(Tillverkad i enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga [1])

Bakgrunden till klagomålet

1. Klaganden studerade tillämpad fysik vid Delfts tekniska universitet i Nederländerna mellan 1992 och 2000. Dessa studier bestod av två cykler, Doctoraal I och Doctoraal II [2], som var och en varade i fyra år. Den 20 november 1996 mottog klaganden en Examenuitslag, en handling som intygade att han med godkänt resultat hade avslutat den första utbildningen (doktorand I) i sina studier. Den 6 mars 2001, efter avslutad doktorsexamen II, erhöll klaganden en civilingenjörsexamen i tillämpad fysik.

2. Den 16 april 2007 började klaganden arbeta som kontraktsanställd vid Europeiska kommissionens gemensamma forskningscentrum (JRC). Han rekryterades till tjänstegrupp IV och placerades i lönegrad 14, löneklass 1. Enligt artikel 10.1 c i de allmänna genomförandebestämmelserna av den 7 april 2004 om anställning och anställning av kontraktsanställda vid Europeiska gemenskapernas kommission (nedan kallade de allmänna genomförandebestämmelserna) motsvarar ovannämnda lönegrad yrkeserfarenhet på mer än fyra år. Nästa lönegrad (lönegrad 15) motsvarar mer än åtta års yrkeserfarenhet.

3. Enligt artikel 2.1 d i de allmänna genomförandebestämmelserna krävs för anställning i tjänstegrupp IV ”en avslutad universitets- eller högskoleutbildning på minst tre år, styrkt med examensbevis, och lämplig yrkeserfarenhet på minst ett år”(min kursivering). I artikel 7.3 i de allmänna genomförandebestämmelserna föreskrivs att ”[f]ör att yrkeserfarenhet skall beaktas måste den ha förvärvats i en verksamhet som minst motsvarar den kvalifikationsnivå som krävs för tillträde till tjänstegruppen och ha anknytning till ett av institutionens verksamhetsområden. Den ska beaktas från och med den dag då personen uppfyller de minimikvalifikationer för anställning som anges i artikel 2.”(understrykning tillagd)

4. På grundval av ovanstående bestämmelser beräknade den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal (nedan kallad AAC) klagandens yrkeserfarenhet genom att använda det datum då han avlade sin magisterexamen (6 mars 2001) som referenspunkt. Den räknade således in hans yrkeserfarenhet från och med den 6 mars 2002, efter att ha lagt till ett års yrkeserfarenhet som klaganden hade förvärvat, i enlighet med artikel 2.1 d i de allmänna genomförandebestämmelserna. Eftersom klaganden tillträdde tjänsten den 16 april 2007 drog anställningsmyndigheten slutsatsen att hans yrkeserfarenhet aldrig kunde ha varit längre än fem år och en månad. Följaktligen placerades han i lönegrad 14.

5. Den 16 oktober 2008 begärde klaganden att AAC skulle ompröva sin ståndpunkt. Han hänvisade till personaldomstolens dom i mål F-68/06, Bakema mot kommissionen [3], där domstolen slog fast att när en universitetsutbildning består av två huvudcykler bör kommissionen undersöka om i) Den första examen som erhållits motsvarar en kandidatexamen. och ii) den andra kvalifikationen motsvarar en magisterexamen. Han tillade att som ett resultat av en reform vid Delft University of Technology hade läroplanen han hade följt ändrats. Hans doktorsexamen I och doktorsexamen II motsvarar nu en kandidatexamen respektive en magisterexamen. Klaganden gjorde gällande att han hade förvärvat mer än åtta års yrkeserfarenhet med doktorsexamen I, som erhölls den 20 november 1996, som grund för ovannämnda beräkning. Han begärde därför att bli omplacerad i lönegrad 15, löneklass 1.

6. Genom beslut av den 19 februari 2009 avslog AAC klagandens begäran. Den påpekade att handlingen av den 20 november 1996, som enligt klaganden var ett examensbevis, i själva verket var ett Examenuitslag (enbart en förklaring som intygade att den första utbildningen hade avslutats med godkänt resultat). AAC uppgav att detta dokument därför inte kunde beaktas. Det hävdade vidare att resultatet av hans studier endast styrktes av civilingenjörsexamen i tillämpad fysik, som utfärdades den 6 mars 2001, och att denna examen var odelbar. AAC noterade att dess ståndpunkt om ett examensbeviss odelbarhet bekräftades av personaldomstolen i dess dom i mål F-136/06, Reali mot kommissionen [4]. Den påpekade vidare att sökanden i målet Bakema hade erhållit ett första examensbevis för ”Kandidaats”. Enligt AAC var det klagandens ansvar att förse den med eventuella examensbevis som han kunde ha erhållit före doktorsexamen II.

