Strasbourg den 22 januari 2008

Bäste B.,

Den 16 september 2005 lämnade du in ett klagomål till Europeiska ombudsmannen om Europeiska kommissionens påstådda underlåtenhet att behandla ditt klagomål om de österrikiska myndigheternas påstådda överträdelser av gemenskapsrätten i ärendet "Stadtzentrum Köflach" (klagomål 2746/2005/WP). Eftersom du inte bifogade några bevis till stöd för dina påståenden ansåg jag att det inte fanns tillräckliga skäl för att inleda en undersökning och avslutade ärendet.

Genom en skrivelse av den 7 november 2005 skickade ni kopior av er korrespondens med kommissionen i ärendet. Jag registrerade denna skrivelse som ett nytt klagomål med referensnummer 3570/2005/WP.

Den 15 december 2005 vidarebefordrade jag detta klagomål till kommissionens ordförande. Kommissionen avgav sitt yttrande den 8 juni 2006. Den 9 juni 2006 översände jag skrivelsen till Er med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som Ni sände den 17 juli 2006.

Genom en skrivelse av den 16 november 2006 bad jag kommissionen om ytterligare upplysningar och ett kompletterande yttrande om vissa aspekter av ert ärende. Jag informerade dig om detta samma dag.

Den 6 mars 2007 sände kommissionen sitt svar. Jag översände den till Er den 8 mars 2007 med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som Ni översände den 13 april 2007.

Genom en skrivelse av den 26 juli 2007 begärde jag att kommissionen skulle ge mina avdelningar tillgång till handlingarna i ärendet "Stadtzentrum Köflach". Jag informerade dig om detta samma dag.

Den 18 augusti 2007 vidarebefordrade ni en kopia av en begäran om tillgång till handlingar till mig, som ni hade skickat till kommissionen.

Den 18 september 2007 tog mina avdelningar del av kommissionens handlingar i ärendet ”Stadtzentrum Köflach”. Den 4 oktober 2007 översände jag rapporten om denna inspektion till er med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som ni skickade den 1 november 2007.

Den 3 december 2007 översände ni en kopia av en bekräftande ansökan om tillgång till handlingar till mig, som ni hade skickat till kommissionen.

Jag skriver nu för att låta er veta resultaten av de undersökningar som har gjorts.

För att undvika missförstånd är det viktigt att påminna om att EG-fördraget ger ombudsmannen befogenhet att undersöka eventuella fall av administrativa missförhållanden endast i gemenskapsinstitutionernas och gemenskapsorganens verksamhet. I Europeiska ombudsmannens stadga föreskrivs uttryckligen att inga åtgärder av någon annan myndighet eller person får bli föremål för klagomål till ombudsmannen.

Mina undersökningar av ditt klagomål har därför inriktats på att undersöka om det har förekommit administrativa missförhållanden i kommissionens verksamhet.

Klagomålet

Bakgrund

I artikel 13 i rådets direktiv 92/50/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av tjänster (1) (nedan kallat direktiv 92/50/EEG) fastställs vissa krav för projekttävlingar som uppfyller ett av följande villkor:

”Artikel 13

(1) Denna artikel ska tillämpas på projekttävlingar som anordnas som en del av ett förfarande som leder till tilldelning av ett tjänstekontrakt vars uppskattade värde exklusive mervärdesskatt inte understiger det värde som avses i artikel 7.1.2.

(2) Denna artikel skall tillämpas på alla projekttävlingar där det totala beloppet för tävlingspriser och utbetalningar till deltagarna är minst 200 000 ecu."

Den 15 september 2000 ingav klaganden, som arbetade som arkitekt i Österrike, ett klagomål till kommissionen i vilket han gjorde gällande att direktiv 92/50/EEG hade överträtts i samband med fem projekttävlingar för arkitekter i Österrike. Ett av dessa mål gällde en tävling (ett så kallat expertförfarande) i Köflachs kommun som genomfördes 1996 (Stadtzentrum Köflach-målet).

Den 21 mars 2002 sände kommissionen en formell underrättelse till de österrikiska myndigheterna i detta ärende. Genom en skrivelse av den 15 april 2002 underrättade kommissionen klaganden om att den hade vidtagit denna åtgärd, eftersom den hade kommit fram till att gemenskapsrätten kunde ha överträtts, bland annat på grund av att tävlingen inte hade anmälts till Europeiska unionens publikationsbyrå (OPOCE).

Enligt kommissionen ansåg de österrikiska myndigheterna att projekttävlingen inte omfattades av direktiv 92/50/EEG, eftersom Köflachs kommun inte agerade i eget namn och inte finansierade tävlingen. Klaganden insisterade emellertid i en skrivelse av den 23 maj 2003 på att meddelandet om tävlingen, av vilket han hade bifogat sitt klagomål, uttryckligen hade identifierat kommunen Köflach som organisatör av tävlingen. Enligt honom innehöll meddelandet följande uttalande: "Sakkunnigförfarandet genomförs av Köflachs kommun, företrädd av byggkontoret i Köflachs kommun."(3)

Efter ytterligare korrespondens underrättade kommissionen klaganden i en skrivelse av den 15 juli 2003 om att den, till följd av en detaljerad analys av den faktiska och rättsliga situationen, hade kommit fram till att "inte Köflachs kommun, utan ett privat organ måste betraktas som avtalspart i tävlingen"(4). Sakkunnigförfarandet hade administrerats av kommunen, men det hade finansierats av ett privat organ. Enligt kommissionen beslutade kommissionskollegiet att avsluta ärendet i juli 2003.

I en skrivelse av den 19 februari 2004 och efter ytterligare inlagor från klaganden informerade kommissionen honom om att den hade följt hans begäran om att ompröva bedömningen av hans ärende och nu intog följande ståndpunkt: Det var riktigt att expertförfarandet hade organiserats av Köflachs kommun och att kommunen utan tvekan var en upphandlande myndighet i den mening som avses i unionsrätten vid tilldelningen av kontrakt. Sakkunnigförfarandet hade varit en tävling. Sådana tvister omfattades i två fall av tillämpningsområdet för direktiv 92/50/EEG. Kommissionen hänvisade därefter till de två grupper av ärenden som avses i artikel 13 i direktiv 92/50/EEG (5). Kommissionen ansåg att expertförfarandet i förevarande fall inte omfattades av den första gruppen av mål, eftersom det resulterande avtalet med vinnaren av förfarandet inte hade ingåtts av kommunen, utan av ett privat organ. Eftersom det tröskelvärde som anges i artikel 13.2 inte hade uppnåtts omfattades inte tävlingen av direktiv 92/50/EEG. Kommissionen medgav emellertid att vissa avsnitt i meddelandet om tävlingen, såsom organisatörens avsiktsförklaring, kunde ge intryck av att kommunen själv hade för avsikt att ingå ett avtal med vinnaren. Enligt kommissionen skulle alla anspråk på grund av en eventuell skada som orsakats av denna situation behöva väckas vid österrikiska tvistemålsdomstolar.

I en skrivelse av den 12 mars 2004 påpekade klaganden att kommissionen uppenbarligen hade ändrat sin uppfattning om huruvida Köflachs kommun skulle betraktas som upphandlande myndighet. Kommissionen har inte heller korrekt citerat artikel 13.1 i direktiv 92/50/EEG. Den tyska versionen lyder: "Dieser Artikel findet auf Wettbewerbe Anwendung, die im Rahmen eines Verfahrens durchgeführt werden, das zu einem Dienstleistungsauftrag führen soll (...)"(bokstavligen: "som är avsedd att leda till tilldelning av ett tjänstekontrakt") (understrykning tillagd). Klaganden ansåg därför att kommissionen hade betraktat ingåendet av ett avtal som ett obligatoriskt villkor för att denna bestämmelse skulle vara tillämplig, vilket dock inte kunde förenas med texten.

Kommissionen svarade genom en skrivelse av den 23 april 2004 att den inte kunde se någon förändring i sin ståndpunkt. Den hade aldrig bestritt att kommunerna var upphandlande myndigheter i den mening som avses i unionsrätten vid tilldelningen av kontrakt. Kommissionen kunde inte heller följa klagandens argument när det gäller den påstådda felnoteringen. Det framgår inte automatiskt av kommunens organisation av tävlingen att ett avtal mellan kommunen och en tjänsteleverantör hade planerats. Både fastighetsstrukturen för den fastighet som berörs av tävlingen och det faktum att tävlingen hade finansierats av ett privat organ stödde de österrikiska myndigheternas uppfattning att ett avtal mellan kommunen och en tjänsteleverantör inte hade planerats.

Genom en skrivelse av den 23 maj 2004 vände sig klaganden till kommissionens generalsekreterare. Han gjorde bland annat gällande att kommissionen hade motsagt sig själv utan att lämna någon ursäkt eller förklaring, att den hade felciterat ett avsnitt i direktiv 92/50/EEG och att den inte hade beaktat relevanta fakta. Kommissionen hade medgett att vissa avsnitt i meddelandet kunde ge intryck av att kommunen hade för avsikt att ingå ett avtal med vinnaren av tävlingen. Klaganden uppgav att det relevanta avsnittet i tillkännagivandet hade följande lydelse:

”Avsiktsförklaring: Organisatören har för avsikt att, i tillämpliga fall, ge upphovsmannen till det bidrag som bedöms vara bäst kvalificerat av bedömningskommittén i samband med utarbetandet av projektplaneringen.”(6)

Villkoret i artikel 13.1 i direktiv 92/50/EEG att ett avtal skulle ingås var således uppfyllt. Direktivet krävde inte att instruktionen skulle utfärdas direkt av den upphandlande myndigheten. I det aktuella fallet hade vinnaren av tävlingen faktiskt erhållit ett planeringsavtal och fullgjort det. Kommissionens minimering av avsiktsförklaringen var därför manipulativ.

