Bakgrund till klagomålet

1. En av uppgifterna för Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) är att genomföra oberoende administrativa utredningar av allvarliga tjänstefel som begås av EU-institutionernas personal och ledamöter. Efter sina utredningar kan Olaf lämna rekommendationer om åtgärder som ska vidtas av den berörda EU-institutionen, inbegripet ”disciplinära rekommendationer” som syftar till att sanktionera oegentligheter som begås av den eller de berörda personerna [1].

2. I juni 2024 begärde klaganden, en journalist, att EIB skulle ge allmänheten tillgång [2] till handlingar som rör Olafs utredningar av EIB:s personal för perioden 2015–2023. Klaganden begärde särskilt att allmänheten skulle få tillgång till

• Olafs skriftliga slutrapporter och rekommendationer. och
• EIB:s slutliga disciplinära beslut.

3. I augusti 2024 svarade EIB. Den uppgav att Olaf hade utfärdat 13 rapporter om anklagelser om överträdelser av EIB:s regler som begåtts av EIB:s anställda. Det sade att det följde upp alla fall och att det antog 20 disciplinära påföljder och sex skriftliga varningar. Den avslutade fyra ärenden utan att vidta några disciplinära åtgärder och två ärenden avbröts. EIB vägrade att ge allmänheten tillgång till alla handlingar i sin helhet och hävdade att ett utlämnande skulle undergräva syftet med utredningar [3], skyddet av personuppgifter [4] och EIB:s beslutsprocess [5].

4. Klaganden bad EIB att ompröva sitt beslut (genom att lämna in en ”bekräftande ansökan”).

5. I februari 2025 utfärdade EIB sitt slutliga beslut. Den beviljade delvis tillgång till tio Olaf-rapporter men vidhöll sin vägran att lämna ut de återstående tre Olaf-rapporterna och handlingar som rör EIB:s beslut om disciplinär uppföljning. I samband med detta hävdade företaget att ett fullständigt utlämnande skulle undergräva skyddet för syftet med utredningar, personuppgifter och dess beslutsprocess.

6. Genom sin vägran gav EIB klaganden en översikt på en sida över de uppföljningsåtgärder som vidtagits avseende Olafs rapporter och rekommendationer. Efter sina utredningar utfärdade Olaf 31 disciplinära rekommendationer till EIB. EIB vidtog uppföljningsåtgärder i samtliga 31 fall. 28 ärenden har nu avslutats, två har avbrutits medan uppföljningsåtgärder pågår på nationell nivå och ett ärende pågår fortfarande vid EIB. Av de 28 ärenden som nu är avslutade hänsköts tre till disciplinära förfaranden med en disciplinkommitté. Det första fallet ledde till att den anställde sades upp. Det andra fallet ledde till sänkta pensioner för en period på åtta år. och det tredje ärendet avslutades utan några sanktioner. 16 ärenden hänsköts till disciplinära förfaranden utan disciplinkommitté och avslutades med en skriftlig tillrättavisning. Sex ärenden avslutades med en skriftlig varning och tre ärenden avslutades utan ytterligare åtgärder.

7. Klaganden var missnöjd med EIB:s vägran att ge allmänheten fullständig tillgång till de begärda handlingarna och vände sig till ombudsmannen i mars 2025.

Utredningen

8. Ombudsmannen inledde en undersökning av EIB:s vägran att ge allmänheten fullständig tillgång till de begärda handlingarna.

9. Under undersökningen mottog ombudsmannen EIB:s ytterligare synpunkter och ombudsmannens undersökningsgrupp granskade de omtvistade handlingarna.

Argument som framförts till ombudsmannen

Av den klagande

10. Klaganden ansåg att de redigeringar av personuppgifter, liksom de för att skydda Olafs utredningsmetoder och beslutsprocessen, som gjordes i de tio delvis offentliggjorda Olaf-rapporterna är överdrivna. Han hävdade att EIB inte hade visat att det var nödvändigt att göra så omfattande redigeringar av det innehåll som lämnades ut.

11. Klaganden noterade att Olafs utredningar och EIB:s uppföljande disciplinära åtgärder hade avslutats. Han hävdade att i enlighet med EU:s rättspraxis [6] bör handlingar som rör avslutade utredningar i allmänhet vara tillgängliga, med förbehåll endast för begränsade och välmotiverade undantag.

