1. Bakgrund

Den 10 maj 2016 inledde Europeiska ombudsmannen en strategisk undersökning (OI/4/2016/EA) om huruvida behandlingen av personer med funktionsnedsättning inom ramen för det gemensamma sjukförsäkringssystemet för EU-tjänstemän och deras familjer är förenlig med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Utredningen är särskilt inriktad på kriterierna för erkännande av ”allvarlig sjukdom” – som avgör om sjukvårdskostnader kan ersättas fullt ut – i enlighet med Europeiska kommissionens allmänna genomförandebestämmelser [1]. Underlåtenhet att erkänna ett villkor som en ”allvarlig sjukdom” påverkar den procentandel av kostnaderna som ersätts av det gemensamma sjukförsäkringssystemet. Ombudsmannen är oroad över att dessa kriterier, särskilt kriteriet ”förkortad förväntad livslängd”, inte nödvändigtvis är anpassade till den särskilda situationen för personer med funktionsnedsättning. Många funktionshinder påverkar inte nödvändigtvis den förväntade livslängden negativt, även om de kan ha en mycket betydande inverkan på den berörda personens välbefinnande. De kan dock ge upphov till höga kostnader i form av behandling, medicinering eller särskilda hjälpmedel/utrustning som är nödvändiga för att personen ska kunna delta fullt ut och effektivt i samhället på samma villkor som andra.

Som ett första steg i undersökningen ställde ombudsmannen specifika frågor till kommissionen, som kommissionen besvarade. Ombudsmannens undersökningsgrupp träffade också företrädare för kommissionen för att diskutera ärendet [2].

På grundval av kommissionens svar på hennes frågor identifierade ombudsmannen en rad frågor som hon förväntade sig att lägga fram förslag om för kommissionen. Hon inledde ett riktat samråd där man bad om mottagarnas synpunkter på de relevanta förslagen. Samrådet riktades till Europaparlamentets stödgrupp för personer med funktionsnedsättning (EP DSG), Europeiska kommissionens stödgrupp för personer med funktionsnedsättning (EC DSG), Association of Staff with a Disability in the European Commission (ASDEC) samt Europeiska handikappforumet (EDF).

Ombudsmannen mottog bidrag från alla fyra mottagarna. Hon fick också två spontana bidrag från individer.[3]

2. Översikt över svaren på förslagen

Tillämpning av de fyra kriterierna för erkännande av allvarlig sjukdom (förslag 1)

Kommissionen säger att den vid tillämpningen av de fyra kriterier i de allmänna genomförandebestämmelserna som är relevanta för erkännandet av en ”allvarlig sjukdom” inte tillämpar en ”kryssa i alla rutor”-metod. Snarare tillämpas ett flexibelt tillvägagångssätt. Detta innebär att om en person uppfyller ett kriterium i mycket stor utsträckning kan detta kompensera för att personen inte uppfyller ett annat kriterium i betydande utsträckning.

Ombudsmannen föreslog att det faktum att denna typ av utrymme för skönsmässig bedömning kan utövas i praktiken vid tillämpningen av de fyra kriterierna för erkännande av en "allvarlig sjukdom" bör klargöras av kommissionen i de allmänna genomförandebestämmelserna.

När det gäller den tillämpliga ramen hänvisade uppgiftslämnarna till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och till stadgan om de grundläggande rättigheterna. En svarande hänvisade särskilt till förbudet mot diskriminering på grund av funktionsnedsättning i artikel 21.1 i stadgan och hävdade att kommissionen, genom att använda samma kriterier för att bedöma svårighetsgraden av ”sjukdom” och ”funktionsnedsättning”, diskriminerade personer med funktionsnedsättning genom att behandla olika situationer på samma sätt.

