Bakgrunden till klagomålet

1. Den 1 maj 2004 trädde de nya tjänsteföreskrifterna i kraft, genom vilka en ny löneskala och karriärskala infördes för Europeiska unionens tjänstemän. I bilaga XIII till rådets förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 [1] (nedan kallad bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna) föreskrevs övergångsåtgärder för att anpassa de befintliga grundlönerna för tjänstemän som rekryterats före den 1 maj 2004 till den nya löneskalan och karriärskalan.

2. En sådan åtgärd är artikel 7 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna. Den har följande lydelse:

”De månatliga grundlönerna för tjänstemän som rekryterats före den 1 maj 2004 skall fastställas enligt följande regler:

1. Bytet av lönegrad enligt artikel 2.1 i denna bilaga får inte leda till någon ändring av den grundmånadslön som utbetalas till varje tjänsteman.

2. För varje tjänsteman skall en multiplikationsfaktor beräknas den 1 maj 2004. Denna multiplikationsfaktor skall vara lika med förhållandet mellan den grundmånadslön som betalats ut till en tjänsteman före den 1 maj 2004 och det tillämpliga belopp som anges i artikel 2.2 i denna bilaga.

… (olika betydelser)

5. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 skall för varje tjänsteman den första befordran efter den 1 maj 2004, beroende på vilken kategori som var tillsatt före den 1 maj 2004 och den löneklass som var tillsatt vid den tidpunkt då befordran träder i kraft, leda till en ökning av grundmånadslönen som skall fastställas på grundval av följande tabell …

6. En ny multiplikationsfaktor ska fastställas vid denna första befordran. Denna multiplikationsfaktor ska vara lika med förhållandet mellan de nya grundlöner som följer av tillämpningen av punkt 5 och det tillämpliga beloppet i artikel 2.2 i denna bilaga. Om inte annat följer av punkt 7 ska denna multiplikationsfaktor tillämpas på lönen efter uppflyttning i löneklass och anpassning av lönerna.

7. Om multiplikationsfaktorn efter befordran är mindre än 1 skall tjänstemannen, genom undantag från artikel 44 i tjänsteföreskrifterna, kvarstå i den första löneklassen i sin nya lönegrad så länge som multiplikationsfaktorn är lägre än 1 eller till dess att han befordras. En ny multiplikationsfaktor ska beräknas för att ta hänsyn till värdet av den uppflyttning i löneklass som han eller hon skulle ha haft rätt till enligt den artikeln.

När faktorn ökar till 1 ska tjänstemannen börja gå vidare i löneklass i enlighet med artikel 44 i tjänsteföreskrifterna. Om multiplikationsfaktorn är högre än en ska eventuell balans omvandlas till tjänstgöringstid i steget …”(min kursivering)

I artikel 44 i de nya tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

"En tjänsteman som har varit placerad i en löneklass i sin lönegrad i två år skall automatiskt gå vidare till nästa löneklass i den lönegraden (…)"

3. Efter det att de nya tjänsteföreskrifterna trätt i kraft beslutade parlamentet att införa en praxis (nedan kallad praxis) som innebär att den första meningen i artikel 7.7 tillämpas på följande sätt: Multiplikationsfaktorn för tjänstemän som rekryterats före den 1 maj 2004 skulle automatiskt öka till 1, två år efter deras första befordran enligt de nya tjänsteföreskrifterna.

4. De klagande är båda tjänstemän vid Europaparlamentet i lönegrad AD 11. De togs i bruk före den 1 maj 2004 [2]. I enlighet med artikel 7 i bilaga XIII beräknades deras MF efter den 1 maj 2004 och uppgick till 0,834. De hade ännu inte befordrats enligt de nya tjänsteföreskrifterna och deras sista befordran ägde rum den 1 januari 2004, det vill säga enligt de gamla tjänsteföreskrifterna. Därför har de inte kunnat dra nytta av parlamentets praxis. Deras MF har legat kvar på det ursprungliga beloppet på 0,834 och kommer inte att ändras förrän två år efter deras nästa befordran enligt de nya tjänsteföreskrifterna.

5. Under 2007 jämförde klagandena sina löner med lönerna för sina kollegor som senare uppnådde samma lönegrad och löneklass efter sina respektive befordringar 2005, det vill säga enligt de nya tjänsteföreskrifterna. I enlighet med praxisen ökade MF för dessa kollegor automatiskt till 1 och deras löner ökade med cirka 300 euro mer än klagandenas löner, vars MF låg kvar på mindre än 1.

6. Klagandena bestred denna skillnad i behandling, som enligt deras uppfattning förelåg mellan tjänstemän på grund av tidpunkten för deras respektive befordringar.

7. Den 6 juni 2007 lämnade de båda in ansökningar enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna. De begärde att tillsättningsmyndigheten med retroaktiv verkan skulle höja MF för deras löner till 1.

8. Den 19 oktober 2007 avslog tillsättningsmyndigheten deras ansökningar. Den angav att deras situation överensstämde med bestämmelserna i såväl de gamla tjänsteföreskrifterna som bilaga XIII till de nya tjänsteföreskrifterna. De befordrades i januari 2004 och en MF tillämpades på deras löner i enlighet med artikel 7.2 i bilaga XIII.

9. Tillsättningsmyndigheten uppgav vidare att den inte hade åsidosatt principen om likabehandling eftersom klagandena inte befann sig i en situation som var jämförbar med situationen för de kolleger som nämndes i deras klagomål. Deras befordringsdatum och deras lönegrad före den 1 maj 2004 var olika.

10. Tillsättningsmyndigheten angav att den första befordran utgjorde det väsentliga steget i övergången från de gamla till de nya tjänsteföreskrifterna. Fram till dess att övergångsperioden löpte ut innebar en högre lönegrad inte nödvändigtvis en högre lön. Tillsättningsmyndigheten drog slutsatsen att parlamentets beslut grundade sig på ett objektivt kriterium, som bestod i att fastställa ett MF på 1 senast två år efter en tjänstemans första befordran enligt de nya tjänsteföreskrifterna.

11. Den 17 januari 2008 ingav klagandena klagomål i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna mot generaldirektoratet för personal och administrations beslut att avslå deras begäran om retroaktiv korrigering av MF för deras grundlöner. Genom skrivelse av den 5 juni 2008 avslog tillsättningsmyndigheten deras klagomål av samma skäl som deras ansökningar enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna.

