Strasbourg den 7 november 2005

Bäste V.,

Den 2 juli 2004 lämnade du in ett klagomål till Europeiska ombudsmannen om kommissionens beslut i ett ärende om antidumpningstullar på import av skor från Finland (ärende REM 04/02).

Den 13 juli 2004 vidarebefordrade jag klagomålet till kommissionens ordförande. Kommissionen avgav sitt yttrande den 19 november 2004. Jag översände den till Er med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som Ni skickade den 23 januari 2005.

Den 1 september 2005 kontaktade ni mitt kontor per telefon för att höra er för om utredningens situation. Ni informerades av mina avdelningar om att utredningen fortfarande pågick.

Den 7 september 2005 begärde mina avdelningar ytterligare dokumentation från kommissionen och skickade den till er samma dag. Den 26 september 2005 hade ni ett telefonsamtal med mitt kontor där ni begärde en kopia av denna dokumentation på nederländska, som mitt kontor skickade till er per fax.

Jag skriver nu för att låta er veta resultaten av de undersökningar som har gjorts.

Klagomålet

Enligt klaganden är de relevanta omständigheterna följande:

Klaganden är direktör för ett nederländskt företag som i slutet av 1998 och början av 1999 köpte - tillsammans med en affärspartner - ett lager av skor från ett företag i Finland. Skorna var ursprungligen planerade för den ryska marknaden. Efter att ha köpts togs skolagret i förvar av ett nederländskt tullombud, Hoogewerff (nedan kallat tullombudet). I april 1999, när klaganden slutligen beslutade att importera skorna, försåg han tullombudet med de ursprungsintyg som hade erhållits från det finska företaget och godkänts av den finska handelskammaren i Esbo. I ursprungsintygen angavs "Hongkong, Kina" som ursprungsland. Tullombudet deklarerade varorna till de nederländska tullmyndigheterna i maj 1999. Eftersom det inte var klart om skorna hade sitt ursprung i Hongkong eller Kina beslutade de nederländska tullmyndigheterna att inleda en undersökning. Om skorna hade sitt ursprung i Kina och inte i Hongkong skulle de omfattas av EU:s antidumpningstullar. Klaganden erhöll därefter nya ursprungsintyg från den finska handelskammaren, som endast angav "Hongkong" som ursprungsland. De nederländska tullmyndigheterna godtog dock inte dessa nya certifikat. Trots att en undersökning fortfarande pågick frigjordes varorna slutligen och klaganden ansåg att det inte borde finnas några ytterligare problem.

På grund av den pågående undersökningen i februari 2000 beslagtog tullombudet emellertid klagandens varor som en garanti om tullmyndigheterna skulle införa antidumpningstullar (till ett belopp av 2 300 000 NLG = 1 043 694,40 euro). Detta beslag orsakade den klagande allvarliga ekonomiska svårigheter, och hans bank begränsade hans verksamhet.

Klaganden fick genom tullombudet och ekonomiministeriet veta att Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) också deltog i de nederländska tullmyndigheternas undersökning. Den klagande skrev därför en skrivelse till OLAF den 21 april 2000, men fick varken något svar eller något mottagningsbevis. Klaganden fick en kopia av OLAF:s rapport i maj 2001, efter det att antidumpningstullarna hade införts. Den klagande hade i oktober 2000 fått en kopia av rapporten från den nederländska ekonomiska kontrollbyrån (ECD).

Tullmyndigheternas undersökning visade slutligen att enligt Hongkongs tullmyndigheter hade en del av skorna sitt ursprung i Kina och en annan del troligen sitt ursprung i Kina. Genom beslut av den 18 september 2000 anmodade den nederländska tullmyndigheten tullombudet att betala antidumpningstullar (547 299 NLG och 1 210 414,70 NLG).

Den 20 september 2000 överklagade tullombudet detta beslut och begärde eftergift av antidumpningstullarna. På grund av problemen mellan klaganden och tullombudet gav tullombudet klaganden i uppdrag att själv bestrida tullarna hos de nederländska tullmyndigheterna.

Genom det nederländska utrikesministeriet ingavs en begäran om eftergift till Europeiska kommissionen på grundval av artikel 239 i gemenskapens tullkodex (nedan kallad kodexen) samt en annan begäran på grundval av artikel 220 i kodexen (ärendenummer REM 04/02). Eftersom ärendet var brådskande för den klagande skrev den klagandes advokat till kommissionen den 31 oktober 2001 för att begära ett eventuellt brådskande beslut om ovannämnda begäran, men inget svar mottogs någonsin.

Genom skrivelse av den 10 september 2002 underrättade kommissionen företrädaren för tullombudet, som under tiden hade försatts i konkurs, om sin avsikt att fatta ett negativt beslut avseende ovannämnda ansökningar. I bilagan till denna skrivelse angavs felaktigt att myndigheterna i Hongkong hade dragit slutsatsen att varorna i 13 av de 18 containrarna hade sitt ursprung i Kina, medan dessa myndigheter endast hade angett att varorna troligen hade sitt ursprung i Kina.

