(Tillverkad i enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga (1))

Klagomålet

Den 12 november 1999 deltog de klagande i tävlingen EUR/C/22 som anordnades gemensamt av Europaparlamentet och Europeiska gemenskapernas domstol. Efter att ha klarat uttagningsprovet fördes deras namn upp på reservlistan över godkända sökande.

Från den 1 december 1996 till den 1 november 1998 har parlamentet successivt rekryterat klagandena (2), samtliga i lönegrad C5 löneklass 3 i karriären.

I sitt klagomål till ombudsmannen påstod klagandena att de hade diskriminerats jämfört med andra sökande som hade deltagit i samma uttagningsprov och som hade rekryterats i lönegrad C4, löneklass 3.

Frågeställningen

Parlamentets yttrande

I sitt yttrande över klagomålet påpekade parlamentet att klagandena kunde ha överklagat institutionens beslut om deras rekrytering genom att inge ett klagomål enligt artikel 90 i tjänsteföreskrifterna. I maj 1998 begärde tre av de klagande enligt artikel 90.1 att få omplaceras i lönegrad C 4 från och med utnämningen till tjänstemän. Klagomålen avslogs.

Parlamentet påpekade dessutom att även om de klagande hade klagat enligt artikel 90.2 skulle deras klagomål ha ansetts otillåtliga eftersom de inte skulle ha lämnats in inom den tidsfrist som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna, dvs. inom tre månader från det att tjänstemännens provanställningsperiod inleddes.

Institutionen betonade att det enligt gemenskapsdomstolarnas fasta rättspraxis endast är förekomsten av nya väsentliga omständigheter som kan motivera att ett klagomål enligt artikel 90.2 inges för omprövning av ett tidigare beslut om rekrytering som inte har överklagats inom tidsfristen. Om en dom från en domstol om ogiltigförklaring av ett förvaltningsbeslut skulle kunna utgöra en ny omständighet, är detta emellertid endast fallet med à gentemot de personer som direkt berörs av det ogiltigförklarade beslutet. Den rättspraxis från Monaco (3) som åberopats av de klagande kan därför inte tillämpas, eftersom de inte har deltagit i samma allmänna uttagningsprov som Monaco.

Institutionen har dessutom preciserat att tillsättningsmyndigheten, i enlighet med parlamentets policy i rekryteringsfrågor efter det att de nya interna direktiven trädde i kraft i maj 1995, endast i undantagsfall kan utse en tjänsteman i en högre lönegrad än den ursprungliga lönegraden i hans eller hennes kategori, och att den kan locka till sig kvalificerade sökande när extremt komplicerade uppgifter måste utföras.

De klagandes synpunkter

I sina synpunkter vidhöll klagandena i princip sitt ursprungliga klagomål.

Beslutet

1. Europaparlamentets rekryteringsförfarande

1.1 De klagande klarade uttagningsprov EUR/C/22 som anordnades gemensamt av Europaparlamentet och Europeiska gemenskapernas domstol och rekryterades till lönegrad C 5, löneklass 3. I sitt klagomål till ombudsmannen påstod de att de hade diskriminerats jämfört med andra sökande som hade deltagit i samma uttagningsprov och som hade rekryterats i lönegrad C 4 löneklass 3.

1.2 I sitt yttrande betonade parlamentet att de klagande skulle ha haft möjlighet att överklaga institutionens beslut genom att lämna in ett klagomål enligt artikel 90 i tjänsteföreskrifterna. De som hade klagat gjorde det dock när tidsfristen redan hade löpt ut.

1.3 Endast nya väsentliga omständigheter kan motivera att ett klagomål enligt artikel 90.2 inges för omprövning av ett tidigare rekryteringsbeslut som inte överklagats inom tidsfristen. Om en dom från en domstol om ogiltigförklaring av ett förvaltningsbeslut skulle kunna utgöra en ny omständighet, är detta emellertid endast fallet med à gentemot de personer som direkt berörs av det ogiltigförklarade beslutet. Parlamentet påpekade att förstainstansrättens dom i Monaco-målet, som åberopats av klagandena, inte var tillämplig på deras fall, eftersom de inte direkt påverkades av den ogiltigförklarade rättsakten.

1.4 Ombudsmannen noterar att huvudfrågan i detta fall är att avgöra om de klagande har diskriminerats av Europaparlamentet när de rekryterades och om det har förekommit administrativa missförhållanden i parlamentet.

