Bakgrunden till klagomålet

1. Klaganden arbetade för Europaparlamentet som kontraktsanställd mellan den 1 oktober 2008 och den 30 september 2011. Han har ett funktionshinder. Hans son, som diagnostiserades med autism, var inskriven vid en av Europaskolorna i Bryssel inom ramen för ett program för barn med särskilda utbildningsbehov. Därefter beslutade dock skolan att det inte längre kunde tillgodose sin sons behov.

2. Klaganden skrev sedan in sig på en tyskspråkig skola i Eupen, Belgien, där han bodde hos sin mor. Skolan tillhandahöll ett särskilt program, för vilket klaganden fick ekonomiskt stöd från parlamentet. Parlamentet höll inne 5 % av klagandens lön som en del av klagandens bidrag till utbildningskostnaderna.

Föremålet för utredningen

3. När ombudsmannen inledde den aktuella undersökningen noterade han att klaganden hade skickat ett betydande antal brev och e-postmeddelanden till parlamentets avdelningar under de senaste åren och framfört ett antal klagomål, som inte alla var tydliga. Ombudsmannen ansåg att det inte skulle vara lämpligt att försöka ta itu med var och en av dessa frågor. Han ansåg inte heller att detta skulle ligga i den klagandes intresse. Han bestämde sig i stället för att fokusera på vad han ansåg vara kärnan i klagandens fall. Ombudsmannen beslutade därför att inleda en undersökning av följande påstående och krav:

Påstående:

Parlamentet underlät att agera korrekt, rättvist och i enlighet med principerna om god förvaltning när det vägrade att ge den klagande det stöd som han var skyldig. Parlamentet underlät i synnerhet att i) täcka alla utbildningskostnader för klagandens son och begärde i stället att han själv skulle stå för 5 % av dessa kostnader, ii) ge honom ersättning eller återbetalning för vissa typer av skador och utgifter som nämns i hans klagomål till ombudsmannen av den 1 januari 2011, vilket bifogades hans klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna av den 8 mars 2011 (till exempel inkomstbortfall på grund av att klaganden var tvungen att ta ut familjeledighet, kostnader för att hyra en bil för att resa mellan Bryssel och Hamburg, förlust av deposition i samband med en lägenhet), och iii) bibehålla sitt bidrag till utbildningskostnaderna för klagandens barn efter det att klagandens anställningsavtal med parlamentet har löpt ut.

Påstående:

Parlamentet bör betala klaganden de belopp som han eller hon anser sig ha rätt till.

4. I sitt inledande brev uppmärksammade ombudsmannen parlamentet på att han i ärende 1391/2002/JMA [1] redan hade lagt fram en särskild rapport om situationen för tjänstemän vars barn med särskilda utbildningsbehov hade uteslutits från Europaskolorna och som var skyldiga att bidra till sina barns utbildningskostnader.

Utredningen

5. Den 19 augusti 2011 inledde ombudsmannen denna undersökning. Den 6 december 2011 lämnade parlamentet sitt yttrande om klagomålet. Den 12 december 2011, den 29 maj 2012 och den 18 september 2012 [2] inkom klaganden med sina synpunkter.

6. Den 9 juli 2013 kontaktade ombudsmannen klaganden för att informera honom om huvuddragen i ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning. Klaganden informerades om att hans samtycke var nödvändigt i detta avseende.

7. Den 10 juli 2013 informerade klaganden ombudsmannen om att han behövde mer tid för vad som föreföll vara en utvärdering av ombudsmannens förslag från tredje part.

8. Samma dag informerade ombudsmannens avdelningar klaganden om att de hade full förståelse för klagandens behov av att överväga förslaget till vänskaplig förlikning. Samtidigt påpekade de att klaganden hade betonat sin svåra ekonomiska situation under de föregående veckorna, vilket ledde till att hans ärende hade behandlats med prioritet. Klaganden ombads därför att senast den 15 juli 2013 besvara frågan om han ville att ombudsmannen skulle gå vidare med förslaget om en vänskaplig förlikning.

