Bakgrund

1. Klaganden, vars namn fanns med på en reservlista för kontraktsanställda i tjänstegrupp III vid EU:s delegationer, ansökte 2012 om en tjänst vid kommissionen och valdes ut. Kommissionen vägrade dock att anställa honom. Den gjorde gällande att det examensbevis som han hade ingett för att styrka sin eftergymnasiala utbildning inte var stödberättigande och att han därför inte uppfyllde kraven i den relevanta inbjudan att anmäla intresse (infordran) och de rättsliga bestämmelser som är tillämpliga på kontraktsanställda. [1]

2. Klaganden innehar ett särskilt examensbevis som utfärdats av ett institut för fortbildning och utbildning i social utveckling i Vallonien-Bryssel-federationen i Belgien [2], vilket enligt kommissionen inte utgör ett eftergymnasialt examensbevis. Kommissionen medgav visserligen att nationella examensbevis måste ges det värde som de ges enligt tillämplig nationell lagstiftning, men gjorde ändå sin egen bedömning av värdet på klagandens examensbevis mot bakgrund av tillämplig nationell lagstiftning och drog slutsatsen att det inte rörde sig om en eftergymnasial utbildningsnivå.

3. Klaganden bestred denna ståndpunkt och uppgav att hans examensbevis enligt belgisk rätt var eftergymnasialt. Hans ställning stöddes av ett intyg utfärdat av myndigheterna i Federationen Vallonien-Bryssel som otvetydigt bekräftade att klagandens examensbevis var eftergymnasialt.

4. Ombudsmannen inledde en undersökning av klagandens påstående att Europeiska kommissionen felaktigt ansåg att klagandens examensbevis inte var stödberättigande och hans krav på att kommissionen skulle i) återkalla sitt beslut, förklara klaganden berättigad och antingen ii) erbjuda honom en likvärdig tjänst eller iii) ge honom tillräcklig ersättning för den skada han har lidit i form av inkomstbortfall, förlust av yrkeserfarenhet och ideell skada. [3]

Påstått felaktigt beslut att förklara examensbeviset icke stödberättigande och därmed sammanhängande anspråk

Ombudsmannens förslag till lösning

5. Den 29 november 2014 lade ombudsmannen fram ett förslag till lösning. När ombudsmannen föreslog lösningen tog han hänsyn till parternas argument och åsikter.

6. Ombudsmannen hänvisade till relevant rättspraxis från EU:s domstolar enligt vilken kravet på att ha en examen ska tolkas mot bakgrund av hur en sådan examen definieras i lagstiftningen i den medlemsstat där den sökande har slutfört studierna.[4] Hon hävdade därför att det intyg som utfärdats av de behöriga myndigheterna i Federationen Vallonien-Bryssel, där det anges att ”[klagandens] examensbevis motsvarar en eftergymnasial utbildningsnivå, bör vara tillräckligt för att bevisa att klagandens examensbevis är eftergymnasialt.

7. Anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren) samt kommissionens allmänna genomförandebestämmelser om förfaranden för anställning av kontraktsanställda och den relevanta ansökningsomgången kräver, för den utlysta tjänsten, minst ”en eftergymnasial utbildning styrkt med examensbevis”. Det fanns inget krav på en viss typ av eftergymnasiala studier (oavsett om de genomfördes vid en traditionell institution eller vid en institution för social utveckling) eller en viss kategori av examensbevis som styrker dem (likvärdiga eller specifika).

8. Mot bakgrund av ovanstående föreslog ombudsmannen för kommissionen att den skulle återkalla sitt beslut och uttryckligen förklara klaganden berättigad till befattningar som innehavare av postgymnasiala examensbevis normalt är berättigade till och antingen i) erbjuda honom en likvärdig befattning som den han felaktigt berövades, om en sådan blir tillgänglig eller, om detta inte är möjligt, ii) på lämpligt sätt ersätta honom för den skada han har lidit i form av inkomstbortfall, förlust av yrkeserfarenhet och ideell skada.

9. Som svar på ombudsmannens förslag till lösning vidhöll kommissionen sin ursprungliga ståndpunkt. När det gäller de examensbevis som utfärdas av institutioner för social utveckling, såsom i klagandens fall, görs det i belgisk rätt åtskillnad mellan examensbevis som motsvarar examensbevis som utfärdas av traditionella institutioner och examensbevis som är specifika, det vill säga examensbevis som endast erbjuds av institutioner för social utveckling. Eftersom klagandens examensbevis inte motsvarade ett traditionellt eftergymnasialt examensbevis uppfyllde det enligt kommissionen inte villkoren i anställningsvillkoren för övriga anställda och ansökningsomgången, och klaganden kunde därför inte rekryteras.

10. Kommissionen hävdade också att den har tillämpat detta tillvägagångssätt i andra liknande fall och att det, trots att andra sökande har ifrågasatt denna tolkning genom klagomålsmekanismen enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, fram till dess inte fanns någon rättspraxis från domstolen som motsade kommissionens uppfattning.

