Bästa ordförande!

Ärade ledamöter av Europaparlamentet,

Tack för att du bjöd in mig till denna viktiga och aktuella diskussion. Det är alltid en ära att komma till parlamentet. Jag är fast övertygad om att vår strukturerade dialog och – ännu viktigare – våra gemensamma insatser har en konkret positiv inverkan när det gäller att överbrygga klyftan mellan EU-medborgarna och EU. Dagens diskussion – och dess korrekta uppföljning – är ett mycket bra exempel.

För nästan exakt ett år sedan satt jag här i utskottet. Vid den tidpunkten pågick fortfarande våra undersökningar av hur kommissionen utarbetade brådskande lagstiftning, och jag kunde bara berätta vad vi undersökte. I dag återkommer jag för att berätta vad vi hittade, vad kommissionen svarade och vad som återstår att göra.

Denna praxis är viktig. Ansvarsutkrävande är inte ett enda ögonblick. Det är ett samtal som fortsätter. Att återvända hit, år efter år, för att redogöra för vårt arbete och höra ditt är hur två institutioner som betjänar samma medborgare omvandlar dialog till uppföljning.

Om ett ögonblick kommer jag att dela med mig av mitt perspektiv på bättre lagstiftning som europeisk ombudsman. Som ni kanske vet har mitt kontor mottagit olika klagomål om hur Europeiska kommissionen utarbetat de senaste lagstiftningsförslagen. Vi har också genomfört flera undersökningar och lagt fram konkreta förslag för att förbättra kommissionens lagstiftningspraxis.

Men innan jag går in på detaljerna, låt mig kort beröra min institutions roll när det gäller hur EU:s beslut fattas och hur EU-lagar föreslås.

Jag ser mitt kontor som en bro mellan medborgarna och deras EU-förvaltning. Kort sagt, vi är här för att se till att förvaltningen behandlar alla medborgare rättvist och respekterar alla deras rättigheter.

I en demokrati är en sådan rättighet rätten att delta – att få vara med och påverka de regler och bestämmelser som påverkar oss.

Demokrati är inte begränsat till val. Européerna vill vara delaktiga i själva beslutsprocessen, särskilt när dessa beslut rör deras försörjningsmöjligheter, deras hälsa, deras säkerhet eller deras värderingar.

I allt högre grad förväntar sig människor inte bara att ha något att säga till om när det gäller vem som styr dem, utan också hur de styrs.

Men precis som medborgarna rör sig i denna riktning hotar en rad överlappande globala kriser att dra sina offentliga institutioner åt andra hållet. Geopolitiska och ekonomiska påfrestningar leder i allt högre grad till snabbare beslutsfattande, mer centralisering och prioritering av snabbhet framför process.

Låt mig säga att jag är medveten om det tryck som hela den institutionella ramen – kommissionen, men även parlamentet och rådet – står under för att möta de många utmaningar som EU står inför. Varifrån jag står står står medborgare, företag och organisationer också inför samma osäkerhet och känner samma oro – detta är ett ögonblick som kräver anpassning.

Men denna förståeliga instinkt att accelerera när världen förändras snabbt kan få konsekvenser om vi inte hittar en ny jämvikt.

I synnerhet riskerar det att skapa en legitimitetsklyfta mellan vad medborgarna vill att deras offentliga förvaltning ska göra och vad den förvaltningen till slut gör. Och om denna klyfta inte åtgärdas kommer den inte bara att undergräva politikens effektivitet utan också urholka de grundvalar för förtroende och inkludering som vår demokrati står på.

En del av min roll som ombudsman är just att se till att EU:s förvaltning inte avviker från de lagstiftningsregler som skyddar deltagandedemokratin. Kommissionen uppmanas att se till att den inte överger de förfaranden och processer som främjar legitimitet och medborgarnas förtroende.