7. Den 26 februari 2009 lämnade klaganden in ett internt klagomål mot AAC:s beslut. Han insisterade på att Bakema-domen var relevant för hans fall och uppgav att det var oklart från AAC: s svar varför Examenuitslag inte kunde betraktas som ett universitetsexamen. Han bifogade ett brev av den 23 oktober 2008, som han mottog från styrelsen för sitt universitet, där det angavs att ”doktorand I i den gamla läroplanen tillämpad fysik, som följdes av er före införandet av Bachelor-Master-strukturen [är] likvärdig med den nuvarande kandidatexamen i läroplanen”[5]. Klaganden påpekade vidare att sökanden i Reali-målet föreslog att hans enda examensbevis skulle delas upp i två examensbevis. Detta var inte på något sätt jämförbart med hans situation, eftersom han redan hade erhållit två examensbevis.

8. Genom beslut av den 6 maj 2009 avslog AAC klagandens klagomål. I motsats till den situation som låg till grund för domen i målet Bakema, där ett giltigt befintligt examensbevis hade uppvisats, har klaganden i förevarande mål inte försett administrationen med något examensbevis som styrker slutförandet av doktorand I-cykeln. Den upprepade sin uppfattning att handlingen med titeln Examenuitslag inte utgjorde ett examensbevis från universitet utan endast en förklaring som intygade att den första utbildningsomgången i klagandens studier hade avslutats med godkänt resultat. AAC påpekade att det examensbevis som klaganden erhöll den 6 mars 2001 var en Getuigschrift, det vill säga en examen och inte endast en handling som visade att han hade klarat ett prov. Den påpekade vidare att examensbeviset av den 6 mars 2001 hade utfärdats av examensnämnden, som hade utsetts i enlighet med bestämmelserna i lagen om högre utbildning och vetenskaplig forskning och som hade befogenhet att utfärda den akademiska ingenjörsexamen, medan examenslagen hade utfärdats av examensmyndigheten för examensnämndens räkning. Skillnaden i värde mellan Examenuitslag från år 1996 och Getuigschrift från år 2001 framgick särskilt av den omständigheten att klaganden redan den 2 september 1994, det vill säga två år efter det att han påbörjade sina studier, hade erhållit ett Examenuitslag. AAC gjorde även gällande att universitetets skrivelse av den 23 oktober 2008 inte påverkade dess slutsats att Examenuitslagen inte var ett examensbevis. Slutligen erinrade anställningsmyndigheten om att den i sitt beslut av den 19 februari 2009 hade uppmanat klaganden att lämna in eventuella ytterligare examensbevis som han hade erhållit, men att han inte hade gjort det.

9. Den 2 juni 2009 begärde klaganden att AAC skulle ompröva sitt beslut av den 6 maj 2009 på grundval av två nya bevis. Den första bestod av utdrag ur den nederländska lagen om högre utbildning och vetenskaplig forskning om Getuigschrift (certifikat). Den andra var ett ytterligare brev från styrelsen för universitetet (högsta myndigheten vid universitetet) daterat 19 maj 2009, som upprepade att Bachelor-Master struktur hade införts 2002 och hade delat den tidigare läroplanen ("doktorand") i en Bachelor och Master läroplan. Skrivelsen innehöll följande uttalande: "Jag förklarar härmed att doktorsexamen I-examen som tilldelas dig på grundval av den gamla doktorandplanen Tillämpad fysik motsvarar den nuvarande kandidatexamen ... Med andra ord, om Bachelor-Master-strukturen skulle ha funnits redan 1996, skulle detta examensbevis ha tilldelats som kandidatexamen ..."[6]

10. Genom beslut av den 5 juni 2009 avslog AAC klagandens begäran om omprövning. Kommissionen uppgav att klaganden inte hade lagt fram någon ny bevisning, eftersom i) klaganden redan kände till den nederländska lagen när beslutet av den 6 maj 2009 antogs, och ii) skrivelsen av den 19 maj 2009 innehöll samma förklaring som i skrivelsen av den 23 oktober 2008, som AAC redan hade behandlat i sitt beslut av den 6 maj 2009.