11. Ombudsmannen noterade att även om kommissionen medgav att nationella examensbevis måste ges det värde som de ges enligt tillämplig nationell lagstiftning, gjorde den ändå sin egen bedömning av värdet på klagandens examensbevis mot bakgrund av tillämplig nationell lagstiftning. Hon kontaktade därför Belgiens ständiga representation vid EU och bad den att klargöra frågan. Hon ställde följande fråga till representationen: "i) [F] Med beaktande av belgisk rätt, intygar klagandens examensbevis eftergymnasiala studier? [och] (ii) [I] om svaret är jakande, innebär den omständigheten att det rör sig om ett särskilt examensbevis att dess eftergymnasiala karaktär ifrågasätts?”[5]

12. Representationens svar förstärkte ombudsmannens bedömning eftersom det bekräftade att klagandens examensbevis var av eftergymnasial karaktär.[6] Mot bakgrund av denna information beslutade ombudsmannen att be kommissionen att ompröva sin ståndpunkt genom att lägga fram ytterligare ett förslag till lösning [7].

13. Som svar på ombudsmannens ytterligare förslag till lösning vidhöll kommissionen sin ståndpunkt. För det första hävdade kommissionen att de uppgifter som lämnats av Belgiens ständiga representation inte förde med sig några nya uppgifter i ärendet. För det andra hävdade kommissionen att även om de nationella myndigheterna enligt EU:s rättspraxis fastställer värdet av nationella examensbevis, följer det inte att de nationella myndigheterna också kan avgöra om ett nationellt examensbevis ger tillträde till ett uttagningsprov eller en anställning i EU. Kommissionen hävdade för det tredje att eftersom klagandens examen inte motsvarade en examen som beviljats av traditionella eftergymnasiala utbildningsinstitutioner kunde den inte jämföra (antal timmar, ämnen, prov osv.) klagandens examensbevis med examensbevis som förvärvats i andra EU-länder och därmed säkerställa likabehandling av kandidater. För det fjärde upprepade kommissionen argumentet att den väletablerade administrativa praxis som kommissionen tillämpar i alla liknande fall aldrig har ifrågasatts i domstolen.

14. Slutligen föreslog kommissionen att om klaganden uppfyllde kraven i artikel 82.2 ii i anställningsvillkoren för övriga anställda [8] skulle han kunna delta i den pågående inbjudan att anmäla intresse, varefter anställning som kontaktperson för tjänstegrupp III skulle kunna övervägas.

15. Klaganden underrättades om kommissionens svar och förslag som han vägrade att godta.

Ombudsmannens bedömning efter förslaget till lösning

16. Ombudsmannen beklagar att kommissionen för andra gången avvisat hennes förslag till lösning genom att hävda att även om klagandens examensbevis är eftergymnasialt, är det inte likvärdigt med ett examensbevis som utfärdats av en "traditionell" eftergymnasial utbildningsinstitution och är därför inte berättigat. Den belgiska ständiga representationen har bekräftat att även om det i belgisk lagstiftning kan göras åtskillnad mellan likvärdiga och särskilda examensbevis beroende på deras ursprung (utfärdade av en traditionell institution eller inte), ändrar detta inte deras karaktär genom att de båda är på eftergymnasial nivå när det gäller ansökningsomgången. [9]

17. Ombudsmannen påpekar än en gång att det enda kravet i ansökningsomgången var att en sökandes examensbevis måste vara eftergymnasialt, vilket de belgiska myndigheterna har bekräftat i detta fall. Ansökningsomgången i sig innehöll inte heller någon särskild bestämmelse eller beskrivning av vilken typ av eftergymnasial utbildning som krävdes.

18. Ombudsmannen erkänner att tjänsteföreskrifterna ger institutionerna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller deras rekryteringsförfaranden.[10] Det ankommer enbart på kommissionen, och inte på den medlemsstat som utfärdar ett examensbevis, att avgöra om detta examensbevis berättigar den berörda kandidaten till en EU-tjänst. Om kommissionen emellertid ville begränsa sina tillåtlighetskriterier till de eftergymnasiala examensbevis som utfärdas uteslutande av de traditionella utbildningsanstalterna, borde den ha angett detta i ansökningsomgången.

21. Ombudsmannen påpekar dessutom på nytt att kommissionen på unionsrättens nuvarande stadium [11] är skyldig att respektera den typ av examensbevis som beslutas av de nationella myndigheter som utfärdar dem. Att jämföra timmar, ämnen, prov etc. av de studier som intygas genom ett examensbevis från en typ av nationell institution med studier av andra typer för att kontrollera examensbevisets "verkliga" karaktär skulle innebära ett ifrågasättande av medlemsstatens beslut om examensbevisets karaktär.

