Strasbourg den 20 december 2006

Bäste Prof. N.,

Den 1 april 2003 lämnade du in ett klagomål till Europeiska ombudsmannen i egenskap av rättslig företrädare för det italienska företaget M.P.M. Costruzioni edili s.r.l. (nedan kallat M.P.M.) om Europeiska kommissionens hantering av en begäran om tillgång till handlingar.

Den 28 april 2003 vidarebefordrade jag klagomålet till kommissionens ordförande. Kommissionen avgav sitt yttrande den 24 juni 2003. Jag översände den till Er med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som Ni skickade den 29 juli 2003. Ni skickade ytterligare korrespondens den 30 oktober 2003 och den 11 maj 2004.

Den 27 februari och den 23 juli 2004 skickade jag skrivelser till er i vilka jag informerade er om de tidsfrister inom vilka jag skulle meddela er vilka åtgärder jag skulle vidta i ert ärende. Den 28 oktober 2004 var jag dock tvungen att informera er om att det skulle behövas lite extra tid för att behandla ert klagomål och att jag skulle meddela er vilka åtgärder jag skulle vidta före utgången av december 2004. Den 4 november 2004 bekräftade ni mottagandet av min skrivelse av den 28 oktober 2004.

Efter att ha granskat kommissionens yttrande och era synpunkter ansåg jag att det var nödvändigt att genomföra ytterligare undersökningar. Den 8 december 2004 skrev jag därför till kommissionen och bad om ytterligare upplysningar, och jag informerade er om detta. Genom en skrivelse av den 5 januari 2005 bekräftade ni mottagandet av min skrivelse av den 8 december 2004 . Kommissionen översände den italienska översättningen av sitt svar till mig den 15 februari 2005 och den 2 mars 2005 översände jag det till er med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som ni översände till mig den 24 mars 2005.

Den 16 november 2005 skickade jag ett förslag till rekommendation till kommissionen och bad institutionen att avge ett detaljerat yttrande om förslaget till rekommendation senast i slutet av februari 2006. Samma dag informerade jag er om detta och vidarebefordrade en kopia av förslaget till rekommendation till er för kännedom. Den 5 december 2005 översände jag en översättning av mitt förslag till rekommendation till italienska.

Den 7 mars 2006 skrev kommissionen till mig en skrivelse i vilken den angav att den, till följd av mitt förslag till rekommendation, hade upprättat kontakter med de italienska myndigheterna för att få information om ärendet. Kommissionen skulle därför behöva komplettera sitt svar till och med den 30 april 2006.

Genom en skrivelse av den 15 mars 2006 underrättade jag kommissionen om att jag hade beslutat att bifalla dess begäran och att den nya tidsfristen för dess svar var den 30 april 2006, såsom begärts. Den 4 april 2006 informerade jag er om detta.

Den 12 maj 2006 skickade kommissionen ytterligare en skrivelse där mitt sekretariat informerades om förseningar i översändandet av kommissionens yttrande i 22 ärenden där svarsfristen var den 30 april 2006. Ditt fall var en av dem.

Den 22 maj 2006 svarade jag kommissionen. I mitt brev beklagade jag att institutionen i 19 fall (bland annat det aktuella) av de 22 fall där kommissionens svar försenades antingen inte hade hållit tidsfristen eller inte hade lämnat in en motiverad begäran om förlängning i tid.

Den 20 juni 2006 mottog jag den italienska översättningen av kommissionens detaljerade yttrande över mitt förslag till rekommendation, som jag översände till er den 6 juli 2006 med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som ni översände till mig den 30 augusti 2006.

Jag skriver nu för att informera er om resultaten av de undersökningar som har gjorts. Jag ber om ursäkt för hur lång tid det har tagit att slutföra den aktuella utredningen.

Klagomålet

Bakgrundsinformation

Den 31 januari 2002 (1) inledde Europeiska kommissionens gemensamma forskningscentrum (GFC) en anbudsinfordran för små och medelstora bygg-, omstrukturerings- och underhållsarbeten för olika byggnader och dräneringssystem vid GFC:s anläggning i Ispra.

En av klagandens kunder (2), det italienska företaget M.P.M. Costruzioni Edili s.r.l. (nedan kallat M.P.M.), som hade bildat ett konsortium med tre andra företag (nedan kallat konsortiet), deltog i anbudsinfordran. Detta konsortium valdes dock inte ut.