Frågans föremål

11. I sitt klagomål till ombudsmannen framförde klaganden följande påstående:

Påstående:

Kommissionen vägrade felaktigt att erkänna klagandens Examenuitslag av den 20 november 1996 som examensbevis och underlät att motivera sitt beslut av den 6 maj 2009.

Anspråk:

Kommissionen bör se över sitt beslut av den 6 maj 2009 och placera klaganden i lönegrad 15, löneklass 1, i tjänstegrupp IV.

Frågeställningen

12. Klagomålet ingavs den 12 juni 2009. Den 15 juli 2009 bad ombudsmannen kommissionen om ett yttrande.

13. Kommissionen avgav sitt yttrande den 18 september 2009. Yttrandet vidarebefordrades till klaganden, som lämnade sina synpunkter den 6 oktober 2009.

OMBUDSMANS ANALYS OCH SLUTSATSER

A. Påstådd felaktig vägran att erkänna handlingen av den 20 november 1996 som examensbevis och motsvarande yrkande

Argument som framförts till ombudsmannen

14. Klaganden gjorde gällande att kommissionen felaktigt hade vägrat att erkänna handlingen av den 20 november 1996 med titeln Examenuitslag som examensbevis och inte i tillräcklig utsträckning hade motiverat sitt negativa beslut av den 6 maj 2009. Han yrkade därför att kommissionen skulle ompröva sitt beslut av den 6 maj 2009 och placera honom i lönegrad 15, löneklass 1, i tjänstegrupp IV.

15. I sitt yttrande avvisade kommissionen klagandens påstående och påstående. Därigenom hänvisade parlamentet ombudsmannen till AAC:s tre beslut av den 19 februari, den 6 maj och den 5 juni 2009. Kommissionen påpekade särskilt att i motsats till klagandens påstående förklarade AAC i sitt beslut av den 6 maj 2009 i detalj skälen till att Examenuitslagen av den 20 november 1996 enligt kommissionen inte utgjorde ett examensbevis från universitet, utan endast en förklaring som intygade att den första doktorsexamen hade genomförts med godkänt resultat.

16. I sina synpunkter uppgav klaganden att han var mycket besviken över kommissionens yttrande, eftersom han trodde att kommissionen skulle ompröva hans ärende på ett grundligt, oberoende och respektfullt sätt. Han betonade att den relevanta nederländska lagen och rådets direktiv 89/48/EEG [7] innehåller tydliga definitioner av vad ett examensbevis från ett universitet som utfärdats i en EU-medlemsstat är. AAC tillämpade dock inte dessa definitioner och använde felaktiga, falska och oprofessionella argument. Dessutom var AAC:s översättning och tolkning av Examenuitslagen av den 20 november 1996 felaktig. Han påpekade att ett examensbevis enligt nederländsk lag endast kan utfärdas av examensnämnden (Examencommissie). Examenuitslagen nämnde tydligt att den hade utfärdats av kontrollnämnden. Klaganden uppgav vidare att när AAC hävdade att Bakema-domen inte var tillämplig på hans fall ändrade den felaktigt termen ”kvalifikation”, som personaldomstolen använde i punkt 42 i sin dom, till ”examensbevis”.

17. Klaganden betonade att Tekniska universitetet i Delft, som utfärdade 1996 års diplom, hade försett honom med två skrivelser med mycket tydliga uttalanden, men AAC ignorerade dessa skrivelser. Han undrade hur han kunde försvara sig mot sådana missförhållanden, feltolkningar och oärlighet.

Ombudsmannens bedömning

18. För att kunna placeras i lönegrad 15 i tjänstegrupp IV måste du ha mer än åtta års relevant yrkeserfarenhet. Enligt artikel 7.3 i de allmänna genomförandebestämmelserna är endast yrkeserfarenhet som förvärvats efter den dag då en sökande uppfyller de minimikrav för rekrytering som anges i artikel 2 relevant. Enligt artikel 2.1 d i de allmänna genomförandebestämmelserna krävs för anställning i tjänstegrupp IV ”en avslutad universitets- eller högskoleutbildning på minst tre år, styrkt med examensbevis, och lämplig yrkeserfarenhet på minst ett år”. Beslutet om vilken handling som ska betraktas som examensbevis enligt artikel 2.1 d i de allmänna genomförandebestämmelserna är således avgörande för den yrkeserfarenhet som kan beaktas. Klagandens fall grundar sig på antagandet att om examenslagen av den 20 november 1996 skulle betraktas som examensbevis enligt artikel 2.1 d i de allmänna genomförandebestämmelserna, skulle hans yrkeserfarenhet överstiga åtta år. Ombudsmannen noterar att kommissionen inte har bestridit detta antagande.