12. Den 7 november 2008 vände sig klagandena till ombudsmannen.

Föremålet för utredningen

13. I sina klagomål till ombudsmannen hävdade de klagande att parlamentets praxis var oförenlig med artikel 7 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna.

14. I sina respektive klagomål hävdade båda klagandena att de borde behandlas på samma sätt som de som till följd av förfarandet har fått ett MF på 1. Ombudsmannen beslutade dock att inte ta med detta påstående i sin undersökning. Mot bakgrund av deras påstående ansåg han att klagandenas påstående inte kunde godtas. Om man antar att ombudsmannens undersökning skulle leda till slutsatsen att parlamentets beslut om MF stred mot lagen och därför utgjorde ett administrativt missförhållande, skulle ombudsmannen inte kunna begära att parlamentet skulle tillämpa en sådan MF på klagandena med retroaktiv verkan.

Utredningen

15. Den 20 januari 2009 inledde ombudsmannen en undersökning av klagandenas påstående. Han bad parlamentet att översända presidiets formella beslut i denna fråga och förklara den rättsliga grunden för praxisen.

16. Den 1 juli 2009 avgav parlamentet sitt yttrande. Ombudsmannen vidarebefordrade den till klagandena med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som de skickade den 13 augusti 2009.

17. Den 11 maj 2010 lade ombudsmannen i enlighet med artikel 3.6 i sin stadga fram ett förslag till rekommendation för parlamentet.

18. Genom en skrivelse av den 30 september 2010 besvarade parlamentet ombudsmannens förslag till rekommendation. En kopia av denna skrivelse översändes till klagandena. Genom en skrivelse av den 21 november 2010 översände klagandena sina gemensamma synpunkter.

19. Genom en skrivelse av den 4 februari 2011 begärde ombudsmannen ytterligare information från parlamentet. Den 11 april 2011 översände parlamentet sitt svar, som översändes till klagandena, med en uppmaning att inkomma med synpunkter. Skrivelsen med deras gemensamma synpunkter mottogs av ombudsmannen den 30 maj 2011.

Ombudsmannens analys och slutsatser

A. Påstådd oförenlighet mellan parlamentets beslut om multiplikationsfaktorn och artikel 7 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna

Argument som framförts till ombudsmannen

20. Klagandena hävdade att parlamentets praxis var oförenlig med artikel 7 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna.

21. Till stöd för sitt påstående framförde klagandena följande tre argument:

i) Parlamentet tillämpade automatiskt, och därmed godtyckligt, en MF på 1 för alla tjänstemän två år efter deras första befordran enligt de nya tjänsteföreskrifterna.

ii) Detta diskriminerade de tjänstemän som rekryterades enligt de gamla tjänsteföreskrifterna, medan syftet med övergångsbestämmelserna i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna var att undvika sådan diskriminering.

iii) Europeiska kommissionen tillämpade artikel 7 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna på ett annat sätt. Den tillämpade inte automatiskt en MF på 1 för alla tjänstemän två år efter deras respektive befordringar enligt de nya tjänsteföreskrifterna. De tjänstemän som efter att ha befordrats fortfarande har en MF på mindre än 1 fortsätter att tillhöra samma lönegrad och löneklass. Därefter beräknas ett nytt MF. När en tjänsteman avancerar i löneklass, om hans/hennes MF överstiger 1, omvandlas detta överskott till tjänstgöringstid i löneklass.

22. I sitt yttrande över klagomålen erinrade parlamentet om att det i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna fastställs övergångsbestämmelser för tjänstemännen i gemenskaperna efter det att de nya tjänsteföreskrifterna trätt i kraft.

23. För tjänstemän som rekryterades före den 1 maj 2004 fastställdes i artikel 7 i bilaga XIII en ”komplex mekanism” där MF spelade en nyckelroll. I detta sammanhang utgjorde den första befordran enligt de nya tjänsteföreskrifterna ett viktigt steg i övergången mellan den gamla och den nya löneskalan.

24. Enligt parlamentet framgick det av ovannämnda bestämmelser att tjänstemännen inte skulle få hela sin lön enligt den nya löneskalan så länge deras mest gynnade ställning var lägre än 1.

25. Parlamentet förklarade också att "gemenskapsdomaren nyligen har framhållit svårigheterna med att tolka artikel 7 i bilaga XIII." Inför bestämmelser" som formellt är tvetydiga, vilket omöjliggör en strikt och enhetlig tolkning ", och även "medveten om de anomalier"som är förknippade med att organisera övergången mellan de två löneskalorna, har parlamentet utarbetat ett tillvägagångssätt " som syftar till att minska den period under vilken den mekanism som inrättas genom artikel 7 i bilaga XIII skulle ge upphov till problem ".

26. Enligt ombudsmannens uppfattning beskrev och motiverade parlamentet sin praxis på följande sätt.

27. Den beviljade automatiskt en MF på 1 till alla tjänstemän senast två år efter deras första befordran enligt de nya tjänsteföreskrifterna. Efter den första befordran beräknades en ny MF, och därmed en ny lön, i enlighet med mekanismerna i artikel 7 i bilaga XIII. 24 månader efter befordran, när de ekonomiska konsekvenserna av en löneklasshöjning och en ny MF måste beräknas, beviljades tjänstemannen i stället automatiskt en MF på 1 och från och med då får han/hon full lön enligt den nya löneskalan för den första löneklassen i sin nya lönegrad. För närvarande beräknas det nya teoretiska MF genom att den fram till dess erhållna lönen höjs med 4,2 %[3] och sedan fastställs förhållandet mellan den nya lön som erhålls på detta sätt och det tillämpliga beloppet för den första löneklassen i den relevanta lönegraden. Om den teoretiska nya faktorn fortfarande var mindre än en omvandlades den saknade procentsatsen till tjänstgöringstid och tjänstemannen stannade kvar i den första löneklassen i sin nya lönegrad under den på så sätt beräknade tilläggsperioden.

28. Följaktligen var den första befordran den mekanism som utlöste övergången mellan den gamla och den nya löneskalan, och den tid det tog för denna övergång kan vara olika för varje person.