I ett klagomål som ingavs till ombudsmannen den 25 juli 2002 (1368/2002/IP) hävdade klaganden att det saknades insyn i anbudsförfarandet och att GFC konsekvent underlåtit att svara på hans korrespondens från och med den 17 juni 2002. Klaganden hävdade vidare att M.P.M. borde ha tilldelats kontraktet i enlighet med reglerna för anbudsförfarandet.

Den 30 augusti 2002 informerade ombudsmannen kommissionen om klagomålet och bad institutionen att avge ett yttrande senast i slutet av november 2002. Kommissionen avgav sitt yttrande den 12 november 2002. Detta yttrande översändes till klaganden, som inkom med sina synpunkter den 31 december 2002.

Av klagandens synpunkter framgick det att M.P.M. den 12 november 2002 hade överlämnat sin tvist med kommissionen till den italienska förvaltningsdomstolen i Lombardiet.

På grundval av denna information beslutade ombudsmannen att avsluta ärendet i enlighet med artikel 2.7 i ombudsmannens stadga (3). I sitt yttrande av den 31 december 2002 hade klaganden emellertid framfört ett nytt påstående om kommissionens behandling av en begäran om tillgång till handlingar som han hade gjort den 31 juli 2002. Eftersom detta påstående inte ingick i det ursprungliga klagomålet informerade ombudsmannen klaganden om att han inte skulle behandla det i sitt beslut om ärende 1368/2002/IP. Han informerade vidare klaganden om att det stod honom fritt att inge ett nytt klagomål i denna fråga, om han så önskade.

Klagomål 617/2003/IP

Den 1 april 2003 lämnade klaganden in ett nytt klagomål till ombudsmannen, som registrerades med referensnummer 617/2003/IP.

Enligt klaganden var de relevanta fakta som låg till grund för detta nya klagomål följande:

Den 31 juli 2002 begärde klaganden att kommissionen skulle ge honom tillgång till handlingar rörande förfarandet för anbudsinfordran för små och medelstora bygg-, omstrukturerings- och underhållsarbeten för olika byggnader och dräneringssystem vid GFC:s anläggning i Ispra, som inleddes av kommissionen den 31 januari 2002. Den 28 augusti 2002 gav kommissionen honom tillgång till vissa av de handlingar som han hade begärt. Kommissionen vägrade emellertid att ge klaganden tillgång till handlingarna rörande anbuden från andra företag än M.P.M., som hade deltagit i anbudsförfarandet. Kommissionen grundade sin vägran på argumentet att dessa handlingar omfattades av undantaget i artikel 4.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (4), där det föreskrivs att "institutionerna skall vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för en fysisk eller juridisk persons affärsintressen (…)".

Den 6 september 2002 ingav klaganden en bekräftande ansökan till kommissionens generalsekreterare om fullständig tillgång till de begärda handlingarna. I sin bekräftande ansökan påpekade klaganden följande:

i) Begäran om tillgång till handlingar gjordes efter det att förfarandet hade avslutats. I direktiv 93/37/EEG av den 14 juni 1993 (5), ändrat genom direktiv 97/52/EEG (6) om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, fastställs att anbuden skall behandlas konfidentiellt i avvaktan på att de utvärderas. Enligt klaganden fanns det dock ingen rättslig bestämmelse om att denna sekretess skulle upprätthållas efter det att det relevanta förfarandet hade avslutats. I enlighet med artikel 4.7 i förordning (EG) nr 1049/2001 ska dessutom undantagen från den allmänna principen om tillgång till handlingar endast gälla under den period då skyddet är motiverat på grundval av handlingens innehåll.

ii) I enlighet med artikel 4.4 i förordning (EG) nr 1049/2001 ska institutionen, när det gäller handlingar från tredje part, samråda med den tredje parten för att bedöma om ett undantag är tillämpligt, såvida det inte är uppenbart att handlingen ska eller inte ska lämnas ut.

iii) M.P.M. hade ett särskilt intresse av att få tillgång till de relevanta handlingarna, eftersom det var en av deltagarna i anbudsförfarandet och eftersom det var relevant för dess rätt till försvar.

Genom en skrivelse av den 13 november 2002 avslog kommissionen klagandens bekräftande ansökan.

I sitt klagomål till ombudsmannen hävdade klaganden följande: i) kommissionen vid behandlingen av hans bekräftande ansökan inte respekterade den tidsfrist som föreskrivs i förordning (EG) nr 1049/2001 och ii) kommissionens beslut att inte ge honom fullständig tillgång till de begärda handlingarna var orättvist och otillräckligt motiverat.

Klaganden hävdade att kommissionen borde ompröva sin ståndpunkt och ge honom fullständig tillgång till de begärda handlingarna.

