Ärendet gällde kommissionens beslut att avsluta sitt ärende om ett överträdelseklagomål mot Finland där det påstods att Finland diskriminerade män i frivilliga tilläggspensionssystem. Klagandena hävdade att kommissionens ståndpunkt inte var konsekvent, eftersom den hade väckt talan vid domstolen i två liknande överträdelseförfaranden mot Italien och Grekland, medan den inte gjorde det i Finlands fall. De anser att kommissionen inte heller på ett tillfredsställande sätt motiverade sin ståndpunkt att det inte var klart huruvida EU-domstolen skulle ha dragit slutsatsen att den relevanta finska lagstiftningen strider mot unionsrätten.

Ombudsmannen undersökte frågan och konstaterade att kommissionen under undersökningens gång på ett tillfredsställande sätt motiverade sin ståndpunkt och således utövade sitt utrymme för skönsmässig bedömning vid handläggningen av klagomål om överträdelser. Hon drog därför slutsatsen att det inte fanns någon grund för ytterligare undersökningar i ärendet och avslutade ärendet.

Klaganden är italiensk medborgare och bosatt i Tyskland. Han gjorde gällande att hans hustru i Tyskland hade utsatts för diskriminering i arbetslivet på grund av ålder och nationalitet, eftersom ett företag som hon hade ansökt om anställning hos inte anställde henne. Efter det misslyckade resultatet av domstolsförfarandet lämnade klaganden in ett överträdelseklagomål till Europeiska kommissionen och hävdade att de tyska myndigheterna inte korrekt hade införlivat ett EU-direktiv om likabehandling i arbetslivet i den nationella rättsordningen.

Klaganden vände sig därefter till Europeiska ombudsmannen och hävdade att kommissionen underlåtit att i) registrera hans överträdelseklagomål, ii) behandla det i enlighet med detta och iii) tillhandahålla övertygande skäl för att motivera varför den inte ingrep i hans ärende.

I sitt yttrande förklarade kommissionen att den hade registrerat klagandens överträdelseklagomål några dagar efter att ha mottagit det. Den beklagade att den klagande inte hade underrättats i förväg om sin avsikt att avsluta sitt överträdelseklagomål och att den inte informerade honom om att ärendet hade avslutats. Kommissionen förklarade dessutom att Tyskland hade införlivat det ovannämnda direktivet på ett lämpligt sätt och i god tid och angav särskilda skäl till varför det inte var nödvändigt att inleda ett överträdelseförfarande på grundval av klagandens inlagor.

Med tanke på att kommissionen faktiskt hade registrerat överträdelseklagomålet fann ombudsmannen inga administrativa missförhållanden i detta avseende. När det gäller sakfrågan i målet var det inte motiverat med några ytterligare undersökningar, eftersom kommissionen gav konkreta och övertygande skäl till stöd för sin ståndpunkt under undersökningens gång. Ombudsmannen noterade att kommissionen medgav att den varken i förväg hade underrättat klaganden om sin avsikt att avsluta sitt överträdelseklagomål eller informerat honom om att ärendet hade avslutats. Dessutom bad den inte om ursäkt för detta utelämnande. Han gjorde därför en kritisk anmärkning.

Klaganden är en italiensk medborgare som 2009 lämnade in ett klagomål till Europeiska kommissionen om Italiens påstådda överträdelse av direktiv 83/391/EEG om arbetstagares säkerhet. I september 2011 beslutade kommissionen att skicka en formell underrättelse till Italien. När klaganden därefter begärde tillgång till denna skrivelse på grundval av förordning (EG) nr 1049/2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar vägrade kommissionen tillgång. Efter det att en bekräftande ansökan om tillgång hade lämnats in informerade kommissionen klaganden om att hans ansökan höll på att bedömas, men att den fortfarande inte hade alla uppgifter som krävdes för att göra en slutlig bedömning. Kommissionen uppgav därför att den i enlighet med förordning (EG) nr 1049/2001 hade förlängt tidsfristen för att fatta beslut om klagandens bekräftande ansökan med 15 arbetsdagar.

I sitt klagomål till ombudsmannen hävdade klaganden att kommissionen olagligen förlängde tidsfristen för att fatta beslut om hans bekräftande ansökan om tillgång. Den 30 januari 2012 inledde ombudsmannen en undersökning av klagandens påstående och bad kommissionen att avge ett yttrande senast den 31 mars 2012. Kommissionen begärde därefter en förlängning av tidsfristen för att avge sitt yttrande till och med den 30 april 2012, vilket ombudsmannen beviljade. Samtidigt informerade han kommissionen om att han förbehöll sig rätten att fortsätta på grundval av den information som redan lämnats till honom om kommissionen inte respekterade den nya tidsfristen. När ombudsmannens beslut antogs i juni 2012 hade kommissionens yttrande ännu inte mottagits.

Ombudsmannen ansåg att den information som redan hade gjorts tillgänglig för honom var tillräcklig för att behandla detta klagomål, som endast avsåg förlängningen av tidsfristen för att besvara den bekräftande ansökan och inte det slutliga beslutet att neka tillgång. Han drog därför slutsatsen att det inte fanns något behov av ytterligare undersökningsåtgärder eller av att vänta längre på kommissionens yttrande.

När det gäller ärendet i sak konstaterade ombudsmannen att förordning (EG) nr 1049/2001 föreskriver bindande tidsfrister och att undantag endast är möjliga i undantagsfall och när sökanden har fått utförliga skäl. I förevarande fall begränsade sig kommissionen till att ange att den fortfarande inte förfogade över alla uppgifter som den behövde för att göra en slutlig bedömning. Ombudsmannen ansåg att detta uttalande var uppenbart otillräckligt för att fastställa att kommissionen stod inför ett undantagsfall som kunde ha motiverat en förlängning av tidsfristen. Kommissionens enkla hänvisning till behovet av mer tid för att samla in information uppfyller därför inte kraven i förordning (EG) nr 1049/2001, och i synnerhet inte kravet på en detaljerad motivering. Ombudsmannen drog därför slutsatsen att kommissionen olagligen förlängde tidsfristen för att fatta beslut om klagandens bekräftande ansökan och att dess agerande utgjorde ett administrativt missförhållande. Han avslutade därför ärendet med en kritisk anmärkning.