Bakgrunden till klagomålet

1. Förevarande mål rör Europeiska kommissionens handläggning av överträdelseklagomål 2004/4404 mot Finland om ett påstående om diskriminering av män i frivilliga tilläggspensionssystem.

2. Vid Finlands anslutning till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet den 1 januari 1994 var Finland tvunget att utjämna pensionsförmånerna för kvinnor och män. I detta syfte antog den lag 1038/97 om utjämningsåtgärder i frivilliga tilläggspensionssystem (nedan kallad lagen om utjämning), som är retroaktivt tillämplig från och med den 1 januari 1994. Innan jämställdhetslagen trädde i kraft kunde kvinnor gå i pension mellan 60 och 63 år. Pensionsåldern för män var 65 år. Jämställdhetslagen gav både män och kvinnor möjlighet att välja en lägre eller högre pensionsålder.

3. Jämställdhetsombudsmannen lämnade den 28 mars 2002 in ett överträdelseklagomål till kommissionen. I sitt klagomål påpekade hon att beräkningen av pensionsförmåner på grundval av lagen om utjämning i vissa fall gav upphov till ogynnsamma resultat för manliga arbetstagare jämfört med deras kvinnliga motsvarigheter. Om en man valde att gå i pension tidigare enligt de nya reglerna skulle hans anställningstid före år 1994 inte beaktas, medan om en kvinna gjorde det skulle denna period beaktas. Således skulle en manlig arbetstagare med en anställningshistoria som började före den 1 januari 1994 och som valde en lägre pensionsålder få en lägre pension än sin kvinnliga motsvarighet under samma omständigheter. I sitt överträdelseklagomål tog den finska jämställdhetsombudsmannen upp frågan om huruvida utjämningslagen är förenlig med vad som nu är artikel 157 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget) och relevant sekundärlagstiftning (direktiv 2006/54/EG [1], som ersatte det tidigare direktivet 86/378/EEG [2]).

4. Efter skriftväxling med den finska regeringen inledde kommissionen ett överträdelseförfarande 2004. Kommissionen skickade en formell underrättelse till Finland i januari 2005, vilken följdes av en kompletterande formell underrättelse i oktober 2006. I juni 2007 skickade kommissionen ett motiverat yttrande, som följdes av ett kompletterande motiverat yttrande i september 2008.

5. Klagandena i förevarande mål är två finska män, K och S, vars pensionsrättigheter kan påverkas av utgången av överträdelseklagomål 2004/4404. S företräder också P, som är klagande i det ursprungliga mål som anhängiggjorts vid den finska jämställdhetsombudsmannen. I oktober 2010 kontaktade S kommissionen för att klaga på att kommissionen dittills inte hade väckt talan mot Finland vid Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolen) i mål 2004/4404.

6. Den 1 december 2010 svarade kommissionen S och uppgav att ärendet var komplicerat. Av detta skäl var det inte möjligt att ange när beslutet om nästa steg skulle fattas eller vad beslutet skulle innehålla. Kommissionen förklarade vidare att den hade tre alternativ: i) utfärda ett andra kompletterande motiverat yttrande, ii) besluta att hänskjuta ärendet till domstolen eller iii) avsluta ärendet.

7. Den 14 januari 2011 vände sig klagandena till Europeiska ombudsmannen.

Föremålet för utredningen

8. Ombudsmannen inledde en undersökning av följande påstående och krav:

Påstående

Kommissionen har inte inom rimlig tid fattat något beslut om huruvida ärendet ska hänskjutas till EU-domstolen i enlighet med artikel 258 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Anspråk

Kommissionen bör fatta beslut om huruvida ärendet ska hänskjutas till domstolen eller inte.

