1. Förevarande klagomål avser kommissionens uppföljning av personaldomstolens (nedan kallad dom av den 17 februari 2011 i mål F-119/07, Strack mot kommissionen (nedan kallad domen).

2. Med stöd av domen ogiltigförklarade personaldomstolen kommissionens beslut att inte bevilja klaganden förskottsbetalning enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och motiverade i huvudsak att kommissionen skulle ha varit skyldig att inhämta ett läkarutlåtande innan den fattade beslut om klagandens begäran. Kommissionen beviljade sedan klaganden en förskottsbetalning.

3. Efter personaldomstolens dom ingav klaganden ett klagomål till kommissionen i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, i vilket han bland annat begärde dröjsmålsränta för vissa tidsperioder före beviljandet av förskottsbetalningen.

4. Tvisten mellan parterna i förevarande mål avser den tid under vilken kommissionen är skyldig att betala dröjsmålsränta.

5. Den 29 november 2011 vände sig klaganden till ombudsmannen.

Föremålet för utredningen

6. I sitt klagomål framförde klaganden följande påstående och krav.

Påstående:

Kommissionen behandlade inte klagomålet enligt artikel 90.2 på ett korrekt sätt.

Påstående:

Kommissionen bör återkalla sitt beslut om klagomålet enligt artikel 90.2 och ompröva sin ståndpunkt.

7. Till stöd för sitt påstående hävdade klaganden att kommissionen i) inte har genomfört CST-domen fullt ut, ii) inte har gjort en korrekt bedömning av skadeståndsyrkandet, och iii) inte på ett korrekt sätt fastställde de tidsperioder för vilka dröjsmålsränta ska betalas.

8. I skrivelsen om att inleda sin undersökning av detta ärende informerade ombudsmannen parterna om att han ansåg att kommissionens ståndpunkt i förhållande till klagandens argument i) och ii) var rimlig. Han ansåg därför att det inte finns tillräckliga skäl för en undersökning i den mån klagandens påstående och anspråk avser dessa argument.

9. När det gäller klagandens argument iii) ansåg ombudsmannen att kommissionens ståndpunkt att inte betala dröjsmålsränta för perioden före den 11 maj 2010, det vill säga före den dag då klaganden kontrollerades av en läkare som beställts av kommissionen, verkar vara förenlig med personaldomstolens dom. När det gäller frågan om huruvida dröjsmålsränta ska betalas även för perioden från den 12 maj 2010 till den 20 december 2010 hävdade klaganden att datumet för hans medicinska bedömning 2010 bör anses vara den relevanta tidpunkten för beräkningen av dröjsmålsränta. Ombudsmannen ansåg att klagandens relevanta argument var trovärdigt vid första anblicken.

Utredningen

10. Den 16 december 2011 uppmanade ombudsmannen kommissionen att avge ett yttrande om klagandens påstående och krav i den mån de avser klagandens tredje argument och, mer specifikt, kommissionens beslut att inte betala dröjsmålsränta för perioden mellan den 12 maj 2010 och den 20 december 2010.

11. Kommissionens yttrande översändes till klaganden med en anmärkning för att inkomma med synpunkter. Klaganden inkom med sina synpunkter på kommissionens yttrande den 26 maj 2012.

12. Den 5 mars 2013 lade ombudsmannen fram ett förslag till vänskaplig förlikning för kommissionen. Kommissionens svar på detta förslag översändes till klaganden för synpunkter som denne översände den 24 juni 2013.

Ombudsmannens analys och slutsatser

Inledande anmärkningar

13. I sina synpunkter på kommissionens yttrande upprepade klaganden åsikten i sitt klagomål till ombudsmannen att kommissionen skulle ha varit tvungen att vidta ytterligare åtgärder för att genomföra personaldomstolens dom. Den underlät särskilt att bedöma huruvida han hade rätt till förskottsbetalning före den 11 maj 2010. I skrivelsen om att inleda sin undersökning informerade ombudsmannen klaganden och kommissionen om att han ansåg att det inte fanns tillräckliga skäl för en undersökning och motiverade sin ståndpunkt i den mån klagandens påstående och påstående hänför sig till detta argument. Ombudsmannen vidhåller denna slutsats och anser, mot bakgrund av klagandens synpunkter, att det inte finns något behov av att ändra hans bedömning.