Frågeställningen

Kommissionens yttrande

I sitt yttrande över klagomålet anförde kommissionen följande:

Den 31 juli 2002 ansökte klaganden, i egenskap av rättslig företrädare för M.P.M., som hade deltagit i GFC:s anbudsförfarande, om tillgång till handlingar.

Den 5 augusti 2002 bad GFC klaganden att precisera sin begäran, som enligt GFC hade formulerats i allmänna ordalag. Klaganden svarade den 6 augusti 2002. Han preciserade de handlingar som han hade begärt tillgång till och betonade att hans begäran också grundade sig på den italienska lagen om medborgarnas rätt till information för att skydda deras rättigheter gentemot förvaltningen.

Den 28 augusti 2002 svarade GFC klaganden. JRC försåg klaganden med den fullständiga rapporten från JRC:s tekniska tjänster till Rådgivande kommittén för upphandling och kontrakt och dess bilagor. Denna dokumentation omfattade följande:

• Protokollet från ett tekniskt möte som hållits med företrädare för anbudsgivarna.
• En förteckning över anbudsgivarna.
• Urvalskommitténs rapport.
• Utvärderingskommitténs rapport.
• Yttrandet från Rådgivande kommittén för upphandling och kontrakt. och
• utkastet till avtal.

Den klagande nekades emellertid tillgång till anbudsgivarnas förslag, eftersom ett utlämnande av informationen i dessa förslag enligt GFC skulle ha undergrävt skyddet av anbudsgivarnas kommersiella intressen.

Den 6 september 2002 ingav klaganden en bekräftande ansökan till kommissionens generalsekreterare och begärde att få tillgång till de handlingar som GFC hade nekat honom tillgång till den 28 augusti 2002. Klaganden uppgav att hans begäran också grundade sig på italiensk lagstiftning och att M.P.M hade en privilegierad rätt att få tillgång till dessa handlingar, eftersom de skulle vara relevanta för dess försvar inom ramen för rättsliga förfaranden vid förvaltningsdomstolen i Lombardiet. Klaganden ansåg också att GFC borde ha samrått med de andra berörda företagen innan man beslutade att ett utlämnande av de handlingar som klaganden hade begärt skulle undergräva deras affärsintressen.

Kommissionen samrådde därefter med de berörda företagen och kom på grundval av detta samråd fram till slutsatsen att ett utlämnande av deras inlagor skulle påverka deras affärsintressen.

När det gäller klagandens påstående att kommissionen inte besvarade hans bekräftande påstående inom den tidsfrist som föreskrivs i artikel 8 i förordning (EG) nr 1049/2001, medgav institutionen att dess svar faktiskt hade försenats. Den bekräftande ansökan om tillgång till handlingar inkom per fax den 6 september 2002. Med tanke på den tid som krävdes för att samråda med de företag som berördes av begäran beslutade kommissionen dock att förlänga den tidsfrist som krävdes för att lämna ett svar till klaganden med 15 arbetsdagar. Klaganden underrättades om detta genom en skrivelse av den 26 september 2002. Den sista svarsfristen var därför den 18 oktober 2002. Svaret skickades emellertid till klaganden den 13 november 2002, dvs. 17 arbetsdagar senare. Kommissionen beklagade den försening som hade inträffat i detta fall och förklarade att den berodde på den tid som krävdes för samrådsprocessen. Denna försening hade dock inte inverkat menligt på klagandens rättigheter, eftersom underlåtenhet att svara inom den föreskrivna tidsfristen enligt artikel 8 i förordning (EG) nr 1049/2001 skall betraktas som ett negativt svar och ge sökanden rätt att väcka talan vid förstainstansrätten eller klaga hos ombudsmannen.

När det gäller klagandens påstående att beslutet att inte ge honom fullständig tillgång till alla begärda handlingar var orättvist och otillräckligt motiverat, var den italienska lagstiftning som klaganden hänvisade till i sitt klagomål inte tillämplig på handlingar som innehas av kommissionen. Den tillämpliga lagstiftningen i detta fall var förordning (EG) nr 1049/2001, som inte ger berörda parter någon särskild rätt till tillgång. Enligt artikel 6.1 i förordningen är sökanden inte skyldig att motivera sin begäran. Ett beslut att bevilja eller neka tillgång till de begärda handlingarna kan således inte grundas på sökandens särskilda intressen. När en handling lämnas ut i enlighet med förordning (EG) nr 1049/2001 blir den offentlig och alla andra sökande kan få tillgång till den.

Undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning 1049/2001 skyddar en fysisk eller juridisk persons affärsintressen. Den dokumentation som tillhandahölls av de företag som deltog i den aktuella anbudsinfordran innehöll konfidentiell affärsinformation, och ett utlämnande av sådan information skulle ha skadat deras affärsintressen. Den klagandes klients intresse av att få tillgång till dessa handlingar var ett privat intresse och kunde inte åberopas som ett övervägande allmänintresse. När kommissionen fattade beslut om klagandens begäran var den tvungen att göra en rimlig avvägning mellan, å ena sidan, klagandens klients berättigade intresse av att förstå skälen till att kontraktet tilldelades ett annat företag och, å andra sidan, anbudsföretagens berättigade förväntningar på att den information som lämnades för anbudet skulle hanteras korrekt. Kommissionen ansåg att JRC hade försett klaganden med all relevant dokumentation som förklarade det förfarande som hade följts, kriterierna för bedömning av anbuden, utvärderingen av förslaget och den rådgivande kommitténs slutliga slutsats.

I enlighet med artikel 4.4 i förordning (EG) nr 1049/2001 ska, när det gäller en handling som härrör från tredje part, dessutom upphovsmannen till handlingen rådfrågas om utlämnandet av handlingen, ”om det inte är uppenbart att handlingen ska eller inte ska lämnas ut”. Vid handläggningen av klagandens ursprungliga ansökan hade GFC inte samrått med de företag som var upphovsmän till de begärda handlingarna, eftersom GFC hade ansett att undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordningen var tillämpligt. När klaganden lämnade in en bekräftande ansökan genomfördes dock ett sådant samråd för att göra en ny bedömning av huruvida ett utlämnande av de begärda handlingarna skulle ha skadat de berörda företagens affärsintressen.

Kommissionen erinrade slutligen om att klagandens kund, M.P.M., inte hade valts ut eftersom den inte hade uppfyllt ett av de urvalskriterier som tillkännagavs i anbudsinfordran. Innehållet i den dokumentation som lämnats av de andra företagen skulle därför inte vara relevant i detta avseende.

Klagandens synpunkter

I sitt yttrande uppgav klaganden att kommissionen hade yttrat sig på engelska och inte på italienska, vilket var det språk som han hade valt, i enlighet med artikel 21 i EG-fördraget. Han var därför tvungen att översätta kommissionens yttrande till italienska för sin klient M.P.M., för vars räkning han klagade till ombudsmannen.

Klaganden noterade vidare att kommissionen medgav att dess svar på hans bekräftande ansökan hade försenats. Han uppgav emellertid att kommissionen hade informerat honom om att den inte kunde svara inom fristen förrän fristen redan hade löpt ut och att den inte hade motiverat denna försening. Detta stred mot artikel 8.2 i förordning (EG) nr 1049/2001, där det föreskrivs att ”(…)[d]en tidsfrist som anges i punkt 1 får förlängas med 15 arbetsdagar, förutsatt att sökanden underrättas i förväg och att utförliga skäl anges”. Klaganden uppgav vidare att han inte hade fått kommissionens svar förrän den 27 november 2002. I motsats till vad kommissionen hade betonat i sitt yttrande hade hans klient, M.P.M., lidit skada på grund av kommissionens underlåtenhet att svara inom tidsfristen, eftersom den inte hade känt till relevanta omständigheter som kunde ha beaktats vid inledandet av rättsliga förfaranden vid förvaltningsdomstolen i Italien, för vilken tidsfristen hade löpt ut den 12 november 2002. Klaganden ansåg också att kommissionen hade fel när den bekräftade att detta försenade svar inte inkräktade på hans klients rättigheter.

När det gäller påståendet om kommissionens beslut avseende hans ansökan om tillgång till handlingar uppgav klaganden att kommissionen vidhöll samma ståndpunkt som den hade intagit i sin skrivelse av den 13 november 2002. Enligt klaganden har kommissionen inte motiverat varför utlämnandet av de begärda handlingarna skulle ha kunnat skada anbudsgivarnas affärsintressen, eftersom anbudsförfarandet redan hade genomförts. Klaganden hävdade att en sådan skada kunde ha varit möjlig under det relevanta förfarandet men inte efter dess avslutande. Klaganden påpekade också att balansräkningen för ett företag, som var en av de handlingar som kommissionen nekade tillgång till, är en offentlig handling i Italien. Klaganden ansåg därför att det var motsägelsefullt av kommissionen att neka tillgång till en offentlig handling. Han ansåg vidare att det, med hänsyn till de begärda handlingarnas art, inte var nödvändigt för kommissionen att samråda med de tredje parter som hade upprättat dem.

