Utfärdad i enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga [1]

Bakgrund

1. Ärendet gäller Europaparlamentets beslut att tillämpa kravet på rörlighet på en av sina tjänstemän som tidigare beviljats undantag från detta krav [2]. "Undantaget" beviljades tjänstemannen mot bakgrund av att hennes dotter led av allvarliga hjärnskador. Undantaget angav uttryckligen att det skulle gälla så länge som dotterns tillstånd var oförenligt med en överföring. Efter flera år då parlamentet respekterade undantaget började det dock 2010 begära att klaganden antingen skulle ansöka om en ny tjänst och ett nytt uppdrag eller i stället godta förtidspensionering eller distansarbete [3]. Under den klagandes särskilda omständigheter skulle ett nytt uppdrag innebära att man flyttar till en annan stad.

2. Ombudsmannen inledde en undersökning av klagandens påstående att Europaparlamentet felaktigt hade återkallat det undantag som beviljats henne 2000 på grund av hennes exceptionella familjeförhållanden, som inte har förändrats under tiden. Klagandens påstående, som också ingår i ombudsmannens undersökning, är att parlamentet bör följa undantaget och utesluta henne från rörlighetsförfarandet.

3. Parlamentet hävdade att undantaget inte var avsett att vara permanent, eftersom villkoret för den klagandes dotter vid den tidpunkt då det beviljades inte var sådant att det uteslöt några möjligheter till lärande eller andra gynnsamma resultat. Parlamentet uppgav vidare att det, i linje med domstolens rättspraxis, redan hade gjort rimliga anpassningar till den klagandes situation genom att låta henne stanna i stad X i många år. Att fortsätta denna situation stred dock mot principen om likabehandling, utgjorde en alltför stor börda och behövde korrigeras för att återställa balansen mellan den klagandes intresse och tjänstens intresse.

4. I klagomålet insisterades på att undantaget beviljades på grundval av hennes dotters villkor, som parlamentet visste var oåterkalleligt, och att det var avsett att gälla så länge som detta villkor varade. Klaganden kände sig pressad och skrämd av parlamentets pågående ståndpunkt att hon antingen skulle ansöka om ett annat uppdrag eller godta en alternativ lösning som hon ansåg olämplig.

Påstådd felaktig återkallelse av undantaget och därmed sammanhängande anspråk

Ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning

5. Efter att ha bedömt de båda parternas argument ansåg ombudsmannen att ordalydelsen i undantaget tydligt och otvetydigt visar att avsikten var att införa en permanent rättighet, utan tidsbegränsning, för klaganden att undantas från rörlighet om och så länge som hennes dotter skulle kräva sin närvaro i stad X. Parlamentet kan inte återkalla sina åtaganden eller förvänta sig att klaganden godtar ”en alternativ lösning”, såvida inte klagandens situation påverkar parlamentets funktion eller tjänstens intresse i en sådan utsträckning att den inte kan upprätthållas. Det fanns inget som tydde på att så skulle vara fallet.

6. Ombudsmannen lade därför fram följande förslag till en vänskaplig förlikning med parlamentet:

"Ombudsmannen föreslår för Europaparlamentet att det kommer att samtycka till att låta den klagande fortsätta att utnyttja undantaget, som först beviljades 2000, och att det kommer att utesluta den klagande från övervägande i samband med den periodiska översynen av rörligheten. Ombudsmannen föreslår vidare att parlamentet går med på att detta åtagande kommer att upprätthållas så länge som den klagandes dotters tillstånd är sådant att hennes välbefinnande kräver att hennes mor fortsätter att vara närvarande (vilket tyvärr kan vara på obestämd tid).

7. Parlamentet svarade på ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning och uppgav att man hade försökt hitta en lösning som skulle tillgodose både den klagandes och tjänstens intressen. Till exempel bör dess förslag att klaganden skulle kunna börja arbeta på distans (som översättare) betraktas som en rimlig anpassning med hänsyn till omständigheterna. Under alla omständigheter beviljades undantaget under särskilda omständigheter som kunde komma att ändras och var inte avsett att vara permanent. Att låta klaganden omfattas av samma rörlighetsregler som hennes kollegor är i linje med principen om likabehandling.

8. Parlamentet kunde därför inte godta ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning.

9. Klaganden uttryckte sin absoluta besvikelse över parlamentets svar. Å ena sidan upprepade hon att hennes dotters tillstånd aldrig förväntades förbättras, eftersom hon lider av irreversibel hjärnskada från födseln. Detta var känt för parlamentet när det undertecknade undantaget. Å andra sidan avvisade hon argumentet att parlamentet hade sökt efter alternativa lösningar och uppgav att hon började känna sig utsatt för trakasserier på arbetsplatsen.

Ombudsmannens bedömning efter förslaget till vänskaplig förlikning

10. Ombudsmannen noterar att parlamentet i sitt svar på hennes förslag till vänskaplig förlikning endast upprepade de argument som det redan hade framfört i tidigare skeden av undersökningen. Parlamentet gjorde inga försök att svara på ombudsmannens detaljerade bedömning som hade lett till hennes slutsats att dessa argument inte var verksamma i förevarande fall. Parlamentet avvisade inte bara ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning, det vägrade i själva verket att diskutera ombudsmannens egen analys av fallet.

11. Under dessa omständigheter upprepar ombudsmannen följande slutsatser som redan ingår i hennes förslag till vänskaplig förlikning.

