Bakgrunden till klagomålet

1. Klaganden, som är irländsk medborgare, arbetade och bodde i X EU-land från Y till Z. En domstol i X EU-land beviljade honom skilsmässa i Z, strax innan han återvände till Irland. Domstolen i X-landet tog också ställning till storleken på det underhållsbidrag som han var tvungen att betala till sin före detta fru och sina barn.

2. År 2000 ansökte klagandens före detta hustru, som under tiden flyttade till Irland, om en andra dom om äktenskapsskillnad och en andra dom om underhållsskyldighet i Irland.

3. Efter ett avgörande från en High Court beslutade Irlands högsta domstol 2008 att denna andra skilsmässa kunde fortsätta. Dessutom vägrade den senare att erkänna giltigheten i Irland av X EU-lands skilsmässa från Z. Högsta domstolens ovannämnda beslut grundades på den traditionella common law-doktrinen om "hemvist", enligt vilken klaganden hade behållit sin "hemvist" i Irland trots att han var stadigvarande bosatt i X EU-landet vid den tidpunkt då han ansökte om skilsmässa i det landet. Beslutet grundades således på de irländska behörighetsregler om äktenskapsskillnad som gällde när äktenskapsskillnaden mellan X EU-länder beviljades [1], dvs. innan förordningen om domstols behörighet och om erkännande av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (den så kallade Bryssel II-förordningen [2]) trädde i kraft i mars 2001 [3].

4. När det gäller den andra domen om underhållsskyldighet godtog den irländska högsta domstolen också det förfarande som inletts av klagandens före detta maka och vägrade att erkänna Z:s dom om underhållsskyldighet i X EU-landet. Som grund för detta beslut åberopade den artikel 27.4 i 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område [4] (nedan kallad 1968 års konvention). Denna artikel har följande lydelse: ”En dom ska inte erkännas … om domstolen i ursprungsstaten i en dom för att komma fram till sin dom har avgjort en preliminär fråga om fysiska personers rättsliga ställning eller rättskapacitet, makars förmögenhetsförhållanden, testamente eller arv på ett sätt som strider mot en bestämmelse i den internationella privaträtten i den stat där domen görs gällande, såvida inte samma resultat skulle ha uppnåtts genom tillämpning av den statens internationella privaträtt.” De irländska domstolarna ansåg att domstolen i X-medlemsstaten inte beaktade den relevanta irländska lagvalsregeln om hemvist. Därför stred dess beslut i den inledande frågan om parternas personliga ställning (som måste besvaras innan domen om underhållsskyldighet kunde meddelas) mot irländsk internationell privaträtt. Den irländska domstolen fann också att förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (den så kallade Bryssel I-förordningen)[5], som ersatte 1968 års konvention från och med mars 2002, inte var tillämplig.

5. Trots klagandens begäran ansåg den irländska högsta domstolen att det inte var lämpligt att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen på grundval av protokollet om domstolens tolkning av Brysselkonventionen (nedan kallat protokollet)[6]. Högsta domstolen begärde inte heller en tolkning av Bryssel I- och II-förordningarna, som enligt klaganden var relevanta i hans fall.

6. År 2008 vände sig klaganden till kommissionen och klagade över att Irland hade överträtt EU-rätten på grund av de irländska domstolarnas ovannämnda beslut. Klaganden hävdade att Irland hade i) brutit mot fördraget och principerna i Bryssel I- och Bryssel II-förordningarna, ii) diskrimineras på grund av klagandens irländska medborgarskap, iii) utdömde en "påföljd" för att ha utövat sin rätt till fri rörlighet, och iv) underlåtit att skydda sina rättigheter till följd av sitt EU-medborgarskap. Han tillade att den irländska högsta domstolens vägran att hänskjuta frågan till EU-domstolen var rättsstridig.

7. År 2008 registrerades hans klagomål som ett överträdelseklagomål och tilldelades kommissionens generaldirektorat för rättvisa, frihet och säkerhet [7] (GD Rättsliga frågor).

8. Den 30 november 2008 förhörde sig klaganden om sitt klagomål genom en skrivelse till kommissionens generalsekreterare. Den 10 december 2008 och den 1 januari 2009 skickade han e-postmeddelanden till den tjänsteman som handlägger hans ärende.

9. Den 7 januari 2009 besvarade generalsekreteraren klagandens skrivelse av den 30 november 2008. Hon uppgav att hon hade kontrollerat statusen för hans klagomål hos GD Rättsliga frågor och att det visade sig att det fortfarande höll på att undersöka fakta i klagomålet och skulle informera klaganden om hur det fortskred.

10. Den 29 januari 2009 besvarade GD Rättsliga frågor hans klagomål i sak och informerade klaganden om att kommissionen inte hade konstaterat någon överträdelse av EU-lagstiftningen från Irlands sida eftersom ingen EU-lagstiftning var inblandad: ”Inga gemenskapsregler är tillämpliga på erkännandet av domen från X EU-land om äktenskapsskillnad från Z eller domen från X EU-land om underhållsskyldighet. Irländsk lagstiftning är därför fortfarande tillämplig." Det fanns därför ingen rättslig grund för kommissionen att ingripa. Ingen av Brysselförordningarna var tillämplig på erkännandet av X-EU-landsdomen daterad Z i Irland. I dessa förordningar föreskrivs att de endast ska tillämpas på rättsliga förfaranden som inleds efter det att de har trätt i kraft. Kommissionen noterade att problemet härrör från de två olika jurisdiktionerna vid den tidpunkten: Domstolen i X EU-land var behörig enligt sin internationella privaträtt på grund av anknytningskriteriet ”hemvist”, medan den irländska domstolen var behörig enligt sin internationella privaträtt på grund av anknytningskriteriet ”hemvist”. Kommissionen tillade att denna situation inte kan uppstå i dag eftersom Bryssel II-förordningen bis (i kraft sedan 1995) förhindrar sådana konkurrerande jurisdiktioner och deras konsekvenser på grundval av regeln om litispendens. Denna lagstiftning är dock inte retroaktiv. Kommissionen drog slutsatsen att förekomsten av ett slutligt avgörande från en appellationsdomstol inte lämnar något utrymme för oss att söka en annan lösning på något annat sätt.

11. Den 16 februari 2009 överklagade klaganden ovannämnda beslut. Han ansåg sammanfattningsvis att kommissionen endast hade behandlat de aspekter av hans klagomål som rörde vägran att erkänna domen om äktenskapsskillnad och underhåll från X EU-land och hade ignorerat de återstående aspekterna, såsom i) de påstådda kränkningarna av hans medborgerliga rättigheter, ii) Den omständigheten att den motivering som Irlands högsta domstol använde vid tillämpningen av artikel 27.4 i Brysselkonventionen var oförenlig med rättssäkerhetsprincipen. iii) Påstådd bristande efterlevnad av principerna i båda Brysselförordningarna. och iv) den irländska högsta domstolens vägran att hänskjuta ärendet till EU-domstolen. Han betonade att kommissionen inte beaktade hans argument att även om den irländska domstolen inte erkände äktenskapsskillnaden mellan X EU-länder, borde den inte ha godtagit sin behörighet i fråga om den nya domen om underhållsskyldighet, eftersom talan redan hade väckts vid X EU-domstol i samma ärende och de kompletterande domarna omfattades av 1968 års konvention och Bryssel I-förordningen. Han hänvisade till regeln om litispendens i artikel 21 i 1968 års konvention och i artikel 27.2 i Bryssel I-förordningen med samma lydelse. Sammanfattningsvis ansåg han att den irländska högsta domstolen borde ha tillämpat principerna i Bryssel I-förordningen, eftersom den var i kraft vid tidpunkten för denna domstols avgörande.

12. Kommissionen svarade den 30 april 2009 och vidhöll sin åsikt att i) Bryssel I-förordningen inte var tillämplig på klagandens fall och ii) Irlands högsta domstol tillämpade artikel 27.4 i 1968 års Brysselkonvention korrekt genom att inte erkänna X-EU-landsdomen i fråga. Kommissionen upprepade att 1968 års konvention inte är en del av gemenskapsrätten. Till följd av detta ansåg kommissionen att den inte kunde vidta åtgärder mot överträdelser enligt konventionen. Kommissionen förklarade att litispendensregeln i Bryssel I-förordningen inte kan tillämpas i klagandens fall eftersom äktenskapsskillnaden mellan X EU-länder meddelades i Z, det vill säga långt innan Bryssel I-förordningen trädde i kraft och därför inte var anhängig. Klaganden och hans före detta maka var redan bosatta i Irland och omfattades därför av de irländska domstolarnas behörighet i underhållsmålet. Kommissionen förklarade vidare, analogt med hänvisning till Piatkowski-domen [8] om sociala trygghetsförmåner, att EU-lagstiftningen inte kan garantera att ett byte av bosättningsort är helt neutralt i fråga om personlig status. Även om tillämpningen av nationell rätt till följd av byte av bosättningsort är mindre förmånlig, är nationell rätt i en viss medlemsstat fortfarande förenlig med unionsrätten om den inte missgynnar den medborgare som flyttat till den i förhållande till medborgare som utövar sin verksamhet i den medlemsstaten. Slutligen instämde inte kommissionen i klagandens tolkning att irländsk lag om erkännande av äktenskapsskillnad är diskriminerande på grund av nationalitet om den beviljas efter eller före 1986. Domstolen angav att syftet med artikel 12 i EG-fördraget [9] om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet inte är att förhindra att nationella bestämmelser ändras med tiden.

13. Den 25 maj 2009 skrev klaganden ytterligare en skrivelse till kommissionen där han uttryckte sitt missnöje med svaret ovan. Han upprepade att när gemenskapen väl har lagstiftat får medlemsstaterna inte göra något som hindrar syftet med EU:s regler (han hänvisade till Wienkonventionen om traktaträtten [10].) Även om X EU-ländernas domar om äktenskapsskillnad och underhåll inte skulle omfattas av Brysselförordningarna borde Irland ha respekterat principerna i dessa förordningar och inte ha skapat ”en ny äktenskapsskillnad”, eftersom en äktenskapsskillnad redan hade beviljats mellan samma parter. Han förklarade också att hans påstående om diskriminering på grund av nationalitet gällde den irländska domstolens bedömning av hans hemvist (att han alltid hade sin hemvist i Irland trots att han faktiskt hade sin hemvist i EU-landet i sju år). Klaganden hänvisade också till domen i målet De Wolf mot Cox [11], där EG-domstolen fastslog att när en domstol vid vilken talan först väckts redan har avkunnat en dom skulle ett godtagande av en ansökan som rör samma sak och mellan samma parter vara oförenligt med artikel 26 i 1968 års konvention [12]. I detta sammanhang förstod han inte den verkliga innebörden av kommissionens uttalande att eftersom klaganden och hans före detta hustru båda hade flyttat till Irland omfattades de båda av de irländska domstolarnas behörighet i fråga om underhåll. Slutligen noterade klaganden att hans påstående om kränkning av medborgerliga rättigheter inte alls besvarades av kommissionen och att 1968 års konvention anges som "gällande gemenskapslagstiftning "på webbplatsen EU/Europa, under rubriken "Register över gällande EU-lagstiftning".

14. Den 5 juni 2009 träffade tjänstemän från GD Rättsliga frågor och GD Medborgarskap klaganden för att diskutera de argument som diskuterats tidigare i de utväxlade skrivelserna. Klaganden hänvisade till domen i målet De Wolf mot Cox. Kommissionen instämde inte i klagandens tolkning att litispendensprincipen skulle förbjuda de irländska domstolarna att pröva hans fall, eftersom endast erkännandet kunde diskuteras så snart domstolen i X EU-land hade meddelat sin dom. Frågorna om fri rörlighet och EU-medborgarskap diskuterades också i detta sammanhang.

15. Därefter skickade klaganden e-postmeddelanden till kommissionen den 8 juni, den 14 september och den 23 oktober 2009. Klaganden fick inget mottagningsbevis eller svar i sak på dessa e-postmeddelanden.

16. Han skrev också till kommissionens generalsekreterare den 14 oktober 2009 och fick svar den 12 november 2009. Det undertecknades av generaldirektören för GD Rättsliga frågor.