Utredningen

9. Den 16 mars 2011 begärde ombudsmannen att kommissionen skulle avge ett yttrande om klagandenas påstående och anspråk. Kommissionen avgav sitt yttrande den 27 september 2011. Efter att ha mottagit kommissionens yttrande beslutade ombudsmannen att granska kommissionens ärendeakt om överträdelseklagomål 2004/4404, samt ärenden om andra överträdelseklagomål mot andra medlemsstater som kommissionen hänvisade till i sitt yttrande och som den hade beslutat att avsluta en tid tidigare. Ombudsmannens avdelningar genomförde inspektionen den 14 november 2011. Kommissionens yttrande och en kopia av inspektionsrapporten översändes till klagandena med en uppmaning att inkomma med synpunkter.

10. Den 7 december 2011 underrättade kommissionen ombudsmannen om att den den 24 november 2011 hade beslutat att avsluta överträdelseärende 2004/4404 mot Finland.

11. Samma dag vidarebefordrade ombudsmannens avdelningar en kopia av kommissionens ovannämnda skrivelse till de klagande som beaktade denna skrivelse när de lämnade sina synpunkter den 15 december 2011.

Ombudsmannens analys och slutsatser

Inledande anmärkningar

12. För att undvika missförstånd är det viktigt att betona att denna undersökning är begränsad till en bedömning av huruvida den tid det tog för kommissionen att handlägga överträdelseklagomål 2004/4404 var rimlig.

13. Ombudsmannen noterar att kommissionen under tiden har antagit ett beslut om att avsluta överträdelseklagomålet. I sina synpunkter framförde klagandena ett antal argument om huruvida kommissionens beslut var välgrundat och anförde följande. För det första har kommissionen, efter det att domstolen avkunnat domar mot Italien och Grekland i jämförbara mål, uppenbarligen ändrat sin inställning i de pågående målen mot andra medlemsstater. I sin grund som lades fram i målet mot Grekland 2007 ansåg kommissionen att medlemsstaternas argument om eventuella kostnadskonsekvenser för de nationella budgetarna saknade syfte. I slutändan var dock kostnadseffekterna uppenbarligen ett av huvudskälen till kommissionens beslut att avsluta överträdelseärende 2004/4404 mot Finland. Kommissionens förklaringar avseende dessa kostnadseffekter var däremot hypotetiska och marginella. För det andra hänvisade klagandena också till ett annat skäl som kommissionen angav för att avsluta överträdelseärende 2004/4404. Detta var att den ville vara förenlig med andra liknande överträdelseärenden där den inte hade begärt att de berörda medlemsstaterna retroaktivt skulle rätta till det felaktiga genomförandet och där de diskriminerade parterna inte hade fått någon ersättning. Klagandena hävdade att de skäl som kommissionen angav för att avsluta ärendet mot Finland var konstlade, eftersom ingen ekonomisk ersättning hade begärts i överträdelseklagomål 2004/4404. För det tredje ifrågasatte klagandena också kommissionens skäl till att inte ha hänskjutit ärendet till domstolen, medan den i liknande mål mot andra medlemsstater lyckades med detta. Slutligen bad de ombudsmannen att kontrollera om de skäl som kommissionen angav för att avsluta överträdelseärende 2004/4404 var tillräckliga och rättsligt giltiga.

14. Ombudsmannen påpekar att enligt artikel 2.4 i ombudsmannens stadga måste klagomål till honom föregås av lämpliga administrativa åtgärder gentemot den berörda institutionen. Även om det är riktigt att en av klagandena, som agerade på P:s vägnar, i sitt svar av den 26 oktober 2011 på kommissionens skrivelse om preliminärt avslutande av den 7 oktober 2011 bestred kommissionens avsikt att avsluta ärendet, förefaller det inte som om klagandena redan har tagit upp alla eller åtminstone de flesta av de frågor som avses i punkt 13 ovan med kommissionen. Under dessa omständigheter anser ombudsmannen att klagandena ännu inte har vidtagit alla lämpliga administrativa åtgärder gentemot kommissionen. Ombudsmannen kan därför inte ta upp dessa frågor i sitt nuvarande beslut. Det står naturligtvis de klagande fritt att lämna in ett nytt klagomål till ombudsmannen om de, efter att ha vänt sig till kommissionen, inte får ett tillfredsställande svar inom rimlig tid.