12. Klaganden hävdade vidare att EIB hade fel när den drog slutsatsen att allmänintresset av utlämnandet av uppgifter inte väger tyngre än de undantag som tillämpas. Han noterade att domstolen [7] ansåg att öppenhet är avgörande för att säkerställa ansvarsskyldighet inom EU:s institutioner. Med tanke på att de begärda handlingarna rör tjänstefel hos EU:s personal och disciplinära åtgärder inom ett av EU:s viktigaste finansinstitut finns det ett betydande allmänintresse av öppenhet, ansvarsskyldighet och politiska förbättringar inom EU:s institutioner. Allmänheten har ett stort intresse av att förstå hur sådana fall hanterades. Klaganden ansåg att EIB:s vägran att lämna meningsfull information om dessa fall urholkar förtroendet för dess ansvarsskyldighetsmekanism och inte överensstämmer med EU:s åtagande om öppen styrning.

13. Klaganden noterade vidare att domstolen konsekvent har slagit fast att begränsningar av allmänhetens tillgång till handlingar måste vara proportionerliga och föremål för en bedömning från fall till fall [8] Han ansåg att EIB inte gav tillräckliga motiveringar till varför bredare tillgång inte kunde ges.

Från EIB:s sida

14. EIB hävdade att ett fullständigt utlämnande av de begärda handlingarna skulle undergräva skyddet av personuppgifter, pågående och framtida utredningar och beslutsprocessen.

Olafs handlingar

15. När det gäller klagandens argument att utredningarna är avslutade ansåg EIB att en åtskillnad måste göras mellan de tre ärenden för vilka uppföljning fortfarande pågick och därför skulle en presumtion om icke-utlämnande kunna tillämpas, och de tio avslutade utredningarna. När det gäller det sistnämnda innebar det faktum att relevanta utredningar och uppföljningsförfaranden avslutades inte att de begärda handlingarna måste lämnas ut. Undantagen från allmänhetens tillgång kan fortsätta att gälla för dessa handlingar, trots att utredningarna har avslutats. EIB beviljade delvis tillgång till dessa handlingar och anförde följande argument.

16. EIB påpekade för det första att de aktuella handlingarna inte bara innehåller namnen på EIB:s anställda, utan även namnen på deras familjemedlemmar och uppgifter om deras dagliga liv. Företaget hävdade att ett fullständigt utlämnande av sådan information skulle göra de enskilda personerna identifierbara och därmed undergräva deras integritet och integritet [9].

17. För det andra hävdade EIB att handlingarna innehåller närmare uppgifter om de metoder, den tidsplan och de strategier som Olaf använder för att genomföra sina utredningar. Offentliggörande skulle riskera att äventyra integriteten och effektiviteten i pågående och framtida utredningar genom att personer eller enheter som för närvarande utreds (eller som utreds i framtiden) hamnar i en fördelaktig situation, eftersom de skulle kunna anpassa sitt beteende för att undvika upptäckt. Detta skulle i slutändan påverka effektiviteten och syftet med Olafs pågående och framtida utredningar.

18. Slutligen ansåg EIB att ett utlämnande också skulle avslöja detaljerad information om hur Olaf samarbetar med EIB:s avdelningar vid genomförandet av sina utredningar.[10] Information om de strategier och metoder som EIB och Olaf använder kan kombineras med information som finns tillgänglig i EIB:s rapporter om den disciplinära uppföljningen. Ett utlämnande skulle därför inkräkta på EIB:s förmåga att avgöra hur man ska gå vidare internt med dessa utredningar, vilket skulle inverka negativt på samarbetet med Olaf. Detta skulle allvarligt undergräva EIB:s beslutsprocess.[11]

19. När det gäller de tre Olaf-rapporterna, som hölls inne i sin helhet, uppgav EIB att de rörde fall där de relevanta disciplinära, rättsliga eller administrativa förfarandena fortfarande pågick. Utlämnandet av dessa rapporter och all information om dessa pågående ärenden ansågs därför undergräva skyddet för syftet med de pågående utredningarna [12].

