de närvarande politikerna. I vissa trepartsmöten företräds institutionerna dock inte av politiker utan av högre tjänstemän. Ledamöterna är alltid närvarande och företräder parlamentet i ett trepartsmöte, men den medlemsstat som innehar ordförandeskapet i rådet skickar inte alltid den ansvariga ministern och inte heller skickar kommissionen alltid den ansvariga kommissionsledamoten. Om befogenheten att fatta beslut delegeras från politiker till högre tjänstemän bör även de senares identiteter offentliggöras proaktivt.

61. Ombudsmannen noterar att trepartsmöten ofta föregås eller följs av så kallade tekniska möten. Det rör sig om möten där tjänstemän från de tre berörda institutionerna deltar och som har sakkunskap i de aktuella ärendena. Dessa tekniska möten gör antingen organisationsplanering eller diskuterar tekniska punkter i lagstiftningsförslaget. Ombudsmannen har noterat vikten av sådana möten för att säkerställa att ibland komplexa tekniska frågor klargörs. Resultatet av ett sådant tekniskt möte måste dock godkännas av de politiska beslutsfattarna vid nästa trepartsmöte. Eftersom det politiska ansvaret för sådana ”tekniska möten” ligger hos institutionens politiska företrädare kanske det därför inte är nödvändigt att proaktivt avslöja namnen på dessa tjänstemän.

Ombudsmannen föreslår att institutionerna proaktivt tillgängliggör en förteckning över de företrädare som är politiskt ansvariga för beslut som fattas under ett trepartsmöte, såsom de berörda parlamentsledamöterna, den ansvarige ministern från rådets ordförandeskap och den kommissionsledamot som ansvarar för ärendet. Om befogenheten att fatta beslut delegeras till tjänstemän bör deras identiteter också offentliggöras proaktivt.

Andra dokument från trepartsmötena

62. Institutionerna bör göra så många trepartsdokument som möjligt direkt tillgängliga för medborgarna så tidigt som möjligt. Ombudsmannen anser att hennes förslag är en rationell och lämplig utgångspunkt för ett proaktivt tillhandahållande till medborgarna av information som är avgörande för ett effektivt utövande av deras demokratiska rättigheter enligt fördragen.

63. Medborgare och forskare bör dock också kunna få ytterligare information om trepartsmöten som är av särskilt intresse för dem. De kan göra enskilda framställningar till institutionerna enligt lagen om allmänhetens tillgång [22] och ombudsmannen uppmuntrar institutionerna att ge största möjliga tillgång till sådana handlingar, som i huvudsak är ”lagstiftningshandlingar”[23]. Dessa dokument kan omfatta dokument som lagts fram under trepartsförhandlingarna och dokument som lagts fram under tekniska möten före eller efter trepartsförhandlingarna.

Ombudsmannen föreslår att institutionerna, i syfte att underlätta begäranden om allmänhetens tillgång till handlingar, i möjligaste mån tillgängliggör förteckningar över handlingar som lagts fram under trepartsförhandlingarna.

64. Detta skulle öka insynen i trepartsmötena genom att göra det möjligt för medborgarna att identifiera vilken typ av handlingar som låg till grund för deras företrädares beslut. Om och när institutionerna på begäran beviljar tillgång till sådana ytterligare handlingar bör de också proaktivt göra kopior av sådana handlingar tillgängliga online.

C. Gemensam databas

65. Enligt det nyligen överenskomna interinstitutionella avtalet [24] ska parlamentet, rådet och kommissionen samarbeta för att inrätta en särskild gemensam databas om framstegen i lagstiftningsärenden. Ombudsmannen välkomnar och uppmuntrar detta initiativ. Som hennes undersökning har visat är det inte bara viktigt att information om lagstiftningsprocessen, inbegripet trepartsmöten, görs tillgänglig, utan också att denna information är lätt och lättillgänglig för medborgarna, helst på en enda plattform och med kapacitet för ”öppna data”. Informationsvärdet för medborgarna ökar i takt med att fler dokument kopplas till en enda plattform – en enda kontaktpunkt – vilket eliminerar behovet av att söka på olika webbplatser och databaser.

66. I samband med trepartsmöten skulle en sådan plattform kunna omfatta datum för trepartsmöten, de tre institutionernas inledande ståndpunkter, allmänna dagordningar för trepartsmöten, dokument med fyra kolumner, slutliga kompromisstexter, noter från trepartsmöten som har offentliggjorts, förteckningar över de berörda politiska beslutsfattarna och i möjligaste mån en förteckning över andra dokument som lagts fram under förhandlingarna.

