(Tillverkad i enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga [1].)

Bakgrunden till påståendet

1. Den klagande är journalist. Den 27 november 2006 ansökte han hos Europaparlamentet om tillgång till vissa handlingar rörande finansieringen av dess D4-D5-byggnad i Bryssel. Han begärde tillgång till följande handlingar:

i) det förhandsmeddelande om ansökningsomgången för finansiering av nämnda byggnad som offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (nedan kallad "Europeiska unionens officiella tidning"),

ii) Anbudsinfordran och förteckningen över de banker som kontaktats.

iii) En rapport från ett redovisnings- och konsultföretag med en utvärdering av inlämnade anbud.

iv) Europaparlamentets beslut om tilldelning av det offentliga kontraktet till en belgisk bank. och

v) En kopia av det tilldelade kontraktet.

2. Genom en skrivelse av den 18 december 2006 informerade parlamentet klaganden om att dess D4-D5-byggnad hade byggts av en privat byggherre. Gemenskapsdirektiven om offentlig upphandling var följaktligen inte tillämpliga på finansieringen av byggnaden, eftersom byggherren enligt ett avtal mellan parlamentet och byggherren ansvarade för den externa finansieringen av byggprojektet. Parlamentet behövde därför inte anordna något anbudsförfarande för finansieringen av fastighetsprojektet. Mot denna bakgrund uppgav parlamentet att de handlingar som nämns i leden i, ii och v innehades av exploatören. Eftersom inget anbud hade offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning fanns inte det dokument som nämns i led iv. När det gäller redovisnings- och konsultföretagets rapport förklarade parlamentet att den skulle betraktas som en handling från tredje part i den mening som avses i artikel 4.4 i förordning (EG) nr 1049/2001 [2]. Följaktligen var parlamentet skyldigt att samråda med KMPG om möjligheten till utlämnande och hade redan gjort det. Parlamentet lovade att hålla klaganden informerad om den fortsatta utvecklingen efter sina kontakter med redovisnings- och konsultföretaget.

3. Den 8 januari 2007 lämnade klaganden in en bekräftande ansökan om tillgång till de handlingar som omfattades av hans ursprungliga ansökan. När det gäller det dokument som nämns under iv noterade klaganden parlamentets ståndpunkt att det inte existerade. I stället för att begära tillgång till denna handling begärde han följaktligen tillgång till de skrivelser som utväxlats mellan parlamentet och exploatören inom ramen för parlamentets samråd med parlamentet.

4. Den 18 januari 2007 informerade parlamentet klaganden om att det, efter en grundlig granskning av redovisnings- och konsultföretagets rapport, ansåg att rapporten innehöll information om de berörda bankernas affärsintressen. Kommissionen kunde därför inte bevilja tillgång på grundval av artikel 4.2 första strecksatsen i förordning 1049/2001.

5. Den 16 mars 2007 lämnade klaganden in ett klagomål till ombudsmannen.

Prövningens föremål

6. Klaganden framförde följande påståenden.

(1) Parlamentet behandlade och besvarade inte hans bekräftande ansökan om tillgång till handlingar på ett korrekt sätt.

(2) I motsats till artikel 7.1 i förordning (EG) nr 1049/2001 angavs det inte i parlamentets två skrivelser som svar på hans första ansökan om tillgång till handlingar att det var möjligt att lämna in en bekräftande ansökan.

(3) Parlamentet ändrade felaktigt sitt resonemang vad gäller avslaget på ansökan om tillgång till en av de handlingar som berördes av hans ansökan. Enligt klaganden var det senare resonemanget dessutom otillräckligt, eftersom det inte angav hur de berörda bankernas affärsintressen skulle undergrävas.

(4) Parlamentet åsidosatte artikel 6.4 i förordning (EG) nr 1049/2001 genom att inte tydligt ange om det innehade kopior av tre av de handlingar som parlamentet hade begärt tillgång till.

(5) Parlamentet gjorde eventuellt felaktiga och vilseledande uttalanden om direktivets tillämplighet vid offentlig upphandling.

7. När det gäller klagandens femte påstående ansåg ombudsmannen att klaganden inte hade tagit upp denna fråga i sina kontakter med parlamentet. Eftersom han således inte hade vidtagit de administrativa åtgärder som krävs enligt artikel 2.4 i Europeiska ombudsmannens stadga, kunde hans femte anmärkning inte tas upp till sakprövning.

8. Den 7 april 2007 informerade klaganden ombudsmannen om att han hade mottagit parlamentets beslut om hans bekräftande ansökan om tillgång till handlingarna i fråga. Samtidigt som han påpekade att han ville vidhålla sitt klagomål uppgav han också att hans fjärde påstående hade behandlats på ett tillfredsställande sätt av parlamentet och därmed blivit föråldrat. Mot bakgrund av parlamentets beslut om hans bekräftande ansökan inkom klaganden med följande nya påståenden.

(6) Parlamentets avslag på ansökan om tillträde till anbudsinfordran och förteckningen över banker som exploatören kontaktat [3] var inte tillräckligt motiverade.

(7) Parlamentet har felaktigt ändrat sitt resonemang när det gäller avslaget på ansökan om tillgång till en av handlingarna för andra gången. Dessutom var det nya resonemanget fortfarande inte rimligt.

(8) Parlamentet ignorerade klagandens begäran i hans bekräftande ansökan om att han skulle få tillgång till viss korrespondens som fördes av parlamentet, om det inte fanns någon annan handling.

(9) Parlamentets argument att det inte fanns något övervägande allmänintresse av att de berörda handlingarna lämnades ut var felaktigt.

9. Den 17 juni 2007 informerade klaganden ombudsmannen om att han hade kontaktat parlamentet angående sitt femte påstående. Han hade dock fortfarande inte fått något svar efter två månader. Han bad därför ombudsmannen att ta med det femte påståendet i sin undersökning. Eftersom klagandens femte påstående nu kunde tas upp till prövning beslutade ombudsmannen att ta med det i sin pågående undersökning.

Frågeställningen

10. Klagomålet översändes till parlamentet för yttrande, som översändes den 12 juli 2007. När det gäller klagandens femte påstående bad ombudsmannen parlamentet om ett yttrande senast den 2 juli 2007. I ytterligare en skrivelse av den 12 juli 2007 hänvisade parlamentet till en skrivelse till klaganden av den 5 juli 2007, i vilken parlamentet redogjorde för sin ståndpunkt i fråga om hans femte påstående. Både parlamentets yttrande och dess kompletterande skrivelse översändes till klaganden med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som han översände den 2 augusti 2007.

11. Genom en skrivelse av den 24 september 2008 informerade ombudsmannen klaganden om att klagomål 1450/2007/(WP)BEH mot Olaf, som han lämnade in den 21 maj 2007, rörde rättsliga frågor liknande dem som togs upp i hans femte påstående i detta klagomål. Ett enhetligt tillvägagångssätt var därför önskvärt. Med tanke på att ombudsmannen genomförde ytterligare undersökningar i klagomål 1450/2007/(WP)BEH bad han om klagandens förståelse för att han inte hade vidtagit ytterligare åtgärder när det gäller detta klagomål sedan den tidpunkt då klaganden lämnade sina synpunkter. Han påpekade emellertid att han, så snart Olafs svar på hans begäran om ytterligare upplysningar inkommit, skulle gå vidare med sin utredning av detta klagomål så snart som möjligt.

12. I en skrivelse av den 19 oktober 2008 uppmärksammade klaganden ombudsmannen på ytterligare två handlingar som rörde hans ärende. Under ett telefonsamtal den 28 maj 2009 diskuterade ombudsmannens avdelningar möjligheten till en vänskaplig förlikning med klaganden. Ombudsmannen kan endast lämna in ett förslag till vänskaplig förlikning till den berörda institutionen om han har den klagandes förhandsgodkännande. I ett e-postmeddelande av den 31 maj 2009 och i ytterligare ett telefonsamtal den 2 juni 2009 avslog klaganden förslaget om vänskaplig förlikning.

Ombudsmannens analys och slutsatser

Inledande anmärkningar

13. Den 7 april 2007 informerade klaganden ombudsmannen om att hans fjärde påstående hade blivit obsolet mot bakgrund av parlamentets beslut om hans bekräftande ansökan om tillgång. Ombudsmannen uppfattade detta som att klaganden ville dra tillbaka sitt fjärde påstående. Detta förslag till rekommendation behandlar således endast klagandens påståenden (1)-(3) och (5)-(9).

14. Den klagandes femte påstående rör parlamentets uttalanden om direktivens tillämplighet vid offentlig upphandling. Hans övriga påståenden rör olika aspekter av parlamentets hantering av hans ansökningar om tillgång till vissa handlingar. Det förefaller därför lämpligt att börja med att behandla den klagandes femte påstående innan man övergår till hans övriga påståenden.

15. När det gäller klagandens påståenden om parlamentets hantering av hans ansökningar om tillgång till handlingar anser ombudsmannen att det är lämpligt att behandla dem i kronologisk ordning, i enlighet med den ordningsföljd i förfarandet för ansökningar om tillgång till handlingar som föreskrivs i förordning (EG) nr 1049/2001. Han kommer därför först att behandla påståendet om parlamentets beslut om klagandens ursprungliga ansökan (det andra påståendet). Han kommer sedan att gå över till påståendena om parlamentets beslut om den bekräftande ansökan (i kronologisk ordning, klagandens första, åttonde, tredje och sjunde och sjätte påståenden). Med tanke på att både det tredje och det sjunde påståendet ger upphov till frågan om i vilken utsträckning parlamentet (felaktigt enligt klaganden) har ändrat det resonemang som låg till grund för dess beslut att vägra tillgång, kommer de att behandlas tillsammans. Slutligen kommer ombudsmannen att analysera frågan om huruvida det föreligger ett övervägande allmänintresse av utlämnande (det nionde påståendet).

