Utfärdad i enlighet med artikel 3.5 i Europeiska ombudsmannens stadga [1]

Bakgrunden till klagomålet

1. Den klagande är före detta tjänsteman vid kommissionen. I januari 2010 vände han sig till Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) för att fråga om kommissionen hade inlett eller skulle inleda disciplinära förfaranden mot en annan (nu även tidigare) kommissionstjänsteman (tjänsteman X). Den senare hade, vilket först avslöjades av den brittiska tidningen The Sunday Times, och som han medgav [2] under en intern undersökning, ätit middag med journalister som framträdde som företrädare för kinesiska företag och gav dem information om pågående antidumpningsundersökningar. I februari 2010 informerade Olaf klaganden om att den hade inlett en intern utredning i en annan fråga som rörde samma person, delvis på grundval av klagandens klagomål, och att inledandet av ett disciplinärt förfarande skulle bero på resultatet av [Olafs] förfarande och vår rekommendation i denna andra utredning [3].

2. I mars 2010 vände sig klaganden till kommissionen med ett klagomål i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Han kritiserade kommissionen för att inte ha inlett disciplinära förfaranden efter avslöjandena i Sunday Times mot tjänsteman X. Han hävdade att den borde göra det eller utse en kommitté av oberoende experter för att undersöka frågan.

3. I juli 2010 avvisade kommissionen klagomålet som otillåtligt, och klaganden vände sig till ombudsmannen. Klagomålet registrerades som klagomål 1757/2010/KM. Ombudsmannen informerade klaganden om att det inte fanns någon grund för en undersökning av klagomålet eftersom klaganden uttryckligen hade invänt mot att en anonymiserad version av ett eventuellt beslut från ombudsmannen skulle meddelas kommissionen. Ombudsmannen påpekade också att klaganden var fri att vända sig till kommissionen på samma sätt som alla vanliga medborgare kunde göra för att fråga om situationen. Klaganden skrev därför till kommissionens ordförande i oktober 2010 och återigen i januari 2011 och frågade honom om han skulle inleda ett disciplinärt förfarande mot tjänsteman X. Om kommissionen inte hade för avsikt att inleda ett disciplinärt förfarande ville klaganden veta skälen till detta beslut och varför de fall som nämns i verksamhetsrapporten från kommissionens utrednings- och disciplinbyrå (IDOC) var allvarligare än det aktuella ärendet.

4. Kommissionen svarade i november 2010. Klaganden mottog dock denna skrivelse först i januari 2011. I detta svar uppgav kommissionen att de ansvariga avdelningarna hade vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att hantera situationen. Den kunde dock inte ge klaganden mer information eftersom ärendet var”ett konfidentiellt personligt ärende som inte kan lämnas ut till tredje man”.

5. Klaganden var inte nöjd med detta svar. Han vände sig därför till ombudsmannen.

Föremålet för utredningen

6. Ombudsmannen inledde en undersökning av följande påstående och anspråk som identifierats i klagomålet.

Påstående

Kommissionen kunde inte ge ett tillfredsställande svar på hans e-postmeddelande till ordförande Barroso.

Anspråk

Om kommissionen inte har för avsikt att inleda ett disciplinärt förfarande mot tjänsteman X bör den förklara skälen till detta beslut.

7. Ombudsmannen beslutade att inte ta med yrkandena om att kommissionen skulle a) inleda disciplinära förfaranden mot tjänsteman X och b) utse en kommitté av oberoende experter utanför gemenskapsinstitutionerna för att i) undersöka resultatet av alla klagomål rörande tjänsteman X som lämnats in före offentliggörandet av Sunday Times artikel av den 7 september 2008, ii) fastställa varför disciplinära förfaranden inte inleddes omedelbart efter kommissionens beslut att avstänga tjänsteman X, och iii) rekommendera att ett disciplinärt förfarande inleds som kommittén kan anse lämpligt i sin utredning.

8. I sin skrivelse om att inleda denna undersökning förklarade ombudsmannen att detta berodde på i) att kommissionen, när den agerar som tillsättningsmyndighet, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att besluta huruvida disciplinära förfaranden ska inledas mot dess personal eller inte, och ii) att ombudsmannen inte kan anta rollen som disciplinnämnd eller agera som preliminär disciplinnämnd.

Utredningen

9. Klaganden lämnade in sitt klagomål i februari 2011. I mars 2011 inledde ombudsmannen en undersökning genom att be kommissionen att avge ett yttrande om klagomålet.

10. I sin inledande skrivelse uppmanade ombudsmannen kommissionen att vidta nödvändiga åtgärder för att få tillgång till handlingarna i ärendet, om den anser att dess resonemang i denna fråga inte kan lämnas ut till tredje man. I juli 2011 granskade ombudsmannens avdelningar kommissionens akt. En rapport om inspektionen översändes till klaganden för synpunkter.

11. Kommissionen lämnade sitt yttrande i juli 2011. Ombudsmannen vidarebefordrade det till klaganden med en uppmaning att inkomma med synpunkter.

12. Klaganden lämnade sina synpunkter i september 2011.

Ombudsmannens analys och preliminära slutsatser

Inledande anmärkningar

13. I sina synpunkter begärde klaganden att ombudsmannen skulle se över beslutet att inte inkludera yrkandet om att kommissionen skulle inleda ett disciplinärt förfarande mot tjänstemannen i hans undersökning. Han ansåg att detta beslut ”saknade rättslig grund” och att det gjorde bestämmelsen i artikel 4.2 i ombudsmannens stadga absurd, enligt vilken ombudsmannen får informera institutionerna om ”fakta som ifrågasätter en anställds beteende ur disciplinär synpunkt”, och ännu mer artikel 10.4 i genomförandebestämmelserna, enligt vilken ombudsmannen får informera en institution om ”fakta som enligt hans uppfattning skulle kunna motivera disciplinära förfaranden”.

14. Den klagandes tolkning av ombudsmannens stadga och tillämpningsföreskrifter kan inte godtas. Såsom anges i ombudsmannens inledande skrivelse (se punkt 8 ovan) har institutionerna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när de beslutar om de ska inleda disciplinära förfaranden mot en anställd eller inte. Artikel 4.2 i ombudsmannens stadga och artikel 10.4 i ombudsmannens genomförandebestämmelser avser endast översändandet till de berörda institutionerna av vissa omständigheter som ombudsmannen har fått kännedom om under en undersökning och som kan leda till att de inleder ett disciplinärt förfarande. Ingen av dessa bestämmelser ger ombudsmannen befogenhet att genomföra en undersökning av en tjänstemans uppförande i syfte att fastställa huruvida disciplinära åtgärder kan motiveras. Ombudsmannen noterar vidare att själva föremålet för detta klagomål visar att kommissionen redan har informerats av klaganden om alla relevanta fakta och all relevant information som, enligt klaganden, skulle kunna ge upphov till disciplinära förfaranden mot tjänsteman X. I det avseendet är det inget nytt som avslöjats genom ombudsmannens undersökning av klagomålet mot kommissionen som skulle kunna komma till kommissionens kännedom enligt artikel 4.2 i stadgan och artikel 10.4 i tillämpningsföreskrifterna.

15. I sina synpunkter på kommissionens yttrande uppmanade klaganden ombudsmannen att offentliggöra slutrapporten om Olafs utredning. Klaganden tillade att han redan hade begärt att kommissionen skulle ”skicka honom den utredning som Olaf avslutat” i denna fråga, nämligen i den skrivelse som han skickade i oktober 2010 och som låg till grund för denna utredning. Han ansåg att Olafs rapport var relevant i förevarande fall, eftersom den med största sannolikhet innehöll allvarliga anklagelser mot tjänsteman X och skulle visa att kommissionen skyddade denne tjänsteman trots att den hade tillräckliga bevis för att inleda ett disciplinärt förfarande.

16. I detta avseende stämmer det att ovannämnda begäran ingick i klagandens e-postmeddelande som skickades i oktober 2010 och att kommissionen inte behandlade denna begäran i sitt svar. Ombudsmannen påminner dock om att han i en skrivelse som han skickade till klaganden i samband med en relaterad undersökning påminde klaganden om att han i sina undersökningar endast kunde ta med påståenden och påståenden om vilka lämpliga tidigare administrativa tillvägagångssätt hade gjorts. När det gäller denna fråga, som rör tillgång till en handling, måste det betonas att det i förordning (EG) nr 1049/20014 [4] föreskrivs en möjlighet att lämna in en bekräftande ansökan när en institution avslår en ansökan om tillgång, och att ett avslag på en sådan bekräftande ansökan gör det möjligt att väcka talan vid domstol eller lämna in ett klagomål till ombudsmannen. Den klagande har dock inte lagt fram några bevis för att han har lämnat in en bekräftande ansökan i samband med ovannämnda begäran om tillgång. Denna aspekt av klagomålet kan därför inte tas upp till sakprövning och kan inte tas upp till prövning i förevarande undersökning.

