Mina damer och herrar,

Ers excellens,

Jag vill börja med att tacka föreningen för auktoriserade revisorer för deras inbjudan att reflektera över en viktig fråga för Europeiska ombudsmannens kontor, som jag anser också är grundläggande för vårt offentliga och ekonomiska liv: hur vi bygger och bevarar institutionernas och organisationernas trovärdighet i ett allt mer krävande samhälle.

Jag måste erkänna att relevansen av detta ingripande inte var omedelbart uppenbart för mig. När allt kommer omkring kan Europeiska ombudsmannens och redovisningsbranschens arbete tyckas befinna sig i helt olika världar.

Men när jag förberedde denna reflektion insåg jag att det finns viktiga gemensamma drag mellan de två: förtroende, ansvarsskyldighet, integritet och framför allt behovet av att se till att regler och processer fungerar som de ska – och att de vi tjänar kan lita på resultatet.

I likhet med revisorer arbetar ombudsmän också med något som inte alltid syns direkt, utan ligger till grund för allt annat.

I ditt fall ser du till att siffrorna är tillförlitliga, att processerna följs och att allt är i sin ordning – vilket är en anmärkningsvärd prestation.

I vårt fall strävar vi efter att se till att den europeiska offentliga förvaltningen agerar på ett rättvist, öppet och ansvarsfullt sätt.

Om ombudsmannen är ”väktare av god förvaltning” vid EU:s institutioner är revisorn väktare av ekonomisk integritet och öppenhet i organisationer.

I båda fallen handlar det om att se till att systemen fungerar som de ska – och att så tidigt som möjligt identifiera tecken på fel eller brister som, om de ignoreras, kan få mycket bredare konsekvenser.

Det är både reaktivt och förebyggande arbete. Och, av naturen, diskret … fram till den dag det upphör att vara så.

Och kanske är det just här som vi finner en av de viktigaste sanningarna om förtroendet för institutionerna: Tillit byggs ofta genom saker vi inte ser, problem som inte händer och misstag som korrigeras innan de är skadliga.

Det handlar om detta förtroende – och framför allt om vad vi kan göra för att stärka det i medborgarnas Europa – som jag skulle vilja tala om för er i dag.

Och det gör jag naturligtvis från min institutions ”observationsfönster”.

Europeiska ombudsmannen är på sätt och vis ett privilegierat observationsorgan för hur EU-institutionerna påverkar medborgarnas dagliga liv.

Och vad vi ser, när vi tittar från det här fönstret, är inte bara regler, förfaranden eller beslut. Vi ser människor.

Det är medborgarna, med sina konkreta problem, som letar efter oss. Ofta utan att känna till den rättsliga ramen, utan att bemästra komplexiteten i de europeiska processerna, som endast drivs av enkla övertygelser: att de bör behandlas rättvist, att deras farhågor förtjänar att höras och att de har rätt till ett svar.

Och kanske är det just här som frågan om institutionernas trovärdighet får sin mest konkreta dimension. För dem på andra sidan är institutionen inte en abstraktion. Det är beslutet du får, svaret du får, förfarandet du står inför – och i slutändan hur du behandlas.

Och det är just från denna direkta kontakt med människor – från vad de lever, från de svårigheter de står inför och från hur de känner, i praktiken, närvaron av EU-institutionerna – som jag skulle vilja titta på de utmaningar som ligger framför oss.

Under de senaste sex åren har vi upplevt stora historiska händelser: en pandemi, återkomsten av ett fullskaligt krig till den europeiska kontinenten och en gradvis försvagning av respekten för de regler som i årtionden har försökt strukturera den internationella ordningen.

Samtidigt har vår planet ställts inför förödande torka, skogsbränder och översvämningar. Det offentliga rummet har översvämmats av desinformation och konspirationsteorier. och människor och företag har varit tvungna att hantera de djupgående sociala och ekonomiska konsekvenserna av stora tekniska omvandlingar – särskilt artificiell intelligens.

Naturligtvis är en värld som präglas av förändring och instabilitet inte något nytt. Mänskligheten har upplevt perioder av enorm turbulens genom hela sin historia.

Vad är det egentligen som skiljer den här eran åt?

Enligt min mening är det inte en förändring i sig. Men det är snarare den snabbhet och komplexitet med vilken denna förändring sker idag.

Detta innebär nya utmaningar för goda styrelseformer.

