Ärendet gällde Europeiska investeringsbankens (EIB) vägran att ge allmänheten fullständig tillgång till handlingar i samband med utredningar och rekommendationer från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf). EIB identifierade ett stort antal handlingar som omfattades av klagandens begäran, däribland Olafs slutrapporter och rekommendationer samt EIB:s egna disciplinära beslut. EIB gav delvis tillgång till tio av de 13 identifierade slutliga Olaf-rapporterna, men vägrade att ge tillgång till de återstående handlingarna i deras helhet. När det gäller EIB:s disciplinära beslut lämnade EIB en sammanfattning av de disciplinära uppföljningsåtgärder som vidtagits. Därvid åberopade EIB undantag från allmänhetens tillgång i sina öppenhetsregler och hävdade att ett fullständigt utlämnande skulle undergräva skyddet för personuppgifter, syftet med utredningar och EIB:s beslutsprocess.

Ombudsmannen inledde en undersökning och hennes undersökningsgrupp inspekterade de omtvistade handlingarna i klagandens begäran om allmänhetens tillgång till handlingar. Inspektionen visade att en betydande del av informationen i dessa handlingar utgjorde personuppgifter som, om de lämnades ut, skulle kunna göra det möjligt att identifiera de enskilda anställda vid EIB som utreds av Olaf. Med tanke på den känsliga avvägning som krävs för att avgöra om utlämnandet kan leda till identifiering av enskilda personer och med tanke på att EIB hade gett klaganden en översikt över de uppföljningsåtgärder som vidtagits och de sanktioner som ålagts, ansåg ombudsmannen att EIB:s vägran att ge fullständig tillgång till allmänheten överlag var rimlig. Hon avslutade därför ärendet och konstaterade att det inte förelåg något administrativt missförhållande. Även om en betydande del av informationen i de undanhållna handlingarna tydligt utgör personuppgifter noterade ombudsmannen att en del av informationen, även om den var begränsad, var av administrativ karaktär och inte utgjorde personuppgifter. Hon föreslog således att EIB skulle överväga om åtminstone vissa delar av dess disciplinära beslut som innehåller rent administrativa uppgifter kunde lämnas ut utan att riskera att personuppgifter lämnades ut.

Ärendet gällde Europeiska centralbankens (ECB) hantering av förfarandeaspekter i samband med en visselblåsarrapport som klaganden [1] lämnade in 2022. Visselblåsarrapporten rörde ett påstått familjeförhållande mellan en anställd tjänsteman och den person som anställdes.

Klaganden upplevde att de påstådda gärningsmännen agerade på ett sätt som de ansåg utgjorde olämpligt beteende (inklusive trakasserier). Klaganden begärde en tillhörande administrativ utredning.

ECB beslutade att bedöma visselblåsarrapporten tillsammans med frågan om det påstådda olämpliga beteendet. Kommissionen informerade också klaganden om att den framlagda bevisningen inte motiverade att en administrativ utredning inleddes. Klaganden bestred båda punkterna genom ett administrativt klagomål, som ECB förklarade otillåtligt på grund av bristande individuellt intresse (gemensam handläggning av de två frågorna) eller på grund av att det inte fanns något beslut mot vilket talan kunde väckas (underlåtenhet att inleda en administrativ utredning).

Klaganden vände sig till ombudsmannen och bestred ECB:s beslut om avvisning. Under ombudsmannens undersökning bad klaganden också ombudsmannen att närmare undersöka hanteringen av rapporter och klagomål från visselblåsare vid ECB.

Ombudsmannen fann att ECB:s skäl för att förklara klagandens administrativa klagomål otillåtligt inte var övertygande.

Ombudsmannen noterade också att det under hennes undersökning hade skett en betydande utveckling i frågan och att relaterade interna utredningar på hög nivå fortfarande pågick. Dessutom höll ECB på att slutföra en översyn på eget initiativ av sin rapporterings-, utrednings- och disciplinram. Under dessa omständigheter drog ombudsmannen slutsatsen att inga ytterligare undersökningar var motiverade vid den tidpunkten och avslutade undersökningen.

 

[1] Av anonymitetsskäl, bland annat när det gäller klagandens kön, hänvisas det i texten till klaganden som ”de”/”deras”/”dem”.

 

Ärendet gällde hur Europeiska utrikestjänsten hanterade en underleverantör som tillhandahöll expertis och tjänster inom it-sektorn. Enligt klaganden betalades det inte fullt ut för det arbete som det hade utfört. Efter det att klagandens förhandlingar med huvudentreprenören förblev fruktlösa vände sig klaganden till ombudsmannen och ifrågasatte hur utrikestjänsten hanterade tvisten i fråga.

Ombudsmannen erinrade om att avsaknaden av ett direkt avtalsförhållande mellan en EU-institution och en underleverantör inte befriar den förstnämnda, som agerar i egenskap av offentlig myndighet, från skyldigheten att respektera underleverantörens grundläggande rätt till god förvaltning. Denna skyldighet omfattar bland annat unionsinstitutionens skyldighet att övervaka entreprenörens beteende och vid behov kräva att entreprenören fullgör sina skyldigheter gentemot underentreprenören. I det aktuella fallet noterade ombudsmannen att utrikestjänsten hade sett till att huvudentreprenören omsorgsfullt hade meddelat underentreprenören sina krav på resultat och dokumentation och att utrikestjänsten hade gjort betalningar för det validerade arbete som utförts. På det hela taget hade utrikestjänsten gjort flera ansträngningar för att hitta en lösning på de olika problemen med underentreprenad.

Ombudsmannen avslutade därför undersökningen med slutsatsen att utrikestjänsten inte hade gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande.