Ärendet gällde Europeiska centralbankens (ECB) underlåtenhet att svara på klagandens begäran om information om ECB:s behörighet att säkerställa efterlevnaden av finansiell reglering och konsumentskyddslagstiftning i medlemsstaterna. Ombudsmannen bad ECB att ge klaganden ett detaljerat svar om dess tillsynsroll gentemot de nationella centralbankerna, men också om den gemensamma tillsynsmekanismens roll när det gäller att övervaka privata enheter. ECB svarade på ett tydligt och uttömmande sätt. Ombudsmannen beslutade därför att avsluta ärendet.

Ärendet gällde Europeiska rådets vägran att ge den klagande allmänheten tillgång till två handlingar i samband med 2010 års arbetsgrupp för att stärka den ekonomiska styrningen i hela EU. Europeiska rådet hävdade inledningsvis att offentliggörandet av handlingarna skulle undergräva skyddet för unionens eller en medlemsstats finansiella, monetära eller ekonomiska politik och för institutionens beslutsprocess.

Efter att ha granskat de relevanta handlingarna intog ombudsmannen den preliminära ståndpunkten att deras innehåll inte verkade så känsligt som Europeiska rådet hävdade, särskilt med tanke på att handlingarna är från 2010. Europeiska rådet omprövade sedan sin bedömning och lämnade ut de två handlingarna till klaganden. Ombudsmannen konstaterade att Europeiska rådet därmed hade löst den fråga som klagomålet gällde.

Ärendet gällde ett klagomål om att Europeiska centralbanken inte, som vissa centralbanker tidigare hade gjort, offentliggjorde en resultattavla över hur euroområdets medlemsstater uppfyllde de så kallade konvergenskriterierna. Ombudsmannen undersökte frågan och fann att ECB inte är skyldig att offentliggöra en sådan översikt, särskilt med tanke på att medlemsstaterna nu måste uppfylla olika kriterier. Hon konstaterade också att ECB och Europeiska kommissionen offentliggör relevant och tillgänglig statistisk information om marknadskontroll. Det förekom därför inga administrativa missförhållanden.

Ärendet gällde Europeiska bankmyndighetens (EBA) dröjsmål med att behandla klagandens begäran om att EBA skulle utreda en påstådd överträdelse av EU-lagstiftningen från den estniska finanstillsynsmyndighetens sida. Ombudsmannen undersökte frågan och fann att EBA till största delen kunde motivera sin försening. Av detta skäl, och även på grund av att EBA bad om ursäkt för förseningen och åtog sig att förbättra sitt förfarande, fann ombudsmannen inga administrativa missförhållanden. Eftersom EBA under undersökningens gång fastställde interna tidsfrister för att hantera liknande begäranden uppmuntrade ombudsmannen EBA att formalisera dessa tidsfrister genom att ändra sin arbetsordning. Hon avslutade därför ärendet med ytterligare en anmärkning.

Ärendet gällde Europeiska kommissionens påstått otillräckliga förklaring till sitt beslut att inte inleda ett överträdelseförfarande mot Österrike.

Ombudsmannen undersökte frågan genom att be kommissionen att lämna ytterligare information om sitt beslut. Som svar klargjorde kommissionen sin ståndpunkt. Ombudsmannen ansåg att den information som lämnats på detta sätt var sammanhängande, tillräcklig och rimlig. Hon avslutade därför ärendet med att konstatera att det inte förelåg något administrativt missförhållande.

Ärendet gällde Europols vägran att ge allmänheten tillgång till en handling om genomförandet av avtalet mellan EU och USA om programmet för att spåra finansiering av terrorism (TFTP). För att kontrollera om Europol tillämpade de relevanta reglerna om tillgång till sina handlingar korrekt behövde ombudsmannen se den berörda handlingen. Europol hävdade dock att man inte kunde tillåta ombudsmannen att granska dokumentet, eftersom detta krävde samtycke från de amerikanska myndigheterna och de amerikanska myndigheterna hade vägrat att ge sitt samtycke. Enligt de "tekniska villkor" som EU och Förenta staterna kommit överens om för genomförandet av TFTP-avtalet har Förenta staterna vetorätt mot att Europol delar information från Förenta staterna med tredje part. USA använde sig av detta veto i detta fall och vägrade samtycke. Ombudsmannen träffade USA:s EU-ambassadör, men USA bibehöll sitt veto. Även om Europol samarbetade fullt ut med ombudsmannen kunde ombudsmannen följaktligen inte ta del av handlingen. Ombudsmannen hade därför inget annat val än att avsluta sin undersökning. Hon bad dock Europaparlamentet att överväga om det är acceptabelt att ett avtal med en utländsk regering hindrar ombudsmannen från att utföra sitt arbete. Hon påpekade särskilt att bestämmelserna i de "tekniska villkoren", till skillnad från själva TFTP-avtalet, aldrig hade översänts till rådet eller parlamentet för godkännande.