9. Den 10 juli 2013 instämde klaganden fortfarande i förslaget om en vänskaplig förlikning.

10. Den 16 juli 2013 förelade ombudsmannen parlamentet följande förslag till vänskaplig förlikning: ”Med beaktande av den klagandes svåra ekonomiska och personliga situation samt ombudsmannens slutsatser skulle parlamentet kunna överväga att täcka de återstående 5 % av utbildningskostnaderna för den klagandes son”.

11. Den 17 juli 2013 skickade klaganden ett antal e-postmeddelanden till ombudsmannens avdelningar, där han underströk att han inte var överens med ombudsmannens förslag om en vänskaplig förlikning. Klaganden betonade särskilt att varje förslag till vänskaplig förlikning, för att kunna godtas av honom, måste omfatta ersättning för den ideella skada som han påstår sig ha lidit (se även punkterna 15 och 16 nedan). Klaganden uppgav också att han hade förlorat förtroendet för den nuvarande ombudsmannen och att hans ärende därför borde behandlas av den nyligen valda nya ombudsmannen, som skulle tillträda sitt ämbete den 1 oktober 2013.

12. Ombudsmannens avdelningar informerade den klagande samma dag om att ombudsmannen beklagade att den klagande inte längre instämde i förslaget till vänskaplig förlikning. Ombudsmannen såg dock ingen anledning att ändra sitt förslag i den mening som klaganden angett. Ombudsmannen informerade därför den klagande om att han, om han inte ändrade sig, skulle dra tillbaka sitt förslag och fatta beslut i ärendet på grundval av tillgänglig information. Ombudsmannen informerade dessutom den klagande om att han inte såg någon anledning att avbryta handläggningen av den klagandes ärende till dess att den nya ombudsmannen hade tillträtt sitt ämbete.

13. Den 17 juli 2013 svarade klaganden att han ansåg att all ersättning på mindre än 1 miljon euro till honom och hans familj var oacceptabel. Klaganden tillade att han var mycket missnöjd med den tid det hade tagit ombudsmannen att behandla hans ärende, den snäva omfattningen av ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning och vad han ansåg vara ombudsmannens inkompetenta bedömning av den diskriminering han påstod sig ha utsatts för. Han påpekade att om ombudsmannen skulle gå vidare i enlighet med det tidigare e-postmeddelandet från den dagen skulle han vända sig till alla ledamöter i Europaparlamentets utskott för framställningar.

Ombudsmannens analys och slutsatser

Inledande anmärkningar

14. Parlamentets kommentarer i sitt yttrande om de olika aspekterna av påståendet innebar att det ansåg att klaganden inte hade uttömt alla möjligheter att lämna in interna administrativa begäranden och klagomål. I denna fråga noterade ombudsmannen att parlamentet behandlade klagandens ursprungliga klagomål som begäranden enligt artikel 90.1 och att klaganden därefter lämnade in interna administrativa klagomål mot parlamentets beslut om hans begäranden enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Det var därför inte lätt att se hur man skulle kunna hävda att klaganden inte hade uttömt möjligheterna att lämna in interna administrativa begäranden och klagomål, vilket krävs enligt artikel 2.8 i ombudsmannens stadga. Mot bakgrund av de slutsatser som ombudsmannen drar i sak i detta ärende anser han emellertid att det inte är nödvändigt att undersöka denna fråga mer i detalj.

15. I sina synpunkter på parlamentets yttrande framförde klaganden ett antal frågor och lade bland annat till ett skadeståndsanspråk på grund av påstådda immateriella förluster [3] som inte omfattas av denna undersökning. När ombudsmannen lade fram sitt förslag till vänskaplig förlikning ansåg han att det för en fokuserad undersökning och med vederbörlig hänsyn till villkoren för tillåtlighet var lämpligt för honom att koncentrera sin undersökning på de centrala frågor som anges i påståendet och påståendet.