17. I detta svar vidhöll kommissionen sin tidigare ståndpunkt vad gäller tillämpligheten av 1968 års konvention, och inte Brysselförordningarna, på klagandens fall. När det gäller den påstådda diskrimineringen angav kommissionen att artikel 12 i EG-fördraget [13] jämförd med artikel 18 i EG-fördraget [14] förbjuder all diskriminerande behandling på grund av nationalitet i en medlemsstat mellan dess medborgare och medborgare i en annan medlemsstat. I de irländska behörighetsreglerna behandlades klaganden, en irländsk medborgare, som en irländsk medborgare och det förekom därför ingen diskriminering på grund av nationalitet. När det gäller klagandens påstående att han straffades för att ha återvänt till Irland hänvisade kommissionen till D'Hoops [15] rättspraxis, där det anges att EU-medborgarskapet gör det möjligt för migrerande EU-medborgare som befinner sig i samma situation att åtnjuta samma rättsliga behandling oavsett nationalitet. Kommissionen tolkade D'Hoop så, att de nationella bestämmelser som är tillämpliga på återvändande medborgare inte bör vara mindre förmånliga än de som är tillämpliga på medborgare som inte har utnyttjat rätten till fri rörlighet. Det faktum att de irländska domstolarna var behöriga i mål om äktenskapsskillnad mellan medborgare som vistades i landet och även i mål om äktenskapsskillnad mellan klaganden, en irländsk medborgare, som flyttade till ett annat land, visar att det inte förekom någon mindre förmånlig behandling. Kommissionen erinrade också om att EU-lagstiftningen (när det gäller beskattning, se Block [16] och när det gäller social trygghet, se Piatkowski [17]) inte ger någon garanti för att en EU-medborgare som flyttar sin verksamhet till en annan medlemsstat än den där han tidigare var bosatt kommer att vara neutral. De irländska bestämmelserna är till sin natur neutrala och straffar inte dem som de vänder sig till för att ha utövat sin rätt till fri rörlighet. Även om det finns en skillnad i klagandens personliga status i Irland och X EU-landet är detta inte ett hinder för rätten till fri rörlighet. Å andra sidan är bestämmelserna om personlig status inte en del av EU-lagstiftningen utan en del av den nationella lagstiftningen. Tillämpningen av irländska regler om personlig status i klagandens fall kan betraktas som ofördelaktig för honom, men detta är en "olycklig "konsekvens av skillnaderna mellan nationella regler om personlig status i Irland och X EU-landet.

18. Klaganden var inte nöjd med innehållet i kommissionens svar och vände sig till ombudsmannen den 17 november 2009.

Föremålet för utredningen

19. Ombudsmannen beslutade att inleda denna undersökning av följande påståenden och anspråk:

Anklagelser:

(1) Kommissionen underlät att behandla och besvara klagandens argument om

a) Domen i målet De Wolf mot Cox.

b) Kommissionens webbplats om gemenskapslagstiftning.

c) Den irländska högsta domstolens åsidosättande av unionsrätten genom att inte ställa en specifik tolkningsfråga. och

d) Det faktum att Irlands högsta domstol, mot bakgrund av Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969 [18], inte bör agera i strid med Brysselförordningarnas syfte och syfte.

(2) Kommissionen underlät att bekräfta och i sak besvara de e-postmeddelanden som klaganden skickade till GD Rättsliga frågor den 8 juni, den 14 september och den 23 oktober 2009.

Påstående:

Kommissionen bör ge ett uttömmande svar på alla klagandens argument.

Utredningen

20. Den 17 november 2009 lämnade klaganden in ett klagomål till ombudsmannen. Han kompletterade sitt klagomål den 3 och 7 december 2009. Klagomålet vidarebefordrades till kommissionen med en begäran om yttrande över dess innehåll senast den 30 april 2010. Efter mottagandet översändes kommissionens yttrande till klaganden med en uppmaning att inkomma med synpunkter. Klaganden inkom med sina synpunkter den 29 maj 2010.

Ombudsmannens analys och slutsatser

A. Påstådd underlåtenhet från kommissionens sida att bemöta och ge ett lämpligt svar på klagandens specifika argument och relaterade påstående

Argument som framförts till ombudsmannen

21. Sammanfattningsvis ansåg klaganden att de irländska domstolarnas vägran att erkänna den dom om äktenskapsskillnad och underhåll efter äktenskapsskillnad som utfärdats i en annan medlemsstat, och det efterföljande godtagandet av deras egen behörighet i fråga om en ”ny” dom om äktenskapsskillnad och underhåll, strider mot EU-lagstiftningen. Han hänvisade särskilt till Bryssel I- och II-förordningarna i detta avseende. Han ansåg också att 1968 års konvention inte tillämpades korrekt och hävdade att om äktenskapsskillnaden och dess ekonomiska konsekvenser avgörs av en domstol i en medlemsstat bör de relevanta domarna automatiskt erkännas överallt i EU.

22. Han hänvisade till EG-domstolens dom i målet De Wolf mot Cox [19], där domstolen fastslog att när en domstol vid vilken talan först väckts redan har meddelat en dom, skulle godtagandet av en grund för talan som rör samma sak och mellan samma parter vara oförenligt med artikel 26 i 1968 års konvention. I detta sammanhang förstod han inte den verkliga innebörden av kommissionens uttalande i dess skrivelse av den 30 april 2009 att eftersom klaganden och hans före detta hustru båda hade flyttat till Irland omfattades de båda av de irländska domstolarnas behörighet i fråga om underhåll.

23. Han hävdade också att medlemsstaterna, mot bakgrund av Wienkonventionen om traktaträtten [20], när Europeiska gemenskapen har lagstiftat, inte får göra något som skulle kunna hindra syftet med gemenskapsbestämmelserna. Även om X-EU-landets äktenskapsskillnad daterad till Z och underhållsdomar daterade till Z inte omfattades av de Brysselförordningar som var tillämpliga sedan 2001 och 2002, borde den irländska högsta domstolens beslut 2008 ha respekterat principerna i dessa förordningar och därmed inte ha skapat”en ny äktenskapsskillnad” om det redan fanns en äktenskapsskillnad mellan samma parter.

24. I sitt yttrande till ombudsmannen ansåg kommissionen att det inte hade skett någon överträdelse av EU-rätten i klagandens fall som skulle kräva att ett förfarande enligt artikel 258 i EUF-fördraget inleddes.

25. Kommissionen ansåg vidare att den hade svarat tillräckligt och redogjort för sina synpunkter i de skrivelser som den skickade till klaganden. Den noterade att huvudproblemet var att klaganden inte höll med kommissionen om att hans fall borde behandlas inom ramen för 1968 års konvention och inte, som han trodde, enligt Bryssel I-förordningen. I detta avseende påpekade domstolen att det är uppenbart att artikel 66 i Bryssel I-förordningen endast är tillämplig på rättsliga förfaranden som inletts efter dess ikraftträdande, det vill säga efter den 1 mars 2002. Eftersom talan väcktes av klagandens maka år 2000 är 1968 års konvention den korrekta rättsliga ramen. I detta avseende erinrade kommissionen om sin skrivelse till klaganden av den 30 april 2009, i vilken den förklarade att kommissionen, med tanke på att 1968 års konvention är ett internationellt avtal som ingåtts mellan medlemsstaterna och därmed en del av internationell rätt och inte ett gemenskapsrättsligt instrument, inte har befogenhet att kontrollera dess tillämpning. Kommissionen ansåg därför inte att det var nödvändigt att i detalj ta ställning till alla klagandens påståenden om att den irländska högsta domstolens tolkning av 1968 års konvention var korrekt (såsom påståendet om att den irländska domen var felaktig mot bakgrund av domen i det ovannämnda målet De Wolf mot Cox). Detta synsätt förstärktes av att den irländska högsta domstolen grundade sin tolkning på artikel 27.4 i 1968 års konvention som inte ingår i Bryssel I-förordningen.

