Bakgrunden till klagomålet

1. Klaganden var tjänsteman vid kommissionen till dess att han överfördes till rådet. Den 1 januari 2011 överfördes hans tjänst till Europeiska utrikestjänsten. Han arbetar således nu för Europeiska utrikestjänsten.

2. Under sin tid vid kommissionen hade han samlat på sig tillräckligt många befordringspoäng för att kunna befordras. Kommissionen skrev således till rådet för att informera det om att klaganden var en av de tjänstemän som skulle ha befordrats av kommissionen om de fortfarande hade arbetat för kommissionen den dag då besluten om befordran antogs. Eftersom klaganden hade överförts till rådet var han emellertid tvungen att strykas från förteckningen över tjänstemän som kunde befordras. Till följd av slutsatserna från förvaltningschefens möte den 16 oktober 2003 ankom det därför på rådet att besluta om han skulle befordras.

3. Rådet beslutade att befordra klaganden med retroaktiv verkan. Den informerade också kommissionen om detta beslut och bad den bekräfta att den skulle betala de utestående skulderna för tiden mellan befordran och överföringen av klaganden.

4. Sedan dess har klaganden försökt få bekräftelse från kommissionen på att den skulle göra detta. Eftersom han inte fick något svar på sitt e-postmeddelande skickade han en påminnelse.

5. Den 12 december 2011 förklarade kommissionen för klaganden att dess generaldirektör för personalfrågor redan hade informerat rådet, genom att skicka en not, om att kommissionen hade varit tillsättningsmyndighet för tiden mellan dagen för den retroaktiva befordran och överföringen av honom till rådet, och att rådets beslut att befordra klaganden, i den mån det avsåg den period under vilken han ännu inte var tjänsteman vid rådet, var rättsstridigt och inte kunde ge upphov till några rättigheter. Kommissionen skulle därför inte betala några eftersläpande betalningar för denna period. Rådet rådde klaganden att vända sig till rådet med avseende på eventuella uppföljningar som rådet skulle ha gjort av kommissionens not.

6. Klaganden ansåg att det fanns uppenbara motsägelser mellan kommissionens ursprungliga skrivelse om hans befordran och denna senaste skrivelse. Han hävdade vidare att skälet till att han inte fick sina utestående skulder betalda var att han flyttade från en institution till en annan.

Föremålet för utredningen

7. Klaganden framförde följande påstående.

Kommissionen har felaktigt vägrat att retroaktivt betala de eftersläpande betalningarna till följd av klagandens befordran, eftersom han flyttade från kommissionen till rådet.

8. Klaganden yrkade att kommissionen skulle betala de utestående skulderna till honom eftersom han befordrades.

Utredningen

9. Klagomålet ingavs den 1 mars 2012. Den 28 mars 2012 inledde ombudsmannen en undersökning och bad kommissionen om ett yttrande över klagomålet. Med tanke på att det vid en första anblick föreföll som om skälighet i förevarande fall skulle kräva att klaganden betalade de eftersläpningar som han hävdade, bad han också kommissionen att överväga möjligheten att lösa denna fråga genom att göra en ex gratia-betalning, även för att undvika oproportionerliga personalkostnader vid handläggningen av ärendet.

10. Den 24 april 2012 skrev klaganden till ombudsmannen och informerade honom om att han, efter att ha ingett detta klagomål, även hade ingett ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna och att kommissionen hade besvarat klagomålet positivt.

Ombudsmannens analys och slutsatser

A. Påståendet att kommissionen felaktigt underlåtit att betala klaganden de utestående skulderna till honom på grund av hans befordran

Argument som framförts till ombudsmannen

11. Klaganden hävdade att han, efter att ha befordrats med retroaktiv verkan, borde få betalt för sina utestående skulder av kommissionen, som han arbetade för fram till dess att han överfördes till rådet.

12. I sin kommunikation med klaganden innan denna undersökning inleddes förnekade kommissionen att den var ansvarig för de utestående skulder som klaganden hävdade. Kommissionen gjorde särskilt gällande att det inte fanns någon rättslig grund för kommissionen att betala de utestående fordringarna, eftersom rådet inte med giltig verkan hade kunnat befordra honom.

13. I sitt svar på klagandens klagomål enligt artikel 90.2 uppgav kommissionen att den i egenskap av tillsättningsmyndighet, som var den behöriga myndigheten i ärendet, skulle främja klaganden, med beaktande av den senaste rättspraxisen och de slutsatser som förvaltningscheferna därefter antagit. Kommissionen meddelade att den till följd av detta beslut skulle beräkna och betala ut det belopp som skulle betalas till honom för den period under vilken han fortfarande arbetade för kommissionen.

14. I sin skrivelse till ombudsmannen uppgav klaganden att ärendet därför var avgjort. Han tackade ombudsmannen för att ha behandlat hans ärende så snabbt.

Ombudsmannens bedömning

15. Ombudsmannen noterar att det enligt en nyligen avkunnad dom [1] ankommer på ursprungsinstitutionen (i detta fall kommissionen) att besluta om befordran när en tjänsteman förflyttas under det år då han eller hon kan befordras. Vid tidpunkten för rådets beslut att befordra klaganden följde institutionerna (inklusive kommissionen) emellertid förvaltningschefernas slutsatser av den 16 oktober 2003 [2], enligt vilka den mottagande institutionen avgör frågan.

16. Även om kommissionen ursprungligen förlitade sig på denna nya utveckling för att avvisa klagandens påstående, noterar ombudsmannen med tillfredsställelse att den nu har beslutat att inte hålla denna utveckling mot klaganden och i stället åtgärda oegentligheten genom att främja honom och betala honom de utestående skulder som han hävdade. Han anser därför att kommissionen har löst detta ärende till klagandens belåtenhet.

B. Slutsats

På grundval av sin undersökning av detta klagomål avslutar ombudsmannen det med följande slutsats:

Kommissionen har löst detta ärende till den klagandes belåtenhet.

Klaganden och kommissionen kommer att underrättas om detta beslut.

P. Nikiforos Diamandouros

Utfärdat i Strasbourg den 22 maj 2012

[1] Mål F-128/10, Aurora Mara Carrasco m.fl. mot Europaparlamentet, dom av den 28 juni 2011, ännu ej offentliggjord.

[2] Texten till dessa slutsatser offentliggörs inte, men citeras delvis i den ovannämnda domen.