29. Parlamentet anser dock att övergångsbestämmelserna inte var avsedda att vara långvariga. Rådet beslutade därför att eftersträva det "legitima målet" att förkorta övergångsperioden. Även om denna administrativa praxis ökade löneskillnaderna under en viss tidsperiod utgjorde den första befordran enligt de nya tjänsteföreskrifterna ett objektivt kriterium som alla anställda kan hoppas uppnå vid en viss tidpunkt i karriären.

30. Enligt de nya tjänsteföreskrifterna kan en tjänsteman, när han eller hon uppnår en MF på 1, få en högre lön än sina kollegor i en högre lönegrad men med en MF som är lägre än 1. På samma sätt kan vissa kolleger som går vidare i löneklass få mer än en tjänsteman som redan befann sig i samma löneklass den 1 maj 2004. En balans kommer att uppnås när övergången har slutförts.

31. Av detta skäl betonade parlamentet återigen det legitima mål som eftersträvas med dess praxis, nämligen att i möjligaste mån förkorta den totala övergångsperioden. Enligt parlamentet ville lagstiftaren vara förenlig med den allmänna princip som ligger till grund för bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna, nämligen att övergångsbestämmelserna inte är avsedda att tillämpas efter en rimlig tidsperiod.

32. Parlamentet anförde att svårigheterna att tolka artikel 7 i bilaga XIII lyftes fram av gemenskapens domstolar i Lafili-domen [4].

33. Parlamentet ansåg därför att dess åtgärder var förenliga med andan i övergångsbestämmelserna i fråga och med gemenskapslagstiftarens avsikt. Men på grund av”mekanismens komplexitet” och ”den rättsliga textens oklarhet” tvingades parlamentet ”besluta om sin egen tolkning för att förkorta övergångsperioden”.

34. Den mekanism som föreskrivs i artikel 7.7 i bilaga XIII och den praxis som följer av tolkningen av denna artikel hade ingen som helst betydelse för befordringar som ägde rum före den 1 maj 2004.

35. Parlamentet betonade att klagandena hade befordrats den 1 januari 2004 och att det inte fanns någon rättslig grund som gjorde det möjligt för dem att dra nytta av en MF på 1 efter deras senaste befordringar, i januari 2004. Ett MF tillämpades på deras löner i enlighet med artikel 7.2 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna [5]. Följaktligen kommer deras MF endast att ökas till 1 inom högst två år efter deras första befordran enligt de nya tjänsteföreskrifterna.

36. På grundval av dessa överväganden drog tillsättningsmyndigheten i sina svar av den 5 juni 2008 på klagandenas klagomål enligt artikel 90.2 slutsatsen att deras administrativa situation var förenlig med principen om likabehandling. Den administrativa situationen för en tjänsteman som befordrades innan de nya tjänsteföreskrifterna trädde i kraft var nämligen inte jämförbar med situationen för en tjänsteman som befordrades enligt de nya tjänsteföreskrifterna. De angripna besluten strider således inte mot principen om likabehandling.

37. Tillsättningsmyndigheten noterade vidare att det i SCT-domen i Lafili-domen (i punkt 85) tydligt anges att bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna om den nya karriärstrukturen och grundmånadslönen är tillämpliga på framtida situationer [6]. Dessutom fastslogs i domen att ”det ligger i en övergångsbestämmelses natur att den innehåller undantag från vissa regler vars tillämpning nödvändigtvis påverkades av ändringen av systemet”.

38. Parlamentet fortsatte med att behandla ombudsmannens begäran om en kopia av presidiets formella beslut om MF. Till följd av revisionsrättens kommentarer om MF:s tillämplighet godkände presidiet formellt denna praxis genom parlamentets officiella svar. Parlamentet bifogade följande dokument till sitt yttrande:

i) Protokoll från presidiesammanträdet den 22 september 2009 [7]. Sidan 13 i detta protokoll innehöll en punkt med rubriken ”Revisionsrättens årsrapport – presidiets antagande av parlamentets svar på revisionsrättens iakttagelser – meddelande från generalsekreteraren”. och

ii) En kopia av ett utdrag ur Europeiska unionens officiella tidning C-287 [8]. Revisionsrättens relevanta iakttagelser återfinns i punkterna 11.7–11.9 (”Särskild bedömning inom ramen för revisionsförklaringen – MF tillämpligt på löner”) och parlamentets svar på dessa iakttagelser återfinns i punkterna 11.7–11.11.

39. I sina gemensamma synpunkter på parlamentets ovannämnda yttrande uppgav klagandena sammanfattningsvis att frågan inte var huruvida bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna var oförenliga med parlamentets beslut, utan snarare tvärtom, eftersom tjänsteföreskrifterna alltid måste ha företräde framför de enskilda institutionernas praxis.

40. Syftet med MF var att se till att alla tjänstemän som rekryterats före den 1 maj 2004 gradvis, på ett ordnat och icke-diskriminerande sätt, överfördes från den gamla löneskalan till den nya. Parlamentet har medvetet och avsiktligt omintetgjort detta syfte genom att ensidigt besluta att eftersträva det "legitima målet" att förkorta övergångsperioden. Den var emellertid aldrig skyldig att göra detta.

41. Det "godkännande" som parlamentet hänvisade till i sitt yttrande när det talade om sin reaktion på revisionsrättens iakttagelser skulle i bästa fall kunna beskrivas som underförstått och daterat från den 22 september 2008. Detta var 21 månader efter det att personalen som befordrades 2005 informerades om generaldirektörens beslut att införa denna praxis. Det förefaller som om denna avsaknad av en auktoritativ grund för hans beslut förvärrades ytterligare av att rättstjänsten inte rådfrågades. Detta stred mot artikel 3 i presidiets beslut av den 28 januari 2004 [9], där det anges att "[v]id administrativa förfaranden skall rättstjänsten bistå i enlighet med de villkor som bifogas beslutet."

42. De klagande noterade slutligen parlamentets uttalande att det var ”tvunget att besluta om sin egen tolkning av de komplexa och oklara bestämmelserna i artikel 7 för att förkorta övergångsperioden”. De ansåg att detta mål var helt självpåtaget. Parlamentet medgav självt att de andra institutionerna, såsom revisionsrätten eller domstolen, har tolkat bestämmelserna i artikel 7 på olika sätt. Klagandena fann inga bevis för att domstolarna hade haft svårigheter med den tolkning och tillämpning som parlamentet upprepade gånger hänvisade till. Till stöd för sina påståenden lämnade klagandena in "meddelanden till personalen" om ärendet, som utfärdades 2007 av revisionsrätten [10] och domstolen [11]. I dessa meddelanden informerade både revisionsrätten och domstolen sina anställda om sina respektive strategier för uppflyttning i löneklass efter befordran till följd av reformen av tjänsteföreskrifterna.