15. Som en andra inledande anmärkning noterar ombudsmannen att klagandena i den del av sina synpunkter som avsåg inspektionsrapporten ansåg att kommissionen inte lade fram alla relevanta handlingar för ombudsmannens företrädare när de inspekterade ärendena. Ombudsmannen erinrar om att inspektionsrapporten, såsom anges däri, endast innehåller en förteckning över de handlingar som hans företrädare beslutade att ta kopior av under inspektionen. Detta innebär emellertid inte att de under inspektionen inte hade tillgång till alla handlingar som ansågs relevanta, och således inte heller till handlingar som inte angavs i rapporten.

16. Som en tredje inledande anmärkning konstaterar ombudsmannen att klagandena också har uttryckt en avsikt att väcka talan mot kommissionen för underlåtenhet att vidta åtgärder i enlighet med artikel 265 i EUF-fördraget. De uppgav att de skulle göra detta på P:s vägnar, den ursprungliga klaganden, inför den finska jämställdhetsombudsmannen. I detta avseende ska det erinras om att det följer av EU-domstolens praxis att ”sökanden, genom att begära att kommissionen ska inleda ett förfarande enligt artikel [258 FEUF], i själva verket yrkar att kommissionen ska anta rättsakter som inte direkt och personligen berör sökanden... , vilket inte på något sätt skulle kunna bestridas inom ramen för ett ogiltighetsförfarande”. En ”talan ska avvisas i den del den avser fastställelse av kommissionens passivitet och av att dess underlåtenhet att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel [258] i [FEUF] är rättsstridig” [3].

17. Det är lämpligt att behandla klagandenas påstående och anspråk tillsammans.

A. Vad gäller kommissionens handläggning av klagomålet om överträdelse

Argument som framförts till ombudsmannen

18. I sitt klagomål till ombudsmannen hävdade klagandena att kommissionen inte hade fattat något beslut inom rimlig tid om huruvida ärendet skulle hänskjutas till domstolen enligt artikel 258 i EUF-fördraget. De yrkade att kommissionen omedelbart skulle fatta ett beslut.

19. Kommissionen har i sitt yttrande erinrat om att det enligt domstolens fasta rättspraxis endast är kommissionen som är behörig att avgöra om det administrativa förfarandet skall följas av en begäran om förhandsavgörande. Kommissionen har ”rätt, men inte skyldighet, att väcka talan vid domstolen för att få fastställt att den berörda medlemsstaten har åsidosatt sina skyldigheter” enligt EU-lagstiftningen [4]. Kommissionen betonade vidare, med hänvisning till domstolens rättspraxis [5], att ”bestämmelserna i artikel 169 [nu artikel 258 FEUF] i fördraget ska tillämpas utan någon skyldighet för kommissionen att agera inom en viss tidsfrist, utom när den orimligt långa tid som det administrativa förfarandet tar enligt artikel 169 [nu artikel 258 FEUF] kan göra det svårare för den berörda medlemsstaten att vederlägga kommissionens argument och därigenom åsidosätta rätten till försvar.” Kommissionen betonade vidare att den har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning som ”utesluter enskildas rätt att kräva att den intar en särskild ståndpunkt”[6] och att det”inte ens ankommer på domstolen att avgöra huruvida detta utrymme för skönsmässig bedömning har utövats på ett klokt sätt”.

