Bakgrunden till påståendet

1. Klaganden arbetade för kommissionen från den 1 februari 2000 till den 11 juli 2008, då han överfördes till parlamentet. Från den 1 februari 2000 till den 1 oktober 2000 var han provanställd, vilket han lyckades med. Till följd av detta erhöll han tjänsten som assistent i lönegrad B 3 från och med den 1 november 2000. Den 20 november 2003 befordrades han till lönegrad B 4 med verkan från och med den 1 januari 2003. Denna lönegrad blev därefter lönegrad AST 6 den 1 maj 2006, när de nya tjänsteföreskrifterna trädde i kraft. Han var kvar i den här klassen fram till sin övergång.

2. När han överfördes till Europaparlamentet behöll klaganden sin lönegrad AST 6.

3. För befordringsförfarandet 2008 tog parlamentet hänsyn till de meritpoäng som klaganden hade tilldelats vid kommissionen. Parlamentet räknade om meritpoängen på grundval av klagandens betygsrapporter och kommissionens meritpoängssystem. Klaganden tilldelades totalt nio meritpoäng. Till följd av detta fördes hans namn upp på förteckningen över AST 6-tjänstemän som hade uppnått åttapunktsgränsen för befordran. Hans namn fanns också med på den förteckning över tjänstemän i lönegrad AST 6 som rekommenderades av den rådgivande befordringskommittén för befordran [1] till lönegrad AST 7.

4. Han befordrades dock inte till lönegrad AST 7 i parlamentets befordringsförfarande 2008.

5. Den 6 november 2008 ingav klaganden ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna mot parlamentets beslut att inte befordra honom till lönegrad AST 7.

6. Till stöd för sitt klagomål hävdade klaganden att han uppfyllde befordringskriterierna i artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna [2]. Han hade tillräckligt många poäng (nio) och tjänstetid (fem år i lönegrad AST 6) för att befordras till lönegrad AST 7. På grundval av detta rekommenderades han för befordran av den rådgivande befordringskommittén. Mot bakgrund av bestämmelserna om befordran, inbegripet presidiets beslut av den 6 juli 2005 om befordrings- och karriärplaneringspolitik [3], senast ändrat den 21 april 2008 (nedan kallat presidiets beslut), hävdade klaganden att parlamentets beslut att inte befordra honom var omotiverat.

7. Den 16 mars 2009 avslog parlamentet klagomålet. När tillsättningsmyndigheten beslutade att inte befordra klaganden hade den inte gjort sig skyldig till något uppenbart fel vid användningen av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som den har i fråga om befordringar. Till följd av sitt klagomål av den 6 november 2008 gjorde parlamentet återigen en noggrann jämförelse av klagandens och hans kollegors meriter, vilket bekräftade den ursprungliga bedömningen.

8. Klaganden var inte nöjd med detta svar och vände sig till ombudsmannen den 31 mars 2009.

Prövningens föremål

9. I sitt klagomål till ombudsmannen hävdade klaganden att parlamentets beslut att inte befordra honom till lönegrad AST 7 var orättvist.

10. Han begärde att han skulle befordras till lönegrad AST 7.

Frågeställningen

11. Den 20 maj 2009 inledde ombudsmannen en undersökning av klagandens påstående och anspråk.

12. Den 4 september 2009 avgav parlamentet sitt yttrande. Ombudsmannen vidarebefordrade den till klaganden med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som han skickade den 21 oktober 2009.

Ombudsmannens analys och slutsatser

A. Parlamentets påstått orättvisa beslut att inte befordra klaganden till lönegrad AST 7 och därmed sammanhängande anspråk.

Argument som framförts till ombudsmannen

13. Klaganden framförde följande argument.

1. I sitt svar på hans klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna upplyste parlamentet honom om att alla hans kollegor som befordrats till lönegrad AST 7 hade erhållit ett genomsnittligt antal meritpoäng som var högre än två. Klaganden hävdade att minst en av hans kollegor som befordrats till lönegrad AST 7 (X.) hade totalt åtta meritpoäng och i genomsnitt två. Han ansåg att detta stred mot principerna om likabehandling och berättigade förväntningar.
2. X stannade kvar i sin lönegrad endast fyra år före befordringsförfarandet i fråga, medan klaganden stannade kvar i sin lönegrad i fem år.

