(Tillverkad i enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga (1))

Sammanfattning

1992 lämnade Internationaler Hilfsfonds e.V., en tysk icke-statlig organisation, in de två första ansökningarna om medfinansiering till Europeiska kommissionen. Genom beslut av den 12 oktober 1993 avslog kommissionen dessa ansökningar.

Från och med 1998 vände sig den icke-statliga organisationen till ombudsmannen för att få hjälp. Ombudsmannens undersökningar ledde till ett antal kritiska anmärkningar.

Efter det att klaganden 2004 hade klargjort att han fortfarande inte var nöjd beslutade ombudsmannen att det var både nödvändigt och motiverat att gå vidare med en ytterligare undersökning. Han inledde därför den aktuella undersökningen. Kommissionen lämnade ett yttrande om vilket klaganden lämnade synpunkter. Ombudsmannen riktade sedan en detaljerad begäran om ytterligare synpunkter till kommissionen. Klaganden framförde mycket detaljerade synpunkter på kommissionens svar.

Efter att ha granskat allt detta material ansåg ombudsmannen att det var nödvändigt att ta en övergripande och heltäckande bild av hur klagandens ansökningar hade behandlats av kommissionen och att han, för att komma fram till lämpliga slutsatser i detta ärende, också var tvungen att ta hänsyn till de brister i kommissionens hantering av klagandens ansökningar som han redan hade identifierat i sina tidigare undersökningar.

Efter en grundlig undersökning drar ombudsmannen slutsatsen att kommissionen har gjort sig skyldig till allvarliga administrativa missförhållanden vid handläggningen av de ansökningar om medfinansiering som klaganden lämnade in till den 1992.

Kommissionen har särskilt

• misslyckades med att hantera dessa ansökningar på ett rättvist och objektivt sätt,
• avslagit ansökningarna utan giltiga skäl,
• underlät att höra klaganden innan den fattade sitt beslut på grundval av information som den hade erhållit från tredje part,
• informerade klaganden om skälen till sitt beslut först nästan tre år efter det att beslutet hade fattats,
• har gjort ogrundade anklagelser om bedrägeri mot klaganden, och
• avslöjade sitt beslut för en tredje part utan något giltigt skäl som kunde ha motiverat detta.

Ombudsmannen riktar därför ett förslag till rekommendation till kommissionen och uppmanar den att be den klagande om ursäkt för de allvarliga fall av administrativa missförhållanden som den begått vid handläggningen av den senares ansökningar om medfinansiering som hade lämnats in 1992. Kommissionen uppmanas också att överväga om ytterligare åtgärder är nödvändiga för att dra lärdom av vad som har hänt för att förhindra att sådana fall av administrativa missförhållanden uppstår i framtiden.

Klagomålet

Bakgrund

Bakgrunden till detta klagomål, som rör en tvist mellan klaganden, en tysk icke-statlig organisation, och det som tidigare var Europeiska kommissionens generaldirektorat VIII (numera GD Utveckling), beskrivs till stor del i förstainstansrättens dom av den 18 september 2003 i mål T-321/01, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen, enligt följande:(2)

"Rättslig ram

1. Europeiska unionens budget innehåller en budgetpost (B7-6000) för gemenskapens bidrag till program för utvecklingsländer som genomförs av icke-statliga organisationer (nedan kallade icke-statliga organisationer). Denna budgetpost infördes 1976 till följd av ett meddelande från kommissionen till rådet av den 6 oktober 1975 med riktlinjer för förbindelserna med icke-statliga organisationer på området för utvecklingssamarbete (KOM(75) 504 slutlig).

2. Vid tidpunkten för omständigheterna i målet var kommissionen ansvarig för förvaltningen av de medel som bokfördes under denna budgetpost, i enlighet med sina skyldigheter enligt budgetförordningen av den 21 december 1977 för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 356, s. 1), som från och med den 1 januari 2003 ersattes av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, s. 1).

3. Inom ramen för denna budgetpost kan icke-statliga organisationer få gemenskapsbidrag till projekt för utvecklingsbistånd genom att lämna in ansökningar om medfinansiering till kommissionen. Fram till 2000 kan ansökningar om samfinansiering lämnas in när som helst och utan att invänta en ansökningsomgång. Sedan dess har kommissionen utlyst ansökningsomgångar.

4. Vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen fastställdes villkoren för samfinansiering i ett dokument som kommissionen antog år 1988, med rubriken ”Allmänna villkor för samfinansiering av projekt som genomförs i utvecklingsländer av ... (icke-statliga organisationer) (nedan kallade de allmänna villkoren). Detta dokument innehåller kriterier för icke-statliga organisationers och projekts stödberättigande, särskilda anvisningar om hur ansökningarna ska lämnas in och detaljerade förklaringar av finansieringsförfarandena. En ny version av de allmänna villkoren antogs 2000, då den första ansökningsomgången inleddes. De allmänna villkoren har inte offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

5. I kapitel I i de allmänna villkoren definieras kriterierna för icke-statliga organisationers stödberättigande på följande sätt:

§1 För att vara berättigad till medfinansiering enligt de allmänna villkoren måste den icke-statliga organisationen uppfylla följande villkor:

1.1 Den måste vara etablerad som en självständig icke-statlig organisation utan vinstsyfte i en medlemsstat i Europeiska gemenskapen, i enlighet med gällande lagstiftning i den staten.

1.2 Den skall ha sitt huvudkontor i en av Europeiska gemenskapens medlemsstater.

1.3 Dess huvudkontor måste vara ett effektivt beslutscentrum för alla samfinansierade projekt.

1.4 Merparten av de mänskliga och ekonomiska resurserna måste komma från EU.

§2 För att avgöra om en icke-statlig organisation kan vara berättigad till medfinansiering ska följande faktorer beaktas:

2.1 dess förmåga att mobilisera solidaritet och privata resurser inom Europeiska gemenskapen för sin utvecklingsverksamhet i utvecklingsländerna,

2.2 Den prioritering som kommissionen fäster vid utvecklingsbiståndet i utvecklingsländerna.

2.3 sina erfarenheter när det gäller bistånd till utvecklingsländer,

2.4 Dess förmåga att stödja utvecklingsprojekt som föreslås av partner i utvecklingsländerna.

2.5 Karaktären på och omfattningen av dess förbindelser med liknande organisationer i utvecklingsländerna.

2.6 Karaktären på och omfattningen av dess förbindelser med andra icke-statliga organisationer både inom och utanför Europeiska gemenskapen.

2.7 dess administrativa förvaltningskapacitet och, i förekommande fall, dess tidigare resultat när det gäller att uppfylla sina skyldigheter enligt tidigare samfinansieringsavtal med kommissionen.

§3 En stödberättigad icke-statlig organisation som uppfyller ovanstående villkor, men som agerar för en icke-stödberättigad icke-statlig organisations räkning och inte har något inflytande över genomförandet av projekten och inte bidrar till medfinansieringen av sådana projekt, kan inte erhålla medfinansiering.

Bakgrund

6. Internationaler Hilfsfonds eV (nedan kallad IH) är en icke-statlig organisation som lyder under tysk lag och som ger stöd till flyktingar och offer för krig och katastrofer. Mellan 1993 och 1997 lämnade kommissionen in sex ansökningar om samfinansiering av projekt.

7. När kommissionens avdelningar bedömde de första ansökningarna drog de slutsatsen att sökanden inte var berättigad till stöd som icke-statlig organisation enligt de kriterier som fastställs i de allmänna villkoren. Genom skrivelse av den 12 oktober 1993 underrättade kommissionen sökanden om att den inte var berättigad till stöd.

8. Sökanden ifrågasatte detta beslut i ett stort antal samtal med kommissionen och i ett stort antal skrivelser.

9. I skrivelse av den 29 juli 1996 redogjorde kommissionen för de huvudsakliga skälen till att den år 1993 ansåg att IH inte kunde komma i fråga som icke-statlig organisation.

10. Detta berodde på att sökanden inte uppfyllde vissa av villkoren i de allmänna villkoren. Detta var bland annat fallet när det gäller följande villkor: Alla beslut om samfinansiering av projekt måste fattas på den sökandes huvudkontor. Huvuddelen av dess ekonomiska resurser måste vara av europeiskt ursprung. Sökanden måste ha förmåga att mobilisera privata medel för sina projekt och administrativ kapacitet att förvalta sina projekt. I sin skrivelse av den 29 juli 1996 angav kommissionen att den inte klart kunde särskilja sökandens verksamhetsområden, finansieringskällor, utgifter, kompetens eller beslutsstrukturer från InterAid Internationals (Förenta staterna), en icke-statlig organisation som var knuten till sökanden.

11. Den 5 december 1996 ingav sökanden ett femte projekt till kommissionen. Kommissionen föreslog att sökanden skulle genomföra en revision, men de kunde inte komma överens i detta avseende. En ändrad version av 1996 års projekt lämnades in till kommissionen med en ny ansökan i september 1997. Kommissionen fattade inte något beslut om den nya ansökan om medfinansiering, eftersom den ansåg att beslutet av den 12 oktober 1993 om att sökanden inte var berättigad till stöd som icke-statlig organisation fortfarande var giltigt.

12. Sökanden ingav därefter tre på varandra följande klagomål till Europeiska ombudsmannen, ett år 1998 och de två andra år 2000. Dessa anmärkningar avsåg i huvudsak två frågor, nämligen tillgång till handlingarna i ärendet och huruvida kommissionen hade behandlat sökandens begäran på ett rättvist och objektivt sätt.

13. Vad gäller tillgången till handlingarna i ärendet fann ombudsmannen att den förteckning över handlingar som kommissionen hade överlämnat till sökanden var ofullständig, att kommissionen utan saklig grund hade undanhållit vissa handlingar och att kommissionens agerande följaktligen kunde utgöra ett administrativt missförhållande. Han föreslog att kommissionen skulle ge lämplig tillgång till handlingarna i ärendet. Denna tillgång till handlingarna i ärendet gavs vid kommissionens kontor den 26 oktober 2001. Ombudsmannen fann också ett fall av administrativt missförhållande i det faktum att sökanden inte gavs någon formell utfrågning om den information som kommissionen mottagit från tredje part - information som hade använts för att fatta ett beslut mot sökanden.

14. När det gäller en rättvis och objektiv prövning av ansökningarna kritiserade ombudsmannen för det första den omständigheten att kommissionen hade låtit en lång tid förflyta innan den skriftligen (genom skrivelsen från 1996) redogjorde för de skäl som hade föranlett den att år 1993 anse att IH inte kunde anses vara en icke-statlig organisation. När det gäller behandlingen av den information som lämnats av tredje part konstaterade ombudsmannen i sitt förslag till rekommendation av den 19 juli 2001 att det inte hade förekommit några administrativa missförhållanden. När det slutligen gäller den omständigheten att kommissionen inte hade fattat något formellt beslut om de ansökningar som sökanden hade ingett i december 1996 och september 1997, rekommenderade ombudsmannen att kommissionen skulle svara före den 31 oktober 2001.

15. För att följa ombudsmannens rekommendation skickade kommissionen den 16 oktober 2001 en skrivelse till sökanden i vilken de två ansökningarna avslogs (nedan kallat det ifrågasatta beslutet). (...).

16. Sökanden reagerade på ombudsmannens förslag till rekommendation av den 19 juli 2001 om beaktande av information från tredje part. Kommissionen omprövade inte denna fråga i sitt yttrande till ombudsmannen av den 5 november 2001. I sitt beslut av den 30 november 2001 drog ombudsmannen slutsatsen att kommissionen inte hade behandlat ansökningarna om medfinansiering rättvist och objektivt."

Målet vid förstainstansrätten gällde kommissionens beslut att avslå de två sista ansökningarna. I sin dom ogiltigförklarade domstolen detta beslut.

Klagomål 338/98/VK

Det första fallet där ombudsmannen var tvungen att överväga frågor som rör kommissionens hantering av klagandens ansökningar var klagomål 338/98/VK, där klaganden hade framfört följande påståenden:

(1) Det material som beaktades vid utvärderingen av klagandens ansökningar: Kommissionen hade inte gjort en korrekt bedömning av klagandens ansökningar, eftersom den uteslutande hade grundat sig på ett yttrande från Deutsches Zentralinstitut für soziale Fragen (nedan kallat DZI, ett tyskt organ).

(2) Rätten att bli hörd och tillgång till handlingarna i ärendet: Kommissionen hade inte gett klaganden fullständig tillgång till sina handlingar i ärendet och hade inte hört dess synpunkter på frågan om huruvida klaganden var berättigad till finansiering.

(3) Motiveringen till avslaget på klagandens ansökningar: Kommissionen hade inte lämnat någon tydlig och konsekvent motivering till varför fyra av projekten hade förkastats.

(4) Otillbörlig försening i handläggningen av pågående ansökningar: Det faktum att kommissionen inte hade fattat något beslut om de två sista ansökningarna utgjorde en orimlig försening.

I sitt beslut om detta klagomål, som antogs den 11 juli 2000, avvisade ombudsmannen påståendet (1) eftersom han ansåg att kommissionen hade haft "skriftlig och muntlig kontakt med flera andra källor än DZI". När det gäller påståendet (2) ansåg ombudsmannen att klaganden hade underlåtit att lämna in en ansökan om tillgång till handlingar i enlighet med relevanta regler. Ombudsmannen drog därefter slutsatsen att inte heller rätten att bli hörd hade åsidosatts. När det gäller påstående (3) ansåg ombudsmannen att kommissionen hade försett klaganden med en tydlig motivering först tre år efter det att den första ansökan hade lämnats in. En kritisk anmärkning gjordes i detta sammanhang. Slutligen, när det gäller påståendet (4), ansåg ombudsmannen att förseningen var överdriven. En kritisk anmärkning gjordes också i detta avseende.

Ytterligare utveckling

Klaganden var inte nöjd med detta beslut och bad ombudsmannen att se över det så snart det hade antagits. Detta ledde till ytterligare två undersökningar (klagomål 1160/2000/GG och 1613/2000/GG).

I sitt beslut om klagomål 1160/2000/GG, som antogs den 30 november 2001, drog ombudsmannen slutsatsen att kommissionen (i motsats till vad han hade antagit i sitt tidigare beslut) faktiskt hade åsidosatt klagandens rätt att bli hörd genom att grunda sina beslut på information från tredje part utan att ge klaganden möjlighet att yttra sig över denna bevisning. En kritisk anmärkning gjordes i detta avseende. Ombudsmannen gjorde också en kritisk anmärkning om hur kommissionen hade hanterat klagandens begäran om tillgång till sin akt.

I sin undersökning av klagomål 1613/2000/GG var ombudsmannen tvungen att behandla två påståenden, nämligen 1) att kommissionen inte hade tilldelat klagandens ansökningar en rättvis och objektiv prövning och 2) att den inte hade fattat beslut om de två sista ansökningarna som lämnades in 1996 och 1997 inom rimlig tid.

I sitt yttrande i det målet gjorde kommissionen gällande att principen om sund ekonomisk förvaltning förutsätter en atmosfär av ömsesidigt förtroende mellan kommissionen och den icke-statliga organisationen. Ett sådant förhållande kunde inte föreligga när den icke-statliga organisationen försökte fastställa att den var berättigad till stöd på ett bedrägligt sätt. Kommissionen hävdade att klaganden i detta fall felaktigt hade förlitat sig på DZI:s etikett i syfte att vilseleda kommissionen om arten och kvaliteten på dess organisation. Kommissionen nämnde en skrivelse från DZI av den 1 september 1993 i vilken DZI kategoriskt förklarade att det inte var fråga om att bevilja klaganden en kvalitetsmärkning, vilken innehöll objektiva bevis för att etiketten hade missbrukats på ett bedrägligt sätt. Kommissionen ansåg att detta uppenbarligen var en handling i ond tro som stod i strid både med de etiska principerna och behovet av ömsesidigt förtroende och med de relevanta rättsliga instrumenten. Kommissionen noterade att den hade hanterat detta bedrägeri med nödvändig stränghet.

Efter att ha granskat detta ärende upprepade ombudsmannen sin åsikt att handläggningen av klagandens två senaste ansökningar hade försenats alltför mycket. Han lade därför fram ett förslag till rekommendation och uppmanade kommissionen att fatta beslut om dessa två ansökningar så snart som möjligt. I sitt detaljerade yttrande informerade kommissionen ombudsmannen om att den hade avslagit dessa ansökningar den 16 oktober 2001. I sitt beslut om detta klagomål, som antogs den 30 november 2001, ansåg ombudsmannen att kommissionen således hade godtagit hans förslag till rekommendation. Kommissionens beslut av den 16 oktober 2001 överklagades därefter av klaganden till förstainstansrätten, som dömde till klagandens fördel (3).

I sitt förslag till rekommendation i ärende 1613/2000/GG hade ombudsmannen också beaktat klagandens påstående att kommissionen inte hade behandlat de fyra första ansökningarna rättvist och objektivt. Även om ombudsmannen medgav att en del av den kritik som klaganden hade framfört inte var omotiverad, noterade han att det allvarligaste argumentet som kommissionen hade grundat sig på var dess påstående att klaganden på ett bedrägligt sätt hade missbrukat en etikett som utfärdats av DZI. Ombudsmannen noterade att klaganden inte hade lämnat någon förklaring till sitt beteende trots att kommissionen i sitt yttrande tydligt uppmanade klaganden att göra detta. Under dessa omständigheter ansåg ombudsmannen att det relevanta påståendet inte hade styrkts.

Efter att ha mottagit en kopia av förslaget till rekommendation hade klaganden emellertid lagt fram väsentlig bevisning för att visa att kommissionen felaktigt antog att den hade handlat bedrägligt. Enligt klaganden hade kommissionen under alla omständigheter underlåtit att ge klaganden möjlighet att inkomma med synpunkter på detta påstående. Ombudsmannen ansåg att det material som lämnats in av klaganden verkade stödja dess påstående att den inte hade agerat bedrägligt. Han noterade vidare att kommissionen hade valt att inte kommentera detta material, trots att den särskilt uppmanats att göra det av ombudsmannen. Ombudsmannen noterade också att det påstådda bedrägeriet från klagandens sida inte nämndes i kommissionens skrivelse av den 29 juli 1996, som påstods innehålla de skäl på grundval av vilka kommissionen hade avslagit ansökningarna. Under dessa omständigheter drog ombudsmannen slutsatsen att kommissionen, åtminstone genom att inte ge klaganden möjlighet att inkomma med sina synpunkter på det påstådda bedrägeriet innan den avslog de fyra första ansökningarna på denna grund (vilket kommissionen nu hävdade att den hade gjort), hade underlåtit att behandla dessa ansökningar rättvist och objektivt.

I sitt beslut om klagomål 1613/2000/GG påpekade ombudsmannen emellertid att han i sitt beslut om det relaterade klagomålet 1160/2000/GG, som antogs samma dag, redan hade konstaterat att kommissionen hade åsidosatt klagandens rätt att bli hörd och gjorde en kritisk anmärkning i detta avseende. Ombudsmannen ansåg därför att det inte var nödvändigt att göra ytterligare en kritisk anmärkning i beslutet om klagomål 1613/2000/GG.

Klaganden bad därefter ombudsmannen att undersöka om kommissionens beslut var välgrundade (klagomål 400/2002/GG och 563/2002/GG). Ombudsmannen ansåg att det mot bakgrund av de kritiska anmärkningar som han redan hade gjort i de tidigare ärendena inte fanns någon grund för en undersökning av dessa nya klagomål. Han informerade också klaganden om att de skäl som kommissionen hade grundat sig på sannolikt skulle granskas av förstainstansrätten i mål T-321/01.

Klagandens skrivelse av den 9 juni 2004

I en skrivelse av den 9 juni 2004 upprepade klaganden sin begäran om omprövning av beslutet i ärende 338/98/VK.

I sitt svar ansåg ombudsmannen att det inte fanns någon anledning att ompröva beslutet i klagomål 338/98/VK. Han informerade dock klaganden om att han var beredd att överväga att inleda en ny undersökning i sak av de beslut som kommissionen hade fattat om klagandens fyra första ansökningar, förutsatt att klaganden tydligt framförde sina påståenden i detta avseende.

Förevarande anmärkning

Den 18 augusti 2004 ingav klaganden ett nytt klagomål i vilket den i detalj redogjorde för sina argument och gjorde gällande att kommissionens beslut avseende de fyra första ansökningarna om samfinansiering som den hade ingett mellan åren 1993 och 1997 var ogrundade i sak och således felaktiga.

I sitt klagomål framförde klaganden följande synpunkter på de kriterier som kommissionen hade hänvisat till i sitt meddelande av den 29 juli 1996:

När det gäller villkoret att alla beslut om samfinansiering av projekt skulle fattas vid sökandens huvudkontor, föreskrevs detta krav i tysk rätt för alla icke-statliga organisationer. Varje icke-statlig organisation i Tyskland kontrollerades av den behöriga skattemyndigheten och erkändes som en välgörenhetsorganisation endast om alla rättsliga krav var uppfyllda. Det relevanta intyget från skattemyndigheten Friedberg hade bifogats de ansökningar som ingetts till kommissionen. Med tanke på att klagandens chefer och styrelseledamöter uteslutande var bosatta i EU var kommissionens argument ogrundat.

När det gäller villkoret att huvuddelen av dess finansiella resurser måste vara av europeiskt ursprung (EU-ursprung) hade detaljerade räkenskaper lämnats in tillsammans med ansökningarna. Det framgick av dessa handlingar att klaganden mottog donationer uteslutande från europeiska källor.

Kommissionen hade också förlitat sig på bestämmelsen enligt vilken a) förmågan att mobilisera solidaritet och resurser inom EU för utvecklingsverksamhet i utvecklingsländer, b) arten och omfattningen av förbindelserna med liknande organisationer i EU och i utvecklingsländer och c) den administrativa förvaltningskapaciteten skulle beaktas. Den klagandes förmåga att mobilisera solidaritet och resurser inom EU visades av det faktum att mer än 90 % av de donationer som han förvärvat (9 miljoner euro 1992 och mer än 10 miljoner euro 1993) hade samlats in från privatpersoner i Tyskland. De relevanta rapporterna från klagandens revisorer (KPMG) hade bifogats ansökningarna. All den klagandes humanitära arbete utfördes utanför Europa. En sådan verksamhet var endast möjlig om det fanns nödvändiga organisatoriska och administrativa strukturer. Alla tyska icke-statliga organisationer omfattades av kravet på omedelbarhet, dvs. både ursprunget till och användningen av de finansiella resurserna måste vara transparenta och begripliga. För att uppfylla denna rättsliga skyldighet använde klaganden antingen egen personal eller samarbetade med lokala icke-statliga organisationer.

Vad beträffar kommissionens argument att den inte klart hade kunnat särskilja klagandens verksamhetsområden, finansieringskällor, utgifter, kompetens eller beslutsstrukturer från Welthilfe e.V.:s eller InterAid Internationals (Förenta staterna) verksamhetsområden, hade klaganden varit en oberoende sammanslutning sedan den registrerades som sådan i Tyskland den 3 oktober 1990. Detta steg hade definitivt slutfört separationen från Interaid International (IAI). DZI hade själv medgett detta i en skrivelse till kommissionen av den 20 december 1990. Klaganden hade dessutom varit föremål för kontinuerlig kontroll av de tyska skattemyndigheterna. Dess resurser och utgifter skulle därför kunna kontrolleras tydligt när som helst. Welthilfe e.V. hade också registrerats som en oberoende förening 1990. Sedan det inrättades har det inte förekommit något samarbete med IAI. Welthilfe e.V. och klaganden var sammanslutningar som var oberoende av varandra. Det var därför inte möjligt att förväxla de två sammanslutningarna vare sig teoretiskt eller praktiskt. De relevanta ansökningarna hade lämnats in enbart av klaganden, inte av Welthilfe e.V. Det var därför oförklarligt varför kommissionen hade ansett att det fanns en risk för förväxling.

När det gäller kommissionens argument att klagandens löpande kostnader inte stod i något rimligt förhållande till de belopp som gynnade de lokala stödmottagarna betonade klaganden att det länge skulle ha avvecklats av de behöriga skattemyndigheterna om så hade varit fallet. År 1991 hade 17 % av medlen använts till allmänna administrativa omkostnader och 65 % till projekt. År 1992 hade 11 % av medlen använts till allmänna administrativa omkostnader och 70 % till projekt. År 1993 hade 9 % av medlen använts till allmänna administrativa omkostnader och 78 % till projekt. Siffran 17 % för 1991 var blygsam för en förening som hade bildats i slutet av 1990 och som behövde etablera sina egna strukturer från grunden. Dessutom hade de administrativa kostnaderna år 1990, när en första ansökan hade lämnats in till och godkänts av kommissionen, varit betydligt högre än år 1991. Jämfört med andra icke-statliga organisationer som också tillhandahöll humanitärt bistånd uteslutande i icke-europeiska länder var klagandens administrativa kostnader relativt blygsamma. I sitt beslut av den 30 april 1996 om att avsluta en förundersökning avseende den klagandes ordförande och tre andra personer som arbetade för den klagande, hade den allmänna åklagaren i Gießen (Tyskland) ansett att den hyra som den klagande betalade för sitt kontor i Bryssel inte var alltför hög.

Klaganden avslutade med att säga att inget av de argument som kommissionen använde var övertygande och att de utgjorde pseudokriterier som DZI hade föreslagit för kommissionen.

Klaganden hänvisade också till ett internt meddelande som hade utarbetats av S., den tjänsteman vid kommissionen som ansvarade för detta ärende, den 15 juli 1996. Klaganden ansåg att resonemanget i detta meddelande hade förfalskats.

Klaganden tillade att både DZI och kommissionen var lika rädda för att höra den om de berörda frågorna som djävulen är rädd för heligt vatten. Enligt klaganden var båda också rädda för en revision utförd av en extern, neutral revisor, vilket den hade föreslagit upprepade gånger.

Klaganden hävdade vidare att kommissionen fortsatte att hävda eller antyda att den hade agerat bedrägligt, trots att ombudsmannen redan hade ansett att så inte var fallet.

I en ytterligare skrivelse av den 27 augusti 2004 lade klaganden fram ytterligare argument till stöd för sin ståndpunkt. Klaganden ansåg att det hade förekommit ett nära samarbete mellan kommissionen och DZI i syfte att ägna sig åt förtal mot honom själv. Syftet med detta samarbete var att utesluta klaganden från de medel som kommissionen beviljat. Klaganden hävdade att kommissionen endast hade grundat sig på "information" som DZI hade tillhandahållit. Enligt klaganden visade det interna meddelande som S. upprättade den 15 juli 1996 att kommissionen hade ansett att misstankarna var tillräckliga för att avslå dess ansökningar. Kommissionen pekade också på olika uttalanden där DZI hade uttryckt positiva åsikter om sitt arbete. Klaganden hävdade vidare att en förtalskampanj som iscensattes av DZI 1996/97 hade föranlett de tyska skattemyndigheterna att inleda en särskild undersökning, att denna undersökning hade avslutats till dess fördel 1998 och att kommissionen hade underrättats om detta. Enligt klaganden innebar detta att alla anklagelser som kommissionen riktat mot klaganden skulle anses sakna substans. Dessutom kritiserade klaganden den omständigheten att kommissionen hade översänt en kopia av sitt beslut av den 12 oktober 1993 om avslag på de två första ansökningarna till DZI.

Mot bakgrund av dessa synpunkter ansåg ombudsmannen att en ytterligare undersökning var motiverad.

Den 3 september 2004 begärde han därför att kommissionen skulle yttra sig över följande påståenden:

1. Kommissionens beslut avseende de fyra första ansökningarna om samfinansiering som klaganden hade ingett mellan åren 1993 och 1997 var ogrundade i sak och således felaktiga.
2. Det faktum att kommissionen hade vidarebefordrat information till DZI om sina beslut att avslå klagandens ansökningar utgjorde ett förtroendebrott.
3. Kommissionens tillvägagångssätt hade lett till allvarlig skada för klagandens anseende.

Klagandens skrivelser av den 15 och 16 september 2004

I två skrivelser av den 15 och 16 september 2004 lämnade klaganden ytterligare upplysningar om sitt klagomål. Klaganden noterade bland annat att den behöriga skattemyndigheten hade genomfört en finansiell kontroll som varade i mer än åtta månader och att denna kontroll hade gällt påståenden som i allt väsentligt var desamma som de som kommissionen använde. Den behöriga skattemyndighetens slutliga beslut av den 14 augusti 1998 om godkännande av klaganden hade översänts till kommissionen. Klaganden hävdade att kommissionen fortsatte att ignorera de beslut som fattats av de tyska myndigheterna.

Klaganden klargjorde att det andra påståendet gällde kommissionens utlämnande till DZI av det beslut som den antog 1993.

Klaganden hävdade att kommissionen borde ta avstånd från de felaktiga anklagelser som hade framförts.

Klaganden lämnade också en kopia av en skrivelse som den hade skickat till kommissionen den 22 maj 1996. I denna skrivelse informerade klaganden kommissionen om åklagarmyndighetens beslut i Gießen av den 30 april 1996. Klaganden hänvisade också till vad den ansåg vara DZI:s tvivelaktiga roll i denna fråga. I sina skrivelser till ombudsmannen hävdade klaganden att eftersom kommissionen på detta sätt hade informerats om de faktiska omständigheterna, hade de skäl som hade anförts i kommissionens skrivelse av den 29 juli 1996 och som angavs i ett internt meddelande av den 16 juli 1996 från den tjänsteman som handlägger ärendet, S., avsiktligt och bedrägligt fabricerats.

Frågeställningen

Kommissionens yttrande

I sitt yttrande påpekade kommissionen att klaganden hade väckt talan om utomobligatoriskt ansvar mot kommissionen den 23 juli 2004 (mål T-294/04), i vilken klaganden hävdade att kommissionen hade vållat klaganden skada och därför yrkade ersättning. Enligt kommissionen grundade klaganden sitt påstående i det målet på åtgärder som vidtagits av kommissionen och dess anställda och som bland annat avsåg avslaget på klagandens ansökningar år 1993. Kommissionen gjorde gällande att förevarande anmärkning och målet vid förstainstansrätten var sammanflätade och att ett svar i sak i förevarande mål skulle få konsekvenser för kommissionens försvar vid förstainstansrätten.

Kommissionen anser därför att denna anmärkning bör avvisas mot bakgrund av artiklarna 1.3 och 2.7 i ombudsmannens stadga.

Klagandens synpunkter

I sina synpunkter påpekade klaganden att dess talan vid domstolen syftade till att få ersättning för de kostnader för juridiskt ombud som hade orsakats av de klagomål som klaganden hade varit tvungen att lämna in till ombudsmannen. Klaganden betonade att detta klagomål inte hade samma syfte.