20. I sitt yttrande (som föregick beslutet att avsluta överträdelseärende 2004/4404) medgav kommissionen också att det i förevarande fall inte hade fattats något formellt beslut efter september 2008. Företaget hävdade emellertid att dess avdelningar kontinuerligt hade arbetat med ärendet sedan dess. I början av 2011 bad kommissionen Finland att lämna ytterligare upplysningar, vilket den finska regeringen gjorde i slutet av mars 2011. Dessutom hade kommissionen inte länge innan den avslutade flera liknande överträdelseärenden om ojämlika pensionsrättigheter och pensionsålder i tjänstepensionssystem. I dessa fall stod också frågor om retroaktivitet och utjämningsåtgärder för pensionsrättigheter på spel. Kommissionen drog slutsatsen att ärendet var komplicerat och att den var tvungen att anta ett tillvägagångssätt som var förenligt med dess tillvägagångssätt i alla liknande ärenden mot de andra berörda medlemsstaterna.

21. I sina synpunkter pekade klagandena kortfattat på följande frågor. För det första betonade de att kommissionen förfogade över tillräcklig information för att dra slutsatsen att den finska lagen om kompensation stred mot unionsrätten. När kommissionen inledde överträdelseförfarandet ansåg den att det var lätt att fastställa Finlands påstådda diskriminering av män. Men någon gång efter 2009 ändrade kommissionen tydligen sin ståndpunkt. För det andra har kommissionen nyligen framgångsrikt väckt talan i två liknande mål vid domstolen, nämligen det ena mot Italien [7] och det andra mot Grekland [8]. I dessa två mål drog domstolen slutsatsen att de berörda medlemsstaterna har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 141 i EG-fördraget [9] genom att bibehålla bestämmelser enligt vilka villkoren för pensionering varierar beroende på om tjänstemännen är män eller kvinnor. Målet mot Italien var i stort sett identiskt med målet mot Finland. Det fanns ingen rättslig grund för att behandla det finska fallet annorlunda än det italienska. Dessutom fastslog domstolen i sin dom i Niemi-målet [10], när det gäller en könsdifferentierad pensionsålder, att ”en pension som den som betalas ut i enlighet med [den finska lagen om statlig pension] omfattas av artikel 141 i fördraget [nu artikel 157 i EUF-fördraget]”. P:s synpunkter på skrivelsen om förberedande av avslutande av den 7 oktober 2011 beaktades inte.

22. Slutligen påpekade de klagande att enligt punkt 8 i kommissionens meddelande till Europaparlamentet och Europeiska ombudsmannen om klagandens ställning i ärenden om överträdelser av gemenskapsrätten (nedan kallat kommissionens meddelande)[11] bör kommissionen undersöka klagomål i syfte att fatta ett beslut om att antingen vidta ytterligare åtgärder eller att avsluta ärendet inom ett år från den dag då klagomålet registrerades. Sedan september 2008 har kommissionen dock inte fattat något beslut i det aktuella ärendet.

Ombudsmannens bedömning

23. Ombudsmannen påpekar att klagomål från medborgare är ett viktigt sätt att informera kommissionen om eventuella överträdelser av EU-lagstiftningen. De gör det möjligt för kommissionen att effektivt fullgöra sin roll som fördragens väktare.

24. Ombudsmannen noterar vidare att lika lön för kvinnor och män är en av Europeiska unionens grundläggande principer enligt artikel 157 i EUF-fördraget. Det följer av domstolens rättspraxis att pensionsåldern samt förmåner som är knutna till pensionsrättigheter och andra rättigheter måste vara desamma för män och kvinnor [12].

25. Enligt domstolens fasta rättspraxis har kommissionen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid bedömningen av klagomål från medborgare och är inte skyldig att inleda överträdelseförfaranden i varje fall där en medlemsstat har överträtt unionsrätten. Medborgarna har därför inte rätt att kräva att kommissionen intar en särskild ståndpunkt när det gäller innehållet i deras klagomål om överträdelser [13].

26. Den omständigheten att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning innebär emellertid inte att den vid handläggningen av klagomål om fördragsbrott är fri från de begränsningar som följer av de grundläggande rättigheterna och principerna om god förvaltningssed. I detta avseende är artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som föreskriver en rätt till god förvaltning, särskilt relevant. Det framgår av ordalydelsen i artikel 41.1 i stadgan att ”[d]en enskilde har rätt att få sina angelägenheter behandlade... inom skälig tid av unionens institutioner, organ och byråer”.