EIB-dokument

20. EIB uppgav att merparten av informationen i EIB:s disciplinära beslut omfattas av behovet av att skydda den enskildes privatliv och integritet. Rapporterna innehåller personuppgifter om familjemedlemmar och information om deras dagliga liv. Rapporterna innehåller dessutom information om källor, metoder, tidsplaner och strategier som används av Olaf. Ett utlämnande skulle därför undergräva Olafs utredningar. Rapporterna om EIB:s uppföljning av Olafs rekommendationer innehåller också yttranden som utarbetats för internt bruk. Varje fall är unikt, liksom de uppföljningsåtgärder som EIB vidtar. Offentliggörande av de olika åtgärder och beslut som fattats utan att närmare uppgifter om de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall kan leda till en ofullständig och vilseledande framställning av hur EIB hanterar Olafs utredningar och rekommendationer och skulle lägga en onödig börda på EIB vid handläggningen av framtida ärenden. Dessutom skulle offentliggörandet kunna avslöja EIB:s egna strategier och metoder som skulle göra det möjligt för personalen att i framtida fall förutse och motverka framtida utredningsåtgärder och uppföljningen av dem.

21. EIB drog slutsatsen att partiell tillgång till besluten inte skulle vara meningsfull. I stället lämnade den en sammanfattning av den information som klaganden begärde. 

Övervägande allmänintresse

22. När det gäller klagandens argument att utlämnandet av de begärda handlingarna ligger i allmänhetens intresse noterade EIB att undantaget avseende den enskildes privatliv och integritet inte kan åsidosättas av ett allmänintresse av utlämnandet.

23. EIB instämde inte heller i klagandens åsikt att ett utlämnande skulle öka allmänhetens förtroende för EIB:s åtagande att ta itu med allvarliga fel. Rådet noterade att EIB:s höga integritetsstandarder beskrivs i dess offentligt tillgängliga policydokument och dess årsrapporter som visar hur banken hanterar fall av tjänstefel.

Ombudsmannens bedömning

Innehållna handlingar

24. EIB vägrade att ge allmänheten tillgång till tre Olaf-rapporter och dess rekommendationer samt till alla EIB:s disciplinära beslut i deras helhet.

Olaf-rapporter

25. När EIB vägrade att ge tillgång till Olafs tre rapporter grundade den sig på en allmän presumtion om sekretess som anges i dess öppenhetspolicy [13] och hävdade att även ett partiellt utlämnande av handlingarna skulle undergräva skyddet för syftet med Olafs utredningar.

26. I detta sammanhang noterar ombudsmannen att det i EU:s rättspraxis [14] erkänns en allmän presumtion om sekretess för handlingar i Olafs utredningar. I enlighet med denna rättspraxis är den allmänna presumtionen tillämplig på pågående utredningar och uppföljningen av dem, i den mån uppföljningen sker inom rimlig tid.[15] Även om denna rättspraxis har fastställts med avseende på de undantag från allmänhetens tillgång till handlingar som anges i förordning (EG) nr 1049/2001, är de principer som domstolarna har utvecklat analogt tillämpliga i detta fall.

27. Inspektionen och de ytterligare synpunkter som EIB lämnade bekräftar att uppföljningen av de tre Olaf-rapporterna i fråga pågick. Närmare bestämt pågick rättsliga förfaranden på nationell nivå avseende två Olaf-rapporter, och det pågick administrativa uppföljningsförfaranden vid EIB avseende den tredje Olaf-rapporten.

28. EIB:s vägran att ge allmänheten tillgång till Olafs tre rapporter på grundval av en allmän presumtion om sekretess är således motiverad.

EIB:s disciplinära beslut och Olafs rekommendationer

29. EIB nekade även tillgång till Olafs rekommendationer och EIB:s disciplinära beslut med motiveringen att ett utlämnande skulle undergräva skyddet för personuppgifter, syftet med utredningarna och EIB:s beslutsprocess.

30. Begreppet personuppgifter ^[16] är mycket brett. Den omfattar all information som rör en identifierad eller identifierbar person. Informationen behöver inte vara kopplad till en persons privatliv. Information om en persons yrkesverksamhet kan också utgöra personuppgifter, det vill säga om den”direkt eller indirekt” gör det möjligt att identifiera den berörda personen. Enligt EU-domstolens praxis ^[17] tyder ”unionslagstiftarens användning av ordet ”indirekt” på att det för att behandla information som personuppgifter inte är nödvändigt att enbart denna information gör det möjligt att identifiera [den berörda personen].” Det är snarare tillräckligt att denna information, i kombination med andra uppgifter från samma eller olika källor, gör det möjligt att identifiera den berörda personen. Det är inte heller nödvändigt att allmänheten kan härleda den enskildes identitet på denna grund. Det är tillräckligt om en person, till exempel någon som arbetar inom samma område som personen i fråga och känner till sin yrkesbakgrund, kan identifiera dem.^[18]

31. Det var således rimligt av EIB att anse att inte bara namnen på och kontaktuppgifter till enskilda personer i de omtvistade handlingarna utgör personuppgifter, utan även andra uppgifter som skulle göra det möjligt att identifiera de berörda personerna, i sig eller i kombination med offentligt tillgängliga uppgifter. Detta inbegriper den enskildes ställning och tjänsteår.