Genom skrivelse av den 13 juli 2004 svarade kommissionen att det inte var ovanligt att den ändrade uppfattning under en undersökning efter att ha granskat ytterligare korrespondens och handlingar. När den formella underrättelsen utfärdades utgick kommissionen från att tävlingen var avsedd att leda till ett avtal mellan Köflachs kommun och en tjänsteleverantör. Kommissionen drog emellertid senare slutsatsen att kommunen inte hade för avsikt att ingå något avtal och att artikel 13.1 i direktiv 92/50/EEG därför inte var tillämplig. Kommissionen bekräftade att den vidhöll denna tolkning av de faktiska omständigheterna. Kommissionen angav att även dess skrivelse av den 15 juli 2003 grundade sig på denna tolkning. Kommissionen medgav dock att denna uppfattning inte hade presenterats på ett korrekt sätt i skrivelsen. I skrivelsen hade felaktigt hävdats att ett privat organ hade genomfört tävlingen, även om det skulle ha behövt anges att ett privat organ hade ingått tjänsteavtalet. Denna felaktiga argumentation hade rättats till i kommissionens skrivelse av den 19 februari 2004. När det gäller det påstådda felaktiga citatet angav kommissionen att det aktuella avsnittet inte var ett ordagrannt citat. Klaganden hade rätt i att bestämmelsen även omfattade tävlingar där ett kontrakt som hade planerats inte tilldelades efter tävlingen. I förevarande fall hade ett kontrakt tilldelats, men detta kontrakt hade ingåtts mellan två parter på vilka unionsrätten vid tilldelning av kontrakt inte var tillämplig. När det gäller avsiktsförklaringen uppgav kommissionen att den inte hade tagit bort denna fråga utan tagit vederbörlig hänsyn till den. Kommissionen förklarade att den av denna förklaring inte kunde dra slutsatsen att tävlingen var avsedd att leda till ett tjänstekontrakt i den mening som avses i gemenskapsrätten. Ordalydelsen medgav inte att Köflachs kommun inte hade ingått tjänstekontraktet och att kommunens tilldelning av ett kontrakt enligt de österrikiska myndigheternas uppgifter inte hade planerats före tävlingen.

I en skrivelse av den 10 augusti 2004 påpekade klaganden att den fråga som fortfarande var omtvistad mellan honom och kommissionen var huruvida tävlingen hade varit avsedd att leda till ett tjänstekontrakt. Han insisterade på att så var fallet och hänvisade till de bevis som han hade lagt fram tillsammans med sitt klagomål, särskilt meddelandet om tävlingen. Han bifogade dessutom en kopia av protokollet från ett informationsmöte för deltagarna i tävlingen som hade hållits den 25 juni 1996. Protokollet innehöll följande uttalande: "In der Absichtserklärung lt. Punkt A.13 wird das Wort 'gegebenenfalls' gestrichen. - Der Veranstalter beabsichtigt somit, den Verfasser des im Beurteilungsgremium als am besten qualifiziert beurteilten Beitrages mit der Ausarbeitung der Projektsplanung zu beauftragen. Köflachs kommun hade för avsikt att tilldela ett kontrakt för projektplaneringen, som var skilt från kontraktet för projektutvecklingen.

Genom skrivelse av den 28 september 2004 underrättade kommissionen klaganden om att den, efter hans inlaga, hade beslutat att på nytt ta kontakt med de österrikiska myndigheterna för att begära deras ståndpunkt i fråga om de bevis som han hade hänvisat till, bland annat protokollet från informationsmötet, vilket kommissionen inte hade känt till innan klaganden skickade dem till kommissionen.

Under kommissionens fortsatta undersökningar hänvisade klaganden också till situationen för den österrikiska arkitektsektorn i allmänhet och skickade medierapporter om ytterligare fem fall av påstådda oegentligheter till kommissionen.

Genom en skrivelse av den 18 augusti 2005 underrättade kommissionen klaganden om att de österrikiska myndigheterna hade insisterat på att artikel 13 i direktiv 92/50/EEG inte var tillämplig, eftersom Köflachs kommun inte hade för avsikt att tilldela ett kontrakt efter det att tävlingen hade avslutats. Tävlingen hade genomförts på uppdrag av, och i namn av, ett privat organ. Myndigheterna hade dock inte lagt fram någon bevisning för att styrka detta påstående. När de österrikiska myndigheterna hade ombetts att kommentera denna fråga och den bevisning som klaganden hade lagt fram hade de förklarat att kommunen inte längre kunde bevisa att den inte hade för avsikt att tilldela ett kontrakt efter tävlingen. De hade medgett att de handlingar som klaganden hade ingett faktiskt gjorde det möjligt att tolka det som att tävlingen hade ägt rum inom ramen för ett förfarande som var avsett att leda till ett tjänstekontrakt. De österrikiska myndigheterna hade påpekat att Österrike år 2002 hade ändrat sin nationella upphandlingslagstiftning genom att införa en skyldighet för upphandlande myndigheter att fylla i standardformulär för offentliggörande av meddelanden. Liknande fall, där det vid tidpunkten för tävlingen inte var klart vem som skulle vara avtalspart, kunde därför inte längre uppstå. Kommissionen anförde att eftersom de österrikiska myndigheterna inte kunde bevisa att Köflachs kommun inte hade för avsikt att tilldela ett kontrakt, talade de uppgifter som den förfogade över för att direktiv 92/50/EEG skulle vara tillämpligt. Detta innebar att tävlingen skulle ha varit tvungen att offentliggöras i hela EU och att förfarandereglerna i direktivet skulle ha följts. Kommissionen konstaterade dock avslutningsvis att ”mot bakgrund av de österrikiska myndigheternas synpunkter och det faktum att de tjänster som var i fråga i Köflach-målet redan har tillhandahållits i sin helhet kommer vi inte att vidta några ytterligare åtgärder i detta ärende”.

Kommissionen kommenterade också de ytterligare fall som klaganden hade rapporterat, varav ett hade lett till ett separat överträdelseförfarande. Kommissionen uppgav dock att den, på grundval av de uppgifter som den hade tillgång till, inte delade klagandens uppfattning att situationen för den österrikiska arkitektsektorn var "katastrofal".

Klagomålet till ombudsmannen

I sitt klagomål till ombudsmannen framförde klaganden följande påståenden:

(1) Kommissionen behandlade inte hans klagomål i ärendet "Stadtzentrum Köflach" på ett korrekt sätt.

I detta avseende hävdade klaganden att kommissionen ignorerade bevis, underlät att kontrollera giltigheten av de österrikiska myndigheternas påståenden, ändrade sin argumentation flera gånger och felaktigt citerade ett avsnitt i ett EU-direktiv.

(2) Kommissionen övergav förfarandet i detta fall under förevändningar och på ett godtyckligt sätt.

Till stöd för detta påstående hävdade klaganden att kommissionens resonemang om att den skulle avsluta ärendet mot bakgrund av de österrikiska myndigheternas inlagor var cyniskt eftersom den i samma skrivelse till honom hade beskrivit bristen på substans i dessa inlagor. Den omständigheten att de berörda tjänsterna redan hade tillhandahållits i sin helhet kunde inte heller ha varit relevant, eftersom de redan hade tillhandahållits när han ingav sitt klagomål i september 2000. I annat fall skulle kommissionen inte ha haft rätt att inleda förfarandet och skulle ha kunnat bespara de europeiska skattebetalarna kostnaderna för förfarandet.

(3) I ärendet "Stadtzentrum Köflach" missgynnades kommissionen till förmån för de österrikiska myndigheterna.

Klaganden hävdade att kommissionen borde vidta åtgärder mot de österrikiska myndigheterna i ärendet "Stadtzentrum Köflach".

Frågeställningen

Kommissionens yttrande

I sitt yttrande hävdade kommissionen att den, även efter kommissionskollegiets beslut att avsluta ärendet "Stadtzentrum Köflach" i juli 2003, hade godtagit och övervägt ny bevisning som lagts fram av klaganden. Det fortsatta utbytet med de österrikiska myndigheterna hade visat att den nya bevisningen verkligen motiverade en ändring av kommissionens tidigare utvärdering av ärendet. Som svar på detta hade de österrikiska myndigheterna försäkrat kommissionen om att liknande problem inte kunde uppstå i andra fall efter det att vissa ändringar i den österrikiska upphandlingslagen hade gjorts 2002. Kommissionen hävdade att den hade kontrollerat att ändringarna verkligen undanröjde problemet. Eftersom verkningarna av den omtvistade upphandlingslagen således hade uttömts innan klaganden lade fram ny bevisning, kunde kommissionen inte kräva att myndigheterna skulle vidta några ytterligare åtgärder. Under dessa omständigheter skulle ett överträdelseförfarande ha saknat föremål. Enligt ett nyligen avkunnat beslut av domstolen (8) kunde en ansökan enligt artikel 226 inte tas upp till prövning om rättsverkningarna av en eventuell överträdelse av gemenskapsrätten redan hade upphört. Klagandens ytterligare påstående att det allmänna tillståndet för den österrikiska arkitektsektorn var "katastrofalt" hade inte styrkts i kontakterna med de österrikiska myndigheterna.

Om klagandens första påstående

Kommissionen hävdade att den inte hade bortsett från någon bevisning, utan hade övervägt ny bevisning även efter det formella avslutandet av ärendet och att den alltid hade beaktat de tillgängliga uppgifterna. Giltigheten av de österrikiska myndigheternas påståenden hade kontrollerats på lämpligt sätt genom att klaganden alltid hade informerats och getts möjlighet att lämna synpunkter och inkomma med ytterligare bevisning. Kommissionens avdelningar hade självständigt dragit sina slutsatser genom att väga den bevisning som lagts fram av båda sidor mot varandra. När det gäller påståendet att kommissionen hade ändrat sin argumentation betonade kommissionen att den, i likhet med alla andra myndigheter, grundade sin bedömning på tillgänglig information och därför var tvungen att ompröva ärenden på grundval av inlagor som mottagits i ett senare skede. När det gäller den påstådda felciteringen av ett avsnitt i ett direktiv hävdade kommissionen att den redan hade förklarat för klaganden att texten i fråga inte var ett ordagrann citat och att hänvisningen till denna artikel hade gjorts för att beskriva direktivets innehåll i allmänna ordalag.

Om klagandens andra och tredje påstående och hans påstående

När det gäller klagandens påstående betonade kommissionen att den hade ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den beslutade om vilka åtgärder som skulle vidtas inom ramen för överträdelseförfaranden, men att den inte hade befogenhet att vidta åtgärder i form av sanktioner mot en medlemsstat. Endast EG-domstolen kan, efter att i en dom enligt artikel 226 i EG-fördraget ha fastställt att gemenskapsrätten har överträtts, utdöma sådana påföljder. Kommissionen erinrade dock om att domstolen hade slagit fast att en ansökan enligt artikel 226 inte kunde tas upp till prövning om de negativa rättsverkningarna av åtgärden i fråga redan hade upphört. Så var fallet i ärendet "Stadtzentrum Köflach", där de omtvistade planeringstjänsterna redan hade tillhandahållits innan klagomålet registrerades och där den relevanta upphandlingslagen hade ändrats tillräckligt 2002.

När det gäller uppfattningen att kommissionen inte skulle ha haft rätt att inleda förfarandet angav kommissionen att det relevanta testet grundades på ikraftträdandet av den relevanta lagstiftningen och inte på planeringstjänsterna. Denna princip hade endast klargjorts fullständigt i domstolens ovannämnda dom. I vilket fall som helst hade kommissionen, efter klagandens ursprungliga klagomål, inte bara undersökt frågor om planeringstjänsterna utan även om tilldelningen av det efterföljande byggentreprenadkontraktet. Dessutom hade kommissionens avdelningar fortsatt undersökningarna mot bakgrund av den nya bevisning som lagts fram av klaganden, som ifrågasatte de österrikiska myndigheternas tidigare argument, och mot bakgrund av hans ytterligare påståenden om "situationen för den österrikiska arkitektsektorn".

Kommissionen avvisade starkt begreppet godtyckligt beslutsfattande eller partiskhet till förmån för de österrikiska myndigheterna. Företaget hävdade att dess avdelningar alltid var villiga att begära ytterligare uppgifter från myndigheterna. Kommissionens slutliga beslut hade grundats på det faktum att planeringstjänsterna redan hade genomförts fullt ut, att den problematiska lagstiftningen hade ändrats tillräckligt och att påståendet att situationen i den österrikiska arkitektsektorn var "katastrofal" inte kunde styrkas.

Kommissionen ansåg därför att klagandens påståenden var ogrundade.

Klagandens synpunkter

I sina synpunkter vidhöll klaganden sina synpunkter. Han hävdade att kommissionens påstående att han hade lagt fram ny bevisning genom en skrivelse av den 10 augusti 2004, vilket hade lett till en ny bedömning av ärendet, var felaktigt. Enligt honom hade han skickat en handling som endast upprepade och bekräftade uppgifterna i meddelandet om tävlingen. Han ansåg att det verkade som om kommissionens syfte var att dölja det faktum att den hade ignorerat meddelandet i fyra år.

Han hävdade också att kommissionen upprepade gånger hade ignorerat och minimerat bevisningen. Detta gällde till exempel hela texten i meddelandet om tävlingen där kommunen flera gånger hade förklarat att den anordnade tävlingen. Kommissionen hade inte ändrat uppfattning förrän han hade skickat en kopia av den relevanta sidan i meddelandet. Enligt klaganden gav detta upphov till frågan om kommissionen kunde ha tappat bort eller förlorat de handlingar som han hade skickat. Han bad ombudsmannen att be kommissionen om kopior av meddelandet och protokollet från utvärderingsmötet.

Kommissionens påstående att den vederbörligen hade undersökt giltigheten av de österrikiska myndigheternas påståenden och gett klaganden möjlighet att lämna synpunkter och lägga fram ytterligare bevisning var också felaktigt. Kommissionen hade under ett och ett halvt år hävdat att kommunen inte hade haft för avsikt att ingå ett avtal trots att den förfogade över motstridiga uppgifter. Kommissionen hade dock äventyrat sig själv i detta avseende i sin skrivelse av den 18 augusti 2005.

Klaganden noterade också att kommissionen hade uppgett att den hade dragit sina slutsatser på ett oberoende sätt. Alla de misstag som enligt honom hade begåtts vid handläggningen av hans klagomål (påståendena att kommunen inte var arrangör, att inget avtal hade planerats, införandet av irrelevanta fakta och det påstådda felet i direktivet) hade emellertid varit till hans nackdel. Kommissionens påstående att den inte var partisk var därför uppenbart felaktigt.

När det gäller det påstådda felaktiga citatet var kommissionens svaromål, som den inte hade citerat ordagrant, otillförlitligt. Det felaktiga citatet hade använts för att förneka gemenskapsrättens tillämplighet. Klaganden insisterade därför på att felciteringen utgjorde en avsiktlig "lagbockning". Han bad ombudsmannen att identifiera den person som var ansvarig för detta och att informera honom om och hur han kunde ställa denna person till svars.

Klaganden påpekade vidare att kommissionen inte hade kommenterat sin informationspolitik, som hade varit mycket asymmetrisk och därmed manipulativ. Han hade vid upprepade tillfällen begärt tillgång till originalet av de österrikiska myndigheternas inlagor. Det var emellertid först efter hans bekräftande ansökan som han mottog två handlingar, varav den första visade motsatsen till kommissionens ståndpunkt och den andra var irrelevant. Kommissionen hade aldrig lämnat information på ett neutralt sätt. Klaganden uppgav att han fortfarande inte visste med vilka myndigheter kommissionen hade varit i kontakt. Han bad därför ombudsmannen att se till att han fick tillgång till alla handlingar som hade upprättats i kontakterna mellan kommunen, de österrikiska myndigheterna och kommissionen. Detta var i syfte att identifiera vem som exakt var ansvarig för "inblandning i fakta, tricks och lögner" för att hålla dem ansvariga personligen.

På grundval av dessa överväganden drog klaganden slutsatsen att kommissionens handläggning av hans ärende var allvarligt otillräcklig. Han begärde att en slutlig skriftlig redogörelse för resultaten av förfarandet skulle upprättas, för vilken han föreslog en exakt formulering. Han uppgav att han, när han hade fått en sådan skriftlig uppteckning, skulle anse att ärendet var avgjort.

Klaganden kommenterade också kommissionens hantering av hans ytterligare inlagor om den österrikiska arkitektsektorn som helhet. Han erinrade om att kommissionen i sitt yttrande hade uppgett att utbytet med de österrikiska myndigheterna i april 2005 inte hade styrkt hans påstående att sektorns allmänna tillstånd var "katastrofalt". Klaganden ansåg att det var förolämpande att kommissionen tydligen ville få honom att tro att de österrikiska myndigheterna skulle ha erkänt brister efter att ha gett kommissionen felaktig information i ärendet "Stadtzentrum Köflach" i över fem år. Han hävdade att den person som är ansvarig för denna formulering bör be om ursäkt till honom. Klaganden uppgav att han vidhöll sitt påstående om situationen inom sektorn och begärde att kommissionen skulle behandla ärendet på ett korrekt sätt.

Ytterligare undersökningar

Efter noggrant övervägande av kommissionens yttrande och klagandens synpunkter visade det sig att ytterligare undersökningar var nödvändiga.

Ombudsmannens begäran om ytterligare information och om ett kompletterande yttrande

Ombudsmannen ställde följande två frågor till kommissionen:

1. I sitt yttrande i detta ärende uppgav kommissionen att klaganden genom en skrivelse av den 10 augusti 2004 hade lagt fram bevisning "som tidigare inte var tillgänglig". Klaganden anser att kommissionen redan från förfarandets början hade tillgång till likvärdiga bevis, särskilt i form av "avsiktsförklaringen"("Absichtserklärung") i meddelandet om arkitekttävlingen. Kan kommissionen förklara exakt vad den anser betecknade det material som klaganden lämnade in i en skrivelse av den 10 augusti 2004 som ny bevisning?
2. I sin skrivelse till klaganden av den 23 april 2004 uppgav kommissionen att både fastighetsstrukturen för den fastighet som berördes av tävlingen och finansieringen av tävlingen av ett privat organ stödde de österrikiska myndigheternas ståndpunkt att inget avtal mellan Köflachs kommun och en tjänsteleverantör hade planerats. Klaganden anser att dessa två faktorer är irrelevanta för bedömningen av huruvida direktiv 92/50/EEG var tillämpligt. Kan kommissionen förklara varför den ansåg att faktorerna var relevanta i detta avseende och om den fortfarande anser att så är fallet?

Ombudsmannen bad dessutom kommissionen om ett kompletterande yttrande om klagandens kompletterande påstående, som framfördes i hans yttrande, att kommissionen skulle upprätta en slutlig skriftlig uppteckning över resultatet av förfarandet, för vilket han föreslog en exakt formulering.

När det gäller de övriga krav som klaganden framförde i sina synpunkter drog ombudsmannen följande slutsatser: När det gäller hans påstående att kommissionen ignorerade bevis hävdade klaganden att ombudsmannen borde be kommissionen om kopior av vissa handlingar. Ombudsmannen ansåg dock att det som föreföll vara relevant för hans bedömning av påståendet inte var huruvida kommissionen fortfarande hade vissa handlingar i ärendet vid den tidpunkten, utan huruvida den beaktade alla relevanta uppgifter vid bedömningen av det aktuella ärendet. Ombudsmannen beslutade därför att det inte var nödvändigt för honom att vidta några åtgärder i detta avseende i det skedet av undersökningen.

När det gäller hans påstående att kommissionen felaktigt citerade ur direktiv 92/50/EEG bad den klagande ombudsmannen att identifiera den person som var ansvarig för detta och att informera honom om och hur han, den klagande, kunde ställa denna person till svars. Ombudsmannen noterade dock att denna begäran förutsatte ett konstaterande av administrativa missförhållanden i denna aspekt av ärendet och därför i alla händelser var förhastad. Dessutom föreföll det som om det material som ombudsmannen hade fått tillgång till var tillräckligt för att han skulle kunna bedöma denna aspekt av ärendet. Ombudsmannen beslutade därför att inte genomföra några ytterligare undersökningar i detta avseende.