Enligt den klagande var det uppenbart att kommissionen, utan någon rättslig grund och genom att låtsas att det förelåg felaktiga fakta, hade uteslutit den från konkurrensen om offentliga medel. Klaganden hävdade att kommissionen hade skadat dess anseende genom att göra det felaktiga uttalandet att den (klaganden) inte var kvalificerad att vara medfinansierande partner. Enligt klaganden hade kommissionen inte förklarat varför det var motiverat att lämna ut sitt beslut om att den inte var berättigad till stöd till DZI, som hade använt det för att misskreditera klaganden genom att vidarebefordra det till den allmänna åklagaren och genom att läcka det till pressen. Klaganden kritiserade det faktum att kommissionen, i stället för att lägga fram argument till stöd för sitt beslut, vidhöll sin negativa åsikt om klaganden och överlämnade den både till ombudsmannen och domstolarna, trots att den länge hade informerats om att DZI:s anklagelser var ogrundade. I detta sammanhang hänvisade klaganden återigen till det interna meddelande som upprättats av S.

Klaganden hävdade vidare att det faktum att kommissionen fortsatte att hävda, även i sina inlagor till gemenskapsdomstolarna, att det hade förekommit straffrättsliga förfaranden mot medlemmar av dess ledning (trots att den visste att det endast hade gjorts en förundersökning och att denna undersökning hade avslutats i april 1996) bevisade att kommissionen följde en avsiktlig strategi för förtal mot den.

Ytterligare undersökningar

Efter noggrant övervägande av kommissionens yttrande och klagandens synpunkter visade det sig att ytterligare undersökningar var nödvändiga.

Begäran om ytterligare yttrande

Den 21 december 2004 skrev ombudsmannen därför till kommissionen för att informera den om sin åsikt att kommissionen, på grundval av den bevisning som hittills lagts fram för ombudsmannen, inte hade fastställt att artikel 1.3 eller 2.7 i ombudsmannens stadga var tillämplig i detta fall (4). Ombudsmannen uppmanade därför kommissionen att avge ett yttrande om klagandens tre påståenden. En kopia av klagandens synpunkter översändes till kommissionen.

Den klagandes skrivelse av den 30 december 2004

I en skrivelse av den 30 december 2004 välkomnade klaganden de åtgärder som ombudsmannen vidtagit. Klaganden klargjorde också att dess första påstående endast avsåg kommissionens beslut av den 12 oktober 1993 och inte kommissionens senare beslut.

Kommissionens andra yttrande

I sitt andra yttrande framförde kommissionen följande synpunkter:

Bakgrund

Kommissionens behöriga avdelningar hade utvärderat klagandens ansökningar PVD/1993/630/FRG (Zimbabwe) och PVD/1993/981/FRG (Etiopien), som ingavs den 14 juli 1992 respektive den 30 oktober 1992. Mot bakgrund av de allmänna villkoren och den information som fanns tillgänglig hade de dragit slutsatsen att dessa ansökningar inte uppfyllde kriterierna för stödberättigande. Kommissionen hade därför genom en skrivelse av den 12 oktober 1993 underrättat klaganden om att dessa ansökningar hade avslagits.

När det gäller klagandens första påstående

Varken ombudsmannen eller förstainstansrätten hade ännu tagit ställning till huruvida kommissionens beslut av den 12 oktober 1993 var välgrundat.

1) Villkoret att alla beslut om samfinansiering av projekt måste fattas på den icke-statliga organisationens huvudkontor

Det faktum att klaganden hade sitt huvudkontor i Rosbach (Tyskland), medan dess ordförande (nästan klagandens enda samtalspartner med kommissionen) verkade vara bosatt i Bryssel, hade väckt tvivel om huruvida huvudkontoret i Tyskland hade varit det faktiska beslutscentrumet för alla samfinansieringsprojekt. Klaganden hade aldrig klargjort detta tillräckligt.

I själva verket framgick det av den officiella handling om klaganden som utfärdats av de tyska myndigheterna (Amtsgericht Friedberg) att var och en av ledamöterna i klagandens styrelse ("Vorstand") hade rätt att företräda föreningen. Detta innebar att beslut kunde fattas av den klagandes ordförande, utanför den icke-statliga organisationens huvudkontor.

2) Villkoret att huvuddelen av de icke-statliga organisationernas personalresurser och ekonomiska resurser måste vara av europeiskt (EU) ursprung

Bedömningen av stödberättigande hade gjorts på grundval av den information som klaganden hade lämnat vid den tidpunkten. I enlighet med de allmänna villkoren hade klaganden överlämnat sina balansräkningar för åren 1989, 1990 och 1991 samt årsrapporten för år 1991. Den klagande hade dock bildats först i oktober 1990 efter att ha skilt sig från IAI, en amerikansk icke-statlig organisation. Fram till oktober 1990 hade klaganden varit en del av en amerikansk icke-statlig organisation och därmed inte självstyrande. Klaganden hade inte bevisat att den hade blivit funktionellt och ekonomiskt oberoende från och med oktober 1990.

Klaganden hade förlitat sig på de årsredovisningar som godkänts av KPMG. Vid den relevanta tidpunkten var emellertid den enda årsrapport som fanns tillgänglig den för år 1991. Den oreserverade bekräftelse av räkenskaperna som KPMG hade gjort avsåg årsräkenskaperna för perioden 1994-1998.

I en skrivelse av den 7 juli 1996, som den klagandes advokat hade skickat till kommissionen, erkändes förekomsten av olika finansieringskällor när det angavs att "huvuddelen av donationerna kommer från Förbundsrepubliken Tyskland". Klaganden hade dock aldrig på ett otvetydigt sätt kunnat bevisa att huvuddelen av dess ekonomiska resurser under de ovannämnda åren hade varit av europeiskt ursprung när dess ansökningar lämnades in.

3) Förmåga att mobilisera solidaritet och resurser inom EU för utvecklingsverksamhet i utvecklingsländer

Det enda dokument som lämnades in tillsammans med ansökningarna om uppfyllande av detta kriterium var årsrapporten för 1991. Inga årsrapporter hade lämnats in för 1989 och 1990, trots att ordalydelsen i de tillämpliga allmänna villkoren var tydlig när det gällde behovet av att lämna in årsrapporter för de tre föregående åren.

4) Karaktären på och omfattningen av förbindelserna med andra icke-statliga organisationer både inom och utanför EU

Den information som klaganden lämnade i samband med inlämnandet av sina två ansökningar hade inte varit tillräcklig och kommissionens ansträngningar att erhålla mer detaljerad information genom direkta kontakter med klaganden hade misslyckats. För att komplettera den tillgängliga informationen om stödberättigande hade kommissionen därför använt sig av andra informationskällor, nämligen icke-statliga organisationer och institutioner på området: DZI, Arbeiterwohlfahrt Bundesverband e.V. (Arbeiterwohlfahrt, även kallad den tyska plattformen för icke-statliga organisationer) och BENGO/BMZ (det tyska ministeriet för ekonomiskt samarbete och utveckling).

Genom dessa kontakter hade kommissionen fått reda på att klaganden inte ingick i några relevanta icke-statliga organisationer på området. Enligt de uppgifter som kommissionen hade tillgång till anslöt sig klaganden först i juli 1997 till Verband Entwicklungspolitik Deutscher Nichtregierungs-Organisationen (nedan kallad Venro). Vid den tidpunkten hade klaganden inte heller varit medlem i den tyska plattformen för icke-statliga organisationer. Även efter skrivelsen av den 15 mars 2002, genom vilken denna plattform hade dragit tillbaka negativa synpunkter på den klagande, hänvisade den senare fortfarande till denna sammanslutning som "en direkt konkurrent till vår icke-statliga organisation", som - enligt den klagande - var en "källa till ärekränkande information och tillhörde "Wohlfahrtskartell".

Klaganden hade lagt fram bevis för att flera icke-statliga organisationer på senare tid hade dragit tillbaka negativa bedömningar av företaget som gjorts av tidigare anställda. Faktum kvarstår dock att dessa organisationer vid den tidpunkten hade uttryckt negativa synpunkter på klaganden. Vid tidpunkten för ansökningarna hade kommissionen därför dragit slutsatsen att klaganden inte ingick i de ovannämnda sammanslutningarna.

5) Administrativ förvaltningskapacitet

Klagandens stödberättigande hade inte heller varit tydligt på grund av de höga driftskostnaderna vid den tidpunkt då de två ansökningarna lämnades in. I ett intyg från KPMG angav KPMG att "betydande utgifter för lokaler (avlägsnande 1991) ingår i de allmänna administrativa utgifterna". Även om klaganden hade insisterat på att de allmänna administrativa utgifterna hade minskat avsevärt under årens lopp, bör man komma ihåg att beslutet om de två ansökningarna endast kunde grundas på den information som fanns tillgänglig vid den tidpunkten.

Det skulle vara tillräckligt att ett av de relevanta kriterierna inte var uppfyllt. Kommissionen hade dock analyserat vart och ett av de kriterier som anges i de allmänna villkoren och återigen dragit slutsatsen att klaganden inte hade uppfyllt något av dem. Bevisbördan för att kriterierna är uppfyllda åvilar dessutom uteslutande de sökande.

När det gäller klagandens argument att beslutet av den 12 oktober 1993 inte överensstämde med ett tidigare beslut av kommissionen om vad klaganden kallade sin "första ansökan om medfinansiering", hade detta projekt (som gällde bistånd 1991 till offren för olyckan i Tjernobyl) finansierats under en annan budgetpost inom ramen för humanitärt katastrofbistånd. Klaganden bortsåg från det faktum att varje program hade särskilda mål och sin egen rättsliga grund och sina egna regler. De rättsliga bestämmelser som var tillämpliga på detta projekt hade fastställts i rådets förordning (EEG) nr 598/91 av den 5 mars 1991 om brådskande åtgärder för leverans av jordbruksprodukter avsedda för befolkningen i Sovjetunionen. Denna förordning hade genomförts genom kommissionens förordning (EEG) nr 2165/91 av den 23 juli 1991, i vilken det i artikel 2.2 föreskrevs följande:

"De icke-statliga organisationer som väljs ut för att hantera leveranserna skall särskilt uppfylla följande villkor:

1. ha en stadga som är karakteristisk för en organisation av denna typ,
2. har sitt säte i en av gemenskapens medlemsstater,
3. visa att de har kapacitet att framgångsrikt genomföra livsmedelsbiståndsinsatser,
4. har åtagit sig att följa de leveransvillkor som fastställts i enlighet med förordning (EEG) nr 598/91".

En jämförelse mellan dessa kriterier och kriterierna i de allmänna villkoren visade att de senare var mycket strängare. Dessutom, och som ombudsmannen hade konstaterat i ett annat fall, innebar det faktum att en icke-statlig organisation hade ansetts vara berättigad till stöd inom ramen för ett särskilt program inte att den måste godkännas inom ramen för andra program.

När det gäller klagandens andra påstående

År 1993 hade klaganden inte försett kommissionen med tillräckliga bevis till stöd för sina uttalanden. Sådana förklaringar måste kontrolleras ordentligt av kommissionen. Kommissionen var därför skyldig att genomföra sina egna undersökningar för att kontrollera dem. I detta avseende bör det beaktas att kommissionen aldrig hade förnekat att den hade haft både muntliga och skriftliga kontakter med flera olika källor för att få mer information om klaganden.

För att fastställa om DZI hade godkänt att DZI tog kommissionen kontakt med denna tyska organisation. I själva verket hade kommissionen genom denna kontakt fått reda på att klaganden inte hade fått tillstånd att använda DZI-etiketten i sina skrivelser.

Med tanke på att kommissionens kriterier för stödberättigande å ena sidan hade varit offentliga och att kommissionens beslut om klagandens ansökningar å andra sidan hade fattats i full överensstämmelse med dessa kriterier, kunde påståendet om förtroendebrott knappast godtas. Med tanke på alla omständigheter hade utlämnandet av det faktum att klaganden inte hade ansetts vara berättigad inte lämnat någon ny information till DZI. Kommissionen beklagade dock att denna institution hade använt denna information på det sätt som den gjorde.

När det gäller klagandens tredje påstående

De påståenden som framfördes i detta sammanhang grundades till stor del på antaganden och hade inte styrkts på ett sätt som bevisade något orsakssamband mellan kommissionens åtgärder och den påstådda skadan på klagandens anseende.

Varje år mottog kommissionen ett stort antal ansökningar om medfinansiering, vars finansiella volym vida översteg de tillgängliga medlen i den budgetpost som avsatts för detta ändamål. Kommissionen hade inget ansvar för de negativa bedömningar av klaganden som hade gjorts av vissa informationskällor. I detta avseende hade ombudsmannen i det beslut som avslutade hans undersökning av klagomål 1613/2000/GG förklarat att "mot bakgrund av DZI:s skrivelse av den 1 september 1993 och kommissionens tolkning av denna, föreföll kommissionen ha agerat inom gränserna för sin rättsliga befogenhet." Det faktum att dessa källor eventuellt hade påverkats negativt påverkade varken riktigheten i kommissionens beslut eller innebar att kommissionen deltog i en kampanj för att skada klagandens anseende - en anklagelse som kommissionen kraftfullt avvisade.

Klaganden hade dessutom uppmanats att lämna in en ny ansökan inom ramen för en ny ansökningsomgång. Detta bevisade definitivt att kommissionen var i god tro och att den hade varit beredd att ompröva klagandens behörighet på grundval av sin nya situation och mot bakgrund av de allmänna villkor som utarbetades 2000. Tyvärr hade klaganden inte lämnat in några nya ansökningar om medfinansiering.

I motsats till den anklagelse som framförts av klaganden hade kommissionen aldrig deltagit i någon diskriminerande kampanj mot klaganden. Detta bevisades av det faktum att klaganden hade haft andra kontrakt med kommissionen under de senaste åren, nämligen inom ramen för program som förvaltas av GD Informationssamhället och GD Forskning. Det totala beloppet för dessa kontrakt hade överstigit 240 000 euro.

Slutsats

Efter att noggrant ha granskat klagandens skrivelser ansåg kommissionen fortfarande att dess beslut av den 12 oktober 1993 var korrekt. Som ombudsmannen hade konstaterat inträffade administrativa missförhållanden när ett offentligt organ underlät att agera i enlighet med en regel eller princip som var bindande för det. Kommissionen hade till fullo respekterat de regler och principer som var bindande för den när den bedömde klagandens stödberättigande.

Klagandens synpunkter

I sina synpunkter vidhöll klaganden sitt klagomål och lämnade följande ytterligare synpunkter:

Allmänna kommentarer

Kommissionens beslut av den 12 oktober 1993 grundades på okontrollerade och felaktiga uppgifter från DZI. Kommissionen hade inte gjort någon oberoende granskning. I sitt ytterligare yttrande hade kommissionen begränsat sig till att framföra påståenden utan att lägga fram någon bevisning. Kommissionen utbytte vidare nya kriterier mot de kriterier som den hade hänvisat till 1996. Det var förvånande att ombudsmannen hade accepterat detta utan några kommentarer. Det var också förvånande att kommissionen hade underlåtit att följa de rättsligt bindande besluten av den tyska skattemyndigheten från år 1998 och av den allmänna åklagaren från den 30 april 1996. Kommissionen tvingade klaganden att bevisa sin oskuld.

Kommissionen hade låtsats att klagandens ansökningar hade granskats. En sådan prövning hade emellertid aldrig ägt rum. Om en sådan prövning hade genomförts, var det oförklarligt varför kommissionen, trots olika begäranden om detta, inte hade kunnat ge några förklaringar till de skäl som hade legat till grund för avslaget på ansökningarna. Det var först sommaren 1996, och efter att ha anlitat en advokat, som klaganden hade fått sådana förklaringar.

Kommissionen hade grundat sig på felaktiga anklagelser mot klaganden från DZI och andra personer. Dessa anklagelser hade lett till en utredning av den allmänna åklagaren i Tyskland i slutet av 1994. Denna undersökning avslutades emellertid den 30 april 1996 till förmån för klaganden. Detta resultat innebar att DZI:s anklagelser saknade rättslig grund. Kommissionen hade underrättats om detta den 21 maj 1996, det vill säga långt innan S. hade upprättat sitt interna meddelande av den 15 juli 1996 och innan kommissionen hade sänt sin skrivelse av den 29 juli 1996, i vilken den hade angett de kriterier som klaganden påstods inte ha uppfyllt. Kommissionen skulle således ha varit tvungen att göra en ny bedömning. Dess underlåtenhet att anpassa sin ståndpunkt till det tyska domstolsväsendets avgörande utgjorde ett åsidosättande av tysk rätt. Detta var ett allvarligt fall av administrativa missförhållanden som ombudsmannen bör ta itu med.

Kommissionen hade inte hört klaganden innan den antog den förteckning över kriterier som angavs i dess skrivelse av den 29 juli 1996. Detta var ytterligare ett fall av administrativt missförhållande som ombudsmannen borde markera som sådant.

Med hänsyn till att de båda berörda tjänstemännen vid kommissionen - S. (som hade utarbetat ett meddelande till handlingarna i ärendet av den 15 juli 1996) och H. (som hade skickat skrivelsen av den 29 juli 1996) - vid flera tillfällen hade hänvisats till den tyska åklagarens beslut, måste det antas att de avsiktligt hade förfalskat kriterierna för stödberättigande, till nackdel för klaganden. Ombudsmannen bör därför även konstatera administrativa missförhållanden när det gäller meddelandet till akten av den 15 juli 1996.

Särskilda kommentarer
1) Villkoret att alla beslut om samfinansiering av projekt måste fattas på den icke-statliga organisationens huvudkontor

Utarbetandet av ansökningar om medfinansiering omfattades inte av ordförandens behörighet. Dessa ansökningar hade utarbetats av B., ansvarig för ekonomi och administration vid klagandens säte i Rosbach. Kommissionen hade haft direkt kontakt med B. i fråga om dessa ansökningar, vilket framgår av de skrivelser som kommissionen hade riktat till honom. Den klagandes ordförande hade således inte varit kommissionens enda samtalspartner.

Ansökningarna, som i sin helhet hade utarbetats av B. i Rosbach, hade sedan skickats till klagandens kontor i Bryssel. Där hade de undertecknats av den klagandes ordförande och överlämnats till kommissionen. Detta tillvägagångssätt hade valts av praktiska skäl, eftersom uppföljningen av dessa ansökningar, när det gäller PR-aspekter, ingick i den klagandes ordförandes uppgifter.

Klaganden hade således iakttagit punkt 1.3 i de allmänna villkoren.

Detta var första gången som kommissionen hade försökt vilseleda ombudsmannen.

2) Villkoret att huvuddelen av de icke-statliga organisationernas personalresurser och ekonomiska resurser måste vara av europeiskt (EU) ursprung

I sin ansökan till den tyska skattemyndigheten av den 18 mars 1991, i vilken klaganden hade ansökt om att erkännas som en välgörenhetsinstitution för skatteändamål för år 1991, hade klaganden förklarat att dess nya styrelse inte längre var bunden av instruktioner från internationella organ, utan att den själv och självständigt hade beslutat om valet av projekt och användningen av medel. Den behöriga skattemyndigheten hade godtagit denna begäran. I en skrivelse av den 20 december 1990 informerade DZI kommissionen om att klaganden nu var "funktionellt och ekonomiskt" oberoende. Kommissionen hänvisade dock till DZI först när DZI hade lämnat negativa synpunkter på klaganden.

Varken under det år då ansökningarna lämnades in (1992) eller under de följande åren hade kommissionen kritiserat de handlingar som lämnats in av klaganden eller påpekat att de var ofullständiga enligt kommissionens uppfattning. Eftersom klaganden endast samlade in donationer i Tyskland skulle det ha behövts ett mirakel för att få medel från länder utanför EU. Klaganden hade vid flera tillfällen föreslagit att en revision skulle genomföras. Detta skulle ha gjort det möjligt för kommissionen att förvissa sig om att de donationer som klaganden erhållit härrörde från europeiska källor. KPMG hade bemyndigats att lämna all information som ombudsmannen kan behöva för att få klarhet i varifrån medlen i fråga kommer.

Detta var det andra fallet där kommissionen hade försökt vilseleda ombudsmannen.

3) Förmåga att mobilisera solidaritet och resurser inom EU för utvecklingsverksamhet i utvecklingsländer

Redan i sin skrivelse av den 14 juli 1992, som åtföljde den första ansökan, hade klaganden påpekat att det inte fanns några årsrapporter för åren 1989 och 1990. Den nybildade klaganden hade inte varit ansvarig för sin föregångares rapporter. Kommissionen hade varit medveten om dessa omständigheter, men hade aldrig bett om ytterligare upplysningar. Information om perioden före oktober 1990 skulle under alla omständigheter inte ha varit relevant för att kontrollera att klaganden uppfyllde de relevanta kriterierna. Mycket information som var relevant hade lämnats till kommissionen. När kommissionen utarbetade sin skrivelse av den 29 juli 1996 förfogade den över tillräcklig information för att kunna dra slutsatsen att klaganden uppfyllde det relevanta villkoret.

Avsaknaden av årsrapporter för åren 1989 och 1990 nämndes inte heller i kommissionens skrivelse av den 29 juli 1996.

Detta var det tredje fallet där kommissionen hade försökt vilseleda ombudsmannen.

4) Karaktären på och omfattningen av förbindelserna med andra icke-statliga organisationer både inom och utanför EU

I motsats till vad kommissionen hade angett i sitt yttrande hade den inte ansträngt sig för att erhålla detaljerad information genom att direkt kontakta klaganden. Kommissionens påstående att den hade gjort detta var en avsiktlig lögn. Kommissionen hade uteslutande grundat sig på felaktiga anklagelser från DZI som hade visat sig vara felaktiga genom den tyska åklagarens beslut. Kommissionen underrättades om resultatet av undersökningen i Tyskland den 21 maj och den 12 juli 1996, dvs. innan kommissionen hade skickat sin skrivelse av den 29 juli 1996.

Detta var det fjärde fallet där kommissionen hade försökt vilseleda ombudsmannen.

Den tyska plattformen för icke-statliga organisationer (Bundesverband der Arbeiterwohlfahrt e.V.) var en icke-statlig organisation som direkt konkurrerade om donationer med klaganden i Tyskland och som tillhörde DZI-kartellen. Det kan därför knappast anses vara en seriös och neutral informationskälla om tyska icke-statliga organisationer. I en skrivelse av den 15 mars 2002 hade den tyska plattformen för icke-statliga organisationer tagit avstånd från de negativa uttalanden om klaganden som hade gjorts i dess namn.

Detta var det femte fallet där kommissionen hade försökt vilseleda ombudsmannen.

BENGO (dvs. Deutscher Paritätischer Wohlfahrtsverband Gesamtverband e.V.) var en privat förening. I sina skrivelser av den 30 januari och den 8 februari 2002 hade BENGO informerat klaganden om att företaget inte hade lämnat några uppgifter om klaganden till kommissionen. Bengo tillade att företaget endast hade påpekat att klaganden hade nämnts i rapporter i medierna. Enligt BENGO var BENGO inte ansvarigt för att kommissionen hade dragit felaktiga slutsatser av detta.

Detta var det sjätte fallet där kommissionen hade försökt vilseleda ombudsmannen.

Kommissionens vägran, även år 2005, att beakta de rättelser som Arbeiterwohlfahrt och BENGO hade gjort och beslutet av den 30 april 1996 utgjorde ytterligare ett administrativt missförhållande som ombudsmannen skulle undersöka.

Klaganden hade aldrig hävdat att han tillhörde de organ som kommissionen hänvisade till. Det faktum att klaganden inte hade tillhört dessa organ kunde inte användas som ett kriterium för att utesluta den. Detta argument hade för övrigt inte nämnts i kommissionens skrivelse av den 29 juli 1996.

5) Administrativ förvaltningskapacitet

När det gäller administrativa utgifter övergick de lokaler som klaganden hade använt i händerna på en ny ägare 1991. Till följd av detta var klaganden tvungen att flytta till nya lokaler i Rosbach. Det var uppenbart att en sådan flytt orsakade betydande kostnader som annars inte skulle ha inträffat. Detta förklarar den relativt höga andelen (17,1 %) av de administrativa kostnaderna 1991. Den regionala domstolen i Giessen hade i sitt beslut av den 30 april 1996 uttryckligen förklarat att klagandens administrativa kostnader inte hade varit för höga under den relevanta perioden.

Kommissionen borde ha grundat sig på siffrorna för år 1992, eftersom beslutet fattades år 1993. Andelen administrativa kostnader som uppnåddes det året (11 %) var en siffra som många icke-statliga organisationer bara kunde drömma om. DZI accepterade ännu betydligt högre procentsatser som godtagbara för tyska icke-statliga organisationer.

Detta var det sjunde fallet där kommissionen hade försökt vilseleda ombudsmannen.

Det var inte möjligt att det finansiella stöd som klaganden hade erhållit från kommissionen år 1991 hade grundats på rådets förordning (EEG) nr 598/91 av den 5 mars 1991 om brådskande åtgärder för leverans av jordbruksprodukter avsedda för befolkningen i Sovjetunionen, eftersom de levererade produkterna var läkemedel och stödet endast var tillgängligt fram till den 13 februari 1991.

Det stod således klart att även detta projekt omfattades av de allmänna villkoren.

Detta var det åttonde fallet där kommissionen hade försökt vilseleda ombudsmannen.

Klaganden hade aldrig använt DZI-märket i sina skrivelser. Inte ens DZI hade någonsin anklagat klaganden för att göra det.

Detta var det nionde fallet där kommissionen hade försökt vilseleda ombudsmannen.

Kommissionens beslut av den 12 oktober 1993 var konfidentiellt. Det hade dock lämnats ut till DZI och använts av DZI för att misskreditera klaganden. DZI och kommissionen hade gjort en samordnad insats för att förtala klaganden.

Detta var det tionde fallet där kommissionen hade försökt vilseleda ombudsmannen.

Kommissionen hade aldrig genomfört några egna undersökningar, utan hade endast grundat sig på felaktiga anklagelser från DZI. Eftersom DZI redan år 1990 hade tvingats dra tillbaka felaktiga uppgifter om klaganden som den hade lämnat till GD VIII, kände kommissionen till konflikten mellan DZI och klaganden. Kommissionen kunde därför inte förvänta sig att DZI skulle göra en neutral bedömning av klaganden 1992/93. Det var anmärkningsvärt att kommissionen aldrig hade bett klaganden om ett yttrande i alla relevanta frågor som den borde ha gjort.

Detta var det elfte fallet där kommissionen hade försökt vilseleda ombudsmannen.

Kommissionen hade fått de imponerande referenser som Unesco hade utfärdat när det gäller klagandens arbete i samband med Tjernobylprojektet. Kommissionens akt innehöll ett stort antal utmärkta referenser för klaganden. Men alla dessa positiva referenser hade ignorerats.

Detta var det tolfte fallet där kommissionen hade försökt vilseleda ombudsmannen.

Kommissionen hade inte nämnt det betydande ekonomiska stöd som den hade gett klaganden i samband med Unesco-projekt mellan 1992 och 1994. Dessa projekt hade hanterats av kommissionens generaldirektorat för yttre förbindelser på grundval av de allmänna villkoren. De berörda beloppen hade varit mycket högre än de belopp som var inblandade i de två projekt som lämnades in 1992. Klaganden hade således uppfyllt de relevanta villkoren under den berörda perioden. Eftersom komplexiteten i de relevanta projekten och storleken på medlen angavs hade kommissionen inte tvivlat på klagandens förvaltningskapacitet.

Detta var det trettonde fallet där kommissionen hade försökt vilseleda ombudsmannen.

När klaganden hade lämnat in ett klagomål till ombudsmannen hade kommissionen framfört anklagelser om bedrägeri. Klaganden hade rätt att se till att ombudsmannens undersökningar av klagomål inte missbrukades för att förtala dem.

Klagandens enda syfte var att se till att dess goda anseende återställdes. Klaganden uppmanade därför ombudsmannen att konstatera att kommissionens beslut av den 12 oktober 1993 grundade sig på oriktiga uppgifter och därför saknade rättslig grund.

I de allmänna villkoren föreskrevs inte att en icke-statlig organisation endast kunde anses vara stödberättigad om DZI hade lämnat en positiv bedömning.

Kommissionen grundade sitt beslut på DZI:s negativa synpunkter, men bortsåg helt från de positiva synpunkter på klaganden som DZI hade lämnat i skrivelser av den 4 december 1992, den 21 januari 1993 och den 29 juli 1993.

Det framgick av ett meddelande till den klagande av den 19 augusti 1993 att kommissionen ansåg att den klagande var berättigad till stöd.

Ombudsmannens begäran om ytterligare information

Efter att ha granskat kommissionens yttranden och klagandens synpunkter ansåg ombudsmannen att han behövde ytterligare information för att hantera detta ärende.

Den 8 juli 2005 begärde han därför att kommissionen skulle lämna följande upplysningar:

1. Kan kommissionen lämna kopior av de två ansökningar som den klagande inkom med den 14 juli och den 30 november 1992 och av eventuella ytterligare upplysningar som den klagande kan ha lämnat om dessa ansökningar före den 12 oktober 1993?
2. Kan kommissionen förklara det syfte som punkt 1.3 i de allmänna villkoren var avsedd att tjäna och varför detta syfte inte uppfylldes, enligt kommissionen, i detta ärende?
3. I sitt yttrande tycks kommissionen hänvisa till klagandens påstådda brist på självständighet. Kan kommissionen klargöra relevansen av detta argument, med tanke på att kravet på självständighet fastställdes i punkt 1.1 i de allmänna villkoren, som inte tycks ha nämnts eller nämnts i kommissionens skrivelse av den 29 juli 1996 med skälen till att klagandens ansökningar avslogs?
4. När det gäller de andra faktorer som kommissionen åberopade i sin skrivelse av den 29 juli 1996 noterar ombudsmannen att det i punkt 2 i de allmänna villkoren föreskrivs att dessa faktorer "beaktas" vid fastställandet av huruvida en icke-statlig organisation är stödberättigad. Kan kommissionen ange exakt vilka standarder som kommissionen tillämpade i detta sammanhang?
5. Klaganden hävdade att kommissionen inte hade begärt ytterligare upplysningar, i motsats till vad den hade hävdat i sitt yttrande. Kan kommissionen kommentera detta påstående?
6. Tillsammans med sina synpunkter inkom klaganden med kopior av två skrivelser (bilagorna 2 och 3a till sin skrivelse av den 21 april 2005) i vilka kommissionen hade bett klaganden om närmare uppgifter om två projekt som verkar vara de som berörs av detta ärende. Kan kommissionen förklara varför dessa frågor ställdes om kommissionen ansåg att klaganden inte var berättigad till medfinansiering? Kan kommissionen också förklara varför inga sådana frågor ställdes till klaganden (enligt klaganden) när det gäller de kriterier som denne inte uppfyllde, enligt kommissionens skrivelse av den 29 juli 1996?
7. Kommissionens yttrande ger intrycket att medlemskap i vissa icke-statliga organisationer var ett villkor för stödberättigande. Kan kommissionen förklara på vilken grund ett sådant krav (om det fanns) skulle kunna göras?
8. Kan kommissionen lämna synpunkter på klagandens driftskostnader och kommissionens bedömning av dessa?
9. Kan kommissionen, mot bakgrund av den klagandes synpunkter, lämna mer specifika förklaringar om de andra projekt inom ramen för vilka den hade tillhandahållit finansiellt stöd till den klagande före den 12 oktober 1993, särskilt när det gäller projektet 1991 om stöd till offren för Tjernobyl?

Ombudsmannen noterade att klaganden i sina synpunkter hade lyft fram olika aspekter som den ansåg utgöra fall av administrativa missförhållanden. I slutet av sitt yttrande hade klaganden emellertid påpekat att det enda han ville var att få sitt goda anseende återställt och att han därför bad ombudsmannen att konstatera att beslutet av den 12 oktober 1993 grundade sig på felaktiga uppgifter och därför inte hade någon rättslig grund. Denna begäran föreföll motsvara det första påståendet om vilket kommissionen hade ombetts att avge ett yttrande. Ombudsmannen ansåg därför att det inte föreföll finnas någon anledning att separat undersöka de ytterligare aspekter som klaganden hade påpekat i sina synpunkter.

Klaganden underrättades om detta.

Kommissionens svar

I sitt svar framförde kommissionen följande synpunkter:

Fråga 1

Kopior av de båda begärda ansökningarna samt kompletterande information som kommissionen hade mottagit fram till den 13 oktober 1993 överlämnades till ombudsmannen.

Fråga 2

I punkt 1.3 i de allmänna villkoren angavs att den icke-statliga organisationens huvudkontor måste vara det faktiska beslutscentrumet för alla samfinansierade projekt för att vara berättigat till medfinansiering. Tolkningen av denna punkt måste göras mot bakgrund av övriga kriterier för icke-statliga organisationers stödberättigande. nämligen punkterna 1.1, 1.2, 1.4 och 3. Dessa punkter innehöll kriterier som redan implicit föreskrevs i punkt 1.3.

Punkt 1.3 innebär därför att den icke-statliga organisationen måste ha sitt huvudkontor i en av EU:s medlemsstater, vara etablerad där i enlighet med gällande lagstiftning och ha självbestämmanderätt när det gäller att fatta beslut om sina samfinansierade projekt.

Åtminstone före 1988 användes vissa icke-statliga organisationer med mycket begränsade resurser för att vidarebefordra sina projekt till andra icke-statliga organisationer, som lämnade in dem för medfinansiering från gemenskapen. När de nödvändiga medlen hade erhållits återlämnades projekten till den icke-statliga huvudentreprenören, som genomförde dem utan att bidra ekonomiskt till dem, i enlighet med de allmänna villkoren. Syftet med punkt 1.3 var därför att undvika denna typ av situation.

Punkt 1.3 var däremot i hög grad kopplad till punkt 3 i de allmänna villkoren, där följande angavs: ”En stödberättigad icke-statlig organisation som uppfyller ovanstående villkor, men som agerar för en icke-stödberättigad icke-statlig organisations räkning och inte har något inflytande över genomförandet av projekten och inte bidrar till medfinansieringen av sådana projekt, kan inte erhålla medfinansiering.” En icke-statlig organisation var inte stödberättigad när den hade sitt huvudkontor i en EU-medlemsstat men saknade beslutsbefogenheter, finansiell och organisatorisk självständighet och oberoende gentemot moderorganisationer med huvudkontor utanför EU som kontrollerade den.

När de relevanta ansökningarna lämnades in drog kommissionen slutsatsen att klaganden var beroende av IAI, en icke-statlig moderorganisation med huvudkontor i Förenta staterna, på grund av vissa omständigheter som konstaterades under kontrollen av klagandens egenskap av icke-statlig organisation och bristen på exakt information från klaganden. Det hade inte skett någon adressändring. Trots förfrågningar per telefon hade frågan om privata medels ursprung inte besvarats på ett tillfredsställande sätt och deras europeiska ursprung kunde inte fastställas. Dessutom hade frågan om var det faktiska beslutscentrumet fanns och huruvida klaganden var ekonomiskt självständig med tanke på att den då nyligen separerades från den ovannämnda amerikanska icke-statliga organisationen inte klargjorts tillräckligt.

Fråga 3

I skrivelsen av den 29 juli 1996 drogs tydligt slutsatsen att klaganden saknade självständighet och förklarades att ”huvudkontoret måste vara det effektiva beslutscentrumet för alla samfinansierade projekt”. Detta är ordalydelsen i punkt 1.3 i de allmänna villkoren, som har kommenterats ovan i samband med den andra frågan. I skrivelsen hänvisades också uttryckligen till punkt 1.4 i de allmänna villkoren när det angavs att ”den största delen av dess finansiella resurser måste vara av europeiskt (gemenskaps)ursprung”. Som förklarats ovan kompletterade dessa bestämmelser tillsammans med punkterna 1.1, 1.2 och 3 varandra och konvergerade till definitionen av ”autonomi”, vilket innebar att den icke-statliga organisationens huvudkontor måste vara det faktiska beslutscentrumet för alla samfinansierade projekt för att betraktas som oberoende.

Vidare pekade skrivelsen på den bristande öppenhet som konstaterats när det gäller de ekonomiska resurserna och beslutsförfarandena gentemot andra organisationer. I den relevanta skrivelsen angavs nämligen att kommissionen inte klart kunde särskilja sökandens verksamhetsområden, finansieringskällor, utgifter, befogenheter eller beslutsstrukturer från IAI:s. Det kan således konstateras att kommissionens skrivelse av den 29 juli 1996 uttryckligen hänvisade till avsaknaden av autonomi.

Fråga 4

Sammanfattningsvis, med tanke på att en icke-statlig organisation som är berättigad till medfinansiering innebär en bekräftelse av dess förmåga att mobilisera solidaritet och privata resurser inom EU för sin utvecklingsverksamhet, dess prioritering av utvecklingsbistånd, dess erfarenhet och dess förmåga att stödja andra projekt som genomförs av partner, arten och omfattningen av dess förbindelser med liknande organisationer i både Europeiska gemenskapen och utvecklingsländerna samt en tillfredsställande administrativ förvaltningskapacitet.

När det gäller förmågan att mobilisera solidaritet och privata resurser i Europeiska gemenskapen gjorde bristen på årsrapporter för åren 1989 och 1990 det inte möjligt för kommissionen att kontrollera om klaganden uppfyllde detta kriterium.

När det gäller arten och omfattningen av kopplingarna till andra icke-statliga organisationer i Europeiska gemenskapen konstaterades det att klaganden inte ingick i några relevanta sammanslutningar av icke-statliga organisationer på området.

Å andra sidan uttrycktes tvivel om den administrativa förvaltningskapaciteten med tanke på klagandens höga administrativa kostnader vid tidpunkten för inlämnandet av de två ansökningarna.

Den negativa bedömningen av kriterierna 2.1, 2.6 och 2.7 var tillräckligt viktig för att utesluta klagandens kandidatur.

Fråga 5

Det var riktigt att kommissionen inte formellt begärde ytterligare handlingar. Kommissionen försökte dock få mer detaljerad information genom direkta kontakter.

Kommissionen ansåg i själva verket att om vissa handlingar, såsom årsrapporterna för åren 1989 och 1990, inte kunde läggas fram på grund av att klaganden inte hade blivit självständig förrän i oktober 1990, skulle en formell begäran om andra handlingar inte bära någon frukt. Avsaknaden av dessa rapporter visade otvetydigt på denna icke-statliga organisations bristande självständighet i förhållande till den amerikanska icke-statliga organisationen – en avgörande faktor.

Kommissionen försökte dock kontakta klaganden per telefon flera gånger.

Klaganden hävdade återigen att underlåtenheten att begära sådan information om utvärderingskriterierna och det faktum att kommissionen inte gav klaganden tillfälle att yttra sig borde betraktas som ett administrativt missförhållande. Kommissionen ansåg att klaganden medvetet dolde sig bakom dessa argument för att dölja verkligheten: Eftersom klaganden inte kunde lägga fram de två årsrapporterna för 1989 och 1990 kunde kommissionen rättsligt förklara att den inte var berättigad till stöd och var inte skyldig att begära mer information.

Fråga 6

Vid den tidpunkt då klaganden lämnade in sina ansökningar genomfördes de administrativa och tekniska bedömningarna av projektet, i motsats till det system som för närvarande är i kraft, samtidigt. Det var i och med att ansökningsomgången infördes 2000 som systemet hade ändrats så att det krävdes att stödberättigandet först skulle kontrolleras innan projektet analyserades. Detta förklarade varför kommissionens avdelningar ännu inte hade tagit ställning till den administrativa utvärderingen av klaganden när begäran om upplysningar riktades till klaganden den 22 januari och den 2 mars 1993.

Vid kontrollen av den klagandes stödberättigande insåg kommissionens avdelningar att flera kriterier inte uppfylldes av den klagande. Skälen till att inte utfärda en formell begäran om de kriterier som klaganden inte uppfyllde hade förklarats ovan i svaret på den femte frågan.

Fråga 7

Medlemskap i vissa icke-statliga organisationer var inte ett villkor för stödberättigande. Vid tidpunkten för de relevanta omständigheterna omfattade de befintliga allmänna villkoren dock ”typen och omfattningen av kopplingarna till andra icke-statliga organisationer (...)” som en faktor som ska beaktas för att avgöra om en icke-statlig organisation kan vara berättigad till medfinansiering. Det senare innebar inte att den icke-statliga organisationen var skyldig att vara medlem i en organisation eller ett nätverk/kollektiv av organisationer. Medlemskap i en sådan organisation var dock ett användbart sätt att förse kommissionen med information både om den icke-statliga organisationens profil och verksamhetsområde för specialisering och om förekomsten av kopplingar till andra icke-statliga organisationer. Andra organisationers erkännande av en icke-statlig organisation skulle kunna vara betryggande för kommissionen när den inte hade tidigare kunskaper om en sökande.

Fråga 8

På grundval av de uppgifter som lämnats av klaganden ansåg kommissionen att klagandens administrativa kostnader var onormalt höga. Den tillgängliga informationen och bristen på exakta uppgifter från klaganden gjorde det inte möjligt för kommissionen att göra en annan bedömning av denna icke-statliga organisation.

När det gäller de handlingar som skulle inges hade de regler som vid den tidpunkten var bindande för alla sökande varit tydliga. När en icke-statlig organisation lämnade in en ansökan om medfinansiering för första gången var den tvungen att bifoga kopior av följande handlingar: den icke-statliga organisationens stadgar, förteckningen över dess styrelsemedlemmar samt både den icke-statliga organisationens årsrapporter och balansräkningar för de tre senaste åren. Om kommissionen hade använt år 1992 som grund för att anse att klaganden var stödberättigad med avseende på detta kriterium, skulle detta ha stått i strid med principen om likabehandling av sökandena, eftersom de balansräkningar som vid den tidpunkten tillhandahölls av samtliga sökande var de för åren 1989, 1990 och 1991.

Nödvändig försiktighet vid förvaltningen av offentliga medel och respekten för den då gällande budgetförordningen motiverade därför bedömningen av klagandens administrativa kapacitet på grundval av de uppgifter som begärts vid tidpunkten för inlämnandet av ansökningarna.

I detta avseende bör det noteras att det under den tekniska utvärdering av projektet som ska genomföras i Zimbabwe konstaterades att kostnaderna för löner, löpande kostnader och administration uppgick till cirka 40 % av projektbudgeten. En procentsats som tycktes vara för hög. I detta sammanhang hänvisade kommissionen till en not som den hade mottagit från sin delegation i Zimbabwe den 10 maj 1993.

En revision skulle faktiskt ha gjort det möjligt för kommissionen att göra en annan bedömning av klaganden en tid efteråt. I motsats till vad klaganden hävdade i sina synpunkter vägrade kommissionen inte att genomföra en revision. Det begärde endast att det skulle göras i enlighet med de kriterier som fastställts av kommissionen, vilket klaganden inte godtog.

Fråga 9

Kommissionen skulle kunna finansiera humanitära insatser av både icke-statliga organisationer och internationella organisationer. Projektet för att hjälpa offren för Tjernobyl 1991 tillhörde den senare typen. Det var i själva verket resultatet av ett avtal som ingåtts mellan kommissionen och Unesco, genom vilket kommissionen åtog sig att lämna ett ekonomiskt bidrag.

Unesco, liksom andra internationella organisationer, genomför denna typ av åtgärder med andra enheter. Vid tidpunkten för de relevanta omständigheterna var klaganden en partner till Unesco som genomförde humanitära projekt och tjänster enligt avtal med denna internationella organisation. Den klagande hade valts ut av denna internationella organisation för att genomföra stödet i detta projekt. Kommissionens ansvariga avdelningar (GD VIII/D2) ingrep inte i denna urvalsprocess.

På samma sätt deltog klaganden i tre andra projekt inom ramen för förordningen om brådskande åtgärder för leverans av jordbruksprodukter avsedda för befolkningen i Sovjetunionen. Det enda skälet till att hänvisa till den andra rättsliga grunden var att bestrida klagandens påstående att beslutet av den 12 oktober 1993 inte överensstämde med ett tidigare beslut som fattats av kommissionen.

Förstainstansrätten betonade följande i sin dom i mål T-321/01: ”Det bör erinras om att varje ansökan om medfinansiering i princip är självständig och självförsörjande och måste bedömas i sin helhet och utifrån sina egna meriter. För varje ansökan som lämnas in måste kommissionen därför undersöka om den icke-statliga organisationen i fråga uppfyller villkoren för stödberättigande och därefter besluta om det projekt som föreslås i ansökan om medfinansiering kommer att beviljas ekonomiskt stöd.”(5)

Kommissionen ville betona att klaganden i de fall som föregick den 12 oktober 1993 inte hade erhållit finansiering inom ramen för samfinansieringsprojekt utan inom ramen för en annan budgetpost, inom ramen för humanitärt katastrofbistånd. Det är uppenbart att olika ramar för stödberättigande tillämpades på olika projekt, såsom dessa tidigare projekt, som till och med antogs inom ramen för en annan budgetpost. Det faktum att klaganden deltog i dessa tidigare projekt kunde under inga omständigheter garantera att klaganden var berättigad till stöd för andra framtida projekt.

Allmänna anmärkningar

När det gäller klagandens påståenden om administrativa missförhållanden, enligt vilka kommissionen hade åsidosatt både beslutet av den 30 april 1996 och de tyska skattemyndigheternas beslut, samt rättelser som gjorts av tyska icke-statliga organisationer, upprepade kommissionen att den aldrig hade bestridit det faktum att klaganden nu mycket väl kunde betecknas som en icke-statlig organisation på grundval av dess nuvarande situation och mot bakgrund av de befintliga allmänna villkoren. Bedömningen av stödberättigandet i förevarande fall hade gjorts på grundval av uppgifter som klaganden hade lämnat vid den tidpunkt då den ingav sina två ansökningar (den 14 juli 1992 och den 30 oktober 1992). Bevisbördan låg på klaganden, och klaganden hade inte kunnat lämna tillräcklig information vid tidpunkten för inlämnandet av sina ansökningar. Genom att uppmana klaganden att lämna in en ny ansökan inom ramen för den nya ansökningsomgången hade kommissionen underförstått medgett att situationen kunde ha förändrats avsevärt sedan dess. Klaganden hade dock inte lämnat in några nya ansökningar om medfinansiering.

Slutsats

Kommissionen upprepade att den aldrig deltog i en kampanj för att skada klagandens anseende. Kommissionens vägran att finansiera de två projekten gav inte uttryck för någon negativ åsikt om klagandens arbete. Det innebar bara att klaganden vid tidpunkten för inlämnandet av sina ansökningar inte uppfyllde de relevanta kriterierna för stödberättigande. Kommissionen var nämligen varje år skyldig att införa stränga kriterier för stödberättigande och avslå ansökningar inom nästan varje budgetpost för gemenskapsfinansiering utan att föregripa sökandenas allmänna bedömning, eftersom antalet mottagna ansökningar var större än de tillgängliga finansiella medlen.

Slutligen betonade kommissionen att den hade gjort sitt bästa för att bemöta klagandens påståenden och att den, i en anda av gott samarbete, upprepade sin uppmaning till klaganden att lämna in en ansökan inom ramen för den befintliga ansökningsomgången för medfinansiering från icke-statliga organisationer.

Klagandens synpunkter

I sina synpunkter, som lades fram i sammanlagt 16 skrivelser till ombudsmannen mellan den 9 juni 2006 och den 24 januari 2008, framförde klaganden följande synpunkter:

Kommissionen hade gjort ytterligare felaktiga, ärekränkande uttalanden i sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information. Därigenom åsidosatte kommissionen bland annat artiklarna 5, 6, 7 och 11 i den europeiska kodexen för god förvaltningssed. Ombudsmannen bör finna administrativa missförhållanden i detta avseende. Kommissionens svar bekräftade vidare att kommissionen avsiktligt och i ond tro bedrog ombudsmannen.

Den klagande hade lämnat in ytterligare nio projektförslag till GD VIII 1991. GD VIII hade inte i någon av sina skrivelser om dessa projekt nämnt att klaganden inte var stödberättigad. Man skulle fråga sig varför kommissionen hade undanhållit ombudsmannen denna information.

Det faktum att GD VIII i december 1990, efter det att DZI hade dragit tillbaka felaktiga anklagelser, hade frigjort medel på 103 000 euro för ett projekt som klaganden hade lagt fram var av yttersta vikt för händelsernas kronologi.

Denna korrigering av kommissionens tillvägagångssätt var dock inte avsedd att pågå. DZI, som hade en stark ställning på den tyska marknaden för insamling av donationer, underlät inte att påverka GD VIII.

Kommissionens svar på ombudsmannens andra fråga försökte kasta ett negativt ljus över klaganden.

Klaganden hade sitt säte i Tyskland, medan IAI hade sitt säte i Förenta staterna.

Om det hade funnits några tvivel om klagandens självständighet borde kommissionen ha vänt sig till klaganden. Kommissionen hade emellertid aldrig riktat någon skriftlig begäran om upplysningar om kriterierna för stödberättigande till klaganden innan den antog sitt beslut av den 12 oktober 1993. Det hade inte heller inkommit någon begäran om upplysningar per telefon, eftersom det annars skulle ha behövts anteckningar om dessa samtal i kommissionens akt. Alla frågor som kommissionen hade ställt till klaganden gällde projekten som sådana.

Sedan grundandet har alla donationer som mottagits av klaganden uteslutande kommit från EU (95 % från Tyskland och 5 % från andra medlemsstater).

Kommissionens uttalande om bristande insyn i fråga om finansiella resurser och beslutsförfaranden gentemot andra organisationer utgjorde en felaktig, ärekränkande anklagelse som skadade den klagandes anseende. Den relevanta anmärkningen fanns inte heller i skrivelsen av den 29 juli 1996.

Kommissionen lade år 2005 till nya kriterier som inte hade nämnts i skrivelsen av den 29 juli 1996. Detta var inte acceptabelt.

I en skrivelse av den 26 juni 1996 informerade GD VIII klaganden om att inte alla ansökningar om samfinansiering hade vidarebefordrats till de behöriga avdelningarna eller delegationerna och tillade följande: "Inom ramen för ett första urval hade ansökningar som inte ansågs utgöra en prioritering eller ansökningar från icke-statliga organisationer som inte uppfyllde våra kriterier redan avslagits av enhet VIII/B/2." I en skrivelse av den 22 februari 1993 hade enhet VIII/B/2 emellertid informerat klaganden om att en ansökan om ett projekt i Zaire inte kunde komma i fråga för medfinansiering i sin nuvarande form och hade lagt till följande: "Jag skulle dock kunna tänka mig att en del av ert projekt skulle kunna bringas i överensstämmelse med våra idéer." Kommissionen hade noterat att detta skulle kräva att projektet presenterades på ett sätt som gav konkreta och relevanta svar på de frågor som anges i avsnitt II A i det formulär som ska användas för sådana fall. Den rekommenderade vidare att en genomförbarhetsstudie skulle utarbetas. Det fanns ingen hänvisning till någon underlåtenhet att uppfylla villkoren för stödberättigande. Man skulle fråga sig om kommissionen skulle ha föreslagit en genomförbarhetsstudie utan att kontrollera klagandens stödberättigande.

I sitt meddelande till akten av den 15 juli 1996 påpekade S., kommissionens handläggare, att de uppgifter som angavs i meddelandet hade samlats in från olika källor, nämligen klaganden själv, DZI, Arbeiterwohlfahrt, BENGO och en La. från Förenta staterna. S. påpekade också att den klagande hade vägrat att svara på ett antal frågor, särskilt i samband med att S. besökte den klagandes kontor den 30 mars 1995.

Därefter framförde S följande synpunkter:

"Les raisons pour lesquelles nous sommes parvenus à la conclusion que l'ONG I.H. est inéligible sont les suivantes: I.H. ne remplit pas plusieurs des critères contenus dans les 'Conditions Générales pour le cofinancement d'actions réalisées dans les pays en voie de développement (PVD) par des organisations non gouvernementales (ONG) (poste budgétaire B7-6000) d'une part, dans le 'Règlement Financier applicable au budget général des C.E.' d'autre part.

En effekt:

1. I.H. faisait figurer (...) dans un encart en bas de page, dans sa correspondance, une formulation disant que le DZI (organisme allemand sis à Berlin, habilité à délivrer un label de qualité aux organisations d'utilité publique remplissant certains critères de rigueur, fiabilité, honnêteté) recommanderait de faire des dons à I.H. Pris d'un doute, j'ai demandé au DZI ce qu'il en était. Ce dernier m'a répondu par écrit (...) que le DZI n'avait jamais fait une telle recommandation (inte översatt till svenska). I.H. ett manifestement accompli un acte de mauvaise foi visant à tromper sur la nature et la qualité de l'ONG. Cela est très grave et contrevient non seulement aux principes éthiques de l'aide au développement, mais surtout aux textes juridiques:

a) Villkor Générales (punkt 2.7): la capacité de gestion administrative emporte non seulement la compétence technique, opérationnelle et comptable de l'ONG de réaliser des projets, mais aussi l'aptitude à une gestion fiable et non frauduleuse dans cette réalisation des projets;

b) "Règlement financier" dont les articles 2 et 3 disposent: (...)

2. La plate-forme des ONG allemandes de développement (...) a refusé d'admettre en son sein I.H. qui avait posé sa candidature, pour plusieurs raisons, notamment: frais de fonctionnement de l'ONG de 37,7 % du montant total des recettes, entrelacs d'activités à but lucratifs et non lucratifs, manque de transparence quant à l'utilisation des dons privés relatifs à des parrainages d'enfants, Monsieur Koch dirige deux ONG dont les activités et les budgets respectifs ne sont pas clairement distinguables osv. (...). Eller ces raisons, (...) sont également incompatibles avec nos critères d'éligibilité (§ 2.7 des Conditions Générales: capacité de gestion administrative, art. 2 & 3 du Règlement Financier (jfr ci-dessus punkt 1 b). De plus, la non-acceptation de l'ONG I.H. par la communauté des ONG allemandes de développement en relation permanente avec la C.E. ne peut pas être ignorée par la C.E., vu que le § 2.6 des Conditions Générales dispose que la C.E. prend en considération, pour déterminer si une ONG est susceptible d'avoir accès à un cofinancement, 'la nature et la portée de ses liens avec d'autres ONG, tant à l'intérieur qu'à l'extérieur de la Communauté européenne'.

3. L'examen de l'évolution historique de l'ONG I.H. révèle qu'il y a quelques années, I.H. était une sorte de pied-à-terre européen d'une ONG nord-américaine (Förenta staterna), InterAid International. Nous n'avons pas la preuve qu'à ce jour, I.H. soit fonctionnellement et financièrement indépendante d'InterAid International (inte översatt till svenska).

Si l'ONG avait véritablement décidé de devenir indépendante de l'ONG des USA, n'aurait-il pas fallu, entre autres, procéder à un changement de direction (inte översatt till svenska) Eller, c'est toujours Monsieur Koch qui la dirige. Les fonds d'origine privée viennent-ils principalement des USA (inte översatt till svenska) Vad är Qui a le pouvoir de décision en matière de projets? InterAid aux USA ? le bureau de Bruxelles ? le siège de Rosbach ? (...)

Eller, les Conditions Générales disposent dans les § 1.3 et 1.4: son siège doit constituer le centre effectif de toutes les décisions relatives aux activités cofinancées, la majorité de ses ressources financières doit être d'origine européenne (C.E.)', le moins que l'on puisse dire est que I.H. n'a pas été coopératif pour nous aider à vérifier si ces critères étaient remplis et que ses manœuvres répétées nourrissent légitimement tous les soupçons.

4. A l'époque de l'examen des demandes de cofinancement présentées par I.H., des informations concordantes révélaient que Monsieur Koch dirigeait, à partir de son bureau de Bruxelles (alors que le siège de l'ONG est à Rosbach, en Allemagne), non seulement I.H. mais une autre ONG "Welthilfe e.V." et que par ailleurs il s'adonnait à des activités de Professeur (enseignant), consultant et homme d'affaires. Il était impossible d'y voir clair, mais le fait que l'ONG n'ait jamais été coopérative et n'ait pas accepté d'en discuter, faisant systématiquement obstruction aux questions, a renforcé nos doutes et notre conviction qu'elle avait des choses à cacher. Cette opacité et cette confusion ne permettaient pas de conclure à une 'capacité de gestion administrative', mais au contraire, alimentent les soupçons et justifient la prudence.

5. Le Ministère de la coopération (à Bonn) samfinansierar projekt avec les ONG allemandes. Häll le faire, il a mis en place, il y a des années, un bureau d'assistance-conseil aux ONG. Ce bureau, BENGO, et la VIII/B/2 échangent régulièrement des informations, se rendent visite et organisent ensemble des séminaires d'information. BENGO m'a plusieurs fois, dans le passé, recommandé une extrême prudence vis-à-vis d'I.H. La dernière fois que nous en avons parlé, Monsieur Trittler, directeur de BENGO, m'a encore une fois répété cet avis (c'était le 5 juin à Bonn). (...) Son avis d'expert nous permet une fois de plus de conclure à l'iné[li]gibilité d'I.H. au titre du § 2.7 des C.G. (capacité de gestion) et des articles 2 (principes de bonne gestion) et 3 (nécessité de prévenir les risques de fraudes et d'irrégularités) du Règlement financier.

6. Le pourcentage des frais de fonctionnement d'I.H. par rapport au total des recettes annuelles était excessif (inte översatt till svenska). Ceci résulte du dossier établi à l'époque par la plate-forme allemande (jfr punkt 2 ci-dessus), ainsi que de propos tenus par Monsieur Koch lui-même, qui a cependant ajouté que cette proportion excessive n'a duré qu'un certain temps. Par ailleurs, på peut se poser la question suivante: kommentar une NGO de taille moyenne peut-elle se permettre de financer un directeur à temps complet à Bruxelles (salaire mensuel de [...] FB en 1994), plus une secrétaire, plus un loyer près de l'avenue Louise, alors qu'au début des années 90, elle n'avait qu'un budget d'environ 1,5 miljoner d'écus consacré aux activités de développement dans les PVD (hors Europe de l'Est) ? Un tel ratio est incompatible avec les principes de bonne gestion financière (art. 2 du Règlement Financier) et une 'capacité de gestion administrative' (§ 2.7 des C.G.).

7 Enfin, le DZI refuse - et pour cause - d'accorder le label à I.H., qui ne remplit pas les critères de rigueur, sérieux, fiabilité. (...) Les informations écrites et orales que la VIII/B/2 a reçues du DZI corroborent celles qui étaient déjà en notre possession et qui nous ont amenés à conclure à l'iné[li]gibilité de l'ONG I.H. (dans les points 1 à 6 inclus).”

Det var anmärkningsvärt att detta meddelande hänvisade till ett brev från Arbeiterwohlfahrt. Kommissionen hade därför bett en av klagandens konkurrenter att "bedöma" klaganden. Den berörda skrivelsen hade aldrig delgivits klaganden innan beslutet att avslå dess ansökningar hade fattats.

I sina skrivelser av den 22 januari och den 2 mars 1993 begärde kommissionen närmare upplysningar om de två projekten. Ingen normal förvaltning skulle ha gjort det om den inte tidigare hade kontrollerat sökandens behörighet.

Det var oförklarligt att kommissionen inte hade beaktat att klaganden redan hade ingått avtal med kommissionen och att den hade fullgjort sina skyldigheter enligt dessa avtal till kommissionens fulla belåtenhet.

Kommissionen hade endast kontrollerat vissa av de kriterier som anges i de allmänna villkoren. Detta var ett fall av administrativt missförhållande som bör noteras av ombudsmannen.

Den omständigheten att inga rapporter hade lämnats in för åren 1989 och 1990 nämndes inte i skrivelsen av den 29 juli 1996. Kommissionen hade aldrig begärt att sådana rapporter skulle lämnas in.

Den klagandes föregångare, Deutsches Missionszentrum e.V. (nedan kallat DMZ), hade mottagit donationer på 8 954 606 DM år 1989 och 8 616 820 DM år 1990. Kommissionens påstående att den inte hade kunnat kontrollera att klaganden var tillgänglig för att mobilisera solidaritet och privata resurser i Europeiska gemenskapen på grund av att det saknades årsrapporter för åren 1989 och 1990 var en befängd lögn. Detta var ett fall av administrativt missförhållande som bör noteras av ombudsmannen.

År 1991 hade klaganden samlat in donationer till ett belopp av 7 686 075 DM. När det gäller de två projekt för vilka medfinansiering hade begärts visste kommissionen att klaganden redan hade investerat cirka 375 000 euro. Kommissionen kunde därför inte hysa några tvivel om klagandens möjligheter att mobilisera solidaritet och privata resurser i Europeiska gemenskapen.

När det gäller punkterna 2.5 och 2.6 i de allmänna villkoren hade kommissionen underlåtit att påpeka att arten och omfattningen av förbindelserna med andra icke-statliga organisationer skulle beaktas inte bara när det gäller icke-statliga organisationer i EU utan även när det gäller icke-statliga organisationer i utvecklingsländer. Kommissionen hade dessutom ändrat det relevanta kriteriet genom att fokusera på förbindelserna med sammanslutningar av icke-statliga organisationer, trots att sammanslutningar inte nämndes där. Detta utgjorde ett försök att vilseleda ombudsmannen i ond tro. Ombudsmannen uppmanades att finna administrativa missförhållanden i detta avseende.

När det gäller punkt 2.7 i de allmänna villkoren nämndes inte administrativa kostnader där. Kommissionen hade helt underlåtit att undersöka hur klaganden hade uppfyllt sina skyldigheter enligt tidigare avtal om medfinansiering som ingåtts med kommissionen.

Kommissionen hade systematiskt lurat och vilselett ombudsmannen och ljugit för honom sedan 1998.

Kommissionens skrivelse med skälen till sin ståndpunkt skickades först den 26 juli 1996. Kommissionen hade således tagit nästan tre år på sig att undersöka frågan.

Kommissionen och klaganden hade inte haft några telefonkontakter beträffande de rapporter som saknades för åren 1989 och 1990.