Respondenterna uttryckte oro över att ombudsmannens förslag inte skulle vara tillräckligt för att undvika diskriminering av anställda med funktionsnedsättning eller som har familjemedlemmar med funktionsnedsättning. Det rör sig inte bara om ett utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av de fyra kriterierna, utan om de fyra kriterierna som sådana. De hävdade att ytterligare kriterier och/eller särskilda bestämmelser i stället borde införas för personer med funktionsnedsättning.

I detta avseende ifrågasatte de svarande relevansen av begreppet ”allvarlig sjukdom” när det gäller personer med funktionsnedsättning. Det påpekades att även om de i vissa fall kan överlappa varandra är ”sjukdom” och ”funktionsnedsättning” skilda begrepp, vilket har erkänts i domstolens rättspraxis [4].  Kriterierna för att bedöma hur allvarlig en sjukdom är är därför inte nödvändigtvis lämpliga med avseende på funktionshinder.

Kriteriet förkortad förväntad livslängd identifierades särskilt som problematiskt när det gäller personer med funktionsnedsättning, eftersom en allvarlig funktionsnedsättning kan ha en betydande inverkan på en persons välbefinnande utan att nödvändigtvis förkorta den förväntade livslängden. I detta avseende hänvisade en svarande till användningen av alternativa åtgärder som är känsliga för livskvalitet, såsom de funktionsjusterade levnadsåren (DALY).

En svarande föreslog att intyg eller intyg om ”allvarlig funktionsnedsättning” som utfärdas av de nationella hälso- och sjukvårdssystemen bör godtas för att fastställa om personen i fråga har en allvarlig sjukdom och därmed berättigar till maximal ersättning för uppkomna kostnader.

Trots ovanstående noterades det att efter några stora problem under åren 2013–2015 har praxis när det gäller tillämpningen av de fyra kriterierna för erkännande av allvarlig sjukdom på senare tid förbättrats, särskilt vid det gemensamma sjukförsäkringssystemets avvecklingskontor i Bryssel.

Fastställande av bestämmelser i de allmänna genomförandebestämmelserna som behöver ses över mot bakgrund av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (förslag 2)

Sedan ändringarna av tjänsteföreskrifterna i januari 2014, som syftar till att säkerställa att de till fullo överensstämmer med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, ser kommissionen inget behov av ytterligare betydande ändringar av lagar eller andra författningar när det gäller det gemensamma sjukförsäkringssystemet.

Ombudsmannen föreslog att kommissionen skulle göra en bedömning för att fastställa om några bestämmelser i de allmänna genomförandebestämmelserna och/eller tillhörande formulär [5] behöver ses över mot bakgrund av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och de avslutande iakttagelserna från FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning 2015.[6]

De svarande höll med om att en bedömning bör göras för att utvärdera om de allmänna genomförandebestämmelserna och de tillhörande formulären överensstämmer med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, och vissa tillade att denna bedömning bör omfatta tjänsteföreskrifterna från 2014 och de gemensamma reglerna för det gemensamma sjukförsäkringssystemet [7] Tre svarande föreslog att bedömningen bör utföras av externa oberoende experter.

Införande av en förteckning över ersättningsgilla hjälpmedel (förslag 3)

Enligt kommissionen möjliggör avsaknaden av en detaljerad förteckning över ersättningsgilla hjälpmedel inom ramen för det gemensamma sjukförsäkringssystemet större flexibilitet, vilket är nödvändigt för att hantera funktionshinderrelaterade hälsobehov. Ombudsmannen anser dock att offentliggörandet av en (icke-uttömmande) förteckning skulle ge en viss grad av klarhet för personer med funktionsnedsättning om vilken typ av utrustning som kan ersättas.

Ombudsmannen föreslog att kommissionen skulle offentliggöra en icke uttömmande förteckning över ersättningsgilla hjälpmedel enligt de allmänna genomförandebestämmelserna.

Respondenterna stödde ombudsmannens förslag. En svarande föreslog att Världshälsoorganisationens (WHO) förteckning över prioriterade hjälpmedel skulle användas som referens. En annan uppgiftslämnare föreslog att förteckningen skulle vara lättillgänglig och tillgänglig samt vara öppen för regelbunden översyn.