Detta betyder inte att mitt kontor kommer att undersöka själva policyn. Låt mig vara kristallklar: Ombudsmannen inriktar sig uteslutande på förfaranden. Vi tittar på utarbetandet av en politik för att säkerställa att den var tillräckligt transparent, evidensbaserad och inkluderande – tre pelare i det europeiska projektet. Vi ifrågasätter inte fördelarna med att förenkla lagstiftningen.

Under de senaste åren har min byrå genomfört tre anmärkningsvärda undersökningar som rör hur kommissionen tillämpade sina egna regler för bättre lagstiftning när den utarbetade lagstiftningsförslag som den ansåg vara brådskande.

Dessa undersökningar var resultatet av klagomål från organisationer i det civila samhället. De hävdade att kommissionen inte hade genomfört de nödvändiga offentliga samråden och konsekvensbedömningarna för förslag som förenklar reglerna för tillbörlig aktsamhet i fråga om hållbarhet för företag (Omnibus I), för ändringar av EU:s gemensamma jordbrukspolitik och för nya regler för att bekämpa smuggling av migranter.

Eftersom frågorna i varje undersökning var likartade beslutade vi att offentliggöra gemensamma resultat. I dem identifierade vi förfarandemässiga brister som sammantaget utgjorde administrativa missförhållanden.

Dessa brister inbegrep särskilt att kommissionen inte fullt ut motiverade hur brådskande dess lagstiftningsförslag var för allmänheten och inte dokumenterade sitt resonemang för att avvika från reglerna för bättre lagstiftning.

Även om dessa frågor gällde alla tre lagstiftningsprocesserna fann vi också problem som var specifika för var och en av dem.

När det till exempel gäller den gemensamma jordbrukspolitiken offentliggjorde kommissionen ett dokument med bevis till stöd för sitt lagstiftningsförslag först efter det att lagstiftningen redan hade godkänts. När det gäller Omnibus minskade kommissionen tiden för samråd mellan sina egna avdelningar till mindre än 24 timmar under en helg.

Vi lämnade en rad rekommendationer och förslag för att säkerställa en mer förutsägbar, konsekvent och icke godtycklig tillämpning av reglerna för bättre lagstiftning i framtiden. Vi rekommenderade till exempel att kommissionen formellt definierar begreppet ”brådskande” och på ett heltäckande sätt registrerar och förklarar de beslut som den fattar för att undanta vissa förslag från de vanliga kraven på reglering.

Jag vill här betona att beslut om att ett förslag är ”brådskande” inte bara är en teknisk eller semantisk fråga. Som vi såg i dessa fall används denna åtskillnad i allt högre grad för att åsidosätta viktiga delar av den normala lagstiftningsprocessen, såsom att genomföra offentliga samråd och konsekvensbedömningar – faktorer som bidrar till att säkerställa att EU-lagstiftningen är välinformerad och att EU:s lagstiftning är deltagandebaserad.

Skyldigheten att genomföra omfattande samråd är ingen riktlinje. Det är en fördragsenlig skyldighet. Även fördragets eget undantag för brådskande fall måste motiveras.

Dessutom rekommenderade vi kommissionen att inrätta ett förfarande för att säkerställa att det brådskande utarbetandet av lagstiftningsförslag, när det sker, fortfarande är förenligt med principerna om transparent, evidensbaserad och inkluderande lagstiftning.

Respekten för dessa principer är inte ett abstrakt institutionellt mål. Det är en konkret - och strukturell - efterfrågan på beslutsfattare, särskilt på den institution som har initiativrätt. Parlamentet, som företräder EU-medborgarna, uppmanas inte bara att besluta om framtida lagstiftning. Den har också rätt att känna till alla omständigheter som motiverar varje initiativ.

Detta är också viktigt för de principer som ligger till grund för ert betänkande. De nationella parlamenten har åtta veckor på sig att bedöma om ett förslag respekterar subsidiaritetsprincipen. De kan endast göra detta på grundval av de bevis som lagts fram för dem. När en konsekvensbedömning hoppas över och den stödjande analysen kommer flera månader senare försvagas kontrollen innan den inleds. Ett bra förfarande är inte skilt från subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Det är deras förutsättning.