Kommissionens uttalande att medlemskap i en organisation var ett användbart sätt att förse kommissionen med information om den icke-statliga organisationens profil och verksamhetsområde för specialisering, och förekomsten av kopplingar till andra icke-statliga organisationer, var en avsiktlig lögn. Kommissionen hade inte kontaktat de berörda sammanslutningarna. Den sistnämnde kunde åtminstone ha kontaktat Deutscher Spendenrat, vars ledamot klaganden hade blivit den 13 maj 1996.

När det gäller klagandens samarbete med Unesco var kommissionens uttalande att den inte hade varit inblandad i valet av klaganden en avsiktlig lögn. Urvalet av klaganden hade krävt ett förhandsgodkännande från GD I. Dr. Ka., som hade varit involverad i Unescos projekt, var redo att bekräfta denna redogörelse.

Hänvisningen till ett annat ärende som behandlades av ombudsmannen, som kommissionen hade gjort i detta sammanhang, var helt irrelevant, eftersom det ärendet inte kunde jämföras med det aktuella ärendet. Detta var ytterligare ett försök att diskriminera den klagande, vilket ombudsmannen borde markera som administrativt missförhållande.

Kommissionens akt innehöll inga uppgifter som kunde ligga till grund för dess beslut av den 12 oktober 1993.

Klaganden betonade särskilt behovet av att korrigera punkt 1.2 i ombudsmannens beslut om klagomål 338/98/VK, som har följande lydelse:

"Kommissionen uppgav att den utvärderade klagandens ansökan i enlighet med de allmänna villkoren, som omfattade kontroll av de uppgifter som lämnats av de sökande både när det gäller själva organisationen och det föreslagna projektet. För kontroll- och kompletteringsändamål jämförde den berörda tjänsten de tillhandahållna uppgifterna med de uppgifter som innehas av andra organ, särskilt DZI och Plattform deutscher NRO.”

Klaganden betonade att den hade lagt fram bevis för att plattformen för tyska icke-statliga organisationer inte hade uttryckt några synpunkter på klaganden gentemot kommissionen. Enligt plattformen för tyska icke-statliga organisationer (Arbeiterwohlfahrt) hade L., som hade lämnat information till kommissionen, endast uttryckt sina egna åsikter i sina kontakter med kommissionen, inte plattformens.

Klaganden fäste också stor vikt vid behovet av att korrigera punkt 1.3 i ombudsmannens beslut om klagomål 338/98/VK, som har följande lydelse:

"Ombudsmannens granskning av kommissionens akt visade att kommissionen hade haft skriftlig och muntlig kontakt med flera andra källor än DZI för att bedöma klagandens stödberättigande. Ombudsmannen anser därför att påståendet att kommissionen grundade sin utvärdering uteslutande på information från DZI inte är korrekt. Inga administrativa missförhållanden konstaterades därför när det gäller denna aspekt av ärendet."

Kommissionen hade ljugit för ombudsmannen genom att hävda att den hade använt flera informationskällor. Kommissionen grundade sig nämligen uteslutande på uppgifter från DZI.

Tysk lag hindrade inte ordföranden för en icke-statlig organisation från att vara ordförande för en annan icke-statlig organisation.

Det fanns vissa avsnitt i sammanfattningen av kommissionens andra yttrande i beslutet om klagomål 338/98/VK som måste rättas. Klaganden kunde inte förstå varför ombudsmannen tog med sådana uttalanden, som påverkade dess anseende och som aldrig hade bevisats, i sitt beslut.

De relevanta avsnitten var följande:

"Dessutom var klaganden i åratal endast den tyska grenen av en större amerikansk icke-statlig organisation, Inter Aid International, och hade därför ingen egen administrativ kapacitet. Klaganden lämnade aldrig in några bevis för sitt funktionella och ekonomiska oberoende i förhållande till den icke-statliga moderorganisationen i Förenta staterna.”

”Insynen i organisationens strukturer och verksamhet begränsades ytterligare av det faktum att dess direktör, Dr. Koch, samtidigt var direktör för en annan icke-statlig organisation, Welthilfe e.V.”. Det visade sig vara omöjligt att skilja på dessa två icke-statliga organisationers mandat och budget.”

"Kommissionen uppgav att den, på grundval av den information som lämnats till den, hade anledning att tro att klaganden inte bara syftade till att fungera som en liten icke-statlig organisation på området för utvecklingsbistånd, utan att den också syftade till att tjäna vinstsyften."

"Dessutom visade sig påståendet i klagandens skrivelse till kommissionen att DZI ansåg att klaganden var berättigad till finansiering vara felaktigt. Genom denna åtgärd bröt klaganden mot principerna om god tro.”

Bevisbördan lades gång på gång på klaganden, även i förfaranden som gällde klagomål till ombudsmannen.

Klaganden hade aldrig använt DZI:s etikett.

Kommissionens hantering av ärendet stred mot artiklarna 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 16, 17, 18, 23 och 24 i den europeiska kodexen för god förvaltningssed.

I motsats till vad som angavs i skrivelsen av den 29 juli 1996 hade kommissionen aldrig förklarat vilka kriterier för stödberättigande som den påstod sig inte ha uppfyllt.

Klaganden hade endast lämnat uppgifter om sig själv. Kommissionen kunde därför inte ha tillgång till handlingar från Welthilfe e.V. Av denna enkla anledning uteslöts alla möjligheter att förväxla de två inte bara teoretiskt utan även praktiskt. Samma slutsats gällde för IAI.

Kommissionens påstående att klaganden inte hade lämnat in några ytterligare ansökningar var en annan lögn. Ytterligare tre ansökningar hade lämnats in till kommissionen och avslogs av kommissionen 1999/2000. Ombudsmannen bör markera kommissionens lögn som ytterligare ett administrativt missförhållande.

Ombudsmannen hade inte beaktat den särskilda betydelsen av det rättsligt bindande beslut av den 30 april 1996 som åklagarmyndigheten i Tyskland antog. Han hade också åsidosatt oskuldspresumtionen och överlåtit bevisbördan på klaganden. Han hade till och med tolererat att klaganden hade anklagats för bedrägeri. Klaganden var tvungen att vid flera tillfällen insistera på att ombudsmannen inte hade gjort sig skyldig till bedrägeri.

Ombudsmannen hade i stor utsträckning underlåtit att beakta de kopplingar mellan GD VIII, ECHO (kommissionens generaldirektorat för humanitärt bistånd) och Byrån för samarbete EuropeAid (ett annat generaldirektorat vid kommissionen) som framkom i kommissionens ärendeakt. Detta nätverk hade drivits av jurister från dessa tre generaldirektorat med aktivt stöd av kommissionens rättstjänst. Syftet var att utesluta klaganden. Att försöka få klaganden att tro, såsom ombudsmannen hade gjort i sitt beslut om klagomål 3175/2005/GG, att kommissionen hade utfört sin förtalsverksamhet oavsiktligt kunde av klaganden endast uppfattas som en provokation. Man skulle fråga sig om ombudsmannen ville hävda att kommissionen hade ljugit av kärlek till sanningen.

Långt efter det att de relevanta omständigheterna hade fastställts i beslutet av den 30 april 1996 hade ombudsmannen fallit offer för kommissionens bedrägerier och hade godkänt kommissionens felaktiga och olagliga beteende. Ombudsmannen hade tagit kommissionens sida.

Ombudsmannen hade aldrig bett kommissionen att dra tillbaka GD VIII:s ärekränkande anklagelser om bedrägeri och be om ursäkt för dem.

I mål T-321/01 hade kommissionen gjort följande uttalande: "När det gäller behandlingen av den information som lämnats av tredje part konstaterade ombudsmannen i sitt förslag till rekommendation av den 19 juli 2001 att det inte hade förekommit några administrativa missförhållanden" (se punkt 14 i domstolens dom). Det fanns ett brådskande behov av att korrigera detta uttalande.

Beslutet

1 Översikt

1.1 Detta klagomål lämnades in till Europeiska ombudsmannen av Internationaler Hilfsfonds e.V., en tysk icke-statlig organisation som ger stöd till flyktingar och offer för krig och katastrofer. Det rör sig om en tvist mellan klaganden och Europeiska kommissionen angående kommissionens avslag på de ansökningar om medfinansiering som klaganden hade lämnat in till kommissionen. Det första avslagsbeslutet antogs 1993. Den avdelning som ansvarade för denna fråga var det som tidigare var kommissionens generaldirektorat (GD) VIII (numera GD Utveckling), närmare bestämt enhet VIII/B/2 inom detta generaldirektorat.

1.2 Den ovannämnda tvisten har redan gett upphov till ett antal undersökningar av ombudsmannen. Vissa aspekter av denna tvist har också hänskjutits till gemenskapsdomstolarna.

1.3 Efter det att klaganden hade klargjort att den ansåg att de relevanta frågorna ännu inte hade klargjorts på ett tillfredsställande sätt, beslutade ombudsmannen att det var både nödvändigt och motiverat att gå vidare med en ytterligare undersökning. Han bad därför kommissionen om ett yttrande över tre påståenden som han hade identifierat i den berörda skrivelsen från klaganden. I sitt yttrande påpekade kommissionen att klaganden hade väckt talan om utomobligatoriskt ansvar mot kommissionen den 23 juli 2004 (mål T-294/04), i vilken klaganden hävdade att kommissionen hade vållat klaganden skada och yrkade ersättning för denna skada. Enligt kommissionen hade klaganden i det målet grundat sitt påstående på åtgärder som vidtagits av kommissionen och dess anställda och som bland annat avsåg avslaget på klagandens ansökningar om medfinansiering år 1993. Kommissionen gjorde gällande att förevarande anmärkning och målet vid förstainstansrätten var sammanflätade och att ett svar i sak i förevarande mål skulle få konsekvenser för kommissionens försvar vid förstainstansrätten. Kommissionen anser därför att denna anmärkning bör avvisas mot bakgrund av artiklarna 1.3 och 2.7 i ombudsmannens stadga. I dessa bestämmelser föreskrivs att ombudsmannen inte kan genomföra en undersökning eller gå vidare med en sådan undersökning om relevanta fakta har lämnats in till en domstol.

1.4 I sina synpunkter betonade klaganden att den åtgärd som kommissionen hade hänvisat till syftade till att få ersättning för de kostnader för juridiskt ombud som hade orsakats av de klagomål som den hade varit tvungen att lämna in till ombudsmannen. Klaganden betonade att detta klagomål, som gällde innehållet i kommissionens avslagsbeslut, inte hade samma syfte.

1.5 Ombudsmannen informerade kommissionen om att han ansåg att kommissionen, på grundval av de bevis som hittills lagts fram för honom, inte hade fastställt att artikel 1.3 eller 2.7 i ombudsmannens stadga var tillämplig i detta fall (6). Han bad därför kommissionen att avge ett yttrande om klagomålet. Kommissionen efterkom denna begäran. Detta yttrande översändes till klaganden, som lämnade detaljerade synpunkter.

1.6 Efter att ha granskat kommissionens yttrande och klagandens synpunkter drog ombudsmannen slutsatsen att han behövde ytterligare information för att kunna behandla detta ärende. Han ställde därför en rad frågor till kommissionen. Kommissionens svar vidarebefordrades till klaganden, som lämnade omfattande synpunkter. I dessa synpunkter tog klaganden upp många ytterligare frågor.

1.7 För att göra det så enkelt som möjligt för både de berörda parterna och den breda allmänheten att följa ombudsmannens granskning av detta ärende anser ombudsmannen att det är lämpligt att börja med att sammanfatta relevanta fakta (se punkt 2 nedan) och resultaten av de relevanta undersökningar som hittills har genomförts (punkt 3). På grundval av detta kommer ett antal viktiga inledande anmärkningar att behöva göras (punkt 4). Ombudsmannen kommer därefter att behandla de tre påståenden som klaganden framfört i sitt ursprungliga klagomål (punkterna 5, 6 och 7) innan han behandlar de övriga frågor som klaganden tagit upp när det gäller kommissionens hantering av sina ansökningar (punkt 8).

2 Relevanta omständigheter

2.1 Europeiska unionens budget innehåller en budgetpost (B7-6000) för gemenskapens bidrag till program för utvecklingsländer som genomförs av icke-statliga organisationer. Vid tidpunkten för omständigheterna i förevarande mål var kommissionen ansvarig för förvaltningen av medlen i fråga, i enlighet med sina skyldigheter enligt budgetförordningen av den 21 december 1977 för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (7) (nedan kallad budgetförordningen).

2.2 Vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna fastställdes villkoren för samfinansiering i ett dokument som kommissionen antog 1988, med titeln ”Allmänna villkor för samfinansiering av projekt som genomförs i utvecklingsländer av ... (icke-statliga organisationer) (de "Allmänna villkoren"). Detta dokument innehåller kriterier för icke-statliga organisationers och projekts stödberättigande, särskilda anvisningar om hur ansökningarna ska lämnas in och detaljerade förklaringar av finansieringsförfarandena.

2.3 I kapitel I i de allmänna villkoren definieras kriterierna för icke-statliga organisationers stödberättigande på följande sätt:

§1 För att vara berättigad till medfinansiering enligt de allmänna villkoren måste den icke-statliga organisationen uppfylla följande villkor:

1.1 Den måste vara etablerad som en självständig icke-statlig organisation utan vinstsyfte i en medlemsstat i Europeiska gemenskapen, i enlighet med gällande lagstiftning i den staten.

1.2 Den skall ha sitt huvudkontor i en av Europeiska gemenskapens medlemsstater.

1.3 Dess huvudkontor måste vara ett effektivt beslutscentrum för alla samfinansierade projekt.

1.4 Merparten av de mänskliga och ekonomiska resurserna måste komma från EU.

§2 För att avgöra om en icke-statlig organisation kan vara berättigad till medfinansiering ska följande faktorer beaktas:

2.1 dess förmåga att mobilisera solidaritet och privata resurser inom Europeiska gemenskapen för sin utvecklingsverksamhet i utvecklingsländerna,

2.2 Den prioritering som kommissionen fäster vid utvecklingsbiståndet i utvecklingsländerna.

2.3 sina erfarenheter när det gäller bistånd till utvecklingsländer,

2.4 Dess förmåga att stödja utvecklingsprojekt som föreslås av partner i utvecklingsländerna.

2.5 Karaktären på och omfattningen av dess förbindelser med liknande organisationer i utvecklingsländerna.

2.6 Karaktären på och omfattningen av dess förbindelser med andra icke-statliga organisationer både inom och utanför Europeiska gemenskapen.

2.7 dess administrativa förvaltningskapacitet och, i förekommande fall, dess tidigare resultat när det gäller att uppfylla sina skyldigheter enligt tidigare samfinansieringsavtal med kommissionen.

§3 En stödberättigad icke-statlig organisation som uppfyller ovanstående villkor, men som agerar för en icke-stödberättigad icke-statlig organisations räkning och inte har något inflytande över genomförandet av projekten och inte bidrar till medfinansieringen av sådana projekt, kan inte erhålla medfinansiering.

2.4 Mellan 1993 och 1997 lämnade klaganden in sex ansökningar om samfinansiering av projekt till kommissionen.

2.5 När kommissionens avdelningar bedömde de första ansökningarna drog de slutsatsen att klaganden inte var berättigad till stöd som icke-statlig organisation enligt kriterierna i de allmänna villkoren. Genom en skrivelse av den 12 oktober 1993 underrättade kommissionen klaganden om att den inte var berättigad till stöd. Inga närmare uppgifter lämnades om de skäl som låg till grund för denna bedömning.

2.6 Klaganden var inte nöjd med kommissionens beslut. Parlamentet insisterade också på att kommissionen skulle ange de skäl som låg till grund för beslutet.

2.7 Den 15 juli 1996 upprättade S., ansvarig tjänsteman vid enhet VIII/B/2, ett meddelande till akten. Enligt denna notering hade skälen till att avslå klagandens ansökningar varit följande:(8)

1. Klaganden hade uppgett längst ned i sitt brevpapper att Deutsches Zentralinstitut für soziale Fragen (nedan kallat DZI, ett tyskt organ) rekommenderade donationer till företaget. S hade därefter kontaktat DZI, som hade upplyst honom om att någon sådan rekommendation aldrig hade lämnats. Klaganden hade således uppenbarligen handlat i ond tro och försökt vilseleda i fråga om den icke-statliga organisationens art och kvalitet. Detta var mycket allvarligt och var inte bara oförenligt med de etiska principerna för utvecklingsbistånd utan även med punkt 2.7 i de allmänna villkoren och artiklarna 2 och 3 i budgetförordningen.
2. Arbeiterwohlfahrt Bundesverband e.V. (Arbeiterwohlfahrt, även kallad den tyska plattformen för icke-statliga organisationer), en annan tysk sammanslutning, hade vägrat att godta klaganden som medlem av följande skäl: Driftskostnader motsvarande 37,7 % av intäkterna. Överlappning av vinstdrivande och icke-vinstdrivande verksamhet. Bristande insyn när det gäller användningen av medel avsedda för sponsring av barn. Samma person (Dr. Koch) var ordförande för både klaganden och en annan icke-statlig organisation, vars verksamhet och budget inte tydligt kunde urskiljas. Dessa skäl var också oförenliga med kommissionens kriterier för stödberättigande (punkt 2.7 i de allmänna villkoren och artiklarna 2 och 3 i budgetförordningen). Det faktum att klaganden hade avvisats av Arbeiterwohlfahrt kunde inte ignoreras av EU mot bakgrund av punkt 2.6 i de allmänna villkoren.
3. För några år sedan hade klaganden varit ungefär som den europeiska grenen av en icke-statlig organisation från USA, InterAid International (IAI). Kommissionen hade inga bevis för att klaganden nu var funktionellt och ekonomiskt oberoende av IAI. Om klaganden verkligen hade velat bli oberoende av IAI, hade det då inte varit nödvändigt att bland annat byta styrelseledamöter? Men Dr. Koch var fortfarande den klagandes ordförande. Kommer de privata medlen främst från USA? Vem hade befogenhet att fatta beslut om projekt? IAI i USA? Den klagandes kontor i Bryssel? Den klagandes säte i Rosbach (Tyskland)? [Den not som det hänvisas till i punkterna 1.3 och 1.4 i de allmänna villkoren i detta sammanhang.]
4. Det fanns samstämmiga uppgifter om att dr Koch inte bara ledde klaganden, utan även Welthilfe e.V., en annan icke-statlig organisation, och att han ägnade sig åt verksamhet som professor, konsult och affärsman. Det var omöjligt att se tydligt här, men klaganden hade inte varit samarbetsvillig och hade inte gått med på att diskutera dessa frågor.
5. Det tyska ministeriet för samarbete samfinansierade projekt med tyska icke-statliga organisationer. För detta ändamål hade den inrättat ett organ för att bistå och ge råd till icke-statliga organisationer. Detta organ, BENGO [dvs. Deutscher Paritätischer Wohlfahrtsverband Gesamtverband e.V.], hade vid flera tillfällen uppmanat S. att vara ytterst försiktig gentemot den klagande. T., ordförande i Bengo, hade nyligen bekräftat denna åsikt. Hans expertutlåtande gjorde det således återigen möjligt för kommissionen att dra slutsatsen att klaganden inte var stödberättigad på grundval av punkt 2.7 i de allmänna villkoren och artiklarna 2 och 3 i budgetförordningen.
6. Procentandelen av klagandens driftskostnader var för hög. Detta framgår dels av de handlingar som Arbeiterwohlfahrt upprättat (se ovan punkt 2), dels av de uttalanden som Dr. Koch själv gjort, även om denne tillagt att denna alltför höga procentsats endast hade varat en viss tid. Förresten kan man fråga sig hur en medelstor icke-statlig organisation skulle kunna tillåta sig att finansiera en heltidsordförande i Bryssel (med en månadslön på [...] belgiska franc 1994), en sekreterare och hyran av ett kontor nära Avenue Louise, trots att den i början av 1990-talet endast hade en budget på cirka 1,5 miljoner euro för verksamhet i utvecklingsländer (utanför Östeuropa). Ett sådant förhållande var oförenligt med artikel 2 i budgetförordningen och punkt 2.7 i de allmänna villkoren.
7. Slutligen vägrade DZI (och med anledning) att bevilja klaganden sitt varumärke. Den muntliga och skriftliga informationen från DZI bekräftade de uppgifter som redan hade varit i kommissionens ställning och som hade fått kommissionen att dra slutsatsen att klaganden inte hade varit berättigad till stöd.

2.8 I en skrivelse av den 29 juli 1996 informerade kommissionen klaganden om de skäl som (enligt kommissionen) hade föranlett den att 1993 fastställa att klaganden inte var berättigad till stöd som icke-statlig organisation.

2.9 Enligt denna skrivelse uppfyllde klaganden inte följande kriterier i de allmänna villkoren:

1. Dess huvudkontor måste vara ett effektivt beslutscentrum för de samfinansierade projekten.
2. Huvuddelen av dess finansiella resurser måste vara av europeiskt (Europeiska gemenskapens) ursprung.
3. För att avgöra om en icke-statlig organisation kan vara berättigad till medfinansiering ska följande faktorer beaktas:
• dess förmåga att mobilisera privat solidaritet och privata resurser inom Europeiska gemenskapen för sina utvecklingsprojekt i utvecklingsländer,
• arten och omfattningen av dess förbindelser med andra icke-statliga organisationer både inom och utanför Europeiska gemenskapen,
• sin administrativa förvaltningskapacitet.

Kommissionen uppgav att den i synnerhet inte klart kunde skilja klagandens verksamhetsområden, finansieringskällor, utgifter, kompetens eller beslutsstrukturer från Welthilfe e.V.:s (en annan tysk icke-statlig organisation) och IAI:s. Kommissionen uppgav också att klagandens driftskostnader i Europa (t.ex. kontor i Bryssel, centrum i Rosbach) överskred ett godtagbart förhållande i förhållande till de belopp som gynnade stödmottagarna.

3 Resultaten av de relevanta undersökningar som ombudsmannen hittills har genomfört

3.1 Ombudsmannen var tvungen att behandla aspekter i samband med detta ärende i tre tidigare undersökningar, nämligen i) klagomål 338/98/VK, ii) 1160/2000/GG och iii) 1613/2000/GG.

i) Klagomål 338/98/VK

3.2 Det första fall där ombudsmannen var tvungen att behandla frågor som rörde kommissionens hantering av klagandens ansökningar var klagomål 338/98/VK, där klaganden hade framfört följande påståenden:

(1) Det material som beaktades vid utvärderingen av klagandens ansökningar:

Kommissionen hade inte gjort en korrekt bedömning av klagandens ansökningar, eftersom den uteslutande hade grundat sig på ett yttrande från DZI.

(2) Rätten att bli hörd och tillgång till handlingarna i ärendet:

Kommissionen hade inte gett klaganden fullständig tillgång till sina handlingar i ärendet och hade inte hört dess synpunkter på frågan om huruvida klaganden var berättigad till finansiering.

(3) Motiveringen till avslaget på klagandens ansökningar:

Kommissionen hade inte lämnat någon tydlig och konsekvent motivering till varför fyra av projekten hade förkastats.

(4) Otillbörlig försening i handläggningen av pågående ansökningar:

Det faktum att kommissionen inte hade fattat något beslut om de två sista ansökningarna utgjorde en orimlig försening.

3.3 I sitt beslut om detta klagomål, som antogs den 11 juli 2000, avvisade ombudsmannen påståendet (1) eftersom han ansåg att kommissionen hade haft "skriftlig och muntlig kontakt med flera andra källor än DZI". När det gäller påståendet (2) ansåg ombudsmannen att klaganden hade underlåtit att lämna in en ansökan om tillgång till handlingar i enlighet med relevanta regler. Ombudsmannen drog därefter slutsatsen att inte heller rätten att bli hörd hade åsidosatts. När det gäller påstående (3) ansåg ombudsmannen att kommissionen hade försett klaganden med en tydlig motivering först tre år efter det att den första ansökan hade lämnats in. En kritisk anmärkning gjordes i detta sammanhang. Slutligen, när det gäller påståendet (4), ansåg ombudsmannen att förseningen var överdriven. En kritisk anmärkning gjordes också i detta avseende.

3.4 Klaganden var inte nöjd med detta beslut och bad ombudsmannen att se över det så snart det hade antagits. Detta ledde till ytterligare två undersökningar (klagomål 1160/2000/GG och 1613/2000/GG).

ii) Klagomål 1160/2000/GG

3.5 I sitt beslut om klagomål 1160/2000/GG, som antogs den 30 november 2001, drog ombudsmannen slutsatsen att kommissionen (i motsats till vad han hade antagit i sitt tidigare beslut) faktiskt hade åsidosatt klagandens rätt att bli hörd genom att grunda sina beslut på information från tredje part utan att ge klaganden möjlighet att yttra sig över denna bevisning. En kritisk anmärkning gjordes i detta avseende. Ombudsmannen gjorde också en kritisk anmärkning om hur kommissionen hade hanterat klagandens begäran om tillgång till sin akt.

iii) Klagomål 1613/2000/GG

3.6 I sin undersökning av klagomål 1613/2000/GG var ombudsmannen tvungen att behandla två påståenden, nämligen 1) att kommissionen inte hade tilldelat klagandens ansökningar en rättvis och objektiv prövning och 2) att den inte hade fattat beslut om de två sista ansökningarna som lämnades in 1996 och 1997 inom rimlig tid.

3.7 Ombudsmannen upprepade sin åsikt att handläggningen av klagandens två senaste ansökningar hade försenats alltför mycket. Han lade därför fram ett förslag till rekommendation och uppmanade kommissionen att fatta beslut om dessa två ansökningar så snart som möjligt. I sitt detaljerade yttrande informerade kommissionen ombudsmannen om att den hade avslagit dessa ansökningar den 16 oktober 2001. I sitt beslut om detta klagomål, som också antogs den 30 november 2001, ansåg ombudsmannen att kommissionen således hade godtagit hans förslag till rekommendation. Kommissionens beslut av den 16 oktober 2001 överklagades därefter av klaganden till förstainstansrätten, som dömde till klagandens fördel (9).

3.8 I sitt förslag till rekommendation i ärende 1613/2000/GG hade ombudsmannen också beaktat klagandens påstående att kommissionen inte hade behandlat de fyra första ansökningarna rättvist och objektivt. Även om ombudsmannen medgav att en del av den kritik som klaganden hade framfört inte var omotiverad, noterade han att det allvarligaste argumentet som kommissionen hade grundat sig på var dess påstående att klaganden på ett bedrägligt sätt hade förlitat sig på ett märke som utfärdats av DZI. Ombudsmannen noterade att klaganden inte hade lämnat någon förklaring till sitt beteende i denna fråga, även om kommissionen i sitt yttrande tydligt uppmanade den att göra det. Under dessa omständigheter ansåg ombudsmannen att det relevanta påståendet inte hade styrkts.

3.9 Efter att ha mottagit en kopia av förslaget till rekommendation hade klaganden emellertid lagt fram betydande bevis för att kommissionen felaktigt hade antagit att den hade agerat bedrägligt. Enligt klaganden hade kommissionen under alla omständigheter underlåtit att ge klaganden möjlighet att inkomma med synpunkter på detta påstående innan den fattade beslut om ansökningarna. Ombudsmannen ansåg att det material som lämnats in av klaganden verkade stödja dess påstående att den inte hade agerat bedrägligt. Han noterade vidare att kommissionen hade valt att inte kommentera detta material, trots att den uttryckligen hade uppmanats att göra det av ombudsmannen. Ombudsmannen noterade också att det påstådda bedrägeriet från klagandens sida inte nämndes i kommissionens skrivelse av den 29 juli 1996, som påstods innehålla de skäl på grundval av vilka kommissionen hade avslagit de första ansökningarna. Under dessa omständigheter drog ombudsmannen slutsatsen att kommissionen, åtminstone genom att inte ge klaganden möjlighet att inkomma med sina synpunkter på det påstådda bedrägeriet innan den avslog de fyra första ansökningarna på denna grund (vilket kommissionen nu hävdade att den hade gjort), hade underlåtit att behandla dessa ansökningar rättvist och objektivt.

3.10 I sitt beslut om klagomål 1613/2000/GG påpekade ombudsmannen dock att han i sitt beslut om det relaterade klagomål 1160/2000/GG som antogs samma dag redan hade konstaterat att kommissionen hade åsidosatt klagandens rätt att bli hörd och gjorde en kritisk anmärkning i detta avseende. Ombudsmannen ansåg därför att det inte var nödvändigt att göra ytterligare en kritisk anmärkning i ärende 1613/2000/GG.

3.11 Klaganden bad därefter ombudsmannen att undersöka om kommissionens beslut var välgrundade (klagomål 400/2002/GG och 563/2002/GG). Ombudsmannen ansåg att det mot bakgrund av de kritiska anmärkningar som han redan hade gjort i de tidigare ärendena inte fanns tillräckliga skäl för en undersökning av dessa nya klagomål. Han gjorde även gällande att de skäl som kommissionen hade grundat sig på kunde komma att prövas av förstainstansrätten i mål T-321/01.

3.12 År 2004 upprepade klaganden sin begäran om att de relevanta frågorna skulle omprövas. Dessa begäranden ledde till att den aktuella undersökningen inleddes.

4 Inledande anmärkningar

4.1 Innan detta klagomål behandlas i sak måste ett antal preliminära frågor övervägas.

När det gäller procedurfrågor

4.2 Den 28 augusti 2006 lämnade klaganden information till ombudsmannen om en tvist med det tyska utrikesministeriet. Klaganden uppgav att denna information endast var avsedd för ombudsmannen och inte skulle vidarebefordras till kommissionen. Ett korrekt rättsförfarande kräver att ombudsmannen inte kan grunda sina beslut på material som institutionen inte har haft möjlighet att kommentera. Ombudsmannen anser vidare att den information som klaganden lämnade till honom den 28 augusti 2006 saknar direkt relevans för de frågor som han ska undersöka i detta ärende. Under dessa omständigheter anser ombudsmannen att den relevanta skrivelsen bör tas bort från hans akt och returneras till klaganden.

När det gäller klagandens begäranden om korrigeringar

4.3 I sina synpunkter på kommissionens svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information ("ytterligare synpunkter") påpekade klaganden att den lade stor vikt vid behovet av att korrigera punkt 1.2 i ombudsmannens beslut om klagomål 338/98/VK, som har följande lydelse:

"Kommissionen uppgav att den utvärderade klagandens ansökan i enlighet med de allmänna villkoren, som omfattade kontroll av de uppgifter som lämnats av de sökande både när det gäller själva organisationen och det föreslagna projektet. För kontroll- och kompletteringsändamål jämförde den berörda tjänsten de tillhandahållna uppgifterna med de uppgifter som innehas av andra organ, särskilt DZI och Plattform deutscher NRO.”