22. Mot bakgrund av ovanstående analys anser ombudsmannen att kommissionen gjorde sig skyldig till administrativa missförhållanden genom att anse att klagandens examensbevis inte var stödberättigande trots att det uppfyllde kraven i ansökningsomgången. Med tanke på kommissionens ständiga vägran att följa hennes förslag till lösning ser ombudsmannen inga utsikter till att en formell rekommendation skulle kunna godtas av kommissionen. Hon avslutar därför ärendet med den kritiska anmärkning som anges nedan.

Slutsats

På grundval av undersökningen av detta klagomål avslutar ombudsmannen det med följande slutsats och kritiska anmärkning:

Kommissionen avvisade klagandens examensbevis på grundval av ytterligare krav som inte fastställdes i ansökningsomgången eller relevant EU-lagstiftning. Detta utgör ett administrativt missförhållande.

Klaganden och Europeiska kommissionen kommer att underrättas om detta beslut.

Emily O'Reilly

Strasbourg den 7 december 2015

Slutlig engelsk version av beslutet om klagomål 1756/2013/ZA

[1] Enligt ansökningsomgången (CAST/RELEX/2008), som återgav artikel 82.2 b i i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen, var minimikraven för att söka en tjänst som kontraktsanställd för tjänstegrupp III ”eftergymnasial utbildning styrkt med examensbevis eller gymnasieutbildning styrkt med examensbevis som ger tillträde till eftergymnasial utbildning och lämplig yrkeserfarenhet på minst tre år”. I detta fall är endast det första kravet relevant.

[2] Det eftergymnasiala utbildningssystemet i Federationen Vallonien-Bryssel omfattar ”eftergymnasiala utbildningsinstitutioner på heltid” (établissements d'enseignement supérieur de plein exercice) och ”utbildningsinstitutioner för social utveckling” (établissements d'enseignement de promotion sociale). De förstnämnda är de "traditionella" postgymnasiala utbildningsanstalterna på heltid, medan de senare är avsedda att tillhandahålla livslång utbildning på sekundär- och postgymnasial nivå till personer vars studier inte följer en traditionell väg, till exempel för att de vill kombinera arbete och studier. Studier på eftergymnasial nivå vid en utbildningsinstitution för social utveckling kan styrkas med examensbevis som antingen motsvarar dem som utfärdas av traditionella postgymnasiala utbildningsinstitutioner (motsvarande examensbevis) eller är specifika för dessa studier (särskilda examensbevis). Särskilda examensbevis utfärdas när de studier som de intygar antingen inte erbjuds vid traditionella institutioner eller skiljer sig från dem som genomförs vid traditionella institutioner.

[3] För ytterligare information om bakgrunden till klagomålet, parternas argument och ombudsmannens undersökning, se den fullständiga texten till ombudsmannens förslag till lösning som finns på: http://www.ombudsman.europa.eu/cases/correspondence.faces/en/61517/html.bookmark

[4] Se, analogt, domstolens dom av den 13 juli 1989, Jaenicke Cendoya/kommissionen, C-108/88, ECLI:EU:C:1989:325, punkterna 49, 50 och 51, och tribunalens dom av den 7 februari 1991, Ferreira de Freitas/kommissionen, T-2/90, ECLI:EU:T:1991:11.

[5] I artikel 3.3 i Europeiska ombudsmannens stadga föreskrivs följande: "Medlemsstaternas myndigheter är skyldiga att, närhelst ombudsmannen så begär, via medlemsstaternas ständiga representationer vid Europeiska gemenskaperna förse ombudsmannen med all information som kan bidra till att klargöra fall av administrativa missförhållanden vid gemenskapens institutioner eller organ, såvida inte sådan information omfattas av lagar och andra författningar om sekretess eller av bestämmelser som förhindrar att den lämnas ut. I det senare fallet får dock den berörda medlemsstaten tillåta ombudsmannen att få denna information, förutsatt att han åtar sig att inte röja den."

[6] I svaret från Belgiens ständiga representation angavs följande: "Mot bakgrund av belgisk rätt (...) intygar klagandens examensbevis faktiskt att han har eftergymnasiala studier... Det faktum att det är ett specifikt examensbevis ifrågasätter inte dess eftergymnasiala karaktär."(översättning från originalet, på franska). Den tillade också att skillnaden mellan "likvärdiga" och "specifika" examensbevis "inte har någon inverkan på nivån" för de titlar eller examensbevis som erhållits.

[7] För ytterligare information om ombudsmannens ytterligare förslag till lösning, se den fullständiga texten till ombudsmannens förslag till lösning som finns på: http://www.ombudsman.europa.eu/cases/correspondence.faces/en/61518/html.bookmark

[8] I artikel 82.2 b i) i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen föreskrivs att minimikraven för att söka en tjänst som kontraktsanställd för tjänstegrupp III är ”[...] eller gymnasieutbildning styrkt med examensbevis som ger tillträde till eftergymnasial utbildning och lämplig yrkeserfarenhet på minst tre år”.

[9] Se fotnot 1.

[10] Domstolens dom av den 3 april 2003, parlamentet/Samper, C-277/01 P, ECLI:EU:C:2003:196, punkt 42.

[11] Se fotnot 4.