27. Ombudsmannen noterar dessutom att kommissionen i sitt meddelande har gjort vissa åtaganden när det gäller hanteringen av klagomål om överträdelser. I punkt 8 i meddelandet anges följande: ”I regel kommer kommissionens avdelningar att undersöka klagomål i syfte att fatta ett beslut om att utfärda en formell underrättelse eller att avsluta ärendet inom högst ett år från den dag då klagomålet registrerades.” Ombudsmannen har konsekvent ansett att denna bestämmelse innebär att kommissionen har åtagit sig att göra sitt yttersta för att slutföra utredningen och besluta om huruvida överträdelseförfaranden ska inledas eller om ärendet ska avslutas inom ett år. Det är dock inte uteslutet att mer tid kan behövas i vissa situationer [14]. Denna tolkning stöds av den sista meningen i punkt 8, enligt vilken "om denna tidsfrist överskrids kommer den avdelning inom kommissionen som ansvarar för ärendet att skriftligen underrätta den klagande".

28. Ombudsmannen har dessutom klargjort att det endast är motiverat att överskrida tidsfristen på ett år om kommissionen anger specifika och giltiga skäl till förseningen [15] och under alla omständigheter om den fortfarande utreder ärendet. Kommissionen kan inte heller åberopa sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att motivera sin administrativa passivitet [16].

29. Jämställdhetsombudsmannen lämnade in överträdelseklagomål 2004/4404 den 28 mars 2002. Kommissionen inledde ett överträdelseförfarande mot Finland 2004. Den 24 november 2011, det vill säga mer än sju år efter det att förfarandet hade inletts, beslutade kommissionen att avsluta överträdelseklagomålet. Ombudsmannen noterar att kommissionen åberopade två olika argument för att motivera varför den överskred tidsfristen på ett år för att fatta beslut om överträdelseklagomålet: För det första att de aktuella frågorna var svåra och komplexa och krävde en särskilt grundlig analys. och för det andra att det innan kommissionen vidtog ytterligare åtgärder var lämpligt att anta ett tillvägagångssätt som var förenligt med dess tillvägagångssätt i alla liknande fall mot andra medlemsstater när det gäller retroaktiviteten för utjämningsåtgärder för pensionsrättigheter.

30. När det gäller det första argumentet anser ombudsmannen att kommissionen inte styrkte sin uppfattning att ärendet var komplicerat. Analysen av det granskade ärendet har dock visat att många av de argument som framfördes faktiskt var invecklade i faktiskt och rättsligt hänseende. Ombudsmannen kan därför inte ifrågasätta kommissionens bedömning att de argument som framförts i detta ärende var komplexa. Ett ärendes komplexitet i sig kan emellertid inte motivera att handläggningen av ett klagomål om överträdelse försenas, om det visar sig att kommissionen inte har vidtagit lämpliga åtgärder inom den tid som står till dess förfogande.

31. Ombudsmannen noterar att trots den erkända komplexiteten i det aktuella ärendet visade granskningen av ärendet att de åtgärder som kommissionen vidtog från november 2008 till november 2011 var ganska begränsade. Utöver interna meddelanden och den begäran om upplysningar som nämns i punkt 20 ovan verkar kommissionen ha skickat åtta interna e-postmeddelanden och några e-postmeddelanden till de finska myndigheterna under denna tidsperiod. Det var dessutom först 2011, efter det att en av klagandena åter vände sig till kommissionen i oktober 2010, som kommissionen på nytt kontaktade de finska myndigheterna.