14. När det gäller klagandens första argument betonade parlamentet i sitt yttrande för det första att det vid två tillfällen hade gjort en grundlig jämförande bedömning av klagandens och hans kollegers meriter. Dels när de olika generaldirektoraten tilldelade meritpoäng, dels när tillsättningsmyndigheten behandlade hans klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

15. Vid båda tillfällena kom parlamentet fram till samma slutsats, nämligen att de tjänstemän som befordrades till lönegrad AST 7 under befordringsförfarandet 2008 var överlägsna honom, trots kvaliteten på klagandens arbete och hans vilja, särskilt när det gäller ”konsekventa insatser över tid”.

16. Tillsättningsmyndigheten agerade därför inom ramen för sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning när den beslutade att inte befordra klaganden. Enligt relevant rättspraxis begränsas dessa befogenheter av parlamentets behov av att göra en noggrann och opartisk bedömning av de befordringsbara tjänstemännens kvalifikationer. Detta är precis vad parlamentet gjorde.

17. På samma sätt gjordes befordran av de tjänstemän som ännu inte har uppnått tröskelvärdet på åtta meritpoäng i enlighet med artikel 1.3.4 i presidiets beslut [4], där det uttryckligen föreskrivs att tjänstemän som inte har uppnått referenströskeln kan befordras om de har tilldelats tre meritpoäng vid minst ett tillfälle.

18. Parlamentet medgav att det i sitt svar på klagandens klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna uppgav att han i genomsnitt hade 1,8 poäng, medan "alla tjänstemän som befordrades till lönegrad AST 7 i genomsnitt hade mer än två". Parlamentet klargjorde att detta uttalande bör förstås som att det genomsnittliga antalet meritpoäng som innehas av de tjänstemän som befordrats till lönegrad AST 7 var högre än eller lika med två poäng.

19. Denna underlåtenhet påverkade emellertid inte tillsättningsmyndighetens beslut att inte befordra klaganden. De tjänstemän som befordrades till lönegrad AST 7 fick ett genomsnittligt antal meritpoäng som var lika med eller högre än två under en period på fyra år, eller mindre i vissa fall, vilket visar att meriterna var mer konsekventa över tiden än klaganden, som fick i genomsnitt 1,8 poäng under en period på fem år. De befordrade tjänstemännens kvalifikationer var således otvivelaktigt högre än klagandens. Tillsättningsmyndighetens beslut att befordra dessa tjänstemän och samtidigt inte befordra klaganden innebar således inte något åsidosättande av principen om likabehandling.

20. När det gäller klagandens andra argument erinrade parlamentet om att han den 1 januari 2003 befordrades till löneklass 2 i lönegrad B4. Detta blev sedan lönegrad B*6 under övergångsperioden mellan tillämpningen av bestämmelserna i de gamla tjänsteföreskrifterna och ikraftträdandet av de nya tjänsteföreskrifterna. Vid utgången av övergångsperioden, den 30 april 2006, övergick denna lönegrad till lönegrad AST 6. Den 31 december 2007, som var slutdatum för befordringsförfarandet 2008, befann sig klaganden i löneklass 4 i lönegrad AST 6.

21. Vid bedömningen av hans karriär och meriter under den tid han arbetade vid kommissionen noterade parlamentets rådgivande befordringskommitté att klaganden hade varit i lönegrad AST 6 sedan den 1 januari 2003 och således hade tillbringat fem år i denna lönegrad före den 31 december 2007. Det var därför logiskt och lämpligt att denna femårsperiod beaktades vid bedömningen av klagandens kvalifikationer.

22. Parlamentet medgav att vissa av de tjänstemän som befordrats till lönegrad AST 7 hade tillbringat mindre tid i lönegrad AST 6 än klaganden. X utnämndes till exempel till lönegrad AST 6 den 1 januari 2004. Vid bedömningen av hans kvalifikationer den 31 december 2007 hade han således tillbringat fyra år i lönegrad AST 6. Det var således återigen logiskt att endast beakta den fyraårsperiod som X hade tillbringat i lönegrad AST 6.