32. På grundval av granskningen av handlingarna bekräftar ombudsmannen att handlingarna innehåller en betydande mängd personuppgifter i form av namn, befattning och tjänsteår för enskilda anställda vid EIB. Handlingarna innehåller även annan information som, om den lämnas ut, skulle kunna göra personerna identifierbara. Som sådan utgör denna information personuppgifter. Inspektionen visade dock också att de begärda handlingarna innehåller begränsad information om förfarandeaspekter som inte kan betraktas som personuppgifter i sig.

33. Innan personuppgifter får överföras till en sökande måste tre kumulativa villkor vara uppfyllda.[19] Sökanden måste först visa att överföringen av de begärda personuppgifterna är nödvändig för ett specifikt ändamål av allmänt intresse. För att en sådan ”nödvändighet” ska kunna fastställas måste det visas att utlämnandet av personuppgifterna är det lämpligaste sättet bland andra möjliga åtgärder för att uppnå det eftersträvade målet.[20] När sökanden har visat att det är nödvändigt måste institutionen, efter att ha vägt de olika konkurrerande intressena, visa att det inte finns någon anledning att anta att den enskildes legitima intressen skulle kunna skadas av utlämnandet av personuppgifterna. För det tredje måste de, om så är fallet, visa att ett utlämnande ändå skulle vara proportionerligt med hänsyn till det mål som sökanden eftersträvar.

34. När det gäller behovet av utlämnande hävdade klaganden i huvudsak att utlämnandet var avgörande för att säkerställa transparens, ansvarsskyldighet och allmänhetens förtroende.

35. Ombudsmannen anser att klaganden eftersträvar ett legitimt mål, men hon är inte övertygad om att ett utlämnande av personuppgifterna i handlingarna skulle bidra till detta mål. Anställda som bryter mot sina skyldigheter enligt EU:s tjänsteföreskrifter [21] förlorar inte sin rätt till integritet. Sådana försummelser åtgärdas genom relevanta administrativa förfaranden, inbegripet utredningar som utförs av Olaf och eventuella disciplinära åtgärder. Dessutom skulle ett utlämnande inte längre vara proportionerligt, eftersom EIB har försett klaganden med en sammanfattning av alla uppföljningsåtgärder som vidtagits till följd av de 31 rekommendationer som Olaf utfärdat: Ett ärende pågår fortfarande på EIB-nivå och ytterligare två ärenden avbryts i avvaktan på rättsliga förfaranden på nationell nivå, men EIB avslutade de återstående 28 ärendena med följande disciplinära åtgärder:

• Tre ärenden hänsköts till disciplinära förfaranden med en disciplinkommitté. Ett ärende avslutades med uppsägning av EIB:s personal, ett annat ärende avslutades med en påföljd i form av en nedsatt pension under en period på åtta år, och det sista ärendet avslutades utan påföljd.
• 16 ärenden hänsköts till disciplinära förfaranden utan disciplinkommitté och avslutades med en skriftlig tillrättavisning.
• Sex ärenden avslutades med en skriftlig varning. och
• Tre ärenden avslutades utan ytterligare åtgärder.

I enlighet med Olafs ekonomiska rekommendationer har EIB dessutom slutfört alla relevanta återkrav.

36. Såsom anges ovan visade inspektionen att inte alla uppgifter som ingår i de begärda handlingarna utgör personuppgifter. Även om vissa av dessa uppgifter, såsom huruvida disciplinnämnden var inblandad i det disciplinära förfarandet eller vissa förmildrande omständigheter, inte i sig kan anses utgöra personuppgifter i sig, måste dessa delar ändå beaktas i det bredare sammanhanget för de omtvistade handlingarna, där ett utlämnande av dem skulle kunna bidra till att identifiera de respektive personerna. När institutionerna beslutar om utlämnande av handlingar som innehåller en betydande mängd personuppgifter måste de göra en mycket känslig avvägning. Institutet måste bedöma om det finns en risk för att den enskilda personen direkt eller indirekt kan identifieras genom den information som lämnas ut. Den omständigheten att ytterligare uppgifter är nödvändiga för att identifiera den enskilde innebär inte att de aktuella uppgifterna inte kan klassificeras som personuppgifter.[22] Inte heller den omständigheten att sådana ytterligare uppgifter kommer från en annan källa.[23] Unionsdomstolarna har också konstaterat att risken är obetydlig endast om den ”förbjuds enligt lag eller är omöjlig i praktiken”. [24]