14. Med tanke på deras faktiska samband är det lämpligt att betrakta klagandens påstående och anspråk tillsammans.

A. När det gäller klagandens påstående och påstående

Argument som framförts till ombudsmannen

15. Klaganden hävdade att kommissionen inte hade behandlat hans klagomål enligt artikel 90.2 på ett korrekt sätt. Till stöd för sitt påstående gjorde han gällande att kommissionen inte på ett korrekt sätt hade fastställt de tidsfrister för vilka dröjsmålsränta skulle betalas. Han yrkade att kommissionen skulle återkalla sitt beslut om hans klagomål enligt artikel 90.2 och ompröva sin ståndpunkt.

16. I sin skrivelse med begäran om kommissionens yttrande (se punkt 10 ovan) noterade ombudsmannen att kommissionen medgav att dröjsmålsränta skulle betalas för den tidsperiod under vilken dess försäkringsbolag ännu inte hade gjort förskottsbetalningen till klaganden, trots kommissionens relevanta instruktioner till den den 21 december 2010. Mot denna bakgrund bad han kommissionen att förklara varför den uppenbarligen ansåg att samma överväganden inte var tillämpliga på klagandens medicinska bedömning 2010. Ombudsmannen påpekade dessutom att det enligt klaganden var klart och ostridigt från och med den 11 maj 2010 att hans minsta invaliditetsgrad uppgick till 5 procent. Mot bakgrund av dessa omständigheter och mot bakgrund av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna [1] bad han kommissionen att förklara varför den ansåg det nödvändigt att invänta klagandens underförstådda godtagande av förskottsbetalningen innan den bedömdes vara förfallen till betalning.

17. I sitt yttrande instämde inte kommissionen i klagandens åsikt att det den 11 maj 2010 stod klart att hans lägsta invaliditetsgrad uppgick till 5 %. Enligt kommissionen kunde hans invaliditetsgrad anses vara obestridd först från och med den 20 december 2010.

18. I detta avseende motiverade kommissionen att det i artikel 19.3 i de gemensamma reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade de gemensamma reglerna) föreskrivs att graden av invaliditet endast kan fastställas efter det att den försäkrades tillstånd har konsoliderats. Den 11 maj 2010 ansåg den läkare som kommissionen beställt att klagandens tillstånd var konsoliderat och fastställde en invaliditetsgrad på 5 procent. Läkaren utfärdade den 13 september 2010 ett läkarutlåtande som inkom till myndigheten för löneadministration och individuella ersättningar (nedan kallad PMO) den 1 oktober 2010. I enlighet med artikel 20 i de gemensamma reglerna skickade PMO den 18 november 2010 ett utkast till beslut och de medicinska undersökningsresultaten till klaganden, som enligt artikel 20 i de gemensamma reglerna hade 60 dagar på sig att bestrida undersökningsresultaten genom att begära ett yttrande från läkarkommittén. Kommissionen hävdade att klaganden begärde en banköverföring den 20 december 2010, och drog därav slutsatsen att han inte skulle begära ett yttrande från läkarkommittén. Läkarens slutsatser hade således inte bestritts vid denna tidpunkt.

19. Kommissionen hänvisade till unionsdomstolarnas rättspraxis, enligt vilken en skyldighet att betala dröjsmålsränta endast kan uppkomma om kapitalbeloppet är säkert eller kan fastställas på grundval av objektiva faktorer. Mot denna bakgrund hävdade klaganden att kapitalbeloppet i det aktuella fallet inte var säkert förrän klaganden begärde överföringen den 20 december 2010, och att dröjsmålsräntan därför började löpa från och med detta datum. Kommissionen tillade att den, genom att betala dröjsmålsränta från och med den 21 december 2010, hanterade klagandens ärende på ett exceptionellt generöst sätt, eftersom budgetförordningen tillåter en betalningsfrist på 45 kalenderdagar.