26. Kommissionens tjänstemän förklarade dock detta muntligen för klaganden vid mötet den 5 juni 2009, och klagandens efterföljande e-postmeddelande av den 8 juni 2009 visar att han hade tagit del av dessa förklaringar, även om han inte höll med dem. I sitt svar till klaganden av den 12 november 2009 klargjorde kommissionen dessutom sin uppfattning att litispendensregeln i Bryssel I-förordningen (artikel 27.2) inte är tillämplig i hans fall. Klaganden hänvisade till denna tolkning när han hänvisade till rättspraxis i målet De Wolf mot Cox.

27. När det gäller kommissionens webbplats om gemenskapslagstiftning betonade kommissionen att klaganden inte nämnde någon konkret webbplats med uppenbara fel. På de vanligaste webbplatserna om civilrättsligt samarbete nämns att 1968 års konvention ersattes av Bryssel I-förordningen. Kommissionen tillhandahöll länkar till dessa webbplatser.

28. När det gäller den irländska högsta domstolens eventuella skyldighet att ställa en tolkningsfråga till EU-domstolen noterade kommissionen för det första att möjligheten att ställa denna typ av frågor med avseende på 1968 års konvention grundar sig på protokollet till den konventionen om EU-domstolens tolkning av konventionen av den 3 juni 1971 och inte på artikel 267 i EUF-fördraget. Den omfattas således av internationell rätt.

29. När det gäller klagandens argument om den irländska högsta domstolens skyldighet att inte agera i strid med Brysselförordningarnas syfte och syfte noterade kommissionen att Bryssel I-förordningen, såsom förklaras i dess skrivelse till klaganden av den 29 januari 2009, inte bör tillämpas retroaktivt utan endast på rättsliga förfaranden som inletts efter den 1 mars 2002 (”Detta omfattar förordningens syfte och syfte”). Sammanfattningsvis delade kommissionen inte klagandens uppfattning att Irlands högsta domstol agerade i strid med Bryssel I-förordningen.

30. I sina synpunkter uppgav klaganden att kommissionen inte hade besvarat många av hans argument, till exempel det faktum att den irländska högsta domstolen vid tidpunkten för sitt beslut var skyldig att se till att den senare var förenlig med Brysselförordningarna. Enligt klaganden är övergångsbestämmelserna i förordningarna avsedda för fall där frågan prövas för första gången mellan samma parter. Klaganden hävdade att även om de irländska domstolarna inte var skyldiga att anta åtgärderna i Brysselförordningarna före utgången av tidsfristen för införlivande, ”var de under denna period skyldiga att avstå från att vidta åtgärder som allvarligt kunde äventyra det föreskrivna resultatet”. Han hänvisade till relevant rättspraxis i detta avseende [21].

31. Klaganden betonade att kommissionen uppgav att domen i målet De Wolf mot Cox inte är tillämplig i hans fall, men att den inte vederbörligen förklarade varför. Dessutom hävdade han att kommissionens tolkning av artikel 27 i Bryssel I-förordningen om litispendens är oförenlig med denna rättspraxis, som hänvisar till motsvarande klausul i 1968 års konvention (artikel 21). Kommissionen uppgav att denna artikel endast är tillämplig när talan väcks samtidigt i olika medlemsstater, medan EG-domstolen i ovannämnda dom slog fast att den motsvarande klausulen i 1968 års konvention (artikel 21) även är tillämplig när en domstol i en annan medlemsstat redan har avgjort samma fråga. Klaganden ansåg att övergångsbestämmelserna i Brysselförordningarna endast omfattar de förfaranden som inletts för första gången.

32. När det gäller webbplatsen noterade klaganden att 1968 års konvention finns i registret över gällande gemenskapslagstiftning på webbplatsen EUR-Lex och att den också förtecknas under ”Gemenskapsinstrument som existerar vid tidpunkten för begäran om yttrande”. Kommissionen ansåg dock i sin korrespondens med klaganden att 1968 års konvention inte är en del av gemenskapsrätten. Klaganden ansåg att situationen hade förändrats fram till 2008, även om detta kunde ha varit fallet 1968. Han påpekade att EG-domstolen har en mycket bred syn på vad EU-rätten är (klaganden hänvisade i detta avseende till domstolens yttrande 1/03 av den 7 februari 2006 [22]).

33. Han utvecklade också sin ursprungliga uppfattning om varför den irländska högsta domstolens beslut strider mot principerna i Wienkonventionen. Han ansåg att den irländska domstolen inte borde ha tillämpat artikel 27.4 i 1968 års konvention efter det att Irland redan hade samtyckt till att ansluta sig till Bryssel I-förordningen, där det inte finns någon jämförbar artikel.

34. Slutligen kommenterade han de irländska domstolarnas kunskaper om unionsrätten, deras tolkning av begreppet hemvist och andra aspekter av irländsk materiell rätt och rättspraxis.

Ombudsmannens bedömning

Inledande anmärkningar om klagandens synpunkter på de irländska institutionerna och lagstiftningen

35. Ombudsmannen har befogenhet att ta emot klagomål om missförhållanden i unionsinstitutionernas, unionsorganens eller unionsbyråernas verksamhet [23]. Han kan inte handlägga klagomål mot nationella myndigheter.

36. Följaktligen ska ombudsmannen i detta beslut inte hänvisa till klagandens redogörelse för de nationella myndigheternas åtgärder, eftersom detta faller utanför ombudsmannens undersökningsbefogenheter.

Inledande anmärkningar om kommissionens vägran att i sak inleda ett överträdelseförfarande

37. Klagandens överträdelseklagomål gällde de irländska domstolarnas påstådda överträdelse av gemenskapsrätten när det gäller de senares vägran att erkänna a) domen om äktenskapsskillnad och b) domen om underhållsskyldighet som utfärdades av domstolen i X EU-landet i Z och, som en följd av detta, godtagandet av deras egen behörighet i fråga om äktenskapsskillnad och underhållsskyldighet mellan samma parter 2008. När det gäller led a vägrade kommissionen att inleda ett överträdelseförfarande eftersom irländsk lag och inte Bryssel II-förordningen II [24] var tillämplig på erkännandet av äktenskapsskillnaden i fråga. när det gäller b), eftersom 1968 års konvention, som inte var en del av gemenskapsrätten, var tillämplig och inte Bryssel I-förordningen.