37. Mot bakgrund av att de begärda handlingarna innehåller en så betydande mängd personuppgifter, den känsliga avvägning som EIB var tvungen att göra för att besluta om allmänhetens tillgång till handlingar kunde beviljas och det faktum att EIB försåg klaganden med en sammanfattning av de uppföljningsåtgärder som vidtagits och de sanktioner som ålagts, anser ombudsmannen att EIB:s vägran att lämna ut sina disciplinära beslut och Olafs rekommendationer på det hela taget inte var orimlig. Hon kommer dock att föreslå förbättringar för EIB för att överväga om åtminstone vissa delar av EIB:s disciplinära beslut som innehåller rent administrativ information skulle kunna lämnas ut till klaganden utan att riskera att lämna ut personuppgifter.  

Delvis utlämnade handlingar

38. EIB beviljade partiell tillgång till tio Olaf-rapporter och redigerade personuppgifter, utredningsmetoder och information i sin beslutsprocess.

39. Handlingarna innehåller en betydande mängd personuppgifter i form av namnen på de enskilda anställda och annan information som, om den lämnas ut, skulle göra de anställda identifierbara.

40. Såsom angetts i punkt 33 ovan ska tre kumulativa villkor vara uppfyllda för att sådana personuppgifter ska kunna lämnas ut. För det första måste utlämnandet vara nödvändigt för ett särskilt ändamål av allmänt intresse. Såsom också anges ovan är klagandens mål visserligen legitima, men de är inte i sig tillräckliga för att visa att det är nödvändigt. Ombudsmannen anser därför att det är motiverat att undanhålla personuppgifterna i handlingarna.

41. Dokumenten innehåller dessutom information om Olafs utredningsmetoder och EIB:s interna beslutsfattande. EIB hävdade att utlämnande av denna information skulle riskera att äventyra integriteten och effektiviteten i pågående och framtida utredningar och därigenom ge enskilda personer eller enheter som är föremål för utredning, nu eller i framtiden, en fördel, eftersom det skulle göra det möjligt för dem att anpassa sitt beteende för att undvika upptäckt. Ett utlämnande skulle dessutom inkräkta på EIB:s förmåga att avgöra hur man ska gå vidare internt med dessa utredningar, vilket skulle inverka negativt på samarbetet med Olaf.

42. Inspektionen visade att en del av informationen, särskilt information om Olafs utredningsverksamhet, är mycket allmän, medan resten av informationen också innehåller personuppgifter och rör EIB:s internrevision och beslutsfattande. Inspektionen visade vidare att denna information är sammankopplad i 12 av Olafs 13 rapporter.

43. Klaganden hävdade att transparens är avgörande för att säkerställa ansvarsskyldighet inom EU-institutionen och att det fanns ett starkt allmänintresse av att förstå hur EIB hanterade dessa fall.

44. Enligt EU:s rättspraxis [25] räcker det inte med rent allmänna överväganden för att fastställa att det föreligger ett övervägande allmänintresse av utlämnandet. Ombudsmannen anser därför att klagandens allmänna hänvisningar till öppenhet, ansvarsskyldighet och allmänhetens förtroende inte är tillräckliga för att fastställa och väga tyngre än allmänintresset av utlämnande. Särskilt med tanke på översikten över de uppföljningsåtgärder som EIB har tillhandahållit klaganden. Kommissionen informerade klaganden om att den hade slutfört alla återkrav och inlett förfaranden före disciplinära förfaranden i samtliga fall.

45. Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att EIB:s beslut att vägra allmänheten fullständig tillgång överlag var rimligt.

Slutsats

På grundval av undersökningen avslutar ombudsmannen detta ärende med följande slutsats:

Det förelåg inte något administrativt missförhållande i EIB:s vägran att ge allmänheten fullständig tillgång till de begärda handlingarna.

Förslag till förbättringar

EIB bör på nytt bedöma sina uppföljande disciplinära beslut i syfte att ge allmänheten tillgång till de delar av dessa handlingar som innehåller rent administrativ information och som skulle kunna lämnas ut till allmänheten utan att riskera att lämna ut personuppgifter.

Klaganden och EIB kommer att informeras om detta beslut.