20. I sina synpunkter instämde klaganden inte i kommissionens uppfattning om domens rättsverkningar i fråga om tid. Även om man endast beaktade tidsperioden från och med den 11 maj 2010 skulle hans rätt till förskottsbetalning emellertid ha varit klar från och med detta datum och följaktligen kräva att kommissionen skulle betala dröjsmålsränta från och med detta datum. Han gjorde gällande att ansökningar om förskottsbetalning till sin natur kräver en skyndsam handläggning. Med beaktande av de förseningar som uppstått till följd av domstolsförfarandet i mål F-119/07, som skulle tillskrivas kommissionen, skulle kommissionen ha varit skyldig att utan ytterligare dröjsmål begära att läkaren skulle informera den om de relevanta resultaten.

21. Klaganden hävdade vidare att kommissionen sedan 2006 hade vetat att han och hans allmänläkare ansåg att invaliditetsgraden var mycket högre än 5 %. Följaktligen var det ostridigt att den beställda läkaren skulle fastställas i den meningen att det rörde sig om en lägsta invaliditetsgrad. Av detta följer att förskottet skulle betalas från och med den 11 maj 2010 och inte efter vad som föreföll vara åtminstone klagandens tionde påminnelse den 20 december 2010. Till stöd för sin uppfattning lade klaganden till ett e-postmeddelande till kommissionen av den 5 januari 2010 i vilket han begärde ett beslut i frågan om förskottsbetalningen.

22. Slutligen hävdade klaganden att frågan om förskottsbetalning är helt oberoende av frågan om han skulle begära läkarkommitténs yttrande om förekomsten av en invaliditetsgrad som var högre än de erkända 5 procenten. Klaganden uppgav att han faktiskt hade begärt ett yttrande från läkarkommittén. Om man skulle följa kommissionens felaktiga logik skulle detta innebära att den inte skulle ha behövt göra några betalningar till honom fram till den dag då klaganden inkom med sina synpunkter till ombudsmannen. Enligt klaganden tyder detta på att kommissionen i huvudsak bortser från CST-domen.

Ombudsmannens preliminära bedömning som ledde till ett förslag till vänskaplig förlikning

23. I sitt förslag till vänskaplig förlikning påpekade ombudsmannen att han hade analyserat detta klagomål i detalj och ansåg att klaganden verkade ha lagt fram rimliga argument till stöd för sin åsikt att den 11 maj 2010 bör anses vara den relevanta tidpunkten för beräkningen av dröjsmålsränta. Samtidigt insåg ombudsmannen att det penningbelopp som klaganden begärde verkade vara relativt litet.

24. Ombudsmannen konstaterade vidare att med tanke på det relativt låga belopp som står på spel skulle det innebära en oproportionerlig börda för både kommissionen och ombudsmannen att fortsätta sin undersökning, och det skulle med all sannolikhet inte vara den mest kostnadseffektiva lösningen ur de europeiska skattebetalarnas synvinkel.

25. Mot bakgrund av ovanstående överväganden uppmanade ombudsmannen kommissionen att överväga att betala ränta för perioden 12 maj 2010–20 december 2010 till klaganden.

De argument som lades fram för ombudsmannen efter hans förslag till vänskaplig förlikning

26. I sitt svar på ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning hävdade kommissionen att tillsättningsmyndighetens läkare den 13 september 2010 hade utarbetat en konsolideringsrapport där den 11 maj 2010 angavs som konsolideringsdatum för klagandens tillstånd. Rapporten överlämnades sedan till och godtogs av kommissionens försäkringsbolag. Kommissionen mottog den resulterande avräkningsnotan från försäkringsbolaget den 2 november 2010.

27. Kommissionen uppgav att PMO den 8 november 2010 [2] översände ett utkast till beslut till klaganden, i vilket den föreslog en grad av bestående invaliditet på 5 %, vilket motsvarar en betalning på 31 177,88 euro till klaganden.

28. Kommissionen erinrade därefter om att det i artikel 19.4 i de gemensamma reglerna anges att ”[n]är en arbetssjukdom bekräftas skall tillsättningsmyndigheten bevilja en tillfällig ersättning som motsvarar den obestridda andelen bestående invaliditet. Denna ersättning skall räknas av mot den slutliga förmånen." Företaget hävdade att begreppet "bekräftad" arbetssjukdom inte är rent medicinskt och därför inte kan vara beroende av ett datum som anges i ett läkarutlåtande. Kommissionen ansåg att detta tydligt framgick av texten i artikel 19.4 i de gemensamma reglerna, där det föreskrivs att ”tillsättningsmyndigheten ska bevilja en tillfällig ersättning”. Bekräftelsen är således beroende av ett beslut av tillsättningsmyndigheten som endast kan fattas efter det att det relevanta administrativa förfarandet har slutförts. Den påpekade att ett sådant beslut vid invaliditet inbegriper försäkringsbolagets samtycke. Kommissionen tillade att hänvisningen till datumet för det administrativa beslutet som utgångspunkt för den ränta som ska betalas återspeglar allmänna förvaltningsrättsliga regler.

29. Kommissionen avslutade med att säga att den, i enlighet med artikel 19.4 i de gemensamma bestämmelserna och som svar på ombudsmannens specifika begäran, mycket undantagsvis kunde godta att betala ränta från och med den dag då PMO utfärdade sitt utkast till beslut. Perioden för en sådan räntebetalning skulle således löpa från den 8 november 2010 till den 20 december 2010.

30. I sina synpunkter anförde klaganden att kommissionen inte är villig att godta ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning. Han ansåg att kommissionens eget förslag var helt oacceptabelt. Om kommissionen ville grunda sitt argument på administrativa beslut, skulle den enligt klaganden vara skyldig att beakta de rättsstridiga beslut från 2006/2007 som hade gett upphov till CST-domen. Klaganden bad ombudsmannen att hitta ett fall av administrativa missförhållanden i kommissionens verksamhet och att ta upp frågan i Europaparlamentet.

31. Klaganden förklarade vidare att han inte är intresserad av att få ytterligare några cent i form av ränta. Han ville i stället få fastställt att kommissionen inte hade vidtagit några retroaktiva åtgärder för att verkställa domen. Kommissionen hade således, genom ett rättsstridigt beslut, inte bara lyckats inkräkta på hans rättigheter och utsätta honom för en situation av osäkerhet under många år, utan även genererat olagliga ekonomiska fördelar under dessa omständigheter. Klaganden ansåg att det inte hade visat sig vara möjligt för honom att åtgärda denna situation genom domen och vände sig till ombudsmannen. Han ansåg därför att ombudsmannen borde informera parlamentet om vad han ansåg vara en systematisk brist på rättsligt skydd.

Ombudsmannens bedömning efter hans förslag till vänskaplig förlikning

32. I sitt förslag till vänskaplig förlikning uppmanade ombudsmannen kommissionen att överväga att betala ränta för perioden från och med den 12 maj 2010 till och med den 20 december 2010 till klaganden. I sitt svar på hans förslag gick kommissionen med på att betala ränta för perioden från och med den 8 november 2010 till och med den 20 december 2010. Samtidigt lade kommissionen fram vissa ytterligare argument till stöd för sin åsikt att datumet för klagandens läkarundersökning, nämligen den 11 maj 2010, inte kan anses vara den relevanta tidpunkt från och med vilken ränta skulle behöva beräknas. Den gjorde således i huvudsak gällande att det i artikel 19.4 i de gemensamma reglerna föreskrivs en åtskillnad mellan läkarutlåtandet om en yrkessjukdom och tillsättningsmyndighetens beslut att bevilja en tillfällig ersättning. Kommissionen har även gjort gällande att det vid invaliditet krävs ett godkännande från dess försäkringsbolag innan det kan fatta ett beslut.

33. Ombudsmannen anser att kommissionens tolkning av de gemensamma reglerna inte är utan förtjänst. Av detta följer, mot bakgrund av de förklaringar som lämnats i kommissionens svar på förslaget till vänskaplig förlikning, att dess ståndpunkt att den 11 maj 2010 inte kan anses vara den tidpunkt då räntan börjar löpa inte förefaller orimlig.

34. Faktum kvarstår att en period på uppenbarligen mer än fyra månader förflöt mellan den klagandes läkarundersökning och inlämnandet av läkarutlåtandet. Varken i sitt yttrande eller i sitt svar på ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning gav kommissionen någon förklaring till vad som verkar vara en exceptionellt lång tidsperiod som uppenbarligen försenade PMO:s utkast till beslut. Med tanke på att klaganden i sina synpunkter har förklarat att han inte är intresserad av att få ett litet belopp i ytterligare ränta anser ombudsmannen dock inte att det är lämpligt att försöka övertala kommissionen att visa ännu större flexibilitet som svar på förslaget om vänskaplig förlikning.

35. I sina synpunkter upprepade klaganden också de synpunkter som han framfört vid tidigare tillfällen, nämligen att vissa beslut som fattades före den 11 maj 2010 bör beaktas vid beräkningen av dröjsmålsränta. I detta avseende erinrar ombudsmannen om att han redan har förklarat varför denna ståndpunkt inte är övertygande (se punkterna 9 och 13 ovan). Av dessa överväganden följer också att klagandens ståndpunkt, enligt vilken kommissionen skulle ha varit skyldig att vidta retroaktiva åtgärder för att verkställa domen, inte är övertygande.

36. Av de skäl som anges ovan anser ombudsmannen att inga ytterligare undersökningar i detta ärende är motiverade. Han kommer därför att avsluta ärendet.

37. När det gäller klagandens begäran om att han ska lägga fram ärendet för parlamentet erinrar ombudsmannen om att han enligt artikel 3.7 i sin stadga har rätt att lägga fram en särskild rapport för parlamentet om han inte anser att det detaljerade utlåtande som han får från en institution som svar på ett förslag till rekommendation är tillfredsställande. Det står därför klart att ombudsmannen under omständigheterna i förevarande fall inte kunde avge någon särskild rapport till parlamentet.

B. Slutsatser

På grundval av sin undersökning av detta klagomål avslutar ombudsmannen det med följande slutsats:

Inga ytterligare efterforskningar är motiverade.

Klaganden och kommissionen kommer att underrättas om detta beslut.

P. Nikiforos Diamandouros

Utfärdat i Strasbourg den 25 juli 2013

[1] Artikel 73 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse: "1. En tjänsteman är från och med den dag då han tillträder sin tjänst försäkrad mot yrkessjukdomar och olycksfall enligt regler som fastställs i samförstånd mellan gemenskapernas institutioner efter samråd med kommittén för tjänsteföreskrifterna. Han ska bidra till kostnaderna för försäkring mot risker utanför arbetet med upp till 0,1 % av sin grundlön. I dessa regler ska det anges vilka risker som inte täcks.

2. Förmånerna skall vara följande:

...

c) Vid partiell bestående invaliditet:

Utbetalning till tjänstemannen av en del av det belopp som avses i b, beräknat enligt den skala som fastställs i de regler som avses i punkt 1.

I enlighet med dessa regler kan en livränta ersätta de betalningar som anges ovan.

De förmåner som anges ovan får betalas ut utöver de förmåner som föreskrivs i kapitel 3. ...”

[2] I sitt yttrande hänvisade kommissionen till detta datum som den 18 november 2010.