Klaganden betonade att den hade lagt fram bevis för att plattformen för tyska icke-statliga organisationer inte hade uttryckt några synpunkter på den gentemot kommissionen. I detta sammanhang hänvisade klaganden till ett uttalande från plattformen för tyska NGOS (Arbeiterwohlfahrt) i en skrivelse till klaganden av den 15 mars 2003, enligt vilken L., som hade lämnat information till kommissionen, endast hade uttryckt sina egna åsikter i sina kontakter med kommissionen, inte plattformens.

4.4 Det är lämpligt att påpeka att det relevanta avsnittet i ombudsmannens beslut om klagomål 338/98/VK sammanfattar de synpunkter som kommissionen hade framfört under ombudsmannens undersökning. Eftersom den relevanta texten korrekt återspeglar dessa synpunkter anser ombudsmannen att det är uppenbart att det varken är möjligt eller nödvändigt att ändra den.

4.5 I sina kompletterande synpunkter noterade klaganden att den också fäste stor vikt vid behovet av att korrigera punkt 1.3 i ombudsmannens beslut om klagomål 338/98/VK, som har följande lydelse:

"Ombudsmannens granskning av kommissionens akt visade att kommissionen hade haft skriftlig och muntlig kontakt med flera andra källor än DZI för att bedöma klagandens stödberättigande. Ombudsmannen anser därför att påståendet att kommissionen grundade sin utvärdering uteslutande på information från DZI inte är korrekt. Inga administrativa missförhållanden konstaterades därför när det gäller denna aspekt av ärendet."

Enligt klaganden hade kommissionen ljugit för ombudsmannen genom att hävda att den hade använt flera informationskällor. Enligt klaganden hade kommissionen i själva verket uteslutande grundat sig på uppgifter från DZI.

4.6 Ombudsmannen konstaterar att S:s meddelande av den 15 juli 1996 hänvisar till information från DZI, Arbeiterwohlfahrt och BENGO (10). I meddelandet hänvisas vidare till tre bilagor, varav en är en skrivelse från klaganden. Klaganden har själv lämnat in kopior av de två andra bilagorna. Den första är en skrivelse från DZI till kommissionen av den 1 september 1993. Den andra är en skrivelse som skickades till kommissionen den 8 juni 1993. Skrivelsen är skriven på Arbeiterwohlfahrts brevhuvud och undertecknad av L. Ombudsmannen noterar vidare att L. i denna skrivelse hänvisar till resultaten av granskningen av en begäran från klaganden om att ansluta sig till Arbeiterwohlfahrt. Det framgår även av det meddelande som S. upprättade den 15 juli 1996 att kommissionen beaktade dessa uppgifter vid handläggningen av klagandens ansökningar. Under dessa omständigheter anser ombudsmannen att den slutsats som han drog i punkt 1.3 i sitt beslut i ärende 338/98/VK fortfarande är giltig.

4.7 För att undvika eventuella missförstånd bör det betonas att ombudsmannen har noterat att Arbeiterwohlfahrt i sin ovannämnda skrivelse till klaganden av den 15 mars 2003 förklarade att L. endast hade uttryckt sina egna synpunkter i sina kontakter med kommissionen, inte synpunkterna från plattformen för tyska icke-statliga organisationer (Arbeiterwohlfahrt). Det finns emellertid inget som tyder på att denna omständighet var eller kunde ha varit känd för kommissionen år 1993. Även om man skulle anse att kommissionen inte hade erhållit de relevanta upplysningarna från Arbeiterwohlfahrt utan från L. i egenskap av privatperson, skulle detta ändå innebära att kommissionen även erhöll upplysningar från en annan källa än DZI. Under dessa omständigheter påverkar de nya uppgifter som lämnats av klaganden inte slutsatsen att det inte har fastställts att kommissionen uteslutande hade grundat sig på uppgifter som lämnats av DZI. Ombudsmannen kan naturligtvis inte utesluta att vissa av de uppgifter som enligt L:s skrivelse hade föranlett Arbeiterwohlfahrt att avslå klagandens ansökan om medlemskap tidigare hade lämnats till Arbeiterwohlfahrt av DZI. Det bör dock betonas att ombudsmannens slutsats i punkt 1.3 i sitt beslut i ärende 338/98/VK gäller den direkta källan till den information som kommissionen mottagit och inte frågan om var denna information slutligen kan ha sitt ursprung.

4.8 I sina kompletterande synpunkter hävdade klaganden vidare att det fanns vissa avsnitt i sammanfattningen av kommissionens andra yttrande i ombudsmannens beslut om klagomål 338/98/VK som måste rättas. Klaganden påpekade att den inte förstod varför ombudsmannen hade inkluderat sådana uttalanden, som påverkade dess anseende och som aldrig hade bevisats, i sitt beslut.

De relevanta avsnitten var följande:

"Dessutom var klaganden i åratal endast den tyska grenen av en större amerikansk icke-statlig organisation, Inter Aid International, och hade därför ingen egen administrativ kapacitet. Klaganden lämnade aldrig in några bevis för sitt funktionella och ekonomiska oberoende i förhållande till den icke-statliga moderorganisationen i Förenta staterna.”

”Insynen i organisationens strukturer och verksamhet begränsades ytterligare av det faktum att dess direktör, Dr. Koch, samtidigt var direktör för en annan icke-statlig organisation, Welthilfe e.V.”. Det visade sig vara omöjligt att skilja på dessa två icke-statliga organisationers mandat och budget.”

"Kommissionen uppgav att den, på grundval av den information som lämnats till den, hade anledning att tro att klaganden inte bara syftade till att fungera som en liten icke-statlig organisation på området för utvecklingsbistånd, utan att den också syftade till att tjäna vinstsyften."

"Dessutom visade sig påståendet i klagandens skrivelse till kommissionen att DZI ansåg att klaganden var berättigad till finansiering vara felaktigt. Genom denna åtgärd bröt klaganden mot principerna om god tro.”

4.9 Ombudsmannen anser att det är viktigt att understryka att när han har slutfört en undersökning fastställs resultaten av hans undersökning i ett beslut som meddelas både den klagande och den berörda institutionen. Dessa beslut görs därefter också tillgängliga för allmänheten på ombudsmannens webbplats och, i viktiga fall, via ombudsmannens årsrapport, i den mån behovet av att respektera varje begäran om konfidentiell behandling från en klagande och behovet av att uppfylla kraven på dataskydd gör det möjligt. Ombudsmannen anser att för att läsaren ska kunna förstå sitt resonemang måste han inkludera en sammanfattning av relevanta fakta och parternas inlagor i dessa beslut. Det förefaller lämpligt att påpeka att gemenskapsdomstolarna ofta använder ett liknande tillvägagångssätt i sina domar. Ovannämnda avsnitt utgör, såsom klaganden själv har medgett, en sammanfattning av kommissionens inlagor i det ärendet. Klaganden bestrider inte det faktum att dessa inlagor faktiskt lades fram för ombudsmannen av kommissionen. Ombudsmannen kan därför inte förstå den kritik som framförts av klaganden i detta sammanhang.

4.10 I sina kompletterande synpunkter hävdade klaganden vidare att kommissionen inom ramen för mål T-321/01 hade gjort följande uttalande: "När det gäller behandlingen av den information som lämnats av tredje part konstaterade ombudsmannen i sitt förslag till rekommendation av den 19 juli 2001 att det inte hade förekommit några administrativa missförhållanden" (se punkt 14 i domstolens dom). Enligt klaganden fanns det ett brådskande behov av att korrigera detta uttalande.

4.11 Ombudsmannen anser att det är lämpligt att påpeka att det relevanta avsnittet i nämnda dom återfinns i kapitlet med rubriken "Fakta". Ordalydelsen i texten tyder starkt på att det relevanta uttalandet gjordes av revisionsrätten själv, eventuellt på grundval av information som kommissionen lämnat till den. Även om det relevanta avsnittet endast innehåller en sammanfattning av kommissionens ståndpunkter, är det emellertid nödvändigt att beakta den omständigheten att den utgör en del av en dom som meddelats av en gemenskapsdomstol. Enligt artikel 195 i EG-fördraget kan ombudsmannen handlägga klagomål om administrativa missförhållanden i gemenskapsinstitutionernas och gemenskapsorganens verksamhet, med undantag för gemenskapsdomstolarna när de utövar sina domstolsfunktioner. I artikel 1.3 i ombudsmannens stadga föreskrivs att ombudsmannen inte får ifrågasätta huruvida ett domstolsavgörande är välgrundat. Under dessa omständigheter står det helt klart att ombudsmannen inte har något mandat att behandla den klagandes begäran om rättelse av en dom som meddelats av en gemenskapsdomstol. Med detta sagt, och med vederbörlig hänsyn till förstainstansrätten, förefaller det ändå lämpligt att tillägga att det relevanta uttalandet verkar bero på ett missförstånd. I ombudsmannens förslag till rekommendation av den 19 juli 2001 i ärende 1613/2000/GG behandlades inte frågan om information från tredje part. Det förefaller möjligt att det som domstolen hade i åtanke vid utarbetandet av det relevanta avsnittet var ombudsmannens beslut i mål 338/98/VK.

När det gäller klagandens synpunkter på ombudsmannens arbete

4.12 I sina kompletterande synpunkter kommenterade klaganden också ombudsmannens beslut av den 19 september 2007 om klagomål 3175/2005/GG, ett annat klagomål från samma klagande. Klagomålet avsåg kommissionens användning av vissa uttryck som gav det felaktiga intrycket att klaganden eller styrelseledamöterna hade varit föremål för straffrättsliga förfaranden eller till och med åtalats för brott. I det fallet lade ombudsmannen fram ett förslag till rekommendation till kommissionen och uppmanade den att erkänna att de relevanta uttrycken hade varit felaktiga och att bekräfta att den inte skulle använda sådana felaktiga hänvisningar i framtiden. I sitt detaljerade yttrande medgav kommissionen att de relevanta hänvisningarna inte alltid hade tillämpats korrekt och bad om ursäkt för detta. Kommissionen tillade att dessa hänvisningar inte längre skulle citeras. Mot bakgrund av kommissionens ståndpunkt avslutade ombudsmannen ärendet.

I sina kompletterande synpunkter i detta ärende ansåg klaganden att den endast kunde uppfatta ombudsmannens beslut i klagomål 3175/2005/GG som en provokation. Klaganden uppgav att man måste fråga sig om ombudsmannen ville hävda att kommissionen hade ljugit av kärlek till sanningen.

4.13 Ombudsmannen vill påminna om att klaganden redan har kritiserat det tillvägagångssätt som han använde i ärende 3175/2005/GG i sina synpunkter på kommissionens detaljerade yttrande om förslaget till rekommendation i det ärendet. De relevanta invändningarna granskades i detalj i ombudsmannens beslut att avsluta sin undersökning av detta klagomål. Ombudsmannens synpunkter är fortfarande giltiga. Ombudsmannen är medveten om att hans beslut inte helt har tillfredsställt den klagande. Han kan dock bara beklaga att denna besvikelse har fått den klagande att göra häftiga och omotiverade angrepp mot ombudsmannen själv.

4.14 I sina kompletterande synpunkter anklagade klaganden vidare ombudsmannen för att i) ha underlåtit att beakta den särskilda betydelsen av det rättsligt bindande beslutet av den 30 april 1996, genom vilket åklagaren i Giessen hade avslutat en förundersökning om klagandens ordförande och tre andra personer som arbetade för klaganden, ii) ha åsidosatt oskuldspresumtionen och flyttat bevisbördan till klaganden, iii) ha tolererat att klaganden till och med hade anklagats för bedrägeri. och iv) att i stor utsträckning ha underlåtit att beakta kopplingarna mellan GD VIII, ECHO och Byrån för samarbete EuropeAid.

4.15 Ombudsmannen anser att dessa förebråelser inte är motiverade. Eftersom leden i, iii och iv rör frågor som kommer att diskuteras nedan finns det inget behov av att lämna ytterligare synpunkter på dem i detta skede. Ombudsmannen vill dock påpeka att han avvisar anklagelsen om att han bortsåg från oskuldspresumtionen och överlät bevisbördan på klaganden. Till att börja med måste det understrykas att ett administrativt missförhållande endast kan konstateras om det finns tillräcklig bevisning för att motivera en sådan slutsats. Om sådan bevisning inte kan identifieras ska ett klagomål avslås. Bevisbördan i undersökningar som genomförs av ombudsmannen ligger således oundvikligen på klaganden, även om ombudsmannen använder alla medel som står till hans förfogande enligt hans stadga för att undersöka ett ärende så grundligt som möjligt. Klagandens anklagelse om att bevisbördan har flyttats över till klaganden visar således på en grundläggande missuppfattning när det gäller de principer som ligger till grund för ombudsmannens arbete. När det gäller det påstådda åsidosättandet av oskuldspresumtionen räcker det att konstatera att ombudsmannen inte genomför brottsutredningar mot klaganden. Ombudsmannens undersökningar syftar till att kontrollera om det har förekommit administrativa missförhållanden vid en gemenskapsinstitution eller ett gemenskapsorgan, inte om en klagande har gjort sig skyldig till brott.

4.16 I sina kompletterande synpunkter anklagade klaganden också ombudsmannen för att ha tagit kommissionens sida. Ombudsmannen förstår att denna förebråelse riktas mot hans beslut i ärende 3175/2005/GG. Ombudsmannen kan bara beklaga att den klagande på detta sätt har framfört ett helt obefogat påstående mot sig själv. I artikel 195.3 i EG-fördraget föreskrivs att ombudsmannen ska vara fullständigt oavhängig i sin tjänsteutövning. Ombudsmannen måste därför bestämt avvisa klagandens påstående att han var partisk när han behandlade hans klagomål. Om den klagande skulle vilja vidhålla dessa anklagelser kan ombudsmannen endast rekommendera att de överlämnas till Europaparlamentet, som ombudsmannen rapporterar till, eller till gemenskapsdomstolarna. Ombudsmannen är övertygad om att hans arbete med de klagomål som lämnats in av klaganden kommer att tåla granskning av någon av dessa institutioner och av allmänheten i stort.

Det förefaller lämpligt att tillägga att ombudsmannen kommer att fortsätta att behandla detta ärende objektivt, rättvist och opartiskt och att han inte kommer att låta den klagandes angrepp på sin egen verksamhet påverka hans slutsatser.

Vad gäller det tillvägagångssätt som ska användas vid prövningen av förevarande mål

4.17 Som nämnts ovan har ombudsmannen hittills i sina undersökningar av klagomålen 338/98/VK, 1160/2000/GG och 1613/2000/GG varit tvungen att behandla vissa aspekter av klagandens tvist med kommissionen om handläggningen av dennes ansökningar om medfinansiering. När det gäller ärende 338/98/VK granskade ombudsmannen vissa av slutsatserna i beslutet i det ärendet i de efterföljande undersökningarna. När det gäller ärende 1613/2000/GG ledde den klagandes synpunkter till att ombudsmannen ändrade en ståndpunkt som han, när det gäller en aspekt av detta klagomål, hade intagit i det förslag till rekommendation som han riktade till kommissionen i det ärendet. Det är viktigt att betona att ombudsmannen vid båda tillfällena ändrade sin ståndpunkt till förmån för klaganden, efter att ha beaktat ytterligare bevis som lagts fram av klaganden.

4.18 Förevarande mål rör i huvudsak innehållet i kommissionens beslut att avslå klagandens första ansökningar om medfinansiering. För att vara till nytta måste den utredning som ska göras i förevarande mål vara så omfattande som möjligt och omfatta alla relevanta överväganden. Behovet av att granska ärendet i sin helhet nu en gång för alla bekräftas av erfarenheterna från de tidigare klagomålen, som kanske oundvikligen endast fokuserade på enskilda aspekter av den fråga som identifierats i klagandens påståenden. Det skall vidare anses att förevarande mål i själva verket avser ett beslut som antogs år 1993. Det är därför helt klart önskvärt att alla kvarstående frågor rörande detta beslut behandlas inom ramen för denna, slutliga, undersökning.

4.19 Ombudsmannen anser dock att han för att komma fram till lämpliga slutsatser i detta ärende också måste ta hänsyn till det faktum att han redan i sina tidigare undersökningar har identifierat vissa brister i kommissionens hantering av klagandens ansökningar.

Som ombudsmannen konstaterade i dessa undersökningar har kommissionen

• hade motiverat sitt beslut för klaganden först tre år efter det att den första ansökan hade lämnats in,
• hade åsidosatt klagandens rätt att bli hörd genom att grunda sitt beslut på information från tredje part utan att ge klaganden möjlighet att yttra sig över denna bevisning, och
• hade, åtminstone genom att inte ge klaganden möjlighet att yttra sig över det påstådda bedrägeriet innan de fyra första ansökningarna avslogs på denna grund, underlåtit att behandla dessa ansökningar på ett rättvist och objektivt sätt.

4.20 Ombudsmannen anser att behovet av att ha en övergripande och heltäckande bild av hur klagandens ansökningar hanterades dessutom bekräftas av det faktum att kommissionen aldrig har erkänt de brister som ombudsmannen redan har identifierat. Det är till och med oklart om kommissionen fullt ut har förstått ombudsmannens ståndpunkt i detta sammanhang. I sitt yttrande över detta klagomål hävdade kommissionen att ombudsmannen i det beslut som avslutade hans undersökning av klagomål 1613/2000/GG hade förklarat att "mot bakgrund av DZI:s skrivelse av den 1 september 1993 och kommissionens tolkning av denna, föreföll kommissionen ha handlat inom gränserna för sin rättsliga behörighet." Detta uttalande är felaktigt av två skäl. För det första angavs den slutsats som kommissionen hänvisade till i förslaget till rekommendation i ärende 1613/2000/GG, inte i det slutliga beslutet. För det andra distanserade sig ombudsmannen i det slutliga beslutet i detta ärende, på grundval av de synpunkter och bevis som klaganden under tiden hade lämnat in, från denna slutsats och konstaterade att det hade förekommit administrativa missförhållanden. Det verkar som om kommissionen inte har förstått detta.

4.21 Ombudsmannen anser dock att behovet av en omfattande granskning inte innebär att alla detaljer om hur kommissionen hanterade klagandens ansökningar bör övervägas eller omprövas. Det bör noteras att klaganden i sina kompletterande synpunkter ansåg att det sätt på vilket kommissionen hade hanterat ärendet hade inneburit en överträdelse av artiklarna 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 16, 17, 18, 23 och 24 i den europeiska kodexen för god förvaltningssed (11). Att behandla vart och ett av de argument som klaganden har framfört i sina utomordentligt detaljerade iakttagelser skulle inte vara lämpligt enligt ombudsmannens uppfattning. Ombudsmannen anser därför att hans undersökning måste inriktas på den centrala fråga som aktualiseras i detta ärende, nämligen huruvida kommissionens beslut att avslå dess ansökningar var korrekt och välgrundat.

4.22 Både i sitt klagomål och i sina efterföljande synpunkter har klaganden framfört ett stort antal anklagelser mot kommissionen om påstådda bedrägerier och lögner. Klaganden hävdade också att kommissionen hade deltagit i en avsiktlig strategi för förtal. Ombudsmannen anser att det bidrar till en objektiv diskussion av detta ärende att skilja dessa frågor från den centrala fråga som anges i punkt 4.21 ovan. I den mån de inte är avgörande för prövningen av denna huvudfråga kommer påståendena om bedrägeri, lögner och förtal därför att diskuteras först efter det att denna centrala fråga har klargjorts (se punkt 8 nedan).

5 Påståendet att kommissionens beslut av den 12 oktober 1993 var ogrundat i sak och således felaktigt

5.1 Klaganden hävdade att kommissionens beslut om den första av de ansökningar om samfinansiering som den hade lämnat in mellan 1993 och 1997 var ogrundade i sak och därmed felaktiga. Enligt klaganden grundades dessa beslut på felaktiga uppgifter och saknade därför rättslig grund.

5.2 I en skrivelse av den 30 december 2004 påpekade klaganden att detta påstående gällde kommissionens beslut av den 12 oktober 1993. En kopia av denna skrivelse överlämnades till ombudsmannen. Det framgår att kommissionen i denna skrivelse avslog två ansökningar från klaganden, nämligen ansökan PVD/1993/630/FRG (om ett projekt i Zimbabwe) och ansökan PVD/1993/981/FRG (om ett projekt i Etiopien), som hade lämnats in den 14 juli 1992 respektive den 30 oktober 1992. I strikt rättsligt hänseende fattades således två beslut den 12 oktober 1993, det ena om avslag på ansökan om medfinansiering av projektet i Zimbabwe och det andra om avslag på ansökan om medfinansiering av projektet i Etiopien. Med tanke på att båda besluten antogs samma dag, att de delgavs klaganden i samma skrivelse och att de grundades på samma skäl, förefaller det både motiverat och lämpligt att hänvisa till dem genom att använda singulartermen "beslutet".

5.3 I sitt yttrande och i sina ytterligare yttranden ansåg kommissionen att dess beslut av den 12 oktober 1993 var korrekt.

Allmänna frågor

5.4 Med tanke på det stora antal argument och faktorer som klaganden har lagt fram i detta ärende anser ombudsmannen att det är mycket användbart att ta upp vissa allmänna frågor innan man undersöker om de skäl som låg till grund för kommissionens beslut av den 12 oktober 1993 var korrekta och tillräckliga för att motivera kommissionens tillvägagångssätt.

5.5 Ombudsmannen anser därför att han först bör klargöra vilka fakta som bör beaktas vid granskningen av kommissionens beslut av den 12 oktober 1993 (se punkt 5.6 nedan). Det är därefter nödvändigt att undersöka den eventuella relevansen av klagandens tidigare arbete med projekt som medfinansierats av kommissionen (se punkt 5.13 nedan). Därefter måste kommissionens tillvägagångssätt vid handläggningen av klagandens ansökningar beaktas (se punkt 5.16 nedan). Slutligen måste ombudsmannen ta reda på vilka skäl som låg till grund för kommissionens beslut och som därför måste undersökas av honom i denna undersökning (se punkt 5.40 nedan).

Vad gäller de fakta som måste beaktas av ombudsmannen

5.6 I sitt klagomål och i sina synpunkter har klaganden lagt stor vikt vid vissa beslut som de tyska myndigheterna fattade 1996 och 1998. Genom det första av dessa beslut, som fattades den 30 april 1996 av en tysk åklagare, avslutades en förundersökning som hade genomförts beträffande klagandens ordförande och vissa andra personer. Åklagarens slutsatser var till de berörda personernas fördel. Det andra av dessa beslut antogs av de tyska skattemyndigheterna den 14 augusti 1998. Enligt klaganden hade den tyska skattemyndighetens granskning gällt påståenden som i allt väsentligt var desamma som de som kommissionen använde för att avslå klagandens ansökningar. Klaganden betonade att de tyska skattemyndigheterna hade dragit slutsatsen att dessa påståenden var ogrundade. Enligt klaganden hade kommissionen således underlåtit att följa de rättsligt bindande besluten av den allmänna åklagaren av den 30 april 1996 och av den tyska skattemyndigheten av år 1998. Klaganden hävdade också att dessa beslut innebar att alla anklagelser som kommissionen riktat mot klaganden skulle anses sakna substans.

5.7 Ombudsmannen anser att det är uppenbart att de beslut som den klagande hänvisade till måste beaktas om den klagandes rätt till medfinansiering måste bedömas efter en eventuell ny ansökan från den klagande. Det skall emellertid beaktas att förevarande undersökning avser ett beslut som kommissionen fattade den 12 oktober 1993. Eftersom de beslut av de tyska myndigheterna som klaganden hänvisade till antogs först 1996 respektive 1998, kunde kommissionen uppenbarligen inte beakta dem när den fattade beslut om klagandens ansökningar 1993. Innehållet i dessa senare beslut av de tyska myndigheterna, hur gynnsamma de än må vara för klaganden, bevisar således inte att det beslut som kommissionen fattade 1993 var felaktigt. Huruvida detta beslut är korrekt måste undersökas av ombudsmannen på grundval av den information som kommissionen hade tillgång till när beslutet antogs.

5.8 Det är riktigt att den tyska åklagarens beslut fattades den 30 april 1996, det vill säga före kommissionens skrivelse av den 29 juli 1996. Det skall emellertid påpekas att klaganden i nämnda skrivelse underrättades om de skäl som enligt kommissionen låg till grund för dess beslut av den 12 oktober 1993. Eftersom detta beslut antogs nästan tre år före den tyska åklagarens beslut kunde det senare (som redan nämnts ovan) inte beaktas av kommissionen vid den tidpunkten. Klaganden påpekade att den hade underrättat kommissionen om den tyska åklagarens beslut den 21 maj 1996. Enligt klaganden skulle kommissionen därför ha varit tvungen att göra en ny bedömning av dess stödberättigande. Ombudsmannen anser att detta förvisso är korrekt när det gäller projekt som kan ha lämnats in (eller lämnats in på nytt) efter detta datum. När det gäller tidigare ansökningar som redan hade bedömts av kommissionen kunde den tyska åklagarens senare beslut endast ha tvingat kommissionen att ompröva sin bedömning om det i detta beslut tydligt hade fastställts att klaganden var berättigad till medfinansiering från kommissionen vid tidpunkten för beslutet av den 12 oktober 1993. Det ska emellertid presumeras att den tyska åklagaren prövade huruvida det fanns något som tydde på att brott hade begåtts enligt tysk rätt. Det förefaller högst osannolikt att han också undersökte om klaganden uppfyllde de kriterier för medfinansiering från kommissionen som anges i de allmänna villkoren. Ombudsmannen noterar att klaganden inte har lagt fram några bevis för att detta skulle ha varit fallet. Med hänsyn till de resultat som ombudsmannen har kommit fram till på grundval av sin bedömning av kommissionens tillvägagångssätt finns det under alla omständigheter ingen anledning att närmare undersöka frågan om betydelsen av de tyska myndigheternas beslut i förevarande fall.

5.9 Klaganden har i sitt klagomål och i sitt yttrande även hänvisat till en handling som redovisar klagandens inkomster och utgifter för åren 1991-2001 och som upprättats av dess revisorer, KPMG. Det står dock klart att kommissionen inte hade tillgång till den relevanta handlingen när den fattade beslut om klagandens första ansökningar om medfinansiering. Som nämnts ovan kan endast de uppgifter som kommissionen hade tillgång till vid tidpunkten för sitt beslut av den 12 oktober 1993 vara relevanta för bedömningen av huruvida dess beslut var korrekt och välgrundat.

5.10 I sitt klagomål och i sina synpunkter hänvisade klaganden till en skrivelse av den 15 mars 2002 i vilken Arbeiterwohlfahrt (den tyska plattformen för icke-statliga organisationer) tog avstånd från de negativa uttalanden om klaganden som hade gjorts i dess namn 1993. Klaganden hänvisade också till skrivelser av den 30 januari och den 8 februari 2002, i vilka BENGO informerade klaganden om att företaget inte hade lämnat någon information om klaganden till kommissionen, utan endast hade påpekat att klaganden hade nämnts i rapporter i medierna. Mot bakgrund av ovanstående är det uppenbart att dessa skrivelser, som inte var tillgängliga för kommissionen vid den relevanta tidpunkten, också är irrelevanta för ombudsmannens undersökning.

5.11 Klaganden hävdade också att kommissionens akt innehöll ett stort antal utmärkta referenser för klaganden, men att alla dessa positiva referenser hade ignorerats. Under sin undersökning bad ombudsmannen kommissionen att förse honom med kopior av de två ansökningar som avslogs den 12 oktober 1993 och av all ytterligare information som klaganden kunde ha lämnat om dessa ansökningar. Som svar på denna begäran försåg kommissionen ombudsmannen med en kopia av de två ansökningarna och av klagandens svar på kommissionens begäran om upplysningar avseende dessa ansökningar. Efter att ha granskat dessa handlingar konstaterar ombudsmannen att dessa ansökningar inte innehåller de hänvisningar som klaganden hänvisade till. Såvitt ombudsmannen kan se ingick inte heller dessa hänvisningar i klagandens svar på kommissionens begäran om upplysningar. Ombudsmannen noterar vidare att de flesta av de hänvisningar som klaganden hänvisade till i detta sammanhang i sina kompletterande synpunkter gjordes efter kommissionens beslut av den 12 oktober 1993. Med hänsyn till de resultat som ombudsmannen har kommit fram till i förevarande fall anser han emellertid inte att det är nödvändigt att försöka fastställa om åtminstone vissa av dessa hänvisningar var tillgängliga för kommissionen när den antog sitt beslut av den 12 oktober 1993.

5.12 Slutligen hävdade klaganden att kommissionen helt hade bortsett från de positiva synpunkter på klaganden som DZI hade lämnat i sina skrivelser av den 4 december 1992, den 21 januari 1993 och den 29 juli 1993. Klaganden lämnade kopior av dessa skrivelser till ombudsmannen. Ombudsmannen noterar att två av dessa skrivelser var ställda till ett tyskt företag. Det har inte visats att kommissionen kände till dessa skrivelser när den antog sitt beslut av den 12 oktober 1993. Den återstående skrivelsen skickades till klaganden av DZI. Det har inte heller visats att denna skrivelse var tillgänglig för kommissionen vid den tidpunkt då den fattade beslut om klagandens ansökningar. Även om så hade varit fallet måste hänsyn tas till att denna skrivelse föregick den skrivelse av den 1 september 1993 som DZI hade riktat till kommissionen angående klaganden.

Den eventuella relevansen av klagandens tidigare arbete med projekt som medfinansieras av kommissionen

5.13 I sitt klagomål och i sina synpunkter lade klaganden stor vikt vid att den redan (och med framgång) hade arbetat för kommissionen med vissa projekt. Klaganden hävdade särskilt att minst ett av dessa projekt också hade omfattats av de allmänna villkoren och att kommissionen därför redan hade försäkrat sig om dess stödberättigande.

5.14 Ombudsmannen anser att de tidigare projekten verkligen var relevanta för kommissionens bedömning av de två ansökningar som avslogs den 12 oktober 1993. Denna fråga kommer att diskuteras nedan (se punkt 5.26 sek.).

5.15 I den mån den klagande antyder att det faktum att den kan ha ansetts vara stödberättigad inom ramen för ett tidigare projekt skulle ha tvingat kommissionen att anse den stödberättigad även för de två ansökningar som ska prövas här, kan ombudsmannen emellertid inte annat än instämma i kommissionens åsikt att varje ansökan måste granskas separat. Som förstainstansrätten betonade i sin dom i mål T-321/01 är ”varje ansökan om medfinansiering i princip självständig och självförsörjande och skall bedömas i sin helhet och för sig. För varje ansökan som lämnas in måste kommissionen därför undersöka om den icke-statliga organisationen i fråga uppfyller villkoren för stödberättigande och därefter besluta om det projekt som föreslås i ansökan om medfinansiering kommer att beviljas ekonomiskt stöd.”(12) Även om kommissionen redan hade ansett att klaganden var stödberättigad på grundval av de allmänna villkoren i samband med ett tidigare projekt, skulle detta således inte ha hindrat den från att komma fram till en annan slutsats i det aktuella fallet, förutsatt att det fanns tillräcklig bevisning för att motivera en sådan slutsats. Ombudsmannen anser dessutom att klaganden inte har visat att något av de andra projekt som ombudsmannen hänvisade till i detta sammanhang reglerades av de allmänna villkor som är relevanta för detta ärende.