1.5 Principen om icke-diskriminering och likabehandling är en av gemenskapsrättens grundläggande principer. Enligt gemenskapsdomstolarnas fasta rättspraxis får lika situationer inte behandlas olika och olika situationer inte behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (4).

1.6 I sin dom i mål T-92/96 (Monacomålet) ansåg förstainstansrätten att sökande i samma uttagningsprov i princip ska anses befinna sig i en liknande situation. Domstolen har dessutom slagit fast att en institution åsidosätter principen om likabehandling och icke-diskriminering om den på en tjänsteman som rekryterats från ett uttagningsprov tillämpar de bestämmelser i de nya interna direktiven som föreskriver en striktare tillämpning av artikel 31.2 i tjänsteföreskrifterna, medan andra tjänstemän som rekryterats från samma uttagningsprov av institutionen innan de nya interna direktiven trädde i kraft klassificerades enligt de tidigare interna direktiven.

Domstolen ansåg att den enda hänvisningen till nya bestämmelser som parlamentet hade antagit under tiden inte var en tillräcklig motivering för att rekrytera sökande från samma uttagningsprov med olika avtalsvillkor.

1.7 Ombudsmannen anser att det är viktigt att komma ihåg att det uttagningsprov som klagandena har deltagit i anordnades gemensamt av parlamentet och domstolen.

Efter förstainstansrättens dom i ovannämnda mål omklassificerade domstolen emellertid på eget initiativ de tjänstemän som, efter det att de nya interna direktiven hade trätt i kraft, rekryterades på mindre gynnsamma villkor än de som gällde för sökande som rekryterats på grundval av de tidigare interna direktiven.

1.8 Ombudsmannen anser att även om Monaco-domen inte är tillämplig på klagandena som en ny faktor, har tillsättningsmyndigheten möjlighet att ändra klagandenas rekryteringsvillkor genom att följa domstolens exempel.

1.9 På grundval av dessa överväganden drar ombudsmannen slutsatsen att parlamentets beslut att rekrytera de klagande som omfattas av de nya interna direktiven, när andra sökande som rekryterats från samma reservlista klassificerades enligt de tidigare interna direktiven, ledde till en diskriminerande behandling av de klagande. Den omständigheten att institutionen inte agerade i enlighet med den princip som förstainstansrätten slog fast i mål T-92/96 och dess vägran att ompröva sitt beslut utgör således ett administrativt missförhållande.

Med tanke på parlamentets ståndpunkt förefaller det inte möjligt att nå en vänskaplig förlikning. Ombudsmannen anser därför att det är lämpligt att lägga fram följande förslag till rekommendation i enlighet med artikel 3.6 i ombudsmannens stadga.

Utkastet till rekommendation

Parlamentet bör följa domstolens exempel och omklassificera klagandena till lönegrad C 4 löneklass 3 från och med den dag då de utnämns till statstjänstemän.

Europaparlamentet och de klagande kommer att informeras om detta förslag till rekommendation. I enlighet med artikel 3.6 i ombudsmannens stadga skall Europaparlamentet avge ett detaljerat yttrande senast den 30 september 2001. Det detaljerade yttrandet skulle kunna bestå av ett godtagande av ombudsmannens rekommendation och en beskrivning av de åtgärder som vidtagits för att genomföra den.

Strasbourg den 18 maj 2001

 

Jacob Söderman

---

(1) Europaparlamentets beslut 94/262 av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning, EGT L 113, 1994, s. 5.

(2) De klagandes nomineringsdatum var följande: AC. den 1 september 1997, AL den 16 juni 1997, AL den 1 maj 1998; Ändringsförslaget av den 1 december 1996. C. den 1 april 1998; N. den 1 maj 1998; P. den 1 november 1998.

(3) Förstainstansrättens dom (fjärde avdelningen) av den 9 juli 1997, Roberto Monaco mot Europaparlamentet. Mål T-92/96. REG 1997, s. IA-0195; II-0573.

(4) - Mål 203/86, Spanien mot rådet (REG 1988, s. 4563), punkt 25, och mål C-15/95, EARL de Kerlast (REG 1997, s. I-1961), punkt 35
- mål C-150/94, Förenade kungariket mot rådet (REG 1998, s. I-7235), punkt 97.