Kommissionen fattade sitt slutliga negativa beslut den 23 december 2002, men klaganden underrättades aldrig om det. Kommissionens ståndpunkt, som också förklarades i ett svar på en fråga från parlamentsledamoten Jules Maaten om klagandens fall, var sammanfattningsvis att klaganden inte kunde förlita sig på de ursprungsintyg som utfärdats av den finska handelskammaren - som angav Hongkong som ursprungsort - utan att den berörda parten själv måste kontrollera ursprunget för de varor för vilka antidumpningstullar ska betalas (inom ramen för reglerna om icke-förmånsberättigande ursprung). Klaganden påpekar dock att han inte kunde veta att antidumpningstullar skulle betalas, eftersom han inte kunde kontrollera skornas ursprung. Det var just av denna anledning som klaganden hade begärt ursprungsintyg från den finska handelskammaren.

Kommissionens synpunkt att klaganden inte kunde förlita sig på de ursprungsintyg som utfärdats av den finska handelskammaren är inte förenlig med det faktum att tullen inledde sin undersökning just på grundval av de tidigare ursprungsintyg som utfärdats av den finska handelskammaren, där ”Hongkong, Kina” nämndes.

Även om kommissionen bestrider detta hävdar klaganden att det har förekommit ett fel i de ursprungsintyg som utfärdats av den finska handelskammaren.

Klaganden konstaterar att det inte är acceptabelt att ett företag i en annan medlemsstat, till följd av ett eventuellt fel i de ursprungsintyg som utfärdats av de behöriga myndigheterna i en medlemsstat, stöter på problem med tullmyndigheterna i den andra medlemsstaten. Detta strider mot EG:s mål.

Situationen är nu att tullombudet, tre år efter det att antidumpningstullarna infördes, är i konkurs och klaganden har lidit en enorm förlust på grund av restriktioner som införts av hans bank.

Den 2 juni 2004 lämnade klaganden in detta klagomål till ombudsmannen och framförde följande påstående:

Kommissionens ståndpunkt i fråga om antidumpningstullarna i detta fall är inte motiverad och strider mot Europeiska gemenskapens mål.

Frågeställningen

Kommissionens yttrande

I sitt yttrande framförde kommissionen följande synpunkter:

Klagomålet avser kommissionens beslut nr K(2002)5224 av den 23 december 2002 (i ärende REM 04/02 inlämnat av Konungariket Nederländerna) i vilket kommissionen beslutade att det var motiverat att beakta importtullar i efterhand och att det inte var motiverat att bevilja eftergift av tullarna, samt kommissionens svar av den 25 mars 2004 på den skriftliga frågan P-0615/04 från parlamentsledamoten Jules Maaten om intygens roll i ursprungsreglerna.

Klagomålet ger upphov till frågor om såväl det förfarande som har följts som målet i sak.

1) Anmärkningar om förfarandet:

När det gäller förfarandet påpekar kommissionen att en gäldenär i klagandens situation, förutom möjligheten att överklaga själva tullen, har två andra instrument till sitt förfogande som av rättviseskäl gör det möjligt för honom att inte betala tullarna:

Om gäldenären anser att det är på grund av ett misstag från tullmyndigheternas sida som skulden inte har fastställts korrekt, kan gäldenären begära att tullbeloppet inte bokförs i efterhand på grundval av artikel 220.2 b i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 (1) om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen. I kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 (2) om tillämpningsföreskrifter för kodexen fastställs en befogenhetsfördelning mellan medlemsstaterna och kommissionen när det gäller att avgöra om det är motiverat att inte bokföra varorna i efterhand (artiklarna 869-876 i förordningen). En begäran på grundval av artikel 220.2 b i kodexen kan också formuleras tillsammans med artikel 236 i kodexen, det vill säga om det hävdas att ett misstag från tullmyndigheternas sida ledde till att en tull som inte lagligen skulle betalas infördes.

Gäldenären kan däremot även, om han anser sig konfronteras med omständigheter som utgör en särskild situation som särskiljer honom från alla andra aktörer som utövar samma verksamhet, begära eftergift eller återbetalning av tullarna på grundval av artikel 239 i kodexen. Bestämmelserna om fördelningen av befogenheter mellan medlemsstaterna och kommissionen fastställs i artiklarna 899-909 i förordning (EEG) nr 2454/93.

I det aktuella fallet uppstod en viss förvirring när begäran om eftergift översändes av de nederländska myndigheterna. De faktiska omständigheternas kronologi kan sammanfattas på följande sätt:

(1) Den 13 september 2001 översände det nederländska ekonomiministeriet en begäran om eftergift till kommissionen på grundval av artikel 220.2 b jämförd med artikel 236 i kodexen. Kommissionen mottog inte denna skrivelse.

(2) Den 24 oktober 2001 skickade Nederländernas ständiga representation en skrivelse till kommissionen i vilken den hänvisade till begäran av den 13 september 2001. Begäran formulerades på grundval av artikel 220.2 b och artikel 239 i kodexen, men det angavs inte tydligt vem den härrörde från: tullombudet, den klagande eller båda tillsammans. Denna skrivelse inkom till kommissionen den 5 november 2001.

(3) Den 31 oktober 2001 skrev en advokatbyrå som företrädde klaganden till kommissionen och bad den att fatta beslut om begäran och ange när ett beslut skulle fattas. Denna skrivelse mottogs den 7 november 2001.

Mot bakgrund av en mängd uppgifter, varav vissa var delvis motstridiga (när det gäller den rättsliga grunden för begäran) och härrörde från olika myndigheter, kontaktade kommissionen via telefon det nederländska ekonomiministeriet och Nederländernas ständiga representation. Det bör i detta sammanhang nämnas att enligt artiklarna 871 och 905 i förordning (EEG) nr 2454/93 kan en begäran om eftergift endast översändas av de administrativa myndigheterna och aldrig av den person som önskar erhålla eftergiften.