16. Som nämnts ovan informerade klaganden därefter ombudsmannen om att han invände mot förslaget till vänskaplig förlikning, såvida inte ombudsmannen skulle ändra detta förslag så att det omfattar ersättning för de påstådda immateriella skadorna på minst 1 miljon euro. I detta avseende anser ombudsmannen att det är lämpligt att påpeka att klaganden inte verkar ha uttömt alla möjligheter att lämna in interna administrativa begäranden och klagomål i samband med detta påstående. Detta påstående kan därför inte tas upp till prövning i enlighet med artikel 2.8 i ombudsmannens stadga. Dessutom, och såsom förklaras nedan i punkt 41, måste vissa villkor vara kumulativt uppfyllda för att EU-institutionerna ska ådra sig utomobligatoriskt ansvar. Vid första anblicken är ombudsmannen inte övertygad om att så är fallet när det gäller klagandens anspråk på immateriell skada.

A. Den påstådda underlåtenheten att agera korrekt, rättvist och i enlighet med principerna om god förvaltningssed genom att ha vägrat att ge klaganden det bistånd som han var skyldig

Argument som framförts till ombudsmannen

i) Påstådd underlåtenhet att i sin helhet täcka utbildningskostnaderna för klagandens son

17. Klaganden hävdade i huvudsak att parlamentet diskriminerade honom i förhållande till andra tjänstemän vars barn gick i Europaskolorna, genom att inte helt täcka hans kostnader för utbildning. I detta sammanhang åberopade klaganden bland annat ombudsmannens särskilda rapport i klagomål 1391/2002/JMA.

18. Parlamentet bekräftade att det har tagit hand om 95 % av utbildningskostnaderna för klagandens funktionshindrade barn i enlighet med de interinstitutionella provisoriska riktlinjerna för genomförandet av budgetrubriken "Tilläggsstöd för funktionshindrade" om välfärdsanslag för funktionshindrade (nedan kallade riktlinjerna)[4].

19. I riktlinjerna föreskrevs att tjänstemän eller övriga anställda skulle betala en avgift beroende på sin inkomst. När det gäller klaganden uppgick det ekonomiska bidraget i fråga till 5 % av de uppkomna utgifterna, medan resterande 95 % täcktes av parlamentet.

20. Parlamentet noterade att klaganden inledningsvis verkade välkomna beslutet att bevilja honom ersättning för utbildningskostnaderna i enlighet med riktlinjerna. När klaganden därefter började hävda att han utsatts för diskriminering i förhållande till tjänstemän vars barn antagits till Europaskolorna informerade den konsekvent honom om innehållet i riktlinjerna och bekräftade att de tillämpats korrekt i hans fall.

21. Parlamentet noterade att ombudsmannen åberopade sin särskilda rapport av den 27 maj 2005 i ärende 1391/2002/JMA. Till följd av den särskilda rapporten fick en arbetsgrupp som rapporterar till den interinstitutionella kommittén för utarbetande av sociala åtgärder (CPAS) i uppdrag att föreslå förvaltningscheferna ändringar av riktlinjerna.

22. Parlamentet påpekade att det, till följd av sina ledamöters resolution av den 6 april 2006 om ombudsmannens särskilda rapport [5], hade visat en konstruktiv attityd under hela CPAS arbete. Hittills har förvaltningscheferna inte kunnat nå en överenskommelse om att förbättra riktlinjerna på grundval av CPAS arbete. Parlamentet hoppades att stilleståndssituationen snart skulle upphöra och att arbetet skulle kunna återupptas till alla berörda parters belåtenhet.

23. Parlamentet var övertygat om att reglerna i riktlinjerna, såsom de tillämpades i klagandens fall, var helt förenliga med tjänsteföreskrifterna. Parlamentet påpekade särskilt att systemet i fråga, på grundval av det yttrande som kommissionens rättstjänst avgav 2003, inte var diskriminerande på grund av funktionshinder.