19. Ombudsmannen noterar också att kommissionens beslut att inte erkänna klagandens Examenuitslag av den 20 november 1996 som examensbevis enligt artikel 2.1 d i de allmänna genomförandebestämmelserna grundar sig på två huvudargument: i) Kommissionen hävdade i själva verket att klaganden försökte dela upp sin magisterexamen i tillämpad fysik av den 6 mars 2001 i två examina. och ii) kommissionen gjorde gällande att examenslagen inte var relevant, eftersom den endast bekräftade att den första cykeln av hans studier hade slutförts framgångsrikt och inte utfärdades av styrelsen, utan av examensmyndigheten.

20. När det gäller led i i ovanstående argument föreslog klaganden inte att hans magisterexamen av den 6 mars 2001 skulle betraktas som två separata examensbevis. I stället förlitade han sig på Examenuitslagen och hävdade att detta dokument borde erkännas som ett examensbevis.

21. För att motivera sin ståndpunkt hänvisade kommissionen till personaldomstolens dom i målet Reali och hävdade att denna dom bekräftade principen om examensbevisens odelbarhet.

22. Det bör noteras att sökanden i målet Reali, efter att ha avslutat fyra års studier, erhöll en Laurea in Scienze Agrarie (en examen i jordbruksvetenskap) från universitetet i Florens. Han hävdade att detta examensbevis, i enlighet med italiensk lagstiftning och på grundval av den information han hade fått, motsvarade en ”Laurea” (motsvarande en kandidatexamen och erhölls efter tre års studier) plus en ”Laurea Magistrale” (motsvarande en ”masterexamen” och erhölls efter två års studier efter att ha erhållit en ”Laurea”). Situationen i det målet skiljer sig således tydligt från omständigheterna i förevarande mål. Medan sökanden i målet Reali hade erhållit ett enda examensbevis som hade utfärdats efter fyra års studier, har klaganden åberopat vad han anser vara två examensbevis, som vart och ett utfärdades efter fyra års studier.

23. När det gäller punkt ii i ovanstående argument är kommissionens påstående att examenslagen utfärdades av provningsmyndigheten felaktigt i sak. Examenuitslag, även om den innehåller orden "examination administration" längst upp till höger, har utfärdats och undertecknats av styrelsen för examinatorer vid Delft University of Technology. Det var således examinatornämnden som intygade att klaganden hade klarat ”doktorsexamen 1:a delen”.

24. Det är riktigt att titeln på den handling som klaganden har åberopat (Examenuitslag) endast anger att handlingen avsåg resultatet av en undersökning. Denna titel antyder därför inte att dokumentet kan eller bör betraktas som ett examensbevis.

25. Ombudsmannen anser emellertid att det inte är titeln på en handling utan dess status enligt nationell rätt som är avgörande. Han vill i detta sammanhang erinra om den fasta rättspraxis enligt vilken bedömningen av ett examensbevis från ett universitet för tillträde till allmänna uttagningsprov - och följaktligen för betygsättning - måste göras i enlighet med den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där examensbeviset erhölls [8]. I detta avseende tillhandahöll klaganden AAC kopior av två förklaringar av den 23 oktober 2008 och den 19 maj 2009, som universitetets styrelse skickade till honom angående den kvalifikation han erhöll 1996. I dessa brev bekräftade Delft University of Technology otvetydigt att Examenuitslag av den 20 november 1996 var ett examensbevis (en "Doctoraal I diplom") och att detta examensbevis motsvarade den nuvarande kandidatexamen. Kommissionen kunde inte förklara varför den inte ansåg att denna information var relevant.

26. I detta avseende skiljer sig den nuvarande situationen återigen markant från de faktiska omständigheterna i målet Reali. I det målet fann personaldomstolen att den bevisning som sökanden hade lagt fram inte visade att hans Laurea motsvarade två examina.

