Ärendet gällde Europeiska gräns- och kustbevakningsbyråns (Frontex) underlåtenhet att lämna ett konkret svar på ett administrativt klagomål om anklagelser om trakasserier och oriktigheter från en tjänsteman i den stående styrkan i kategori 2.

Klaganden lämnade in det administrativa klagomålet till Frontex i mars 2023. Frontex svarade att klaganden, i motsats till tidigare uppgifter som den hade lämnat till klaganden, inte hade rätt att inge ett sådant klagomål. Följaktligen skulle han inte få något svar i sak. Under ombudsmannens undersökning uppgav dock Frontex att byrån skulle lämna ett allmänt svar i sak till klaganden senast i november 2024. Frontex lämnade detta svar till klaganden först i december 2025. Ombudsmannen fann att den inkonsekventa information som lämnats till klaganden och det oerhörda dröjsmålet med att besvara klagomålet utgör administrativa missförhållanden. Ombudsmannen ansåg dock inte att det var nödvändigt att utfärda en rekommendation, eftersom Frontex nu har lämnat ett konkret svar till klaganden.

Ombudsmannens undersökning visade dessutom att det inte finns någon effektiv mekanism för klagomål och prövning för tjänstemän i kategori 2, t.ex. i trakasserier vid Frontex. Ombudsmannen drog slutsatsen att detta är en systemfråga som också utgör administrativa missförhållanden.

Ombudsmannen rekommenderade Frontex styrelse att införa en effektiv mekanism för klagomål och prövning vid den kommande översynen av den rättsliga ramen för tjänstemän i kategori 2.

Ärendet gällde det faktum att en anställd vid Europeiska kommissionens byrå för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) av misstag skickade ett e-postmeddelande till klaganden, vilket han fann förolämpande.

Ombudsmannen fann att innehållet i e-postmeddelandet i fråga verkligen var olämpligt, men ansåg att kommissionen hade vidtagit lämpliga åtgärder för att ta itu med frågan, särskilt genom att be klaganden om ursäkt och vidta åtgärder för att förhindra att sådana incidenter inträffar i framtiden, särskilt genom att påminna personalen om deras skyldighet att kommunicera artigt.

Ombudsmannen avslutade ärendet och fann att inga ytterligare undersökningar var motiverade.  

Ärendet gällde hur Europeiska rekryteringsbyrån (Epso) hanterade en begäran från en sökande som nyligen fött barn om att lägga om ett muntligt prov (intervju) i ett urvalsförfarande för experter på tekniskt stöd. Epso hade gått med på att skjuta upp en intervju, men sköt upp den så att den skulle äga rum samma dag som en annan intervju i samband med urvalsförfarandet. Klaganden var missnöjd med hur Epso hade hanterat hennes administrativa klagomål i ärendet.

Ombudsmannen ansåg att det inte var rimligt att Epso skulle schemalägga två prov samma dag, eftersom alla andra sökande kunde göra proven på separata dagar. Detta var särskilt svårt för klaganden, eftersom hon nyligen hade fött barn. Hur Epso hanterade begäran utgjorde därför ett administrativt missförhållande. För att åtgärda detta föreslog ombudsmannen Epso att inleda en dialog med klaganden i syfte att finna en lämplig och rättvis lösning.

Ärendet gällde hur Europeiska kommissionen hanterade begäran från en journalist som arbetade på en nyhetsbyrå om att läggas till på en sändlista för pressmeddelanden som omfattas av embargo, särskilt för Eurostats ”Euroindikatorer”, som tillhandahåller regelbunden ekonomisk statistisk information. Eurostat, som är en del av kommissionen, vägrade att föra upp journalisten på förteckningen, eftersom det endast angavs att journalister eller organ som hade beviljats medieackreditering av kommissionen kunde föras upp på sådana distributionslistor. Det var inte möjligt för journalisten eller hans nyhetsbyrå att få ackreditering, eftersom de inte uppfyllde ett av villkoren, nämligen att byrån eller en journalist vid byrån har sin hemvist i Belgien. Klaganden hävdade att denna praxis var diskriminerande och innebar att endast större medieorganisationer med tillräckliga ekonomiska resurser som hade råd att ha journalister i Belgien kunde få information om embargon.

Ombudsmannen ansåg att det var rimligt att kommissionen tog med hemvist i Belgien som en förutsättning för ackreditering när det gäller tillträde till EU-institutionernas fysiska byggnader i Bryssel. Hon ansåg dock att det var oproportionerligt att införa ett krav på hemvist i Belgien som ett villkor för att föras upp på distributionslistorna för mediemedlemmar.

Ombudsmannen avslutade undersökningen med att konstatera administrativa missförhållanden och bad kommissionen att rapportera tillbaka inom sex månader för att informera henne om de åtgärder som vidtagits för att ta itu med situationen.