Granskning av patientjournaler (förslag 4)

Vid prövningen av ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna [8] mot ett beslut av kommissionens byrå för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) om att inte erkänna en ”allvarlig sjukdom” lämnar PMO in klagomålet till en förtroendeläkare som gör en ny analys av ärendet och utfärdar ett motiverat yttrande. Vid behov kan det specifika fallet läggas fram för läkarrådet [9], till exempel om det enskilda fallet är särskilt svårt eller om det (potentiellt) kan beröra ett större antal fall.

Ombudsmannen föreslog att byrån för löneadministration och individuella ersättningar skulle se till att all granskning av en medicinsk akt, efter ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, utförs av en annan förtroendeläkare än den som avgav ett yttrande inom ramen för det angripna beslutet.

Två svarande erkände detta som en problematisk fråga och en annan välkomnade förslaget. En svarande anser att förtroendeläkare i allmänhet bör vara skyldiga att motivera sina åsikter i inledningsskedet och kritiserade dem för att de ofta är korta och svåra att förstå.

Två svarande tog upp ytterligare en fråga som de anser vara problematisk. De har gjort gällande att kommissionen (i egenskap av tillsättningsmyndighet) missbrukar förfarandet i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna genom att begära ett andra motiverat läkarutlåtande. Motparten har framhållit att enligt artikel 35.2 i de gemensamma reglerna för det gemensamma sjukförsäkringssystemet är det endast förvaltningskommittén för det gemensamma sjukförsäkringssystemet [10] (nedan kallad förvaltningskommittén) som har rätt att inhämta medicinsk expertrådgivning innan den avger sitt yttrande. Därför bör tillsättningsmyndighetens roll vid prövningen av ett sådant klagomål begränsas till att kontrollera om förtroendeläkaren vid utfärdandet av det första medicinska utlåtandet har uppfyllt de krav som fastställs i de allmänna genomförandebestämmelserna och som de tolkas i rättspraxis.  

Samma uppgiftslämnare noterade vidare att tillsättningsmyndigheten enligt gällande regler inte är skyldig att följa förvaltningskommitténs yttrande. De föreslår dock att kommissionen alltid ska följa förvaltningskommitténs yttrande när den besvarar klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

Ram och resurser för icke-medicinska behov hos personer med funktionsnedsättning (förslag 5)

Kommissionen noterar att det gemensamma sjukförsäkringssystemet endast täcker sjukvårdskostnader i samband med funktionshinder. Det finns dock andra typer av stöd som tar upp sociala aspekter av funktionshinder. Det finns tre typer av förmåner utanför det gemensamma sjukförsäkringssystemet för personer med funktionsnedsättning: i) systemet för socialt stöd, ii) en fördubbling av barntillägget, iii) ”rimliga anpassningsåtgärder” för anställda med funktionsnedsättning. Det verkar dock som om dessa system täcker icke-medicinska behov hos personer med funktionsnedsättning på ett begränsat sätt och det verkar finnas vissa begränsningar. Det finns en begränsad institutionell budget för systemet för socialt stöd, rätten till återbetalning enligt systemet för socialt stöd är kopplad till särskilda tröskelvärden när det gäller familjeinkomster, förmånerna beviljas efter bedömning av en viss grad av funktionsnedsättning osv.

Ombudsmannen föreslog att kommissionen skulle göra en bedömning för att på ett icke uttömmande sätt identifiera icke-medicinska behov i samband med funktionshinder. Kommissionen bör inleda ett förfarande för att se till att de icke-medicinska behoven hos EU-tjänstemän - och deras familjer - med funktionsnedsättning tillgodoses på ett tillfredsställande sätt, genom tilldelning av tillräckliga resurser och inom en lämplig ram, inom ramen för EU-institutionernas sociala system.[11] När det gäller rimliga anpassningsåtgärder för den egna personalen bör kommissionen se över sina nuvarande regler,[12] som antogs 2004, mot bakgrund av de bestämmelser i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som gäller sedan 2011.