23. Parlamentet erinrade om att det stora utrymme för skönsmässig bedömning som dess administration har i fråga om befordringar begränsas av behovet av att på lika villkor göra en jämförelse av kvalifikationerna hos de tjänstemän som kan komma i fråga för befordran, med hjälp av jämförbara informations- och uppgiftskällor. Det enda sättet att följa denna princip är att jämföra de befordringsbara tjänstemännens prestationer under deras respektive perioder i samma lönegrad.

24. Alla utom en av de befordrade tjänstemännen tillbringade fyra år eller mindre i lönegrad AST 6 innan de befordrades till lönegrad AST 7 2008. Vissa befordrades efter att ha uppnått eller överskridit tröskelvärdet för befordran, som i detta fall var åtta poäng. Andra befordrades utan att ha nått denna tröskel, men de tilldelades tre poäng vid minst ett tillfälle. Detta var i linje med bestämmelserna om befordringar i presidiets beslut.

25. Parlamentet drog slutsatsen att det tog vederbörlig hänsyn till de respektive perioder som fullgjorts i lönegrad AST 6 av alla tjänstemän som är berättigade till befordran till AST 7. I klagandens fall fem år i lönegrad AST 6 och i X:s fall fyra år även i lönegrad AST 6. Kommissionen har således iakttagit principen att en jämförelse av kvalifikationerna hos de tjänstemän som kan komma i fråga för befordran skall göras på lika villkor. Principen om likabehandling har således inte åsidosatts.

Ombudsmannens bedömning

26. Ombudsmannen beklagar att parlamentet inte bad om ursäkt för sitt fel i svaret på klagandens klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, till vilket klagandens första argument hänvisar.

27. Detta fel hade dock ingen inverkan på klagandens situation, eftersom han endast fick i genomsnitt 1,8 meritpoäng under den femårsperiod han tillbringade i lönegrad AST 6. Dessutom rättade parlamentet sitt tidigare felaktiga uttalande. I sitt yttrande förklarade kommissionen att de tjänstemän som befordrats till lönegrad AST 7 hade erhållit ett genomsnittligt antal meritpoäng som motsvarade två eller fler än två under en period på fyra år, eller ännu färre i vissa fall. Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen inte att ytterligare undersökningar är nödvändiga när det gäller denna aspekt av ärendet.

28. Parlamentet konstaterade vidare att tjänstemännen, genom att ha det ovannämnda genomsnittet av meritpoäng, uppvisade större samstämmighet i meriterna över tid än klaganden, som fick i genomsnitt 1,8 poäng under en femårsperiod. Tribunalen fann därför att dessa tjänstemäns kvalifikationer otvivelaktigt var högre än klagandens. Ombudsmannen instämmer i parlamentets synsätt.

29. Ombudsmannen påpekar i detta avseende att institutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när de antar en metod på grundval av vilken de jämför kandidaternas meriter som är relevanta för befordran, förutsatt att denna metod är förenlig med tillämpliga regler och tillämpas konsekvent på alla kandidater. Klaganden visade inte att den jämförelse som gjordes på grundval av ”konsekventa meriter över tid” stred mot tjänsteföreskrifterna och att presidiets beslut inte tillämpades konsekvent på alla berörda tjänstemän.

30. Slutligen höll parlamentet med klaganden om att vissa av de tjänstemän som befordrats till lönegrad AST 7 hade tillbringat mindre tid i lönegrad AST 6 än vad han gjorde. X utnämndes till exempel till lönegrad AST 6 den 1 januari 2004. Vid bedömningen av hans kvalifikationer den 31 december 2007 hade han således tillbringat fyra år i lönegrad AST 6.