27. Mot bakgrund av ovanstående förefaller den situation som klaganden befinner sig i vara mycket lik den som sökanden befann sig i i målet Bakema. I det målet erhöll sökanden år 1983 ett examensbevis från en lantbrukshögskola (Landbouwhogeschool) i Nederländerna, efter att ha avlagt doktorsexamen. Han hade tidigare avlagt en mellanexamen, kandidaatsexamen, efter tre års studier. Personaldomstolen kritiserade kommissionen för att inte ha undersökt huruvida kandidaatsexamen kunde motsvara den kvalifikation som i dag kallas ”kandidatexamen” och kan styrka avslutade universitetsstudier i den mening som avses i artikel 2.1 d i genomförandebestämmelserna.

28. På grundval av ovanstående drar ombudsmannen slutsatsen att kommissionen underlät att på ett korrekt sätt undersöka om klagandens examen av den 20 november 1996 kunde betraktas som ett examensbevis enligt artikel 2.1 d i de allmänna genomförandebestämmelserna. Detta utgör ett fall av administrativa missförhållanden. Ombudsmannen kommer därför att utarbeta ett förslag till rekommendation nedan.

29. När det gäller den andra aspekten av klagandens påstående, nämligen att AAC inte lämnade en tillräcklig motivering till sitt beslut av den 6 maj 2009, anser ombudsmannen att det med tanke på hans slutsatser i huvudfrågan inte förefaller nödvändigt att undersöka denna fråga ytterligare.

30. När det gäller klagandens begäran om omklassificering anser ombudsmannen mot bakgrund av ovanstående att kommissionen bör göra en ny bedömning av denna fråga.

B. Förslaget till rekommendation

På grundval av sina undersökningar av detta klagomål lämnar ombudsmannen följande förslag till rekommendation till kommissionen:

Vid beräkningen av klagandens yrkeserfarenhet bör kommissionen ompröva sitt beslut att inte erkänna hans Examenuitslag av den 20 november 1996 som ett examensbevis som gör det möjligt för honom att rekryteras till tjänstegrupp IV på grundval av artikel 2.1 d i de allmänna genomförandebestämmelserna. Kommissionen bör också i detta avseende förklara sin vägran att beakta den ståndpunkt som uttryckts av Delft University of Technology, som otvetydigt bekräftade att Examenuitslagen av den 20 november 1996 är ett examensbevis (en "Doctoraal I-examen") och att detta examensbevis motsvarar den nuvarande kandidatexamen.

Kommissionen och klaganden kommer att informeras om detta förslag till rekommendation. I enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga ska kommissionen översända ett detaljerat yttrande senast den 30 juni 2010. Det detaljerade utlåtandet kan bestå av godkännandet av utkastet till rekommendation och en beskrivning av hur det har genomförts.

P. Nikiforos DIAMANDOUROS

Utfärdat i Strasbourg den 24 mars 2010

[1] Europaparlamentets beslut av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning (94/262/EKSG, EG, Euratom), EGT L 113, 1994, s. 15.

[2] Enligt klaganden står detta för ”doktorsexamen första delen” och ”doktorsexamen andra delen”, varav den senare också är känd som ”avslutningsexamen” eller ”ingenjörsexamen”.

[3] Mål F-68/06, Bakema mot kommissionen, dom av den 3 april 2008, ännu ej offentliggjord i rättsfallssamlingen.

[4] Dom av den 11 december 2008 i mål F-136/06, Reali mot kommissionen (REG 2008, s. I-0000). Denna dom har överklagats (mål T-65/09).

[5] På den ursprungliga holländska: "... het Doctoraal I van de oude opleiding Technische Natuurkunde zoals door u är gevolgd voor de invoering van de bachelor-masterstructuur, ekvivalent är aan het huidige bachelorgetuigschrift van deze opleiding."

[6] På den ursprungliga holländska: "Ik verklaar hierbij dat het aan u uitgereikte Doctoraal I diploma van de oude doctoraalopleiding Technische Natuurwetenschappen equivalent is aan het huidige bachelordiploma .... Met andere woorden, indien de Bachelor-Masterstructuur vass 1996 hade bestaan, zou dit diplom zijn uitgereikt als bachelordiploma.

[7] Rådets direktiv 89/48/EEG av den 21 december 1988 om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier (EGT L 19, 1989, s. 16; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 192).

[8] Mål T-299/97, Morales mot kommissionen, REGP 1999, s. I-249 och II-1227, punkt 60.