När det gäller kommissionens strategi i allmänhet

5.16 Innan man går in på sakfrågan förefaller det lämpligt att beakta den allmänna strategi som kommissionen har antagit i detta ärende.

5.17 För att vara berättigad till medfinansiering måste en icke-statlig organisation uppfylla de villkor eller kriterier som anges i de allmänna villkoren. Det är emellertid uppenbart att det faktum att en icke-statlig organisation var stödberättigad inte innebar att kommissionen var tvungen att bevilja medfinansiering. Klaganden ingav den 19 augusti 1993 en kopia av ett meddelande som S. hade skickat till klaganden angående ett annat projekt. I denna skrivelse förklarade S. att den budget som fanns tillgänglig för samfinansiering 1993 redan var uttömd. I sitt yttrande bekräftade kommissionen att den regelbundet mottog ett stort antal ansökningar om medfinansiering, vars finansiella volym vida översteg de medel som fanns tillgängliga i den budgetpost som avsatts för detta ändamål. Det är uppenbart att kommissionen, med hänsyn till att de tillgängliga medlen var begränsade, var tvungen att välja vilka projekt den ville stödja genom att bevilja medfinansiering.

5.18 Under sådana omständigheter förefaller det logiskt att anta att kommissionen först skulle ha undersökt de sökandes behörighet. Att genomföra en detaljerad granskning av ett föreslaget projekt utan att dessförinnan ha kontrollerat om en sökande är stödberättigad skulle i själva verket ha medfört en risk för att mycket arbete slösades bort i onödan.

5.19 När det gäller detta ärende noterar ombudsmannen att kommissionen bad klaganden om ytterligare information om innehållet i de två projektförslag som den hade lämnat in. Den första av dessa skrivelser, som skickades den 22 januari 1993, avsåg projektet i Zimbabwe och omfattade tre frågor. Den andra skrivelsen, som skickades den 2 mars 1993, avsåg projektet i Etiopien och innehöll tretton frågor. Skrivelserna skickades mer än sex månader efter det att den första ansökan hade lämnats in och mer än fyra månader efter det att den andra hade lämnats in. I sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information hävdade kommissionen att när klaganden lämnade in sina ansökningar genomfördes både de administrativa och de tekniska bedömningarna av projektet samtidigt. Det var först när ansökningsomgången infördes 2000 som systemet hade ändrats så att det krävdes att stödberättigandet först skulle kontrolleras innan projektet analyserades. Kommissionen föreslog vidare att detta förklarade varför dess avdelningar ännu inte hade tagit ställning till klagandens behörighet när begäran om upplysningar riktades till den den 22 januari och den 2 mars 1993.

Ombudsmannen anser att denna förklaring är svår att förstå. I sina kompletterande synpunkter hänvisade klaganden till en skrivelse från kommissionen av den 26 juni 1996. I denna skrivelse informerade GD VIII klaganden om att inte alla ansökningar om medfinansiering hade vidarebefordrats till de behöriga avdelningarna eller delegationerna och lade till följande: "Inom ramen för ett första urval har ansökningar som inte ansågs utgöra en prioritering eller ansökningar från icke-statliga organisationer som inte uppfyllde våra kriterier redan avslagits av enhet VIII/B/2"(min kursivering). Detta förefaller tyda på att kommissionen först kontrollerade i) huruvida ett projekt var prioriterat och ii) huruvida sökanden var stödberättigad. Kommissionen informerade inte klaganden om att de två projekt som den föreslog inte var prioriterade, utan riktade detaljerade begäranden om information om innehållet i dessa projekt till klaganden. Klagandens argument att ingen normal förvaltning skulle ha skickat en sådan begäran om ytterligare information om projekten om den inte tidigare hade försäkrat sig om att den sökande var stödberättigad är säkerligen mest övertygande. Det bör också noteras att hänvisningarna till de relevanta skrivelserna visar att dessa begäranden om upplysningar utarbetades av S., dvs. samma person som också, enligt hans meddelande av den 15 juli 1996, hade undersökt den klagandes behörighet.

5.20 Även om det antas att kommissionens redogörelse är korrekt, måste man dock dra slutsatsen att kommissionen inte förefaller ha hyst några allvarliga tvivel om klagandens behörighet när den skickade sin begäran om upplysningar. Om sådana tvivel hade funnits vid den tidpunkten, skulle det vara obegripligt varför kommissionen ändå skulle ha gjort sig besväret att begära detaljerad information om projekten utan att även begära information om de frågor som kunde ha föranlett den att tvivla på klagandens stödberättigande. I detta sammanhang förefaller det betydelsefullt att de uppgifter från DZI, Arbeiterwohlfahrt och BENGO som det hänvisas till i meddelandet av den 15 juli 1996 inte tycks ha inkommit till kommissionen förrän sent på våren eller sommaren 1993. Det förefaller därför troligt att det var först då som kommissionen började tvivla på att klaganden var berättigad till stöd.

5.21 Innan man går vidare med en mer ingående granskning av kommissionens tillvägagångssätt förefaller det lämpligt att beakta klagandens argument att två skrivelser som kommissionen skickat till den visade att den senare ansåg att klaganden var berättigad till stöd. Den första av dessa är en skrivelse av den 22 februari 1993, i vilken kommissionens enhet VIII/B/2 informerade klaganden om att en ansökan om ett projekt i Zaire inte kunde komma i fråga för medfinansiering i dess nuvarande form, men lade till följande: "Jag skulle dock kunna tänka mig att en del av ert projekt skulle kunna bringas i överensstämmelse med våra idéer." I kommissionens skrivelse noterades att detta skulle kräva att projektet presenteras på ett sätt som ger konkreta och relevanta svar på de frågor som anges i det formulär som ska användas för sådana fall. Den rekommenderade vidare att en genomförbarhetsstudie skulle utarbetas. Den andra av dessa skrivelser är det meddelande som S. riktade till klaganden den 19 augusti 1993 och som redan har nämnts (se ovan punkt 5.17).

Efter att noggrant ha granskat dessa handlingar noterar ombudsmannen att de inte tar upp frågan om klagandens behörighet. Det är riktigt att det i den första skrivelsen antyds att kommissionen ansåg att klaganden var stödberättigad vid den tidpunkt då denna skrivelse sändes. Detta skulle emellertid inte ha hindrat kommissionen från att komma fram till en annan slutsats på grundval av ytterligare bevis som den kunde ha mottagit senare (se punkt 5.20 ovan). När det gäller meddelandet av den 19 augusti 1993 håller ombudsmannen med om att det inte är uteslutet att en neutral observatör skulle ha kunnat uppfatta det som ett tecken på att kommissionen, trots att den hyste tvivel om det berörda projektet, inte hade några betänkligheter i fråga om klagandens stödberättigande. I så fall skulle beslutet av den 12 oktober 1993 ha inneburit en ändring av ställningen. Ombudsmannen anser emellertid att det inte har visats på vilket sätt meddelandet av den 19 augusti 1993 skulle ha kunnat ge upphov till berättigade förväntningar hos klaganden om att kommissionen skulle anse att det var berättigat med avseende på de två ansökningar som skall behandlas i detta fall.

5.22 När det gäller kommissionens allmänna strategi i detta fall betonade kommissionen att bevisbördan för att kriterierna för stödberättigande är uppfyllda uteslutande åvilar de sökande. Ombudsmannen anser att denna uppfattning i princip inte kan kritiseras. Klaganden hade trots allt bett kommissionen om medfinansiering för sina projekt. Det är därför både legitimt och lämpligt att anse att det ankom på den klagande att visa att det var berättigat för gemenskapen att tillhandahålla de begärda medlen. På denna grund skulle det ha varit tillåtet för kommissionen att avslå en ansökan med motiveringen att sökanden inte hade visat att den var berättigad till medfinansiering. I teorin hade kommissionen kunnat göra detta enbart på grundval av de ansökningar som lämnats in till den.

5.23 Man bör dock ta hänsyn till att de berörda projekten var avsedda att gynna utvecklingsländerna och i slutändan människor i nöd i dessa länder. Det är därför tveksamt om kommissionen verkligen skulle ha agerat korrekt om den strikt hade ansett att det ankom på sökandena att visa att de var behöriga och att en ansökan automatiskt skulle avslås om de bevis som en sökande lagt fram inte gjorde det möjligt för kommissionen att fastställa att den senare var behörig, utan att göra några ansträngningar för att klargöra sina tvivel genom att försöka erhålla ytterligare upplysningar.

5.24 Ombudsmannen anser dock att denna allmänna fråga inte behöver undersökas ytterligare i detta fall, eftersom det är uppenbart att kommissionen inte fattade beslut om de relevanta ansökningarna enbart på grundval av den information som klaganden hade lämnat.

5.25 Det är riktigt att kommissionen i sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information hävdade att eftersom klaganden inte hade kunnat lägga fram årsrapporter för 1989 och 1990 kunde den rättsligt förklara att den inte var berättigad och inte var skyldig att begära mer information. Det står dock helt klart att kommissionen inte gick till väga i enlighet med detta, utan försökte få ytterligare information om klagandens stödberättigande. I sitt yttrande uppgav kommissionen otvetydigt att klaganden inte hade lämnat tillräcklig bevisning till stöd för sina uttalanden och att den (dvs. kommissionen) därför hade varit tvungen att genomföra egna undersökningar för att kontrollera dem. I detta avseende medgav kommissionen att den aldrig hade förnekat att den hade haft både muntliga och skriftliga kontakter med flera olika källor för att få mer information om klaganden. Dessa förklaringar bekräftas av innehållet i det meddelande som S. upprättade den 15 juli 1996.

5.26 När det gäller kommissionens undersökning konstaterar ombudsmannen att kommissionen nästan uteslutande verkar ha vänt sig till icke-statliga organisationer eller sammanslutningar av icke-statliga organisationer i Tyskland (13). Även om det inte kan uteslutas att sådana organ kunde tillhandahålla användbar information om klaganden, är det värt att notera att den berörda avdelningen inte verkar ha tagit hänsyn till det faktum att klaganden redan hade utfört arbete för vilket gemenskapen hade tillhandahållit medel. Det framgår av de uppgifter som bifogats klagandens ansökningar att det överlägset viktigaste projekt som klaganden hade arbetat med under 1990/91 var det som drevs av Unesco och som var avsett att hjälpa offren för olyckan i Tjernobyl. Projektet medfinansierades av EU. I sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information erkände kommissionen klagandens bidrag till detta projekt. Det framgår också av detta svar att GD VIII/D/2, dvs. en annan enhet inom generaldirektoratet som senare behandlade klagandens ansökningar om medfinansiering, från kommissionens sida ansvarade för det projekt som genomfördes av Unesco. Kommissionen bekräftade vidare att klaganden hade deltagit i tre andra projekt som gällde hjälp till befolkningen i Sovjetunionen (14). Det verkar som om de sistnämnda projekten drevs av GD I.

5.27 Ombudsmannen finner det oförklarligt att den avdelning som ansvarar för handläggningen av den klagandes ansökningar inte samrådde med de andra avdelningar inom kommissionen som redan hade behandlat den klagande för att få ytterligare information om den senare inom ramen för den undersökning som den ansåg vara nödvändig för att fastställa den klagandes behörighet. Under denna undersökning hävdade klaganden, utan att motsägas av kommissionen på denna punkt, att allt dess arbete med dessa projekt hade utförts till kommissionens belåtenhet. Det bör erinras om att det i punkt 2.7 i de allmänna villkoren anges att kommissionen i förekommande fall ska beakta en icke-statlig organisations ”tidigare fullgörande av sina skyldigheter enligt tidigare samfinansieringsavtal med kommissionen”. Det stämmer att klaganden endast var en underleverantör till Unesco när det gäller Tjernobylprojektet. Det finns dock inget som tyder på att det relevanta kriteriet i de allmänna villkoren måste tolkas restriktivt, dvs. i den meningen att endast arbete som entreprenör bör beaktas. Vad som under alla omständigheter förefaller klart är att kommissionens berörda avdelning uppenbarligen skulle ha kunnat få förstahandsinformation om klaganden från andra avdelningar inom kommissionen själv, inbegripet avdelningar inom samma generaldirektorat. Ombudsmannen anser att det är uppenbart att det sätt på vilket klaganden hade fullgjort sina skyldigheter enligt dessa andra projekt kunde ha varit användbart för att bedöma klagandens stödberättigande.

5.28 I sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information hävdade kommissionen att när det gäller Tjernobylprojektet hade klaganden valts av Unesco och att kommissionens avdelningar inte hade ingripit i denna urvalsprocess. Detta förefaller tyda på att kommissionen inte hade något direkt förhållande till klaganden i det ärendet. Klaganden hävdade dock att GD VIII, när det gäller Tjernobylprojektet, hade bett DZI om information om klaganden, att DZI:s svar hade varit negativt, att klaganden emellertid hade informerats om detta, att den därefter hade kontaktat DZI och att DZI därefter hade informerat kommissionen om att den nu hade en positiv inställning till klaganden och att kommissionen därför borde bortse från den information som den tidigare hade fått från DZI. Kommissionen har inte bestridit detta konto, vilket för övrigt bekräftas av den skriftliga bevisning som klaganden har lämnat till ombudsmannen. Det står således klart att kommissionen undersökte frågan huruvida klaganden var en lämplig partner (om än som underleverantör till Unesco) i samband med Unescos Tjernobylprojekt (15). Klaganden har dessutom ingett en kopia av en skrivelse till S. av den 15 januari 1991 som avser andra projekt, men som hänvisar till en diskussion med GD VIII/D om Tjernobylprojektet med Unesco. Det förefaller således uppenbart för ombudsmannen att den enhet som handlägger klagandens ansökningar om medfinansiering i detta fall inte kunde vara ovetande om det arbete som klaganden hade utfört inom ramen för Tjernobylprojektet. Enligt ovannämnda skrivelse av den 15 januari 1991 förefaller S. till och med ha bidragit till att anordna mötet med GD VIII/D.

5.29 Mot bakgrund av ovanstående omständigheter står det klart att kommissionen redan hade erfarenhet av klagandens arbete. Det är därför svårt att förstå varför denna erfarenhet inte tycks ha använts när kommissionen undersökte de ansökningar om medfinansiering som klaganden ingav 1992. För att uttrycka det kortfattat undrar ombudsmannen varför den berörda avdelningen samrådde med flera icke-statliga organisationer eller sammanslutningar i Tyskland för att få ytterligare information om klaganden, men verkar ha bortsett från den information som fanns tillgänglig inom kommissionen själv.

5.30 Vad som är ännu svårare att förstå är att kommissionen verkar ha ansett att den information den fick från DZI, Arbeiterwohlfahrt och BENGO var helt tillförlitlig. Det förefaller som om kommissionen ansåg att dessa organ hade en särskild myndighet på området, även om det inte finns något som tyder på att de hade anförtrotts någon sådan myndighet av den tyska staten. Som klaganden med rätta påpekade verkar inga ansträngningar ha gjorts för att kontrollera och kontrollera de uppgifter som mottagits på detta sätt. Detta är särskilt förvånande när det gäller DZI. Som klaganden med rätta påpekade hade detta organ ursprungligen, 1990 och inom ramen för Tjernobylprojektet, lämnat uppgifter om klaganden som verkade ha varit negativa och som senare ersattes av nya, positiva uppgifter. Ombudsmannen anser att detta prejudikat borde ha visat kommissionen att sådan information inte bara kunde åberopas utan ytterligare kontroller. Klaganden hävdade vidare att åtminstone några av de organ som kommissionen hade vänt sig till för information också konkurrerade med klaganden på den relevanta marknaden. Det verkar som om kommissionen inte har beaktat denna aspekt och det därav följande behovet av att kontrollera den information som den fått från dessa organ på lämpligt sätt.

5.31 Dessutom är själva karaktären på den "information" som kommissionen fick från de berörda organen oroande enligt ombudsmannens uppfattning. I detta sammanhang kan ombudsmannen tyvärr endast förlita sig på den information som klaganden har lämnat till honom, eftersom kommissionen har avstått från att lägga fram ytterligare bevis (särskilt anteckningar om telefonsamtal) som ytterligare skulle kunna belysa den undersökning som kommissionen påstår sig ha genomfört 1993. Klaganden har emellertid ingett kopior av den skrivelse som upprättades av S. den 15 juli 1996 och av de två viktigaste bilagorna till denna skrivelse, nämligen skrivelsen från Arbeiterwohlfahrt av den 8 juni 1993 och skrivelsen från DZI av den 1 september 1993. Det framgår att meddelandet av den 15 juli 1996 innehåller de väsentliga uppgifter som låg till grund för kommissionens beslut av den 12 oktober 1993. Skrivelsen från DZI gäller endast hänvisningen till detta organ på klagandens brevpapper. När det gäller skrivelsen från Arbeiterwohlfahrt av den 8 juni 1993 framgår det omedelbart att den hänvisar till vissa faktiska omständigheter, men även innehåller en hel del gissningar och misstankar. Det mest häpnadsväckande är den "information" som tycks ha lämnats till kommissionen av Bengos ordförande T. Enligt meddelandet av den 15 juli 1996 hade T vid flera tillfällen uppmanat S att vara ytterst försiktig i förhållande till klaganden. I meddelandet anges att T:s "expertutlåtande" gjorde det möjligt för kommissionen att dra slutsatsen att klaganden inte var berättigad till stöd. Ombudsmannen kan inte förstå hur en "expertsyn" som verkar ha bestått i en enkel varning att vara försiktig skulle kunna göra det möjligt för kommissionen att dra slutsatsen att en icke-statlig organisation som ansöker om medfinansiering inte var berättigad till stöd.

5.32 Vidare anser ombudsmannen att det är självklart att när kommissionen hyser tvivel om huruvida en icke-statlig organisation som ansöker om medfinansiering uppfyller kriterierna för stödberättigande måste den mest uppenbara källan till ytterligare relevant information vara den icke-statliga organisationen själv. Klaganden hävdade dock konsekvent att kommissionen inte ansträngde sig för att få sådan information från klaganden, vare sig skriftligen eller per telefon.

5.33 Kommissionen bestrider inte att den inte besvarade någon skriftlig begäran om ytterligare information eller förtydliganden när det gäller uppfyllandet av kriterierna för stödberättigande för klaganden. Som redan nämnts ovan (se punkt 5.19) bad kommissionen den 22 januari respektive den 2 mars 1993 den klagande om ytterligare upplysningar om sina projektförslag. Ingen av de frågor som tas upp i dessa skrivelser rör emellertid den klagandes behörighet som sådan.

5.34 I sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information hävdade kommissionen dock att den relevanta informationen inte hade begärts formellt, men att detta hade skett genom direkta kontakter. Kommissionen tillade att frågan om privata medels ursprung inte hade besvarats på ett tillfredsställande sätt, trots begäran per telefon. Det kan hända att dessa anmärkningar överensstämmer med uttalandet i meddelandet av den 15 juli 1996, enligt vilket klaganden inte hade samarbetat (16). Ombudsmannen anser att kommissionens påstående att den hade försökt få relevant information om klagandens stödberättigande genom direkta kontakter helt enkelt inte är trovärdigt. Kommissionen har inte hänvisat till några bevis (t.ex. närvaroanteckningar om de påstådda telefonsamtalen eller anteckningar om eventuella möten) som skulle kunna stödja dess påstående. Dessutom bekräftar all bevisning som ombudsmannen har tillgång till att klaganden inte kände till de skäl som föranledde kommissionen att anse att den inte var berättigad till stöd innan den mottog kommissionens skrivelse av den 29 juli 1996. Ombudsmannen kan inte heller tro att den klagande skulle ha avstått från att reagera om kommissionen hade låtit honom veta att den hyste tvivel om hans behörighet och behövde ytterligare information i detta avseende.

5.35 Vidare anser ombudsmannen att kommissionens egen redogörelse är motsägelsefull. I samma svar, i vilket kommissionen hävdade att klaganden hade underlåtit att lämna nödvändiga klargöranden trots att den hade anmodats att göra detta, hävdade kommissionen att den hade ansett att eftersom vissa handlingar, såsom årsrapporterna för 1989 och 1990, inte kunde läggas fram på grund av att klaganden inte hade blivit självständig förrän i oktober 1990, skulle en formell begäran om andra handlingar inte bära någon frukt. Om kommissionen emellertid ansåg att en formell begäran om ytterligare upplysningar skulle ha saknat syfte, är det svårt att förstå varför kommissionen ändå skulle ha bett klaganden om ytterligare upplysningar på informell basis.

5.36 Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att det är uppenbart att kommissionen underlät att försöka få ytterligare information om klagandens behörighet från den mest uppenbara källan, dvs. klaganden själv. Även om man för ett ögonblick skulle anta att kommissionen utan framgång hade försökt erhålla sådana ytterligare upplysningar från klaganden, måste man emellertid ta hänsyn till att beslutet av den 12 oktober 1993 inte grundade sig på (den påstådda) bristen på sådana upplysningar, utan på ett negativt konstaterande beträffande klagandens behörighet. Med andra ord var det inte den påstådda bristen på ytterligare information från klaganden som fick kommissionen att anse att klaganden inte var berättigad till stöd, utan den information som den hade fått från andra källor. Detta bekräftas av det meddelande som S. upprättade den 15 juli 1996. Det är betecknande att skrivelsen av den 29 juli 1996, i vilken kommissionen påstod sig motivera sitt beslut av den 12 oktober 1993, inte innehåller någon hänvisning till klagandens påstådda underlåtenhet att lämna de upplysningar som kommissionen hade begärt.

5.37 Mot bakgrund av dessa omständigheter drar ombudsmannen slutsatsen att kommissionen behandlade klagandens ansökningar på grundval av information med tvivelaktig tillförlitlighet som den hade begärt och erhållit huvudsakligen från vissa icke-statliga organisationer eller sammanslutningar av icke-statliga organisationer, medan den inte försökte erhålla relevant ytterligare information från klaganden själv. Ombudsmannen anser att ett sådant tillvägagångssätt uppenbarligen inte kan anses vara förenligt med principerna om god förvaltning.

5.38 Dessa farhågor förstärks av det faktum att kommissionen underlät att lämna ut de negativa uppgifter som den hade samlat in från tredje parter till klaganden och därmed gav denne möjlighet att lämna synpunkter på dessa uppgifter innan kommissionen fattade beslut om sina ansökningar om medfinansiering. Det är riktigt att varken den europeiska kodexen för god förvaltningssed(17) eller kommissionens uppförandekodex för tjänstemän vid Europeiska kommissionen i deras kontakter med allmänheten(18) existerade vid tidpunkten för de relevanta händelserna. Med hänsyn till gemenskapsdomstolarnas fasta och långvariga rättspraxis kunde emellertid ingen tjänsteman vid kommissionen hysa några tvivel om den grundläggande betydelsen av rätten att yttra sig.

5.39 Ombudsmannen beklagar därför att man måste dra slutsatsen att kommissionens tillvägagångssätt vid behandlingen av klagandens ansökningar var fundamentalt bristfälligt.

Vad gäller de skäl som låg till grund för kommissionens beslut

5.40 Även om ombudsmannen anser att det sätt på vilket kommissionen hanterade detta ärende ger upphov till de allvarligaste farhågorna, återstår det att undersöka om de skäl som kommissionen grundade sitt beslut av den 12 oktober 1993 på var giltiga. Ett positivt svar på denna fråga skulle naturligtvis inte påverka ombudsmannens kritik av kommissionens tillvägagångssätt, som redan har redovisats i ombudsmannens tidigare beslut och som har vidareutvecklats i förevarande fall. Det administrativa missförhållande som kommissionen har gjort sig skyldig till i förevarande fall skulle emellertid vara mindre bestående om åtminstone dess beslut var välgrundat i sak.

5.41 För att kunna pröva denna fråga måste det först fastställas på vilka grunder beslutet av den 12 oktober 1993 grundade sig, eftersom det uppenbarligen endast är dessa skäl som kan vara relevanta i detta sammanhang.

5.42 Som redan nämnts angav kommissionen i sin skrivelse av den 29 juli 1996 skälen till detta beslut. I denna skrivelse hänvisas till de kriterier som anges i punkterna 1.3, 1.4, 2.1, 2.6 och 2.7 i de allmänna villkoren. Förstainstansrätten konstaterade därefter dels att kommissionen inte klart kunde särskilja sökandens verksamhetsområden, finansieringskällor, utgifter, kompetens eller beslutsstrukturer från Welthilfe e.V.:s och IAI:s verksamhetsområden, dels att klagandens driftskostnader i Europa (till exempel kontor i Bryssel, centrum i Rosbach) överskred ett godtagbart förhållande i förhållande till de belopp som gynnade stödmottagarna.

5.43 I sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information hävdade kommissionen att kriteriet i punkt 1.3 i de allmänna villkoren måste läsas tillsammans med punkterna 1.1, 1.2, 1.4 och 3 i de allmänna villkoren. Enligt kommissionen kompletterar alla dessa bestämmelser varandra och sammanfaller med definitionen av ”autonomi”, vilket innebär att den icke-statliga organisationens huvudkontor måste vara det faktiska beslutscentrumet för alla samfinansierade projekt för att betraktas som oberoende.

5.44 Ombudsmannen anser att det är oroande att notera att kommissionen således också hänvisade till bestämmelser i de allmänna villkoren som inte citerades i skrivelsen av den 29 juli 1996 och att begreppet "självständighet", som enligt kommissionen utgör den centrala frågan i detta ärende, inte ens nämndes som sådant i nämnda skrivelse. Som nämnts ovan anges kravet på att en icke-statlig organisation måste vara självständig i punkt 1.1 i de allmänna villkoren, som inte nämndes i skrivelsen av den 29 juli 1996. I sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare upplysningar påpekade kommissionen att den i sin skrivelse av den 29 juli 1996 hade förklarat att den inte klart hade kunnat skilja klagandens verksamhetsområden, finansieringskällor, utgifter, kompetens eller beslutsstrukturer från IAI:s. Kommissionen ansåg därför att det var lämpligt att dra slutsatsen att den i sin skrivelse av den 29 juli 1996 uttryckligen hade hänvisat till avsaknaden av autonomi. Ombudsmannen kan inte instämma i denna uppfattning. I skrivelsen av den 29 juli 1996 hänvisas det visserligen inte "uttryckligen" till den påstådda bristen på autonomi. Enligt ombudsmannens uppfattning kräver god förvaltningssed att en institution anger skälen för sina åtgärder så exakt som möjligt. Ombudsmannen kan inte förstå varför kommissionen inte gjorde detta i detta fall, särskilt med tanke på att det hade gått nästan tre år sedan det relevanta beslutet fattades. Bristen på precision i skrivelsen av den 29 juli 1996 kan således knappast förklaras av kommissionens tidsbrist.

5.45 Ombudsmannen kommer dock att undersöka om kommissionens farhågor beträffande klagandens "självständighet", som kommissionen hänvisar till i sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information, gjorde det möjligt för ombudsmannen att avslå klagandens ansökningar. Dessutom kommer ombudsmannen att undersöka om kommissionens åsikt att klaganden inte uppfyllde punkterna 2.1, 2.6 och 2.7 i de allmänna villkoren var korrekt.

5.46 Det bör noteras att S. i sitt meddelande av den 15 juli 1996 ansåg att klaganden inte bara hade åsidosatt vissa bestämmelser i de allmänna villkoren, utan även bestämmelserna i budgetförordningen. Skrivelsen av den 29 juli 1996 hänvisar inte till budgetförordningen. Kommissionen förefaller inte heller senare ha hävdat att klaganden hade överträtt denna förordning. Ombudsmannen anser därför att det inte finns något behov av att ytterligare granska de relevanta kommentarerna i meddelandet av den 15 juli 1996. Det räcker att konstatera att nedanstående slutsatser beträffande kriterierna i de allmänna villkoren i tillämpliga delar är tillämpliga på de påstådda överträdelserna av budgetförordningen.

I meddelandet av den 15 juli 1996 hänvisas också till en påstådd överlappning av den klagandes vinstdrivande och icke-vinstdrivande verksamhet. S. har därutöver uppgett att klagandens ordförande även bedrev verksamhet som professor, konsult och affärsman. Kommissionen har aldrig lagt fram någon bevisning för att styrka dessa påståenden eller åtminstone för att förklara varför den hyste tvivel i detta avseende. Eftersom dessa frågor i vilket fall som helst inte nämndes i skrivelsen av den 29 juli 1996 anser ombudsmannen att de inte kunde ställas mot klaganden och därför inte behöver undersökas här.

5.47 Inom ramen för denna undersökning har kommissionen lagt fram ytterligare argument till stöd för sin uppfattning att klaganden inte var berättigad till stöd vid den tidpunkt då den antog sitt beslut av den 12 oktober 1993. Dessa nya argument kommer att behandlas innan de skäl som anges eller hänvisas till i skrivelsen av den 29 juli 1996 behandlas.

5.48 Slutligen anser ombudsmannen att det är nödvändigt att undersöka ett skäl som har en framträdande plats i meddelandet av den 15 juli 1996, men som inte ens nämns i skrivelsen av den 29 juli 1996.

Vad gäller kommissionens nya argument

5.49 Under denna undersökning hävdade kommissionen att den hade rätt att avslå klagandens ansökningar i) eftersom det rådde tvivel om huruvida klagandens huvudkontor i Tyskland hade varit det faktiska beslutscentrumet för alla samfinansieringsprojekt och ii) eftersom klaganden inte hade lämnat in årsrapporter för 1989 och 1990. Enligt klaganden hade kommissionen därför lagt till nya kriterier som inte hade nämnts tidigare.

5.50 När det gäller det första av dessa argument hävdade kommissionen i sitt yttrande att dess tvivel grundade sig på det faktum att klaganden hade sitt säte i Rosbach (Tyskland), medan dess ordförande föreföll vara bosatt i Bryssel. Detta argument föreföll grunda sig på punkt 1.3 i de allmänna villkoren, enligt vilken den icke-statliga organisationens huvudkontor måste vara det faktiska beslutscentrumet för alla samfinansierade projekt. I sina synpunkter hävdade klaganden att utarbetandet av ansökningar om medfinansiering inte omfattades av ordförandens behörighet. Enligt klaganden hade dessa ansökningar utarbetats av B., den person som ansvarar för ekonomi och administration vid klagandens säte i Rosbach. Klaganden tillade att kommissionen hade varit i direkt kontakt med B när det gäller frågor rörande dessa ansökningar, vilket framgår av skrivelser som kommissionen hade riktat till honom. Ansökningarna hade sedan skickats till klagandens kontor i Bryssel. Där hade de undertecknats av den klagandes ordförande och överlämnats till kommissionen. Enligt klaganden hade detta tillvägagångssätt använts av praktiska skäl, eftersom uppföljningen av dessa ansökningar, när det gäller PR-aspekter, ingick i ordförandens uppgifter. Klaganden hävdade att den därmed hade respekterat punkt 1.3 i de allmänna villkoren.