43. Klagandena översände till ombudsmannen en kopia av parlamentets resolution av den 23 april 2009 med de iakttagelser som utgjorde en del av beslutet om ansvarsfrihet för genomförandet av EU:s allmänna budget för budgetåret 2007 – avsnitt VI – EECS (nedan kallad resolutionen av den 23 april 2009). I punkt 7 i denna resolution angav parlamentet följande: ”Bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna om multiplikationsfaktorn bör tolkas och tillämpas av alla institutioner på samma sätt för att säkerställa likabehandling av deras personal. inväntar personaldomstolens avgörande om ett överklagande från en tjänsteman vid kommissionen och förväntar sig att EESK anpassar sin praxis (vid behov retroaktivt) till detta avgörande.”

Ombudsmannens bedömning som ledde till ett förslag till rekommendation

44. Inledningsvis uttryckte ombudsmannen sin besvikelse över att parlamentet inte kunde lägga fram något formellt administrativt beslut om inrättande av en så viktig administrativ praxis som den som granskas. Som klagandena med rätta har påpekat kan parlamentets svar på revisionsrättens iakttagelser inte utgöra ett sådant beslut med retroaktiv verkan.

45. För det andra påpekade ombudsmannen att revisionsrätten i punkt 11.11 i sitt yttrande angav att de bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som rör MF ska tolkas och tillämpas på samma sätt av samtliga institutioner. Detta skulle säkerställa att”alla institutioner tillämpar tjänsteföreskrifterna på ett lagligt och korrekt sätt, vilket skulle möjliggöra likabehandling av deras personal”. Parlamentet upprepade detta uttryckligen i sin resolution av den 23 april 2009.

46. Mot bakgrund av ovanstående blev ombudsmannen förbryllad över parlamentets ensidiga beslut att avstå från att följa ovannämnda mål, samtidigt som han var medveten om att andra institutioner hade en annan praxis. Han noterade i detta avseende att kommissionen, domstolen och revisionsrätten (och uppenbarligen alla andra institutioner) hade beslutat att fullt ut genomföra artikel 7.7 första meningen i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna och att beräkna en multifunktionsfaktor för varje tjänsteman efter befordran efter den 1 maj 2004. En tjänsteman vid dessa institutioner stannar därför kvar i den första löneklassen i sin nya lönegrad så länge hans eller hennes MF är lägre än 1 eller tills han eller hon befordras igen.

47. Parlamentet ansåg att det var motiverat att använda sin egen tolkning och sin ifrågasatta praxis av två skäl. För det första på grund av den ”komplexa” och ”ogenomskinliga” karaktären hos bestämmelserna i artikel 7 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna, som enligt parlamentet medgav en egen tolkning. För det andra eftersom övergångsperioden bör förkortas.

48. Ombudsmannen ansåg dock inte att ovanstående skäl var övertygande.

49. Ombudsmannen noterade att domstolen i punkterna 37, 83 och 89 i personaldomstolens dom i målet Lafili konstaterade att ordalydelsen i artikel 7 var ”tvetydig”,”vilseledande” och ”ambivalent”. Den tillade att ordalydelsen i artikel 7.6 och 7.7 faktiskt möjliggjorde en tolkning som"inte var helt bokstavlig", utan som fortfarande måste överensstämma med syftet med de relevanta övergångsbestämmelserna [12].

50. Parlamentets tolkning av artikel 7 innebar dock en lagändring [13]. Ombudsmannen ansåg att parlamentets administrativa organ inte fick tolka artikeln på detta sätt.

51. Medan personaldomstolens dom i målet Lafili rörde tolkningen av den sista meningen i artikel 7, som omfattar situationer där MF kan bli högre än 1 efter befordran, hänvisade parlamentets ifrågasatta praxis till situationer där MF efter befordran fortfarande skulle vara lägre än 1. Dessa situationer omfattades av artikel 7.7 första meningen i bilaga XIII, som enligt ombudsmannen var tydlig: ”Om multiplikationsfaktorn efter befordran är mindre än 1 skall tjänstemannen, genom undantag från artikel 44 i tjänsteföreskrifterna, kvarstå i den första löneklassen i sin nya lönegrad så länge som multiplikationsfaktorn är lägre än 1 eller till dess att han befordras.”

52. I strid med ovannämnda bestämmelse beslutade parlamentet att tillämpa en multifunktionsfaktor på 1 för alla två år efter deras första befordran enligt de nya tjänsteföreskrifterna, även om de fortfarande hade en multifunktionsfaktor på mindre än 1. Ombudsmannen påpekade i detta avseende att den logiska grunden för bestämmelsen i artikel 7.7 första meningen snarare föreföll vara att övergången till det nya karriär- och lönesystemet bör fasas in och tillämpas individuellt. Det resultat som parlamentet uppnådde var raka motsatsen.

53. Ombudsmannen förstod att parlamentets slutliga mål var att minska övergångsperioden med så mycket som möjligt för det stora antalet berörda tjänstemän. Ombudsmannen konstaterade dock att parlamentet inte hade förklarat varför övergångsperioden nödvändigtvis måste förkortas. Han erinrade om att det tvärtom framgick ganska tydligt av förarbetena till de nya tjänsteföreskrifterna att övergångsperioden skulle gälla individuellt för varje tjänsteman och att vissa av dem kanske inte ens skulle uppnå en MF på 1 under sin karriär.

54. Även om man skulle anse att detta mål att förkorta övergångsperioden var välgrundat, uteslöt ett sådant tillvägagångssätt emellertid inte, såsom framgår av de aktuella anmärkningarna, en eventuell orättvis behandling av personal som tillhör samma tjänstegrupp. Till följd av parlamentets egen särskilda tolkning av artikel 7.7 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna ökade nämligen MF för tjänstemän som befordrats enligt de nya tjänsteföreskrifterna automatiskt till ett år efter befordran. Deras löner blev därför högre än de tjänstemän som befordrades före den 1 maj 2004 och vars MF låg kvar under 1.