Vidare framgick det att klaganden i sina synpunkter tog upp ytterligare två punkter som han inte hade tagit upp i sitt ursprungliga klagomål, nämligen 1) frågan om tillgång till kommissionens akt och 2) kommissionens påstådda underlåtenhet att undersöka situationen för den österrikiska arkitektsektorn som helhet. När det gäller den andra av dessa frågor noterade ombudsmannen att kommissionen gjorde vissa kommentarer i sitt yttrande som klaganden inte verkade vara nöjd med. Ingen av de två frågorna hörde dock till de påståenden om vilka ombudsmannen bad kommissionen att avge ett yttrande. Att inkludera dessa aspekter i den pågående undersökningen skulle ha inneburit en betydande utvidgning av dess omfattning och komplexitet och skulle ha försenat ombudsmannens utvärdering av det ursprungliga klagomålet. Ombudsmannen beslutade därför att inte ta med dessa ytterligare punkter i sin undersökning. Han informerade dock klaganden om att det stod honom fritt att, om han så önskade, inge ett nytt klagomål till honom på dessa punkter.

Kommissionens svar

I sitt svar framförde kommissionen följande synpunkter:

Om ombudsmannens första fråga

Kommissionen erinrade om att det protokoll som klaganden lämnade in den 10 augusti 2004 innehöll ett avsnitt enligt vilket avsiktsförklaringen i punkt A 13 i meddelandet om projekttävlingen ändrades. Ordet "eventuellt" ("gegebenenfalls") hade strukits från den ursprungliga avsiktsförklaringen. Kommissionen förklarade att den ansåg att denna ändring gjorde avsiktsförklaringen striktare. Den stödde klagandens argument, nämligen att projekttävlingen borde ha lett till ett tjänstekontrakt i den mening som avses i direktiv 92/50/EEG, på ett mycket starkare sätt än den tidigare versionen av förklaringen. Eftersom kommissionen inte kände till ändringen av förklaringen innan protokollet lämnades in, betraktades denna information som ny bevisning.

Om ombudsmannens andra fråga

Kommissionen erinrade om de två situationer där direktiv 92/50/EEG enligt artikel 13.1 och 13.2 är tillämpligt på formgivningstävlingar. I förevarande fall var villkoret i artikel 13.1 inte uppfyllt. När det gäller villkoret i artikel 13.2 angav kommissionen att en tävlings definitiva syfte att leda till ett tjänstekontrakt normalt sett lätt kan kontrolleras genom att den upphandlande myndighet som anordnat projekttävlingen senare ingår ett tjänstekontrakt. I förevarande fall hade kommunen Köflach emellertid inte ingått något tjänsteavtal efter projekttävlingen. I stället hade ett avtal ingåtts av det privata organ som hade finansierat tävlingen och som också ägde den egendom som tävlingen avsåg.

Klaganden hade ansett att direktivet ändå var tillämpligt på tävlingen, eftersom det hade varit avsett att leda till ett tjänsteavtal som ingåtts av Köflachs kommun. Eftersom ett sådant avtal inte hade ingåtts var bedömningen av direktivets tillämplighet emellertid helt beroende av en sammanvägning av de bevis som stödde eller motsatte sig klagandens uppfattning att projekttävlingen hade varit avsedd att leda till ett tjänsteavtal med Köflachs kommun.

Enligt kommissionen var fastighetsstrukturen i den berörda fastigheten och finansieringen av tävlingen faktorer som motsatte sig denna uppfattning. Kommissionen angav att den ansåg att dessa faktorer hade varit och fortfarande var relevanta vid helhetsbedömningen av huruvida tilldelningen av ett tjänstekontrakt i den mening som avses i direktivet var planerad eller inte. Kommissionen betonade emellertid återigen att den aldrig inskränkte sig till att endast beakta de bevis som de österrikiska myndigheterna hade lagt fram, vilket klaganden hade påstått.

När kommissionen bedömde ärendet innan klaganden lämnade in sin nya bevisning den 10 augusti 2004 drog den slutsatsen att det var ganska osannolikt att en offentlig upphandlande myndighet skulle ha för avsikt att tilldela ett planeringskontrakt för fastigheter som den inte ägde. De hade dessutom utgått från att ett privat organs finansiering av tävlingen talade för det privata organets avsikt att självt ingå planeringsavtalet. I själva verket hade den upphandlande myndigheten i detta fall endast anordnat tävlingen, medan planeringskontraktet hade ingåtts av det privata organet.

På grundval av den bevisning som fanns tillgänglig före den 10 augusti 2004 hade kommissionen inte identifierat någon överträdelse av gemenskapsrätten, eftersom klaganden inte hade kunnat styrka sitt påstående att projekttävlingen var avsedd att leda till ett tjänsteavtal som ingåtts av Köflachs kommun.

Kommissionen tillade att bevisbalansen hade ändrats på grund av den nya bevisning som lagts fram av klaganden. Den betonade att dess bedömning efter framläggandet av denna bevisning hade varit lika balanserad som bedömningen av den bevisning som tidigare hade varit tillgänglig.

Angående klagandens ytterligare krav

Kommissionen uppgav att den inte stödde klagandens nya påstående. Förfarandet enligt artikel 226 i EG-fördraget var ett bilateralt utbyte mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten. Huvudsyftet med detta förfarande var att vägleda medlemsstaterna mot efterlevnad av gemenskapslagstiftningen.

I det aktuella fallet hade kommissionen kontrollerat att ändringarna i den österrikiska upphandlingslagen verkligen hade undanröjt problemet. Den omtvistade lagens inneboende verkningar hade således uttömts. Kommissionen kunde följaktligen inte kräva att de österrikiska myndigheterna skulle vidta några ytterligare åtgärder för att följa EG:s regler för offentlig upphandling. Under dessa omständigheter skulle det inte finnas något syfte med att inleda ett överträdelseförfarande.

Kommissionen påpekade att klaganden, i motsats till situationen i nationella prövningsförfaranden, inte var part i förfarandet enligt artikel 226. Han hade informerats om kommissionens åtgärder och dess avsikt att avsluta ärendet och gavs alltid möjlighet att lämna synpunkter och lägga fram ytterligare bevis. Avslutandet av ett överträdelseförfarande låg inom kommissionens behörighetsområde och var inte beroende av att klaganden godtog detta beslut.

Klagandens synpunkter

När det gäller kommissionens kvalificering av hans inlaga av den 10 augusti 2004 som ny bevisning noterade klaganden att kommissionen nu delade hans uppfattning att Köflachs kommun faktiskt hade för avsikt att ingå ett avtal med vinnaren av tävlingen, så att han kunde begränsa sina synpunkter till det väsentliga. Klaganden bestred dock kommissionens åsikt att strykningen av ordet ”gegebenenfalls” hade ändrat dokumentets betydelse. Han ansåg att meningen var dåligt formulerad och att gegebenenfalls var ett gammaldags ord som användes i österrikisk byråkratisk tyska. Det betydde "när fallet uppstår". Eftersom det i den aktuella meningen inte angavs vilket fall som avsågs, var ordet meningslöst i juridisk mening. Det var möjligt att ordet hade varit avsett att återspegla att det kunde finnas yttre omständigheter som tävlingsarrangören inte kunde påverka. Men detta fall var underförstått i ordet "avsikt" ändå. Därför hade avsiktsförklaringen samma innehåll, oavsett om den innehöll ordet "gegebenenfalls" eller inte. Klaganden uppgav dock att han var förvånad över att notera att kommissionen nu hade översatt detta ord till "eventuellt". Han hävdade att detta införde ett inslag av godtycke i meningen, vilket skulle stödja kommissionens uppfattning i frågan. Klaganden nämnde också att frasen "Ausarbeitung der Projektsplanung" felaktigt hade översatts som "förberedelse av projektplaneringen" och inte "utarbetande av projektplaneringen", vilket han ansåg vara den korrekta översättningen. Klaganden menade att dessa översättningsfel kunde ha lett till ett tolkningsfel.

När det gäller betydelsen av äganderätten till den fastighet som berörs av tävlingen och finansieringen av tävlingen hävdade klaganden att äganderätten inte utgjorde ett kriterium för tillämpligheten av direktiv 92/50/EEG. Han uppgav emellertid även att kommissionen sedan han ingav sitt klagomål år 2000 hade känt till att Köflachs kommun, både i inledningen och på sidan B01, hade förklarat att den var ägare till den aktuella fastigheten i meddelandet om upphandling. Klaganden misstänkte att de österrikiska myndigheterna hade informerat kommissionen på annat sätt, vilket kommissionen dock skulle ha varit tvungen att kontrollera. Klaganden bifogade ett annat bevis till stöd för sin ståndpunkt, nämligen en kopia av en tidningsartikel där borgmästaren i Köflach hänvisar till "staden Köflachs förvärv" av fastigheten i fråga. När det gäller finansieringen av tävlingen hänvisade klaganden till de bevis som han redan hade skickat till kommissionen. Klaganden hävdade dessutom att kommissionen borde skicka honom de handlingar på vilka den grundade sin åsikt att den fastighet som var inblandad i tävlingen inte ägdes av Köflachs kommun.

Klaganden påpekade dessutom att det även i detta avseende hade förekommit översättningsfel i kommissionens svar till ombudsmannen. I den tyska översättningen av detta svar hade kommissionen återigen förvrängt artikel 13.2 i direktivet (9). Klaganden ansåg att det förnyade misstaget, med tanke på att han redan hade uppmärksammat kommissionen på denna avgörande skillnad för tre år sedan, var en fräckhet som den ansvarige tjänstemannen borde ställas till svars för. Klaganden konstaterade dock att den engelska versionen av de relevanta avsnitten var korrekt.

Sammanfattningsvis hävdade klaganden att alla misstag som kommissionen hade gjort under sin handläggning av ärendet hade varit till hans nackdel, vilket innebar att kommissionen inte bara hade hanterat ärendet vårdslöst utan också på ett partiskt sätt. Han tillade emellertid att vissa aspekter, beträffande vilka kommissionen hade ändrat sin ståndpunkt, kunde tyda på att kommissionen långsamt blev medveten om att den inte alltid kunde lita på de österrikiska myndigheternas synpunkter.

Klaganden uppgav också att han ville veta vem som hade utarbetat kommissionens svar till ombudsmannen, eftersom det inte hade undertecknats.