(4) Den 19 november 2001 skrev kommissionen till det nederländska ekonomiministeriet och påpekade 1) att det i begäran av den 24 oktober 2001 saknades en nödvändig förklaring som undertecknats av den berörda personen (dvs. den person som begär eftergift) och 2) att det fanns skillnader mellan skrivelserna av den 13 september 2001 och den 24 oktober 2001. I sin skrivelse av den 19 november 2001 informerade kommissionen också ministeriet om att begäran inte kunde tas upp till prövning förrän den berörda personen hade mottagit den förklaring som krävdes.

Den 19 november 2001 hade kommissionen därför inte mottagit någon officiell begäran om eftergift, återbetalning eller bokföring i efterhand.

Kommissionen beklagar att den inte har svarat på advokatbyråns skrivelse av den 31 oktober 2001. Detta förklaras av det faktum att denna skrivelse i huvudsak informerade kommissionen om klagandens problem med tullombudet och att de nationella myndigheterna i samband med ansökningar om eftergift/återbetalning är gäldenärens direkta samtalspartner. Det är först när kommissionen avser att fatta ett negativt beslut som den skriver direkt till sökanden (artikel 872a/906a i förordning nr 2454/93, i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna). All tidigare korrespondens skedde via de nationella myndigheterna.

(5) Den 22 februari 2002 översände de nederländska myndigheterna en fullständig begäran till kommissionen, i vilken sökanden var tullombud, och klaganden nämndes endast som den kund för vars räkning tullombudet agerade.

En begäran om eftergift kunde ha formulerats antingen separat eller gemensamt av klaganden och tullombudet.

(6) Den 23 december 2002 vidarebefordrade kommissionen sitt negativa beslut till de nederländska myndigheterna, som på grundval av kommissionens beslut måste fatta beslut om tullombudets begäran (artikel 908 i förordning (EEG) nr 2454/93). Kommissionen vet inte om klaganden har lämnat in en begäran om eftergift till de nederländska myndigheterna. Hur som helst, med tanke på kommissionens beslut, om en sådan begäran gjordes, borde de nederländska myndigheterna ha gett den en ogynnsam uppföljning.

Även om klaganden inte var mottagare av kommissionens beslut, kunde han anse att även om beslutet var riktat till en annan person, var han direkt och personligen berörd av det. Han kunde därför ha överklagat detta beslut.

När det gäller OLAF:s uteblivna svar på klagandens skrivelse av den 21 april 2000 anförde kommissionen följande:

Den 19 april 2000 (ref. OLAF 4287 av den 26 april 2000) skrev det nederländska ekonomiministeriet till OLAF för att begära bistånd från FIOD/ECD (tullmyndighetens brottsutredningstjänst, "Economische Controledienst") i den import som ligger till grund för den klagandes ärende.

Den 4 maj 2000 (OLAF 3501) underrättade OLAF formellt ekonomiministeriet om mottagandet av den klagandes begäran om upplysningar till OLAF (ett fax daterat den 21 april 2000, men sänt den 26 april 2000). Eftersom detta gällde en brottsutredning i en medlemsstat kom Olaf överens med de nederländska myndigheterna om att de inte skulle inleda någon direkt kommunikation med klaganden på följande sätt: ”Jag har förstått att ni redan har informerats om att [klaganden] har tagit direkt kontakt med Olaf i detta ärende – (en kopia av deras ursprungliga korrespondens bifogas). Olaf har inte svarat på denna direkta begäran om information eftersom vi inte vill påverka eventuella åtgärder som du eller ECD vidtar."

Den klagande kontaktades per telefon av OLAF den 3 maj 2000 och uppmanades att vända sig till den behöriga avdelningen i den berörda medlemsstaten. Av denna anledning fanns det inga ytterligare meddelanden till Olaf från klaganden. Telefonsamtalet var det snabbaste och effektivaste sättet att informera den klagande om att Olaf inte skulle kunna lämna den begärda informationen (på grund av den pågående brottsutredningen i Nederländerna) och att ge den klagande möjlighet att utan dröjsmål kontakta de behöriga nederländska myndigheterna. Olaf medger att det kunde ha varit lämpligt, men inte nödvändigt (eftersom klaganden tydligt agerade omedelbart på Olafs inrådan) att senare skriftligen bekräfta denna information.

Den 8 augusti 2000 (OLAF 6167) meddelade OLAF ECD sitt samtycke till att handlingar rörande förfarandet för uppbörd av tullar i detta fall lämnades ut. Dessa handlingar hade erhållits av OLAF från tullen i Hongkong och överlämnades därefter till de nederländska myndigheterna (FIOD/ECD) i enlighet med rådets förordning (EG) nr 515/97 av den 13 mars 1997 om ömsesidigt bistånd i tullfrågor. De delgavs ECD:s handläggare i Utrecht.

2) Anmärkningar rörande ärendet i sak:

Klaganden gör gällande att kommissionen har gjort sig skyldig till ett administrativt missförhållande och åberopar sin goda tro. För att ett tullbelopp inte ska kunna bokföras i efterhand eller för att eftergift eller återbetalning ska vara möjlig räcker det emellertid inte att den berörda personen är i god tro eller inte har gjort sig skyldig till uppenbar vårdslöshet. Det är också nödvändigt att de särskilda villkoren är uppfyllda, vilket inte var fallet här.