55. Parlamentet kan ha rätt i att i) tjänstemän som befordrats före den 1 maj 2004 och de som befordrats efter detta datum inte befann sig i identiska situationer, och ii) klagandenas argument om diskriminering i detta avseende kunde följaktligen inte godtas. Såsom framgår av de aktuella klagomålen skapade parlamentets praxis emellertid en situation där tjänstemän i samma tjänstegrupp, som rekryterades innan de nya tjänsteföreskrifterna trädde i kraft, behandlades orättvist ekonomiskt, beroende på tidpunkten för deras respektive befordran.

56. Ombudsmannen ville också betona att parlamentets praxis gav dess tjänstemän en tydlig ekonomisk fördel jämfört med tjänstemän vid alla andra institutioner. Parlamentets tjänstemän fick full lön enligt den nya löneskalan två år efter sin första befordran enligt de nya tjänsteföreskrifterna. Tjänstemän från de andra institutionerna, som befordrades till samma lönegrad exakt samma dag, kunde eventuellt fortsätta att få en MF tillämpad på sina löner, i enlighet med artikel 7.7 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna. Denna skillnad i behandling av tjänstemän var precis vad parlamentet, i egenskap av politisk institution, ville förhindra när det antog sin resolution av den 23 april 2009.

57. Sammanfattningsvis ansåg ombudsmannen att parlamentets praxis

a) Det var inte förenligt med artikel 7.7 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna att tillämpa en MF på 1 på sina tjänstemän som två år efter sin första befordran fortfarande har en MF på mindre än 1.

b) ledde till orättvis ekonomisk behandling av dess tjänstemän, beroende på datumen för deras respektive befordringar, och

c) gav sina tjänstemän en tydlig ekonomisk fördel framför tjänstemän som arbetar för andra EU-institutioner.

Ombudsmannen drog därför slutsatsen att förfarandet stred mot artiklarna 4, 5 och 11 i den europeiska kodexen för god förvaltningssed [14] och därför utgjorde ett administrativt missförhållande.

58. Ombudsmannen noterade vidare att parlamentet i sitt svar på revisionsrättens iakttagelser lovade att dess generalsekreterare skulle tillsätta en administrativ arbetsgrupp med ansvar för att granska frågan ingående och vid behov föreslå eventuella ändringar.

59. Mot bakgrund av ovanstående konstaterande av administrativa missförhållanden lade ombudsmannen fram följande förslag till rekommendation:

"Parlamentet bör förklara vilka åtgärder det avser att vidta för att följa tjänsteföreskrifterna och anpassa sin praxis till de övriga institutionernas.

Parlamentet bör redogöra för arbetsgruppens slutsatser och rekommendationer i denna fråga och för de åtgärder som tillsättningsmyndigheten har vidtagit."

De argument som lades fram för ombudsmannen efter hans förslag till rekommendation

Parlamentets svar på förslaget till rekommendation

60. I sitt motiverade yttrande på 1,5 sidor påpekade parlamentet att när det gäller den första punkten i förslaget till rekommendation”har domstolen inte uttalat sig mot den tolkning som denna institution [Europaparlamentet] har gjort av artikel 7 i bilaga VIII, enligt vilken parlamentet är skyldigt att ändra sin praxis på detta område.” Parlamentet hävdade vidare att det redan hade tillämpat denna praxis från och med den 1 maj 2004 på omkring 90 % av sin personal, ”varav många inte längre skulle beröras av beräkningen av [multiplikationsfaktorn] i händelse av en ändring av [parlamentets] nuvarande praxis.” Parlamentet drog slutsatsen att det under dessa omständigheter ”inte hade för avsikt att ändra sin praxis när det gäller multiplikationsfaktorn”.

61. När det gäller den andra punkten i förslaget till rekommendation underströk parlamentet att det hade kommit överens med revisionsrätten om att skjuta upp inrättandet av denna arbetsgrupp till dess att domstolen slutligt avgör vissa andra fall som lagts fram på området multiplikationsfaktorer av anställda vid andra institutioner. Följaktligen har ingen arbetsgrupp inrättats. Till sitt svar bifogade parlamentet ett utdrag ur bilaga 1 till "Meddelanden från Europeiska unionens institutioner och organ - Revisionsrätten ... Årsrapporter för budgetåret 2008 [15]. I avsnittet ”Revisionsrättens analys” ska Europeiska revisionsrättens svar ha följande lydelse: "Revisionsrätten kommer att övervaka uppföljningen av domstolens dom". Under rubriken ”Institutionens svar” har parlamentets svar följande lydelse: "Europaparlamentet delar till fullo revisionsrättens försiktiga hållning och kommer att fortsätta att undersöka frågan i sak".

62. Parlamentet drog slutsatsen att det av ovanstående skäl och på grundval av det aktuella läget inte verkade lämpligt att genomföra ombudsmannens förslag till rekommendation enligt förslaget.

De klagandes ytterligare synpunkter

63. I sina gemensamma synpunkter uppgav de klagande att de var besvikna över parlamentets vägran att medge att dess praxis var oacceptabel.

Ombudsmannens ytterligare undersökningar till parlamentet

64. Ombudsmannen noterade att parlamentet i sitt motiverade yttrande av den 30 september 2010 angav att det fanns ”ett eller flera pågående mål vid domstolen som hindrade det från att ta ställning till innehållet i förslaget till rekommendation”. Han tillade att han antog parlamentets uttalande som förmodligen hänvisade till överklagandet av personaldomstolens dom i Lafili-målet och påpekade att tribunalen redan hade meddelat sin dom i överklagandet den 2 juli 2010 (mål T-485/08 P [16]).

65. Efter att noggrant ha granskat parlamentets svar på hans förslag till rekommendation och innan han fattade beslut om det sista steget i undersökningen uppmanade ombudsmannen parlamentet att beakta tribunalens tolkning av de relevanta bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna i sin dom av den 2 juli 2010. Ombudsmannen uppmärksammade parlamentet särskilt på revisionsrättens övergripande tolkning av artikel 7 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna i punkterna 90 och följande samt i punkterna 130-133 i sin dom. Han bad parlamentet att ge honom sin bedömning av konsekvenserna av denna tolkning för parlamentets praxis.

Parlamentets svar på de ytterligare undersökningarna

66. I sitt svar uppgav parlamentet att det, efter en grundlig granskning av domen, och särskilt av tribunalens tolkning av artikel 7 i bilaga XIII, beslutade att vidhålla sin ursprungliga ståndpunkt i frågan.

67. Parlamentet ansåg att innehållet i den ursprungliga talan i mål T-485/08 P skilde sig från föremålet för de ovannämnda klagomålen och att domstolens beslut i detta mål därför inte bör påverka giltigheten av parlamentets tolkning av artikel 7 i bilaga XIII. Michel Lafilis talan avsåg en situation där den multiplikationsfaktor som tillämpades på lönen för en tjänsteman som befordrats till lönegrad AD 13 var högre än 1. Tjänstemännens situation i de ovannämnda klagomålen var den motsatta, eftersom de multiplikationsfaktorer som tillämpades på deras löner var lägre än 1 efter deras första befordran. Dessutom fokuserade beslutet i den ursprungliga talan som väckts av Lafili på domstolens tolkning av den sista meningen i artikel 7.7 i bilaga XIII, inte på dess tolkning av artikel 7 i dess helhet.

68. Av dessa skäl vidhöll parlamentet sin ståndpunkt att det inte fanns någon dom från domstolen som stred mot parlamentets tolkning av artikel 7 i bilaga XIII och som skulle tvinga parlamentet att ändra sin praxis.

69. Parlamentet erkände de argument som tribunalen framfört med avseende på artikel 7 i bilaga XIII, men ansåg sig inte vara bundet av domen. Parlamentet hävdade att mål T-485/08 P rörde en tvist mellan en tjänsteman och kommissionen och att ”domen endast berör kommissionen och inte andra institutioner som inte var parter i detta förfarande”.

De klagandes ytterligare synpunkter

70. I sina gemensamma synpunkter upprepade de klagande sin åsikt att de verkligen var besvikna över parlamentets tillvägagångssätt.

71. I revisionsrättens årsrapport som offentliggjordes den 9 november 2010 för budgetåret 2009 [17] nämndes återigen parlamentets praxis. Parlamentet svarade återigen revisionsrätten, som det hade uppgett i rapporten från föregående år, att det väntade på ”domstolens slutliga avgöranden”[18]. Domen i mål T-485/08 P meddelades emellertid mer än två månader innan revisionsrätten antog årsrapporten vid sitt sammanträde den 9 september 2010.

72. Även om parlamentet förmodligen hade lämnat in sina svar till revisionsrätten innan domen i mål T-485/08 P hade meddelats, kunde det ha använt den ovan angivna tidsfristen för att uppdatera sitt svar i denna fråga mot bakgrund av den domen. Det faktum att kommissionen valde att inte göra detta bekräftade dess åsidosättande av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna, som är avsedda att tillämpas på samma sätt på alla EU-institutioner.

Ombudsmannens bedömning efter hans förslag till rekommendation

73. Ombudsmannen är besviken över parlamentets motiverade yttrande om att förkasta hans förslag till rekommendation och i ännu högre grad över dess ytterligare svar på uppmaningen att dra slutsatser av revisionsrättens tolkning av de relevanta bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna.

74. Om parlamentet å ena sidan ansåg att det inte fanns några omständigheter i tribunalens dom som strider mot parlamentets tolkning av artikel 7 i bilaga XIII inom ramen för dess praxis, är det inte klart varför det samtidigt hävdade att det inte är bundet av denna dom eftersom det inte är part i målet.

75. Ombudsmannen påpekar dock att tribunalen i sin dom i mål T-485/08 P inte bara tolkade den sista meningen i artikel 7.7 i bilaga XIII, till vilken Lafilis grund för övrigt hänvisade, utan även gjorde en allmän tolkning av artikel 7 i bilaga XIII som sådan. Även om den grund som åberopades vid domstolen inte var exakt densamma som föremålet för klagomålen till ombudsmannen, vilka snarare avser de två första meningarna i artikel 7.7, gav domstolen tydliga anvisningar om hur hela punkten skulle förstås. Parlamentet borde verkligen ha beaktat dessa indikationer i sitt svar på detta klagomål, särskilt eftersom ombudsmannen särskilt hade uppmärksammat parlamentet på de relevanta punkterna i domen.

76. I detta avseende hänvisade ombudsmannen till exempel till punkt 90 i domen [19], där tribunalen konstaterade att ”de tre första meningarna i artikel 7.7 i bilaga XIII inrättar en mekanism som syftar till att gradvis [20] föra MF till 1”. Tribunalen angav vidare i punkt 91 att ”i avsaknad av dessa fraser skulle den befordrade tjänstemannen, efter två år i den första löneklassen i sin nya lönegrad, gå vidare till nästa löneklass i samma lönegrad med bibehållen multiplikationsfaktor”. I punkt 92 klargjorde tribunalen att i stället för att bibehålla den multiplikationsfaktor som beräknats efter tjänstemannens första befordran, garanteras den grundlön som tjänstemannen skulle ha rätt till på grund av sin nya löneklass genom att en ny multiplikationsfaktor beräknas. Tribunalen drog därefter i punkt 93 på ett otvetydigt sätt slutsatsen att ”förfarandet för omräkning av den multiplikationsfaktor som är tillämplig på en tjänstemans lön upprepas så många gånger som det är nödvändigt till dess att denna faktor uppnår en enhet. Det är dock troligt att den omräknade multiplikationsfaktorn förr eller senare inte bara kommer att uppnå enheten utan att den kommer att överskrida den.” Denna tolkning från revisionsrättens sida står helt klart i strid med parlamentets praxis att automatiskt höja multiplikationsfaktorn till 1 i ett enda drag, två år efter den första befordran, för alla berörda tjänstemän.

