Klaganden, ett konsortium av olivoljeproducenter från Italien, klagade till ombudsmannen över kommissionens beslut att på olika villkor medfinansiera två samtidiga program för att främja försäljningen av olivolja utanför EU. Enligt klaganden ledde inkonsekvenser mellan villkoren i dessa program till en konkurrensfördel för de spanska olivoljeproducenterna.

Under sin undersökning konstaterade ombudsmannen att EU:s lagstiftare hade antagit nya förordningar med bestämmelser om förbättrad samordning av de två finansieringsprogrammen, vilket innebär att fall som detta inte kommer att inträffa i framtiden. Ombudsmannen ansåg därför att den systematiska aspekten av klagomålet hade lösts. Ombudsmannen fann dock att hon inte var i stånd att ta itu med klagandens individuella situation. Hon avslutade därför ärendet.

Ärendet gällde Europeiska kommissionens hantering av ett överträdelseklagomål om användningen av EU:s sammanhållningsmedel i Polen på området infrastruktur och miljö. Den klagande, som är miljöjordbrukare, är oroad över skyddet av den lokala miljön och den lämpliga användningen av EU-medel. Han lämnade in ett överträdelseklagomål till kommissionen och hävdade att det offentliga samrådsförfarandet i Polen inte genomfördes på ett tillfredsställande sätt. Han klagade över att kommissionen hade avslutat hans klagomål utan att göra en ordentlig prövning av hans inlaga.

Ombudsmannen undersökte klagomålet och föreslog att kommissionen skulle se över sin strategi för att kontrollera om medlemsstaterna fullt ut uppfyller kraven på offentliga samråd när det gäller projekt som stöds med EU-medel. Hon föreslog också att klagandens styrkande handlingar i samband med hans särskilda klagomål till ombudsmannen skulle granskas ur ett miljöperspektiv och att kommissionens representation i Polen skulle anordna ett möte med klaganden för att hjälpa honom att bättre förstå kommissionens synpunkter och samtidigt göra det möjligt för kommissionen att bättre förstå klagandens farhågor. Ombudsmannen var nöjd med kommissionens svar på de två första förslagen. När det gäller det tredje förslaget (ett möte med klaganden) godtog ombudsmannen kommissionens åsikt att ett sådant möte kanske inte är en effektiv resursanvändning när det gäller klagomål som redan slutförts. men hon uppmanade kommissionen att hålla denna möjlighet öppen om klaganden tar upp nya frågor i framtiden. Ombudsmannen avslutade ärendet på denna grund.  

Ombudsmannens undersökning härrörde från två relaterade klagomål, från en irländsk ledamot av Europaparlamentet och en irländsk jordbrukare, om Europeiska kommissionens godkännande av en ändring som gjorts av irländska myndigheter av kriterierna för stödberättigande för beviljande av stöd till djuruppfödare i missgynnade områden. Klagandena hävdade att kommissionen genom att godkänna ändringarna inte erkände att de irländska myndigheterna var skyldiga att respektera principerna om berättigade förväntningar och rättssäkerhet.

Ombudsmannen undersökte frågan och fann att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande.

Ärendet gällde metoden för att beräkna ett kvalitetsindex för durumvete på grundval av vilket ett bidrag betalades ut till jordbrukare i EU fram till 2009 inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Bidraget betalades endast ut för durumvete som lämpar sig för tillverkning av gryn och pastaprodukter. Klaganden skrev till kommissionen och hävdade att den omtvistade metoden var felaktig och hade en snedvridande effekt, men att kommissionen inte ändrade den. Han klagade till Europeiska ombudsmannen över att kommissionen inte hade gett honom ett tillfredsställande svar. Ombudsmannen undersökte frågan och fann att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande.

Ärendet gällde arton ansökningar om tillgång till handlingar i enlighet med förordning (EG) nr 1049/2001. De begärda handlingarna rörde förfarandet för ändring av förordning (EU) nr 540/2011. Totalt inbegrep ansökningarna nästan 300 dokument. Ansökningarna gjordes av en multinationell koncern som bland annat är verksam inom området växtskyddslösningar. Eftersom kommissionen ansåg att behandlingen av ansökningarna skapade en betydande administrativ börda och skulle hindra den från att utföra sina övriga uppgifter, föreslog den, på grundval av artikel 6.3 i förordningen, att de begärda handlingarna skulle lämnas ut under en viss tidsperiod. Klaganden ansåg att den föreslagna tidsplanen var orimlig. Ombudsmannen undersökte frågan och fann att klaganden, i avsaknad av en överenskommelse om ett stegvist utlämnande av uppgifter, hade rätt att anse att kommissionen hade vägrat att bevilja tillgång. Även om kommissionen inte behandlade ansökningarna inom de relevanta tidsfristerna ansåg ombudsmannen att omständigheterna i ärendet motiverade den tid det hade tagit för kommissionen att behandla ansökningarna. Ombudsmannen drog därför slutsatsen att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande. Ombudsmannen påpekade vidare att vissa av de begärda handlingarna föreföll ha upprättats under ett lagstiftningsförfarande och därför borde ha gjorts direkt tillgängliga. Om detta hade gjorts skulle klaganden inte ha behövt göra särskilda ansökningar om tillgång till dessa handlingar enligt förordning (EG) nr 1049/2001.

Ärendet gällde Europeiska kommissionens vägran att ge allmänheten tillgång till en handling om Italiens olivoljelager för regleringsåret 2013–2014.

Ombudsmannen gjorde en inspektion av handlingen i fråga, i enlighet med vad kommissionen ansåg. Hon ansåg att handlingen innehöll kommersiellt känsliga uppgifter och att kommissionen därför med rätta hade vägrat att lämna ut den. Hon avslutade därför ärendet med att konstatera att det inte förelåg något administrativt missförhållande.

Ärendet gäller Europeiska kommissionens beslut att avsluta två överträdelseklagomål mot Italien om korrekt genomförande av EU:s lagstiftning om den gemensamma sortlistan för arter av lantbruksväxter. Den centrala frågan var huruvida en person som var sen med att ansöka om förnyelse av godkännandet av en viss sort i sortlistan skulle vara skyldig att lämna in en ny ansökan eller få en ansökan om förnyelse godkänd för sent. Att göra en ny ansökan, i motsats till en ansökan om förnyelse, skulle innebära ganska stora ansträngningar och kostnader. Framför allt skulle det krävas ett nytt test av odlings- och användningsvärde. Klaganden, en intressent i ett italienskt jordbruksföretag, hävdade att de argument som kommissionen lade fram till stöd för sitt beslut inte var övertygande.

Efter en grundlig undersökning drog Europeiska ombudsmannen slutsatsen att kommissionens argument var övertygande. Företagets huvudargument var att det inte skulle vara proportionerligt att begära ett nytt test för odlingsvärde vid sena ansökningar om förnyelse av godkännandet av en växtsort i den nationella sortlistan. Ombudsmannen noterade också att den påstådda överträdelsen gällde det mycket specifika fallet med två durumvetesorter och att den rättsliga frågan bakom klagomålet var mycket kontroversiell. Under alla omständigheter, och även med beaktande av det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har vid överträdelseklagomål, övertygades ombudsmannen av kommissionens ståndpunkt. Hon avslutade därför ärendet med att konstatera att det inte förelåg något administrativt missförhållande.