Inspektion av handlingarna i ärendet

Efter en noggrann granskning av kommissionens inlagor och klagandens synpunkter drog ombudsmannen slutsatsen att han ännu inte var i stånd att göra en fullständig bedömning av alla klagandens påståenden. Han bad därför kommissionen att låta hans avdelningar granska ärendet "Stadtzentrum Köflach".

I sin skrivelse till klaganden om denna begäran förklarade ombudsmannen att en granskning av ärendet av hans avdelningar inte innebar att klaganden automatiskt även beviljades tillgång till handlingarna i ärendet. Ombudsmannen underrättade därför den klagande om att han, om han ville få tillgång till handlingarna i fråga, skulle behöva rikta en begäran om tillgång till kommissionen. Om kommissionen inte behandlar denna begäran på rätt sätt kan han eller hon överväga att lämna in ett nytt klagomål till ombudsmannen.

När det gäller klagandens fråga om vem som var upphovsman till kommissionens inlagor till ombudsmannen förklarade ombudsmannen att dessa inlagor hade skickats till honom i det standardformat i vilket ett följebrev undertecknat av den behörige kommissionsledamoten åtföljer inlagan, som dock i sig inte är undertecknad. Ombudsmannen meddelade därför den klagande att han, för mer information, också skulle behöva vända sig direkt till kommissionen.

Genom en skrivelse av den 18 augusti 2007 översände klaganden till ombudsmannen en kopia av en begäran om tillgång till handlingar som han hade skickat till kommissionen. Han bad ombudsmannen att stödja honom i hans begäran.

Ombudsmannens avdelningar tog del av kommissionens akt i ärendet "Stadtzentrum Köflach" den 18 september 2007. Hans företrädare granskade noggrant handlingarna i ärendet och ägnade särskild uppmärksamhet åt korrespondensen mellan kommissionen och de österrikiska myndigheterna samt dess respektive bilagor. De tog med sig kopior av följande dokument: 1) innehållsförteckningen i den akt som utarbetats av kommissionens avdelningar, 2) sidan B01 ("B. Aufgabenstellung und Vorgaben") i det meddelande om tävlingen som bifogades klagandens ursprungliga klagomål till kommissionen, daterat den 15 september 2000, och 3) kommissionens formella underrättelse av den 21 mars 2002.

Klagandens synpunkter

I sina synpunkter erinrade klaganden om att han hade uttryckt misstankar om att kommissionen kunde ha förlorat visst material som han hade lämnat in med sitt klagomål, särskilt meddelandet om tävlingen. Han uppgav att det faktum att ombudsmannens företrädare endast tog med sig en sida av meddelandet stödde hans misstanke om att kommissionen kunde ha förlorat de andra sidorna. Han bad ombudsmannen att insistera på denna fråga.

När det gäller den formella underrättelsen frågade klaganden för det första ombudsmannen varför hans företrädare hade tagit med sig en kopia av denna handling och inte av någon av de andra handlingarna i ärendet. För det andra påpekade han att den formella underrättelsen innehöll ett stort antal formella fel och inkonsekvenser, som delvis berodde på kommissionens slarviga arbete och delvis på felaktiga eller manipulativa uppgifter från de österrikiska myndigheterna. Klaganden lämnade detaljerade synpunkter på alla relevanta avsnitt i texten. Han tillade att dessa fel bekräftade hans misstanke om att kommissionen hade förlorat meddelandet om tävlingen. Klaganden lämnade också detaljerade synpunkter på innehållet i den formella underrättelsen. Han drog i huvudsak slutsatsen att de synpunkter som kommissionen framförde i denna skrivelse beträffande de flesta aspekter av hans klagomål överensstämde med de synpunkter som han hade framfört redan i början av förfarandet. Han undrade därför vilken information som senare kunde ha föranlett kommissionen att komma fram till en ståndpunkt som stred mot dessa åsikter.

Dessutom kritiserade klaganden resultatet av sin begäran om tillgång till handlingar. Han gjorde gällande att det var absurt att han, efter en bekräftande ansökan, hade fått tillgång till vissa handlingar, att han hade fått en kopia av den formella underrättelsen från ombudsmannen, men att han fortfarande inte hade fått tillgång till all korrespondens mellan kommissionen och de österrikiska myndigheterna. Han förklarade att han till följd av denna brist på öppenhet endast kunde bedöma misstag och felaktig information på ett mycket begränsat och indirekt sätt, vilket gjorde förfarandet svårare och mer tidskrävande för alla inblandade, inbegripet ombudsmannen.

Klaganden begärde att ombudsmannen skulle utöva sitt inflytande för att ge honom tillgång till all korrespondens mellan kommissionen och de österrikiska myndigheterna, även om de österrikiska myndigheterna insisterade på att handlingarna inte skulle lämnas ut. I detta avseende förlitade sig klaganden på nya avgöranden från gemenskapsdomstolarna (10).

Slutligen erinrade klaganden om att han hade uppmärksammat ombudsmannen på en felöversättning från ett EU-direktiv, som han ansåg vara manipulativ. Han förklarade att eftersom ombudsmannen hade tillgång till all relevant information i denna fråga insisterade han på att få ett svar i detta avseende.

Beslutet

1 Inledande anmärkningar

1.1 Den klagande, som arbetade som arkitekt i Österrike, vände sig till kommissionen i september 2000 för att klaga på överträdelser av direktiv 92/50/EEG om offentlig upphandling av tjänster (11) ("direktiv 92/50/EEG") i samband med projekttävlingar för arkitekter i Österrike. Det ärende som ledde fram till detta klagomål gällde en tävling som genomfördes i Köflachs kommun 1996 (Stadtzentrum Köflach-ärendet). I detta fall skickade Europeiska kommissionen en formell underrättelse till Österrike. Efter ytterligare kontakter med de österrikiska myndigheterna drog kommissionen emellertid slutsatsen att gemenskapsrätten inte var tillämplig. Kommissionskollegiet beslutade att avsluta ärendet i juli 2003. Efter ytterligare korrespondens med klaganden beslutade kommissionen emellertid i september 2004 att på nytt kontakta de österrikiska myndigheterna i ärendet. Genom en skrivelse av den 18 augusti 2005 underrättade kommissionen klaganden om att det föreföll som om gemenskapsrätten var tillämplig och faktiskt hade överträtts. Eftersom de aktuella tjänsterna redan hade tillhandahållits i sin helhet och Österrike under tiden hade ändrat sin upphandlingslagstiftning i tillräcklig utsträckning, beslutade kommissionen emellertid att inte vidta några ytterligare åtgärder.

1.2 I sitt klagomål till Europeiska ombudsmannen hävdade klaganden att 1) kommissionen inte hade behandlat klagomålet korrekt. Han hävdade särskilt att kommissionen i) ignorerade bevisning, ii) underlät att kontrollera giltigheten av de österrikiska myndigheternas påståenden, iii) ändrade sin argumentation flera gånger och iv) felaktigt citerade ett avsnitt i det relevanta direktivet. Han hävdade vidare att 2) kommissionen avstod från förfarandet i detta ärende under förevändningar och på ett godtyckligt sätt och att 3) kommissionen hade missgynnats till förmån för de österrikiska myndigheterna. Han hävdade att kommissionen borde vidta åtgärder mot de österrikiska myndigheterna i detta ärende.

1.3 I sitt yttrande framförde klaganden ytterligare ett krav på att kommissionen skulle upprätta en slutlig skriftlig uppteckning av resultaten av förfarandet, för vilken han föreslog en exakt formulering. Ombudsmannen bad kommissionen om ett kompletterande yttrande om detta påstående.

Klaganden tog också upp ytterligare två punkter som han inte hade hänvisat till i sitt ursprungliga klagomål, nämligen 1) frågan om tillgång till kommissionens akt och 2) kommissionens påstådda underlåtenhet att undersöka situationen för den österrikiska arkitektsektorn som helhet. Med tanke på att införandet av dessa aspekter i den pågående undersökningen skulle ha inneburit en betydande utvidgning av dess omfattning och komplexitet och skulle ha försenat ombudsmannens utvärdering av det ursprungliga klagomålet, beslutade ombudsmannen att inte ta med dessa ytterligare punkter i sin undersökning. Han informerade dock den klagande om att det stod honom fritt att lämna in ett nytt klagomål till honom på dessa punkter om han så önskade. Inget sådant klagomål hade mottagits när detta beslut slutfördes.

1.4 I sina synpunkter på kommissionens svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information uppgav klaganden att det hade förekommit översättningsfel i kommissionens svar, vilket återigen gällde det avsnitt i direktivet som en av hans ursprungliga anklagelser avsåg. Klaganden ansåg att detta utgjorde en fräckhet som den ansvarige tjänstemannen borde ställas till svars för. Klaganden frågade också vem som hade utarbetat kommissionens svar, eftersom det inte hade undertecknats. Ombudsmannen noterade att den första av dessa frågor hade ett nära samband med en aspekt av klagandens ursprungliga klagomål. Han kommer därför att behandla den i samband med denna aspekt (punkt 3.7 nedan). När det gäller den sistnämnda frågan informerade ombudsmannen klaganden om att kommissionens svar hade skickats till honom i det standardformat i vilket ett följebrev undertecknat av den behöriga kommissionsledamoten åtföljer inlagan, som dock i sig inte är undertecknad. Ombudsmannen meddelade därför den klagande att han för mer information skulle behöva vända sig direkt till kommissionen.

1.5 I sin skrivelse av den 18 augusti 2007 och i sitt andra yttrande återkom klaganden också till frågan om tillgång till kommissionens handlingar i ärendet. Han kritiserade kommissionens beslut om hans ansökan om tillgång och bad ombudsmannen att stödja honom i detta avseende. Ombudsmannen erinrar om att han i en skrivelse av den 16 november 2006 informerade klaganden om att han inte skulle ta med denna fråga i sin undersökning. Han har vidare påpekat att klaganden inte har översänt kopior av den korrespondens som han förde med kommissionen i samband med sin begäran om tillgång till handlingar. Ombudsmannen skulle därför under alla omständigheter behöva ytterligare information om han skulle undersöka denna fråga. Mot denna bakgrund är ombudsmannens råd att klaganden skulle kunna överväga att lämna in ett nytt klagomål till honom om han vill driva frågan vidare fortfarande giltigt.

