Ärendet gällde en före detta anställds påstådda ogrundade uppsägning från och trakasserier vid Europeiska investeringsbanken (EIB).

Ombudsmannens undersökning inriktades på frågan om att EIB felaktigt hade nekat klaganden förmånen av det så kallade förlikningsförfarandet enligt artikel 41 i EIB:s tjänsteföreskrifter (i vilken det föreskrivs att anställda får väcka talan vid EU-domstolen när en tvist uppstår med EIB och att de, innan de gör det, bör försöka nå en uppgörelse i godo genom förlikningsförfarandet). Ombudsmannen konstaterade preliminärt att EIB hade gjort sig skyldig till ett administrativt missförhållande genom att anse att förlikningsförfarandet inte kunde tillämpas på en tidigare anställd som inte uppbar någon pension från EIB. Ombudsmannen föreslog därför att EIB skulle inleda förlikningsförfarandet utan dröjsmål, både när det gäller avskedande och trakasserier. Banken gick med på att inleda ett förlikningsförfarande avseende uppsägningsfrågan och hänvisade klaganden till ett annat förfarande avseende frågan om trakasserier.

Ombudsmannen drog slutsatsen att en lösning hade hittats efter hennes ingripande. Hon avslutade därför ärendet.

Målet gällde bedömningen av provanställningstiden för en tillfälligt anställd vid Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo). Klaganden, som avskedades i slutet av sin provanställningsperiod, hävdade att det fanns ett antal förfarandemässiga brister i hennes bedömning. Dessutom underlät Easo att besvara hennes klagomål enligt EU:s tjänsteföreskrifter.

Ombudsmannen undersökte frågan och bad Easo att svara på klagomålen. Hon konstaterade att Easo hade vidtagit nödvändiga åtgärder för att säkerställa en opartisk bedömning av klagandens provanställningsperiod och hade respekterat klagandens rätt att bli hörd innan det slutliga beslutet om hennes fortsatta anställning fattades. Ombudsmannen avslutade därför ärendet.

EU-tjänstemän måste visa sin förmåga att arbeta på ett tredje språk före sin första befordran. När klaganden, som arbetar vid en EU-byrå, inte klarade ett prov i språkkunskaper på sitt tredje språk bad han Epso att ange skälen till det relativt låga betyget i skrivprovet för provet och även informera honom om eventuella prövningsmekanismer. Enligt honom verkade Epsos förklaringar om hans lönegrad inkonsekventa, medan dess ursprungliga svar om prövningsmöjligheter var felaktigt. Efter att klaganden insisterat gick Epso med på att ompröva sitt skrivprov. Den andra utvärderaren bekräftade den ursprungliga lönegraden.

Ombudsmannen undersökte frågan. Hon granskade klagandens test och de två utvärderarnas bedömningar. Ombudsmannen fann inga uppenbara fel eller indikationer på partiskhet i bedömningen av klagandens skriftliga prov. När det gäller den felaktiga informationen om prövningsmöjligheterna erkände Epso sitt misstag och bad klaganden om ursäkt. Ombudsmannen ansåg inte att ytterligare undersökningar var nödvändiga och avslutade ärendet. Hon föreslog dock förbättringar när det gäller den information som ges till deltagarna i språkfärdighetsproven om förfarandet och deras rätt till prövning/överklagande.

Klaganden, som arbetar för Europeiska unionens domstol med ett tillfälligt kontrakt, ansökte om ett Epso-uttagningsprov för att rekrytera konferenstolkar. I meddelandet om uttagningsprov angavs att de färdiga ansökningarna skulle lämnas in senast den 6 augusti 2013 kl. 12.00. Den klagande missade tidsfristen. Den 7 augusti 2013 informerade hon Epso om att hon hade varit inlagd på sjukhus mellan den 5 och den 6 augusti 2013 och att hon därför inte hade kunnat komplettera sin ansökan i tid. Den 7 augusti 2013 begärde hon att Epso skulle förlänga tidsfristen. Epso vägrade. Dess främsta skäl för avslag var att den skulle behandla alla sökande lika.

Ombudsmannen undersökte frågan och gjorde det preliminära konstaterandet att Epso inte hade beaktat huruvida klagandens omständigheter utgjorde force majeure. Hon rekommenderade därför Epso att i) erkänna att det finns situationer där det på grund av force majeure är rättvist och lämpligt att de sökande ges en ny tidsfrist, ii) klargöra under vilka omständigheter en sådan ny tidsfrist bör fastställas och iii) informera de sökande om detta. Epso avvisade inledningsvis ombudsmannens rekommendationer och hävdade att det skulle vara svårt att dra en gräns mellan de olika motiveringar som de sökande lade fram och att ange hur de sökande skulle bevisa att force majeure hade inträffat. Kommissionen tillade att en möjlighet för de sökande att åberopa force majeure skulle äventyra såväl ett smidigt genomförande av allmänna uttagningsprov som likabehandlingen av de sökande. Den hänvisade också till statistik som visade att hanteringen av alla ansökningar om förlängning av tidsfristen efter det att tidsfristen löpt ut skulle vara en administrativ börda för Epso.