Den sociala och tekniska utvecklingen har accelererat i århundraden. Men de senaste åren verkar vi ha nått en brytpunkt: En tid då förändringens hastighet och komplexitet börjar testa gränserna för traditionella sätt att styra.

Och här ligger kanske en av vår tids stora paradoxer: Demokratiskt beslutsfattande och system för god samhällsstyrning – utformade för att vara genomtänkta, inkluderande och samtalsinriktade – uppmanas att reagera på en värld som går allt snabbare.

Vi lever alltså i ett sammanhang med ökande komplexitet, särskilt på administrativ – eller om man så vill byråkratisk – nivå. Utöver snabbhet är besluten mer tekniska, processerna mer sammankopplade och medborgarnas och organisationernas förväntningar högre.

Inför ett scenario med snabba förändringar och oro beror sundheten hos offentliga och privata institutioner alltmer på tydligheten i de principer som vägleder dem och kvaliteten på de metoder de antar.

Och det är här etiken får förnyad betydelse.

För när världen förändras snabbare än reglerna kan hålla, kan vi inte förvänta oss att det alltid ska finnas en norm för varje situation.

Vi behöver principer som vägleder beslut när regler ännu inte finns. Vi behöver ansvar när svaret inte är självklart. Och vi behöver integritet när rätt val inte nödvändigtvis är det mest praktiska.

Mycket har sagts om regler, mekanismer och strukturer i Europeiska unionen. Allt detta är naturligtvis nödvändigt. Men i praktiken verkar det som att det som gör störst skillnad är den kultur som driver beslut.

Den etiska dimensionen är inte ett tillägg. Det är vad som måste ligga till grund för beslutet.

I en mer specialiserad och ömsesidigt beroende värld har gränsen mellan den offentliga och den privata sektorn blivit mer genomtränglig. Den offentliga politiken bygger ofta på samarbete med privata enheter, och för att detta förhållande ska fungera behövs ett hälsosamt samarbetsutrymme som bygger på tydliga regler och gemensamma värderingar.

Låt mig förstärka en idé: Integritetskrav finns inte bara för att skydda allmänintresset. De skyddar också det privata intresset och är avgörande för att bygga förtroendefulla, stabila och förutsägbara relationer mellan de två.

De minskar riskerna och undviker överraskningar – som revisorerna vet är de sällan bra när de förekommer i en revision.

När denna ram är sund drar alla nytta av den: Institutionerna blir mer trovärdiga, företagen mer motståndskraftiga och medborgarna mer övertygade om att systemet fungerar.

Tydliga regler ger den soliditet, men även – och jag betonar det än en gång – beteende. Det är från denna kombination som en sann kultur av integritet föds.

Eftersom den rättsliga ramen, särskilt i dagens värld, knappast kan förutse alla situationer. Och det kan därför inte ersätta dom, ansvar och den etiska känslan, som inte alltid är skriven, men som måste vägleda dem som bestämmer.

Det är här principerna avslöjas. Det är också här man vinner förtroende.

När du väljer att förklara ett beslut, även när det inte är obligatoriskt.

När du förutser en potentiell intressekonflikt, istället för att vänta på att det ska bli ett problem.

När konsistens är att föredra framför bekvämlighet.

Det är denna samstämmighet, som upprepas över tid, som ligger till grund för institutionernas legitimitet.

Och det är också denna samstämmighet som jag försöker identifiera och stärka genom mitt arbete – arbete som inte bara tittar på vad lagen säger, utan också på hur reglerna omsätts i beslut och beteende i praktiken.

Om etiken nu definierar den kultur som ligger till grund för besluten – en verklig rustning av förtroende – låt mig nu tala om medborgarnas deltagande i beslutsfattandet.

Europeiska unionen är faktiskt inte bara ett institutionellt projekt. Det är också ett medlemsprojekt.

Och det medlemskapet kommer inte automatiskt från fördrag. Den byggs upp när medborgarna känner att de kan delta, att de blir hörda och att deras röst kan göra skillnad.

Att delta handlar inte bara om att rösta.

Det är att kunna förstå hur beslut fattas. Det innebär att ha tillgång till information och dokument. Det handlar om att hitta tillgängliga processer och trovärdiga kanaler för att bidra, ifrågasätta och bli hörd.

Öppenhet är därför ett grundläggande värde och tillgång till offentlig information kan inte vara en ren administrativ formalitet. Det är en rättighet. Det är en förutsättning för ett välinformerat deltagande och, i slutändan, för förtroende för beslut.