Kommissionens svar på våra iakttagelser var på det hela taget konstruktivt, men inte särskilt konkret. De åtgärder som kommissionen sade sig ha för avsikt att vidta beskrevs i allmänna ordalag och var ofta inte tillräckligt detaljerade.

Som ni vet har kommissionen också offentliggjort ett meddelande om hur den avser att reformera sina regler för bättre lagstiftning. När vi drog de slutliga slutsatserna tittade vi också på detta dokument. Vi konstaterade att den inte heller innehåller tillräcklig information om huruvida principerna om god lagstiftning kommer att upprätthållas i brådskande situationer och huruvida kommissionen kommer att genomföra våra rekommendationer och förslag fullt ut.

En av de parametrar som kommissionen har hänvisat till för att bedöma behovet av brådskande åtgärder är till exempel ”det politiska sammanhanget”. Vi anser att detta är alltför vagt. Det väcker också utsikterna att enbart strävan efter politiska mål skulle kunna motivera användningen av brådskande förfaranden. Detta ökar i sin tur risken för att brådskande EU-lagstiftning blir norm snarare än undantag.

Kommissionen har offentligt åtagit sig att förbättra sitt genomförande av riktlinjerna för bättre lagstiftning och har angett att två omnibusförslag om förenkling som lades fram efter vår undersökning och dess meddelande redan tillämpar dessa nya principer, inbegripet en konsekvensbedömning och en utvärdering från nämnden för lagstiftningskontroll.

På det hela taget gör den allmänna karaktären hos kommissionens svar att vi för närvarande inte kan avgöra om framtida brådskande lagstiftningsförslag kommer att vara resultatet av en tillräckligt transparent, inkluderande och evidensbaserad process.

Min avsikt är därför att fortsätta att övervaka hur kommissionen hanterar brådskande lagstiftning och hur den följer sina regler för bättre lagstiftning.

Bortsett från brådskande lagstiftningsarbete fortsätter mitt kontor att ta emot klagomål om kommissionens beslutsförfaranden. Nyligen inledde jag en undersökning för att undersöka hur Europeiska kommissionen säkerställer att dess ”verklighetskontroll”-möten med berörda parter följer transparenskraven. Denna undersökning pågår, och jag kan inte förutse våra slutsatser just nu, men den visar hur deltagardemokratin är högst aktuell i dag.  

Får jag komma med ett konkret förslag: att du i ditt betänkande uppmanar kommissionen att rapportera tillbaka till parlamentet om hur den har genomfört dessa rekommendationer när dess regler för bättre lagstiftning har setts över.

Ärade ledamöter,

Låt mig avsluta med en sista tanke.

Vår värld idag är en av snabb förändring och omvälvning.

Tider som dessa kan inte låta bli att testa gränserna för våra traditionella sätt att styra – öppet, överläggningsinriktat och inkluderande beslutsfattande. Det finns en ständigt växande frestelse att hitta genvägar och klippa hörn. att snabbt lappa den gamla strukturen i stället för att bygga nya fundament.

Jag inser att vi måste anpassa oss. Men vi måste hitta sätt att göra det på som inte äventyrar våra värderingar eller vårt engagemang för deltagardemokrati. Vi måste visa medborgarna att EU:s lagstiftning samtidigt kan vara flexibel och inkluderande. De lagar vi skapar kommer att bli bättre inte trots reglerna, men på grund av dem. Och vår union kommer att bli starkare.

Jag hoppas kunna återkomma nästa år, när de reviderade reglerna för bättre lagstiftning har tillämpats i praktiken, och berätta om åtagandena har uppfyllts.

Tack så mycket. Jag ser fram emot alla frågor du kan tänkas ha.