5.51 Ombudsmannen är inte övertygad av dessa förklaringar. Enligt tysk rätt företräds en förening av sin styrelse (19). Enligt ett utdrag ur det relevanta registret som tillhandahölls av kommissionen består klagandens styrelse (eller bestod vid den relevanta tidpunkten) av ordföranden och två suppleanter, som var och en kunde företräda klaganden på egen hand. I förevarande fall stod det klart att klaganden hade företrätts av sin ordförande, som förefaller vara baserad i Bryssel. Det faktum att det relevanta projektförslaget hade utarbetats vid klagandens huvudkontor i Tyskland saknar därför betydelse i detta sammanhang.

5.52 Eftersom det emellertid inte omedelbart stod klart vad syftet med regeln i punkt 1.3 i de allmänna villkoren var bad ombudsmannen kommissionen om förtydliganden i denna fråga. I sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information hävdade kommissionen att kriteriet i punkt 1.3 i de allmänna villkoren måste läsas tillsammans med punkterna 1.1, 1.2, 1.4 och 3 i de allmänna villkoren och gällde den icke-statliga organisationens självständighet (se redan punkt 5.43 ovan). Kommissionen angav att punkt 1.3 således innebar att den icke-statliga organisationen måste ha sitt huvudkontor i en av Europeiska unionens medlemsstater, vara etablerad där i enlighet med gällande lagstiftning och vara självständig när det gäller att fatta beslut om sina samfinansierade projekt. Den tillade att åtminstone före 1988 användes vissa icke-statliga organisationer med begränsade resurser för att vidarebefordra sina projekt till andra icke-statliga organisationer, som lämnade in dem för medfinansiering från gemenskapen. När de nödvändiga medlen hade erhållits återlämnades projekten till den icke-statliga huvudentreprenören, som genomförde dem utan att bidra ekonomiskt till dem, i enlighet med de allmänna villkoren. Enligt kommissionen var syftet med punkt 1.3 att undvika denna typ av situation. Kommissionen tillade att punkt 1.3 å andra sidan i hög grad var relaterad till punkt 3 i de allmänna villkoren, där det anges att ”en stödberättigad icke-statlig organisation som uppfyller ovanstående villkor, men som agerar på en icke-stödberättigad icke-statlig organisations vägnar och inte har något inflytande över genomförandet av projekten och inte bidrar till medfinansieringen av sådana projekt, inte kan erhålla medfinansiering”. Enligt kommissionen var en icke-statlig organisation inte stödberättigad när den hade sitt huvudkontor i en EU-medlemsstat men saknade beslutsbefogenheter, finansiell och organisatorisk autonomi och oberoende i förhållande till moderorganisationer med huvudkontor utanför EU som kontrollerade den.

5.53 Av dessa förklaringar framgår tydligt att kommissionen anser att punkt 1.3 i de allmänna villkoren syftar till att kräva att en icke-statlig organisation agerar självständigt, dvs. i eget intresse och utan att styras av andra organ. Om man läser punkt 1.3 med dessa förklaringar i åtanke är kravet på att den icke-statliga organisationens "huvudkontor skall vara ett effektivt beslutscentrum för alla samfinansierade projekt" helt logiskt. Ombudsmannen anser dock att det är uppenbart att enbart det faktum att beslut kan fattas på en icke-statlig organisations vägnar på en plats i EU som skiljer sig från huvudkontoret inte ger upphov till de farhågor som punkt 1.3 i de allmänna villkoren var avsedd att ta upp, förutsatt att den icke-statliga organisationen är självständig i ovannämnda mening. Om klaganden var självständig spelade det med andra ord ingen roll om dess beslut fattades vid dess huvudkontor i Tyskland eller vid dess ordförandes säte i Bryssel.

5.54 Ombudsmannen anser därför att kommissionens argument om att beslut på den klagandes vägnar skulle kunna fattas utanför dess huvudkontor inte kan förklara varför kommissionen ansåg att den klagande inte var berättigad till stöd. Det bör också noteras att detta argument inte framfördes i skrivelsen av den 29 juli 1996 och därför i alla händelser inte kunde göras gällande mot klaganden.

5.55 När det gäller kommissionens andra argument noterar ombudsmannen att det grundar sig på det faktum att klaganden endast lämnade in sin årsrapport för 1991 till kommissionen. Kommissionen påpekade att inga årsrapporter hade lämnats in för åren 1989 och 1990, trots att ordalydelsen i de tillämpliga allmänna villkoren var tydlig när det gällde behovet av att lämna in årsrapporter för de tre föregående åren. Klaganden bestred inte det faktum att de sökande hade varit skyldiga att lämna in årliga rapporter för de senaste tre åren. Den klagande betonade emellertid att företaget inte hade grundats förrän den 3 oktober 1990 och att det därför inte hade kunnat uppfylla detta krav. Klaganden erinrade om att den redan i sin skrivelse av den 14 juli 1992, som åtföljde den första ansökan, hade påpekat att det inte fanns några årsrapporter för 1989 och 1990. Sökanden tillade att kommissionen hade kännedom om dessa omständigheter, men att den aldrig hade begärt ytterligare upplysningar. Klaganden hävdade också att information om perioden före oktober 1990 under alla omständigheter inte skulle ha varit relevant för att kontrollera att klaganden uppfyllde de relevanta kriterierna.

5.56 Ombudsmannen anser att de förklaringar som lämnats av klaganden är rimliga. Sökanden har vidare påpekat att kommissionen inte har visat att det skulle ha funnits en regel enligt vilken ansökningar med nödvändighet måste avslås om sökanden inte har lämnat in årliga rapporter för de senaste tre åren. Om en sådan regel hade funnits skulle dessutom det faktum att kommissionen tog nästan 15 månader på sig att avslå klagandens första ansökan vara desto mer förvånande, med tanke på att detta beslut då kunde ha fattats utan att det behövdes ytterligare undersökningar.

5.57 Under alla omständigheter skall det beaktas att, såsom klaganden med rätta har påpekat, avsaknaden av årsrapporter för åren 1989 och 1990 inte nämns i skrivelsen av den 29 juli 1996 och därför under alla omständigheter inte kan göras gällande mot klaganden.

5.58 Innan jag övergår till de skäl för kommissionens beslut av den 12 oktober 1993 som anges (eller nämns) i skrivelsen av den 29 juli 1996, måste ytterligare två frågor behandlas.

5.59 I sitt yttrande ansåg kommissionen att det skulle ha varit tillräckligt om ett av de relevanta kriterierna inte hade uppfyllts. Ombudsmannen anser att denna uppfattning är uppenbart korrekt. För att kunna få medfinansiering från kommissionen måste en icke-statlig organisation uppfylla alla villkor för stödberättigande. Detta innebär att en icke-statlig organisation inte var stödberättigad om något av de relevanta kriterierna inte var uppfyllt. I sina kompletterande synpunkter hävdade klaganden gång på gång att kommissionen borde ha kontrollerat att den uppfyllde alla kriterier för stödberättigande. Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen dock att kommissionen skulle ha haft rätt att avstå från att granska alla kriterier om den hade konstaterat att minst ett kriterium inte hade uppfyllts.

5.60 Kommissionens skrivelse av den 29 juli 1996 tyder starkt på att endast en del av kriterierna faktiskt undersöktes av kommissionen, vilket klaganden framförde i sitt yttrande. Det är därför förvånande att kommissionen i sitt yttrande hävdade att den hade analyserat vart och ett av de kriterier som anges i de allmänna villkoren och dragit slutsatsen att klaganden inte hade uppfyllt något av dem. Ombudsmannen anser att detta uttalande är uppenbart ogrundat, utan att det är nödvändigt att lyfta fram alla aspekter som inte har undersökts av kommissionen. Det räcker att konstatera att det i punkt 1.2 i de allmänna villkoren föreskrivs att den berörda icke-statliga organisationen måste ha sitt huvudkontor i en av EU:s medlemsstater. Det framgår av de uppgifter som kommissionen själv har lagt fram (det vill säga utdraget ur det offentliga registret) att klagandens huvudkontor låg i Rosbach (Tyskland).

Vad gäller klagandens påstådda brist på självbestämmanderätt

5.61 Som redan nämnts ovan anser kommissionen att punkterna 1.1, 1.2, 1.3, 1.4 och 3 i de allmänna villkoren måste läsas tillsammans och kräver att en icke-statlig organisation måste vara självständig, dvs. att dess huvudkontor måste vara det faktiska beslutscentrumet för alla samfinansierade projekt och att den icke-statliga organisationen inte får ledas av andra organ. I sin skrivelse av den 29 juli 1996 angav kommissionen att dess tvivel beträffande klagandens självständighet berodde på att den inte klart kunde särskilja klagandens verksamhetsområden, finansieringskällor, utgifter, kompetens eller beslutsstrukturer från Welthilfe e.V.:s och IAI:s.

5.62 Klaganden ansåg att en sådan förvirring inte var möjlig av det enkla skälet att klaganden endast hade lämnat information om sig själv till kommissionen, men inte information om IAI eller Welthilfe e.V. Ombudsmannen anser att detta argument inte är övertygande. Om det fanns anledning för kommissionen att betvivla klagandens självständighet spelade det ingen roll om den relevanta informationen tillhandahölls av klaganden själv eller härrörde från andra källor.

5.63 Den väsentliga frågan är därför om kommissionens uppfattning att det var svårt att skilja mellan klaganden och de två andra icke-statliga organisationerna var korrekt.

5.64 När det gäller IAI verkar det som om klaganden inte bestrider att dess föregångare, Deutsches Missionszentrum e.V. (DMZ), hade nära förbindelser med IAI. Det framgår emellertid av de uppgifter som bifogades de ansökningar som klaganden ingav till kommissionen 1992 att viktiga förändringar ägde rum 1990, bland annat en översyn av bolagsordningen och registreringen av klaganden som en separat sammanslutning enligt tysk rätt. Klaganden har insisterat på att företaget var oberoende av IAI sedan den 3 oktober 1990. Det framgår således inte på vilken grund kommissionen kom fram till slutsatsen att den inte klart kunde skilja mellan IAI och klaganden. På grundval av den bevisning som lagts fram för honom anser ombudsmannen att det enda konkreta element som skulle kunna fastställa någon form av koppling mellan klaganden och IAI ligger i det faktum att klaganden år 1991, och enligt en rapport som upprättats av revisorer som agerade för klagandens räkning och som ingick i de ansökningar som skickades till kommissionen, deltog i IAI:s program för att sponsra barn. De förklaringar som lämnades i denna rapport om detta deltagande förefaller dock inte tyda på att det fanns skäl att anta att IAI och klaganden inte kunde särskiljas från varandra. I sitt meddelande av den 15 juli 1996 undrade S. om de privata donationer som klaganden mottagit huvudsakligen kom från Förenta staterna och om beslutsbefogenheten i fråga om projekt låg i IAI:s eller klagandens händer. Det är dock viktigt att dessa avsnitt tydligt markeras som frågor. I avsaknad av ytterligare uppgifter om denna fråga förefaller det således som om kommissionens farhågor när det gäller förhållandet mellan IAI och klaganden endast grundade sig på antaganden och misstankar. Det är riktigt, såsom kommissionen påpekade i sitt yttrande, att klaganden inte hade bevisat att den var oberoende av IAI. Med tanke på att kommissionen aldrig informerade klaganden om att den tvivlade på sin självständighet när det gäller dess förhållande till IAI kunde klaganden uppenbarligen inte veta att kommissionen ansåg att ytterligare bevisning var nödvändig i detta sammanhang.

5.65 Det bör vidare noteras att klaganden år 1990 hade registrerats som en förening enligt tysk rätt. Den post i det relevanta registret som kommissionen lämnade till ombudsmannen innehåller inga indikationer på att klaganden skulle kunna kontrolleras av IAI. Det bör även beaktas att sammanslutningar som önskar erhålla eller behålla status som välgörenhetsorganisation kontrolleras av skattemyndigheterna i Tyskland. Det framgår av de uppgifter som klaganden lämnade till kommissionen 1992 att de tyska skattemyndigheterna hade beslutat att kontrollera klagandens (eller närmare bestämt dess föregångare DMZ:s) verksamhet under åren 1981–1986, att skattemyndigheterna på grund av de brister som konstaterats vid detta tillfälle beslutade att denna icke-statliga organisation inte skulle betraktas som en välgörenhetsorganisation för åren fram till och med 1990, att bristerna därefter hade åtgärdats och att skattemyndigheterna därför hade godtagit att betrakta klaganden som en välgörenhetsinstitution 1991. Det är svårt att föreställa sig att de tyska myndigheterna skulle ha fattat ett sådant beslut om problemen med dess föregångares förhållande till IAI hade bestått.

5.66 Ombudsmannen noterar vidare att DZI, såsom klaganden med rätta påpekade, i en skrivelse av den 20 december 1990 hade informerat kommissionen om att klaganden tidigare verkade ha begränsat sig till att samla in pengar till IAI, att den tillgängliga informationen tydde på att denna situation inte längre existerade, att klaganden nu var en egen tysk sammanslutning som hade skilt sig från det tidigare administrativa rådet och styrelsen och att klaganden därför nu hade möjlighet att genomföra projekt på egen hand. Det är riktigt att DZI lade till ett varningens ord genom att ange att man kunde hoppas att klaganden skulle agera i enlighet med detta. Det står emellertid klart att kommissionen hade informerats om att klaganden hade skilts från IAI. Om kommissionen inte hade förfogat över uppgifter som visade att denna åtskillnad inte respekterades i praktiken, fanns det ingen anledning för kommissionen att anse att den inte kunde skilja mellan de två icke-statliga organisationerna.

5.67 Ombudsmannen kan naturligtvis inte utesluta att kommissionen förfogade över ytterligare uppgifter som låg till grund för dess misstankar om förhållandet mellan IAI och klaganden. Det bör dock noteras att inga sådana uppgifter angavs i kommissionens skrivelse av den 29 juli 1996. Det bör vidare noteras att inga sådana uppgifter någonsin identifierades i kommissionens inlagor till ombudsmannen. Det är riktigt att det i det meddelande som S. upprättade den 15 juli 1996 hänvisas till ytterligare en omständighet i detta sammanhang. S frågar sig, återigen i form av en fråga, om klaganden, om denne verkligen hade velat bli oberoende av IAI, inte skulle ha behövt byta direktör. Som S. noterade var dock Dr. K. fortfarande klagandens ordförande. Ombudsmannen konstaterar att han finner det ytterst svårt att förstå varför klaganden borde ha varit tvungen att byta direktör för att bli oberoende av IAI. Det finns inget som tyder på att Dr. K. också hade en ledande position i IAI. Med tanke på "kvaliteten" på detta övervägande i meddelandet av den 15 juli 1996 hyser ombudsmannen allvarliga tvivel om huruvida några ytterligare faktorer som kommissionen kan ha övervägt i detta sammanhang, utan att någonsin lämna ut dem till klaganden eller till sig själv, var av sådan art att de gav kommissionen anledning att hysa berättigade farhågor om förhållandet mellan klaganden och IAI.

5.68 Dessa tvivel förstärks av det faktum att kommissionen i sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information hävdade att bristen på årsrapporter för 1989 och 1990 "otvetydigt" visade att klaganden inte var självständig i förhållande till IAI. Detta argument kan inte godtas. Även om man över huvud taget var beredd att följa kommissionens logik, kunde avsaknaden av nämnda rapporter endast vara relevant för klagandens ställning i förhållande till IAI under åren 1989 och 1990. Det avgörande var emellertid om klaganden var oberoende av IAI vid den tidpunkt då ansökningarna lämnades in 1992 och när kommissionen fattade beslut om dessa ansökningar 1993.

5.69 Även om det antas att kommissionen med rätta kunde hysa tvivel om klagandens självständighet i förhållande till IAI, skulle den lätt ha kunnat klargöra frågan genom att vända sig till klaganden själv och be denne att klargöra situationen. Kommissionen utnyttjade dock inte denna möjlighet, vilket redan nämnts ovan.

5.70 I sin skrivelse av den 29 juli 1996 hävdade kommissionen vidare att klaganden inte hade uppfyllt punkt 1.4 i de allmänna villkoren, enligt vilken huvuddelen av de icke-statliga organisationernas finansiella resurser måste komma från EU. I detta sammanhang hävdade kommissionen att den inte tydligt kunde skilja mellan klagandens och IAI:s finansieringskällor. Klaganden har hävdat att den hade lämnat detaljerade räkenskaper tillsammans med sina ansökningar och att det framgick av dessa handlingar att klaganden mottog donationer uteslutande från europeiska källor. Efter att ha granskat de relevanta handlingarna är ombudsmannen inte övertygad om att de verkligen bevisade att huvuddelen av klagandens ekonomiska resurser var av EU-ursprung.

5.71 Ombudsmannen noterar dock att den klagande har betonat att den var registrerad i Tyskland och att den, eftersom den endast samlade in donationer i Tyskland, skulle ha behövt ett mirakel för att erhålla medel från länder utanför EU. Kommissionen har inte identifierat någon omständighet som skulle ha kunnat föranleda den att tvivla på att huvuddelen av klagandens ekonomiska resurser kom från EU. Det är riktigt att S. i sitt meddelande av den 15 juli 1996, återigen i form av en fråga, frågar sig om de donationer från privata källor som klaganden mottog huvudsakligen kom från Förenta staterna. Det finns emellertid inte något som tyder på vilken information (om någon) som gav upphov till denna fråga. Återigen kunde kommissionen lätt ha klargjort eventuella tvivel i detta avseende genom att vända sig till klaganden själv. Kommissionen utnyttjade dock inte denna möjlighet, vilket redan nämnts ovan. Det är riktigt, såsom kommissionen har gjort gällande, att klaganden aldrig på ett otvetydigt sätt hade visat att huvuddelen av dess ekonomiska resurser vid tidpunkten för ingivandet av dess ansökningar hade varit av europeiskt ursprung. Ombudsmannen kan dock inte undgå att notera att kommissionen aldrig hade informerat klaganden om att den hyste tvivel i detta avseende. Klaganden kunde därför inte veta att ytterligare information behövdes för att bevisa ursprunget till dess resurser.

5.72 Slutligen nämndes i kommissionens skrivelse av den 29 juli 1996 också att det var svårt att skilja klaganden från Welthilfe e.V. Klaganden bestrider inte att dess ordförande också är ordförande för denna andra icke-statliga organisation. Den har emellertid tillagt att tysk rätt inte förbjuder en person som handlar i en sådan dubbel egenskap. Såvitt ombudsmannen känner till är detta argument korrekt. Ombudsmannen anser dock att det faktum att klaganden och en annan icke-statlig organisation hade samma ordförande säkerligen gav kommissionen rätt att noggrant undersöka om det fanns ytterligare kopplingar mellan dessa icke-statliga organisationer som kunde ifrågasätta autonomin hos den icke-statliga organisation som hade begärt samfinansiering. Hänsyn bör dock tas till det faktum att klaganden och Welthilfe e.V. är separata sammanslutningar som är registrerade enligt tysk rätt och att de tyska skattemyndigheterna noggrant undersöker välgörenhetsorganisationernas beteende. I avsaknad av konkreta uppgifter förstår ombudsmannen därför inte vad som fick kommissionen att anse att den inte kunde skilja klagandens verksamhetsområden, finansieringskällor, utgifter, befogenheter eller beslutsstrukturer från Welthilfe e.V.:s verksamhetsområden, finansieringskällor, utgifter, befogenheter eller beslutsstrukturer från Welthilfe e.V. Återigen, och som nämnts ovan, kunde kommissionen lätt ha klargjort eventuella tvivel i detta avseende genom att vända sig till klaganden själv. Kommissionen utnyttjade dock inte denna möjlighet, vilket också redan nämnts ovan.

5.73 Under alla omständigheter erinrar ombudsmannen om att det i kommissionens beslut av den 12 oktober 1993 förklarades att klagandens ansökningar hade avslagits eftersom klaganden inte uppfyllde kriterierna för stödberättigande. Det är således uppenbart att ansökningarna avslogs inte på grund av att kommissionen endast hyste tvivel om huruvida klaganden var berättigad till stöd, utan på grund av att den ansåg att klaganden inte var berättigad till stöd. Kommissionen har emellertid inte visat att klaganden verkligen saknade den självständighet som enligt kommissionen krävs enligt punkterna 1.1, 1,2, 1.3, 1.4 och 3 i de allmänna villkoren.

När det gäller kriterierna i punkt 2 i de allmänna villkoren i allmänhet

5.74 I punkt 1 i de allmänna villkoren anges tydligt att en icke-statlig organisation måste uppfylla de villkor som anges där för att vara stödberättigad. Situationen är mycket mindre tydlig när det gäller de kriterier som anges i punkt 2 i de allmänna villkoren. Enligt den inledande meningen i den punkten ska ”följande faktorer beaktas” för att avgöra om en icke-statlig organisation är berättigad till medfinansiering. Med tanke på denna brist på precision bad ombudsmannen kommissionen att specificera de exakta normer som den tillämpade i detta sammanhang.

5.75 Kommissionen anförde i sin replik att en icke-statlig organisation som är berättigad till medfinansiering sammanfattningsvis innebär en bekräftelse av dess förmåga att mobilisera solidaritet och privata resurser inom EU för sin utvecklingsverksamhet, dess prioritering av utvecklingsbiståndet, dess erfarenhet och dess förmåga att stödja andra projekt som genomförs av partner, arten och omfattningen av dess förbindelser med liknande organisationer i både Europeiska gemenskapen och utvecklingsländerna samt en tillfredsställande administrativ förvaltningskapacitet. Kommissionen har lagt till ytterligare förtydliganden när det gäller de enskilda delar som anges i punkt 2 i de allmänna villkoren, vilka kommer att diskuteras nedan.

När det gäller förmågan att mobilisera solidaritet och privata resurser inom EU

5.76 När det gäller det kriterium som anges i punkt 2.1 i de allmänna villkoren, enligt vilket en icke-statlig organisations förmåga att mobilisera solidaritet och privata resurser inom EU för sin utvecklingsverksamhet i utvecklingsländer måste beaktas, noterar ombudsmannen att kommissionen i sin skrivelse av den 29 juli 1996 begränsade sig till att ange att den inte hade kunnat skilja klagandens finansieringskällor från IAI:s och Welthilfe e.V:s finansieringskällor. Innehållet i meddelandet av den 15 juli 1996 pekar i denna riktning. I så fall gäller ovanstående överväganden i tillämpliga delar.

5.77 Men om kommissionen verkligen skulle ha hyst tvivel om klagandens förmåga att mobilisera solidaritet och privata resurser för sitt arbete inom EU, skulle ombudsmannen ha svårt att se på vilka faktorer sådana tvivel kunde ha grundats. Det framgår av de handlingar som klaganden ingav till kommissionen tillsammans med sina ansökningar att dess föregångare, DMZ, hade samlat in 8,9 miljoner DM år 1989 och 8,6 miljoner DM år 1990 (20). Det framgår vidare av dessa handlingar att klaganden själv hade samlat in 7,6 miljoner DM år 1991 (21).

5.78 Mot bakgrund av ovanstående kan ombudsmannen inte se hur kommissionen skulle kunna dra slutsatsen att klaganden inte hade uppfyllt kriteriet i punkt 2.1 i de allmänna villkoren.

När det gäller klagandens förbindelser med andra icke-statliga organisationer

5.79 I punkt 2.6 i de allmänna villkoren anges att arten och omfattningen av en icke-statlig organisations förbindelser med andra icke-statliga organisationer både inom och utanför Europeiska gemenskapen måste beaktas vid bedömningen av om den är berättigad till medfinansiering.

5.80 Ombudsmannen noterar att kommissionen i sin skrivelse av den 29 juli 1996 hävdar att detta kriterium inte var uppfyllt, men förklarar inte varför kommissionen hade kommit fram till denna slutsats. Mot bakgrund av innehållet i meddelandet av den 15 juli 1996 framgår det emellertid att kommissionens uppfattning i hög grad påverkades av de uppgifter om klaganden som den hade fått från DZI, Arbeiterwohlfahrt och BENGO.

5.81 Klaganden ansåg att kommissionen hade ändrat det kriterium som anges i punkt 2.6 i de allmänna villkoren, eftersom de senare avsåg förbindelser med andra icke-statliga organisationer och inte förbindelser med sammanslutningar av icke-statliga organisationer. Ombudsmannen anser att detta argument inte är övertygande. Med tanke på att sammanslutningar av icke-statliga organisationer, som namnet antyder, är grupper av icke-statliga organisationer, anser ombudsmannen att kommissionen hade rätt att beakta klagandens förhållande till sådana sammanslutningar.

5.82 Den klagande har emellertid också hävdat att kommissionen ignorerade dess förbindelser med icke-statliga organisationer i utvecklingsländer. Denna förebråelse verkar vara mer relevant. Varken meddelandet av den 15 juli 1996 eller skrivelsen av den 29 juli 1996 hänvisar till denna aspekt av kriteriet i punkt 2.6 i de allmänna villkoren. Med tanke på dess uppenbara relevans för frågan om huruvida en icke-statlig organisation kan anses vara stödberättigad, finner ombudsmannen det svårt att förstå varför denna fråga inte verkar ha beaktats av kommissionen.

5.83 När det gäller klagandens förhållande till DZI, Arbeiterwohlfahrt och BENGO hävdade klaganden att kommissionen inte hade kontaktat de berörda sammanslutningarna och att den åtminstone borde ha vänt sig till andra sammanslutningar, nämligen Deutscher Spendenrat. Ombudsmannen anser att klagandens första argument verkar grunda sig på den information som klaganden senare hade fått från Arbeiterwohlfahrt och BENGO och enligt vilken den person som hade varit i kontakt med kommissionen hade agerat i sin privata egenskap (Arbeiterwohlfahrt) eller att ingen information om klaganden faktiskt hade lämnats (BENGO). Som tidigare nämnts är detta argument inte övertygande. När det gäller Deutscher Spendenrat påpekade klaganden själv att företaget anslöt sig till detta organ först 1996. Kommissionen kunde således uppenbarligen inte ta hänsyn till denna omständighet när den fattade beslut om klagandens ansökningar år 1993.

5.84 I sitt yttrande hävdade kommissionen att den genom sin undersökning hade fått kännedom om att klaganden inte ingick i några relevanta icke-statliga organisationer på området. Detta uttalande gav intrycket att kommissionen hade betraktat medlemskap i vissa icke-statliga organisationer eller sammanslutningar av icke-statliga organisationer som ett villkor för stödberättigande. Ombudsmannen bad därför kommissionen att förklara på vilka grunder ett sådant krav (om det fanns) skulle kunna göras. I sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information på denna punkt förklarade kommissionen att medlemskap i vissa icke-statliga organisationer inte var ett villkor för stödberättigande. Punkt 2.6 i de allmänna villkoren innebar inte att den icke-statliga organisationen var skyldig att vara medlem i en organisation eller ett nätverk/kollektiv av organisationer. Kommissionen tillade dock att ett sådant medlemskap var ett användbart sätt att förse kommissionen med information både om den icke-statliga organisationens profil och verksamhetsområde för specialisering och om förekomsten av kopplingar till andra icke-statliga organisationer. Andra organisationers erkännande av en icke-statlig organisation skulle kunna vara betryggande för kommissionen när den inte hade tidigare kunskaper om en sökande.

5.85 Ombudsmannen håller med om att det faktum att en icke-statlig organisation ingår i en etablerad sammanslutning av icke-statliga organisationer kan försäkra kommissionen om dess tillförlitlighet. Ombudsmannen anser dock att omständigheterna i detta ärende visar att kommissionen fäste större vikt vid klagandens förhållande till de relevanta organen än vad dess ovannämnda förklaringar antyder.

5.86 Vad särskilt gäller DZI påpekades det i meddelandet av den 15 juli 1996 att DZI hade vägrat att tillåta klaganden att använda dess etikett. Innehållet i detta meddelande ger viss tilltro till klagandens åsikt att kommissionen antog att dess stödberättigande inte kunde antas i avsaknad av en positiv hänvisning från DZI. Såsom klaganden med rätta har påpekat föreskrevs emellertid inte något sådant villkor i de allmänna villkoren, vilket för övrigt inte nämndes i skrivelsen av den 29 juli 1996.

5.87 Ombudsmannen godtar att det inte finns några avgörande bevis för att kommissionen verkligen ansåg att DZI:s negativa åsikter innebar att det inte var möjligt att betrakta klaganden som berättigad till medfinansiering från gemenskapen. Situationen är dock enklare när det gäller Arbeiterwohlfahrt (den tyska plattformen för icke-statliga organisationer). I sitt meddelande av den 15 juli 1996 uppgav S. att det faktum att klaganden hade avvisats av Arbeiterwohlfahrt inte kunde ignoreras av EU mot bakgrund av punkt 2.6 i de allmänna villkoren. Detta bekräftar att kommissionen inte bara betraktade de berörda organen som användbara informationskällor om klaganden, utan att den fäste stor vikt vid deras inställning till klaganden.

5.88 Slutligen, och som redan nämnts ovan, anser kommissionen i meddelandet av den 15 juli 1996 att de negativa synpunkter som uttrycktes av BENGO:s ordförande utgjorde en "expertsynpunkt" som gjorde det möjligt för kommissionen att dra slutsatsen att klaganden inte uppfyllde vissa kriterier för stödberättigande. Detta bekräftar att kommissionen fäste oproportionerligt stor vikt vid dessa icke-statliga organisationers eller sammanslutningar av icke-statliga organisationers synpunkter.

5.89 Ombudsmannen kan därför inte se hur punkt 2.6 i de allmänna villkoren skulle kunna göra det möjligt för kommissionen att anse att klaganden inte är berättigad till stöd. Återigen måste det betonas att om kommissionen hyste några tvivel om efterlevnaden av detta kriterium, skulle den lätt ha kunnat klargöra de berörda frågorna genom att vända sig till klaganden. Kommissionen utnyttjade dock inte denna möjlighet, vilket redan nämnts ovan.

Vad gäller den påstådda bristen på administrativ förvaltningskapacitet

5.90 Kommissionen hävdade också att klaganden inte uppfyllde punkt 2.7 i de allmänna villkoren, eftersom den inte hade den nödvändiga administrativa förvaltningskapaciteten. I detta sammanhang hänvisade kommissionen till klagandens driftskostnader, som enligt kommissionen var onormalt höga. Detta förefaller i själva verket vara det mest konkreta argument som användes i skrivelsen av den 29 juli 1996.

5.91 Ombudsmannen anser att det är lämpligt att påminna om att det i punkt 2.7 i de allmänna villkoren också föreskrivs att man i förekommande fall bör beakta en icke-statlig organisations tidigare resultat när det gäller att uppfylla sina skyldigheter enligt tidigare samfinansieringsavtal med kommissionen. Som redan nämnts (i punkterna 5.13–5.15) har kommissionen inte uppmärksammat denna fråga.