Det är i sin tur inte tillräckligt att inleda ett offentligt samråd eller inrätta en deltagandemekanism. Dessa instrument måste vara trovärdiga och konsekventa. Och framför allt måste medborgarna kunna inse att deras bidrag faktiskt har beaktats, oavsett slutresultatet.

För att delta betyder inte nödvändigtvis att se vår position råda. Det innebär att veta att vi har hörts, att våra argument har övervägts och att den som bestämmer kan förklara varför de har tagit en viss väg.

En betydande del av Europeiska ombudsmannens arbete är just att kontrollera att dessa ingångar till information och deltagande faktiskt förblir öppna – och att processerna genomförs på ett öppet, rättvist och lämpligt sätt.

Den europeiska identiteten utgörs till stor del av det kontinuerliga samspelet mellan institutionerna och samhället.

Att stärka deltagandet är därför inte bara en fråga om demokratisk kvalitet. Det är också en förutsättning för att stärka känslan av tillhörighet.

Det handlar om mer tillgängliga processer. Ett klarare språk. Det är en genuin vilja att lyssna på och överväga olika bidrag – även när de är kritiska eller svåra att tillgodose.

Vi vet att EU-institutionerna i dag verkar i ett sammanhang som kräver snabba och effektiva beslut. Utmaningen är att svara på detta krav utan att ge upp de egenskaper som ger legitimitet åt den europeiska beslutsprocessen: Transparens, bevis och inkludering.

Det är en spänning som inte försvinner. Men det kan hanteras mot bakgrund av fördragens grundläggande principer och värden.

Det är också i denna balans – mellan behovet av att fatta beslut och behovet av att lyssna – som förmågan att bevara integriteten och stärka förtroendet för institutionerna och det europeiska projektet står på spel.

Och det är i denna balans mellan öppenhet, deltagande och effektivitet som en ny fråga uppstår: artificiell intelligens.

Om etik definierar den kultur som ligger till grund för beslut och deltagande avgör vem som är involverad – eller kan vara involverad – i dessa beslut, ger artificiell intelligens oss en ny dimension av samma förtroende: hur institutionerna använder teknik som förändrar själva beslutsfattandet.

Den ökande användningen av automatiserade system inom både den offentliga och den privata sektorn väcker nya frågor. Inte bara tekniska utan även juridiska och etiska frågor.

Hur kan vi se till att besluten är begripliga?

Hur kan vi se till att de inte reproducerar ojämlikhet?

Hur kan man behålla ansvaret i ett sammanhang med ökad automatisering?

Svaret är inte bara teknik. Det är i sättet vi ramar in det.

Vi behöver system som redan från början är utformade på grundval av tydliga principer: respekt för grundläggande rättigheter, mänsklig tillsyn och möjlighet till granskning.

Och detta kräver förberedda yrkesverksamma, vaksamma institutioner och – kanske viktigast av allt – en kultur som inte drar sig för att ställa svåra frågor. Även när svaren inte är omedelbara…or särskilt bekväma.

Artificiell intelligens ersätter därför inte institutionernas ansvar. I stället gör det det ännu mer krävande. Och det tvingar oss att se till att vi, när verktygen förändras, inte förlorar de principer som bör vägleda beslut ur sikte.

Mina damer och herrar,

I ett sammanhang av accelererad förändring kan det vara frestande att söka snabba lösningar.

Men institutionernas styrka – offentliga eller privata – beror fortfarande på mycket konkreta faktorer: Tydliga regler, konsekvent praxis och ansvarsutkrävande i beslut. Det beror också på allvar och ärlig kommunikation.

Det är denna förmåga att agera utifrån principer som verkligen testar institutionerna – särskilt när omständigheterna gör valen mer krävande.

Det är här din roll som revisor skär så direkt med offentliga institutioner.

Genom att säkerställa stringens, öppenhet och tillförlitlighet för de företag, organisationer och individer som de tjänar bidrar de till en stabilare och mer förutsägbar ekonomisk miljö. Och de förbättrar också, kanske mindre synligt, kvaliteten på det offentliga utrymmet där vi alla verkar.

I grund och botten är detta ett delat ansvar.

Ett ansvar som bygger på en daglig basis, ofta långt från rampljuset, men som har mycket konkreta konsekvenser för hur medborgarna ser på institutioner, företag och själva det europeiska projektet.

Eftersom det i slutändan är i konkreta beslut som principer upphör att vara ord och blir förtroende.

Tack så mycket.