Målet gällde advokaters utövande av rätten till fri rörlighet inom EU. Europeiska kommissionen avvisade ett klagomål från en person som var kvalificerad som advokat i Cypern och som ansåg att Förenade kungariket och/eller de cypriotiska myndigheterna hade brutit mot reglerna om fri rörlighet. Europeiska ombudsmannen undersökte ärendet och konstaterade att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande. När det gäller Förenade kungariket drog kommissionen korrekt slutsatsen att de brittiska myndigheterna hade följt de tillämpliga reglerna. När det gäller de cypriotiska myndigheterna gjorde kommissionen också en riktig bedömning när den ansåg att klaganden inte hade lagt fram bevis för att de hade skapat ett hinder för utövandet av klagandens rätt till fri rörlighet.

Ärendet gällde Europeiska byrån för luftfartssäkerhets (Easa) vägran att bevilja tillgång till handlingar (nämligen i) Easas övervakningsplaner och ii) Easas rekommendationsrapporter om godkännande) avseende fyra leverantörer av luftfartygsunderhållstjänster som är etablerade i Asien. Ombudsmannen undersökte frågan och fann att Easas förlitan på skyddet av affärsintressen och skyddet av syftet med inspektioner, utredningar och revisioner inte var övertygande. Efter ett förslag till rekommendation från ombudsmannen beslutade Easa att lämna ut de begärda handlingarna.

Klaganden är en tysk ingenjör som ansvarade för att övervaka uppförandet av domstolen för allvarliga brott i Tirana, Albanien. Byggnadsprojektet omfattades av ett byggentreprenadkontrakt som ingicks mellan det albanska justitieministeriet (den upphandlande myndigheten) och ett privat byggföretag (entreprenören) och finansierades genom Europeiska kommissionens allmänna budget. Klagandens kontrakt som tillsynsmyndighet löpte ut i slutet av november 2007.

Under 2008 vände sig klaganden till ombudsmannen och hävdade att kommissionens delegation i Albanien inte gav honom tillräckligt stöd i) i hans ansträngningar att se till att projektarbetena utfördes i enlighet med kontraktet och ii) i hans relaterade konflikter med andra parter som var involverade i projektet. Till stöd för den första aspekten av sitt påstående hävdade klaganden i huvudsak att entreprenören och den upphandlande myndigheten gick med på att använda billigare och sämre material än de som föreskrivs i byggentreprenadkontraktet. Klaganden hävdade också att kommissionen underlåtit att begära en utredning av en dödsolycka på byggarbetsplatsen.

I sitt yttrande avvisade kommissionen i huvudsak klagandens synpunkter och hävdade att den gav betydande stöd till de avtalsslutande parterna och klaganden. Efter en inspektion av kommissionens akt om projektet noterade ombudsmannen att klaganden, som hade huvudansvaret för projektet, rapporterade fall av hot och skrämseltaktik mot honom till kommissionen. Kommissionen erkände allvaret i dessa händelser som togs upp vid två möten. Ombudsmannen ansåg dock inte att detta stod i proportion till det erkända allvar mot vilket man tydligt skulle ha förväntat sig beslutsamma åtgärder från kommissionens sida för att försöka förhindra att sådana incidenter upprepas i framtiden. Ombudsmannen drog därför slutsatsen att kommissionen inte gav klaganden tillräckligt stöd och gjorde en kritisk anmärkning i detta avseende. Han ansåg vidare att kommissionen inte hade använt sig av de befogenheter som den hade till sitt förfogande för att begära en utredning i syfte att på ett tillförlitligt sätt fastställa de faktiska omständigheterna kring den dödsolycka där en arbetstagare miste livet. Kommissionen begärde t.ex. inga förtydliganden från de albanska myndigheterna. Ombudsmannen gjorde därför ytterligare en kritisk anmärkning.

När det gäller klagandens påstående att kommissionen inte stödde honom i hans ansträngningar att se till att byggentreprenadkontraktet följdes, avslöjade ombudsmannens undersökning inga administrativa missförhållanden. Samtidigt insåg ombudsmannen att vissa aspekter som inte omfattades av hans undersökning, till exempel godkännandet, efter det att klagandens kontrakt hade löpt ut, av ett luftkonditioneringssystem av till synes lägre kvalitet utan en prissänkning eller en förlängning av garantiperioden, kunde vara oroande med tanke på en sund förvaltning av EU-medel. Ombudsmannen uppmanade därför Europeiska revisionsrätten, med tanke på dess särskilda sakkunskap och ansvar när det gäller att granska användningen av EU-medel, att överväga dessa aspekter.

Enligt direktivet om tekniska handelshinder ska medlemsstaterna överlämna utkast till tekniska föreskrifter till Europeiska kommissionen. Klaganden är ett grekiskt internetföretag som klagade över kommissionens vägran att ge tillgång till ett reviderat utkast till teknisk föreskrift om fritidsspel som Grekland hade meddelat. Europeiska ombudsmannen genomförde en undersökning av klagandens påståenden om att kommissionen åsidosatte förfarandereglerna och de materiella reglerna i förordning (EG) nr 1049/2001 om allmänhetens tillgång till handlingar och yrkandet att kommissionen skulle bevilja tillgång till den begärda handlingen.