Ombudsmannen uppmanar institutionerna att samarbeta för att göra så mycket information och dokumentation från trepartsmöten som möjligt allmänt tillgänglig genom en lättanvänd och lättförståelig gemensam databas.

D. Avslutande anmärkningar

67. Trepartsmöten har blivit ett centralt inslag i EU:s lagstiftningsprocess. Information om trepartsmöten är information om hur de lagar som styr livet för över 500 miljoner medborgare slutligen antas. Om medborgarna ska kunna delta på ett effektivt sätt i Europeiska unionens demokratiska liv, genom att ställa sina företrädare till svars och genom att framföra sina åsikter, behöver de tillgång till denna information. Om medborgarna uppfattar den process genom vilken EU-lagstiftningen antas som tillgänglig och öppen kommer deras förtroende för EU och dess institutioner att öka. Detta är kärnan i EU-lagstiftningens legitimitet.

68. Ombudsmannen är medveten om de mycket noggranna bedömningar som måste göras för att hitta rätt balans mellan öppenhet och andra legitima och viktiga allmänintressen. Hon är också medveten om de särskilda utmaningar och känsligheter som är förknippade med att nå kompromisser om lagstiftningsförslag. Hon tvivlar dock inte på att ökad insyn i trepartsmötena kommer att leda till en lagstiftningsprocess som är mer öppen för alla delar av samhället, är välinformerad och i slutändan mer legitim i EU-medborgarnas ögon. Undersökningen avslutades under en period av stor osäkerhet för EU. Även om ingen kan förutse resultatet av denna osäkerhet, kan varje åtgärd för att öka öppenheten och därmed främja EU-institutionernas legitimitet endast tjäna till att stödja de demokratiska värden som proklamerats i de fördrag som EU bygger på och vägleds av.

69. Ombudsmannen hoppas att förslagen om öppenhet kommer att behandlas med stor omsorg av de tre institutionerna och ses som ett rationellt och balanserat bidrag till en viktig EU-fråga. Hon är medveten om den verkliga oron för att större öppenhet paradoxalt nog kan leda till mindre, eftersom vissa av dem som deltar i trepartsmötena kan frestas att återgå till mer informella och oregistrerade förhandlingsmetoder. Hon litar dock på att det hon har observerat som alla tre institutionernas önskan att göra ännu större ansträngningar för att öka medborgarnas förtroende – särskilt vid denna tidpunkt – kommer att säkerställa att detta inte kommer att ske.

Förslagen

På grundval av undersökningen lägger ombudsmannen fram följande förslag för parlamentet, rådet och kommissionen:

• Ombudsmannen föreslår att institutionerna offentliggör en ”trepartskalender” med angivande av kommande trepartsmöten. De bör också hänvisa till trepartsmöten i databaser om lagstiftningsärenden.
• Ombudsmannen föreslår att båda medlagstiftarna, innan trepartsförhandlingarna inleds, proaktivt tillgängliggör sina ståndpunkter om kommissionens förslag, oavsett på vilken nivå ståndpunkten har antagits internt och oavsett lagstiftningsförslaget.
• Ombudsmannen föreslår att institutionerna tillhandahåller allmänna sammanfattande dagordningar före eller kort efter trepartsmötena.
• Ombudsmannen föreslår att institutionerna proaktivt tillgängliggör dokument med fyra kolumner, inklusive den slutliga överenskomna texten, så snart som möjligt efter det att förhandlingarna har slutförts.
• Ombudsmannen föreslår att institutionerna i lagstiftningsdatabaser och kalendrar som behandlar trepartsmöten ska inkludera länkar till eventuella protokoll eller videor från institutionernas offentliga möten där ett trepartsmöte har diskuterats.
• Ombudsmannen föreslår att institutionerna proaktivt tillgängliggör en förteckning över de företrädare som är politiskt ansvariga för beslut som fattas under ett trepartsmöte, såsom de berörda parlamentsledamöterna, den ansvarige ministern från rådets ordförandeskap och den kommissionsledamot som ansvarar för ärendet. Om befogenheten att fatta beslut delegeras till tjänstemän bör deras identiteter också offentliggöras proaktivt.
• Ombudsmannen föreslår att institutionerna, i syfte att underlätta begäranden om allmänhetens tillgång till handlingar, i möjligaste mån tillgängliggör förteckningar över handlingar som lagts fram under trepartsförhandlingarna.
• Ombudsmannen uppmanar institutionerna att samarbeta för att göra så mycket information och dokumentation från trepartsmöten som möjligt allmänt tillgänglig genom en lättanvänd och lättförståelig gemensam databas.

Detta beslut och ombudsmannens förslag kommer att meddelas parlamentet, rådet och kommissionen. Ombudsmannen uppmanar institutionerna att informera henne om eventuella åtgärder som de har vidtagit i samband med hennes förslag senast den 15 december 2016.

Strasbourg den 12 juli 2016

Emily O’Reilly

Europeiska ombudsmannen

 

[1] Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 2014, s. 34).

[2] Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 av den 16 april 2014 om kliniska prövningar av humanläkemedel och om upphävande av direktiv 2001/20/EG (EUT L 158, 2014, s. 1).

[3] Ombudsmannens inledande skrivelser till institutionerna, institutionernas svar, ombudsmannens inspektionsrapporter och allmänhetens inlagor som svar på ombudsmannens offentliga samråd finns här: http://www.ombudsman.europa.eu/en/cases/case.faces/en/46048/html.bookmark

[4] Interinstitutionellt avtal mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen om bättre lagstiftning, EUT L 123, 2016, s. 1 (http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=uriserv:OJ.L_.2016.123.01.0001.01.ENG).

[5] Dom Sverige och Turco/rådet, förenade målen C-39/05 P och C-52/05 P, EU:C:2008:374, punkt 46.

[6] Det vill säga nederländska Tweede Kamer, brittiska underhuset och överhuset , franska Assemblée nationale och rumänska Senat (inlagor finns på: http://www.ombudsman.europa.eu/en/cases/case.faces/en/46048/html.bookmark).

[7] Information finns på: http://ec.europa.eu/citizens-initiative/public/welcome

[8] Information finns på: http://ec.europa.eu/smart-regulation/stakeholder-consultation/index_en.htm

[9] Information finns på: http://ec.europa.eu/yourvoice/consultations/index_en.htm

[10] Ombudsmannens offentliga samråd har visat att denna uppfattning faktiskt innehas av många olika aktörer, oavsett om det rör sig om icke-statliga organisationer, näringslivsorganisationer eller medborgare.

[11] För mer information, se ombudsmannens skrivelse om öppenhetsregistret till Europeiska kommissionens ordförande av den 26 maj 2016, som finns på http://www.ombudsman.europa.eu/en/resources/otherdocument.faces/en/67708/html.bookmark

[12] Information tillgänglig på: http://ec.europa.eu/transparencyregister/public/homePage.do?redir=false&locale=en

[13] Särskilt EUR-Lex (http://eur-lex.europa.eu/collection/legislative-procedures.html), parlamentets lagstiftningsobservatorium (http://www.europarl.europa.eu/oeil/home/home.do) och rådets medbeslutandedatabas (http://www.consilium.europa.eu/en/documents-publications/ordinary-legislative-procedure/).

[14] Punkt 9 i Europaparlamentets, rådets och kommissionens gemensamma förklaring av den 13 juni 2007 om praktiska bestämmelser för medbeslutandeförfarandet (artikel 251 i EG-fördraget), EUT C 145, 2007, s. 5. (finns på: http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-/EP//TEXT+RULES-EP+20150909+ANN-19+DOC+XML+V0//EN&navigationBar=YES).

[15] Utskott som är specialiserade på vissa aspekter av parlamentets verksamhet (t.ex. miljö, jordbruk, handel) och som har till uppgift att förbereda arbetet i parlamentets plenarförsamling. De består av parlamentsledamöter och debatterar offentligt: http://www.europarl.europa.eu/committees/en/home.html

[16] Kommittén har till uppgift att förbereda rådets arbete. Den består av de 28 medlemsstaternas ständiga representanter (ambassadörer) eller ställföreträdande ständiga representanter: http://www.consilium.europa.eu/en/council-eu/preparatory-bodies/

[17] Till exempel innehåller alla tre databaser som nämns i fotnot 13 luckor på nästan ett år när det gäller förordningen om kliniska prövningar och direktivet om hypotekslån. Trepartsförhandlingar pågick under denna period.

[18] Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43).

[19] Fullständig förteckning finns på: http://www.europarl.europa.eu/meps/en/full-list.html

[20] Mer information finns på: http://www.consilium.europa.eu/en/council-eu/presidency-council-eu/

[21] Förteckning och roller finns på: https://ec.europa.eu/commission/2014-2019_en

[22] Se fotnot 18.

[23] I förordning 1049/2001 hänvisas till ”lagstiftningshandlingar” som ”handlingar som upprättats eller mottagits under förfaranden för antagande av akter som är rättsligt bindande i eller för medlemsstaterna”.

[24] Se fotnot 4.