A. Påstående om att klagandens e-postmeddelande inte besvarats på ett tillfredsställande sätt och att kommissionen, om den inte hade för avsikt att inleda ett disciplinärt förfarande, borde förklara skälen till detta

Argument som framförts till ombudsmannen

17. Klaganden ansåg att uttalandena i kommissionens svar på hans skrivelse var "farsartade". Han noterade att kommissionen var mycket mer hemlighetsfull i ärendet än personaldomstolen. Den sistnämnde hade redan prövat en talan om ogiltigförklaring som väckts av tjänsteman X mot kommissionens beslut att suspendera honom, utan att stryka hänvisningar till hans namn eller identitet. Han anser att kommissionens "nolltoleranspolitik gentemot oetiskt och olagligt beteende", som den tillkännagav i ett pressmeddelande efter Sunday Times-artikeln, inte utgjorde något väsentligt, eftersom kommissionen tycktes vara nöjd med att den officiella X under tiden hade dragit sig tillbaka tyst och hoppas att fallet snart skulle glömmas bort.

18. I sitt yttrande förklarade kommissionen att de uppgifter som klaganden begärde i sitt e-postmeddelande till kommissionens ordförande omfattade personuppgifter i den mening som avses i förordning (EG) nr 45/2001 [5]. Detta innebar att uppgifter endast kunde överföras om mottagaren hade fastställt behovet av överföringen och om det inte fanns någon anledning att anta att överföringen skulle kunna skada det berättigade intresset hos den person vars uppgifter var i fråga. Klaganden hade inte visat att det var nödvändigt, och kommissionen kunde inte utesluta att den berörda personens legitima intressen skulle kunna skadas. Den kunde därför inte överföra personuppgifterna.

19. Kommissionen tillade att klaganden inte hade något direkt personligt intresse av att inleda ett disciplinärt förfarande mot en annan tjänsteman. Den enda person som kunde påverkas av ett beslut i detta avseende var nämligen den person som berördes av beslutet. Kommissionen var således inte skyldig att motivera sitt beslut.

20. Vid inspektionen av kommissionens akt förklarade kommissionens företrädare för ombudsmannens företrädare hur kommissionen hade behandlat det ärende som gav upphov till detta klagomål. Ombudsmannens företrädare granskade också ärendet och tog en kopia av ett konfidentiellt tvåsidigt dokument med en kronologisk beskrivning av kommissionens åtgärder.

21. I sina synpunkter avvisade klaganden kommissionens åberopande av förordning 45/2001 med motiveringen att de aktuella frågorna redan hade behandlats offentligt i personaldomstolens domar och i den artikel som publicerades av The Sunday Times. Kommissionen hade dessutom själv medgett att de handlingar av tjänsteman X som The Sunday Times avslöjade utgjorde ett allvarligt fel i yrkesutövningen, eftersom de hade skadat kommissionens anseende, särskilt med tanke på dess höga ställning.

22. Klaganden noterade vidare att även om personaldomstolen ogiltigförklarade kommissionens beslut att avstänga tjänsteman X gjorde den det av rent formella skäl och kvalificerade beslutet som motiverat ur materiell synvinkel (justifieé sur le fond)[6]. Slutligen hade Olaf också överlämnat slutsatserna från en relaterad utredning till de belgiska myndigheterna för vidare åtgärder.

23. Enligt klaganden hade därför varje EU-medborgare rätt att begära att kommissionen skulle förklara varför den, om den verkligen ansåg det, inte ansåg att dessa omständigheter var tillräckliga för att motivera ett disciplinärt förfarande mot tjänsteman X. Han noterade att ombudsmannen hade inkluderat ett påstående om detta i sin undersökning och att han, innan den aktuella undersökningen inleddes, hade uppmanat klaganden att framföra sina farhågor till kommissionen på samma sätt som alla vanliga medborgare kunde göra, och att lämna in sitt klagomål på nytt om han inte var nöjd med det svar han fick. Han ansåg att eftersom han inte var nöjd med svaret och därför var tvungen att lämna in sitt klagomål på nytt, borde ombudsmannen inte godta kommissionens ståndpunkt. Annars skulle han ha slösat bort sin och den klagandes tid. Eftersom ombudsmannen hade svurit att utföra sina uppgifter på ett oberoende och opartiskt sätt, skulle han göra sig skyldig till allvarlig försummelse om han godtog kommissionens inställning och borde avsättas.