Teresa Anjinho
Europeiska ombudsmannen

Strasbourg den 29 juli 2026

 

[1] För mer information, besök: https://anti-fraud.ec.europa.eu/about-us/what-we-do_en

[2] Klaganden lämnade in sin begäran om allmänhetens tillgång enligt förordning (EG) nr 1049/2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. https://eur-lex.europa.eu/eli/reg/2001/1049/oj/eng. Eftersom förordning (EG) nr 1049/2001 inte är tillämplig på EIB hanterade EIB dock begäran i enlighet med sin öppenhetspolicy. https://www.eib.org/en/publications/20250191-eib-group-transparency-policy.

[3] Artikel 5.6 EIB-gruppens öppenhetspolicy.

[4] Artikel 5.4b EIB-gruppens öppenhetspolicy.

[5] Artikel 5.7 EIB-gruppens öppenhetspolicy.

[6] Tribunalens dom av den 22 mars 2011 i mål T-233/09, Access Info Europe mot rådet, https://infocuria.curia.europa.eu/tabs/document/T/2009/T-0233-09-00000000RD-01-P-01/ARRET/84636-EN-1-html

[7] Domstolens dom av den 2 oktober 2014 i mål C-127/13 P, Strack mot kommissionen, https://infocuria.curia.europa.eu/tabs/document/C/2013/C-0127-13-00000000PV-01-P-01/ARRET/158192-SV-1-html

[8] Domstolens dom av den 17 oktober 2013 i mål C-280/11 P, Access Info Europe mot rådet, https://infocuria.curia.europa.eu/tabs/document/C/2011/C-0280-11-00000000PV-01-P-01/ARRET/143182-SV-1-html

[9] Artikel 5.4b i EIB-gruppens öppenhetspolicy.

[10] Artikel 5.6 i EIB-gruppens öppenhetspolicy.

[11] Artikel 5.7 i EIB-gruppens öppenhetspolicy.

[12] Artikel 5.6 tredje punktsatsen i EIB-gruppens öppenhetspolicy.

[13] Artikel 5.6 andra stycket i EIB-gruppens öppenhetspolicy.

[14] Tribunalens dom av den 26 maj 2016 i mål T-110/15, IMG mot kommissionen, punkt 33. https://infocuria.curia.europa.eu/tabs/document/T/2015/T-0110-15-00000000RD-01-P-01/ARRET/178781-EN-1-html

[15] Ibidem, punkt 35.

[16] Artikel 3.1 i förordning (EU) 2018/1725 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter (förordning 2018/1725). https://eur-lex.europa.eu/eli/reg/2018/1725/oj/eng

[17] Domstolens dom av den 7 mars 2024 i mål C-479/22 P, OC mot kommissionen, punkterna 46–47: https://curia.europa.eu/juris/document/document.jsf?text=&docid=283526&pageIndex=0&doclang=EN&mode=lst&dir=&occ=first&part=1&ampcid=26709  

[18] Ibidem, punkt 60.

[19] Artikel 9.1 b i förordning 2018/1725.

[20] Se t.ex. tribunalens dom av den 18 juni 2025, Zver/Europeiska kommissionen, T-235/24, punkt 66: https://curia.europa.eu/juris/document/document.jsf?text=&docid=301286&pageIndex=0&doclang=FR&mode=lst&dir=&occ=first&part=1&ampcid=601186.

[21] Förordning 31 (EEG), 11 (EKSG) om tjänsteföreskrifter för tjänstemän och anställningsvillkor för övriga anställda i Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen: https://data.europa.eu/eli/reg/1962/31(1)/2014-05-01

[22] Domstolens dom av den 7 mars 2024 i mål C-479/22 P, OC mot kommissionen, punkt 49: https://curia.europa.eu/juris/document/document.jsf?text=&docid=283526&pageIndex=0&doclang=EN&mode=lst&dir=&occ=first&part=1&ampcid=26709 

[23] Ibidem, punkt 55.

[24] Domstolens dom av den 19 oktober 2016 i mål C-582/14, Breyer mot Bundesrepublik Deutschland, punkt 46. https://infocuria.curia.europa.eu/tabs/affair?sort=AFF_NUM-DESC&searchTerm=%22C-582%2F14%22&publishedId=C-582%2F14

[25] Tribunalens dom av den 2 oktober 2024 i mål T-606/23, Soares mot kommissionen, punkt 60; https://infocuria.curia.europa.eu/tabs/document/T/2023/T-0606-23-00000000RD-01-P-01/ARRET_NP/290618-FR-1-html