Ärendet gällde hur Europeiska utrikestjänsten hanterade en underleverantör som tillhandahöll expertis och tjänster inom it-sektorn. Enligt klaganden betalades det inte fullt ut för det arbete som det hade utfört. Efter det att klagandens förhandlingar med huvudentreprenören förblev fruktlösa vände sig klaganden till ombudsmannen och ifrågasatte hur utrikestjänsten hanterade tvisten i fråga.

Ombudsmannen erinrade om att avsaknaden av ett direkt avtalsförhållande mellan en EU-institution och en underleverantör inte befriar den förstnämnda, som agerar i egenskap av offentlig myndighet, från skyldigheten att respektera underleverantörens grundläggande rätt till god förvaltning. Denna skyldighet omfattar bland annat unionsinstitutionens skyldighet att övervaka entreprenörens beteende och vid behov kräva att entreprenören fullgör sina skyldigheter gentemot underentreprenören. I det aktuella fallet noterade ombudsmannen att utrikestjänsten hade sett till att huvudentreprenören omsorgsfullt hade meddelat underentreprenören sina krav på resultat och dokumentation och att utrikestjänsten hade gjort betalningar för det validerade arbete som utförts. På det hela taget hade utrikestjänsten gjort flera ansträngningar för att hitta en lösning på de olika problemen med underentreprenad.

Ombudsmannen avslutade därför undersökningen med slutsatsen att utrikestjänsten inte hade gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande.

Ärendet gällde hur Europeiska kommissionen hanterade ett administrativt klagomål om beslutet av kommissionens byrå för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) att inte betala ut vissa familjetillägg retroaktivt till klaganden.

Ombudsmannen ansåg att kommissionen borde ha varit tydligare i sin kommunikation med klaganden och att det sätt på vilket den hanterade det administrativa klagomålet inte var förenligt med principerna om god förvaltning.

Med tanke på att kommissionen har insisterat på att den under inga omständigheter skulle betala ersättningarna till klaganden retroaktivt, beslutar ombudsmannen att ytterligare undersökningar av detta klagomål inte är motiverade.

Ärendet gällde EU-delegationens vägran att betala ytterligare kostnader som en uppdragstagare ådragit sig under covid-19-pandemin. Som ett resultat av ett ”uppgörelseförfarande i godo” i frågan bekräftade EU-delegationen att vissa kostnader kunde ersättas till klaganden, men vidhöll att andra kostnader inte kunde ersättas.  

Ombudsmannen konstaterade att klaganden och Europeiska kommissionen i huvudsak var oeniga om tolkningen av de tillämpliga avtalsbestämmelserna. I sådana fall ankommer det inte på ombudsmannen att avgöra hur avtalet ska tolkas, utan snarare på en domstol. Ombudsmannen ansåg att kommissionens ståndpunkt inte var orimlig. Ombudsmannen avslutade därför ärendet med slutsatsen att det inte förelåg något administrativt missförhållande.

Ärendet gällde hur en EU-delegation hanterade en begäran från ett lägenhetshotellföretag om ersättning för en bokning som gjorts för en av dess anställda för en affärsresa efter det att den anställde inte dök upp för bokningen.

Ombudsmannen undersökte frågan och uppmanade Europeiska utrikestjänsten, som har vissa ansvarsområden i förhållande till EU:s delegationer, att överväga att betala ut ersättning. Som svar gick utrikestjänsten med på att betala ett belopp motsvarande en vistelse på två nätter, vilket klaganden godtog.

Ombudsmannen avslutade därför ärendet på grundval av att det hade avgjorts.  

Klaganden är en frilanstolk som uttryckte oro över hur Europaparlamentet uppfyllde sina avtalsförpliktelser i samband med tillhandahållandet av distanstolkningstjänster till Europaparlamentet under covid-19-pandemin.

Ombudsmannen ansåg att parlamentet hade lämnat rimliga förklaringar till sin ståndpunkt och avslutade undersökningen med att konstatera att det inte förelåg något administrativt missförhållande.