77. I punkt 130 i domen [21] förtydligade tribunalen dessutom sin tolkning på ett sätt som återigen otvetydigt strider mot parlamentets praxis. Tribunalen påpekade att om multiplikationsfaktorn var mindre än 1 efter den första befordran enligt de nya tjänsteföreskrifterna, behåller den sista meningen i artikel 7.6 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna [22] helt sin innebörd." I punkt 131 anges vidare att "[d]enna artikel klargör att multiplikationsfaktorn i detta fall fortsätter att tillämpas på tjänstemannens månatliga grundlön, även efter de två första år som tjänstemannen tillbringat i den första löneklassen i sin lönegrad. "[23] Efter att ha förklarat hur den nya grundlönen ska beräknas två år efter den första befordran, när tjänstemannen gynnas av en löneförhöjning, drar tribunalen i punkt 133 slutsatsen att "[d]et är på grundval av denna nya grundlön som en ny multiplikationsfaktor ... beräknas för tjänstemannen i fråga."[24] Mot bakgrund av sådana tydliga tolkningar från tribunalens sida är ombudsmannen förvånad över, och kan inte godta, parlamentets åsikt att det inte har meddelats någon dom som strider mot parlamentets tolkning av de tillämpliga bestämmelser som skulle tvinga den att ändra sin praxis.

78. I sitt motiverade yttrande hävdar parlamentet vidare att det redan har tillämpat sin praxis på cirka 90 % av sin personal, "av vilka många inte längre skulle vara berörda av beräkningen [av MF] i händelse av en ändring av nuvarande praxis." Ombudsmannen kan inte heller förstå eller godta detta argument. Om parlamentet skulle erkänna att dess praxis är felaktig, enligt domstolens tolkning av tillämplig EU-lagstiftning, bör parlamentet vidta nödvändiga åtgärder för att tillämpa tjänsteföreskrifterna korrekt i framtiden. Detta skulle innebära en viss administrativ arbetsbörda, men är säkert inte omöjligt att genomföra. Ombudsmannen påpekar att det finns it-verktyg som gör det möjligt att göra en korrekt omräkning av grundlönerna (och av det nya flerfunktionsstödet) efter två år, när de befordrade tjänstemännen bör byta löneklass. Sådana it-verktyg är lättillgängliga och används av alla institutioner, utom parlamentet. Ombudsmannen anser dock att det är lämpligt att betona att parlamentet inte behöver, och inte bör, räkna med någon återbetalning av belopp som redan utbetalats till tjänstemän som har dragit nytta av felet från administrationens sida.

79. Mot bakgrund av ovanstående vidhåller ombudsmannen sina ovannämnda konstateranden om administrativa missförhållanden från parlamentets sida på grund av att det tillämpade en MF på 1 för sina tjänstemän som, två år efter sin första befordran, fortfarande hade en MF på mindre än 1. Genom att göra detta a) överträdde parlamentet artikel 7.7 i bilaga XIII och agerade på ett sätt som strider mot det allmänna syftet med denna artikel, b) ledde till orättvis ekonomisk behandling av dess tjänstemän, beroende på datumen för deras respektive befordringar, och c) betalat sin egen personal, utan motivering, mer än tjänstemän i samma situation som arbetar för andra EU-institutioner.

80. När ett förslag till rekommendation avvisas är det enda ytterligare steg som ombudsmannen kan ta att åberopa artikel 3.7 i Europeiska ombudsmannens stadga och skicka en särskild rapport till parlamentet. I ombudsmannens årsrapport för 1998 påpekade han att möjligheten för honom att lägga fram en särskild rapport för parlamentet är av ovärderligt värde för hans arbete. Han tillade att särskilda rapporter därför inte bör läggas fram alltför ofta, utan endast i viktiga frågor där ämnet är av allmänt intresse och där parlamentet kan vidta åtgärder för att bistå ombudsmannen. Årsrapporten för 1998 överlämnades till och godkändes av Europaparlamentet.

81. Denna undersökning har belyst ett fall av administrativa missförhållanden i en fråga som är av allmänt intresse för EU:s offentliga förvaltning. På grundval av sina erfarenheter från behandlingen av detta klagomål hittills anser ombudsmannen dock att det i detta särskilda fall inte finns några verkliga utsikter till politiska åtgärder från parlamentets sida som skulle leda till att administrationen ändrar sin ståndpunkt. Detta gäller i ännu högre grad eftersom revisionsrätten ännu inte har tagit slutlig ställning i denna fråga, trots att den identifierade problemet i sina årsrapporter för 2008 och 2009.

82. Mot bakgrund av tribunalens ovannämnda dom kan det mycket väl vara så att revisionsrätten kommer att ta upp denna fråga igen i sin rapport för 2010 och slutgiltigt ta ställning till parlamentets praxis. Ombudsmannen kommer därför att informera revisionsrätten om detta beslut. I detta sammanhang beklagar ombudsmannen att man måste konstatera att parlamentets svar på anmärkningarna om den aktuella frågan i revisionsrättens rapport för 2009 inte var särskilt uppmuntrande. Även om parlamentets svar utfärdades efter det att tribunalen hade avkunnat sin dom i det ovannämnda målet upprepar parlamentet helt enkelt att det ”till fullo delar revisionsrättens försiktiga inställning [att invänta domstolens avgöranden] och kommer att fortsätta att undersöka frågan i sak”.

83. Slutligen verkar det som om parlamentets avdelningar för internrevision fortfarande undersöker de ekonomiska konsekvenserna av parlamentets praxis och kommer att lägga fram sina slutsatser inom en snar framtid. Genom att fokusera parlamentets uppmärksamhet på de ekonomiska konsekvenserna av dess praxis skulle dessa slutsatser kunna hjälpa parlamentet att göra en fullständig omprövning av praxisen och kanske få parlamentet att dra slutsatsen att en korrigering av dess politik i framtiden, såsom ombudsmannen har rekommenderat, inte bara skulle främja lagligheten och en god förvaltning, utan också vara nödvändig för att skydda unionens ekonomiska intressen.

84. Ombudsmannen beslutar därför att avsluta sin undersökning med den kritiska anmärkningen nedan. Han beslutar vidare att översända sitt beslut till revisionsrätten och till ordförandena för de tre instanserna vid Europeiska unionens domstol (domstolen, tribunalen och personaldomstolen). På grund av relevansen i de administrativa frågor som rör EU:s offentliga förvaltning kommer ombudsmannen också att översända sitt beslut till ordföranden för kollegiet av förvaltningschefer och till ordföranden för den gemensamma kommitté som ansvarar för att harmonisera genomförandet av tjänsteföreskrifterna för EU-tjänstemän.