16. I sina synpunkter på parlamentets yttrande hävdade klaganden att parlamentet kan ha brutit mot artikel 9.3 i bestämmelserna om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets handlingar, som, när det gäller samråd med tredje part om handlingar från tredje part, kräver att tredje part meddelar sin ståndpunkt inom fem arbetsdagar. Det verkar som om klaganden inte har tagit upp denna fråga i sina kontakter med parlamentet. Eftersom ombudsmannen därför inte har vidtagit de administrativa åtgärder som krävs enligt artikel 2.4 i Europeiska ombudsmannens stadga anser han att han inte har rätt att ta upp denna aspekt i denna undersökning.

A. Påstående om eventuellt oriktiga och vilseledande påståenden (klagandens femte påstående)

Argument som framförts till ombudsmannen

17. Klaganden uppgav att direktiven om offentlig upphandling enligt parlamentet inte var tillämpliga på finansieringen av parlamentets D4-D5-byggnad, eftersom det enligt ett avtal mellan parlamentet och byggherren var byggherren som ansvarade för den externa finansieringen av fastighetsprojektet. Han hävdade att detta uttalande föreföll strida mot domstolens rättspraxis. Det följer av domstolens rättspraxis att ”ett kontrakt ... inte kan upphöra att vara ett offentligt byggentreprenadkontrakt när den upphandlande myndighetens rättigheter och skyldigheter överlåts till ett företag som inte är en upphandlande myndighet”[4]. Vidare hänvisade han till artikel 8 i direktiv 2004/18/EG [5] (nedan kallat direktivet), där det föreskrivs att direktivet ska tillämpas på kontrakt som subventioneras direkt av upphandlande myndigheter med mer än 50 %. Enligt klaganden var de upphandlande myndigheterna således tvungna att se till att bestämmelserna i direktivet följdes, om tredje man som valts ut av dem ingick avtal med andra parter.

18. Mot denna bakgrund hävdade klaganden att parlamentet möjligen hade lämnat oriktiga och vilseledande uppgifter om direktivets tillämplighet.

19. I stället för att avge ett separat yttrande över detta påstående hänvisade parlamentet till sin skrivelse, som skickades till klaganden den 5 juli 2007 (se punkt 10 ovan). I denna skrivelse besvarade parlamentet tre specifika frågor från klaganden, nämligen följande:

• huruvida parlamentet höll med om att direktivet, som det själv hade antagit som medlagstiftare, inte var tillämpligt på dess egna fastighetsprojekt,
• huruvida parlamentet, vid ett jakande svar på den första frågan, inte ansåg att detta utgjorde ett kringgående av den personkrets som omfattas av direktivets tillämpningsområde, vilket var oförenligt med direktivets syfte och syfte, och
• för det fall den första frågan besvaras nekande, vilka åtgärder hade parlamentet vidtagit eller avsåg att vidta för att säkerställa att exploatören följde bestämmelserna i direktivet vid genomförandet av projektet?

20. När det gäller klagandens första fråga ansåg parlamentet att dess offentliga kontrakt inte omfattades av direktiven om offentlig upphandling. De reglerades i stället av budgetförordningen [6], som enligt artikel 14.2 inte tillät gemenskapens institutioner och organ att ta upp lån. Det var därför parlamentet inte anordnade något anbudsförfarande. Samma skäl gjorde också klagandens synpunkter på bestämmelserna i direktivet och på den dom som han hänvisade till oväsentliga.

21. Som svar på klagandens andra fråga förklarade parlamentet i huvudsak att med hänsyn till förbudet för gemenskapens institutioner och organ att ta upp lån kunde endast ett finansieringsarrangemang via ett avtal mellan exploatören och en bank övervägas för finansieringen av parlamentets D4-D5-byggnad. Direktiven om offentlig upphandling var inte tillämpliga på privaträttsliga avtal. Till följd av detta var ett anbudsförfarande i enlighet med dessa direktiv inte möjligt. I sina förhandlingar med exploatören säkerställde dock parlamentet med framgång att ett öppet samråd med banksektorn ägde rum i så stor skala som möjligt. Följaktligen följdes de grundläggande principerna för ett anbudsförfarande fullt ut.

22. När det gäller klagandens tredje fråga förklarade parlamentet att det enligt artikel 119 i budgetförordningen inte var skyldigt att offentliggöra fastighetskontrakt i Europeiska unionens officiella tidning. Samtidigt beklagade parlamentet att avtalet i fråga inte hade offentliggjorts på parlamentets webbplats.

23. I sina synpunkter hävdade klaganden att direktiven om offentlig upphandling inte stred mot budgetförordningen. I stället gjorde budgetförordningen dem fullt tillämpliga. Till stöd för sitt resonemang åberopade klaganden bland annat skäl 24 i budgetförordningen, som har följande lydelse: "När det gäller kontrakt som tilldelas av gemenskapernas institutioner för egen räkning bör bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, tjänster och varor tillämpas..." Han påpekade också att det i ett antal bestämmelser i budgetförordningen uttryckligen hänvisas till dessa direktiv.

24. Dessutom hävdade klaganden att det faktum att gemenskapens institutioner och organ inte fick ta upp lån inte gjorde reglerna om offentlig upphandling otillämpliga. Om budgetförordningen skulle tolkas så, att den förbjuder alla former av extern finansiering, skulle parlamentet inte kunna tillåta ett privat företag att säkerställa sådan finansiering, eftersom det inte skulle kunna delegera befogenheter som det inte hade. Om det däremot var möjligt att delegera befogenheter skulle den delegerande myndigheten se till att det upphandlade privata företaget följde reglerna för offentlig upphandling.

25. Klaganden ansåg också att parlamentet föreföll betrakta kontraktet avseende D4-D5-byggnaden som ett fastighetskontrakt i den mening som avses i artikel 119.2 i genomförandebestämmelserna för budgetförordningen [7] (nedan kallade genomförandebestämmelserna). I artikel 16 a i direktivet uteslöts emellertid endast byggentreprenader avseende befintliga byggnader från direktivets tillämpningsområde. Eftersom byggnaden D4-D5 ännu inte existerade år 2004, vid den tidpunkt då det relevanta avtalet ingicks, åberopade parlamentet felaktigt detta undantag från tillämpningen av direktivet.

26. Enligt klaganden var reglerna för tilldelning av offentliga kontrakt inte bara tillämpliga på finansieringen av D4-D5-byggnaden, utan även på de bygg- och leveranskontrakt som ingicks inom ramen för projektet. Följaktligen, och i motsats till vad parlamentet hade hävdat, var hans hänvisning till domstolens dom i mål C-44/96 inte irrelevant.

27. Klaganden hänvisade till parlamentets uttalande, enligt vilket de grundläggande principerna för ett anbudsförfarande hade följts fullt ut. Såvitt han kände till föreskrevs i de grundläggande gemenskapsrättsliga principerna om anbudsförfaranden att förteckningen över dem som inbjöds att lämna anbud inte kunde fastställas i förväg. Parlamentets kommentarer visade dock att en förteckning över 15 banker som skulle kontaktas faktiskt upprättades från början. I detta avseende ifrågasatte han varför endast tre av de femton bankerna hade reagerat, med tanke på att parlamentet helt klart var en kreditvärdig kund.

Ombudsmannens bedömning

28. Innan man bedömer parlamentets uttalanden om tillämpligheten av direktiven om offentlig upphandling förefaller det lämpligt att sammanfatta dessa uttalanden. Ombudsmannen anser att parlamentets respektive uttalanden kan sammanfattas på följande sätt.

i) Offentliga kontrakt som tilldelas av parlamentet regleras inte av direktiven om offentlig upphandling, utan i stället av budgetförordningen (parlamentets första uttalande).

ii) Direktiven om offentlig upphandling är inte tillämpliga på privaträttsliga avtal. Trots detta följdes de grundläggande principerna för ett anbudsförfarande fullt ut när det gäller kontraktet mellan exploatören och banken (parlamentets andra uttalande).

29. I sin skrivelse av den 5 juli 2007 till klaganden, som parlamentet hänvisade till i stället för att avge ett separat yttrande om klagandens femte påstående, uppgav parlamentet också att fastighetskontrakt inte behöver offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. Ombudsmannen anser att detta uttalande inte avser tillämpligheten av direktiven om offentlig upphandling. I stället handlar det om en konsekvens av att nämnda direktiv är tillämpliga eller inte. Det omfattas därför inte av detta påstående och ombudsmannen ser därför inget behov av att ta upp det i sitt förslag till rekommendation.

När det gäller parlamentets första uttalande

30. För att avgöra om parlamentets första uttalande är korrekt eller inte måste ombudsmannen analysera rättsförhållandet mellan direktiven om offentlig upphandling och budgetförordningen. Med tanke på att klaganden i första hand hänvisade till direktivet som tillämplig lagstiftning kommer ombudsmannen därför att fokusera på förhållandet mellan budgetförordningen och direktivet.