1.6 Ombudsmannens undersökning av detta ärende omfattade en granskning av kommissionens akt som utfördes av hans avdelningar. En rapport om denna inspektion skickades till klaganden för synpunkter. I sina synpunkter ställde klaganden vissa frågor om 1) fullständigheten i kommissionens akt och 2) valet av handlingar som ombudsmannens företrädare tog med sig. När det gäller den första av dessa frågor hänvisade klaganden särskilt till det meddelande om tävlingen som han hade bifogat sitt klagomål till kommissionen och av vilket ombudsmannens företrädare endast tog med sig en kopia av en sida. I detta avseende kan ombudsmannen försäkra klaganden om att hans företrädare kontrollerade att meddelandet om tävlingen i kommissionens akt var fullständigt och att de inte på något sätt hindrades från att ta med sig mer än den aktuella sidan. Anledningen till att de endast tog en sida är att denna sida innehöll ett uttalande från Köflachs kommun som klaganden upprepade gånger hade hänvisat till i sina inlagor till ombudsmannen och som enligt honom var av stor betydelse för kommissionens utvärdering av hans klagomål. Med tanke på att ombudsmannen ännu inte hade bevis för detta uttalande i sin akt, men också med tanke på att det inte verkade nödvändigt för honom att få en kopia av hela handlingen, tog hans företrädare bara en kopia av en sida. Det enda andra dokument som ombudsmannens företrädare tog med sig (förutom innehållsförteckningen i akten) var en kopia av kommissionens formella underrättelse. Detta dokument är relevant för ombudsmannens bedömning av klagandens påstående att kommissionen ignorerade bevis som han lämnade till den (se punkt 3 nedan). Ombudsmannens företrädare tog inte bort några ytterligare handlingar eftersom detta inte verkade nödvändigt för att ombudsmannen skulle kunna fatta ett beslut i detta ärende.

1.7 När det gäller strukturen i detta beslut anser ombudsmannen att det är lämpligt att skilja mellan resultatet av kommissionens handläggning av ärendet och procedurfrågor som uppstod innan kommissionens slutliga beslut fattades. Han kommer därför först att behandla den klagandes andra påstående och hans påstående innan han bedömer hans första och tredje påstående. Slutligen kommer ombudsmannen att behandla den klagandes begäran om att kommissionen ska upprätta ett slutligt skriftligt protokoll över resultatet av förfarandet.

2 Påstått godtyckligt avslutande av ärendet och därmed sammanhängande anspråk

2.1 Klaganden hävdade att kommissionens resonemang om att den skulle avsluta ärendet mot bakgrund av de österrikiska myndigheternas inlagor var cyniskt eftersom den i samma skrivelse till honom hade beskrivit bristen på substans i dessa inlagor. Han gjorde vidare gällande att den omständigheten att de berörda tjänsterna redan hade tillhandahållits inte kunde ha varit relevant, eftersom de redan hade tillhandahållits när han för första gången ingav sitt klagomål om åsidosättande i september 2000. I annat fall skulle kommissionen inte ha haft rätt att inleda förfarandet och skulle ha kunnat bespara de europeiska skattebetalarna kostnaderna för förfarandet. Klaganden hävdade att kommissionen borde vidta åtgärder mot de österrikiska myndigheterna.

2.2 När det gäller klagandens krav på att kommissionen skulle vidta åtgärder mot Österrike betonade kommissionen att den inte hade befogenhet att vidta åtgärder i form av sanktioner mot en medlemsstat. Endast EG-domstolen kan, efter att i en dom enligt artikel 226 i EG-fördraget ha fastställt att gemenskapsrätten har överträtts, utdöma sådana påföljder. Domstolen hade emellertid nyligen fastställt (12) att en ansökan enligt artikel 226 inte kunde tas upp till prövning om de negativa rättsverkningarna av åtgärden i fråga redan hade upphört. Detta hade varit fallet i ärendet "Stadtzentrum Köflach", där de omtvistade planeringstjänsterna redan hade tillhandahållits innan klagomålet registrerades och där den relevanta upphandlingslagen hade ändrats tillräckligt 2002.

När det gäller uppfattningen att kommissionen inte skulle ha haft rätt att inleda förfarandet angav kommissionen att det relevanta testet grundades på ikraftträdandet av den relevanta lagstiftningen och inte på planeringstjänsterna. Kommissionen tillade att den inte bara hade undersökt frågor om planeringstjänsterna utan även om den efterföljande tilldelningen av ett byggentreprenadkontrakt. Kommissionen hade också undersökt den nya bevisning som klaganden lagt fram. Kommissionen uppgav att den starkt avvisade begreppet godtyckligt beslutsfattande.

2.3 Ombudsmannen förstår klagandens besvikelse med tanke på att kommissionen, efter nästan fem års behandling av ärendet, slutligen kom fram till att det hade skett en överträdelse av gemenskapsrätten, men ändå beslutade att inte vidta några ytterligare åtgärder. Han erinrar emellertid om att det enligt gemenskapsdomstolarnas fasta rättspraxis ankommer på kommissionen att efter eget skön avgöra om den skall väcka talan vid domstol eller inte, även om den har fastställt att en överträdelse har ägt rum.

När det gäller skälen för att avsluta ärendet hänvisade kommissionen till 1) att de aktuella tjänsterna redan hade utförts i sin helhet och 2) till en ändring av den österrikiska upphandlingslagen som enligt kommissionen säkerställde att fall som det förevarande inte skulle uppstå igen i framtiden. Ombudsmannen är inte helt övertygad av kommissionens första argument. I sitt yttrande bekräftade kommissionen klagandens påstående att så redan hade varit fallet när klagomålet registrerades 2000. Om denna omständighet hade varit avgörande, skulle det faktiskt framstå som tveksamt om det var nödvändigt att inleda ett fördragsbrottsförfarande. Kommissionens andra argument förefaller emellertid rimligt. Ombudsmannen anser därför att det inte går att dra slutsatsen att kommissionen har använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra om den ska gå vidare med ärendet på grundval av irrelevanta eller olämpliga överväganden.

2.4 Under dessa omständigheter drar ombudsmannen slutsatsen att klaganden inte har styrkt sin åsikt att kommissionen övergav förfarandet godtyckligt. Han finner därför inga administrativa missförhållanden i samband med denna aspekt av ärendet.

2.5 Mot bakgrund av denna slutsats kan klagandens påstående att kommissionen borde vidta ytterligare åtgärder i ärendet "Stadtzentrum Köflach" inte godtas.

3 Påstådda förfarandefel

3.1 När det gäller den påstådda felciteringen av ett avsnitt i direktiv 92/50/EEG hävdade kommissionen att den redan hade förklarat för klaganden att texten inte var ett ordagrann citat och att hänvisningen till denna artikel hade gjorts för att beskriva direktivets innehåll i allmänna ordalag.

3.2 Klaganden ansåg att kommissionens påstående att den inte hade citerat bokstavligt var otillförlitligt. Han ansåg att felciteringen användes för att förneka gemenskapsrättens tillämplighet. Han bad ombudsmannen att identifiera den person som är ansvarig för detta och att informera honom om hur han skulle kunna ställa denna person till svars.

3.3 Artikel 13.1 i direktiv 92/50/EEG har följande lydelse i den engelska och den tyska versionen:

SV: ”Denna artikel ska tillämpas på projekttävlingar som anordnas inom ramen för ett förfarande som leder till tilldelning av ett tjänstekontrakt (...).”

DE: "Dieser Artikel findet auf Wettbewerbe Anwendung, die im Rahmen eines Verfahrens durchgeführt werden, das zu einem Dienstleistungsauftrag führen soll (...)" (understrykning tillagd)

Det aktuella avsnittet i kommissionens skrivelse av den 19 februari 2004 har följande lydelse: "(...) wenn der Wettbewerb im Rahmen eines Verfahrens durchgeführt wird, das zu einem (...) Vertrag zwischen einem Dienstleistungserbringer und einem öffentlichen Auftraggeber führt, (...)"(13) (understrykning tillagd)

3.4 Ombudsmannen noterar att ordalydelsen i den tyska och den engelska versionen av bestämmelsen verkar skilja sig åt i den exakta punkt som klaganden hänvisar till, nämligen huruvida tilldelning av ett kontrakt är ett obligatoriskt villkor för att artikel 13 i direktivet ska vara tillämplig. Kommissionen har inte kommenterat denna skillnad mellan de två språkversionerna. I sin skrivelse av den 13 juli 2004 angav kommissionen emellertid att klaganden hade rätt i att bestämmelsen även omfattade tävlingar där ett kontrakt som hade planerats inte tilldelades efter tävlingen. Kommissionen tycktes därför hålla med klaganden om att tilldelningen av ett kontrakt inte är ett obligatoriskt villkor för att artikeln i fråga skall vara tillämplig.

3.5 Under alla omständigheter anser ombudsmannen att den klagande inte har styrkt sitt påstående att kommissionen avsiktligt har felciterat direktivet. Han finner därför inga administrativa missförhållanden i samband med denna aspekt av klagomålet.

3.6 När det gäller den klagandes begäran om att ombudsmannen ska identifiera den person som är ansvarig för det påstådda felcitatet anser ombudsmannen att denna begäran förutsätter ett konstaterande av administrativa missförhållanden i denna aspekt av ärendet. Eftersom han inte har funnit något sådant administrativt missförhållande anser han att det inte finns någon anledning att gå vidare med klagandens begäran.

3.7 När det gäller klagandens åsikt att det förnyade översättningsfelet i samma sammanhang i kommissionens svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information utgjorde en fräckhet, anser ombudsmannen att det skulle ha varit önskvärt om kommissionen hade ägnat särskild uppmärksamhet åt denna fråga när den översatte sitt svar. Med tanke på skillnaden mellan de språkversioner som beskrivs ovan anser ombudsmannen emellertid att kommissionens underlåtenhet att göra detta inte kan betraktas som ett fräckhet. Det finns därför ingen anledning för honom att gå vidare med klagandens sammanhängande anspråk, nämligen att den ansvarige tjänstemannen ska ställas till svars.