Klaganden bad slutligen ombudsmannen att använda alla de instrument som föreskrivs i hans stadga och i tillämpningsföreskrifterna för fall av administrativa missförhållanden.

Ytterligare förfrågningar
Begäran om ytterligare information

Ombudsmannen ansåg att det var nödvändigt att be kommissionen om ytterligare information för att kunna fortsätta sina undersökningar av detta klagomål. Den 8 december 2004 skrev han därför till kommissionen och bad institutionen att kommentera klagandens synpunkter och närmare bestämt klagandens argument att vissa av de handlingar (eller delar av dem) som han begärde att få tillgång till var offentliga handlingar i Italien och att det därför var motsägelsefullt av kommissionen att neka allmänheten tillgång till en offentlig handling.

Kommissionens svar

I sitt svar uppgav kommissionen att de flesta företag enligt italiensk lag måste deponera sina balansräkningar i företagsregistret (Registro delle Imprese) och att vem som helst kan begära tillgång till dessa balansräkningar från vilken handelskammare som helst i Italien, oavsett var företaget är registrerat. Alla intresserade kan därför enkelt få all information om ett företags balansräkningar från sin lokala handelskammare.

Enligt kommissionen fanns sådana balansräkningar eventuellt med i den dokumentation som anbudsgivarna hade lämnat in. Kommissionen kunde dock inte avgöra vilka handlingar som hade eller borde ha deponerats i bolagsregistret. Det var inte möjligt för institutionen att skilja mellan handlingar som allmänheten kan få tillgång till genom handelskamrarna och handlingar som inte kan lämnas ut på grund av behovet av att skydda anbudsgivarnas affärsintressen.

Kommissionen ansåg att den tillämpade förordning 1049/2001 korrekt genom att anse att de relevanta handlingarna omfattades av det relevanta undantaget (7).

Klagandens synpunkter

I sina synpunkter på kommissionens svar ansåg klaganden att kommissionen i huvudsak hade bekräftat hans ståndpunkt. Han ansåg vidare att kommissionens ståndpunkt i fråga om hans begäran om tillgång till relevanta handlingar inte kunde godtas. Enligt klaganden var kommissionens argument att den inte kunde skilja mellan handlingar som allmänheten kan få tillgång till genom handelskamrarna och handlingar som inte kan lämnas ut oacceptabelt, såvida det inte medges att kommissionen inte förväntas känna till den nationella lagstiftning som är tillämplig i medlemsstaterna. Enligt klaganden hade kommissionen alla möjligheter, i fråga om personalresurser och strukturer, att erhålla relevant information om ansökningar om tillgång till handlingar.

När det gäller kommissionens påstådda underlåtenhet att iaktta den tidsfrist som föreskrivs i förordning (EG) nr 1049/2001 vid behandlingen av hans bekräftande ansökan noterade klaganden att institutionen inte hade lämnat några ytterligare synpunkter.

Klaganden vidhöll sitt klagomål och insisterade på att ombudsmannen skulle använda alla de instrument som föreskrivs i hans stadga och i genomförandebestämmelserna om fall av administrativa missförhållanden.

OMBUDSMANNENS UTKAST TILL REKOMMENDATION

Utkastet till rekommendation

Den 16 november 2005 riktade ombudsmannen följande förslag till rekommendation till kommissionen i enlighet med artikel 3.6 i sin stadga:

Kommissionen bör ompröva sitt beslut av den 13 november 2002 om klagandens bekräftande ansökan om tillgång till och beviljande av tillgång till de handlingar eller delar av dem som inte omfattas av undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning 1049/2001, eller lämna tillräckligt detaljerade förklaringar för att visa att vissa eller alla dessa handlingar eller delar av dem omfattas av undantaget.

Detta förslag till rekommendation grundades på följande överväganden.

1. När det gäller klagandens påstående att kommissionens beslut att vägra fullständig tillgång till de begärda handlingarna var orättvist noterar ombudsmannen att den orättvisa som klaganden hävdar verkar bestå i hans felaktiga tolkning av förordning 1049/2001, som reglerar allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar.

Ombudsmannen noterar vidare att kommissionen i sitt yttrande angav att den tillämpliga lagstiftningen i detta fall var förordning 1049/2001 och att den italienska lagstiftning som klaganden hade hänvisat till i sin ansökan om tillgång till handlingar och i sitt klagomål till ombudsmannen inte var relevant och därför inte kunde beaktas. I sina synpunkter har klaganden inte kommenterat kommissionens uttalande på denna punkt. Kommissionens ståndpunkt förefaller vara korrekt.