Förhållandet mellan direktiv 2004/18 och budgetförordningen

31. Liksom alla direktiv riktar sig direktivet till medlemsstaterna (se artikel 84 i direktivet och artikel 249 i EG-fördraget). Enligt artikel 7 i direktivet skall det, med vissa undantag, tillämpas på offentliga kontrakt vars värde uppskattas vara lika med eller högre än de tröskelvärden som fastställs i direktivet. Ett offentligt kontrakt är ett skriftligt kontrakt med ekonomiska villkor som ingås mellan en eller flera ekonomiska aktörer och en eller flera upphandlande myndigheter med ett visst syfte som fastställs i direktivet (artikel 1.2 a). Begreppet upphandlande myndighet definieras i artikel 1.9 i direktivet som statliga, regionala eller lokala myndigheter, offentligrättsliga organ, sammanslutningar av en eller flera sådana myndigheter eller ett eller flera sådana organ.

32. När det gäller budgetförordningen består avdelning V i del I, med rubriken "Offentlig upphandling", av två kapitel, varav det första har rubriken "Allmänna bestämmelser". Detta kapitel är vidare indelat i följande avsnitt: ”Principer för omfattning och tilldelning”, ”Offentliggörande”, ”Upphandlingsförfaranden” och ”Garantier och kontroll”. Det andra kapitlet har rubriken "Bestämmelser för kontrakt som tilldelas av gemenskapens institutioner för egen räkning".

33. Av det ovan anförda följer att direktivet innehåller bestämmelser om offentlig upphandling som vid första anblicken endast är tillämpliga på kontrakt som tilldelas av myndigheter eller organ i medlemsstaterna. Samtidigt innehåller budgetförordningen bestämmelser om gemenskapsinstitutionernas tilldelning av offentliga kontrakt. Mot denna bakgrund förefaller det således som om bestämmelserna om offentlig upphandling i budgetförordningen utgör bestämmelser som särskilt reglerar gemenskapsinstitutionernas tilldelning av kontrakt. Det är riktigt, såsom klaganden har påpekat, att det i skäl 24 i budgetförordningen anges att "när det gäller kontrakt som tilldelas av gemenskapernas institutioner för egen räkning bör bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, tjänster och varor tillämpas...". Samtidigt innebär detta inte att direktiven om offentlig upphandling som sådana är tillämpliga på kontrakt som tilldelas av institutionerna. I det nämnda skälet föreslås i stället att budgetförordningen i princip bör följa tillvägagångssättet i respektive direktiv. Härav följer att bestämmelserna i direktiven om offentlig upphandling endast kan vara relevanta för kontrakt som tilldelas av institutionerna i den mån de har införlivats genom budgetförordningen. Såsom klaganden har påpekat innehåller genomförandebestämmelserna därför tillfälliga hänvisningar till bestämmelserna i upphandlingsdirektiven, till exempel i artikel 118.5. Det förefaller emellertid uppenbart att sådana hänvisningar till enskilda bestämmelser i upphandlingsdirektiven inte kan utgöra en allmän hänvisning till dessa direktiv. För tydlighetens skull bör det tilläggas att denna rättsliga situation skiljer sig från den som rådde enligt den gamla budgetförordningen [8], där det i artikel 56 anges att ”varje institution ska uppfylla samma skyldigheter som de som åläggs organ i medlemsstaterna genom dessa direktiv”.

34. Denna syn på förhållandet mellan budgetförordningen och direktivet tycks bekräftas av domstolens rättspraxis. Utan att uttryckligen behandla förhållandet mellan dessa två regelverk betraktar domstolen i ett antal domar budgetförordningen som det regelverk som är tillämpligt på gemenskapsinstitutionernas tilldelning av kontrakt [9].

35. Denna uppfattning bekräftas ytterligare av Europeiska kommissionens ståndpunkt. Som svar på en parlamentsfråga som ställdes på kommissionens vägnar förklarade kommissionsledamot Grybauskaite att bestämmelserna om upphandling i budgetförordningen har inspirerats av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster.[10] I samma svar hänvisade hon också till vissa skillnader mellan budgetförordningen och direktivet.

När det gäller riktigheten i parlamentets första uttalande

36. Mot denna bakgrund drar ombudsmannen slutsatsen att han inte ser någon anledning att betvivla riktigheten i parlamentets första uttalande, enligt vilket offentliga kontrakt som tilldelas av parlamentet inte regleras av direktiven om offentlig upphandling, utan i stället av budgetförordningen. Mot bakgrund av ovanstående ser han ingen anledning att anta att parlamentets första uttalande var vilseledande.

När det gäller parlamentets andra uttalande

37. När det gäller parlamentets andra uttalande måste man komma ihåg att klagandens påstående omfattar två olika avtalsförhållanden. Dessa omfattade parlamentets avtal med exploatören och avtalet mellan exploatören och finansieringsbanken. Även om parlamentet i sin skrivelse av den 5 juli 2007 till klaganden endast tycks fokusera på det senare avtalsförhållandet, underströk klaganden i sin skrivelse av den 10 april 2007 till parlamentet parlamentets roll i finansieringen av D4-D5-byggnaden. Vid bedömningen av huruvida parlamentets andra uttalande var felaktigt eller vilseledande måste därför båda avtalsförhållandena beaktas.

Vad gäller parlamentets skyldighet att anordna ett anbudsförfarande

38. När det gäller parlamentets tilldelning av kontraktet till exploatören anser ombudsmannen, i linje med ovanstående slutsatser om förhållandet mellan budgetförordningen och direktivet, att bestämmelserna i budgetförordningen måste anses vara tillämpliga. Av de skäl som anges ovan kan direktivet däremot inte tillämpas. Av detta följer att klagandens argument att artikel 16 a i direktivet endast undantar byggentreprenader avseende befintliga byggnader från dess tillämpningsområde, och således inte parlamentets D4-D5-byggnad, är irrelevant. Detsamma gäller klagandens hänvisning till artikel 8 i direktivet, där det föreskrivs att direktivet ska tillämpas på kontrakt som subventioneras direkt av upphandlande myndigheter med mer än 50 %.

39. När det gäller avtalsförhållandet mellan den byggherre som parlamentet har anlitat och banken anser ombudsmannen, mot bakgrund av dess tillämpningsområde (vilket parlamentet har hävdat), att direktivet inte kan anses vara tillämpligt på avtal mellan två privata företag. Samtidigt noterar ombudsmannen att det i artikel 89.2 i budgetförordningen föreskrivs att alla upphandlingskontrakt ska utlysas så brett som möjligt. Mot denna bakgrund måste man överväga i vilken utsträckning exploatörens, en privat part, deltagande i finansieringen av D4-D5-byggnaden skulle kunna påverka parlamentets skyldighet enligt budgetförordningen att anordna ett anbudsförfarande.

40. Klaganden har upprepade gånger understrukit betydelsen av en dom från domstolen i det aktuella sammanhanget. I den relevanta domen slog domstolen fast att ”ett kontrakt ... inte kan upphöra att vara ett offentligt byggentreprenadkontrakt när den upphandlande myndighetens rättigheter och skyldigheter överförs till ett företag som inte är en upphandlande myndighet”[11]. Parlamentet ansåg att denna dom saknade relevans, eftersom direktiven om offentlig upphandling inte var tillämpliga på kontrakt som tilldelats av parlamentet.

41. Nämnda dom avser direktiv 93/37, som upphävdes genom direktivet (se artikel 82 i direktivet). Närmare bestämt tolkar den artikel 1 a i direktiv 93/37, i vilken begreppet ”offentligt byggentreprenadkontrakt” definieras på följande sätt: "offentliga byggentreprenadkontrakt: skriftliga kontrakt med ekonomiska villkor som ingås mellan en entreprenör och en upphandlande myndighet ... och som avser antingen utförande, eller både utförande och projektering, av byggentreprenader som avser någon av de verksamheter som anges i bilaga II eller en byggentreprenad som definieras i c nedan, eller utförande, oavsett medel, av en byggentreprenad som motsvarar de krav som den upphandlande myndigheten har specificerat". Denna definition förefaller till stor del motsvara definitionen av ”offentligt kontrakt” enligt artikel 88 i budgetförordningen. Enligt denna bestämmelse är ”allmänna avtal skriftliga avtal med ekonomiska villkor som ingås av en upphandlande myndighet i den mening som avses i artiklarna 104 och 167, i syfte att mot betalning av ett pris som helt eller delvis belastar budgeten erhålla leverans av lös eller fast egendom, utförande av byggentreprenader eller tillhandahållande av tjänster.” Mot bakgrund av i huvudsak liknande bestämmelser förefaller det oklart varför huvudinriktningen i domstolens dom inte bör tillämpas på tolkningen av budgetförordningen.

42. Parlamentet påpekade också att det i sina förhandlingar med exploatören framgångsrikt säkerställde att ett öppet samråd med banksektorn ägde rum i så stor skala som möjligt. Kommissionen tillade att de grundläggande principerna för ett anbudsförfarande följaktligen hade iakttagits fullt ut. Klaganden svarade att de grundläggande gemenskapsrättsliga principerna om anbudsförfaranden enligt hans kännedom bland annat kräver att förteckningen över dem som inbjuds att lämna anbud inte är förutbestämd från början. I detta avseende hävdade han att finansieringen av D4-D5-byggnaden faktiskt var förutbestämd redan från början. Ombudsmannen erinrar om att det under rubriken "Principer för tilldelning av kontrakt" i artikel 2 i direktiv 2004/18 föreskrivs att upphandlande myndigheter ska behandla ekonomiska aktörer lika och icke-diskriminerande samt agera på ett öppet sätt. Han anser således att anbudsförfaranden i princip bör vara öppna för alla intresserade ekonomiska aktörer, utan att den upphandlande myndigheten gör ett förhandsurval. Mot denna bakgrund delar han klagandens farhågor.

När det gäller riktigheten i parlamentets andra uttalande

43. Mot bakgrund av ovanstående drar ombudsmannen slutsatsen att det inte finns någon anledning att betvivla riktigheten i parlamentets uttalande, enligt vilket direktiven om offentlig upphandling inte är tillämpliga på privaträttsliga kontrakt. Han anser dock att parlamentet gjorde uttalanden som inte var helt korrekta, i) genom att inte ta upp följderna av domstolens dom och ii) genom att anse att de grundläggande principerna för ett anbudsförfarande följdes fullt ut, trots att endast en på förhand fastställd förteckning över banker uppenbarligen hade kontaktats. Mot bakgrund av denna slutsats ser ombudsmannen inget behov av att i detta förslag till rekommendation ta upp frågan om i vilken utsträckning parlamentets uttalande kan ha varit vilseledande.

44. Mot bakgrund av dessa omständigheter anser ombudsmannen att parlamentets andra uttalande inte var helt korrekt. Detta utgjorde ett administrativt missförhållande. Han lägger därför fram ett motsvarande förslag till rekommendation nedan, i enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga.

B. Påstående om underlåtenhet att ange möjligheten till en bekräftande ansökan (klagandens andra påstående)

Argument som framförts till ombudsmannen

45. Klaganden hävdade att parlamentets två svarsskrivelser på hans ursprungliga ansökan om tillgång till handlingar, i strid med artikel 7.1 i förordning (EG) nr 1049/2001, inte tydde på att han hade möjlighet att lämna in en bekräftande ansökan.

46. I sitt yttrande medgav parlamentet att det inte informerade klaganden i sitt svar om möjligheten att lämna in en bekräftande ansökan. Parlamentet beklagade detta, men påpekade att detta utelämnande inte fick några negativa konsekvenser för sökanden, som var fullt förtrogen med förordning 1049/2001.

47. I sina synpunkter erkände klaganden parlamentets beklagande.

Ombudsmannens bedömning

48. Ombudsmannen erinrar om att det enligt artikel 7.1 i förordning 1049/2001 krävs att institutionen, om tillgång vägras, informerar sökanden om dennes rätt att lämna in en bekräftande ansökan. Det förefaller lämpligt att påpeka att denna skyldighet gäller oavsett om en sökande känner till denna rättighet eller inte. Ombudsmannen noterar att parlamentet beklagade att det underlåtit att göra detta i detta fall och att klaganden har medgett att det beklagat detta. Han anser därför att det inte finns något behov av att undersöka denna fråga ytterligare.

C. Påstående om att hans bekräftande ansökan inte har behandlats korrekt (klagandens första påstående)

Argument som framförts till ombudsmannen

49. Klaganden uppgav att han den 8 januari 2007 hade lämnat in en bekräftande ansökan om tillgång per rekommenderat brev till parlamentets talman. När han lämnade in sitt klagomål till ombudsmannen hade han emellertid varken fått något svar eller något mottagningsbevis. Mot denna bakgrund hävdade han att parlamentet inte hade behandlat och besvarat hans bekräftande ansökan om tillgång till handlingar på ett korrekt sätt.

50. Den 7 april 2007 informerade klaganden ombudsmannen om att han hade mottagit parlamentets svar av den 14 mars 2007. Eftersom parlamentet, i strid med artikel 8 i förordning 1049/2001, hade tagit mer än två månader på sig att besvara hans bekräftande ansökan, förklarade han att han ville vidhålla sitt påstående. Han påpekade vidare att han inte hade fått något mottagningsbevis för sin bekräftande ansökan, vilket krävs enligt förordning (EG) nr 1049/2001.

51. I sitt yttrande uppgav parlamentet att det mottog klagandens bekräftande ansökan den 30 januari 2007. Den påpekade att den registrerade posten på mottagningsdagen. Ett mottagningsbevis skickades den 2 februari 2007. Tidsfristen för parlamentets svar fastställdes till den 22 februari 2007. Den 19 februari 2007 skickade parlamentet ett e-postmeddelande till klaganden i vilket parlamentet, i enlighet med artikel 8.2 i förordning 1049/2001, informerade honom om en förlängning av tidsfristen till och med den 14 mars 2007. Parlamentet skickade sitt svar till klaganden den 14 mars 2007. Parlamentet ansåg därför att det hade behandlat klagandens bekräftande ansökan korrekt.

52. I sina synpunkter påpekade klaganden att parlamentets påstående att det mottog hans bekräftande ansökan den 30 januari 2007 inte var trovärdigt, eftersom han skickade respektive brev med rekommenderat brev från Luxemburg den 9 januari 2007. Han lämnade in ett motsvarande kvitto till ombudsmannen. Han påpekade vidare att inget av de två e-postmeddelanden som parlamentet påstås ha skickat hade nått honom. Han ansåg att detta kunde bero på att adressfältet i de e-postmeddelanden som parlamentet lämnat in visade hans e-postadress i omvända kommatecken.

Ombudsmannens bedömning

53. Klaganden lade fram bevis för att han skickade sin bekräftande ansökan om tillgång från Luxemburg den 9 januari 2007. I sitt yttrande förklarade parlamentet att det mottog klagandens bekräftande ansökan först den 30 januari 2007. Även om en period på mer än 20 dagar för ett brev att resa från Luxemburg till Bryssel verkar vara överdrivet lång, finns det inget som tyder på att klagandens bekräftande brev anlände före det datum som anges av parlamentet. Han ser därför ingen anledning att betvivla parlamentets relevanta uttalande.

54. Parlamentet överlämnade tillsammans med sitt yttrande kopior av de e-postmeddelanden som det påstår sig ha skickat till klaganden den 2 februari och den 19 februari 2007. Klaganden förklarade dock att han inte fick dessa e-postmeddelanden vid den tidpunkten. Vid första anblicken kan det inte uteslutas att parlamentet, genom att sätta klagandens e-postadress i omvända kommatecken, använde en felaktig adress när det skickade dessa e-postmeddelanden.

55. Ombudsmannen noterar att han skulle behöva genomföra ytterligare undersökningar för att försöka klargöra denna punkt. Med tanke på att i) ombudsmannen kommer att lägga fram ett förslag till rekommendation nedan och ii) de punkter som här är i fråga verkar vara av begränsad betydelse, anser ombudsmannen att det inte skulle finnas något behov av att undersöka denna fråga ytterligare om parlamentet skulle godta hans förslag till rekommendation.

D. Påstående om att vissa aspekter av hans bekräftande ansökan har ignorerats (klagandens åttonde påstående)

Argument som framförts till ombudsmannen

56. I sitt beslut om klagandens ursprungliga ansökan om tillgång informerade parlamentet klaganden om att en av handlingarna, nämligen parlamentets beslut om tilldelning av det offentliga kontraktet till en belgisk bank, inte existerade. I sin bekräftande ansökan noterade klaganden att denna handling inte fanns. Mot bakgrund av de förklaringar som parlamentet lämnat, enligt vilka det hade hållits ett samråd mellan parlamentet och exploatören, begärde han tillgång till de skrivelser som utväxlats inom ramen för detta samråd. Mot denna bakgrund hävdade klaganden att parlamentet ignorerade hans begäran i hans bekräftande ansökan om att få tillgång till viss korrespondens mellan parlamentet och exploatören om det inte fanns någon annan handling.

57. I sitt yttrande uppgav parlamentet att det, såsom det förklarade i sitt svar på klagandens bekräftande ansökan, hade rätt till tillgång till exploatörens finansieringsvillkor. Genom att underteckna ett långsiktigt hyresavtal med en köpoption med exploatören godtog parlamentet, utan skriftväxling, att exploatörens finansieringsvillkor skulle bli tillämpliga.

58. I sina synpunkter godtog klaganden att parlamentet kan ha samtyckt till exploatörens finansieringsvillkor genom att underteckna avtalet om det långsiktiga hyresavtalet. Samtidigt hävdade han att detta inte var ett giltigt skäl för att vägra tillgång till samrådsdokumenten före undertecknandet av avtalet.

Ombudsmannens bedömning

59. När det gäller tillgång till de skrivelser som utväxlats inom ramen för samrådet mellan parlamentet och exploatören har klaganden uppenbarligen ännu inte lämnat in någon bekräftande ansökan om tillgång till parlamentet. Det följer av artikel 8 i förordning 1049/2001 att ombudsmannen normalt inte kan behandla ett klagomål förrän en bekräftande ansökan om tillgång har lämnats in till den berörda institutionen. Med tanke på att parlamentet inte tog upp denna aspekt och att handlingarna i fråga är nära besläktade med vissa handlingar som klaganden begärde tillgång till i sin ursprungliga ansökan, ser ombudsmannen ingen anledning att avstå från att behandla detta påstående i sak.

60. Ombudsmannen uppfattar parlamentets ståndpunkt som att det godtog exploatörens finansieringsvillkor genom att underteckna respektive avtal, men att det inte utväxlades några skrivelser med exploatören i detta avseende. Detta framgår av parlamentets beslut om klagandens bekräftande ansökan, som det hänvisade till i sitt yttrande. I denna skrivelse förklarade parlamentet att det samtyckte till projektansökarens finansieringsvillkor genom att underteckna respektive avtal, men inte genom att skicka en skrivelse.

61. I sin bekräftande ansökan begärde klaganden tillgång till vissa handlingar i stället för andra handlingar som enligt parlamentet inte existerade. Med hänvisning till exploatörens samråd med parlamentet om finansieringsvillkoren begärde han tillgång till den skrivelse som användes för samråd med parlamentet ("Schreiben, mit dem das Parlament konsultiert wurde") samt skrivelsen med parlamentets yttrande inom ramen för samrådet ("Schreiben, mit dem das Parlament im Rahmen dieser Konsultation Stellung genommen hat"). Med hänsyn till att parterna inte bestrider att parlamentet hördes innan respektive avtal undertecknades, står det klart att klagandens subsidiära ansökan om tillgång avser handlingar som, om de finns kvar, föregick det avtal som parlamentet undertecknade. I sitt yttrande förklarade parlamentet att det godtog exploatörens finansieringsvillkor genom att helt enkelt underteckna avtalet. Ingen separat skriftväxling har ägt rum i detta avseende. Ombudsmannen uppfattar parlamentets ståndpunkt som att dess godkännande av exploatörens finansieringsvillkor inte innebar någon skriftväxling. I sina synpunkter godtog klaganden parlamentets ståndpunkt. Han påpekade emellertid att enbart hänvisningen till att han hade gett sitt samtycke genom att underteckna respektive avtal inte kunde utgöra ett argument för att vägra honom tillgång till de samrådshandlingar som föregick undertecknandet av avtalet. Ombudsmannen konstaterar att det inte med säkerhet kan utläsas av parlamentets yttrande om sådana samrådsdokument finns eller inte. Mot bakgrund av dessa omständigheter drar ombudsmannen slutsatsen att parlamentet, genom att enbart hänvisa till undertecknandet av avtalet, inte i tillräcklig utsträckning behandlade klagandens subsidiära ansökan om tillgång till de två skrivelserna. Parlamentet lämnade åtminstone frågan om denna korrespondens verkligen existerar obesvarad.

62. Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att parlamentet inte i tillräcklig utsträckning har behandlat klagandens bekräftande ansökan om tillgång till handlingar. Detta utgjorde ett administrativt missförhållande. Han lägger därför fram ett motsvarande förslag till rekommendation nedan, i enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga.

E. Påstående om inkonsekvent/otillräcklig motivering (klagandens tredje och sjunde påstående)

Argument som framförts till ombudsmannen

63. När det gäller klagandens begäran om tillgång till rapporten från det redovisnings- och konsultföretag som utvärderade de inlämnade anbuden (nedan kallad rapporten) ansåg parlamentet i sitt beslut om klagandens ursprungliga ansökan att detta var en handling från tredje part i den mening som avses i artikel 4.4 i förordning 1049/2001. Innan ett beslut om möjligheten att bevilja tillgång kunde fattas var det således nödvändigt att samråda med upphovsmannen. Parlamentet kontaktade därför konsultföretaget i denna fråga. I en skrivelse av den 18 januari 2007 informerade parlamentet klaganden om att det, efter en ingående analys av rapporten, hade kommit fram till att den rörde de berörda bankernas affärsintressen. Till följd av detta, och i enlighet med artikel 4.2 första strecksatsen i förordning 1049/2001, kunde tillgång inte beviljas.

64. Mot denna bakgrund hävdade klaganden att parlamentet felaktigt hade ändrat sitt resonemang om att vägra tillgång till en av de handlingar som berördes av hans begäran. Enligt klaganden var det efterföljande resonemanget dessutom otillräckligt, eftersom det inte angav hur de berörda bankernas affärsintressen skulle undergrävas.

65. I sitt beslut om klagandens bekräftande ansökan och på grundval av artikel 4.2 första strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001 förklarade parlamentet att tillgång inte kunde beviljas. Detta berodde på att bankerna skulle ha kunnat skaffa sig kunskap om sina konkurrenters affärsstrategier på finansmarknaden. Detta skulle i sin tur försvaga konkurrensställningen för de banker som deltar i framtida anbudsförfaranden. Mot denna bakgrund hävdade klaganden att parlamentet för andra gången felaktigt hade ändrat sitt resonemang när det gäller avslaget på ansökan om tillgång till en av handlingarna. Till stöd för sitt påstående ansåg han att det var en naturlig följd av logiken i förordning nr 1049/2001 att beslutet om en ursprunglig ansökan om tillgång till handlingar på ett uttömmande sätt skulle behandla de skäl som motiverade en vägran att bevilja tillgång till handlingar. Enligt sökanden syftade behandlingen av den bekräftande ansökan endast till att pröva huruvida de skäl för avslag på ansökan om tillgång som angavs i beslutet om den ursprungliga ansökan var rimliga. Dessutom hävdade han att det nya resonemanget fortfarande inte var rimligt.

66. I sitt yttrande upprepade parlamentet sin ståndpunkt att rapporten skulle betraktas som en handling från tredje part i den mening som avses i artikel 4.4 i förordning (EG) nr 1049/2001. Parlamentet samrådde således med redovisnings- och konsultföretaget för att få reda på dess synpunkter på beviljandet av tillgång. Redovisnings- och konsultföretaget bekräftade att rapporten innehöll en finansiell analys av de anbud som lämnats av de banker som exploatören hade kontaktat. Till följd av detta rörde informationen vissa bankers ekonomiska intressen. Enligt parlamentet ansåg även revisions- och konsultföretaget att dess immateriella rättigheter borde skyddas i enlighet med artikel 4.2 första strecksatsen i förordning 1049/2001. Parlamentet förklarade att det inte såg någon anledning att avvika från redovisnings- och konsultföretagets bedömning och vägrade tillgång på grundval av artikel 4.2 första strecksatsen i förordning 1049/2001. I sitt beslut om klagandens bekräftande ansökan bekräftade parlamentet sin ståndpunkt och förklarade hur de berörda bankernas affärsintressen skulle kunna äventyras.

67. Som svar på klagandens sjunde påstående bekräftade parlamentet återigen sin åsikt att tillgång inte kunde beviljas, eftersom informationen i handlingen (som det kallade dokument PE 229.331/BUR) omfattades av undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001. Det faktum att klaganden innehade en kopia av handlingen innebar inte att han hade erhållit den med parlamentets godkännande.

68. I sina synpunkter påpekade klaganden att parlamentet hade förvärvat rapporten och därmed fått rätt att fritt förfoga över den. Detta inbegrep rätten att bevilja tillgång till tredje part. Även om det hade kunnat föreskrivas att rapporten skulle vara konfidentiell ansåg klaganden att parlamentet inte hade lagt fram trovärdiga bevis för att rapporten omfattades av ett sekretessavtal.

69. Klaganden påpekade vidare att förordning (EG) nr 1049/2001 ännu inte var i kraft när han fick tillgång till dokument PE 229.331/BUR. Till följd av detta kunde han inte lämna in någon ansökan om tillgång till denna handling. Dessutom var handlingen inte sekretessbelagd och parlamentet lade inte fram någon bevisning för att den hade klassificerats som sekretessbelagd.

Ombudsmannens bedömning

70. Ombudsmannen drar av de uttalanden som båda parter gjort under sin undersökning slutsatsen att klaganden uppenbarligen har tillgång till en kopia av den handling som omfattas av detta påstående. Parlamentet ansåg dock att tillgång till handlingen inte kunde beviljas. Ombudsmannen erinrar om att allmänhetens tillgång till handlingar i den mening som avses i förordning (EG) nr 1049/2001 är allmän tillgång. Att ge tillgång till en handling innebär således att handlingen är föremål för offentliggörande. Av detta följer att det faktum att klaganden kan förfoga över en kopia av respektive handling, som inte har offentliggjorts i enlighet med förordning (EG) nr 1049/2001, inte kan hindra ombudsmannen från att överväga huruvida parlamentet har lämnat tillräckliga skäl till varför tillgång inte kan beviljas. Det förefaller dessutom viktigt att komma ihåg att föremålet för klagandens tredje och sjunde påståenden inte är hur klaganden fick tillgång till dokument PE 229.331/BUR. Följaktligen finns det ingen anledning att kommentera denna aspekt, som tas upp i parlamentets yttrande och i klagandens synpunkter. I stället är den fråga som ombudsmannen ska ta upp huruvida parlamentet felaktigt ändrade sitt resonemang när det gäller dess vägran att bevilja tillgång till betänkandet och huruvida parlamentets resonemang var tillräckligt. Ombudsmannen kommer först att analysera om parlamentet har ändrat sitt resonemang på ett felaktigt sätt. Han kommer därefter att undersöka om parlamentets resonemang var tillräckligt.

Vad gäller den påstådda ändringen av parlamentets resonemang

71. Parlamentet betecknade rapporten som en handling från tredje part i den mening som avses i artikel 4.4 i förordning (EG) nr 1049/2001. Klaganden hävdade dock att parlamentet hade erhållit rapporten. Enligt honom skulle detta normalt innebära att parlamentet fritt kunde förfoga över det och bevilja tillgång till det. Han uppgav vidare att parlamentet inte hade lagt fram trovärdiga bevis för att rapporten omfattades av ett sekretessavtal.

72. Artikel 4.4 i förordning nr 1049/2001 har följande lydelse:

”När det gäller handlingar från tredje part ska institutionen samråda med den tredje parten för att bedöma om ett undantag i punkt 1 eller 2 är tillämpligt, såvida det inte är uppenbart att handlingen ska eller inte ska lämnas ut.”

När det gäller handlingar från tredje part är institutionerna enligt artikel 4.4 skyldiga att samråda med den berörda tredje parten för att bedöma om ett undantag i artikel 4.1 eller 4.2 är tillämpligt, såvida det inte är uppenbart att handlingen bör eller inte bör lämnas ut [12]. Eftersom förordning (EG) nr 1049/2001 endast är tillämplig på handlingar som finns hos en institution (artikel 2.3 i förordning (EG) nr 1049/2001) råder det inget tvivel om att endast handlingar som innehas av en institution kan betraktas som handlingar från tredje part. Enligt artikel 3 b i förordning (EG) nr 1049/2001 avses med tredje part varje fysisk eller juridisk person eller enhet utanför den berörda institutionen, inbegripet medlemsstaterna, andra gemenskapsinstitutioner och gemenskapsorgan eller andra institutioner och organ samt tredjeländer. Vid en första anblick utesluter inte den omständigheten att en handling ägs av en institution att samma handling kan kvalificeras som en handling som härrör från tredje man, eftersom förordning 1049/2001 förefaller vara likgiltig för frågan om äganderätt. I stället fokuserar förordningen på ursprunget för handlingar från tredje part (se artikel 4.5 i förordning (EG) nr 1049/2001). Samtidigt tyder det faktum att en handling ägs av en institution starkt på att en institution i princip kan förfoga över den fritt. I sitt beslut om klagandens bekräftande ansökan om tillgång angav parlamentet uttryckligen att det äger rapporten. I sitt yttrande kommenterade parlamentet emellertid inte äganderättsaspekten utan hänvisade i stället uteslutande till artikel 4.4 i förordning (EG) nr 1049/2001.

73. Med tanke på att äganderätten, som förstås som en rättighet, ger ägaren ensam förfoganderätt, anser ombudsmannen att tillämpningen av artikel 4.4 i förordning 1049/2001 skulle begränsa ägarens enda förfoganderätt genom en processuell skyldighet att konsultera handlingens upphovsman. Av detta följer att det faktum att parlamentet är ägare till rapporten skulle kunna innebära att artikel 4.4 i förordning 1049/2001 inte är tillämplig. I detta sammanhang noterar ombudsmannen också klagandens åsikt att parlamentet inte fastställde att rapporten omfattades av ett sekretessavtal. Ombudsmannen ser inget behov av att inta en definitiv ståndpunkt om konsekvenserna av parlamentets egenansvar för betänkandet. Han anser dock att parlamentet, trots att det var ägare till handlingen i fråga, inte i tillräcklig utsträckning förklarade varför det ansåg att artikel 4.4 i förordning 1049/2001 var tillämplig.

74. Med tanke på att klaganden hävdar att parlamentet felaktigt har ändrat sitt resonemang om sin vägran att bevilja tillgång till en av de handlingar som berörs av hans begäran, måste ombudsmannen undersöka om parlamentet, genom att först stödja sig på artikel 4.4 i förordning 1049/2001 och senare åberopa undantaget för affärsintressen, faktiskt har ändrat sitt resonemang. För denna analys saknar frågan huruvida parlamentets åberopande av artikel 4.4 i förordning (EG) nr 1049/2001 var motiverat direkt relevans, eftersom parlamentet inte förefaller ha ändrat sin beteckning av betänkandet som en handling från tredje part.

75. Det följer av gemenskapsdomstolarnas rättspraxis att samråd med tredje man i allmänhet är en förutsättning för att avgöra huruvida de undantag från rätten till tillgång till handlingar som föreskrivs i förordning nr 1049/2001 är tillämpliga. Endast i de fall då det är uppenbart att handlingen bör eller inte bör lämnas ut är institutionerna inte skyldiga att samråda med den tredje parten [13]. Det förefaller lämpligt att tillägga att samrådet med en tredje part inte är bindande för institutionen, utan syftar till att göra det möjligt för den att bedöma om ett undantag är tillämpligt [14].

76. Genom en skrivelse av den 18 december 2006 underrättade parlamentet klaganden om att det hade kontaktat revisions- och konsultföretaget för att höra det om rapporten. Genom en skrivelse av den 18 januari 2007 informerade parlamentet klaganden om att det undantag som föreskrivs i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001 var tillämpligt på rapporten. Eftersom rapporten innehöll uppgifter om de berörda bankernas affärsintressen kunde tillgång inte beviljas.

77. Mot bakgrund av dessa omständigheter och mot bakgrund av gemenskapsdomstolarnas rättspraxis, enligt vilken samråd med tredje part är en förutsättning för att avgöra om ett undantag är tillämpligt, kan ombudsmannen inte instämma i klagandens uppfattning att parlamentet, genom att först samråda med tredje part och därefter åberopa ett undantag i förordning 1049/2001, felaktigt ändrade sitt resonemang. Det förefaller lämpligt att tillägga att samråd med tredje man är en formföreskrift. Den avser emellertid inte i sig frågan om vilket av undantagen som faktiskt är tillämpligt. Klaganden ansåg också att parlamentet inte informerade honom om resultatet av samrådet. I detta avseende noterar ombudsmannen att klaganden fortfarande har rätt att begära tillgång till respektive samrådsdokument. Med tanke på att han uppenbarligen ännu inte har gjort det har ombudsmannen dock inte rätt att behandla denna aspekt av klagomålet.

78. När det gäller parlamentets beslut om klagandens bekräftande ansökan påpekade klaganden att parlamentet återigen hade ändrat sitt resonemang. Han ansåg att detta inte var förenligt med förordning (EG) nr 1049/2001. Parlamentet ansåg att dess beslut om klagandens bekräftande ansökan bekräftade motiveringen till dess beslut om den ursprungliga ansökan.

79. Ombudsmannen noterar att både parlamentets skrivelse av den 18 januari 2007 och dess beslut om den bekräftande ansökan har samma rättsliga grund, nämligen artikel 4.2 första strecksatsen i förordning 1049/2001. I sin skrivelse av den 18 januari 2007 förklarade parlamentet att det ansåg att rapporten rörde bankernas affärsintressen. I sitt beslut om klagandens bekräftande ansökan upprepade parlamentet detta resonemang. Kommissionen tillade att ett utlämnande av uppgifter skulle skapa en risk för att konkurrenterna till de berörda bankerna skulle få kännedom om de sistnämnda bankernas affärsstrategier. Det är riktigt att parlamentet i sitt beslut om klagandens bekräftande ansökan angav varför det ansåg att artikel 4.2 första strecksatsen i förordning 1049/2001 var tillämplig. Samtidigt är det uppenbart att denna ytterligare information endast förklarar varför parlamentet anser att de berörda bankernas affärsintressen skulle beröras.

80. Förordning nr 1049/2001 utgör under alla omständigheter inte hinder för att en institution, när den fattar beslut om en bekräftande ansökan, åberopar ett annat undantag som inte ingick i dess beslut om en ursprunglig ansökan, om den anser att det undantag som ursprungligen åberopades inte i tillräcklig utsträckning kan motivera dess beslut. Ombudsmannen känner inte heller till någon bestämmelse som skulle förbjuda parlamentet att i sitt beslut om en bekräftande ansökan närmare ange skälen för att vägra tillgång. Det följer av domstolens rättspraxis att en institution, när den besvarar en bekräftande ansökan, är skyldig att ange varför omständigheter som kan föranleda tvivel om huruvida dess ursprungliga beslut är välgrundat inte är sådana att de kan motivera en ändring av dess ställning [15]. Detta innebär emellertid inte att en institution inte har rätt att lämna ytterligare upplysningar om motiveringen av sitt beslut, som senare kan komma att prövas av gemenskapsdomstolarna eller ombudsmannen.

81. Mot bakgrund av ovanstående överväganden är det inte nödvändigt att undersöka om parlamentet har ändrat sitt resonemang på ett felaktigt sätt.

82. Av detta följer att klagandens påstående att parlamentet felaktigt ändrat motiveringen till sitt beslut att vägra tillgång till rapporten är ogrundat.

Vad gäller påståendet att parlamentets resonemang är otillräckligt

83. Enligt artikel 1 a i förordning 1049/2001 är ett av syftena med denna förordning att säkerställa största möjliga tillgång till handlingar. Det framgår av gemenskapsdomstolarnas fasta rättspraxis avseende förordning (EG) nr 1049/2001 att undantagen från den allmänna rätten till tillgång till handlingar ska tolkas och tillämpas restriktivt [16]. Enbart den omständigheten att en handling rör ett intresse som skyddas av ett undantag kan inte i sig motivera att detta undantag tillämpas. Innan den berörda institutionen lagligen åberopar ett undantag är den således skyldig att bedöma i) huruvida tillgången till handlingen konkret och faktiskt skulle undergräva det skyddade intresset och ii) huruvida det inte finns något övervägande allmänintresse av utlämnandet. Denna bedömning måste framgå av de skäl som ligger till grund för beslutet [17].