38. Ombudsmannen noterar att klaganden först bestrider kommissionens åsikt att ingen av Brysselförordningarna är tillämplig i hans fall, eftersom de endast bör tillämpas på erkännandet av förfaranden som inletts efter det att de trätt i kraft (för Bryssel II-förordningen den 1 mars 2001 och för Bryssel I-förordningen den 1 mars 2002). För det andra anser klaganden att kommissionens argument att 1968 års konvention inte är en del av gemenskapsrätten inte är giltigt.

39. När det gäller den första frågan, som rör övergångsbestämmelserna i förordningarna, instämmer ombudsmannen med kommissionen. Dessa övergångsbestämmelser är tydliga. Enligt artikel 66.1 i Bryssel I-förordningen och artikel 42 i Bryssel II-förordningen ska bestämmelserna i förordningarna endast tillämpas på rättsliga förfaranden som har inletts och på handlingar som har upprättats eller registrerats som officiella handlingar efter deras respektive ikraftträdande.

40. I punkt 2 i ovannämnda artiklar anges dessutom (e contrario) att bestämmelserna i förordningarna inte är tillämpliga på erkännande och verkställighet av domar som meddelats före den dag då förordningarna trädde i kraft. Ombudsmannen noterar att det i punkt 2 föreskrivs följande undantag från ovanstående regel: "[i] om förfarandena i ursprungsmedlemsstaten inleddes innan denna förordning trädde i kraft, skall domar som meddelats efter den dagen erkännas och verkställas i enlighet med kapitel III a om förfarandena i ursprungsmedlemsstaten inleddes efter ikraftträdandet av Bryssel- eller Luganokonventionen både i ursprungsmedlemsstaten och i den anmodade medlemsstaten, b) i alla andra fall, om behörigheten grundades på regler som överensstämde med dem som föreskrivs antingen i kapitel II eller i en konvention som ingåtts mellan ursprungsmedlemsstaten och den anmodade medlemsstaten och som var i kraft när förfarandet inleddes"(min kursivering). När det gäller Bryssel II-förordningen föreskrivs i artikel 42.2 ett undantag enligt vilket ”[e]n dom som efter dagen för denna förordnings ikraftträdande har meddelats i förfaranden som inletts före den dagen skall erkännas och verkställas i enlighet med bestämmelserna i kapitel III om behörigheten grundades på bestämmelser som överensstämde med dem som föreskrivs antingen i kapitel II i denna förordning eller i en konvention som ingåtts mellan ursprungsmedlemsstaten och den anmodade medlemsstaten och som var i kraft när förfarandena inleddes.”(min kursivering)

41. Ombudsmannen känner inte till någon rättspraxis från Europeiska unionen som gör det möjligt att tolka ovanstående övergångsbestämmelser så, att de endast omfattar förfaranden som inletts för första gången (vilket klaganden hävdar i sitt yttrande), oavsett datum för den dom för vilken erkännande/verkställighet begärs. Det förefaller inte heller som om dessa bestämmelser nödvändigtvis bör tolkas tillsammans med bestämmelserna om litispendens (artikel 27 i Bryssel I-förordningen och artikel 11 i Bryssel II-förordningen), såsom klaganden har föreslagit.

42. Av detta följer att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fann att frågan om erkännande/verkställighet i Irland av X-EU-landsdomen om äktenskapsskillnad och underhåll som meddelades i målet Z, det vill säga många år innan de båda förordningarna trädde i kraft, inte kunde omfattas av den sistnämnda förordningen.

43. När det gäller den andra frågan, det vill säga kommissionens åsikt att den inte kunde inleda ett överträdelseförfarande avseende underhållsmålet eftersom 1968 års konvention som tillämpades av de irländska domstolarna inte var en del av gemenskapsrätten, noterar ombudsmannen att 1968 års konvention, i domstolens yttrande av den 7 februari 2006, som klaganden hänvisade till i sitt yttrande, faktiskt nämns i avsnittet med rubriken ”Gemenskapsinstrument som existerar vid tidpunkten för begäran om yttrande”. I punkt 15 i detta yttrande betecknade domstolen emellertid 1968 års konvention ”som en folkrättslig konvention”.

44. Ombudsmannen håller med klaganden om att det inte finns någon enhetlig ståndpunkt i rättsdoktrinen [25] om huruvida de underordnade konventioner (inklusive 1968 års konvention) som medlemsstaterna har ingått på grundval av artikel 293 i EG-fördraget (tidigare artikel 220 i EG-fördraget)[26] utgör en del av gemenskapens rättsordning eller snarare en del av internationell rätt.

45. Detta innebär emellertid inte att kommissionen inte kan anse att 1968 års konvention inte är ett gemenskapsrättsligt instrument utan snarare en del av internationell rätt. Enligt gemenskapsdomstolarnas rättspraxis förfogar kommissionen över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den beslutar huruvida den ska vidta rättsliga åtgärder mot en medlemsstat för en påstådd överträdelse av unionsrätten [27]. Detta utrymme för skönsmässig bedömning bör nödvändigtvis inbegripa ovanstående bedömning.

46. Slutligen har klaganden med rätta påpekat att EG-domstolen har slagit fast att i den mån Bryssel I-förordningen ersätter 1968 års konvention (med undantag för Konungariket Danmark) är domstolens tolkning av denna konvention även tillämplig på förordningen. Bestämmelserna i förordningen och bestämmelserna i 1968 års konvention kan således likställas [28]. Detta innebär dock inte att de irländska domstolarnas erkännande av domen om underhållsskyldighet från X EU-landet Z omfattas av tillämpningsområdet för Bryssel I-förordningen och att kommissionen därför skulle vara behörig att driva de irländska domstolarnas påstådda överträdelse av EU-domstolens tolkning. Den omständigheten att Bryssel I-förordningen ersätter 1968 års konvention och inte innehåller någon bestämmelse som motsvarar artikel 27.4 [29] i 1968 års konvention, tillämpad av den irländska domstolen, påverkar inte ovanstående slutsats.

47. Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att kommissionens beslut att den inte har befogenhet att inleda ett överträdelseförfarande på grundval av artikel 258 i EUF-fördraget (tidigare artikel 226 i EG-fördraget) i klagandens fall är motiverat.