3.8 När det gäller hans påstående att kommissionen bortsåg från bevis som han hade lagt fram hänvisade klaganden särskilt till meddelandet om formgivningstävlingen, av vilket han hade bifogat en kopia till sitt ursprungliga klagomål.

3.9 Kommissionen hävdade att den inte hade bortsett från någon bevisning, utan att den hade övervägt ny bevisning som lagts fram av klaganden även efter det formella avslutandet av ärendet och att den hade grundat sin bedömning på tillgänglig information.

3.10 I sina synpunkter hävdade klaganden att protokollet från informationsmötet för deltagarna i tävlingen, som han hade skickat till kommissionen genom en skrivelse av den 10 augusti 2004 och som kommissionen hade hänvisat till som ny bevisning, i själva verket endast återgav och bekräftade informationen i meddelandet om tävlingen. Han tog upp frågan om kommissionen kunde ha tappat bort eller förlorat de handlingar som han hade skickat, varför han bad ombudsmannen att be kommissionen om kopior av meddelandet och protokollet från utvärderingsmötet.

3.11 Under sin granskning av kommissionens handlingar i ärendet granskade ombudsmannens företrädare noggrant alla handlingar i ärendet. Såvitt de kunde se innehöll akten alla handlingar som angavs i den innehållsförteckning som utarbetats av kommissionens avdelningar och i synnerhet alla handlingar som lämnats in tillsammans med klagandens ursprungliga klagomål till kommissionen.

3.12 Vad som dock verkar vara mer relevant för ombudsmannens bedömning än fullständigheten i ärendet efter det att ärendet avslutats är huruvida kommissionen tog vederbörlig hänsyn till allt relevant material vid sin bedömning av ärendet. När det gäller kommissionens inledande bedömning förefaller det lämpligt att hänvisa till den formella underrättelse som kommissionen skickade till de österrikiska myndigheterna den 21 mars 2002. Som klaganden själv påpekade motsvarar kommissionens åsikter i denna skrivelse om de flesta aspekter av hans klagomål de åsikter han intog gentemot kommissionen och därefter gentemot ombudsmannen. Det framgår av den formella underrättelsen att kommissionen kom fram till dessa synpunkter på grundval av klagandens klagomål och efter att ha bett de österrikiska myndigheterna om deras ståndpunkt. När det gäller de formella fel och inkonsekvenser i denna skrivelse som klaganden hänvisade till i sina synpunkter har ombudsmannen noggrant undersökt dessa frågor. Han anser dock att de inte bevisar att kommissionen bortsåg från den bevisning som klaganden hade lagt fram. Ombudsmannen anser därför att klaganden, när det gäller kommissionens inledande utvärdering av ärendet, inte har styrkt sitt påstående att kommissionen bortsåg från bevis som han lämnat till den.

3.13 När det gäller kvalificeringen som nytt bevis på protokollet från ett informationsmöte för deltagarna i tävlingen, som överlämnades till kommissionen genom en skrivelse av den 10 augusti 2004, noterar ombudsmannen att det i det avsnitt i detta dokument som förefaller vara relevant anges att ordet " gegebenenfalls" ("i tillämpliga fall") bör strykas i organisatörens avsiktsförklaring i meddelandet, där det angavs att organisatören hade för avsikt att ge upphovsmannen till det vinnande bidraget i uppdrag att utarbeta projektplaneringen. Kommissionen hävdade att denna ändring gjorde avsiktsförklaringen striktare och stödde klagandens åsikt att projekttävlingen borde ha lett till ett tjänstekontrakt som var mycket starkare än den tidigare versionen. Eftersom kommissionen tidigare inte hade känt till ändringen av förklaringen hade denna information betraktats som ny bevisning. Klaganden ansåg dock att meningen i fråga var dåligt formulerad och att gegebenenfalls var ett gammaldags ord som användes på österrikisk byråkratisk tyska. Det betydde "när fallet uppstår". Eftersom det i meningen inte angavs vilket fall som avsågs var ordet meningslöst i juridisk mening. Klaganden ifrågasatte också kommissionens översättning av ordet ”gegebenenfalls” som ”möjligen”.

3.14 Ombudsmannen konstaterar att den ursprungliga formuleringen av meningen i fråga (" Der Veranstalter beabsichtigt, den Verfasser des vom Beurteilungsgremium als am besten qualifiziert beurteilten Beitrags mit der Ausarbeitung gegebenenfalls der Projektsplanung zu beauftragen") är oklar. Det anges inte vilka omständigheter "gegebenenfalls" avser och det klargörs inte vilket annat ord i meningen "gegebenenfalls" kvalificerar ("Ausarbeitung" eller "Projektsplanung"). Enligt ombudsmannen förtydligades meningens innebörd först när ordet ”gegebenenfalls” ströks. Kommissionen anser därför att en handling som styrker att gegebenenfalls hade strukits utgjorde ny bevisning, vilket förefaller rimligt. Ombudsmannen anser därför att klaganden inte har visat att kommissionen felaktigt kvalificerade handlingen i fråga som ny bevisning.

3.15 Ombudsmannen noterar vidare att kommissionen redan i sin skrivelse av den 19 februari 2004 medgav att vissa avsnitt i meddelandet, såsom avsiktsförklaringen, kunde ge intryck av att kommunen själv hade för avsikt att ingå ett avtal med vinnaren. Kommissionen tycks därför ha beaktat detta avsnitt i tillkännagivandet i detta skede, dock utan att anse det lämpligt att återuppta förfarandet.

3.16 På grundval av dessa överväganden drar ombudsmannen slutsatsen att klaganden inte har styrkt sitt påstående att kommissionen ignorerade bevis som han lade fram för den.

3.17 När det gäller klagandens påstående att kommissionen underlät att bedöma giltigheten av de österrikiska myndigheternas påståenden hävdade kommissionen att dessa påståendens giltighet hade kontrollerats på lämpligt sätt genom att alltid hålla klaganden uppdaterad med de argument som lagts fram av myndigheterna och genom att ge honom möjlighet att lämna synpunkter och ytterligare bevisning. Kommissionen betonade att dess avdelningar hade dragit sina slutsatser på ett oberoende sätt.

3.18 Ombudsmannen noterar att kommissionen i sin skrivelse av den 13 juli 2004 uppgav att den, när den utfärdade den formella underrättelsen i ärendet "Stadtzentrum Köflach", hade antagit att tävlingen var avsedd att leda till ett avtal mellan Köflachs kommun och en tjänsteleverantör. Kommissionen drog emellertid senare slutsatsen att kommunen inte hade för avsikt att ingå ett sådant avtal. Denna slutsats tycks ha grundats på överväganden som rör fastighetsstrukturen i den aktuella fastigheten och finansieringen av tävlingen. Efter att ha fått ytterligare upplysningar från klaganden, som den ansåg vara ny bevisning, beslutade kommissionen emellertid i september 2004 att på nytt förhöra de österrikiska myndigheterna i ärendet. I sin skrivelse av den 18 augusti 2005 informerade kommissionen klaganden om att de österrikiska myndigheterna hade insisterat på att kommunen inte hade för avsikt att tilldela ett kontrakt efter det att tävlingen hade avslutats. Kommissionen uppgav emellertid också att myndigheterna inte hade lagt fram någon bevisning för att styrka detta påstående och hade förklarat att kommunen inte längre kunde bevisa att den inte hade för avsikt att tilldela ett kontrakt. De hade medgett att de handlingar som klaganden hade ingett faktiskt gjorde det möjligt att tolka det som att tävlingen hade ägt rum inom ramen för ett förfarande som var avsett att leda till ett tjänstekontrakt.

3.19 Efter att noggrant ha bedömt all information som ombudsmannen hade tillgång till anser ombudsmannen att de österrikiska myndigheternas uttalande 2005 om att kommunen inte längre kunde bevisa att den inte hade för avsikt att tilldela ett kontrakt till vinnaren av projekttävlingen verkligen väcker frågan om på vilken grund kommissionen drog sin motsatta slutsats 2003.

3.20 Det förefaller emellertid också som om fallet "Stadtzentrum Köflach" var komplicerat och ovanligt, eftersom kontraktet efter formgivningstävlingen ingicks av det privata organ som hade finansierat tävlingen och som också ägde den berörda fastigheten. I detta sammanhang hävdade kommissionen att , normalt sett skulle en tävlings definitiva syfte att leda till ett tjänstekontrakt lätt kunna kontrolleras genom att den upphandlande myndighet som hade organiserat projekttävlingen senare ingick ett tjänstekontrakt. Klaganden hade ansett att direktivet ändå var tillämpligt på tävlingen, eftersom det hade varit avsett att leda till ett tjänsteavtal som ingåtts av Köflachs kommun. Eftersom ett sådant avtal inte hade ingåtts var bedömningen av direktivets tillämplighet emellertid helt beroende av en sammanvägning av de bevis som stödde eller motsatte sig klagandens uppfattning att projekttävlingen hade varit avsedd att leda till ett tjänsteavtal med Köflachs kommun. Denna argumentation förefaller övertygande för ombudsmannen.

3.21 Ombudsmannens granskning av ärendet bekräftade dessutom att ärendet "Stadtzentrum Köflach" var ganska komplicerat och ovanligt. Ombudsmannens företrädare granskade noggrant korrespondensen mellan de österrikiska myndigheterna och kommissionen. Under denna undersökning fann de inte några konkreta bevis till stöd för klagandens åsikt att kommissionen underlåtit att korrekt bedöma giltigheten av de österrikiska myndigheternas påståenden. Ombudsmannen drar därför slutsatsen att klaganden inte har fastställt denna aspekt av sitt klagomål.