Domstolen har slagit fast att återbetalning eller eftergift av rättigheter utgör ett undantag från det normala systemet för import och export och att de tillämpliga bestämmelserna ska tolkas restriktivt (dom av den 11 juli 1999 i mål C-48/98, Söhl &amp, REG 1999, s. I-7877).

Klaganden har vid flera tillfällen ifrågasatt förekomsten av en skuld. Såsom har angetts i det omtvistade beslutet ankommer det inte på kommissionen att avgöra huruvida det föreligger en skuld. Detta har flera gånger understrukits av domstolen (mål C-413/96, Sportgoods, REG 1998, s. I-5285) och av förstainstansrätten (mål T-195/97, Kia Motors, REG 1999, s. II-2907; och mål T-205/99, Hyper, REG 2002, s. II-3141). De framställningar som riktats till kommissionen med stöd av artiklarna 220.2 b och 239 i kodexen avser inte frågan huruvida de nationella tullmyndigheterna har tillämpat tullbestämmelserna på ett korrekt sätt. Denna fråga omfattas uteslutande av de nationella tullmyndigheternas behörighet och i sista hand av de rättsliga myndigheternas kontroll.

Klaganden åberopar även bestämmelserna om varornas ursprung och utfärdande av intyg. Det finns inget behov av att lägga till några nya uppgifter med tanke på beslut nr K(2002) 5224 av den 23 december 2002 och svaret på parlamentsfrågan, där kommissionen erinrade om de tillämpliga bestämmelserna.

Klaganden anser att hans goda tro inte beaktades. Han uppger vidare att hans företag har ekonomiska svårigheter på grund av det belopp han måste betala. Enligt fast rättspraxis kan god tro inte i sig utgöra en särskild situation och kan endast beaktas när tullmyndigheterna har begått ett misstag eller när det föreligger omständigheter som utgör en särskild situation. Så var emellertid inte fallet i förevarande mål.

Sammanfattningsvis beklagade kommissionen att den inte hade skickat ett skriftligt svar till klaganden. Klagandens påstående, som rör innehållet i kommissionens beslut, ligger dock utanför ombudsmannens behörighetsområde. Sökanden kan inte kräva att kommissionens avdelningar skall inta hans ståndpunkt i fråga om tillämplig lag. Den klagande kan på nationell nivå eller gemenskapsnivå utveckla argument inför behöriga domstolar.

Klagandens synpunkter

Klaganden påpekade att kommissionens yttrande inte tog upp den centrala punkten i hans klagomål.

I sin skrivelse av den 2 juli 2004, genom vilken detta klagomål ingavs till ombudsmannen, hänvisade klaganden till reglerna om varornas ursprung och utfärdandet av intyg, men kommissionen begränsade sig till att ange att det inte fanns några nya uppgifter att lägga till i sitt beslut av den 23 december 2002, som klaganden fortfarande inte har mottagit. Kommissionen borde ha skickat en kopia till klaganden.

Klaganden påpekar att det är uppenbart att den finska handelskammaren, som är den behöriga myndigheten i den mening som avses i kodexen, gjorde ett fel i ursprungsintygen. Dessa baserades på containermanifest och inte på ursprungsintyg som tidigare utfärdats i varornas ursprungsland (3). Det förefaller därför som om villkoren för eftergift, eller för att inte bokföras i efterhand, var uppfyllda.

Kommissionens ståndpunkt att klaganden inte kunde förlita sig på de ursprungsintyg som utfärdats av den finska handelskammaren kan inte godtas. Kommissionens ståndpunkt innebär i själva verket att importören, beroende på om reglerna om ursprung som inte medför förmånsbehandling eller om ursprung som medför förmånsbehandling är tillämpliga, antingen kunde eller inte kunde förlita sig på de ursprungsintyg som utfärdats av samma handelskammare. Ett sådant ställningstagande är enligt klaganden rent godtyckligt.

Klaganden vidhåller att det inte kan vara EG:s mål att ett företag i en annan medlemsstat, till följd av ett fel vid utfärdandet av ursprungsintyg av myndigheterna i en medlemsstat, måste ställas inför konsekvenserna av detta fel av myndigheterna i den andra medlemsstaten. Den klagande bär inget ansvar för det fel som begåtts.

På grundval av ovanstående vidhåller klaganden att även om villkoren i artiklarna 220.2 och 236 i kodexen inte var uppfyllda fanns det tillräckligt med uppgifter i klagandens skrivelse av den 2 juni 2004 för att kommissionen skulle kunna bevilja eftergift på grundval av artikel 239 i kodexen. Enligt fast rättspraxis är denna artikel en allmän skälighetsklausul som är tillämplig på andra situationer än de som oftast uppstår i praktiken. Detta var definitivt fallet här.

Klaganden vidhöll sitt klagomål och uppmanade ombudsmannen att vidta nödvändiga åtgärder.

Ytterligare undersökningar

Den 7 september 2005 kontaktade ombudsmannen kommissionens avdelningar med en begäran om att få en kopia av kommissionens beslut nr K(2002)5224 av den 23 december 2002, eftersom klaganden fortfarande inte hade fått en kopia av det beslutet. I ett e-postmeddelande samma dag översände kommissionen beslutet och angav att beslutet också kunde konsulteras på Internet på följande adress:

http://ec.europa.eu/taxation_customs/customs/procedural_aspects/general/debt/rem-rec_1168_en.htm.