32. Mot denna bakgrund är ombudsmannen inte övertygad om att kommissionens begäran om ytterligare information till Finland i januari 2011 verkligen var nödvändig för att den skulle kunna ta ställning till överträdelseklagomål 2004/4404. I detta avseende bör det noteras att Finlands svar på kommissionens begäran om upplysningar endast bekräftade vissa statistiska och nationella ekonomiska uppgifter. Om en ytterligare begäran till de finska myndigheterna verkligen var nödvändig förstår ombudsmannen inte varför kommissionen inte kunde ha kommit fram till denna slutsats tidigare. I detta sammanhang bör det också erinras om att kommissionen fick kännedom om den påstådda överträdelsen 2002, medan kommissionen avslutade ärendet först den 24 november 2011. Kommissionen fortsatte dessutom att arbeta med ärendet även efter det att domstolen hade avkunnat domar mot Italien och Grekland i de mål som avses i fotnoterna 7 och 8 ovan. Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att frågornas komplexitet inte motiverade förseningen i det aktuella ärendet.

33. När det gäller det andra av de två argument som nämns i punkt 29 ovan (konsekvens med andra liknande överträdelseförfaranden) är parterna oense om huruvida kommissionens argument att den försökte förbli konsekvent i förhållande till andra liknande överträdelseförfaranden mot andra medlemsstater kan motivera den tid det tog för institutionen att avgöra det aktuella överträdelseförfarandet. Kommissionen hävdade i huvudsak att den ansåg att en jämförelse med de andra ärendena var nödvändig eftersom i) överträdelseärende 2004/4404 och de andra överträdelseärendena alla gällde ojämlika pensionsrättigheter och pensionsålder i tjänstepensioner samt retroaktiva åtgärder för pensionsrättigheter, och ii) kommissionen var tvungen att inta en konsekvent hållning i alla de berörda ärendena.

34. Ombudsmannen erinrar om att han anser att kommissionen, för att kunna reagera konsekvent på samma typer av överträdelser och säkerställa likabehandling, måste analysera liknande fall mot en annan medlemsstat innan den tar ställning. Ombudsmannen medger vidare att detta faktum i sig kan utgöra en godtagbar motivering för argumentet att det krävs mer tid innan en slutlig slutsats kan dras [17]. När kommissionen åberopar ett sådant argument måste den emellertid ta vederbörlig hänsyn till principerna om god förvaltningssed. Detta innebär bland annat att kommissionen, när den antar en "konsekvent strategi", måste ta vederbörlig hänsyn till medborgarnas intressen. Dessutom får en "konsekvent strategi" inte leda till onödiga förseningar i kommissionens beslut [18].

35. I det aktuella fallet har kommissionen inte preciserat eller visat varför ett behov av konsekvens hindrade den från att fatta beslut tidigare. Ombudsmannen förstår att överträdelseförfarande 2004/4404 mot Finland och de andra relevanta överträdelseförfarandena mot Italien, Grekland, Frankrike och Danmark var och en väckte frågor om retroaktivitet och "övergångsmässig ojämlikhet". Kommissionen undersökte också i stort sett alla ärenden samtidigt. Även om det verkligen fanns ett behov av konsekvens, förefaller det emellertid som om ett sådant behov omöjligen skulle kunna motivera att kommissionen dröjde med att fatta ett beslut i förevarande fall. Såsom anges i punkt 32 ovan uppmärksammades kommissionen på överträdelseärende 2004/4404 2002, men det var det sista av de fem liknande överträdelseärenden som avslutades. Vad gäller målen mot Italien och Grekland väckte kommissionen talan vid domstolen den 1 februari 2007 respektive den 17 december 2007, och domstolen meddelade domar 2008 respektive 2009. Som tidigare nämnts pågick dock överträdelseärende 2004/4404 fortfarande och avslutades först den 24 november 2011, det vill säga mer än två år efter det att den sista av dessa två domar meddelades.

36. Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att kommissionen underlät att ange giltiga skäl för att anta ett beslut om överträdelseklagomål 2004/4404 först i slutet av 2011, det vill säga mer än sju år efter det att kommissionen inledde sin undersökning. Detta utgör ett administrativt missförhållande.