Respondenterna stödde ombudsmannens förslag.

En svarande pekade på en oklarhet om vilka icke-medicinska utgifter som skulle täckas av kommissionens och andra institutioners sociala trygghetssystem och vilka som omfattades av det gemensamma sjukförsäkringssystemet, eftersom vissa behandlingar, apparater eller hemvård ibland har täckts av det förra och andra gånger av det senare.

När det gäller den föreslagna bedömningen föreslog en uppgiftslämnare att den skulle utföras av externa oberoende experter. Behovet av att samråda med personal med funktionsnedsättning, eller som har familjemedlemmar med funktionsnedsättning i denna process, betonades. En svarande föreslog särskilt att ett lämpligt organ med företrädare för dessa anställda skulle inrättas för att studera den nuvarande situationen när det gäller den dagliga tillämpningen av EU-institutionens sociala system, inbegripet tillämpningen av budgetposten för ”socialt stöd” för personer med funktionsnedsättning (”kompletterande stöd till personer med funktionsnedsättning”) och vid behov föreslå idéer och metoder för förbättringar.  

Systemet för socialt stöd – som är beroende av en institutionell budgetpost för ”funktionsnedsättning” – kritiserades för att vara svårt att få tillgång till på grund av restriktiva inkomsttrösklar för familjer, för att inte vara välkänt för personalen och för att inte ha några fasta budgetanslag.

Två svarande påpekade att det barntillägg som kommissionen hänvisar till endast omfattar personal som har extra kostnader i samband med sina barns funktionsnedsättning, medan ekonomiskt stöd för kostnader i samband med föräldraansvar för personal med funktionsnedsättning (t.ex. transport, hushållsarbete, viss barnomsorg) inte finns tillgängligt eller är otillräckligt. 

När det gäller rimliga anpassningsåtgärder påpekades att syftet är att göra det möjligt för anställda med funktionsnedsättning att utföra sitt arbete under bästa möjliga förhållanden och därför inte bör betraktas som ”särskild behandling”. Det tillades att de flesta ”rimliga anpassningsåtgärder” är kopplade till den särskilda kontorsstrukturen, arbetsmetoderna och kontorskulturen där personen arbetar och därför inte behöver någon medicinsk hjälp. En uppgiftslämnare betonade behovet av att tillhandahålla lämpliga budgetar för de olika former av stöd och mellanhänder som krävs (t.ex. personlig assistent, professionella teckenspråkstolkar, medlare, inbördes rådgivning osv.). En annan uppgiftslämnare föreslog att en översyn av de nuvarande reglerna skulle kunna börja med att kartlägga befintliga arbetsflöden för att avgöra vem som gör vad, när och varför, för att belysa problem i förfarandet. Det föreslogs också att nuvarande praxis, att beslut om rimliga anpassningsåtgärder fattas av enhetschefen för den anställde med funktionsnedsättning, bör ändras. Detta beror på att denna praxis skulle kunna leda till ett inkonsekvent tillvägagångssätt och till att tjänsteintressen prioriteras framför den berörda anställdes intressen. Det föreslogs därför att sådana beslut i stället skulle fattas av en tredje part, oberoende av både den avdelning där tjänstemannen arbetar och läkarmottagningen. En uppgiftslämnare hänvisade till idén om en styrelse för ”rimliga anpassningsåtgärder” med företrädare för personal med funktionsnedsättning.

Översyn av läkarintyget (förslag 6)

Det ”medicinska intyg” som är gemensamt för alla EU-institutioner och som hänvisar till den europeiska bedömningstabellen för fysiska och psykiska funktionsnedsättningar (även kallad den europeiska funktionsnedsättningsskalan) används inte för att erkänna en ”allvarlig sjukdom”. Det används dock för att bevilja en fördubbling av barntillägget och sociala förmåner i samband med funktionshinder. Företrädare för personer med funktionsnedsättning hävdar att denna skala är alltför medicinsk och inte tar hänsyn till de individuella omständigheterna i samband med funktionsnedsättning. 