24. Klaganden tillade att kommissionen hade undvikit att besvara denna fråga när han tog upp den i enlighet med artikel 90 i tjänsteföreskrifterna, med motiveringen att hans klagomål inte kunde tas upp till prövning. Klaganden hänvisade emellertid till det faktum att ombudsmannen inom ramen för en annan undersökning hade informerat kommissionen om att frågan huruvida ett klagomål som lämnats in enligt tjänsteföreskrifterna i en viss fråga kunde tas upp till prövning inte var relevant för frågan huruvida det hade förekommit administrativa missförhållanden i sakfrågan. Kommissionen kunde därför inte gömma sig bakom detta resonemang i det aktuella fallet och undvika att ge ett svar.

25. Han hävdade också att kommissionen i ett pressmeddelande av den 5 september 2008 hade ”avsett att förmedla tanken” att den skulle inleda ett disciplinärt förfarande och att den hade ”inlett en utredning för att fastställa fakta och lämpliga konsekvenser”.

26. Klaganden noterade vidare att kommissionens uttalande i det ovannämnda pressmeddelandet om att den inte kunde kommentera ytterligare ”i avvaktan på ytterligare utredning” inte längre var giltigt, eftersom kommissionen i själva verket redan hade beslutat ”för flera år sedan” att stänga av tjänsteman X. Eftersom de flesta av de relevanta omständigheterna kring tjänsteman X:s handlingar redan var offentliga, efter att ha nämnts av personaldomstolen, kommissionens eget pressmeddelande och artikeln i Sunday Times, bör kommissionen nu kunna förklara för allmänheten varför dessa omständigheter inte var tillräckliga för att inleda ett disciplinärt förfarande.

27. När det gäller inspektionen spelade det ingen roll för klaganden om ombudsmannen, såsom noterades i hans rapport om inspektionen, hade intrycket att kommissionen noggrant hade övervägt vilka åtgärder som skulle vidtas. Det viktiga för honom var att ombudsmannen handlägger hans anspråk. Klaganden noterade också att det i inspektionsrapporten inte nämndes någon rapport om en utredning avseende tjänsteman X som Olaf vidarebefordrade till de belgiska myndigheterna i februari 2009.

Ombudsmannens preliminära bedömning som ledde till ett förslag till vänskaplig förlikning

28. Kommissionen hävdade att den inte kunde lämna något materiellt svar till klaganden eftersom detta skulle strida mot de tillämpliga dataskyddsreglerna.

29. I förordning (EG) nr 45/2001 definieras personuppgifter på följande sätt:

personuppgifter: varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person, nedan kallad den registrerade, En identifierbar person är en person som kan identifieras, direkt eller indirekt, särskilt genom hänvisning till ett identifikationsnummer eller till en eller flera faktorer som är specifika för hans eller hennes fysiska, fysiologiska, psykiska, ekonomiska, kulturella eller sociala identitet.”

30. EU-domstolarna har slagit fast att en läcka om Olafs avsikt att rekommendera en institution att inleda ett förfarande mot en namngiven anställd utgör behandling av personuppgifter i den mening som avses i förordning (EG) nr 45/2001, eftersom detta begrepp omfattar ”utlämnande genom översändande, spridning eller tillhandahållande på annat sätt” enligt artikel 2 b i förordningen [7]. Enligt rättspraxis utgjorde dessutom det rättsstridiga utlämnandet av en sökandes namn som föremål för ett disciplinärt förfarande ett åsidosättande av de relevanta bestämmelserna i 45/2001 [8].

31. Mot denna bakgrund förefaller påståendet i kommissionens skrivelse att den inte kunde ge klaganden någon information om huruvida den hade inlett ett disciplinärt förfarande mot tjänsteman X, såvida inte klaganden visade att överföringen av uppgifter till honom var nödvändig, vara förenligt med ovannämnda rättspraxis.