B. Slutsatser

På grundval av sin undersökning av dessa klagomål avslutar ombudsmannen det med följande kritiska anmärkning:

Parlamentets praxis att tillämpa en multiplikationsfaktor på 1 på lönerna för sina tjänstemän som två år efter sin första befordran fortfarande har en multiplikationsfaktor på mindre än 1.

a) inte är förenlig med artikel 7.7 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna,

b) leder till orättvis ekonomisk behandling av dess tjänstemän, beroende på datumen för deras respektive befordringar, och

c) ger sina tjänstemän en tydlig ekonomisk fördel framför tjänstemän som arbetar för andra EU-institutioner.

Praxis strider således mot artiklarna 4 (”laglighet”), 5 (”frånvaro av diskriminering”) och 11 (”rättvisa”) i den europeiska kodexen för god förvaltningssed och utgör ett allvarligt administrativt missförhållande.

Klaganden och parlamentet kommer att informeras om detta beslut.

Ombudsmannen anser det också lämpligt att informera revisionsrätten och ordförandena för de tre instanserna vid Europeiska unionens domstol (domstolen, tribunalen och personaldomstolen) samt ordförandena för de administrativa organ som ansvarar för att harmonisera genomförandet av tjänsteföreskrifterna för EU-tjänstemän (kollegiet för förvaltningschefer och kommittén för tjänsteföreskrifterna [25]) om detta beslut.

 

P. Nikiforos Diamandouros

Utfärdat i Strasbourg den 29 september 2011

---

[1] EUT L 124, 27.4.2004, s. 1.

[2] Ärendena 2986/2008/MF och 2987/2008/MF har behandlats gemensamt.

[3] Artikel 8.2 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna har följande lydelse: ”Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 7 i denna bilaga skall grundmånadslönen fastställas för varje lönegrad och löneklass på grundval av tabellen i artikel 66 i tjänsteföreskrifterna. För tjänstemän som har rekryterats före den 1 maj 2004 och fram till dess att deras första befordran träder i kraft efter detta datum skall tabellen vara följande (...).

[4] Mål F-22/07, Lafili mot kommissionen, dom av den 4 september 2008, EUT C 313, 6.12.2008, s. 56, punkt 91 (fransk originalversion): "En tout état de cause, la thèse défendue par le requérant comporterait une dérogation illimite dans le temps à l'article 66 du statut, ce que l'article 7, paragraphe 7, de l'annexe XIII ne prévoit pas non plus expressément, et irait à l'encontre de l'économie même d'une disposition transitoire, ainsi qu'il ressort des points 85 à 87 du présent arrêt. " Överklagande ingett den 13 november 2008 (EUT C 19, 24.1.2009, s. 31)

[5] I artikel 7.2 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

"För varje tjänsteman skall en multiplikationsfaktor beräknas den 1 maj 2004. Denna multiplikationsfaktor skall vara lika med förhållandet mellan den grundmånadslön som betalats ut till en tjänsteman före den 1 maj 2004 och det tillämpliga belopp som anges i artikel 2.2 i denna bilaga.”

[6] Se punkt 85 i mål F-22/07 som har följande lydelse (fransk originalversion):

”Le Statut des Fonctionnaires est entré en vigueur le Ier mai 2004 de telle sorte que, sous réserve des dispositions transitoires et de principes généraux tels que le principe de sécurité juridique, de non-rétroactivité ou de protection des droits des acquis, les dispositions nouvelles du statut qui régissent la nouvelle structure de carrière et le traitement mensuel de base s'appliquent aux situations à naitre.”

[7] PV BUR 22-09-2008 (finns på parlamentets intranät).

[8] EUT C 287, 2008, s. 111–114.

[9] Referens PE 339.484/BUR (finns på parlamentets intranät).

[10] Meddelande från revisionsrätten nr 01/07 med titeln "Förflyttning till en högre löneklass efter befordran sedan reformen av tjänsteföreskrifterna."

[11] Meddelande från domstolens avdelningar nr 04/07 med titeln "Förflyttning till en högre löneklass efter befordran sedan reformen av tjänsteföreskrifterna".

[12] Punkt 83 i domen Lafili har följande lydelse: "(…) le libellé de l’article 7, paragraferna 6 och 7, est suffisamment ambivalent pour justifier la recherche d’une interprétation non exclusivement littérale qui soit conforme à l’économie et à la finalité des dispositions transitoires en cause."

[13] Ombudsmannen erinrar dock om att domstolen är den högsta myndigheten för tolkning av unionsrätten.

[14] Se artikel 4 (laglighet), artikel 5 (frånvaro av diskriminering) och artikel 11 (rättvisa) i den europeiska kodexen för god förvaltningssed (www.ombudsman.europa.eu).

[15] EUT C 269, 10.11.2009, s. 1.

Tribunalens dom av den 2 juli 2010 i mål T-485/08, Lafili mot kommissionen (ännu ej offentliggjord i rättsfallssamlingen).

[17] Bilaga 9.4 till revisionsrättens årsrapporter för budgetåret 2009 - EUT C 303, 9.11.2010.

[18] Det relevanta utdraget har följande lydelse: "Europaparlamentet delar revisionsrättens processuella strategi och kommer att invänta domstolens slutliga avgöranden".

[19] Punkt 90 i domen i mål T-485/08 P har följande lydelse (fransk originalversion):

”Les trois premières phrases de l’article 7, paragraphe 7, de l’annexe XIII du statut instituent un mécanisme visant à ramener progressivement ce facteur à l’unité et, ainsi, à en neutraliser les effets.”

[20] Ombudsmannens betoning.

[21] Punkt 130 i domen har följande lydelse:

”Toutefois, dans l’hypothèse inverse, à savoir celle d’un fonctionnaire qui, dans les mêmes circonstances, se voit appliquer un facteur de multiplication inférieur à l’unité, l’article 7, paragraphe 6, dernière phrase, de l’annexe XIII du statut conserve pleinement sa signification.”

[22] Artikel 7.6 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”En ny multiplikationsfaktor ska fastställas vid denna första befordran. Denna multiplikationsfaktor ska vara lika med förhållandet mellan de nya grundlöner som följer av tillämpningen av punkt 5 och det tillämpliga beloppet i artikel 2.2 i denna bilaga. Om inte annat följer av punkt 7 ska denna multiplikationsfaktor tillämpas på lönen efter uppflyttning i löneklass och anpassning av lönerna.”

[23] Ombudsmannens betoning.

[24] Ombudsmannens betoning.

[25] Kommittén för tjänsteföreskrifterna inrättas genom tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen.