(Tillverkad i enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga [1].)

Bakgrunden till påståendet

1. Klaganden studerade tillämpad fysik vid Delfts tekniska universitet i Nederländerna mellan 1992 och 2000. Dessa studier bestod av två cykler, Doctoraal I och Doctoraal II [2], som var och en varade i fyra år. Den 20 november 1996 mottog klaganden en Examenuitslag, en handling som intygade att han med framgång hade slutfört den första omgången av sina studier (doktorsexamen I). Den 6 mars 2001, efter slutförandet av doktorsexamen II, erhöll klaganden en civilingenjörsexamen i tillämpad fysik.

2. Den 16 april 2007 började klaganden arbeta som kontraktsanställd vid Europeiska kommissionens gemensamma forskningscentrum (JRC). Han rekryterades i tjänstegrupp IV och placerades i lönegrad 14, löneklass 1. I enlighet med artikel 10.1 c i de allmänna genomförandebestämmelserna av den 7 april 2004 om förfaranden för rekrytering och anställning av kontraktsanställda vid Europeiska gemenskapernas kommission (nedan kallade de allmänna genomförandebestämmelserna) motsvarar ovannämnda lönegrad yrkeserfarenhet på mer än fyra år. Nästa lönegrad (lönegrad 15) motsvarar mer än åtta års yrkeserfarenhet.

3. Enligt artikel 2.1 d i de allmänna genomförandebestämmelserna krävs för anställning i tjänstegrupp IV ”en avslutad universitets- eller högskoleutbildning på minst tre år, styrkt med examensbevis, och lämplig yrkeserfarenhet på minst ett år”(min kursivering). I artikel 7.3 i de allmänna genomförandebestämmelserna föreskrivs följande: ”För att yrkeserfarenhet ska kunna beaktas måste den ha förvärvats inom en verksamhet som minst motsvarar den kvalifikationsnivå som krävs för tillträde till tjänstegruppen och som har anknytning till en av institutionens verksamhetssektorer. Den ska beaktas från och med den dag då personen uppfyller de minimikvalifikationer för anställning som anges i artikel 2.”(vår understrykning)

4. På grundval av ovanstående bestämmelser beräknade den myndighet som är behörig att sluta avtal klagandens yrkeserfarenhet genom att använda det datum då han erhöll sin magisterexamen (den 6 mars 2001) som referenspunkt. Den räknade således hans yrkeserfarenhet från och med den 6 mars 2002, efter att ha lagt till ett års yrkeserfarenhet som förvärvats av klaganden, i enlighet med artikel 2.1 d i de allmänna genomförandebestämmelserna. Med tanke på att klaganden tillträdde tjänsten den 16 april 2007 drog anställningsmyndigheten slutsatsen att hans yrkeserfarenhet aldrig kunde ha varit mer än fem år och en månad. Följaktligen placerades han i lönegrad 14.

5. Den 16 oktober 2008 begärde klaganden att AAC skulle ompröva sin ståndpunkt. Han hänvisade till personaldomstolens dom i mål F-68/06, Bakema mot kommissionen [3], där domstolen slog fast att när en utbildning på universitetsnivå består av två huvudcykler bör kommissionen undersöka om i) den första kvalifikationen motsvarar en kandidatexamen och ii) den andra kvalifikationen motsvarar en magisterexamen. Han tillade att som ett resultat av en reform vid Delft University of Technology, läroplanen han hade följt hade ändrats. Hans doktorsexamen I och doktorsexamen II motsvarar nu en kandidatexamen respektive en magisterexamen. Klaganden gjorde gällande att han hade förvärvat mer än åtta års yrkeserfarenhet på grundval av doktorsexamen I av den 20 november 1996 som grund för ovannämnda beräkning. Han begärde därför att få omplaceras i lönegrad 15, löneklass 1.

6. Genom ett beslut av den 19 februari 2009 avslog AAC klagandens begäran. Den påpekade att handlingen av den 20 november 1996, som enligt klaganden var ett examensbevis, i själva verket var en examenslag (en ren förklaring som intygade att den första omgången av hans studier hade slutförts med godkänt resultat). AAC uppgav att detta dokument därför inte kunde beaktas. Den anförde vidare att resultatet av hans studier endast styrktes av Master of Science in Applied Physics, som utfärdades den 6 mars 2001, och att denna examen var odelbar. Tillsättningsmyndigheten noterade att dess ståndpunkt om ett examensbeviss odelbarhet bekräftades av personaldomstolen i dess dom i mål F-136/06, Reali mot kommissionen [4]. Den påpekade vidare att sökanden i målet Bakema hade erhållit ett första examensbevis för "Kandidaats". Enligt anställningsmyndigheten var det klagandens ansvar att tillhandahålla alla examensbevis som han kunde ha erhållit före doktorsexamen II.

7. Den 26 februari 2009 ingav klaganden ett internt klagomål mot AAC:s beslut. Han insisterade på att Bakema-domen var relevant för hans fall och uppgav att det av AAC:s svar var oklart varför Examenuitslagen inte kunde betraktas som en universitetsexamen. Han bifogade ett brev daterat den 23 oktober 2008, som han mottog från styrelsen för sitt universitet, och som uppgav att "doktorand I i den gamla läroplanen tillämpad fysik som följts av dig före införandet av Bachelor-Master struktur [är] likvärdig med den nuvarande kandidatexamen i läroplanen"[5]. Klaganden påpekade vidare att sökanden i målet Reali föreslog att hans enda examensbevis skulle delas upp i två examensbevis. Detta var inte på något sätt jämförbart med hans situation, eftersom han redan hade erhållit två examensbevis.

8. Genom beslut av den 6 maj 2009 avslog tillsättningsmyndigheten klagandens klagomål. I motsats till den situation som låg till grund för domen i målet Bakema, i vilken ett giltigt befintligt examensbevis hade uppvisats, har klaganden i förevarande fall inte försett administrationen med något examensbevis som styrker slutförandet av doktorsexamen I. Den upprepade sin uppfattning att dokumentet med titeln Examenuitslag inte utgjorde ett examensbevis från ett universitet, utan endast en förklaring som intygade att den första omgången av klagandens studier hade slutförts med godkänt resultat. AAC påpekade att det examensbevis som klaganden erhöll den 6 mars 2001 var ett Getuigschrift, det vill säga en examen och inte bara en handling som visade att han hade klarat ett prov. Den påpekade vidare att examensbeviset av den 6 mars 2001 utfärdades av examensnämnden, som utnämndes i enlighet med bestämmelserna i lagen om högre utbildning och vetenskaplig forskning och bemyndigades att utfärda den akademiska ingenjörsexamen, medan examenslagen utfärdades av examensmyndigheten på examensnämndens vägnar. Skillnaden i värde mellan 1996 års examenslag och 2001 års Getuigschrift framgick särskilt av den omständigheten att klaganden redan den 2 september 1994, det vill säga två år efter det att han påbörjade sina studier, hade erhållit en examenslag. AAC hävdade också att universitetets skrivelse av den 23 oktober 2008 inte påverkade dess slutsats att examenslagen inte var ett examensbevis. Slutligen erinrade anställningsmyndigheten om att den i sitt beslut av den 19 februari 2009 hade uppmanat klaganden att lämna in eventuella ytterligare examensbevis som han hade erhållit, men att han inte hade gjort det.

9. Den 2 juni 2009 begärde klaganden att anställningsmyndigheten skulle ompröva sitt beslut av den 6 maj 2009 på grundval av två nya bevis. Den första bestod av utdrag ur den nederländska lagen om högre utbildning och vetenskaplig forskning om Getuigschrift (certifikat). Det andra var ett ytterligare brev från universitetets styrelse (universitetets högsta myndighet) daterat den 19 maj 2009, där det upprepades att Bachelor-Master-strukturen hade införts 2002 och hade delat upp den tidigare läroplanen ("Doctoraal") i en Bachelor och Master läroplan. Brevet innehöll följande uttalande: "Jag förklarar härmed att doktorsexamen I-examen som tilldelats dig på grundval av den gamla doktorandplanen Tillämpad fysik motsvarar den nuvarande kandidatexamen ... Med andra ord, om Bachelor-Master-strukturen skulle ha funnits redan 1996, skulle detta diplom ha tilldelats som en kandidatexamen ..."[6]

10. Genom beslut av den 5 juni 2009 avslog tillsättningsmyndigheten klagandens begäran om omprövning. Kommissionen uppgav att klaganden inte hade lagt fram någon ny bevisning, eftersom i) klaganden redan kände till den nederländska lagen när beslutet av den 6 maj 2009 antogs, och ii) skrivelsen av den 19 maj 2009 innehöll samma förklaring som i skrivelsen av den 23 oktober 2008, som tillsättningsmyndigheten redan hade behandlat i sitt beslut av den 6 maj 2009.

Prövningens föremål

11. I sitt klagomål till ombudsmannen framförde klaganden följande påstående och krav:

Påstående:

Kommissionen har felaktigt vägrat att erkänna klagandens "Examenuitslag"av den 20 november 1996 som examensbevis och har inte tillräckligt motiverat sitt beslut av den 6 maj 2009.

Påstående:

Kommissionen bör se över sitt beslut av den 6 maj 2009 och klassificera klaganden i lönegrad 15, löneklass 1, i tjänstegrupp IV.

Frågeställningen

12. Klagomålet ingavs den 12 juni 2009. Den 15 juli 2009 bad ombudsmannen kommissionen om ett yttrande.

13. Kommissionen avgav sitt yttrande den 18 september 2009. Detta yttrande översändes till klaganden, som inkom med sina synpunkter den 6 oktober 2009.

Ombudsmannens analys och slutsatser

A. Påstådd felaktig vägran att erkänna handlingen av den 20 november 1996 som examensbevis och motsvarande ansökan

Argument som framförts till ombudsmannen

14. Klaganden hävdade att kommissionen felaktigt hade vägrat att erkänna dokumentet av den 20 november 1996 med titeln Examenuitslag som examensbevis och inte tillräckligt motiverat sitt negativa beslut av den 6 maj 2009. Han yrkade därför att kommissionen skulle ompröva sitt beslut av den 6 maj 2009 och placera honom i lönegrad 15, löneklass 1, i tjänstegrupp IV.

15. I sitt yttrande avvisade kommissionen klagandens påstående och påstående. Den hänsköt därvid ombudsmannen till anställningsmyndighetens tre beslut av den 19 februari, den 6 maj och den 5 juni 2009. Kommissionen påpekade särskilt att det i anställningsmyndighetens beslut av den 6 maj 2009, i motsats till vad klaganden påstått, i detalj förklarades varför den ansåg att examenslagen av den 20 november 1996 inte utgjorde ett universitetsexamensbevis, utan endast en förklaring som intygade att doktorsexamen I hade slutförts med godkänt resultat.

16. I sina synpunkter uppgav klaganden att han var mycket besviken över kommissionens yttrande, eftersom han trodde att den skulle ompröva hans fall på ett grundligt, oberoende och respektfullt sätt. Han betonade att den relevanta nederländska lagen och rådets direktiv 89/48/EEG [7] innehåller tydliga definitioner av vad ett examensbevis som utfärdats i en EU-medlemsstat är. Icke desto mindre underlät AAC att tillämpa dessa definitioner och använde felaktiga, falska och oprofessionella argument. Dessutom var AAC:s översättning och tolkning av examenslagen av den 20 november 1996 felaktig. Han påpekade att enligt nederländsk lag kan ett universitetsexamensbevis endast utfärdas av Examensnämnden. Examenuitslagen nämnde tydligt att den hade utfärdats av Examensnämnden. Klaganden uppgav vidare att när anställningsmyndigheten hävdade att Bakema-domen inte var tillämplig på hans fall ändrade den felaktigt termen ”kvalifikation”, som användes av personaldomstolen i punkt 42 i domen, till ”examensbevis”.

17. Klaganden betonade att det tekniska universitetet i Delft, som utfärdade 1996 års examensbevis, hade försett honom med två skrivelser som innehöll mycket tydliga uttalanden, men AAC ignorerade dessa skrivelser. Han undrade hur han kunde försvara sig mot sådana missförhållanden, feltolkningar och oärlighet.

Ombudsmannens bedömning

18. För att kvalificera sig för lönegrad 15 i tjänstegrupp IV måste du ha mer än åtta års relevant yrkeserfarenhet. Enligt artikel 7.3 i de allmänna genomförandebestämmelserna är endast yrkeserfarenhet som förvärvats efter det datum då en sökande uppfyller de minimikvalifikationer för rekrytering som anges i artikel 2 relevant. Enligt artikel 2.1 d i de allmänna genomförandebestämmelserna krävs för anställning i tjänstegrupp IV ”en avslutad universitets- eller högskoleutbildning på minst tre år, styrkt med examensbevis, och lämplig yrkeserfarenhet på minst ett år”. Beslutet om vilken handling som ska betraktas som ett examensbevis i den mening som avses i artikel 2.1 d i de allmänna genomförandebestämmelserna är således avgörande för den yrkeserfarenhet som kan beaktas. Klagandens fall bygger på antagandet att om examenslagen av den 20 november 1996 skulle betraktas som examensbevis enligt artikel 2.1 d i de allmänna genomförandebestämmelserna skulle hans yrkeserfarenhet överstiga åtta år. Ombudsmannen noterar att kommissionen inte har bestridit detta antagande.

19. Ombudsmannen noterar också att kommissionens beslut att inte erkänna klagandens examensexamen av den 20 november 1996 som ett examensbevis i enlighet med artikel 2.1 d i de allmänna genomförandebestämmelserna grundar sig på två huvudargument: i) kommissionen hävdade i själva verket att klaganden försökte dela upp sin civilingenjörsexamen i tillämpad fysik av den 6 mars 2001 i två examensbevis, och ii) kommissionen hävdade att examensexamen inte var relevant, eftersom den endast bekräftade att den första omgången av hans studier hade slutförts framgångsrikt och inte utfärdades av styrelsen, utan av undersökningsmyndigheten.

20. När det gäller punkt i i ovanstående argument föreslog klaganden inte att hans magisterexamen av den 6 mars 2001 skulle betraktas som två separata examensbevis. I stället förlitade han sig på examenslagen och hävdade att detta dokument borde erkännas som ett examensbevis.

21. För att motivera sin ståndpunkt hänvisade kommissionen till personaldomstolens dom i målet Reali och gjorde gällande att denna dom bekräftade principen om examensbeviss odelbarhet.

22. Det bör noteras att sökanden i målet Reali, efter fyra års studier, erhöll en Laurea in Scienze Agrarie (examen i lantbruksvetenskap) från universitetet i Florens. Han hävdade att detta examensbevis, i enlighet med italiensk lagstiftning och på grundval av de uppgifter han hade fått, motsvarade en "Laurea" (motsvarande en kandidatexamen och som erhållits efter tre års studier) plus en "Laurea Magistrale" (motsvarande en magisterexamen och som erhållits efter två års studier efter att ha tilldelats en "Laurea"). Situationen i det målet skiljer sig således klart från de faktiska omständigheterna i förevarande mål. Medan sökanden i målet Reali hade erhållit ett enda examensbevis som hade utfärdats efter fyra års studier, har klaganden åberopat vad han anser vara två examensbevis, som vart och ett utfärdades efter fyra års studier.

23. När det gäller punkt ii ovan är kommissionens påstående att examenslagen utfärdades av provningsmyndigheten felaktigt i sak. Det verkar som om examenslagen, även om den innehåller orden ”examensadministration” högst upp till höger, utfärdades och undertecknades av examensnämnden vid Delft University of Technology. Det var således granskningsnämnden som intygade att klaganden hade klarat "Doktorsexamen första delen".

24. Det är riktigt att titeln på den handling som klaganden har åberopat (Examenuitslag) endast anger att handlingen avsåg resultatet av en undersökning. Av denna rubrik framgår därför inte att dokumentet skulle kunna eller bör betraktas som ett examensbevis.

25. Ombudsmannen anser dock att det inte är handlingens titel utan dess ställning enligt nationell rätt som är avgörande. Han vill i detta sammanhang erinra om fast rättspraxis enligt vilken bedömningen av ett examensbevis från ett universitet för tillträde till allmänna uttagningsprov - och följaktligen för placering i lönegrad - ska göras i enlighet med den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där examensbeviset erhölls [8]. I detta avseende försåg klaganden anställningsmyndigheten med kopior av två förklaringar av den 23 oktober 2008 och den 19 maj 2009, som universitetets styrelse översände till honom om den kvalifikation han erhållit 1996. I dessa brev bekräftade Delft University of Technology otvetydigt att examenslagen av den 20 november 1996 var ett examensbevis (ett "doktorand I-diplom") och att detta examensbevis motsvarade den nuvarande kandidatexamen. Kommissionen kunde inte förklara varför den inte ansåg att denna information var relevant.

26. I detta avseende skiljer sig den nuvarande situationen återigen markant från de faktiska omständigheterna i Reali-målet. I det målet fann personaldomstolen att den bevisning som sökanden hade lagt fram inte visade att hans laurea motsvarade två examensbevis.

27. Mot bakgrund av ovanstående förefaller den situation som klaganden befinner sig i vara mycket lik den som sökanden befann sig i Bakema-målet. I det målet erhöll sökanden år 1983 ett examensbevis från en jordbruksgymnasium (Landbouwhogeschool) i Nederländerna, efter att ha avlagt doktorsexamen. Han hade tidigare avlagt en mellanliggande examen, kandidaatsexamen, efter tre års studier. Personaldomstolen kritiserade kommissionen för att inte ha prövat huruvida kandidaatsexamen kunde motsvara den examen som i dag kallas ”kandidatexamen” och kan styrka avslutade universitetsstudier i den mening som avses i artikel 2.1 d i de allmänna genomförandebestämmelserna.

28. På grundval av ovanstående drar ombudsmannen slutsatsen att kommissionen underlät att ordentligt undersöka om klagandens examensexamen av den 20 november 1996 kunde betraktas som ett examensbevis enligt villkoren i artikel 2.1 d i de allmänna genomförandebestämmelserna. Detta utgör ett administrativt missförhållande. Ombudsmannen kommer därför att lägga fram ett förslag till rekommendation nedan.

29. När det gäller den andra aspekten av klagandens påstående, nämligen att anställningsmyndigheten inte lämnade tillräckliga skäl för sitt beslut av den 6 maj 2009, anser ombudsmannen att det mot bakgrund av hans slutsatser i huvudfrågan inte förefaller nödvändigt att närmare undersöka denna punkt.

30. När det gäller klagandens begäran om omklassificering anser ombudsmannen mot bakgrund av ovanstående att kommissionen bör göra en ny bedömning av denna fråga.

B. Förslaget till rekommendation

På grundval av sina undersökningar av detta klagomål lägger ombudsmannen fram följande förslag till rekommendation till kommissionen:

Vid beräkningen av klagandens yrkeserfarenhet bör kommissionen ompröva sitt beslut att inte erkänna hans examensprov av den 20 november 1996 som ett examensbevis som gör det möjligt för honom att rekryteras till tjänstegrupp IV på grundval av artikel 2.1 d i de allmänna genomförandebestämmelserna. Kommissionen bör i detta avseende också förklara sin vägran att beakta den ståndpunkt som uttryckts av Delft University of Technology, som otvetydigt bekräftade att examenslagen av den 20 november 1996 är ett examensbevis (ett "doktorsexamen I") och att detta examensbevis motsvarar den nuvarande kandidatexamen.

Kommissionen och klaganden kommer att underrättas om detta förslag till rekommendation. I enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga ska kommissionen skicka ett detaljerat yttrande senast den 30 juni 2010. Det detaljerade yttrandet skulle kunna bestå av ett godtagande av förslaget till rekommendation och en beskrivning av hur det har genomförts.

P. Nikiforos Diamandouros

Utfärdat i Strasbourg den 24 mars 2010

[1] Europaparlamentets beslut av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning (94/262/EKSG, EG, Euratom), EGT L 113, 1994, s. 15.

[2] Enligt klaganden står detta för "Doktorsexamen första delen" och "Doktorsexamen andra delen", varav den senare också är känd som "slutprov" eller "ingenjörsexamen".

[3] Dom av den 3 april 2008 i mål F-68/06, Bakema mot kommissionen (ännu ej offentliggjord i rättsfallssamlingen).

[4] Dom av den 11 december 2008 i mål F-136/06, Reali mot kommissionen, ännu ej offentliggjord i rättsfallssamlingen. Denna dom har ännu inte överklagats (mål T-65/09).

[5] I den ursprungliga nederländska: "... het Doctoraal I van de oude opleiding Technische Natuurkunde zoals door u is gevolgd voor de invoering van de bachelor-masterstructuur, equivalent is aan het huidige bachelorgetuigschrift van deze opleiding."

[6] På nederländska: "Ik verklaar hierbij dat het aan u uitgereikte Doctoraal I diploma van de oude doctoraalopleiding Technische Natuurwetenschappen equivalent is aan het huidige bachelordiploma .... Met andere woorden, indien de Bachelor-Masterstructuur reeds 1996 hade bestaan, zou dit diploma zijn uitgereikt als bachelordiploma.

[7] Rådets direktiv 89/48/EEG av den 21 december 1988 om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier (EGT L 19, 1989, s. 16; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 178).

[8] Mål T-299/97, Morales mot kommissionen, REGP 1999, s. IA-249 och II-1227, punkt 60.