Ärendet gällde en anbudsinfordran som anordnades av Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex) om tillhandahållande av klädutrustning till Frontex tjänstemän. Klaganden, ett företag som också deltog i anbudsförfarandet, uttryckte farhågor med Frontex om tilldelningen av kontraktet till det vinnande företaget. Klaganden hävdade närmare bestämt att Frontex borde ha förkastat det vinnande anbudet på grund av anbudsgivarens påstådda ekonomiska svårigheter och brister i genomförandet av ett annat kontrakt, samt på grund av att det anbud som lämnats in enligt klaganden var onormalt lågt.

Ombudsmannen konstaterade att Frontex korrekt hade utfört kontrollen av den utvalda anbudsgivarens stödberättigande i enlighet med tillämpliga regler. Dessutom konstaterade hon att Frontex bedömning att det utvalda anbudet inte var onormalt lågt var rimlig och i linje med tillämpliga regler.

Ombudsmannen avslutade undersökningen utan att konstatera några administrativa missförhållanden.

Detta ärende gällde Europeiska kommissionens hantering av en journalists begäran om allmänhetens tillgång till handlingar i samband med en arbetsresa till Israel från kommissionens samordnare för bekämpning av antisemitism och främjande av judiskt liv. Kommissionen avböjde att bekräfta eller förneka förekomsten av sådana handlingar och hänvisade till EU:s dataskyddsregler. Företaget hävdade att även om det erkände förekomsten av sådana handlingar skulle det innebära en överföring av personuppgifter, utan att det var nödvändigt för ett specifikt ändamål av allmänt intresse, vilket det drog slutsatsen att klaganden inte hade visat.

Under undersökningen bekräftade kommissionen för ombudsmannens undersökningsgrupp att resan hade ägt rum och att den hade täckt kostnaderna för denna resa, och därmed åtgärdat de centrala öppenhetsproblem som klaganden tagit upp.

Ombudsmannen konstaterade att det fanns ett allmänt intresse av offentlig granskning av samordnarens yrkesverksamhet, med tanke på rollens synlighet och ämnets känslighet. Efter det att kommissionen hade bekräftat arbetsresan och att den hade täckt kostnaderna i enlighet med tillämpliga bestämmelser ansåg ombudsmannen emellertid att allmänintresset av att granska samordnarens yrkesverksamhet hade tillgodosetts.

Ombudsmannen lade dock fram ett förslag till förbättring för kommissionen, nämligen att den proaktivt bör offentliggöra sammanfattningar av samordnarens officiella verksamhet, inbegripet information om arbetsresor, för att öka öppenheten.

Ombudsmannen avslutade ärendet och drog slutsatsen att inga ytterligare undersökningar var motiverade.

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till mötesprotokoll från styrelsen för Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol). Europol identifierade två handlingar som omfattades av begäran och beviljade partiell tillgång. I samband med detta åberopade den sex undantag enligt EU:s lagstiftning om allmänhetens tillgång till handlingar och hävdade att ett fullständigt utlämnande skulle kunna undergräva skyddet för det allmänna samhällsintresset i fråga om allmän säkerhet och internationella förbindelser, den enskildes integritet och integritet, juridisk rådgivning, syftet med revisioner och Europols pågående och avslutade beslutsprocesser.

Ombudsmannen inledde en undersökning och hennes undersökningsgrupp granskade handlingarna i fråga. Efter denna inspektion övertygades ombudsmannen inte av tillämpningen av de undantag från allmänhetens tillgång som åberopats av Europol. Ombudsmannen lade därför fram ett förslag till lösning och bad Europol att ompröva sin ståndpunkt om begäran i syfte att bevilja bredare tillgång och ytterligare motivera eventuella kvarstående redigeringar.

Som svar åtog sig Europol att öka detaljnivån i de offentligt tillgängliga sammanfattningarna av resultatet av sina styrelsemöten och delade med ombudsmannen sammanfattningen av styrelsemötet den 25–26 juni 2025, som följer Europols nya strategi. Europol beviljade emellertid inte mer omfattande tillgång till de detaljerade mötesprotokollen i fråga, eftersom Europol ansåg att de skulle omfattas av en allmän presumtion om sekretess för att skydda diskussionernas konfidentialitet. 