3.22 När det gäller klagandens påstående att kommissionen ändrat sin argumentation flera gånger, verkar det som om klaganden huvudsakligen hänvisade till 1) skillnaden i kommissionens ståndpunkt såsom den uttrycktes i dess skrivelser av den 15 april 2002 och den 15 juli 2003, 2) kommissionens beslut att återuppta ärendet efter mottagandet av hans skrivelse av den 10 augusti 2004 och 3) kommissionens synpunkter på frågan om vem som skulle betraktas som organisatör av projekttävlingen. Kommissionen betonade att den, i likhet med alla andra myndigheter, grundade sin bedömning på tillgänglig information och därför var tvungen att ompröva ärenden på grundval av uttalanden och dokumentation som mottagits i ett senare skede.

3.23 När det gäller skillnaderna mellan de ståndpunkter som kommissionen intog 2002 och 2003 anser ombudsmannen att kommissionens argument att denna förändring berodde på nya uttalanden och ny dokumentation från de österrikiska myndigheterna är övertygande. Såsom anges i punkt 3.21 ovan fann ombudsmannens företrädare inga konkreta bevis till stöd för klagandens åsikt att kommissionen inte korrekt hade bedömt giltigheten av de österrikiska myndigheternas påståenden. Såvitt ombudsmannen kan se förefaller det därför motiverat att ändra kommissionens ståndpunkt.

3.24 När det gäller kommissionens beslut att återuppta ärendet erinrar ombudsmannen om att klaganden, såsom anges i punkt 3.14 ovan, inte har visat att kommissionen felaktigt kvalificerade informationen i hans skrivelse av den 10 augusti 2004 som ny. Ombudsmannen anser därför att dess ändrade ståndpunkt efter inlämnandet av denna information också verkar vara motiverad.

3.25 När det gäller frågan om vem som skulle betraktas som organisatör av tävlingen informerade kommissionen i sin skrivelse av den 15 juli 2003 den klagande om att "inte kommunen Köflach, utan ett privat organ måste betraktas som avtalspart i tävlingen". Efter klagandens protest informerade kommissionen honom genom en skrivelse av den 19 februari 2004 om att den, efter en omprövning av sin bedömning av ärendet, ansåg att tävlingen hade anordnats av kommunen, som utan tvekan var en upphandlande myndighet i den mening som avses i unionsrätten vid tilldelningen av kontrakt. När klaganden påpekade att denna ståndpunkt föreföll motsäga kommissionens ståndpunkt i skrivelsen av den 15 juli 2003 svarade kommissionen i skrivelsen av den 23 april 2004 att den inte kunde se någon förändring i sin ståndpunkt. Det var först i sin skrivelse av den 13 juli 2004 som kommissionen medgav att dess skrivelse av den 15 juli 2003 inte på ett korrekt sätt hade redogjort för sin ståndpunkt, eftersom kommissionen inte ansåg att ett privat organ hade genomfört tävlingen utan att det hade ingått tjänsteavtalet.

3.26 Ombudsmannen konstaterar att denna fråga förefaller ha varit viktig för bedömningen av ärendet som helhet. Han förstår därför inte varför kommissionen inte uttryckligen korrigerade det aktuella avsnittet redan vid sin nästa kontakt med klaganden, det vill säga i sin skrivelse av den 19 februari 2004. Ombudsmannen noterar dock också att kommissionen i sin skrivelse av den 13 juli 2004 till slut korrigerade sitt misstag på ett klart och otvetydigt sätt.

3.27 Ombudsmannen anser därför att det inte skulle vara motiverat för honom att gå vidare med denna aspekt av klagomålet.

4 Påstådd partiskhet till förmån för de österrikiska myndigheterna

4.1 I sitt yttrande tillbakavisade kommissionen starkt begreppet partiskhet till förmån för de österrikiska myndigheterna under det aktuella förfarandet. Dess avdelningar hade alltid varit villiga att göra ytterligare förfrågningar om fakta till myndigheterna.

4.2 Den klagande ansåg dock att alla misstag som hade begåtts vid handläggningen av hans klagomål hade varit till hans nackdel. Han hävdade därför att kommissionens påstående att den inte var partisk var uppenbart felaktigt.

4.3 Ombudsmannen noterar att kommissionen, trots att den avslutade ärendet 2003, fortsatte att granska och besvara klagandens inlagor. När kommissionens bedömning av klagandens inlagor ledde till en annan slutsats än den som den tidigare hade kommit fram till beslutade den att återuppta ärendet och kontakta de österrikiska myndigheterna på nytt. Slutligen drog kommissionen slutsatsen att gemenskapsrätten föreföll ha åsidosatts.

4.4 Det förefaller således som om kommissionen i huvudsak instämde i den klagandes uppfattning både efter sin inledande bedömning av det ärende som ledde till en formell underrättelse till Österrike och i sin slutliga bedömning av ärendet. Som framgår av punkt 2 ovan var det trots denna bedömning motiverat att avsluta ärendet. Ombudsmannens granskning av ärendet har inte heller avslöjat några bevis till stöd för den påstådda partiskheten till förmån för de österrikiska myndigheterna. Ombudsmannen anser därför att klaganden inte har styrkt denna aspekt av sitt klagomål.

5 Begäran om en skriftlig redogörelse för resultatet av förfarandet

5.1 I sina synpunkter på kommissionens yttrande hävdade klaganden att kommissionen borde upprätta en slutlig skriftlig uppteckning över resultaten av förfarandet, för vilken han föreslog en exakt formulering. Han uppgav att han, när han hade fått en sådan skriftlig uppteckning, skulle anse att ärendet var avgjort. Kommissionen hävdade att förfarandet enligt artikel 226 i EG-fördraget var ett bilateralt utbyte mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten. Huvudsyftet med detta förfarande var att vägleda medlemsstaterna mot efterlevnad av gemenskapsrätten. Klaganden hade informerats om kommissionens åtgärder och avsikt att avsluta ärendet och hade alltid getts möjlighet att lämna synpunkter och ytterligare bevisning. För att ett överträdelseförfarande skulle kunna avslutas krävdes dock inte att den klagande godtog det. Kommissionen stödde därför inte klagandens påstående.

5.2 Klaganden lämnade inga synpunkter i detta avseende.

5.3 Ombudsmannen noterar att vissa punkter i den skriftliga uppteckning som klaganden föreslagit redan har bekräftats av kommissionen i dess skrivelser till klaganden. Vissa andra punkter rör emellertid den klagandes enskilda fall. Gemenskapsdomstolarnas rättspraxis bekräftar kommissionens ståndpunkt att överträdelseförfaranden är bilaterala utbyten mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten. Ombudsmannen anser dessutom att kommissionens slutliga ståndpunkt i ärendet "Stadtzentrum Köflach", som anges i dess skrivelse av den 18 augusti 2005 till klaganden och i dess inlagor till ombudsmannen, inte verkar kräva ytterligare klargöranden.

5.4 Ombudsmannen anser därför att klaganden inte har styrkt sitt påstående att en skriftlig redogörelse för resultatet av förfarandet bör upprättas.

6 Slutsats

På grundval av sina undersökningar av detta klagomål anser ombudsmannen att det inte är motiverat med ytterligare undersökningar från hans sida av klagandens påstående att kommissionen har ändrat sin argumentation i ärendet "Stadtzentrum Köflach" flera gånger.

När det gäller klagandens övriga påståenden och påståenden förefaller kommissionen inte ha gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande.

Kommissionens ordförande kommer också att informeras om detta beslut.

Med vänliga hälsningar,

 

P. Nikiforos Diamandouros

---

(1) EGT L 209, 1992, s. 1.

(2) Det värde som anges i artikel 7.1 är 200 000 ecu.

(3) ”Das Expertenverfahren wird von der Stadtgemeinde Köflach vertreten durch das Stadtbauamt der Stadtgemeinde Köflach veranstaltet.”

(4) "(...) dass nicht die Stadtgemeinde Köflach als Auftraggeber des Architektenwettbewerbes anzusehen ist, sondern ein Privater".

(5) Den tyska formuleringen av detta avsnitt i kommissionens skrivelse är följande: "Wettbewerbe fallen in zwei Fällen in den Anwendungsbereich der Richtlinie 92/50/EWG: 1.) wenn der Wettbewerb im Rahmen eines Verfahrens durchgeführt wird, das zu einem schriftlichen entgeltlichen Vertrag zwischen einem Dienstleistungserbringer und einem öffentlichen Auftraggeber führt, dessen Wert den für die Anwendbarkeit der Richtlinie maßgeblichen Schwellenwert erreicht; 2.) (...)."

(6) "Absichtserklärung. Der Veranstalter beabsichtigt, den Verfasser des vom Beurteilungsgremium als am besten qualifiziert beurteilten Beitrags mit der Ausarbeitung gegebenenfalls der Projektsplanung zu beauftragen.”

(7) "I avsiktsförklaringen [i meddelandet om tävlingen] (...) ska frasen "i förekommande fall" utgå. - Organisatören har därför för avsikt att ge upphovsmannen till det bidrag som bedöms vara bäst kvalificerat av bedömningskommittén i uppdrag att utarbeta projektplaneringen.”

(8) Mål C-525/03, kommissionen mot Italien, REG 2005, s. I-9405.

(9) De relevanta avsnitten i kommissionens svar på engelska och tyska har följande lydelse:

SV: "b) Projekttävlingen bör leda till ett tjänstekontrakt som ingås av en offentlig upphandlande myndighet (...). Normalt sett kan en tävlings bestämda syfte att leda till ett tjänsteavtal lätt kontrolleras genom att ett tjänsteavtal därefter ingås (...)."

DE: "b) Der Architektenwettbewerb mündet in einem Dienstleistungsauftrag einer öffentlichen Vergabestelle (...). Ob dem so [ist], lässt sich in der Regel leicht nachweisen, denn in diesem Fall vergibt die ausrichtende Vergabestelle im Anschluss an den Wettbewerb einen Dienstleistungauftrag.”

(10) Klaganden hänvisade särskilt till domen av den 12 september 2007 i mål T-36/04, API mot kommissionen, ännu inte offentliggjord.

(11) EGT L 209, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 16, s. 139.

(12) Mål C-525/03, kommissionen mot Italien, REG 2005, s. I-9405.

(13) Bokstavligen: "(...) om tävlingen anordnas inom ramen för ett förfarande som leder till tilldelning av ett kontrakt mellan en tjänsteleverantör och en upphandlande myndighet (...)".