32. De särskilda omständigheter som ligger till grund för förevarande anmärkning kräver emellertid ett mer nyanserat tillvägagångssätt.

33. För det första är målet otvivelaktigt särskilt, eftersom det har offentliggjorts i stor utsträckning inte bara genom de avslöjanden och den information som The Sunday Times har offentliggjort, utan även genom två mål som den berörda tjänstemannen har väckt vid unionsdomstolen i sitt fullständiga namn, det vill säga utan någon särskild sekretess, trots att artikel 44 i personaldomstolens rättegångsregler gör det möjligt för personaldomstolen att, på eget initiativ eller på begäran av en av parterna, besluta att inte ta upp en parts namn i den offentliggjorda domen, om den finner att det finns legitima skäl för sekretess. I dessa två rättsfall redogörs och diskuteras de fakta som avslöjats av Sunday Times utförligt, liksom de åtgärder som ingår i och resultatet av kommissionens undersökning av denna fråga. Det framgår av en läsning av de faktiska omständigheterna i dessa två mål att tjänsteman X medgav att han hade träffat de journalister som han trodde var företrädare för kinesiska företag och hade gett dem information om pågående handelsrelaterade EU-förfaranden. Tjänstemannen medgav också att han inte hade informerat sina överordnade om dessa möten, men hävdade att den information han hade lämnat hade varit "halvoffentlig", ett påstående som domstolen dock avvisade [9]. Det framgår även av mål F-80/08 att kommissionen hade beslutat att avstänga tjänstemannen i fråga och sätta ned hans lön, ett beslut som domstolen ogiltigförklarade av processuella skäl trots att den i en annan dom (mål F-75/09) i ett nära besläktat ärende beskrev det som motiverat i materiellt hänseende [10].

34. Mot bakgrund av ovanstående konstateranden som offentliggjorts i de två ovannämnda domarna från EU-domstolarna är det inte klart vilken ytterligare skada eventuella uppgifter som kommissionen lämnat om eventuella pågående förfaranden skulle kunna göra för den berörda tjänstemannens anseende eller integritet.

35. För det andra anser ombudsmannen att hänsyn bör tas till personaldomstolens resonemang, som i domen i målet Giraudy [11] erinrade om att sekretessen för Olafs förfaranden i slutändan syftade till att skydda oskuldspresumtionen och anseendet för de tjänstemän som var föremål för utredning. I den domen betonade personaldomstolen att administrationens omsorgsplikt innebar att tjänstemännen inte kunde lämna mer information än nödvändigt. Som personaldomstolen har påpekat,

"Med detta sagt måste det erkännas att en kultur av ansvarsutkrävande har vuxit fram inom gemenskapens institutioner, som särskilt tillgodoser allmänhetens intresse av att bli informerad och försäkrad om att funktionsfel och bedrägerier identifieras och, i förekommande fall, vederbörligen elimineras och bestraffas. Följden av detta krav är att tjänstemän och övriga anställda som innehar ansvarsbefattningar inom en sådan förvaltning som kommissionen måste ta hänsyn till om det finns ett berättigat behov av att informera allmänheten."[12]

36. Under de särskilda omständigheterna i det målet, som rörde chefen för en delegation som hade kallats tillbaka till Bryssel medan hans delegation var föremål för utredning för att säkerställa att utredningen kunde fortsätta, och som senare frikändes från alla oegentligheter, slog personaldomstolen även fast att ”varken utlämnandet till pressen av att det pågick en utredning av Olaf eller utlämnandet av att de två berörda tjänstemännen hade omplacerats i sig kunde anses strida mot de tvingande sekretesskrav som är tillämpliga på Olafs utredningar”.

37. Ombudsmannen anser att denna logik gäller Olafs utredningar samt utredningar och disciplinära förfaranden som genomförs av kommissionen.