Ombudsmannen föreslog att kommissionen skulle inleda en översyn av den interinstitutionella medicinska nämnden av innehållet i läkarintyget, särskilt när det gäller lämpligheten hos den europeiska funktionsnedsättningsskalan vid bedömningen av en persons grad av funktionsnedsättning.

De svarande välkomnade ombudsmannens förslag.

Det hävdades att skalan är särskilt olämplig när det gäller barn med särskilda utbildningsbehov. Det noterades att det nyligen antagna reviderade bedömningsformuläret inte längre innehåller någon hänvisning till inlärningssvårigheter.

En uppgiftslämnare föreslog att bedömningen skulle bygga på WHO:s internationella klassificering av funktionsnedsättning och hälsa (ICF) samt på WHO:s förteckning 2.0 över bedömning av funktionsnedsättning, som är ett allmänt bedömningsinstrument för hälsa och funktionsnedsättning.

Personalutbildning (förslag 7)

Inom ramen för sina system för socialt skydd säger kommissionen att särskild utbildning om hur man hanterar funktionshinder finns tillgänglig för all kommissionspersonal.

Ombudsmannen föreslog att kommissionen skulle se till att särskild utbildning om hur man hanterar funktionshinder ingår i introduktionsprogrammet för den personal som arbetar med relaterade frågor.

De svarande välkomnade ombudsmannens förslag.

Det föreslogs att formell utbildning som anordnas av kommissionen bör anta en mer målinriktad strategi och att den bör kompletteras med korta informationsmöten om olika aspekter av funktionshinder. I detta avseende föreslog en annan uppgiftslämnare att utbildning bör omfatta FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, den människorättsbaserade strategin för funktionsnedsättning och begreppet skälig anpassning.

Obligatoriskt deltagande i sådan utbildning föreslogs för målgrupper, såsom nya chefer, chefer som för närvarande har personal med funktionsnedsättning under sitt ansvar, personal som arbetar inom ramen för kommissionens system för socialt skydd och det gemensamma sjukförsäkringssystemet samt personalchefer. Det föreslogs vidare att personer med funktionsnedsättning och relevanta organisationer bör vara direkt involverade i utvecklingen och genomförandet av sådan utbildning.

Samråd med berörda parter inför översynen av det gemensamma sjukförsäkringssystemet (förslag 8)

Enligt sitt meddelande om mångfald från juli 2017 kommer kommissionen ”att inrätta ett lämpligt organ för att studera den nuvarande situationen och föreslå idéer och medel för att i möjligaste mån minska bördan för personal med funktionsnedsättning”.[13] I sitt svar från oktober 2016 på ombudsmannens skrivelse uppgav kommissionen att den överväger att samråda med personer med funktionsnedsättning om tillämpningen av det gemensamma sjukförsäkringssystemet när det gäller funktionsnedsättningsrelaterade hälsobehov.

Ombudsmannen föreslog att kommissionen, i enlighet med sin skrivelse till ombudsmannen, skulle inrätta ett lämpligt organ med företrädare för personer med funktionsnedsättning, anställda med funktionsnedsättning och/eller sammanslutningar av personer med funktionsnedsättning, för att studera den nuvarande situationen när det gäller den dagliga tillämpningen av det gemensamma sjukförsäkringssystemet i förhållande till funktionsnedsättningsrelaterade hälsobehov och vid behov föreslå idéer och metoder för förbättring. Kommissionen bör fastställa en detaljerad tidsplan för denna process. Den bör säkerställa att företrädare för personer med funktionsnedsättning rådfrågas på ett strukturerat och meningsfullt sätt och att resultaten av detta samråd genomförs i praktiken.