Ombudsmannen välkomnade den ökade proaktiva öppenheten när det gäller de sammanfattningar av styrelsemöten som Europol offentliggör. Med detta sagt beklagade ombudsmannen att Europol inte beviljade mer omfattande tillgång till mötesprotokollen i fråga eller motiverade varför ytterligare tillgång inte kunde beviljas som svar på hennes förslag till lösning. I stället tillämpade Europol en allmän presumtion om icke-utlämnande, som ombudsmannen inte höll med om. Ombudsmannen ansåg att inga ytterligare undersökningar är motiverade i detta fall, men påminde om att Europol bör ge de som ansöker om allmänhetens tillgång en tillräckligt detaljerad motivering, så att de kan förstå varför (fullständig) tillgång inte kan beviljas. Hon bad också Europol att fortsätta att göra en individuell bedömning av styrelsens detaljerade mötesprotokoll som svar på framtida ansökningar om allmänhetens tillgång till handlingar enligt förordning (EG) nr 1049/2001.

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till utbyten mellan kommissionen, en organisation baserad i USA och Europol i frågan om sexuella övergrepp mot barn. Klaganden lämnade in sin begäran till kommissionen i november 2024.

Kommissionen svarade för första gången i mars 2025. Kommissionen identifierade 14 handlingar som omfattades av begäran, beviljade delvis tillgång till 11 handlingar och nekade tillgång till tre handlingar i deras helhet. I samband med detta hävdade kommissionen att ett utlämnande skulle kunna undergräva den personliga integriteten, det allmänna samhällsintresset i fråga om allmän säkerhet och dess egen beslutsprocess.

Klaganden bestred kommissionens beslut genom att lämna in en ”bekräftande ansökan” i april 2025. I avsaknad av svar vände sig klaganden till ombudsmannen i juli 2025.

Ombudsmannen inledde en undersökning av kommissionens underförstådda vägran att bevilja allmänheten tillgång och bad som ett första steg kommissionen att så snart som möjligt anta ett uttryckligt svar på klagandens bekräftande ansökan. Eftersom inget svar inkommit inom den fastställda tidsfristen inspekterade ombudsmannens undersökningsgrupp handlingarna i fråga.

Kommissionen svarade klaganden i mars 2026 och beviljade (bredare) partiell tillgång till alla 14 handlingar. Klaganden bestred inte de återstående redigeringarna i sina synpunkter på kommissionens bekräftande beslut. Ombudsmannen ansåg därför att klagomålet om kommissionens implicita avslag hade avgjorts genom den partiella tillgång som nu beviljats. Ombudsmannen beklagar dock kommissionens dröjsmål med att behandla klagandens begäran om tillgång, som kvarstod även efter det att hon inledde sin undersökning. Ombudsmannen fortsätter att noga övervaka frågan om förseningar på grundval av klagomål som lämnats in till henne.

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till handlingar som innehas av Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) om dess samarbete med myndigheter i medlemsstaterna, Förenade kungariket och Frontex när det gäller smugglingsbekämpning i Engelska kanalen. Europol identifierade 197 handlingar som omfattades av begäran och nekade tillgång till samtliga. Genom att vägra tillgång gjorde Europol gällande att ett utlämnande av handlingarna skulle undergräva skyddet för det allmänna samhällsintresset i fråga om allmän säkerhet och dess internationella förbindelser. 

Ombudsmannens undersökningsgrupp inspekterade prover av de omtvistade handlingarna och träffade företrädare för Europol. På grundval av detta och med tanke på det stora utrymme för skönsmässig bedömning som EU:s institutioner och byråer har när de anser att den allmänna säkerheten och de internationella förbindelserna är i fara, fann ombudsmannen att Europols beslut att vägra allmänheten tillgång inte var uppenbart felaktigt.

Med tanke på att de allmänintressen som står på spel inte kan ersättas av ett annat allmänintresse som anses vara viktigare avslutade ombudsmannen undersökningen och konstaterade att Europol inte hade gjort sig skyldigt till något administrativt missförhållande.