Efter möten mellan ombudsmannen och Epsos personal godtog Epso dock i princip ombudsmannens rekommendationer. När det gäller klagandens specifika fall noterade ombudsmannen dock att uttagningsprovet i fråga hade avslutats. Hon noterade också att klaganden hade valt att inte kommentera Epsos svar på hennes rekommendationer. Mot bakgrund av detta ansåg ombudsmannen att det inte fanns någon grund för ytterligare undersökningar av huruvida klagandens ärende uppfyllde de krav på force majeure som Epso nu i princip går med på att tillämpa.

En tidigare praktikant vid Europeiska unionens råd klagade över att den ersättning som EU-institutionerna betalar ut till sina praktikanter är olämplig, eftersom den ligger under minimilönen och därmed inte garanterar praktikanterna en anständig levnadsstandard.

Ombudsmannen inledde en undersökning av ärendet. Hon konstaterade att rådet på ett tillräckligt detaljerat sätt hade förklarat hur storleken på praktikbidraget fastställs. Ombudsmannen ansåg att beslutet att betala ut ett tillägg motsvarande 25 procent av lönen för en tjänsteman i lönegrad AD5.1 var rimligt. Rådet fattade detta beslut inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, på grundval av sina administrativa behov och den tillgängliga budgeten.

Ombudsmannen noterade att rådet skiljer mellan praktiktjänstgöring och anställning. En praktikant erhåller således en ersättning och inte en lön, eftersom praktikantens rättigheter och skyldigheter inte är jämförbara med en anställds. Ombudsmannen ansåg att rådets förklaring var rimlig.

Hon avslutade därför ärendet med att konstatera att rådets praxis inte utgjorde ett administrativt missförhållande.

Ärendet gällde ECDC:s beslut att säga upp en tillfälligt anställds anställningsavtal efter en provanställningsperiod.

Ombudsmannen genomförde en undersökning av ärendet och ansåg att ECDC:s förklaringar om sitt beslut att inte behålla klaganden i tjänst vid provanställningsperiodens slut i allmänna ordalag var rimliga.

Ombudsmannen ansåg dock att ECDC inte i god tid hade klargjort för klaganden a) att de problem som identifierats i dialogen om utvärdering av nyanlända var så allvarliga att det var motiverat att säga upp klagandens kontrakt, b) på vilka områden han behövde förbättra sig genom en särskild och tydlig handlingsplan. Underlåtenheten att göra detta utgjorde ett administrativt missförhållande. Ombudsmannen anser dessutom att om ett EU-organ inte har tillräckligt med tid för att korrekt utvärdera en tillfälligt anställds arbete, eller om den tillfälligt anställde inte har haft tillräcklig möjlighet att rätta till brister i sitt arbete, skulle det vara en god förvaltning att undersöka om det föreligger ”exceptionella omständigheter” som motiverar en förlängning av provanställningsperioden. Eftersom det inte finns några bevis i ärendet för att ECDC på allvar undersökte möjligheten att förlänga klagandens prövotid lade ombudsmannen fram ett motsvarande förslag till förbättringar för framtiden. Slutligen anser ombudsmannen, med tanke på att det är god förvaltningssed att be om ursäkt för eventuell dålig praxis, att ECDC bör erkänna sina misstag i hanteringen av detta ärende och be den klagande om ursäkt för dessa misstag.

Frågan i detta klagomål är Europeiska kommissionens påstådda underlåtenhet att, genom att utse en särskild rådgivare, följa sina egna regler om förebyggande av intressekonflikter.

I september 2015 framförde två icke-statliga organisationer klagomål till ombudsmannen om att kommissionen inte hade följt dess regler när den utsåg en särskild rådgivare som skulle bistå kommissionens ordförande. Den 18 december 2014 offentliggjorde kommissionen ett pressmeddelande om utnämningen av Edmund Stoiber till särskild rådgivare till kommissionens ordförande. Detta tillkännagivande gjordes tre månader innan Robert Stoiber utnämndes officiellt den 4 mars 2015, utan någon ansvarsfriskrivning för de administrativa krav som ännu inte hade uppfyllts. Klagandena hävdade att detta förhastade tillkännagivande äventyrade kommissionens förmåga att göra en opartisk och kritisk bedömning av huruvida personen i fråga hade några intressekonflikter. De klagade också över att kommissionens "försäkringsförklaring", som är en väsentlig del av utnämningsförfarandet, inte nämner de befattningar som den särskilda rådgivaren innehade hos Nürnberger, en stor försäkringsgrupp.  