När det gäller det förfarandemässiga påståendet lade ombudsmannen fram ett förslag till rekommendation om att kommissionen bör erkänna den omotiverade försening som uppstod i behandlingen av klagandens bekräftande ansökan och göra ett åtagande om att sådana förseningar inte kommer att inträffa i framtiden. Kommissionen godtog ombudsmannens förslag till rekommendation.

När det gäller det materiella påståendet och det därmed sammanhängande påståendet försvarade kommissionen sin vägran att ge tillgång med motiveringen att den var tvungen att skydda den dialog som den hade inlett med de grekiska myndigheterna för att anpassa den grekiska lagstiftningen om fritidsspel till unionsrätten, vilken domstolen hade konstaterat stred mot denna lagstiftning.

I sin preliminära bedömning fann ombudsmannen att kommissionens åberopande av det relevanta undantaget i förordning (EG) nr 1049/2001 i samband med anmälningsförfarandet enligt TBT-direktivet inte var övertygande, eftersom det aktuella ärendet gällde ett avslutat överträdelseförfarande. Ombudsmannen föreslog, som en vänskaplig förlikning, att kommissionen skulle kunna överväga att bevilja tillgång till det reviderade utkastet till teknisk föreskrift.

Kommissionen beviljade därefter tillgång till handlingen och avgjorde därmed klagandens påstående, men instämde inte i ombudsmannens resonemang. Ombudsmannen lade därför fram ett förslag till rekommendation om att kommissionen i princip bör ge allmänheten tillgång till reviderade förslag till tekniska föreskrifter som meddelats enligt direktivet om tekniska handelshinder, såvida inte en medlemsstat uttryckligen begär sekretess och stöder en sådan begäran med skäl som skulle kunna motbevisa presumtionen om tillgänglighet.

Kommissionen godtog inte ombudsmannens förslag till rekommendation. Med tanke på att kommissionen offentliggjorde både det ursprungliga utkast till teknisk föreskrift som Grekland hade meddelat och det senaste utkastet fann ombudsmannen dock att kommissionens uppträdande inte utgör allmän praxis. Han avslutade därför ärendet med en kritisk anmärkning.

Den klagande, Vluchtelingenwerk Vlaanderen, en flamländsk icke-statlig organisation som ger stöd till flyktingar, fick ett bidrag från Europeiska kommissionen för att genomföra ett projekt i Demokratiska republiken Kongo. I september 2004 skickade klaganden ett e-postmeddelande och en skrivelse till kommissionen, i vilken den begärde kommissionens godkännande av en alternativ förenklad metod för rapportering av kostnaderna för projektet, inbegripet de kostnader som uppkommit för de lokala entreprenörer som deltar i projektet. Kommissionens kontaktperson svarade på följande sätt i ett e-postmeddelande: "Härmed,..., ger jag dig vårt samtycke ...". Efter en efterhandsrevision beslutade kommissionen dock att återkräva ett belopp på 150 000 euro från klaganden och hävdade att de relevanta kostnaderna inte hade rapporterats i enlighet med bestämmelserna i bidragsavtalet. Enligt klaganden hade dessa kostnader dock rapporterats på grundval av den alternativa metod för kostnadsrapportering som kommissionen hade godkänt. Klaganden klagade därför till Europeiska ombudsmannen och hävdade att kommissionen hade åsidosatt principen om berättigade förväntningar genom att inte följa den metod för rapportering av kostnader som överenskommits med den.

I sitt yttrande hävdade kommissionen att det e-postmeddelande som skickats av dess kontaktperson inte utgjorde en ändring av bidragsavtalet. Ombudsmannen fann dock att det relevanta e-postmeddelandet utgjorde ett godkännande av den alternativa metod för kostnadsrapportering som föreslagits av klaganden och att det åtminstone kunde hävdas att kommissionen hade gått med på att avstå från de relevanta delarna av bidragsavtalet i syfte att göra det möjligt för klaganden att använda det alternativa systemet för kostnadsrapportering. Han föreslog därför kommissionen en vänskaplig förlikning och uppmanade den att, med avseende på de kostnader som de lokala entreprenörerna ådragit sig i projektet, granska huruvida och i vilken utsträckning klaganden hade iakttagit de alternativa sätten att motivera utgifterna och, på grundval av detta, överväga att betala klaganden motsvarande belopp. Kommissionen godtog förslaget om en vänskaplig förlikning och uppgav att den, för de projekt där den alternativa metoden för kostnadsrapportering har följts av klaganden, skulle anse att motsvarande kostnader var stödberättigande och skulle göra en ytterligare betalning.

I maj 2012 informerade klaganden ombudsmannen om att den hade erhållit en betalning på 104 842 euro från kommissionen och tackade honom för hans ingripande.