12. Undantaget beviljades av parlamentets dåvarande generalsekreterare enbart på grund av att den klagandes dotters villkor var oförenligt med en överföring till en annan stad, och så länge detta var fallet. Parlamentets försök att hävda att undantaget beviljades i hopp om att klagandens dotter skulle kunna återhämta sig är helt obefogat och kan till och med betraktas som något cyniskt. Som klaganden har påpekat lider hennes dotter av irreversibla hjärnskador sedan hon föddes och parlamentets avdelningar var och är fullt medvetna om detta.

13. Undantaget strider inte mot principen om likabehandling, eftersom klagandens situation uppenbarligen inte liknar situationen för de allra flesta av hennes kolleger som är föremål för rörlighet.

14. Utöver ovanstående resultat betonar ombudsmannen också att undantaget inte är ett betydande hinder för parlamentets rörlighetspolitik.

15. Å ena sidan berör rörligheten i huvudsak endast en personalkategori, nämligen tjänstemän i tjänstegrupp AD. Parlamentets budget för 2014 omfattar 2 655 tjänstemän i denna kategori, varav vissa är uteslutna från rörlighet på grund av sina ”specialiserade kvalifikationer”, medan andra är uteslutna på grund av sin ålder (över 60 år). För de anställda som fortfarande omfattas av rörlighet behöver de bara utöva den vart sjunde år genom att byta arbetsuppgifter. Det är därför inte troligt att antalet anställda som deltar i rörlighet under ett visst år är så stort att parlamentet inte kan erbjuda dem en ledig tjänst vid ett av parlamentets elva generaldirektorat [4] eller 35 informationskontor i de olika medlemsstaterna. Ombudsmannen kan helt enkelt inte förstå hur avsaknaden av en enda tjänst, klagandens, rimligen kan hota att lamslå parlamentets öppna rörlighetspolitik eller, som parlamentet föreslog, allvarligt äventyra tjänstens intresse i fråga.

16. Å andra sidan noterar ombudsmannen att trots klagandens ”orörlighet” är utvecklingen av antalet tjänster vid det informationskontor som hon arbetar för ganska dynamisk, med en AD-tjänst som inrättades för två år sedan och en AST-tjänst som nyligen tillkom.

17. De "alternativ" som erbjuds den klagande är oacceptabla. Parlamentet "erbjöd" henne möjligheten att gå i pension eller att tillträda tjänster som hon inte har några kvalifikationer för, nämligen tjänster som översättare på distans. Det första alternativet skulle innebära att klaganden bröt sin anknytning till sitt yrkesliv och skulle objektivt sett kunna ses som ett slags påföljd för att hon försökt försvara sin ställning. Som klaganden med rätta hävdade strider dessutom erbjudandet om distansarbete som översättare mot Europaparlamentets regler om distansarbete för denna personalkategori. , Enligt dessa regler är distansarbete reserverat för erfarna översättare med minst fyra års tjänstgöringstid inom översättningstjänsten. Det är uppenbart att klaganden inte uppfyller dessa krav.

18. Att införa rörlighet för den klagande skulle vara oproportionerligt. Parlamentets regler om rörlighet gäller inte för personal över 60 år. Rörlighetsövningen för 2014 har redan inletts utan att parlamentet har uppmanat klaganden att delta. Detta innebär att om parlamentet vidhåller sin åsikt att undantaget inte längre bör tillämpas, skulle det tidigast vara 2015 innan klaganden skulle påverkas, då hon redan kommer att vara 59 år gammal. Det skulle vara mycket tungt om parlamentet skulle tvinga klaganden att möta de traumatiska konsekvenserna av att behöva flytta till en annan stad bara några månader innan hon når den ålder då hon inte längre kunde tvingas flytta.

19. Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att parlamentets ståndpunkt inte är välgrundad, att den är okänslig och godtycklig och att den utgör ett administrativt missförhållande. Hon lägger därför fram ett motsvarande förslag till rekommendation nedan, i enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga.

20. Slutligen anser ombudsmannen att det är beklagligt att Europaparlamentets administration, en politisk institution som är förkämpe för mänskliga rättigheter och som talar humanitet, öppenhet och rimlighet till omvärlden, inte tillämpar samma normer internt när den har att göra med en medlem av sin egen personal. Det pris som parlamentet nyligen fick för sitt bidrag till att upprätthålla rättigheterna för personer med funktionsnedsättning förpliktar faktiskt .

Utkastet till rekommendation

På grundval av undersökningen av detta klagomål lägger ombudsmannen fram följande förslag till rekommendation till Europaparlamentet:

Europaparlamentet bör tillåta klaganden att fortsätta att utnyttja undantaget och utesluta henne från kravet på rörlighet för personal så länge hennes dotters tillstånd kräver att hennes mor (som tyvärr kan vara på obestämd tid) fortsätter att vara närvarande.

Parlamentet och klaganden kommer att informeras om detta förslag till rekommendation. I enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga ska Europaparlamentet lämna sitt svar i ett detaljerat yttrande inom tre månader, dvs. senast den 31 augusti 2014.

Emily O'Reilly

Utfärdat i Strasbourg den 15 maj 2014

[1] Europaparlamentets beslut av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning (94/262/EKSG, EG, Euratom), EGT L 113, 1994, s. 15.

[2] Europaparlamentets rörlighetspolitik kräver att en tjänsteman som har haft samma tjänst i sju år måste omplaceras i tjänstens intresse.

[3] För ytterligare information om bakgrunden till klagomålet, parternas argument och ombudsmannens undersökning, se den fullständiga texten till ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning som finns på: hyperlänk

[4] Om man bortser från generalsekretariatet och rättstjänsten.