Ombudsmannen undersökte frågan och fann att kommissionens pressmeddelande var felaktigt och vilseledande. Ombudsmannen konstaterade också att det förhastade tillkännagivandet av utnämningen, utan någon ansvarsfriskrivning, gav upphov till berättigade tvivel hos den intresserade allmänheten om huruvida en opartisk och kritisk granskning av frågan om intressekonflikter hade genomförts efter tillkännagivandet. Ombudsmannen fann att kommissionen hade gjort sig skyldig till administrativa missförhållanden i båda fallen. Ombudsmannen konstaterade också att kommissionen inte hade förklarat varför den särskilda rådgivarens ställning i försäkringsgruppen hade utelämnats i "försäkringsförklaringen". Hon konstaterade att detta också utgjorde administrativa missförhållanden.

Ärendet gällde kommissionens beslut att ändra sitt ursprungliga förslag om överföring av klagandens pensionsrättigheter, som förvärvats i det brittiska pensionssystemet, till EU:s pensionssystem.

Kommissionen hävdade att den var tvungen att ändra sitt ursprungliga förslag eftersom det hade grundats på allmänna genomförandebestämmelser som redan var inaktuella när förslaget lades fram. Kommissionens reviderade förslag, som var mindre gynnsamt för klaganden, baserades på de reviderade allmänna genomförandebestämmelser som faktiskt gällde vid tidpunkten för det ursprungliga förslaget. Klaganden hävdade att kommissionen borde rätta sig efter det första förslag som han redan hade godtagit.

Ombudsmannen undersökte frågan och fann att tribunalen hade slagit fast att kommissionen inte var rättsligt skyldig att lägga fram förslag om överföring av pensionsrättigheter som förvärvats utanför unionens pensionssystem och att ett faktiskt fastställande av värdet av sådana överförda pensionsrättigheter inte kunde göras förrän efter det att överföringen hade gjorts. Detta var i själva verket en praxis som infördes av kommissionen enbart för att bättre informera sina tjänstemän om vad de kunde förvänta sig när de faktiskt beslutade att begära överföring av sina pensionsrättigheter till EU:s pensionssystem.

Ombudsmannen avslutade därför klagomålet med slutsatsen att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande.

Klaganden är en tjänsteman vid kommissionen (AST) som inte befordrades till nästa lönegrad under befordringsförfarandet 2013 och klagade över detta till ombudsmannen. Ombudsmannen informerade klaganden om att det inte fanns någon grund för en undersökning. Klaganden hävdade dock också att åtta tjänstemän i samma lönegrad som han, som inte hade flaggats för befordran (på grundval av befordringspoäng som ackumulerats enligt de tidigare reglerna), hade befordrats. Ombudsmannen inledde därför en undersökning av påståendet att kommissionen inte hade förklarat varför åtta tjänstemän som inte var flaggade befordrades till nästa AST-lönegrad.

I sitt yttrande förklarade kommissionen att de åtta berörda tjänstemännen hade jämförelsevis högre meriter än klaganden när det gäller de tre bedömningskriterier som anges i de allmänna genomförandebestämmelserna och att flaggningen endast spelade en underordnad roll. Ombudsmannen konstaterade att de tillämpliga övergångsbestämmelserna inte hindrade att tjänstemän som inte var flaggade befordrades. Ombudsmannen fann därför att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande och avslutade ärendet.

Ärendet rörde en begäran till kommissionen, från en av dess tidigare tjänstemän, om närmare upplysningar om ett eventuellt disciplinärt förfarande mot en annan tidigare tjänsteman vid kommissionen.

Kommissionen svarade att den inte kunde lämna ut de begärda upplysningarna. Kommissionen försökte också försäkra klaganden om att den hade att göra med den tidigare tjänstemannens ärende genom att vidta alla nödvändiga åtgärder.

Ombudsmannens undersökning av frågan inbegrep inspektioner av kommissionens akter rörande den tidigare tjänstemannen. Ombudsmannen konstaterade att även om institutionerna är skyldiga att upprätthålla en hög grad av öppenhet, hade kommissionen i förevarande fall rätt att anse att den inte kunde avslöja detaljer om sina handlingar avseende den tidigare tjänstemannen utan att skada det rättvisa genomförandet av förfarandet i allmänhet och den berörda tjänstemannens privatliv.

Ärendet avslutades således med konstaterandet att det inte förelåg något administrativt missförhållande.