37. När ombudsmannen upptäcker ett administrativt missförhållande vänder han sig, när så är lämpligt, till den berörda institutionen med ett förslag till vänskaplig förlikning eller ett förslag till rekommendation. I förevarande fall bör det emellertid noteras att kommissionen under ombudsmannens undersökning antog ett beslut om att avsluta överträdelseklagomål 2004/4404. Under dessa omständigheter anser ombudsmannen att det inte skulle tjäna något meningsfullt syfte att lägga fram ett förslag till vänskaplig förlikning eller ett förslag till rekommendation när det gäller frågan om dröjsmål. Detta påverkar inte slutsatsen ovan att kommissionen drabbades av onödigt dröjsmål. Ombudsmannen kommer därför att göra en kritisk anmärkning nedan.

B. Slutsatser

På grundval av sin undersökning av detta klagomål avslutar ombudsmannen det med följande kritiska anmärkning:

Det är god förvaltningssed att behandla klagomål om överträdelser inom rimlig tid. I det aktuella ärendet avslutade kommissionen ärendet först mer än sju år efter det att den inledde ett överträdelseförfarande mot Finland, utan att ange några giltiga skäl till varför det dröjde. Detta utgör ett administrativt missförhållande.

Klagandena, kommissionen och den finska jämställdhetsombudsmannen kommer att informeras om detta beslut.

 

P. Nikiforos Diamandouros

Utfärdat i Strasbourg den 12 oktober 2012

---

[1] Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (omarbetning), EUT L 204, 2006, s. 23.

[2] Rådets direktiv 86/378/EEG av den 24 juli 1986 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet, EGT L 225, 1986, s. 40.

[3] Se t.ex. mål 247/87, Star Fruit mot kommissionen, REG 1989, s. 291, punkterna 11 och 13, och mål T-13/94, Century Oils Hellas AE mot kommissionen, REG 1994, s. II-431, punkterna 14 och 16.

[4] Mål C-207/97, kommissionen mot Belgien, REG 1999, s. I-275, punkt 24. Domen i målet Star Fruit mot kommissionen (ovan fotnot 3), punkt 12. Mål C-191/95, kommissionen mot Tyskland, REG 1998, s. I-5449, punkt 46.

[5] Mål C-96/89, kommissionen mot Nederländerna (REG 1991, s. I-2461), punkterna 15 och 16, och mål C-207/97, kommissionen mot Belgien (ovan fotnot 4), punkt 25.

[6] Mål T-571/93, Lefebvre frères et soeurs m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II-2379, punkt 60.

[7] Mål C-46/07, kommissionen mot Italien, REG 2008, s. I-151.

[8] Mål C-559/07, kommissionen mot Grekland, REG 2009, s. I-47.

[9] Artikel 141 EG motsvarar vad som nu är artikel 157 FEUF.

[10] Mål C-351/00, Niemi, REG 2002, s. I-7007, punkt 56.

[11] EGT C 244, 2002, s. 5. Detta meddelande ersattes 2012 av ett nytt meddelande. De ändringar som införts påverkar emellertid inte det aktuella fallet.

[12] Se bland annat dom av den 14 februari 1990 i mål 262/88, Barber (REG 1990, s. I-1889), punkterna 32─35.

[13] Se fotnot 6 ovan.

[14] Se t.ex. ombudsmannens beslut i klagomål 2944/2004/(GK)(OV)ID, punkt 1.7 och hans beslut i klagomål 706/2007/(WP)BEH, punkt 34.

[15] Se hänvisningarna i föregående fotnot.

[16] Se även ombudsmannens beslut i klagomål 1480/2011/MHZ, punkt 28 och generaladvokaten Albers förslag till avgörande i mål C-358/97, kommissionen mot Irland, REG 2000, s. I-6301, punkt 83.

[17] Se ombudsmannens beslut om klagomål 1480/2011/MHZ, punkterna 36 och 37.

[18] Se ombudsmannens beslut om klagomål 706/2007/(WP)BEH, punkterna 39 och 40.