Ombudsmannen vidarebefordrade en kopia av beslutet till klaganden den 7 september 2005. På klagandens begäran skickades en kopia av beslutet på nederländska till honom den 26 september 2005.

Beslutet

1 Inledande anmärkningar

1.1 Ombudsmannen vill först påminna om att EG-fördraget ger honom befogenhet att undersöka eventuella fall av administrativa missförhållanden endast inom ramen för gemenskapsinstitutionernas och gemenskapsorganens verksamhet. I Europeiska ombudsmannens stadga föreskrivs uttryckligen att inga åtgärder av någon annan myndighet eller person får bli föremål för klagomål till ombudsmannen.

1.2 Den aktuella undersökningen gäller därför endast frågan om det har förekommit administrativa missförhållanden i Europeiska kommissionens verksamhet och rör inte det beslut som fattats av de nederländska tullmyndigheterna eller de påstått felaktiga ursprungsintyg som utfärdats av den finska handelskammaren. När det gäller dessa frågor har klaganden möjlighet att lämna in klagomål till respektive nationella ombudsmän i Nederländerna och Finland.

1.3 Ombudsmannen noterar att kommissionen i sitt yttrande hävdar att klagandens påstående, som rör innehållet i kommissionens beslut, ligger utanför ombudsmannens behörighetsområde. Kommissionen har, uppenbarligen som argument till stöd för sitt påstående, anfört att sökanden inte kan kräva att kommissionens avdelningar skall inta hans ståndpunkt i fråga om tillämplig lag. Ombudsmannen påpekar att även om det är riktigt att kommissionen är bunden av lagen och inte av klagandens syn på lagen, ger denna omständighet inte någon anledning att ifrågasätta ombudsmannens behörighet att behandla ett klagomål om att kommissionen har underlåtit att tillämpa lagen korrekt. Ombudsmannen anser, på grundval av tillgänglig information, att han är behörig att behandla påståendet i detta klagomål om att kommissionens ståndpunkt inte är motiverad och strider mot Europeiska gemenskapens mål.

1.4 I sitt klagomål till ombudsmannen nämnde klaganden att OLAF och kommissionen inte hade svarat på skrivelser som skickats den 21 april 2000 respektive den 31 oktober 2001. Ombudsmannen ansåg att denna information ingick som en del av bakgrunden till ärendet men inte utgjorde ett separat påstående om att klaganden ville att ombudsmannen skulle undersöka ärendet. Ombudsmannen informerade klaganden om undersökningens omfattning. Ombudsmannen noterar dock med tillfredsställelse att kommissionen har lämnat förklaringar till klaganden när det gäller hanteringen av båda skrivelserna. Ombudsmannen anser inte att det är nödvändigt att kommentera innehållet i förklaringarna i kommissionens yttrande.

2 Kommissionens påstått oberättigade ståndpunkt i fråga om antidumpningstullarna i detta ärende (referens REM/04/02)

2.1 Den klagande hävdar att kommissionens ståndpunkt när det gäller antidumpningstullarna i detta fall inte är motiverad och strider mot Europeiska gemenskapens mål. Kommissionens ståndpunkt (negativt beslut) återfinns i a) dess skrivelse av den 10 september 2002 till företrädaren för det nederländska tullombudet, b) dess slutliga beslut nr K(2002)5224 av den 23 december 2002, samt c) dess svar på parlamentsfråga P-0615/04 från parlamentsledamoten Jules Maaten. Klaganden hävdar särskilt att det är uppenbart att den finska handelskammaren, som är den behöriga myndigheten i den mening som avses i kodexen, gjorde ett fel i ursprungsintygen och att villkoren för eftergift, eller för att inte bokföra i efterhand, därför var uppfyllda. Klaganden hävdar att kommissionens ståndpunkt att klaganden inte kunde förlita sig på de ursprungsintyg som utfärdats av den finska handelskammaren inte kan godtas. Klaganden har anfört att det inte kan vara EG:s mål att ett företag i en annan medlemsstat, till följd av ett fel i de ursprungsintyg som utfärdats av myndigheterna i en medlemsstat, måste ställas inför följderna av detta fel av myndigheterna i den andra medlemsstaten.

2.2 I sitt yttrande kommenterade kommissionen 1) förfarandet och 2) innehållet i sitt beslut. När det gäller förfarandet erinrade kommissionen om de tillämpliga bestämmelserna i kodexen (artiklarna 220.2 b, 236 och 239) och i förordning (EEG) nr 2454/93 om tillämpningsföreskrifter för kodexen. Kommissionen redogjorde därefter för tidsföljden för de faktiska omständigheterna i samband med begärandena i den klagandes ärende och påpekade att en viss förvirring hade uppstått och att en fullständig begäran lämnades in först den 22 februari 2002 av de nederländska myndigheterna. Kommissionen uppgav att det var de nederländska myndigheterna som, på grundval av kommissionens slutliga beslut av den 23 december 2002, skulle fatta beslut om den nederländska tulltjänstemannens begäran. Vad gäller handlingarna i målet i sak har kommissionen gjort gällande att de särskilda villkoren för att inte bokföra eller för eftergift eller återbetalning inte var uppfyllda i förevarande fall och att de tillämpliga bestämmelserna enligt rättspraxis ska tolkas restriktivt. Kommissionen har även påpekat att det enligt rättspraxis inte ankommer på kommissionen att avgöra huruvida det föreligger en skuld. De framställningar som riktats till kommissionen med stöd av artiklarna 220.2 b och 239 i kodexen avser inte frågan huruvida de nationella tullmyndigheterna har tillämpat tullbestämmelserna på ett korrekt sätt. I övrigt hänvisade kommissionen till sitt beslut nr K(2002)5224 av den 23 december 2002 och till sitt svar på parlamentsfrågan.