Respondenterna instämmer i ombudsmannens förslag. En uppgiftslämnare ansåg dock att den uppgift som utförs av detta organ inte bör begränsas till att studera den dagliga tillämpningen av det gemensamma sjukförsäkringssystemet, utan även omfatta en granskning av ramen för det gemensamma sjukförsäkringssystemet (gemensamma regler och allmänna genomförandebestämmelser), i syfte att göra dessa förenliga med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. 

Upprättande av regelbundna kontakter med sammanslutningar för personer med funktionsnedsättning (förslag 9)

Kommissionen säger att den har varit i kontakt med den nyligen inrättade sammanslutningen av kommissionsanställda med funktionsnedsättning och med sammanslutningen av kommissionsanställda som har en familjemedlem med funktionsnedsättning.

Ombudsmannen föreslog att kommissionen skulle upprätta regelbundna kontakter med sammanslutningarna för EU-anställda med funktionsnedsättning (eller EU-anställda med familjemedlemmar med funktionsnedsättning) för att få återkoppling om den dagliga tillämpningen av det gemensamma sjukförsäkringssystemet och de sociala systemen för personer med funktionsnedsättning. 

Respondenterna instämde i ombudsmannens förslag.

Behovet av att samråda inte bara med personal med funktionsnedsättning utan även med personal med familjemedlemmar med funktionsnedsättning betonades. Två svarande är oroade över bristen på strukturerat samråd mellan kommissionen och deras sammanslutningar i frågor som rör funktionsnedsättning, särskilt när det gäller utveckling och genomförande av relevant lagstiftning och politik, dvs. under utarbetandet av meddelandet om mångfald. De säger att ett sådant samråd bör äga rum på ett meningsfullt sätt och i god tid.

En uppgiftslämnare föreslog att tjänsteföreskrifterna skulle ändras så att minst en ledamot i varje personalkommitté måste vara en kollega med funktionsnedsättning. Det föreslogs också att ett lämpligt samråd med och en lämplig representation av kommissionens tjänstemän med funktionsnedsättning bäst skulle uppnås genom att man inrättar en formell representativ roll eller ett stadgeenligt organ i vilket de skulle kunna vara medlemmar. 

4. Andra frågor som tagits upp

Förnyelse av erkännandet av en allvarlig sjukdom

De som svarade på samrådet hänvisade till bestämmelsen i de allmänna genomförandebestämmelserna om att erkännandet av en allvarlig sjukdom måste förnyas vart femte år. En uppgiftslämnare påpekade att personer med funktionsnedsättning måste genomgå detta betungande förfarande (ett läkarutlåtande krävs) vart femte år, trots att deras funktionsnedsättning kan vara permanent och oföränderlig.

Täckning av avgifter för alternativa skolor för barn med funktionsnedsättning

En annan fråga som togs upp av de svarande gäller användningen av budgetposten för ”socialt stöd” för att ersätta kostnaderna för föräldrar till barn med särskilda utbildningsbehov vars barn inte tas emot vid Europaskolorna. Enligt en svarande betalas skolavgifterna vid Europaskolorna av den EU-institution där den anställde arbetar, medan föräldrar som inte kan ta med sina barn till Europaskolorna måste täcka en betydande del av avgifterna för alternativa skolor, eller till och med hela beloppet, om de inte beviljas något ekonomiskt stöd från budgetposten för ”socialt stöd”. Det noterades vidare att kravet på föräldrar att årligen ansöka om socialbidrag för alternativ skolgång är tidskrävande och en källa till oro på grund av förseningar i beslut och bidragsutbetalningar jämfört med skolornas betalningsscheman. Motparten föreslog att kommissionen skulle upphöra med den diskriminerande behandlingen av personal med barn med särskilda utbildningsbehov som inte kan skrivas in i Europaskolorna och fullt ut täcka avgifterna för alternativa skolor. Kommissionen bör också avsätta tillräckligt med personal för att hantera ansökningar om ekonomiskt stöd i god tid.