Under dessa omständigheter är ombudsmannens granskning därför begränsad till att kontrollera om förordning (EG) nr 1049/2001 har iakttagits.

2. Syftet med förordning (EG) nr 1049/2001 är att ge allmänhetens rätt till tillgång till handlingar största möjliga verkan och att fastställa allmänna principer och gränser för sådan tillgång i enlighet med artikel 255.2 i EG-fördraget. Förordning 1049/2001 innehåller dock vissa undantag som enligt gemenskapsdomstolarnas fasta rättspraxis måste tolkas och tillämpas restriktivt för att inte hindra tillämpningen av den allmänna principen om att ge allmänheten största möjliga tillgång till handlingar som innehas av kommissionen (8).

Ett av dessa undantag föreskrivs i artikel 4.2 första strecksatsen, där det föreskrivs att ”institutionerna skall vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för en fysisk eller juridisk persons affärsintressen (…)”.

3. När det gäller de förfarandemässiga aspekterna av kommissionens hantering av hans bekräftande begäran anser ombudsmannen att kommissionens beslut att samråda med de tredje parter som hade upprättat dessa handlingar för att skingra eventuella tvivel om de relevanta handlingarnas art och undersöka möjligheten att bevilja mer omfattande tillgång än den som beviljades i det inledande skedet inte stred mot förordning 1049/2001. Ombudsmannen anser därför att det inte har förekommit något administrativt missförhållande från kommissionens sida när det gäller denna aspekt av ärendet. Han noterar vidare att klaganden själv i sin bekräftande ansökan tycktes föreslå att kommissionen skulle samråda med berörda tredje parter för att bedöma huruvida ett undantag var tillämpligt i det aktuella fallet.

4. När det gäller klagandens påstående att kommissionen, när den behandlade hans bekräftande ansökan, inte respekterade den tidsfrist som föreskrivs i förordning (EG) nr 1049/2001, ansåg ombudsmannen att en betydande försening hade inträffat och att kommissionen därför hade underlåtit att agera i enlighet med artikel 8.2 i förordning (EG) nr 1049/2001. Detta utgjorde ett administrativt missförhållande.

5. I sak bestod de handlingar som kommissionen vägrade att ge tillgång till i huvudsak av anbud från andra bolag än M.P.M., vilka hade deltagit i den aktuella anbudsinfordran. Med tanke på deras karaktär kan det rimligen antas att dessa handlingar innehöll information (t.ex. de angivna priserna), vars offentliggörande skulle kunna påverka de berörda företagens affärsintressen. Ombudsmannen anser därför att kommissionens åsikt att det undantag som föreskrivs i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001 tillämpades i detta fall i princip var korrekt.

6. När det gäller klagandens påpekande att de andra företagens affärsintressen endast kunde ha påverkats av ett utlämnande under det relevanta förfarandet, men inte efter dess slutsats, anser ombudsmannen att det mot bakgrund av den information som dessa handlingar innehöll inte förefaller orimligt att anta att risken för skada för affärsintressena för de företag som hade deltagit i ett anbudsförfarande kunde kvarstå även efter det att anbudsförfarandet hade avslutats.

Det förefaller lämpligt att påpeka att detta påstående avser kommissionens beslut av den 13 november 2002 att avslå klagandens bekräftande ansökan om tillgång till handlingar rörande det aktuella anbudet. Ombudsmannens undersökning måste därför inriktas på att undersöka om detta beslut var korrekt. Det framgår emellertid att anbudsförfarandet avslutades först den 17 juli 2002, det vill säga mindre än fyra månader innan kommissionen antog sitt beslut. Den tid som har förflutit sedan beslutet i juli 2002 saknar således betydelse för bedömningen av huruvida det föreligger ett administrativt missförhållande i förhållande till kommissionens beslut av den 13 november 2002.

7. När det gäller undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001 ska det noteras att sökanden enligt samma artikel ska beviljas tillgång till handlingar även om det relevanta undantaget är tillämpligt om det föreligger ett övervägande allmänintresse av utlämnandet.

Såsom ombudsmannen redan har slagit fast i tidigare beslut följer det av den berörda bestämmelsens struktur och lydelse att förekomsten av ett övervägande allmänintresse av utlämnande normalt måste fastställas av den person som ansöker om tillgång (9). I förevarande fall anser ombudsmannen att klaganden inte har visat att det förelåg ett övervägande allmänintresse av att de begärda handlingarna lämnades ut.