48. Ombudsmannen förstår att klaganden kan bli besviken över kommissionens bristande befogenhet att agera i hans fall, eftersom hans rättsliga situation, såsom kommissionen med rätta påpekade i sin skrivelse till klaganden av den 29 januari 2009, råkade strida mot andan i EU:s rättsordning, nämligen att ett beslut om äktenskapsskillnad som meddelats i en medlemsstat ska erkännas i en annan medlemsstat. Det är också riktigt att artikel 27.4 i 1968 års konvention inte underlättade erkännandet av utländska domar och därför upphävdes genom Bryssel I-förordningen. Kommissionen påpekade med rätta i sin ovannämnda skrivelse att lagen hade ändrats under tiden och att klagandens situation således skulle ha varit en annan om den hade kunnat bedömas på grundval av denna nya lag. Bryssel II-förordningen hindrar i dag två länder från att ha behörighet i samma fråga på grundval av olika nationella lagvalsregler. Som kommissionen med rätta påpekade i sin skrivelse ovan bygger det område med frihet, säkerhet och rättvisa som vi skapar i EU på en patientsammansättning av byggstenar genom lagstiftning under en tidsperiod. Man kan beklaga att dagens regler inte är tillämpliga på frågor som uppstått tidigare, men lagstiftningen är retroaktiv endast under exceptionella omständigheter för vilka särskilda bestämmelser finns. Så är inte fallet här.

Påstådd underlåtenhet att besvara klagandens argument på ett korrekt sätt

49. Mot bakgrund av ovanstående betonar ombudsmannen att i situationer där kommissionen beslutar att den enligt lag är förhindrad att vidta någon som helst åtgärd, även om den övergripande känslan av rättvisa och rättvisa verkligen skulle tyda på att sådana åtgärder bör vidtas, bör kommissionen vara särskilt försiktig och omsorgsfull när den svarar på medborgarnas farhågor.

50. Ombudsmannen noterar i detta avseende att kommissionen i det aktuella fallet inte bara utväxlade brev och e-postmeddelanden med klaganden, utan också träffade honom en gång för att bättre förklara för honom sina åsikter i frågan. Detta bör lovordas.

51. Ombudsmannen kommer således att bedöma kvaliteten på kommissionens förklaring när det gäller tre specifika argument som framförts av klaganden.

Vad gäller domen i målet De Wolf mot Cox

52. I sin dom i målet De Wolf mot Cox tolkade EG-domstolen 1968 års konvention och erkände principen om rättskraft genom att slå fast att "att godta att en talan som rör samma sak och som väckts mellan samma parter kan tas upp till prövning som en talan på vilken en dom redan har meddelats av en domstol i en annan fördragsslutande stat skulle vara oförenligt med innebörden av [artikel 26 i 1968 års konvention, där det föreskrivs att en dom som har meddelats i en fördragsslutande stat skall erkännas i de andra fördragsslutande staterna utan att något särskilt förfarande krävs".

53. Klaganden hänvisade till denna dom genom att säga att han inte kunde förstå varför kommissionen i sin skrivelse av den 12 november 2009 uppgav att han och hans före detta maka bodde i Irland när Irland väckte talan vid de irländska domstolarna och att de därför omfattades av de irländska domstolarnas behörighet i underhållsmålet.

54. Ombudsmannen håller med klaganden om att kommissionens uttalande var beklagligt eftersom det inte verkar lämpligt att i det givna sammanhanget skilja frågan om erkännande av den befintliga domen i X EU-land om underhåll från den irländska jurisdiktionen i samma fråga.

55. Ombudsmannen noterar dock att kommissionen i sitt yttrande och mot bakgrund av domen i målet De Wolf mot Cox ansåg att det var lämpligare att inte ta ställning till den irländska högsta domstolens ståndpunkt. Kommissionen ansåg snarare att den påstådda överträdelsen inte omfattades av dess utredningsbefogenheter. Kommissionens tillvägagångssätt är förståeligt, vilket framgår av punkterna 39–42 ovan. Eftersom kommissionen tydligt redogjorde för sitt tillvägagångssätt i sitt yttrande anser ombudsmannen att ingen ytterligare undersökning är motiverad i detta avseende.

Kommissionens webbplats om gemenskapslagstiftningen

56. I sitt yttrande hänvisade kommissionen till sina två webbplatser (GD Rättsliga frågor och det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område), där det anges att 1968 års konvention ersattes av Bryssel I-förordningen.

57. Denna information är naturligtvis korrekt. Som klaganden emellertid klargjorde i sitt yttrande var hans poäng snarare att kommissionen ansåg att 1968 års konvention inte var ett gemenskapsrättsligt instrument, medan i) förteckningen över gällande gemenskapslagstiftning på webbplatsen EUR-Lex nämner 1968 års konvention och ii) i EG-domstolens yttrande 1/03 [30] anges konventionen under "Gemenskapsinstrument som existerar vid tidpunkten för begäran om yttrande." Mot bakgrund av hans slutsats i punkterna 43-47 ovan anser ombudsmannen emellertid inte att han bör gå vidare med denna fråga.

Vad gäller den irländska högsta domstolens påstådda underlåtenhet att ställa en specifik tolkningsfråga

58. Klaganden hävdade att Irlands högsta domstol åsidosatte EU-rätten genom att inte ställa en preliminär fråga till EU-domstolen om tillämpningen av 1968 års konvention.

59. I yttrandet tog kommissionen tydligt ställning i denna fråga. Den påpekade först att en tolkningsfråga avseende 1968 års konvention måste grundas på protokollet [31] till den konventionen och inte på artikel 267 i EUF-fördraget. Av detta skäl omfattas en sådan tolkningsfråga av internationell rätt och inte av unionsrätten. Mot bakgrund av ovanstående kunde kommissionen inte driva denna fråga enligt artikel 258 i EUF-fördraget.

60. Mot bakgrund av sina slutsatser i punkterna 43–47 ovan anser ombudsmannen att denna förklaring är rimlig.

När det gäller argumentet att Irlands högsta domstol, mot bakgrund av Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969 [32], inte bör agera i strid med Brysselförordningarnas syfte och syfte

61. Klagandens ovannämnda argument framfördes i hans skrivelse till kommissionen av den 25 maj 2009 och i hans e-postmeddelanden av den 14 september och den 23 oktober 2009. Klaganden ansåg sammanfattningsvis att Irlands högsta domstol borde ha beaktat bestämmelserna i Brysselförordningarna för att inte omintetgöra deras syfte och syfte, eftersom den beslutade om erkännande av X EU-lands äktenskapsskillnad (och underhåll) 2008, det vill säga efter det att dessa förordningar redan hade trätt i kraft. I sina synpunkter på yttrandet tillade klaganden att Irland redan hade samtyckt till att delta i Bryssel II-konventionen [33] när den relevanta irländska domstolen inledde ett förfarande om erkännande av äktenskapsskillnad och underhåll till följd av hans före detta hustrus talan år 2000.

62. Ombudsmannen förstår att klaganden genom att framföra detta argument ville hänvisa till artikel 18 i Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969 [34] och artikel 18 i Wienkonventionen om traktaträtten mellan stater och internationella organisationer eller mellan internationella organisationer av den 21 mars 1986. I dessa artiklar föreskrivs att en stat är skyldig att avstå från handlingar som skulle motverka en traktats syfte och syfte när a) den har undertecknat traktaten eller utväxlat instrument som utgör traktaten med förbehåll för ratifikation, godtagande eller godkännande, till dess den har klargjort sin avsikt att inte bli part i traktaten, eller b) den har uttryckt sitt samtycke till att vara bunden av traktaten i avvaktan på att traktaten träder i kraft eller under förutsättning att ikraftträdandet försenas på ett otillbörligt sätt.

63. Enligt ombudsmannens förståelse av klagandens argument ansåg han att Irlands högsta domstol inte borde ha beslutat i strid med bestämmelserna i Brysselförordningarna, som inte tillåter situationer där skillnaderna mellan nationella lagvalsregler om personlig status skulle kunna få konsekvenser för det ömsesidiga erkännandet av en äktenskapsskillnad.

64. I sitt yttrande föreföll kommissionen emellertid förstå klagandens argument på ett annat sätt. Den erinrade om att Bryssel I-förordningen inte bör tillämpas retroaktivt utan endast på rättsliga förfaranden som inletts efter den 1 mars 2002. Kommissionen förklarade att ”detta omfattar förordningens syfte och syfte”.

65. Ombudsmannen är inte övertygad om att kommissionen noggrant analyserade klagandens argument i sitt yttrande.

66. Om klaganden emellertid vill göra en analogi med relevant rättspraxis avseende Wienkonventionen [35] skulle en sådan analogi i det aktuella fallet vara alltför långtgående. Ombudsmannen håller därför inte med om att kommissionen borde ha beaktat en sådan analogi när den beslutade om huruvida dess åtgärder enligt artikel 258 i EUF-fördraget var motiverade eller inte i klagandens fall. Ombudsmannen anser därför att ingen ytterligare undersökning är motiverad när det gäller denna aspekt av klagomålet.

B. Påstådd underlåtenhet från kommissionens sida att bekräfta och i sak besvara de e-postmeddelanden som klaganden skickade till GD Rättsliga frågor den 8 juni, 14 september och 23 oktober 2009

67. I sitt yttrande ansåg kommissionen att den hade svarat på klagandens ovannämnda e-postmeddelanden i sin skrivelse av den 12 november 2009.

68. Ombudsmannen håller med klaganden om att kommissionens skrivelse av den 12 november 2009 inte innehöll något svar i sak på alla de många punkter som han framförde i e-postmeddelandena i fråga.

69. Ombudsmannen noterar att klaganden i sitt e-postmeddelande av den 8 juni 2009 hänvisade till det möte han hade haft med kommissionen den 5 juni 2009. Han förklarade att han ansåg att "diskussionen var mycket öppen med ett bra tillfälle att lägga fram mina synpunkter"och hänvisade till sina synpunkter: i) att artikel 66 i Brysselförordningen I om övergångsbestämmelser inte har någon betydelse för tillämpningen av artikel 27.2 i samma förordning om litispendens, eftersom den senare bör tillämpas från och med den dag då talan väcks och inte från och med den dag då talan väcks, ii) att de irländska domstolarna borde ha avstått från sin behörighet i hans fall eftersom rättskraften enligt 1968 års konvention måste kvarstå enligt Brysselförordningen I, iii) att gemenskapsrätten måste tillämpas teleologiskt, men att irländska domstolar har gjort "allt"som "strider mot de grundläggande principerna"i denna lag.

70. I sitt e-postmeddelande av den 14 september 2009 uppgav klaganden bland annat följande: i) Den mest brådskande frågan för honom var att de irländska domstolarna skulle avstå från sin behörighet. ii) Brysselförordningarnas tydliga syfte är att förhindra nya rättstvister i olika medlemsstater. iii) de förfaranden som avses i förordningarna är de som inleds mellan samma parter för första gången, iv) de irländska domstolarnas behörighet i hans fall helt och hållet reglerades av Brysselförordningarna, v) Han föreslog ett möte med kommissionen. vi) Han bör inte skiljas två gånger, en gång i X EU-landet i Z och sedan igen i Irland, och vii) skrivelsen från kommissionen om att den behandlar frågan skulle göra det möjligt för klagandens advokat att ta upp frågan om behörighet vid den irländska domstolen. Han hänvisade också till viii) den irländska omröstningen om Lissabonfördraget och ix) Wienkonventionen om traktaträtten, som garanterar att EU-rättens syfte inte äventyras.

71. I sitt e-postmeddelande av den 23 oktober 2009 uppgav klaganden att han skulle lämna in sitt ärende till ombudsmannen. I detta avseende hänvisade han bland annat till i) artikel 65 i Amsterdamfördraget och, återigen, Wienkonventionen om traktaträtten när han hävdade att den irländska domstolen 2008 inte borde ha meddelat en dom som stred mot principerna och syftet med förordningarna och ovannämnda artikel i Amsterdamfördraget, ii) regeln om litispendens mot bakgrund av domen i målet De Wolf mot Cox, iii) Relevanta webbplatser om gällande gemenskapslagstiftning där 1968 års konvention nämns. och iv) den irländska högsta domstolens underlåtenhet att hänskjuta en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen.

72. Ovanstående översikt över klagandens påstått obesvarade e-postmeddelanden leder till slutsatsen att det skulle ha varit svårt för kommissionen att svara i sak och uttömmande på alla klagandens farhågor i endast en skrivelse. I sin skrivelse av den 12 november 2009 kunde kommissionen rimligen endast fokusera på vissa punkter som klaganden hade framfört i sina e-postmeddelanden.

73. Ombudsmannen noterar dock att klagandens e-postmeddelanden i fråga rörde samma sakfrågor som beskrivits i hans tidigare korrespondens med kommissionen, som den senare hade svarat på i ett antal brev och e-postmeddelanden (som sammanfattas ovan under rubriken "Bakgrunden till klagomålet"), och även under ett möte, som klaganden själv ansåg vara till nytta.

74. Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen inte att det är nödvändigt för honom att undersöka denna fråga ytterligare.

C. Slutsatser

På grundval av sin undersökning av detta klagomål finner ombudsmannen att inga ytterligare undersökningar är motiverade.

Klaganden och kommissionen kommer att underrättas om detta beslut.

 

P. Nikiforos Diamandouros

Utfärdat i Strasbourg den 7 februari 2011

---

[1] Enligt artikel 41.2 i den irländska grundlag som var i kraft fram till 1995 var det inte tillåtet med äktenskapsskillnad i Irland. Se även punkt 193 i P. Schlossers rapport nedan, i vilken han diskuterar möjligheten i Irland att använda klausulen om offentlig dom för att vägra erkännande av ett utländskt avgörande om underhåll i en dom om äktenskapsskillnad (Rapport om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands associering till konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område och till protokollet om domstolens tolkning av denna konvention, EGT C 59, 1979, s. 71).

[2] EGT L 160, 2000, s. 19.

[3] Den 1 mars 2005 ersattes denna förordning av Bryssel II-förordningen.

[4] EGT L 299, 1972, s. 32.

[5] EGT L 12, 2001, s. 1.

[6] EGT L 24, 1975, s. 28.

[7] Den 1 juli 2010 delades generaldirektoratet för rättvisa, frihet och säkerhet upp i två separata generaldirektorat: GD Rättsliga frågor och GD Inrikes frågor.

[8] Mål C-493/04, Piatkowski, REG 2006, s. I-2369, punkt 34.

[9] Nu artikel 18 i EUF-fördraget.

[10] Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969, som trädde i kraft den 27 januari 1980: Förenta nationerna, Treaty Series, vol. 1155, s. 331.

[11] Mål C-42/76, De Wolf mot Cox, REG 1976, s. 1759, punkterna 10–11.

[12] I denna artikel föreskrivs följande: ”En dom som har meddelats i en medlemsstat ska erkännas i de andra medlemsstaterna utan något särskilt förfarande.”

[13] Nu artikel 18 i EUF-fördraget.

[14] Nu artikel 21 i EUF-fördraget.

Mål C-224/98, D'Hoop, REG 2002, s. I-6191.

[16] Mål C-67/08, Block, REG 2009, s. I-883.

[17] Se fotnot 9.

[18] Se fotnot 11.

[19] Se fotnot 12.

[20] Se fotnot 11.

Mål C-129/96, Inter-Environnement Wallonie, REG 1997, s. I-7411.

[22] "Gemenskapens behörighet att ingå den nya Luganokonventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område", domstolens yttrande 1/03 av den 7 februari 2006.

[23] Artikel 228 i EUF-fördraget.

[24] Se fotnot 3.

[25] För att illustrera detta hänvisar ombudsmannen till två akademikers synpunkter: Ivo Schwartz konstaterade att även om vissa akademiker (Zuleeg, Schlosser) anser att 1968 års konvention är en del av EG:s primärrätt, är den dominerande uppfattningen i den tyska doktrinen att den inte är en del av EG-rätten, utan bör behandlas som en sådan (Ivo Schwartz, «Übereinkommen zwischen den EG-Staaten: Völkerrecht oder Gemeinschaftsrecht?», i: Im Dienste Deutschlands und des Rechts, Festschrift für Wilhelm Grewe, 1981, s. 551. Enligt Margot Horspool utgör "konventioner enligt artikel 293 i … förmodligen en del av gemenskapens rättssystem. När nya medlemsstater ansluter sig till [EU] måste de således ansluta sig till konventionerna som en del av gemenskapens regelverk.” (Margot Horspool, European Union law, Lexis Nexis UK, 2004, s. 81).

[26] Genom EUF-fördraget upphävdes denna artikel.

Mål C-191/95, kommissionen mot Tyskland, REG 1998, s. I-5449, punkt 46. Mål 247/87, Star Fruit mot kommissionen, REG 1989, s. 291. Mål 87/89, Société nationale interprofessionnelle de la tomate m.fl. mot kommissionen, REG 1990, s. I 1981; Förstainstansrättens dom i mål T-182/97, Ségaud mot kommissionen, REG 1998, s. II-271. Se även ombudsmannens beslut om klagomål 962/2006/OV, 3453/2005/GG, 3125/2005/BB, 995/98/OV, 480/2004/TN och 493/2000/ME, som finns på ombudsmannens webbplats (http://www.ombudsman.europa.eu).

[28] Dom av den 10 mars 2009 i mål C-180/06, Ilsinger (REG 2009, s. I-0000), punkt 41.

[29] Denna bestämmelse gjorde det möjligt att vägra erkännande av en dom om ursprungsdomstolen avgjorde den inledande frågan om en fysisk persons status på ett sätt som strider mot en regel i den internationella privaträtten i den stat där erkännandet begärs. Hela texten citeras i punkt 4 i detta beslut.

[30] Se fotnot 19 ovan.

[31] Det bör i detta avseende noteras att de kriterier som EU-domstolen har fastställt för begäran om förhandsavgörande om tolkningen av unionsrätten på grundval av artikel 267 FEUF och artikel 19.3 b FEU även är tillämpliga på de begäranden om tolkning av Brysselkonventionen som ingetts på grundval av protokollet.

[32] Se fotnot 11.

[33] Denna konvention om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar, som är begränsad till äktenskapsmål, har aldrig trätt i kraft. Bryssel II-förordningen ersätter den.

[34] Förenta nationernas fördragssamling, volym 788, s. 354.

Mål T-115/94, Opel Austria mot rådet, REG 1997, s. II-39. Ombudsmannen noterar att detta ärende rör gemenskapernas skyldigheter. I punkterna 91 och 93 i domen slog förstainstansrätten fast att principen om tro och heder är en internationell sedvanerättsregel vars existens erkänns av Internationella domstolen och således är bindande för gemenskapen och att denna princip har kodifierats genom artikel 18 i den första Wienkonventionen. Domstolen slog även fast att principen om tro och heder är en naturlig följd av principen om skydd för berättigade förväntningar inom folkrätten, vilken enligt rättspraxis utgör en del av gemenskapens rättspraxis. Domstolen konstaterade vidare att i en situation där gemenskaperna har deponerat sina instrument för godkännande av ett internationellt avtal och datumet för avtalets ikraftträdande är känt, kan de ekonomiska aktörerna åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar i sin dom för att bestrida institutionernas antagande, under perioden före avtalets ikraftträdande, av varje åtgärd som strider mot bestämmelserna i detta avtal och som kommer att ha direkt effekt på dem efter det att avtalet har trätt i kraft.