2.3 På grundval av handlingarna i ärendet noterar ombudsmannen följande: Huvudtvisten mellan klaganden och kommissionen gäller innehållet i kommissionens ståndpunkt i klagandens antidumpningsärende, som gällde betalning av importtullar för import av skor från Finland, men med ursprung i Hongkong/Kina, och för vilka, enligt klaganden, felaktiga ursprungsintyg utfärdades av den finska handelskammaren. Kommissionens ståndpunkt återfinns i a) dess skrivelse av den 10 september 2002 till tullombudets advokat och b) dess slutliga negativa beslut K(2002)5224 av den 23 december 2002. Kommissionens ståndpunkt upprepades också kortfattat i kommissionens svar på den skriftliga frågan P-0615/04 från parlamentsledamoten Jules Maaten.

2.4 I samband med denna undersökning anser ombudsmannen att det är nödvändigt att erinra om huvudpunkterna i kommissionens beslut K(2002)5224 av den 23 december 2002, som innehåller en ingress med 42 punkter och en beslutsdel bestående av tre artiklar:

I kommissionens beslut anges att beslutet fattades som svar på en begäran från de nederländska myndigheterna av den 22 februari 2002 till kommissionen om att avgöra om det enligt artikel 220.2 b 4 i kodexen var motiverat att avstå från bokföring i efterhand av importtullar och, i andra hand, om det var motiverat att efterge dessa tullar enligt artikel 239.5 i kodexen. Ombudsmannen anser att det är lämpligt att utförligt citera de delar av beslutet som är relevanta för detta klagomål (6):

Det framgår av den dokumentation som de nederländska myndigheterna översänt till kommissionen att ett tullombud den 7 maj och den 4 juni 1999 frisläppte sändningar av skor för övergång till fri omsättning i eget namn för två nederländska företags räkning, vilka enligt de angivna tulldeklarationerna var mottagare. I deklarationerna angavs också att varorna hade sitt ursprung i Hongkong och åtföljdes av ursprungsintyg som utfärdats av Esbo handelskammare i Finland, på vilka antingen "Hongkong - Kina" eller "Hongkong" fördes in.

(3) Varorna hade först sålts av olika Hongkong-företag till olika ryska importörer. Under transporten av varorna visade det sig emellertid att de ryska köparna inte kunde betala det finska transportföretaget. Fraktföraren förvärvade därför varorna som ersättning och sålde dem vidare till två nederländska köpare, som sedan importerade dem till Nederländerna.

(4) Några dagar efter det att den första deklarationen för övergång till fri omsättning hade lämnats in och godtagits beslutade de nederländska tullmyndigheterna att undersöka varornas ursprung på grund av uppgiften "Hongkong - Kina" i de ursprungsintyg som bifogades deklarationerna.

(5) (...) En av importörerna bad sedan den finska säljaren att bekräfta varornas ursprung hos Esbo handelskammare, som sedan utfärdade nya intyg om att ursprungslandet var Hongkong. Intygen ingavs till det berörda tullkontoret, som emellertid inte godtog dem.

(...) (7) I samband med denna undersökning bad de nederländska myndigheterna de finska myndigheterna att kontrollera ursprungsintygens giltighet. De finska myndigheterna svarade att Esbo handelskammare hade utfärdat intyg som visade att varorna enligt uppgifterna i containermanifestet hade sitt ursprung i Hongkong.

(8) (...) Myndigheterna i Hongkong ombads också att kontrollera varornas ursprung. De uppgav för gemenskapsmyndigheterna att 13 av de 18 containrarna innehöll varor av kinesiskt ursprung. De kunde emellertid inte hitta exportdokumenten för de andra behållarna och kunde därför inte ange att deras innehåll hade sitt ursprung i Hongkong.

(9) Vid tidpunkten för importen omfattades skorna med ursprung i Kina av slutgiltiga antidumpningstullar enligt rådets förordning (EEG) nr 467/98 av den 23 februari 1998 (...).

(10) Efter att ha konstaterat att varorna var av kinesiskt ursprung och att deras pris fritt gränsen uppskattades vara lägre än minimipriset, ansåg de behöriga nederländska myndigheterna att antidumpningstullen måste tillämpas och debiterade tullombudet XXXXXX, det belopp för vilket icke-uppbörd eller eftergift har begärts.

(11) Tullombudet ansökte om att de berörda importtullarna inte skulle uppbäras och efterges, med hänvisning till att ombudet var i god tro, att de behöriga myndigheterna hade begått misstag som ombudet inte kunde ha upptäckt och att de behöriga myndigheterna hade gjort sig skyldiga till brister.

(...) (13) Genom en skrivelse av den 10 september 2002, som mottogs av företagets advokat den 12 september 2002, underrättade kommissionen tullombudet om sin avsikt att avslå ansökan och motiverade sitt beslut.

När det gäller utvärderingen av de nederländska myndigheternas begäran på grundval av artikel 220.2 b i kodexen ansåg kommissionen följande:

(...)(16) (...) en expertgrupp bestående av företrädare för alla medlemsstater sammanträdde den 12 november 2002 inom ramen för tullkodexkommittén - sektionen för allmänna tullbestämmelser/återbetalning - för att behandla ärendet.

(...) (18) (...) Enligt tullombudet är dessa villkor [i artikel 220.2 b] uppfyllda, eftersom de nederländska myndigheterna inte genomförde lämpliga undersökningar av de priser som överenskommits mellan den kinesiska tillverkaren och hans kunder, och han i alla händelser bestrider att varorna var av kinesiskt ursprung. Han hävdar också att de finska myndigheterna begick ett fel när de utfärdade ogiltiga intyg. (...) Slutligen hävdar han att han inte på något sätt kunde ha upptäckt de finska myndigheternas misstag och att han agerade i god tro och följde all gällande lagstiftning i fråga om tulldeklarationen.

(...) (20) Det bör också påpekas att kriteriet för tillämpning av antidumpningstullar är produktens ursprung, vilket skall fastställas i enlighet med gemenskapslagstiftningen. (...) Uppgifter om ursprung måste därför lagligen lämnas till tullmyndigheterna genom noteringar i tulldeklarationen. Enligt reglerna i bilaga 37 till förordning (EEG) nr 2454/93 är en av deklarantens skyldigheter att ange varornas ursprung. Det ankom således på tullombudet att uppvisa ursprungsintyget genom den registrering som han var skyldig att göra i fält 16 i det administrativa enhetsdokumentet.

(21) (...) Om en importör önskar att en exportör skickar honom ett intyg om icke-förmånsberättigande ursprung, vilket kan utfärdas av myndigheterna i produkternas ursprungsland, kan han under inga omständigheter åberopa det vid tillämpningen av antidumpningstullar, inte minst på grund av att exportlandet tillämpar andra ursprungsregler än de som tillämpas i gemenskapen. Följaktligen anser kommissionen att Esbo handelskammare, som inte ens är etablerad i exportlandet, inte utgör en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 220.2 b ....

(...)(23) (...) bevisbördan för ursprung låg på tullombudet, och endast angivandet av varornas ursprung i fält 16 i det administrativa enhetsdokumentet kunde ha lett till tillämpningen av antidumpningstullen (...). Tullombudet kunde därför inte vid tillämpningen av antidumpningstullar åberopa ett intyg av något slag som på dennes eller exportörens begäran utfärdats av någon "myndighet". De uppgifter som lämnats av Esbo handelskammare hade således ingen rättslig betydelse för uppbörden av tullar i detta fall.

(24) I artikel 48.3 i förordning (EEG) nr 2454/93 anges dessutom, när det gäller icke-förmånsberättigande ursprung, att gemenskapens myndigheter får utfärda intyg om icke-förmånsberättigande ursprung för gemenskapsvaror avsedda för export, men inte att gemenskapens myndigheter får utfärda sådana intyg för varor från tredjeland som importeras till EU:s tullområde.

(25) Eftersom Esbo handelskammare av ovan angivna skäl inte kan anses vara en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 220.2 b i förordning (EEG) nr 2913/92, kan den inte ha begått ett fel i den mening som avses i den artikeln.

(...)(27) Inget av de argument som företaget framfört ovan gör det därför möjligt för de behöriga myndigheterna att göra ett aktivt misstag i den mening som avses i artikel 220.2 b...

(...) (31) Bokföring i efterhand av importtullar är därför motiverad i detta fall.

När det gäller utvärderingen av de nederländska myndigheternas begäran på grundval av artikel 239 i kodexen ansåg kommissionen följande:

(...)(36) Tullombudet var i detta fall ensamt ansvarigt för ursprungsintyget och ursprungsangivelsen. Han kunde därför inte grunda några berättigade förväntningar på certifikat som utfärdats av en "myndighet", eftersom utfärdandet av sådana certifikat inte var en skyldighet enligt de relevanta bestämmelserna i tullagstiftningen. Den omständigheten att certifikaten kan ha utfärdats felaktigt av Esbo handelskammare kan således inte ge upphov till en särskild situation i den mening som avses i artikel 239 (...).

(37) (...) Den omständigheten att myndigheterna ursprungligen utan föremål godtog deklarationerna för övergång till fri omsättning innebär därför inte att de begick ett misstag som kan ge upphov till en särskild situation i den mening som avses i artikel 239 (...).

(...)(42) I avsaknad av en särskild situation är det därför inte motiverat att bevilja eftergift av importtullar i detta fall.

På grundval av ovanstående överväganden beslutade kommissionen att importtullarna till ett belopp av XXXXXX måste bokföras (artikel 1 i beslutet), att det inte är motiverat att efterge importtullarna till ett belopp av XXXXXX (artikel 2). I artikel 3 föreskrivs att ”[d]etta beslut riktar sig till Konungariket Nederländerna”.

2.5 När det gäller klagandens procedurfråga om att han aldrig fick en kopia av detta beslut påpekar ombudsmannen att detta beslut, såsom nämns i artikel 3 i beslutet, var riktat till de nederländska myndigheterna och inte till klaganden. I sin skrivelse av den 10 september 2002 informerade kommissionen emellertid tullombudet, som genom de nederländska myndigheterna var sökande i detta fall, om skälen till sitt framtida beslut. Det framgår även av handlingarna i målet att klaganden erhöll en kopia av denna skrivelse och således underrättades om skälen till kommissionens beslut. Inom ramen för denna undersökning erhöll ombudsmannen dessutom en kopia av sitt beslut av den 23 december 2002 från kommissionens avdelningar och vidarebefordrade det till klaganden. Det förefaller därför inte nödvändigt att ytterligare undersöka denna procedurfråga.