24. Klaganden instämde i huvudsak inte i parlamentets ovannämnda inlagor.

ii) Påstådd underlåtenhet att kompensera eller ersätta vissa typer av skador eller utgifter

25. Klaganden ansåg att parlamentet borde ge honom ersättning eller ersättning för vissa typer av skador och utgifter som nämns i hans klagomål till ombudsmannen av den 1 januari 2011.

26. Parlamentet betonade att det, utöver att systematiskt ersätta klaganden för de kostnader som han hade rätt till ersättning för enligt tillämpliga bestämmelser, gjorde en exceptionell engångsutbetalning till honom i enlighet med artikel 76 i tjänsteföreskrifterna. Med hänsyn till klagandens särskilt svåra situation beslutade parlamentet i november 2009 att bevilja honom ett belopp på 8 000 euro för att täcka kostnaderna för en andra bostad i närheten av det centrum som tillgodoser hans funktionshindrade barns utbildningsbehov. I januari 2011 gick parlamentet ännu längre genom att undantagsvis göra det möjligt för klaganden att dra nytta av distansarbete.

27. Enligt den senaste uppskattningen uppgick det ekonomiska stöd som beviljats klaganden för perioden maj 2009–augusti 2011 till nästan 100 000 euro.

28. Klaganden instämde i huvudsak inte i parlamentets inlagor.

29. Det framgick dessutom av hans yttrande av den 18 september 2012 att han hade ingett ytterligare ett klagomål i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, vilket avsåg den skada som påstods ha orsakats av avsaknaden av en hinderfri miljö vid Europaskolorna. Parlamentet avslog klagomålet med motiveringen att Klagandens begäran om ersättning var inte tillräckligt tydlig eftersom han varken hade fastställt parlamentets ansvar eller det belopp som påstods vara förfallet till betalning. Parlamentet påpekade vidare att även om det antogs att klagandens skadeståndsanspråk grundade sig på att hans son uteslöts från Europaskolan, kunde denna händelse inte tillskrivas parlamentet, vilket innebar att ett av de tre kumulativa villkoren för dess skadeståndsansvar enligt unionsrätten inte var uppfyllt.

iii) Påstådd underlåtenhet att upprätthålla det ekonomiska bidraget till den klagandes sons utbildningskostnader

30. Klaganden invände mot parlamentets avsikt att finansiera hans sons utbildning endast fram till slutet av läsåret 2010/2011. Han hävdade att parlamentet hade en omsorgsplikt och därför borde bevilja ekonomiskt stöd kostnadsfritt tills hans familj beslutade att lämna Eupen eller tills de nödvändiga anpassningarna vid en av Europaskolorna blev tillgängliga.

31. Parlamentet bekräftade att det i enlighet med riktlinjerna hade upphört att bidra till utbildningskostnaderna för klagandens barn med funktionsnedsättning från och med den 1 oktober 2011. Enligt punkt 3.1 i nämnda riktlinjer var tjänstemän och övriga anställda berättigade till stöd under den berörda budgetposten för sin institution endast om de var ”i aktiv tjänst”. Eftersom klagandens avtal löpte ut den 30 september 2011 hade han efter detta datum inte rätt till det aktuella stödet. Parlamentet hade vederbörligen informerat klaganden om detta.

32. Efter det att klaganden hade beviljats invaliditetsförmåner i enlighet med artiklarna 101 och 102 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna, och trots att hans anställningsavtal hade löpt ut, hade parlamentet beslutat att fortfarande täcka vissa typer av kostnader för klagandens son för perioden oktober 2011–september 2012 till ett totalt belopp på 10 500 euro.

33. Klaganden lade inte fram några argument i detta avseende.

Ombudsmannens preliminära bedömning som ledde till ett förslag till vänskaplig förlikning

i) Påstådd underlåtenhet att täcka samtliga utbildningskostnader för klagandens son

34. I början av sitt förslag erkände ombudsmannen de avsevärda ansträngningar som parlamentets avdelningar gjort under en period av fem år för att bistå klaganden i förhållande till hans sons särskilda behov. Parlamentets avdelningar erbjöd således klaganden hjälp när han letade efter en lämplig skola för sin son, beviljade honom undantagsvis ytterligare ekonomiskt stöd (8 000 euro) och visade förståelse för hans situation genom att undantagsvis tillåta honom att använda distansarbete för att komma närmare sin familj.

35. När det gäller det aktuella ärendet noterade ombudsmannen att parlamentet i huvudsak hävdade att a) dess ståndpunkt var förenlig med riktlinjerna och att b) CPAS efter ombudsmannens särskilda rapport i ärende 1391/2002/JMA inte kunde nå en överenskommelse om ändring av dessa riktlinjer. Parlamentet hänvisade i detta avseende till ett yttrande från kommissionens rättstjänst av den 29 oktober 2003, enligt vilket de relevanta bestämmelserna inte var diskriminerande.

36. När det gäller argument a ansåg ombudsmannen att det var lämpligt att hänvisa till punkterna 3–6 i förslaget till rekommendation i ärende 1391/2002/JMA [6], där det anges varför han ansåg att den relevanta ordningen i riktlinjerna var diskriminerande. Han noterade vidare att Europaparlamentet antog en resolution som bekräftade hans ståndpunkt på denna punkt.[7] När det gäller argument b) kan det faktum att riktlinjerna i fråga ännu inte har ändrats på grund av oenighet inom CPAS inte tjäna som ursäkt för att hindra parlamentet från att göra det som det offentligt bekräftade i ovannämnda resolution att det var rätt att göra. Slutligen noterade ombudsmannen att yttrandet från kommissionens rättstjänst, som under alla omständigheter grundade sig på ett antal argument som togs upp och avvisades i ärende 1391/2002/JMA, föregick hans särskilda rapport och parlamentets egen resolution. Parlamentets åberopande av detta yttrande i förevarande undersökning var således inte övertygande.

37. Ombudsmannen vidhöll därför sina synpunkter på de slutsatser som låg till grund för hans särskilda rapport 1391/2002/JMA.

38. Ombudsmannen förklarade att han var fast besluten att om möjligt söka vänskapliga lösningar på medborgarnas klagomål mot EU:s institutioner, organ och byråer. I detta sammanhang noterade ombudsmannen att klaganden i sina senaste e-postmeddelanden till sin byrå hävdade att han befann sig i en mycket svår ekonomisk och personlig situation. Mot denna bakgrund gjorde ombudsmannen den preliminära slutsatsen att parlamentets underlåtenhet att täcka alla utbildningskostnader för klagandens son kunde utgöra ett administrativt missförhållande. Ombudsmannen uppmanade därför parlamentet att täcka inte bara 95 % utan 100 % av den klagandes sons utbildningskostnader, i linje med slutsatserna i den särskilda rapporten i ärende 1391/2002/JMA. Om det enda hindret för att göra en sådan betalning låg i parlamentets behov av att först ändra riktlinjerna i fråga, skulle parlamentet kunna överväga att göra en ex-gratia-betalning av det relevanta beloppet till klaganden, vilket samtidigt skulle åtgärda klagandens svåra situation.

ii) Påstådd underlåtenhet att kompensera eller ersätta vissa typer av skador eller utgifter

39. Klaganden hävdade att parlamentet borde gottgöra och ersätta vissa typer av skador eller utgifter, som han hade nämnt i sitt klagomål till ombudsmannen av den 1 januari 2011. I detta sammanhang hänvisade klaganden till ett antal rättsliga bestämmelser [8].

40. Ombudsmannen noterade att ingen av dessa bestämmelser ger en rättslig grund för ersättning av de typer av utgifter som klaganden begär ersättning för. Ombudsmannen kände inte heller till någon bestämmelse som kunde ge parlamentet en rättslig grund för detta.

41. När det gäller skadeståndsyrkandet föreföll det lämpligt att påpeka att EU-institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 340.2 FEUF, på grundval av domstolens praxis, krävde att följande tre kumulativa villkor var uppfyllda: i) EU-institutionens påstådda beteende måste vara rättsstridigt, ii) skadan är verklig och iii) det finns ett orsakssamband mellan det påstådda beteendet och den åberopade skadan [9].

42. Klaganden yrkar att parlamentet ska ersätta den skada som han och hans familj lidit på grund av att hans son uteslutits från Europaskolan. Hur beklagligt det än må ha varit för den klagandes familj kunde ombudsmannen emellertid inte se hur det påstådda felet i Europaskolorna kunde tillskrivas parlamentet. Ombudsmannen ansåg därför att parlamentet inte kunde hållas ansvarigt för de påstådda skadorna.

43. Ombudsmannen ansåg därför att det inte förelåg något administrativt missförhållande i fråga om aspekt ii) av påståendet.

iii) Påstådd underlåtenhet att upprätthålla det ekonomiska bidraget till den klagandes sons utbildningskostnader

44. Klaganden hävdade att parlamentet kostnadsfritt borde behålla sitt ekonomiska bidrag till hans sons utbildningskostnader fram till dess att hans familj lämnar Eupen eller till dess att de nödvändiga anpassningarna vid en av Europaskolorna blir tillgängliga. Parlamentet påpekade i sin tur att enligt punkt 3.1 i riktlinjerna skulle dess ekonomiska stöd upphöra när klagandens avtal löpte ut på grund av att han inte längre var i aktiv tjänst.

45. Ombudsmannen ansåg att parlamentets ståndpunkt i detta avseende föreföll rimlig, med tanke på att bestämmelsen i fråga uttryckligen hänvisade till kravet på att vara ”i aktiv tjänst”. Även om ombudsmannen, som nämnts ovan, ansåg att riktlinjerna inte bör hindra parlamentet från att tillhandahålla rättvist och icke-diskriminerande stöd i fall som det aktuella, kan detta stöd inte vara obegränsat. Att begränsa detta bistånd till den tidsperiod under vilken en person arbetade för en EU-institution framstår inte som orimligt eller orättvist. Ombudsmannen välkomnade dock parlamentets beslut att fortsätta att bidra till vissa typer av kostnader som rör klagandens son även efter detta datum. Mot bakgrund av ovanstående ansåg ombudsmannen att det inte heller förelåg något administrativt missförhållande i fråga om punkt iii.

De argument som lades fram för ombudsmannen efter hans förslag till vänskaplig förlikning

46. Möjligheten att lägga fram ett förslag till vänskaplig förlikning och innehållet i ett sådant förslag hade diskuterats med klaganden. Så snart den klagande hade fått en kopia av ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning klargjorde han dock att han inte längre höll med om detta förslag. Klaganden avvisade i huvudsak förslaget om en vänskaplig förlikning eftersom det inte omfattade hans krav på att parlamentet skulle betala honom ersättning på minst 1 miljon euro för påstådd immateriell skada. Dessutom hävdade han att ombudsmannen borde avbryta bedömningen av ärendet tills nästa ombudsman tillträdde sitt ämbete (1 oktober 2013).

47. Klaganden hävdade också att ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning innehöll ett sakfel när det gäller aspekt iii) av påståendet. I detta syfte hävdade han att han faktiskt fortfarande hade ett avtalsförhållande med parlamentet eftersom parlamentet hade beviljat honom en ”långtidspension” fram till 65 års ålder (”eine Dauerrente bis zum 65.Lebensjahr”) på grund av hans posttraumatiska stressyndrom. Parlamentet bör därför fortfarande täcka hans sons utbildningskostnader, inklusive möjligheten att hans son går i en skola i Brasilien.

Ombudsmannens slutliga bedömning

i) Påstådd underlåtenhet att täcka samtliga utbildningskostnader för klagandens son

48. Ombudsmannen har redan i den inledande anmärkningen i punkterna 15 och 16 ovan förklarat varför klagandens påstådda immateriella skada inte kunde beaktas inom ramen för denna undersökning.

49. Ombudsmannen beklagar att klaganden beslutade att dra tillbaka sitt stöd för ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning. Ombudsmannen anser att detta förslag skulle ha tjänat klagandens intressen. Det är dock upp till den klagande att avgöra om han eller hon vill godta en vänskaplig förlikning eller inte. Mot bakgrund av den klagandes ståndpunkt måste ombudsmannen dra slutsatsen att det inte var möjligt att nå en vänskaplig förlikning i det aktuella fallet.

50. Ombudsmannen måste därför slutföra sin bedömning på grundval av den information som han har tillgång till.

51. I sitt förslag till vänskaplig förlikning drog ombudsmannen slutsatsen att det fanns ett möjligt fall av administrativa missförhållanden endast när det gäller aspekt i) av påståendet. Inga administrativa missförhållanden konstaterades dock när det gäller ii) den påstådda underlåtenheten att kompensera eller ersätta vissa typer av skador eller utgifter och iii) den påstådda underlåtenheten att upprätthålla det ekonomiska bidraget till den klagandes sons utbildningskostnader.

52. Ombudsmannen anser att dessa slutsatser fortfarande är giltiga.

53. När det gäller aspekt ii) av påståendet noterar ombudsmannen att klaganden inte lade fram några nya argument.

54. När det gäller punkt iii) i påståendet verkar klaganden hävda att han fortfarande var i aktiv tjänst i enlighet med punkt 3.1 i riktlinjerna, eftersom parlamentet påstås ha beviljat honom vad som verkar vara en invaliditetspension (” Rente”). Ombudsmannen anser emellertid att själva begreppet pension innebär att mottagaren per definition inte längre är i aktiv tjänst i den mening som avses i artikel 3.1 i riktlinjerna. Klagandens argument att han (eller hans son) hade diskriminerats på grund av funktionshinder på grund av parlamentets beslut att inte längre täcka sonens utbildningskostnader är inte heller övertygande. Det enda skälet till att parlamentet upphörde att ge ekonomiskt stöd till den klagandes sons utbildningskostnader var att den klagandes aktiva anställningsförhållande med parlamentet hade upphört. Klaganden kan således inte åberopa artikel 5 i Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som förbjuder all diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Klaganden angav inte heller någon annan bestämmelse som skulle kunna utgöra rättslig grund för parlamentet att fortsätta att betala för sonens utbildningskostnader.

55. Mot denna bakgrund vidhåller ombudsmannen sina ursprungliga slutsatser att det inte förekom några administrativa missförhållanden när det gäller ii) och iii) av påståendet.

56. När det gäller aspekt i) av klagandens påstående anser ombudsmannen fortfarande att parlamentet bör täcka alla utbildningskostnader för klagandens son. Även om den klagande har avvisat ombudsmannens förslag om en vänskaplig förlikning i detta syfte skulle ombudsmannen kunna rikta ett motsvarande förslag till rekommendation till parlamentet. Ombudsmannen anser dock att om en klagande har avvisat ett förslag till vänskaplig förlikning som verkar vara rimligt och rättvist, skulle det normalt inte vara meningsfullt att insistera på denna lösning och göra den till föremål för ett förslag till rekommendation. I stället anser ombudsmannen att det är lämpligt att avsluta sina undersökningar i sådana fall med slutsatsen att inga ytterligare undersökningar är motiverade. I förevarande fall är det under alla omständigheter uppenbart att klaganden inte skulle vara nöjd med någon lösning som inte skulle ge honom en betalning på minst 1 miljon euro.

57. Under dessa omständigheter anser ombudsmannen att inga ytterligare undersökningar i detta fall är motiverade.

C. Slutsatser

På grundval av sin undersökning av detta klagomål avslutar ombudsmannen det med följande slutsatser:

Det finns ingen grund för ytterligare undersökningar när det gäller aspekt i) av klagandens påstående och hans påstående. Inga administrativa missförhållanden har konstaterats i övriga delar av ärendet.

Klaganden och parlamentet kommer att informeras om detta beslut.

 

P. Nikiforos Diamandouros

Utfärdat i Strasbourg den 27 september 2013

---

[1] Den särskilda rapporten finns här: http://www.ombudsman.europa.eu/en/cases/specialreport.faces/en/385/html.bookmark

[2] Klaganden skickade ett betydande antal ytterligare e-postmeddelanden under hela klagomålsförfarandet.

[3] Klaganden yrkade ersättning för ideell skada som han (minst 750 000 euro), hans son (minst 500 000 euro) och övriga familjemedlemmar (minst 250 000 euro) lidit.

[4] På grundval av den information som ombudsmannen har tillgång till uppgick klagandens bidrag på 5 % till sonens utbildningskostnader till mindre än 3 000 euro.

[5] Finns på: http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?type=TA&reference=P6-TA-2006-0135&language=EN&ring=A6-2006-0118

[6] "3 Ombudsmannen noterar att det i linje med Europaskolornas styrelsebeslut förefaller som om barn till personal som tjänstgör vid gemenskapens institutioner under minst ett år har rätt att få tillträde till Europaskolorna. Dessa elever är befriade från skolavgifter (...). EU-tjänstemän som har möjlighet att skicka sina barn till Europaskolorna, inbegripet de med barn med särskilda utbildningsbehov vars behov kan tillgodoses av Europaskolorna, behöver därför inte bidra till kostnaderna för sin utbildning.

Däremot täcker kommissionen inte alla utbildningskostnader för barn med särskilda behov som utestängs från Europaskolorna på grund av deras grad av funktionsnedsättning.

4 Ombudsmannen påpekar att principen om icke-diskriminering och likabehandling är en grundläggande princip i gemenskapsrätten. Enligt artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (...) och artikel 13 i EG-fördraget (...) är all form av diskriminering på grund av bland annat funktionshinder förbjuden.

5 På grundval av tillgänglig information anser ombudsmannen att den olika ekonomiska behandling som kommissionen ger tjänstemän med barn med särskilda behov som är utestängda från Europaskolorna enbart grundar sig på funktionshinder och därför är diskriminerande. Den omständigheten att särbehandlingen endast berör vissa föräldrar till SEN-barn ändrar inte dess karaktär av diskriminering.

Det faktum att vissa barn till EU-tjänstemän utesluts från Europaskolorna av andra skäl än funktionsnedsättning saknar dessutom betydelse. Den bevisning som ombudsmannen har tillgång till genom sin undersökning är att uteslutandet av vissa barn från Europaskolorna av pedagogiska skäl inte grundar sig på skäl som uttryckligen är förbjudna enligt gemenskapsrätten. De faktiska och rättsliga omständigheterna för sådana barn kan därför inte jämföras med de faktiska och rättsliga omständigheterna för barn med särskilda behov som utesluts från Europaskolorna på grund av deras grad av funktionsnedsättning.

6 Ombudsmannen drar därför slutsatsen att den olika ekonomiska behandling som kommissionen ger tjänstemän med barn med särskilda behov som utesluts från Europaskolorna på grund av deras grad av funktionsnedsättning är diskriminerande och följaktligen utgör ett administrativt missförhållande.

[7] Se anmärkning 5 ovan.

[8] Klaganden hänvisade till följande bestämmelser: Artikel 24 i Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionshinder, artikel 13 i EG-fördraget, artikel 14 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, artikel 2.2 i direktiv 2000/78/EG och artikel 3 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

[9] Se t.ex. mål T-409/09, Evropaiki Dynamiki mot kommissionen, REG 2011, s. II-3765, punkt 47 och där angiven rättspraxis.