84. Enligt klaganden förklarade parlamentet i sin skrivelse av den 18 januari 2007 inte hur skyddet av de berörda bankernas affärsintressen skulle påverkas. När det gäller parlamentets beslut om hans bekräftande ansökan påpekade han att bankerna, såvitt han kände till, lämnade in sina anbud under våren 2004. Det föreföll därför högst osannolikt att dessa erbjudanden skulle göra det möjligt att dra slutsatser om affärsstrategier under 2007. Dessutom påpekade han att parlamentet hade beviljat tillgång till en liknande rapport om sin D3-byggnad. Uppenbarligen hade offentliggörandet av denna rapport inte lett till en situation där parlamentet inte längre fick några erbjudanden. Mot bakgrund av dessa argument kommer ombudsmannen att undersöka om parlamentet har fastställt att beviljande av tillgång skulle undergräva kommersiella intressen.

85. I sin skrivelse av den 18 januari 2007 hänvisade parlamentet till artikel 4.2 första strecksatsen i förordning 1049/2001 och angav att rapporten innehåller information om de berörda bankernas affärsintressen. I sitt beslut om klagandens bekräftande ansökan förklarade parlamentet att tillgång inte kunde beviljas eftersom konkurrenterna till de berörda bankerna skulle kunna få kännedom om de senares affärsstrategier. Detta skulle i sin tur försvaga ställningen för de banker som deltar i framtida anbudsförfaranden.

86. Ombudsmannen anser att de berörda bankernas affärsintressen faktiskt kan stå på spel. Med hänsyn till att undantagen från rätten till tillgång till handlingar skall tolkas restriktivt, och med beaktande av parlamentets förklaringar, kan han emellertid inte se hur beviljandet av tillgång konkret och faktiskt skulle skada affärsintressena och därmed uppfylla det villkor som uppställts i gemenskapsdomstolarnas rättspraxis. Dessutom har klagandens argument att en rapport om erbjudanden som uppenbarligen lämnades in 2004 inte skulle göra det möjligt att dra några slutsatser om de affärsstrategier som tillämpades 2007 inte motsagts av parlamentet. Det förefaller lämpligt att tillägga att för att kunna åberopas måste risken för att ett intresse skadas rimligen kunna förutses och inte vara rent hypotetisk [18].

87. I sitt yttrande förklarade parlamentet att redovisnings- och konsultföretaget ansåg att dess immateriella rättigheter bör skyddas i enlighet med artikel 4.2 första strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001. Parlamentet förklarade vidare att det inte såg någon anledning att avvika från redovisnings- och konsultföretagets bedömning. Mot denna bakgrund förstår ombudsmannen att parlamentet också tycks anse att undantaget för immateriella rättigheter i artikel 4.2 första strecksatsen är tillämpligt. Med tanke på att ombudsmannen i samband med de påståenden som här granskas måste förvissa sig om huruvida parlamentet i sitt beslut om klagandens bekräftande ansökan har lämnat tillräckliga skäl för att vägra tillgång, behöver ombudsmannen inte slutgiltigt ta ställning till undantag som parlamentet har åberopat endast under denna undersökning. Under alla omständigheter, och mot bakgrund av parlamentets förklaringar, kan ombudsmannen inte vid första anblicken se hur beviljandet av tillgång konkret och faktiskt skulle undergräva konsultföretagets immateriella rättigheter. Detta gäller i ännu högre grad med tanke på att parlamentet äger betänkandet.

88. Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att parlamentet inte har motiverat sitt beslut att vägra tillgång till rapporten i tillräcklig utsträckning. Detta utgör ett administrativt missförhållande. Han lägger därför fram ett motsvarande förslag till rekommendation nedan, i enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga.

F. Påstående om otillräcklig motivering när det gäller tillgång till anbudsinfordran (klagandens sjätte påstående)

Argument som framförts till ombudsmannen

89. Klaganden hävdade att parlamentets vägran att bevilja tillträde till anbudsinfordran och förteckningen över banker som exploatören kontaktat [19] inte var tillräckligt motiverad.

90. I sitt yttrande hävdade parlamentet att det, i linje med sina respektive uttalanden i sitt beslut om den bekräftande ansökan, hade rätt till tillgång till dessa handlingar med förbehåll för sekretess. Eftersom handlingarna innehöll information som betraktades som affärshemligheter var parlamentet bundet av sin lagstadgade tystnadsplikt [20].

91. I sina synpunkter noterade klaganden att parlamentet, till stöd för sin uppfattning att det var bundet av tystnadsplikt, hänvisade till en dom från domstolen. Han anförde emellertid att endast ett av de tre kriterier som domstolen har angett var uppfyllt i förevarande mål. Han upprepade dessutom det argument som nämnts i punkt 86 ovan.

Ombudsmannens bedömning

92. Ombudsmannen noterar att parlamentet i sitt beslut om klagandens bekräftande ansökan åberopade artikel 4.2 första strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001 för att motivera sin vägran att bevilja tillgång till dessa handlingar. Enligt parlamentet skulle ett utlämnande undergräva exploatörens och de berörda bankernas affärsintressen. Kommissionen påpekade också att dessa handlingar hade översänts konfidentiellt. Efter samråd med exploatören, i enlighet med artikel 4.4 i förordning 1049/2001, påpekade parlamentet att exploatören också ansåg att ett utlämnande skulle undergräva dennes affärsintressen och att det därför förväntade sig att parlamentet skulle iaktta sin tystnadsplikt.

93. När det gäller tillämpligheten av artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001 följer det av gemenskapsdomstolarnas rättspraxis att om en institution beslutar att avslå en ansökan om tillgång, måste den förklara hur tillgången till denna handling konkret och faktiskt skulle kunna skada det intresse som skyddas av det åberopade undantaget [21]. I det aktuella fallet anser ombudsmannen att parlamentets resonemang i huvudsak leder till slutsatsen att undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001 är tillämpligt. Det anges emellertid inte varför beviljandet av tillgång konkret och faktiskt skulle skada exploatörens och de berörda bankernas affärsintressen. Det förefaller lämpligt att erinra om att enbart den omständigheten att en handling rör ett intresse som skyddas av ett undantag inte i sig kan motivera tillämpningen av detta undantag. Slutligen är det svar som en tredje part lämnar efter samråd med en gemenskapsinstitution i samband med en ansökan om tillgång till handlingar inte bindande för institutionen, utan gör det möjligt för den att bedöma om ett undantag är tillämpligt [22]. En hänvisning till samråd med tredje man kan därför inte anses vara tillräcklig för att överskrida den tröskel som fastställts i gemenskapsdomstolarnas rättspraxis.

94. När det gäller frågan om tystnadsplikt noterar ombudsmannen att parlamentet, till stöd för sin uppfattning att handlingarna i fråga omfattades av tystnadsplikt, hänvisade till en dom från förstainstansrätten. Efter en analys av denna dom anser ombudsmannen att den fastställer ett samband mellan tystnadsplikten och bland annat förordning 1049/2001. Domstolen slog således fast att ”i den mån allmänheten har rätt till tillgång till handlingar som innehåller vissa uppgifter, kan dessa uppgifter inte anses vara av sådant slag att de omfattas av tystnadsplikt”[23]. Med hänsyn till ombudsmannens uppfattning att parlamentet inte tillräckligt har förklarat varför artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001 är tillämplig, följer det av gemenskapsdomstolarnas rättspraxis att parlamentet inte tillräckligt har motiverat varför handlingarna i fråga omfattas av tystnadsplikt.

95. Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att parlamentet inte har motiverat sitt beslut att vägra tillgång till handlingarna i fråga i tillräcklig utsträckning. Denna bristande motivering utgjorde ett administrativt missförhållande. Han lägger därför fram ett motsvarande förslag till rekommendation nedan, i enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga.

G. Påstående om felaktigt resonemang om förekomsten av ett övervägande allmänintresse (klagandens nionde påstående)

Argument som framförts till ombudsmannen

96. Klaganden hävdade att parlamentets argument att det inte fanns något övervägande allmänintresse av att de berörda handlingarna lämnades ut var felaktigt. Till stöd för sitt påstående gjorde han gällande att det faktiskt förelåg ett övervägande allmänintresse av utlämnande, eftersom risken för manipulation på skattebetalarnas bekostnad var betydande i avsaknad av ett anbudsförfarande.

97. I sitt yttrande hävdade parlamentet att klaganden i sin begäran om tillgång inte åberopade ett övervägande allmänintresse av utlämnande. Den hänvisade till förstainstansrättens rättspraxis och påpekade att ett övervägande allmänintresse ska anses vara skilt från allmänintresset av tillgång [24]. Dess natur måste vara objektiv snarare än subjektiv. Även om offentlig granskning av användningen av offentliga medel utgör ett allmänintresse var detta i sig inte tillräckligt för att motivera ett utlämnande. I detta avseende förklarade parlamentet att dess budgetkontrollutskott och Europeiska revisionsrätten tillämpar tillämpliga regler på allmänhetens vägnar.

98. I sitt yttrande ansåg klaganden i huvudsak att det inte ankom på honom att visa att det förelåg ett övervägande allmänintresse, eftersom ansökningarna om tillgång till handlingar inte behövde motiveras. Han ansåg vidare att parlamentet inte tog upp hans argument, enligt vilket risken för manipulation var hög. Manipuleringar kunde endast upptäckas om tillgång till handlingarna beviljades. Det faktum att parlamentets budgetkontrollutskott och Europeiska revisionsrätten övervakar tillämpningen av de gällande bestämmelserna minskade inte det övervägande allmänintresset, eftersom parlamentet inte fastställde att dessa organ faktiskt hade utövat sin kontroll över de aktuella omständigheterna. Även om en sådan kontroll hade ägt rum fanns det fortfarande ett övervägande allmänintresse av att kontrollera om de uppnådda resultaten var korrekta.