38. För det tredje gäller skyldigheten att skydda personalens anseende och oskuldspresumtionen endast så länge utredningar pågår och ännu inte har avslutats. I detta avseende noterar ombudsmannen att IDOC:s undersökningar i genomsnitt tar 10 [13]–14 [14] månader att slutföra. Om kommissionen hade inlett ett disciplinärt förfarande avseende de aktuella omständigheterna redan år 2008 och inte bara inlett en utredning, såsom angavs i dess pressmeddelande av den 5 september 2008 (se punkt 25 ovan), skulle man således kunna förvänta sig att ett sådant förfarande vid det här laget skulle ha avslutats, i vilket fall, såsom framgår av ovannämnda rättspraxis, ett utlämnande från kommissionens sida av en utredning mot tjänsteman X inte skulle strida mot den ”sekretess som är tillämplig på Olafs utredningar”. Även om inga disciplinära förfaranden inleddes anser ombudsmannen att den logik som kan ha hindrat kommissionen från att säga det redan 2010 kanske inte längre gäller.

39. Mot bakgrund av den växande ansvarskultur som domstolen har åberopat är det av grundläggande betydelse att kommissionen visar att den omsorgsfullt utreder anklagelser om allvarliga åsidosättanden av sina anställdas lagstadgade skyldigheter, särskilt när de redan har varit offentliga. För att stärka allmänhetens tro på principen om ansvarsutkrävande för EU:s offentliga förvaltning och ytterligare stärka den öppenhetskultur som bör genomsyra den senare, bör kommissionen eller andra berörda institutioner vara tillmötesgående och i god tid informera allmänheten om resultaten av sina interna undersökningar, oavsett om det rör sig om att en tjänsteman faktiskt befunnits ha brutit mot sina skyldigheter (i vilket fall allmänheten har ett intresse av att veta att detta följdes upp med lämpliga och planerade sanktioner) eller att det inte fanns tillräckliga bevis för att tjänstemannen i fråga kan ha friats från eventuella oegentligheter eller att inga ytterligare åtgärder vidtagits av någon annan anledning som administrationen åberopade. Särskilt i fall där de faktiska omständigheterna är allmänt kända, och i viss mån inte ens bestrids, förefaller den berörda administrationens tystnad om hur den har reagerat på eller hanterat (allvarliga) anklagelser om tjänstefel från en av dess tjänstemäns sida inte uppfylla principerna om öppenhet, ansvarsskyldighet och god förvaltning gentemot medborgarna. En sådan inställning kommer sannolikt inte att stärka allmänhetens förtroende för EU-förvaltningens uttalade mål att bekämpa bedrägerier och dålig förvaltning och skydda unionens intressen.

40. Ombudsmannen kommer därför att lägga fram ett förslag till vänskaplig förlikning och uppmana kommissionen att ge klaganden ett mer konkret svar på det e-postmeddelande som skickades i oktober 2010.

B. Förslaget om en vänskaplig förlikning

Med beaktande av ombudsmannens ovannämnda slutsatser bör kommissionen ompröva sin ursprungliga vägran att lämna någon form av information som svar på klagandens fråga om huruvida disciplinära åtgärder hade vidtagits mot tjänsteman X.

P. Nikiforos Diamandouros

Utfärdat i Strasbourg den 28 juni 2013

 

[1] Europaparlamentets beslut av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning (94/262/EKSG, EG, Euratom), EGT L 113, 1994, s. 15.

[2] Mål F-80/08, Wenig mot kommissionen, personaldomstolens dom av den 30 november 2009, inte

ännu rapporterad, punkt 11 och följande.

[3] I samband med denna utredning informerade Olaf senare klaganden om att den hade avslutat ärendet utan att rekommendera någon ytterligare uppföljning.

[4] Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001

om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar, EGT L 145, 2001, s. 43.

[5] Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 2001, s. 1).

[6] Så beskrev personaldomstolen beslutet i mål F-80/08 i sitt beslut i mål F-75/09, Wenig mot kommissionen (ännu ej offentliggjort i rättsfallssamlingen), punkt 23.

[7] Mål T-259/03, Kalliopi Nikolaou mot kommissionen, REG 2007, s. 11–99, punkterna 203 och följande.

[8] Mål F-30/08, Nanopoulos mot Europeiska kommissionen, punkt 171.

[9] Mål F-80/08, Wenig mot kommissionen, punkt 69.

[10] Domen i det ovannämnda målet F-75/09, punkt 23.

[11] F-23/05 Giraudy mot kommissionen [2007] FP-1-A-1 s. 121; FP-11-A-1 s. 657.

[12] punkt 157.

[13] år 2012, enligt IDOC:s årsrapport för 2012.

[14] Siffran är hämtad från IDOC3s årsrapport för 2011.