31. Parlamentet har i detta avseende med rätta ansett att referensperioden påverkar enhetligheten i meriterna. Rimligen visar samma genomsnittliga antal meritpoäng för den kortare perioden att meriterna är mer konsekventa. Parlamentet jämförde således de befordringsbara tjänstemännens prestationer under de respektive perioder som de tjänstgjorde i samma lönegrad. Som parlamentet med rätta har påpekat måste administrationen göra en jämförelse av kvalifikationerna hos de tjänstemän som är berättigade till befordran under de respektive perioder som de har tillbringat i den lägre lönegraden och inte under ett lika stort antal år.

32. Ombudsmannen erinrar i detta avseende om att det i artikel 45.1 [5] i tjänsteföreskrifterna föreskrivs en minimi- och inte en maximiperiod i den lägre lönegraden innan befordran är möjlig. Enligt samma bestämmelse är denna tidsperiod i den lägre lönegraden inte den enda faktor som beaktas vid befordran. Enligt unionsdomstolarnas fasta rättspraxis [6] har tillsättningsmyndigheten ett utrymme för skönsmässig bedömning när den beslutar att befordra en tjänsteman inom ramen för artikel 45 i tjänsteföreskrifterna.

33. Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att klaganden inte har lagt fram några bevis för att den jämförande bedömningen i fråga var behäftad med fel. Han finner inga administrativa missförhållanden när det gäller klagandens påstående. Klagandens påstående kan därför inte godtas.

B. Slutsatser

På grundval av sina undersökningar av detta klagomål avslutar ombudsmannen det med följande slutsatser:

Det har inte förekommit några administrativa missförhållanden när det gäller klagandens påstående.

Klagandens påstående kan inte godtas.

Klaganden och parlamentet kommer att informeras om detta beslut.

P. Nikiforos DIAMANDOUROS

Utfärdat i Strasbourg den 8 september 2010

[1] Artikel 1 i det interna direktivet om rådgivande befordringskommittéer har följande lydelse: "Den rådgivande befordringskommittén avger yttranden till tillsättningsmyndigheten … om alla befordringar av tjänstemän, upp till och med lönegrad 14, i enlighet med artikel 45 i tjänsteföreskrifterna."

[2] Artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”Befordran ska ske genom beslut av tillsättningsmyndigheten mot bakgrund av artikel 6.2. Det skall ske genom att tjänstemannen placeras i nästa högre lönegrad i den tjänstegrupp som han tillhör. Befordran skall ske uteslutande genom urval bland tjänstemän som fullgjort minst två år i sin lönegrad efter en jämförelse av kvalifikationerna hos de tjänstemän som kan komma i fråga för befordran. Vid jämförelsen av kvalifikationerna ska tillsättningsmyndigheten särskilt beakta rapporterna om tjänstemännen, användningen av andra språk vid tjänsteutövningen än det språk för vilket de har styrkt fördjupade kunskaper i enlighet med artikel 28 f och, i förekommande fall, den ansvarsnivå som de har.”(min kursivering)

[3] Presidiets beslut av den 6 juli 2005, senast ändrat den 21 april 2008, har också titeln ”Genomförandeåtgärder för tilldelning av meritpoäng och befordran”(finns på parlamentets intranät).

[4] I artikel 1.3.4 i presidiets beslut av den 6 juli 2005 anges följande: ”Underlåtenhet att uppnå referenströskeln innebär inte nödvändigtvis att en behörig tjänsteman/tjänsteman fråntas befordran. Genom undantag från bestämmelserna i 1.3.2 får en tjänsteman/tjänsteman med minst två års tjänstgöringstid i en viss lönegrad som har tilldelats tre poäng i den lönegraden vid minst ett tillfälle befordras utan att ha uppnått referenströskeln. I detta fall ska tillsättningsmyndigheten motivera sitt beslut med en jämförelse av kvalifikationerna mellan den tjänsteman/tjänsteman och de tjänstemän/tjänstemän som inte föreslagits för befordran och som efter sin senaste befordran har samlat på sig ett sammanlagt antal meritpoäng som är lika med eller större än den berörda tjänstemannens/tjänstemannens.”

[5] Se fotnot 2 ovan.

[6] Mål T-289/04, Lantzoni mot Europeiska unionens domstol, REG 2006, s. I-5859.