99. Som svar på parlamentets argument att ett utlämnande skulle kunna äventyra dess trovärdighet och dess förmåga att förhandla med framtida uppdragstagare uppgav klaganden att detta argument, mot bakgrund av domstolens rättspraxis, var helt föga övertygande. Företag som ingår avtal med institut accepterade normalt att det finns andra krav på transparens än i avtal mellan privata enheter. En exploatör som gynnas av parlamentets överträdelser av bestämmelserna om offentlig upphandling kan inte åberopa berättigade intressen.

Ombudsmannens bedömning

100. Ombudsmannen erinrar inledningsvis om att en sökande som begär tillgång till handlingar enligt artikel 6.1 i förordning 1049/2001 inte är skyldig att motivera sin ansökan. Det framgår dessutom av domstolens rättspraxis att en institution som åberopar ett av undantagen i artikel 4 i förordning 1049/2001 är skyldig att kontrollera om det föreligger ett övervägande allmänintresse av utlämnandet [25].

101. Mot denna bakgrund kan parlamentets argument att klaganden inte åberopade ett övervägande allmänintresse i sina ansökningar om tillgång inte anses övertygande.

102. Parlamentet har i sitt yttrande åberopat en dom från förstainstansrätten till stöd för sin uppfattning att ett övervägande allmänintresse ska anses skilja sig från allmänintresset av tillgång. I sin dom i mål T-84/03, Turco, angav förstainstansrätten följande:

”83. Det övervägande allmänintresse som enligt artikel 4.2 i förordning nr 1049/2001 kan motivera ett utlämnande av en handling som undergräver skyddet för juridisk rådgivning ska således i princip skilja sig från de ovannämnda principer som ligger till grund för denna förordning. Om så inte är fallet ankommer det åtminstone på sökanden att visa att åberopandet av samma principer, med hänsyn till de konkreta omständigheterna i målet, är så tvingande att det väger tyngre än behovet av att skydda handlingen i fråga. Så är emellertid inte fallet här.

103. Förstainstansrättens dom i målet Turco överklagades till domstolen. I sin dom av den 1 juli 2008 [26] upphävde domstolen delvis den överklagade domen och slog fast följande:

”45. I detta avseende ankommer det på rådet att göra en avvägning mellan det särskilda intresse som ska skyddas genom att den berörda handlingen inte lämnas ut och, bland annat, allmänintresset av att handlingen görs tillgänglig, mot bakgrund av de fördelar som, såsom anges i skäl 2 i förordning nr 1049/2001, följer av ökad öppenhet, eftersom detta gör det möjligt för medborgarna att delta närmare i beslutsprocessen och garanterar att förvaltningen åtnjuter större legitimitet och är mer effektiv och ansvarig inför medborgarna i ett demokratiskt system.

[...]

74. Såsom har slagits fast i punkterna 44–47 och i punkt 67 i förevarande dom har förstainstansrätten gjort en felaktig tolkning av artikel 4.2 i förordning nr 1049/2001 genom att slå fast att det övervägande allmänintresse som kan motivera att en handling lämnas ut i princip ska skilja sig från de principer som ligger till grund för denna förordning.

75. Det är uppenbart att bestämmelserna i en lagstiftningsakt måste tillämpas mot bakgrund av de principer som ligger till grund för den.”

104. Enligt parlamentet ska ett övervägande allmänintresse anses skilja sig från allmänintresset av tillgång. Även om detta uttalande måste anses överensstämma med den rättspraxis som gällde vid den tidpunkt då det gjordes, kan det mot bakgrund av EU-domstolens dom i målet Turco inte längre anses vara korrekt. Med tanke på att i) domstolen i en dom har gjort en auktoritativ tolkning av gemenskapsrätten med retroaktiv verkan och ii) klaganden har lagt fram rimliga och konkreta argument som tyder på att det föreligger ett övervägande allmänintresse, anser ombudsmannen att parlamentets argument att det inte fanns något övervägande allmänintresse av att de berörda handlingarna lämnades ut byggde på en felaktig premiss. Detta utgjorde ett administrativt missförhållande. Han lägger därför fram ett motsvarande förslag till rekommendation nedan, i enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga.

H. Förslaget till rekommendation

På grundval av sina undersökningar av detta klagomål lägger ombudsmannen fram följande förslag till rekommendation till parlamentet:

Parlamentet bör rätta eller förtydliga det andra uttalandet i sin skrivelse av den 5 juli 2007, i linje med övervägandena i punkterna 37–43.

Parlamentet bör i) klargöra om det finns några handlingar som rör dess samråd med exploatören före undertecknandet av avtalet med parlamentet, och ii) vid ett jakande svar behandla klagandens begäran om tillgång till dessa handlingar.

Parlamentet bör bevilja tillgång till rapporten, anbudsinfordran och förteckningen över banker som exploatören kontaktat eller, med beaktande av klagandens argument om ett övervägande allmänintresse, ge en övertygande förklaring till varför de undantag som parlamentet åberopar är tillämpliga.

Parlamentet och klaganden kommer att informeras om detta förslag till rekommendation. I enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga ska institutionen skicka ett detaljerat yttrande senast den 31 oktober 2009. Det detaljerade yttrandet skulle kunna bestå av ett godtagande av förslaget till rekommendation och en beskrivning av hur det har genomförts.

 

P. Nikiforos Diamandouros

Utfärdat i Strasbourg den 21 juli 2009

---

[1] Europaparlamentets beslut av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning (94/262/EKSG, EG, Euratom), EGT L 113, 1994, s. 15.

[2] Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43).

[3] I skrivelsen som utvidgade hans undersökning till klagandens nya påståenden hänvisade ombudsmannen till en ”förteckning över banker som kontaktats av parlamentet”. Av de uppgifter som lämnades under utredningen framgick det emellertid att påståendet i själva verket avser en förteckning över banker som exploatören kontaktat.

[4] Mål C-44/96, Mannesmann Anlagenbau, REG 1998, s. I-73, punkt 43.

[5] Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster (EUT L 134, s. 114).

[6] Rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, 2002, s. 1).

[7] Kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 357, 2002, s. 1).

[8] Budgetförordningen av den 21 december 1977 för Europeiska gemenskapernas allmänna budget, senast ändrad den 9 april 2001 och överklagad genom rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget.

[9] Se t.ex. mål T-271/04, Citymo SA mot kommissionen, REG 2007, s. II-1375, punkt 68 och följande punkter.

[10] Kommissionens svar på parlamentsfråga E-2295/2008 av den 9 juni 2008, tillgängligt online på: http://www.europarl.europa.eu/sides/getAllAnswers.do?reference=E-2008-2295&language=EN

[11] Mål C-44/96, Mannesmann Anlagenbau, REG 1998, s. I-73, punkt 43.

Mål T-168/02, IFAW mot kommissionen, REG 2004, s. II-4135, punkt 55.

[13] Mål T-168/02, IFAW mot kommissionen, REG 2004, s. II-4135, punkt 55. Förstainstansrättens dom av den 30 januari 2008 i mål T-380/04, Terezakis mot kommissionen, ännu ej offentliggjord i rättsfallssamlingen, punkt 54.

Förstainstansrättens dom av den 30 januari 2008 i mål T-380/04, Terezakis mot kommissionen, ännu ej offentliggjord i rättsfallssamlingen, punkt 60.

Mål T-188/98, Kuijer mot rådet, REG 2000, s. II-1959, punkt 46.

[16] Se, exempelvis, förstainstansrättens dom av den 9 september 2008 i mål T-403/05, MyTravel Group mot kommissionen (ännu ej publicerad i rättsfallssamlingen), punkt 32.

[17] Se förstainstansrättens dom av den 9 september 2008 i mål T-403/05, MyTravel Group mot kommissionen (ännu ej publicerad i rättsfallssamlingen), punkt 33.

[18] Se dom av den 1 juli 2008 i de förenade målen C-39/05 P och C-52/05 P, Sverige och Turco mot rådet (ännu ej publicerad i rättsfallssamlingen), punkt 43.

[19] Detta är de handlingar som förtecknas i punkt 1 ii ovan.

Mål T-198/03, Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, REG 2006, s. II-1429, punkterna 29 och 71–75.

[21] Se förstainstansrättens dom av den 9 september 2008 i mål T-403/05, MyTravel Group mot kommissionen (ännu ej publicerad i rättsfallssamlingen), punkt 33.

Förstainstansrättens dom av den 30 januari 2008 i mål T-380/04, Terezakis mot kommissionen, ännu ej offentliggjord i rättsfallssamlingen, punkt 60.

Mål T-198/03, Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, REG 2006, s. II-1429, punkt 74.

Mål T-84/03, Turco mot rådet, REG 2004, s. II-4061, punkt 82.

Mål T-84/03, Turco mot rådet, REG 2004, s. II-4061, punkt 44. Denna del av domen har inte upphävts av domstolen i de förenade målen C-39/05 P och C-52/05 P, Turco mot rådet, dom av den 1 juli 2008, ännu ej offentliggjord i rättsfallssamlingen (se nedan).

[26] Dom av den 1 juli 2008 i de förenade målen C-39/05 P och C-52/05 P, Turco mot rådet (ännu ej offentliggjord i rättsfallssamlingen).