2.6 När det gäller sakfrågan i tvisten mellan klaganden och kommissionen är den huvudsakliga tvistefrågan att klaganden hävdar att den finska handelskammaren - som han hävdar är det behöriga organet i den mening som avses i kodexen - gjorde ett fel i ursprungsintygen och att villkoren för att inte bokföra i efterhand (artikel 220.2 b i kodexen) eller för eftergift (artikel 239) därför var uppfyllda, medan kommissionen hävdar att den finska handelskammaren inte kunde betraktas som en behörig myndighet och därför inte kunde ha begått ett fel i den mening som avses i artikel 220.2 b i kodexen, och att denna artikel därför inte kunde tillämpas i detta fall. Kommissionen drog också slutsatsen att artikel 239 inte heller kunde tillämpas eftersom omständigheterna i fallet inte utgjorde en särskild situation i den mening som avses i den artikeln. Klaganden hänvisar till Europeiska gemenskapens mål för att stödja sin åsikt.

2.7 Ombudsmannen noterar att enligt domstolens rättspraxis utgör återbetalning eller eftergift av rättigheter ett undantag från det normala systemet för import och export och att de bestämmelser som föreskriver sådan återbetalning eller eftergift därför bör tolkas restriktivt (7). Enligt rättspraxis omfattas det även av de nationella myndigheternas behörighet att besluta om förekomsten av en skuld (8). Förfarandena och villkoren för återbetalning eller eftergift av rättigheter regleras av en komplex och detaljerad uppsättning regler som är bindande för kommissionen. Enligt ombudsmannens uppfattning utgör dessa regler en kompromiss mellan olika mål, såsom frihandel och skydd mot illojal konkurrens.

2.8 Ombudsmannen har noggrant analyserat den tillgängliga skriftliga bevisningen rörande de fakta som är relevanta för kommissionens beslut K(2002)5224 av den 23 december 2002 om att artiklarna 220.2 b och 239 i kodexen inte kunde tillämpas i detta fall. På grundval av denna granskning och med beaktande av den rättspraxis som nämns i punkt 2.7 ovan har ombudsmannen inte upptäckt några fel i kommissionens resonemang till stöd för sitt beslut. Ombudsmannen anser därför att kommissionen har hållit sig inom gränserna för sin rättsliga behörighet och att kommissionen inte har gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande.

2.9 Ombudsmannens slutsats påverkar inte klagandens eventuella rätt att väcka talan vid en behörig nationell domstol, särskilt med tanke på att det i slutändan var de nederländska myndigheterna som beslutade att antidumpningstullarna skulle betalas i detta fall och att de nederländska myndigheterna, efter kommissionens negativa beslut, vidhöll sitt tidigare beslut att antidumpningstullarna skulle betalas.

2.10 När det gäller att söka rättslig prövning påpekar ombudsmannen att det i avdelning VIII "Överklaganden" i kodexen föreskrivs att varje persons överklagande av beslut som fattats av tullmyndigheterna och som rör tillämpningen av tullagstiftningen och som berör honom direkt och personligen måste inges i den medlemsstat där beslutet har fattats eller begärts, vilket i detta fall är Nederländerna.

3 Slutsats

På grundval av ombudsmannens undersökningar av detta klagomål förefaller kommissionen inte ha gjort sig skyldig till några administrativa missförhållanden. Ombudsmannen avslutar därför ärendet.

Kommissionens ordförande kommer också att informeras om detta beslut.

Med vänliga hälsningar,

 

P. Nikiforos Diamandouros

---

(1) Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4).

(2) Kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 253, s. 1).

(3) Se "rekommenderad praxis 10" i bilaga D 2 till den internationella konventionen om förenkling och harmonisering av tullförfaranden, i vilken gemenskapen är part.

(4) Artikel 220.2 b: "Utom i de fall som avses i artikel 217.1 andra och tredje stycket skall bokföring i efterhand inte ske om (...) b) Det tullbelopp som lagligen skulle betalas bokfördes inte på grund av ett misstag från tullmyndigheternas sida som gäldenären inte rimligen kunde ha upptäckt, eftersom denne för sin del hade handlat i god tro och följt alla bestämmelser i gällande lagstiftning i fråga om tulldeklarationen."

(5) Artikel 239.1: ”Import- eller exporttullar får återbetalas eller efterges i andra situationer än de som avses i artiklarna 236, 237 och 238

- ska fastställas i enlighet med kommitténs förfarande,

- till följd av omständigheter under vilka varken bedrägeri eller uppenbar vårdslöshet kan tillskrivas den berörda personen. De situationer i vilka denna bestämmelse får tillämpas och de förfaranden som ska följas i detta syfte ska fastställas i enlighet med kommittéförfarandet. Återbetalning av eftergift får förenas med särskilda villkor.”

(6) Endast den nederländska texten till beslutet är giltig.

(7) Mål C-48/98, Söhl & Sölhke, REG 1999, s. I-7877, punkt 52.

(8) mål C-413/96, Sportgoods, REG 1998, s. I-5285, mål T-195/97, Kia Motors, REG 1999, s. II-2907, Mål T-205/99, Hyper, REG 2002, s. II-3141.