Ombudsmannen noterar att klaganden i sin bekräftande ansökan om tillgång hävdade att hans företag hade ett särskilt intresse av att få tillgång till de berörda handlingarna på grund av att det hade deltagit i anbudsförfarandet och att tillgången till dessa handlingar var relevant för dess rätt till försvar. Ett sådant intresse skulle dock (om det fastställs) under alla omständigheter inte utgöra ett allmänintresse som skulle kunna åsidosätta undantaget i artikel 4.2 i förordning 1049/2001.

8. Ombudsmannen vill dessutom betona att förordning 1049/2001, såsom kommissionen med rätta har påpekat, inte ger berörda parter någon särskild rätt till tillgång. Skälen till att tillgång begärs är därför irrelevanta enligt förordning 1049/2001 och en ansökan om tillgång är då inte beroende av att sökanden har ett specifikt eller berättigat intresse.

Av detta skäl anser ombudsmannen att kommissionens argument att innehållet i den dokumentation som lämnats av de andra företag som hade deltagit i samma anbudsinfordran som M.P.M inte var relevant för klagandens kund därför inte är relevant i detta ärende.

9. Ombudsmannen erinrar dock om att det i artikel 4.6 i förordning (EG) nr 1049/2001 föreskrivs att ”om endast delar av den begärda handlingen omfattas av något av de undantag som anges i punkt 1 eller 2 ska den återstående delen av handlingen lämnas ut”.

I sitt svar på klagandens bekräftande ansökan uppgav kommissionen att partiell tillgång inte var möjlig eftersom de relevanta handlingarna helt och hållet omfattades av undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001.

10. I sitt svar på ombudsmannens skrivelse av den 8 december 2004 medgav kommissionen emellertid att de balansräkningar som enligt italiensk rätt var tillgängliga för allmänheten eventuellt ingick i de handlingar som anbudsgivarna lämnade in. Ombudsmannen anser därför att det inte fanns någon anledning att neka klaganden tillgång till dessa handlingar.

11. Ombudsmannen noterar kommissionens påstående att den inte kunde skilja mellan de handlingar som allmänheten kunde ha fått tillgång till genom handelskamrarna och de som inte kan lämnas ut på grund av behovet av att skydda anbudsgivarnas affärsintressen.

Enligt artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001 får kommissionen emellertid endast vägra tillgång till sådana handlingar vars utlämnande skulle undergräva skyddet för den berörda fysiska eller juridiska personens affärsintressen. Bevisbördan ligger således helt klart på kommissionen. Tillgång måste därför beviljas om kommissionen inte kan visa att det nämnda undantaget är tillämpligt. Det bör vidare noteras att kommissionen hade möjlighet att vända sig till de företag som hade lämnat in de relevanta handlingarna eller till de italienska myndigheterna om den ansåg att den behövde ytterligare klargöranden i detta avseende för att hantera klagandens begäran om tillgång.

12. När det gäller möjligheten att bevilja tillgång till andra delar av de relevanta handlingarna än tillgång till balansräkningar som kan vara tillgängliga för allmänheten enligt italiensk rätt, begränsade sig kommissionen till att ange att partiell tillgång inte var möjlig eftersom de handlingar som klaganden begärde innehöll uppgifter som påverkade affärsintressen och därför borde omfattas av undantaget i artikel 4.2. Principerna om god förvaltningssed kräver dock att ett beslut som går någon emot ska vara tillräckligt detaljerat motiverat för att de som berörs ska kunna få kännedom om skälen för beslutet och för att de behöriga myndigheterna ska kunna utöva sin prövningsrätt.

I det aktuella fallet noterar ombudsmannen att kommissionen begränsade sig till att ange att partiell tillgång inte kunde beviljas, utan att lämna information om huruvida det åberopade relevanta undantaget omfattade var och en av de begärda handlingarna.

13. På grundval av ovanstående anser ombudsmannen att kommissionen inte har behandlat klagandens ansökan om tillgång till handlingar på ett korrekt sätt. Denna slutsats grundar sig på övervägandena att kommissionen själv har medgett att vissa av de handlingar som den förfogar över kan vara handlingar som enligt italiensk rätt är offentliga och att en vägran att ge tillgång till sådana handlingar därför inte förefaller vara motiverad. För det andra har kommissionen inte på ett tillfredsställande sätt motiverat sitt beslut att inte bevilja tillgång till delar av andra delar av de relevanta handlingarna.