Tillämpliga regler för förvaltningskommittén

En uppgiftslämnare noterade att förvaltningskommittén i sitt arbete aldrig tar hänsyn till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, stadgan om de grundläggande rättigheterna, kodexen för god förvaltningssed och artikel 1d.4 i tjänsteföreskrifterna. Svaranden bad ombudsmannen att klargöra om så borde vara fallet eller inte.

Jämlikhet i medel mellan fordringsägare och PMO

En svarande hänvisade till bristen på ”jämlikhet i medel” mellan kärande och PMO. Förvaltningskommittén kan inte kontakta den sökande, men PMO har nära kontakt med den sökande. Företrädare för det centrala kontoret och avräkningskontoren är närvarande vid alla plenarsammanträden där de aktivt ingriper för att försvara sina åsikter. Läkarens utlåtande betraktas som slutgiltigt och han/hon kan ogiltigförklara slutsatserna från specialistläkare som direkt har undersökt patienten, utan att själv ha gjort det. Byrån för löneadministration och individuella ersättningar kan framföra ytterligare argument för att avslå en fordran, som käranden inte har någon möjlighet att bemöta.

Läkarnas roll

En uppgiftslämnare föreslår att det ska göras en viss kontroll av att alla förtroendeläkare är registrerade i en läkarförening och tillämpar de etiska regler som gäller i deras etableringsland.

Läkarnas oberoende måste också säkerställas, vilket beror på deras kontrakts varaktighet och stabilitet, deras ersättningssätt och mångfalden av deras inkomstkällor. I detta avseende betonar motparten behovet av att göra avtalen för förtroendeläkare mer ”attraktiva” för att öka antalet ansökningar från och rekryteringen av specialistläkare, som skulle vara bättre lämpade att bedöma de sökandes ansökningar. 

Det faktum att de sökande inte kan prövas av förtroendeläkaren är problematiskt. Motparten föreslår att förtroendeläkaren ska vara skyldig att genomföra en undersökning av sökanden om han eller hon har för avsikt att avvika från den behandlande läkarens slutsatser. Om detta inte är möjligt på grund av geografiskt avstånd kan förtroendeläkaren ge en annan läkare i uppdrag att undersöka sökanden.

Återbetalning av arvoden till rättstillämpare som är etablerade i en annan medlemsstat

En svarande begärde ett förtydligande av huruvida rättstillämpare som är etablerade i en annan medlemsstat än den där tillhandahållandet av tjänster äger rum ansågs vara ”yrkesmässigt kvalificerade och juridiskt erkända rättstillämpare” när det gäller ersättning för behandlingar (avdelning II kapitel 8 punkt 1.4 i de allmänna genomförandebestämmelserna).  Svaranden noterar att detta är av särskild relevans för barn med funktionsnedsättning, som ibland behöver talterapi, och bör inte vara skyldiga att följa detta på ett språk som de inte känner till eller att resa för varje session.

Förbättrad tillgång till hälso- och sjukvård

En uppgiftslämnare föreslog att byrån för löneadministration och individuella ersättningar skulle utse särskilda samtalspartner för personer med funktionsnedsättning. De bör nås per telefon och följa personernas önskemål om både medicinska och sociala aspekter av deras funktionsnedsättning.

Motparten uppmanar PMO och socialtjänsten att tillhandahålla detaljerad information om det stöd som ges till personer med funktionsnedsättning eller personer med ”allvarlig sjukdom” på nationell nivå. Motparten begär också att de anställda ska informeras om fördelarna med att behålla pensionsrättigheter i ett nationellt system, så att de kan få täckning genom ett nationellt sjukförsäkringssystem och ett europeiskt sjukförsäkringskort efter pensioneringen.

Motparten föreslår vidare att närstående personer bör få hjälp med problemet med alltför höga räkningar och avgiftsdiskriminering vid tillhandahållandet av hälso- och sjukvård. Det föreslås till exempel att förteckningar över inrättningar som erbjuder ett bra förhållande mellan pris och kvalitet och förteckningar över läkare som följer grundskattesatserna skulle kunna upprättas och offentliggöras.

5. Sammanfattning av svaren

Tre uppgiftslämnare föreslog att ombudsmannen skulle lämna rekommendationer till kommissionen i stället för förslag. Respondenterna var på det hela taget positiva till ombudsmannens förslag, med undantag för förslag 1 om tillämpningen av de fyra kriterierna för erkännande av allvarlig sjukdom. De betonade att ”sjukdom” och ”funktionsnedsättning” är separata begrepp och att separata kriterier för personer med funktionsnedsättning skulle vara att föredra. När det gäller de övriga förslagen gav de svarande återkoppling på ytterligare punkter som måste åtgärdas.

Strasbourg den 16 juli 2018

[1] Kommissionens beslut om allmänna genomförandebestämmelser för ersättning av sjukvårdskostnader, som trädde i kraft den 1 juli 2007.

[2] Alla utredningsrelaterade dokument finns här:  https://www.ombudsman.europa.eu/en/cases/caseopened.faces/en/65814/html.bookmark 

[3] Ett av de spontana bidragen var konfidentiellt.

[4] Mål C-13/05, Chacon Navas mot Eurest Colectividades SA, ECLI:EU:C:2006:456, punkt 44.

[5] Som exempel kan nämnas de två formulär som är fogade till kapitel 3 i avdelning II i de allmänna genomförandebestämmelserna, vilka är specifika för bedömningen av en eventuell ersättning för kostnader för permanent eller långvarig bosättning i en paramedicinsk inrättning. Blanketterna har följande beteckningar: I. Utvärdering av funktionellt oberoende. II. Utvärdering av rumslig och tidsmässig medvetenhet.

[6] Avslutande iakttagelser om EU:s genomförande av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning från den relevanta FN-kommittén, 2 oktober 2015.

[7] Gemensamma regler om sjukförsäkring för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna, antagna i samförstånd av samtliga gemenskapsinstitutioner, som trädde i kraft den 1 december 2005, http://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-9645-2004-INIT/en/pdf

[8] Enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna får varje person som omfattas av tjänsteföreskrifterna lämna in ett klagomål till tillsättningsmyndigheten mot en åtgärd som går honom emot, antingen om denna myndighet har fattat ett beslut eller om den har underlåtit att vidta en åtgärd som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna.

[9] Det gemensamma sjukförsäkringssystemets läkarråd består av en förtroendeläkare från varje institution och förtroendeläkare från varje avräkningskontor. Den rådfrågas av de organ som föreskrivs i de gemensamma reglerna för det gemensamma sjukförsäkringssystemet i alla medicinska frågor som uppstår i samband med administrationen av det gemensamma sjukförsäkringssystemet.

[10] Förvaltningskommittén för det gemensamma sjukförsäkringssystemet (Comité de Gestion d' Assurance Maladie, nedan kallad CGAM) består av företrädare för EU:s olika institutioner och byråer samt för personalen.

[11] Ombudsmannen är införstådd med att de närmare bestämmelserna för beviljande av dessa förmåner anges i

i) Preliminära riktlinjer för genomförandet av budgetrubriken ”Tilläggsstöd för funktionshindrade” om bidrag till funktionshindrade, antagna den 19 februari 2004 av kollegiet av förvaltningschefer.

ii) Förvaltningschefskollegiets slutsats 177/87 om dubbelt barntillägg för ett barn vars underhåll medför stora utgifter på grund av ett funktionshinder eller en långvarig sjukdom (artikel 67.3 i tjänsteföreskrifterna). Den andra reviderade slutsatsen godkändes av förvaltningscheferna den 26 mars 2014.

[12] Kommissionens beslut av den 7 april 2004 om genomförande av artikel 1d.4 i tjänsteföreskrifterna.

[13] Kommissionens meddelande En bättre arbetsplats för alla: från lika möjligheter till mångfald och inkludering, C(2017) 5300 final, 19.7.2017.