5.92 När det gäller kommissionens kritik hävdade klaganden att driftskostnaderna inte nämndes i punkt 2.7 i de allmänna villkoren. Även om detta är sant anser ombudsmannen att det är uppenbart att driftskostnaderna för en icke-statlig organisation måste beaktas vid granskningen av dess administrativa förvaltningskapacitet.

5.93 Såvitt ombudsmannen kan se grundade sig kommissionens farhågor i detta avseende på de siffror som klaganden själv hade lämnat och på information från de organ som den hade vänt sig till. De relevanta uppgifterna kommer att granskas nedan.

5.94 I sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information uppgav kommissionen att man vid den tekniska utvärdering av projektet som skulle genomföras i Zimbabwe hade konstaterat att kostnaderna för löner, löpande kostnader och administration uppgick till cirka 40 % av projektbudgeten. En procentsats som tycktes vara för hög. I detta sammanhang hänvisade kommissionen till en not som den hade mottagit från sin delegation i Zimbabwe den 10 maj 1993. De faktorer som kommissionen hänvisar till rör dock det berörda projektets förtjänster. Det finns inget som tyder på att kommissionen betraktade dem som avgörande när den undersökte klagandens behörighet i allmänhet. Det förefaller betecknande att dessa kostnader inte nämns i meddelandet av den 15 juli 1996. Siffrorna för projektet i Zimbabwe behöver därför inte granskas ytterligare.

5.95 I kommissionens meddelande av den 15 juli 1996 hänvisas till driftskostnader som uppgår till 37,7 % av den klagandes totala intäkter. Denna siffra nämns även i skrivelsen från Arbeiterwohlfahrt av den 8 juni 1993 som bifogas denna skrivelse. Även om klaganden har uttryckt tvivel i detta avseende anser ombudsmannen att denna siffra kan härledas från de uppgifter som klaganden lämnat med sina ansökningar. Enligt den rapport från den klagandes revisorer för år 1991 som bifogades dessa ansökningar uppgick de administrativa kostnaderna under detta år till 1,328 miljoner DM. Kostnaderna för att få donationer uppgick till 1,330 miljoner mark. Dessa siffror anges också i en skrivelse av den 21 maj 2004, i vilken KPMG (klagandens revisorer vid den tidpunkten) angav de relevanta siffrorna för åren 1991–2001. Enligt KPMG:s beräkningar utgjorde summan av dessa kostnader 35 % av klagandens totala inkomst (18 % av kostnaderna för donationer och 17 % av de allmänna administrativa kostnaderna).

5.96 I sitt klagomål och i sina ytterligare synpunkter har klaganden fokuserat på procentandelen administrativa kostnader. Ombudsmannen anser dock att det är uppenbart att man för att kontrollera en icke-statlig organisations administrativa kapacitet måste ta hänsyn till alla utgifter som inte direkt gynnar mottagarna av det stöd som den icke-statliga organisationen ska tillhandahålla. Det råder således inget tvivel om att kostnaderna för att upphandla donationer måste läggas till de administrativa kostnaderna för att en användbar slutsats ska kunna dras. När allt kommer omkring sänker alla pengar som spenderas på att få donationer (till exempel genom utskrift och publicering av överklaganden för bidrag) det slutliga beloppet som kan spenderas på projekt.

5.97 De procentsatser som anges i meddelandet av den 15 juli 1996 och i Arbeiterwohlfahrts skrivelse av den 8 juni 1993 skiljer sig något från dem som anges i KPMG:s ovannämnda skrivelse. Vid en undersökning visar det sig att Arbeiterwohlfahrts skrivelse tillför klaganden ytterligare 0,3 miljoner DM i kostnader. I den rapport från den klagandes revisorer för år 1991 som bifogades ansökningarna ingår visserligen vissa ytterligare kostnader i de belopp som använts till projekt. När det gäller beviljat finansiellt stöd nämns i rapporten subsidiära kostnader i samband med projekt ("Projektnebenkosten") på cirka 221 000 DM. När det gäller stöd in natura anges fraktkostnader på cirka 81 000 DM. Det förefaller därför som om den siffra på 37,7 % som kommissionen har använt är realistisk.

5.98 Även om inga jämförande siffror för andra icke-statliga organisationer har lämnats in i detta sammanhang, anser ombudsmannen att denna procentandel verkligen verkar vara ganska hög. I sin skrivelse av den 8 juni 1993 hävdade Arbeiterwohlfahrt att en sådan procentsats ansågs vara "unseriös" i Tyskland, vilket förmodligen innebar att en sådan procentsats inte ansågs godtagbar i Tyskland. Av meddelandet av den 15 juli 1996 framgår att kommissionen ansåg att denna bedömning omedelbart var relevant för dess egen bedömning av klagandens stödberättigande enligt de allmänna villkoren. Denna slutsats var felaktig, eftersom det senare stod klart att varken de tyska skattemyndigheterna eller åklagaren invände mot de kostnader som klaganden hade deklarerat. De tyska myndigheternas beslut fattades visserligen först efter kommissionens beslut av den 12 oktober 1993 och kunde således inte beaktas av kommissionen. Kommissionen har emellertid inte förklarat på vilka grunder den hade rätt att anse att även Arbeiterwohlfahrts synpunkter på Tyskland var avgörande för dess egen bedömning.

5.99 Det bör vidare noteras att kommissionen verkar ha varit särskilt oroad över klagandens administrativa kostnader. I skrivelsen av den 29 juli 1996 anges att driftskostnaderna i Europa (t.ex. kontor i Bryssel, centrum i Rosbach) översteg ett godtagbart förhållande i förhållande till de belopp som stödmottagarna erhöll. I sitt meddelande av den 15 juli 1996 fokuserade S. särskilt på kostnaderna för kontoret i Bryssel.

5.100 När det gäller kostnaderna för kontoret i Bryssel ställs i meddelandet av den 15 juli 1996 frågan om de var lämpliga för en icke-statlig organisation som i början av 1990-talet endast hade en budget på cirka 1,5 miljoner euro för verksamhet i utvecklingsländer (utanför Östeuropa). Den klagande har inte lämnat några särskilda kommentarer om de faktorer som S. nämnde i detta sammanhang (särskilt när det gäller ordförandens lön). Ombudsmannen noterar dock att klagandens huvudsakliga verksamhet vid den tidpunkt som kommentarerna avser verkar ha varit att ge stöd till Östeuropa. Eftersom det totala stödbelopp som ombudsmannen beviljade år 1991 översteg 5 miljoner tyska mark (eller 2,5 miljoner euro), kan ombudsmannen inte låta bli att tro att meddelandet av den 15 juli 1996 inte gav en objektiv bild av den verkliga situationen genom att utesluta stödet till Östeuropa.

5.101 När det gäller kontoret i Tyskland har den klagande förklarat att de höga kostnaderna under 1991 berodde på objektiva skäl, dvs. behovet av att flytta till nya lokaler. Klaganden betonade att dess driftskostnader var mycket lägre under de följande åren, med början 1992 då andelen administrativa kostnader hade sjunkit till 11 %.

5.102 Ombudsmannen noterar att kommissionen inte har bestridit klagandens förklaringar, som för övrigt bekräftas av de handlingar som klaganden lämnat till honom. Han noterar vidare att kommissionen inte har påstått att dess slutsats att klaganden hade ådragit sig oproportionerliga kostnader också skulle gälla om siffrorna för 1992 beaktades. Klaganden har hävdat att kommissionen borde ha använt dessa siffror i stället för siffrorna för 1991.

5.103 I sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare upplysningar hävdade kommissionen att om den hade grundat sig på siffrorna för 1992 skulle detta ha stridit mot principen om likabehandling av sökande, eftersom de balansräkningar som vid den tidpunkten tillhandahölls av samtliga sökande var de för åren 1989, 1990 och 1991. Ombudsmannen kan inte förstå denna ståndpunkt. Kommissionen har inte identifierat någon regel som skulle ha hindrat den från att beakta ytterligare information för att bedöma klagandens stödberättigande. Det bör erinras om att kommissionen själv uppgav att den hade känt sig tvungen att inleda en undersökning med hänsyn till att den ansåg att de uppgifter som klaganden hade lämnat tillsammans med sina ansökningar inte var tillräckliga. Om kommissionen ansåg sig kunna begära och använda information från DZI, Arbeiterwohlfahrt och BENGO och använda den till den klagandes nackdel, är det svårt att se varför ytterligare information som lämnats av den klagande inte också bör beaktas. Dessutom är det lämpligt att erinra om att kommissionens beslut antogs den 12 oktober 1993, det vill säga nästan exakt ett år efter det att den första ansökan hade lämnats in. Slutligen bör det beaktas att ansökningar om samfinansiering kan lämnas in när som helst fram till år 2000 (22).

5.104 Det är uppenbart att kommissionen inte kunde beakta de lägre siffrorna för 1992 förrän den hade fått kännedom om dem. I meddelandet av den 15 juli 1996 anges emellertid att den klagandes ordförande hade medgett att de administrativa kostnaderna hade varit orimliga, men att denna situation endast hade varit tillfällig. Ombudsmannen drar därför slutsatsen att kommissionen kände till siffrorna för 1992 när den antog sitt beslut av den 12 oktober 1993. Kommissionen förefaller inte heller ha förnekat att så verkligen var fallet.

5.105 Slutligen uppgav kommissionen i sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information att den hyste tvivel om klagandens stödberättigande på grund av klagandens höga administrativa kostnader. Som redan nämnts vid flera tillfällen kunde kommissionen lätt ha klargjort dessa tvivel genom att vända sig till klaganden. Kommissionen utnyttjade dock inte denna möjlighet.

Vad gäller det påstådda bedrägeriet avseende DZI-märket

5.106 I sitt meddelande av den 15 juli 1996 nämnde S sju punkter på grundval av vilka kommissionen hade avslagit klagandens ansökningar. Den första av dessa punkter rörde det faktum att klaganden längst ned i brevhuvudet hade angett att DZI rekommenderade donationer till DZI. S. påpekade att han hade kontaktat DZI, som hade informerat honom om att någon sådan rekommendation aldrig hade utfärdats. Enligt meddelandet av den 15 juli 1996 hade klaganden således uppenbarligen handlat i ond tro och försökt vilseleda vad gäller den icke-statliga organisationens art och kvalitet. I meddelandet betonades att detta var mycket allvarligt och inte bara oförenligt med de etiska principerna för utvecklingsbistånd utan även med punkt 2.7 i de allmänna villkoren och vissa bestämmelser i budgetförordningen. Frågan tas återigen upp i punkt 7 i förteckningen över skälen till att avslå klagandens ansökningar. Både innehållet och strukturen i meddelandet tyder tydligt på att ovannämnda fråga var en mycket viktig, om inte den viktigaste, faktorn för kommissionens bedömning. Det relevanta meddelandet upprättades av S., den tjänsteman som hade handlagt ärendet. Det kan således antas att det konto som anges däri var korrekt.

5.107 Det är därför förvånande att denna aspekt av ärendet inte nämns i skrivelsen av den 29 juli 1996, som syftar till att förse klaganden med skälen till kommissionens beslut av den 12 oktober 1993. Den relevanta frågan tycks ha nämnts för första gången först i kommissionens inlagor till ombudsmannen i samband med de första undersökningarna rörande klaganden.

5.108 Eftersom detta skäl inte nämndes i skrivelsen av den 29 juli 1996 anser ombudsmannen att kommissionen inte har rätt att hävda det gentemot klaganden. Faktum kvarstår dock att kommissionen senare införde denna aspekt i samband med ombudsmannens undersökningar. Det förefaller vidare som om kommissionen inte fullt ut förstod ombudsmannens ståndpunkt i denna fråga. Det förefaller därför mycket lämpligt att undersöka frågan för att lösa den en gång för alla.

5.109 Det bör inledningsvis påpekas att det språkbruk som används i meddelandet av den 15 juli 1996 tyder på att kommissionen ansåg klaganden skyldig till bedrägeri. Det måste därför undersökas om denna anklagelse är eller skulle vara berättigad.

5.110 I sitt yttrande uppgav kommissionen att den hade kontaktat DZI för att ta reda på om DZI hade godkänt införandet av DZI-märkningen i klagandens skrivelse och fått veta att klaganden inte hade fått tillstånd att använda DZI-märkningen i sina skrivelser.

5.111 Ombudsmannen anser att det först och främst är nödvändigt att fastställa relevanta fakta. Det verkar som om DZI utfärdar en märkning som kan användas av organisationer som rekommenderas av DZI. Det framgår inte av den bevisning som lämnats till ombudsmannen att klaganden använde detta märke. I stället hade klaganden uppgett, längst ned i brevhuvudet, att DZI rekommenderade donationer till DZI. Det är således inte korrekt att anta, såsom kommissionen tycks ha gjort, att klaganden använde DZI-märket. Ombudsmannen utgår emellertid från att kommissionens hänvisning till detta beror på en smärre felaktighet. Han noterar att klagandens beteende beskrivs korrekt (när det gäller rena fakta) i meddelandet av den 15 juli 1996.

5.112 Ombudsmannen noterar att klaganden inte har lagt fram någon bevisning som visar att DZI bemyndigade klaganden att göra det relevanta uttalandet på brevpapperet. Det är riktigt att klaganden har lagt fram kopior av vissa skrivelser från DZI till företag i Tyskland där klaganden har uttryckt positiva åsikter. Den klagande tycks lägga särskild vikt vid en skrivelse av den 29 juli 1993 i vilken DZI informerar adressaten om att den "överväger att kunna rekommendera" den klagande (23). Ombudsmannen är dock inte övertygad av dessa argument. Vad beträffar skrivelsen av den 29 juli 1993 skall det påpekas att den avfattades flera månader efter det att klaganden hade använt den relevanta frasen i skrivelserna av den 10 och den 26 mars 1993. Klaganden har inte heller visat att det faktum att DZI hade uttryckt positiva åsikter om klaganden i vissa av sina skrivelser skulle ha gett klaganden rätt att lägga till ett uttalande i brevhuvudet enligt vilket det rekommenderades av DZI. I en skrivelse till klaganden av den 2 september 1993 förklarade DZI att den motsatte sig sådana hänvisningar, såvida inte den berörda icke-statliga organisationen hade tilldelats DZI-märket. När det gäller klaganden noterade DZI att den hade besvarat förfrågningar genom att säga att den ansåg att dess arbete i princip var värt att stödja, men att klagandens begäran om att tilldelas DZI-märket fortfarande inte hade avgjorts. DZI bad därför klaganden att ta bort det relevanta uttalandet från brevhuvudet. Denna ståndpunkt bekräftades i ytterligare en skrivelse från DZI av den 16 september 1993. Ombudsmannen anser att denna ståndpunkt är tydlig och konsekvent.

5.113 Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att klaganden gjorde ett misstag när han tog med den komprometterade hänvisningen till brevhuvudet utan att ha fått DZI:s tillstånd att göra detta. Det var av denna anledning som ombudsmannen inledningsvis, inom ramen för sin undersökning av klagomål 1613/2000/GG, ansåg att kommissionens anklagelser mot klaganden i denna fråga inte var ogrundade.

5.114 Ombudsmannen ändrade dock, som tidigare nämnts, denna uppfattning i sitt slutliga beslut i detta ärende. Mot bakgrund av de positiva åsikter som DZI hade uttryckt om klaganden vid den tidpunkten anser ombudsmannen i själva verket att klagandens beteende, även om det var felaktigt, i viss mån var förståeligt. Det bör också noteras att DZI i sin skrivelse till kommissionen av den 1 september 1993 klargjorde att den inte hade rekommenderat klaganden, men också påpekade att den i de fall undersökningar riktades till den informerade avsändarna om att den ansåg att klagandens arbete i princip var förnuftigt och att det antogs att klaganden efter en inledande period skulle arbeta med lämpliga kostnader. Denna skrivelse innehåller inte heller något som tyder på att DZI ansåg att klagandens beteende var särskilt allvarligt eller oetiskt.

5.115 Under dessa omständigheter anser ombudsmannen att kommissionen klart överdrev när den i sitt meddelande av den 15 juli 1996 ansåg att klaganden hade gjort sig skyldig till bedrägeri.

5.116 I vilket fall som helst, och som redan påpekats i ombudsmannens beslut i klagomål 1613/2000/GG, hade kommissionen inte gett den klagande möjlighet att försvara sig mot denna allvarliga anklagelse innan den antog sitt beslut av den 12 oktober 1993. Ombudsmannen anser att det är värt att notera att den berörda avdelningen, som ansåg att klaganden hade gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse av sina skyldigheter i ärendet, själv underlät att uppfylla den grundläggande skyldigheten att höra klaganden innan den avslog dess ansökningar (bland annat) på denna grund.

Slutsats

5.117 Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att kommissionens beslut av den 12 oktober 1993 inte var välgrundat och därmed felaktigt. Detta utgör ett administrativt missförhållande.

6 Påståendet att överlämnandet av uppgifter om besluten av den 12 oktober 1993 till DZI utgjorde ett förtroendebrott

6.1 Klaganden hävdade att det faktum att kommissionen hade vidarebefordrat information om sina beslut att avslå ansökningarna till DZI utgjorde ett förtroendebrott. Kommissionen klargjorde därefter att detta påstående avsåg det beslut som antogs 1993.

6.2 Kommissionen avvisade detta påstående. Företaget hävdade att dess kriterier för stödberättigande å ena sidan hade varit offentliga och att dess beslut om klagandens ansökningar å andra sidan hade fattats i full överensstämmelse med dessa kriterier, och att påståendet om förtroendebrott knappast kunde upprätthållas. Kommissionen hävdade att med tanke på alla omständigheter hade utlämnandet av det faktum att klaganden inte hade ansetts vara berättigad inte tillfört någon ny information till DZI. Kommissionen beklagade dock att denna institution hade använt denna information på det sätt som den gjorde.

6.3 I sina synpunkter vidhöll klaganden sitt påstående. Förstainstansrätten ansåg att kommissionens beslut av den 12 oktober 1993 var konfidentiellt.

6.4 Ombudsmannen noterar att kommissionen inte har hänvisat till något särskilt skäl som skulle ha gett den rätt att informera tredje part om resultatet av sin bedömning av klagandens ansökningar. Kommissionen verkade bara hävda att utlämnandet av beslutet inte tillförde något som skulle ha varit nytt för DZI. Eftersom beslutet av den 12 oktober 1993 avslutade en undersökning som utförts av kommissionen, var det emellertid uppenbart att DZI inte kunde få kännedom om resultatet av denna undersökning innan kommissionen underrättade DZI om detta. I avsaknad av giltiga skäl som kunde ha motiverat ombudsmannens uppträdande, drar ombudsmannen slutsatsen att utlämnandet av beslutet av den 12 oktober 1993 till DZI utgjorde ett administrativt missförhållande från kommissionens sida.

7 Påståendet att kommissionens tillvägagångssätt hade lett till allvarlig skada för klagandens anseende

7.1 Klaganden hävdade att kommissionen hade skadat dess anseende genom att göra det felaktiga uttalandet att den (klaganden) inte var kvalificerad att vara medfinansiär.

7.2 Kommissionen ansåg att de påståenden som framförts av klaganden i detta sammanhang till stor del grundades på antaganden och inte styrktes för att bevisa något orsakssamband mellan kommissionens åtgärder och den påstådda skadan på klagandens anseende. I sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information tillade kommissionen att dess vägran att finansiera de två projekten inte gav uttryck för någon negativ åsikt om klagandens arbete.

7.3 Ombudsmannen anser att beslutet av den 12 oktober 1993 inskränkte sig till statsmännen att klaganden inte uppfyllde kommissionens kriterier för medfinansiering. Även om ett sådant konstaterande förvisso är obehagligt för en icke-statlig organisation, oavsett om det är motiverat eller inte, kan ombudsmannen inte se att det skulle kunna utgöra en handling som allvarligt skadar klagandens anseende. Det är riktigt att DZI tycks ha grundat sig på detta beslut i de uppgifter som den lämnade till åklagarmyndigheten i Tyskland, vilket ledde till den förundersökning som avslutades den 30 april 1996. Även om det antas att DZI:s beteende orsakade allvarlig skada för klagandens anseende anser ombudsmannen att det inte har fastställts att kommissionen skulle kunna hållas ansvarig för detta beteende. Inga administrativa missförhållanden kan därför konstateras när det gäller detta påstående.

8 När det gäller andra frågor som rör kommissionens handläggning av klagandens ansökningar

8.1 Som tidigare meddelats finns det ett antal ytterligare frågor som inte är direkt relaterade till den klagandes påståenden men som ändå behöver diskuteras.

När det gäller den eventuella avsaknaden av ytterligare ansökningar från klaganden

8.2 I sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information hävdade kommissionen att den, genom att uppmana klaganden att lämna in en ny ansökan inom ramen för den nya förslagsinfordran, underförstått hade medgett att situationen kunde ha förändrats avsevärt och därmed visat god tro. Kommissionen tillade att klaganden dock inte hade lämnat in några nya ansökningar om medfinansiering.

8.3 I sina kompletterande synpunkter hävdade klaganden att kommissionens påstående att den inte hade lämnat in några ytterligare ansökningar var en lögn. Enligt klaganden hade ytterligare tre ansökningar lämnats in till kommissionen och avslagits av kommissionen 1999/2000.

8.4 Ombudsmannen anser att det faktum att klaganden kan eller inte kan ha lämnat in ytterligare ansökningar efter det att kommissionen hade uppmanat den att göra detta saknar betydelse för prövningen av detta ärende, som rör det beslut som antogs den 12 oktober 1993. Ombudsmannen anser dock att det är lämpligt att påpeka att klaganden väckte talan mot kommissionen på grund av sitt beslut av den 16 oktober 2001 om avslag på ytterligare två ansökningar från klaganden. Domstolen ogiltigförklarade kommissionens beslut med motiveringen att kommissionen hade underlåtit att på nytt undersöka om klaganden var berättigad till stöd trots att nya bevis hade lagts fram för den. Ombudsmannen anser att det, med tanke på kommissionens inställning i det fallet, skulle vara förståeligt om klaganden (om det verkligen fanns en sådan) var ovillig att lämna in ytterligare ansökningar om medfinansiering till kommissionen.

När det gäller klagandens ytterligare anklagelser mot kommissionen

8.5 Under denna undersökning har klaganden framfört ytterligare anklagelser mot kommissionen. Klaganden hävdade särskilt att kommissionen hade ljugit vid flera tillfällen, deltagit i en diskriminerande kampanj och en samordnad ansträngning för att förtala den och avsiktligt förfalskat kriterierna för stödberättigande.

8.6 Kommissionen avvisade dessa påståenden.

8.7 Ombudsmannen noterar att hans granskning av de fakta som ligger till grund för klagandens tvist med kommissionen, både inom ramen för denna undersökning och inom ramen för hans tidigare undersökningar, har visat att kommissionens hantering av klagandens ansökningar om medfinansiering gav upphov till ett antal allvarliga administrativa missförhållanden. För att försöka åtgärda dessa allvarliga brister kommer ombudsmannen att lägga fram ett förslag till rekommendation. I sina synpunkter betonade klaganden att dess enda syfte var att återställa dess goda anseende. Ombudsmannen litar på att han genom att lägga fram detta förslag till rekommendation har gjort allt han kunnat för att hjälpa klaganden att uppnå detta mål.

8.8 Under dessa omständigheter anser ombudsmannen att det inte finns något behov av ytterligare undersökningar när det gäller klagandens ytterligare anklagelser. Med tanke på att dessa ytterligare anklagelser inte ingick i de påståenden som ombudsmannen hade bett kommissionen att kommentera, skulle det i vilket fall som helst ytterligare försena en undersökning som redan har pågått i över tre år och gett upphov till en extraordinär mängd korrespondens.

8.9 Ombudsmannen anser att samma slutsatser gäller i än högre grad när det gäller klagandens påstående att kommissionen avsiktligt och systematiskt hade vilselett honom, vilselett honom och ljugit för honom.

8.10 I sina kompletterande synpunkter anklagade klaganden ombudsmannen för att i stor utsträckning ha underlåtit att beakta kopplingarna mellan GD VIII, ECHO och Byrån för samarbete EuropeAid. Det förefaller som om klaganden anser att dessa avdelningar inom kommissionen har samarbetat i syfte att utesluta klaganden från att få kontrakt med kommissionen. Ombudsmannen anser att det är lämpligt att påminna om att ECHO:s beteende faktiskt har fått ombudsmannen att i en annan undersökning dra slutsatsen att detta generaldirektorat svartlistade klaganden och därmed begick ett allvarligt administrativt missförhållande. Ett förslag till rekommendation har lagts fram för kommissionen i denna fråga (24). Ombudsmannen anser dock att han inte har fått tillräckliga uppgifter för att bevisa att det verkligen förekom en olaglig samverkan mellan GD VIII, ECHO och Byrån för samarbete EuropeAid. Det är därför inte nödvändigt att gå vidare med denna fråga i förevarande mål.

9 Slutsats

9.1 Mot bakgrund av sina undersökningar av detta ärende och med beaktande av resultaten av sina tidigare undersökningar av relevanta frågor drar ombudsmannen slutsatsen att kommissionen har gjort sig skyldig till allvarliga administrativa missförhållanden vid handläggningen av de ansökningar om medfinansiering som klaganden hade lämnat in till den den 14 juli 1992 och den 30 oktober 1992.

9.2 Kommissionen bör särskilt

• misslyckades med att hantera dessa ansökningar på ett rättvist och objektivt sätt,
• avslagit ansökningarna utan giltiga skäl,
• underlät att höra klaganden innan den fattade sitt beslut på grundval av information som den hade erhållit från tredje part,
• informerade klaganden om skälen till sitt beslut först nästan tre år efter det att beslutet hade fattats,
• har gjort ogrundade anklagelser om bedrägeri mot klaganden, och
• avslöjade sitt beslut för en tredje part utan något giltigt skäl som kunde ha motiverat detta.

9.3 Mot bakgrund av ovanstående lämnar ombudsmannen följande förslag till rekommendation till kommissionen i enlighet med artikel 3.6 i ombudsmannens stadga:

Utkastet till rekommendation

Kommissionen bör be den klagande om ursäkt för de allvarliga fall av administrativa missförhållanden som den begått vid handläggningen av den senares ansökningar om medfinansiering av den 14 juli 1992 och den 30 oktober 1992.

Den bör också överväga om ytterligare åtgärder behöver vidtas för att dra lärdom av vad som har hänt för att förhindra att sådana fall av administrativa missförhållanden uppstår i framtiden.

Kommissionen och klaganden kommer att underrättas om detta förslag till rekommendation. I enlighet med artikel 3.6 i ombudsmannens stadga ska kommissionen sända ett detaljerat yttrande senast den 30 april 2008. Det detaljerade yttrandet kan bestå av ett godtagande av ombudsmannens beslut och en beskrivning av de åtgärder som vidtagits för att genomföra förslaget till rekommendation.

Strasbourg den 30 januari 2008

 

P. Nikiforos Diamandouros

---

(1) Europaparlamentets beslut 94/262 av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning (EGT L 113, 1994, s. 15).

(2) [2003] REG II-3225.

(3) Mål T-321/01, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen, REG 2003, s. II-3225.

(4) Det kan vara lämpligt att tillägga att denna bedömning senare bekräftades av det faktum att förstainstansrätten i sitt beslut inte tog upp de frågor som klaganden hade tagit upp i förevarande mål (se förstainstansrättens dom av den 12 juli 2005 i mål T-294/04, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen, REG 2005, s. II-2719).

(5) Loc. cit. (ovan fotnot 1), punkt [2003] REG II-3225.

(6) Det kan vara lämpligt att tillägga att denna bedömning senare bekräftades av det faktum att förstainstansrätten i sitt beslut inte tog upp de frågor som klaganden hade tagit upp i förevarande mål (se förstainstansrättens dom av den 12 juli 2005 i mål T-294/04, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen, REG 2005, s. II-2719).

(7) EGT L 356, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 28. Denna förordning har sedan dess ersatts av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, s. 1).

(8) För att undvika eventuella missförstånd bör det betonas att nedanstående text sammanfattar de synpunkter som framförts i det meddelande som utarbetats av S. Frågan huruvida dessa synpunkter är välgrundade kommer att behandlas i punkt 5 nedan. I möjligaste mån återspeglar ombudsmannens sammanfattning stilen i det ursprungliga meddelandet. Det bör också påpekas att det relevanta meddelandet var avfattat på franska och att denna sammanfattning på engelska utarbetades av ombudsmannens avdelningar.

(9) Mål T-321/01, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen, REG 2003, s. II-3225.

(10) I meddelandet hänvisas också till uppgifter som påstås ha lämnats av en La. från Förenta staterna. Eftersom meddelandet emellertid inte anger vilken information denna person kan ha lämnat till kommissionen anser ombudsmannen att denna aspekt inte behöver undersökas ytterligare i detta sammanhang.

(11) Kodexen finns tillgänglig på ombudsmannens webbplats (http://www.ombudsman.europa.eu).

(12) Se ovan. (fotnot 2), punkt 55.

(13) I meddelandet av den 15 juli 1996 hänvisas också till information som lämnats av en La. från Förenta staterna. Som nämnts ovan lämnas dock inga ytterligare uppgifter om denna påstådda informationskälla.

(14) Det råder oenighet mellan parterna om huruvida dessa projekt gällde tillhandahållande av jordbruksprodukter (som kommissionen föreslår) eller tillhandahållande av läkemedel (som klaganden hävdar). Ombudsmannen anser att det inte finns något behov av att närmare undersöka denna fråga, som är irrelevant för resultatet av denna undersökning.

(15) Klaganden lämnade också in en kopia av ett telex som kommissionen hade sänt till klaganden angående Tchernobylprojektet.

(16) I meddelandet hänvisas också till klagandens vägran att besvara kommissionens frågor. Detta påstående stöds dock inte av några bevis. Av de skäl som anges i punkt 5.34 skulle det vara ytterst osannolikt att en sådan vägran faktiskt kunde ha ägt rum. I meddelandet av den 15 juli 1996 påpekas dessutom att det i det relevanta uttalandet bland annat hänvisas till ett möte som hölls i mars 1995, det vill säga långt efter det att beslutet av den 12 oktober 1993 hade fattats.

(17) Kodexen finns tillgänglig på ombudsmannens webbplats (http://www.ombudsman.europa.eu).

(18) Denna kodex lades till som bilaga till kommissionens arbetsordning (EGT L 308, 2000, s. 26).

(19) Se § 26 i den tyska civillagen.

(20) Dessa siffror omfattar både finansiella donationer och donationer in natura. Enbart när det gäller finansiella donationer uppgick denna siffra till 6,4 miljoner DM år 1989 och 6,1 miljoner DM år 1990.

(21) I denna siffra ingår återigen både finansiella donationer och donationer in natura. Enbart när det gäller finansiella donationer uppgick beloppet till 5,9 miljoner tyska mark.

(22) Mål T-321/01, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen, REG 2003, s. II-3225, punkt 3.

(23) "...så daß wir meinen, ihn empfehlen zu können".

(24) Se förslaget till rekommendation av den 14 november 2007 i ärende OI/3/2007/GG (finns på ombudsmannens webbplats).