Ombudsmannen förstår att en granskning av alla begärda handlingar på individuell basis i syfte att fastställa vilka av dem som skulle kunna lämnas ut kan utgöra en allvarlig administrativ börda för kommissionen. Kommissionen har emellertid inte visat att denna undersökning skulle utgöra en oproportionerlig administrativ börda i det aktuella fallet. Det ska även påpekas att det i artikel 6.3 i förordning nr 1049/2001 föreskrivs att institutionen, i händelse av en ansökan som avser mycket långa handlingar eller ett mycket stort antal handlingar, kan samråda informellt med sökanden i syfte att finna en rättvis lösning.

Kommissionens detaljerade yttrande

I sitt detaljerade yttrande uppgav kommissionen att den hade omprövat klagandens ansökan om tillgång till handlingar med avseende på i) tillgång till de anbudsgivande företagens balansräkningar, eftersom dessa handlingar är offentliga enligt italiensk rätt och ii) partiell tillgång till övriga handlingar i anbudsgivarnas inlagor.

När det gäller tillgången till balansräkningarna betonade kommissionen att dess handlingar avseende den aktuella anbudsinfordran, i vilken klagandens kund hade deltagit, innehöll balansräkningar för de anbudsgivande företagen för åren 1999, 2000 och 2001. Dessutom innehöll den kopior av registreringsbevis i bolagsregistret (Camera di Commercio, Industria, Artigianato e Agricoltura - CCIAA-) och av intyg om kvalitetssystem.

Eftersom alla medborgare har möjlighet att få balansräkningarna från vilken handelskammare som helst i Italien, gick kommissionen med på att dessa handlingar, i enlighet med italiensk lag, är offentliga handlingar. De är dock inte tillgängliga för allmänheten utan kostnad och handelskamrarna tar ut avgifter när de överlämnar dessa handlingar. Dokumenten i fråga kan också köpas via vissa webbplatser som "www.infoaffari.com" eller "www.infocomas.it". Certifikaten för kvalitetssystem finns gratis på SINCERT:s webbplats, det vill säga databasen hos det italienska organ som hanterar certifiering och ackreditering av företag i Italien.

Enligt skäl 15 i förordning 1049/2001 har förordningen varken till syfte eller verkan att ändra den nationella lagstiftningen om tillgång till handlingar. Kommissionen anser därför att det skulle ha varit olämpligt och strida mot principen om lojalt samarbete mellan institutionen och den berörda medlemsstaten om den hade tillhandahållit allmänheten gratis kopior av balansräkningarna i strid med nationella bestämmelser som fastställer villkoren för erhållande av samma handlingar.

Kommissionen föreslog därför, som en rättvis lösning, att klaganden skulle få ta del av de berörda anbudsgivarnas balansräkningar och intyg i JRC:s lokaler i Ispra. Om han vill få kopior av dessa dokument kan han enkelt göra det genom att kontakta den behöriga handelskammaren eller genom att konsultera lämpliga webbplatser.

När det gäller möjligheten att bevilja partiell tillgång till övriga handlingar i anbudsgivarnas anbud uppgav kommissionen att dessa handlingar nästan uteslutande bestod av information om företagen. Granskningen sida för sida av denna dokumentation och utvinningen av begränsade delar av den skulle ha skapat en helt oproportionerlig administrativ börda. Kommissionen ansåg att allmänintresset av att få tillgång till fragmentariska delar av handlingen inte motiverade det överdrivna administrativa arbete som ett sådant förfarande skulle ha krävt. Kommissionen erinrade vidare om att förstainstansrätten hade fastställt att institutionerna i särskilda fall kunde väga allmänhetens intresse av att få tillgång till delar av de begärda handlingarna mot arbetsbördan och att de har rätt att vägra sådan tillgång när granskningen av handlingarna i fråga visar att den partiella tillgången skulle ha varit meningslös medan den arbetsbörda som krävs skulle vara oproportionerlig (10).

Klagandens synpunkter på kommissionens detaljerade yttrande

I sina synpunkter på kommissionens detaljerade yttrande noterade klaganden att kommissionen inte hade lämnat några synpunkter på slutsatsen att ombudsmannen i sitt förslag till rekommendation hade kommit fram till att kommissionen inte hade behandlat klagandens bekräftande ansökan inom den fastställda tidsfristen.

När det gäller kommissionens synpunkter på den materiella aspekten av hans begäran om tillgång till handlingar betonade klaganden att det var först i sitt detaljerade yttrande över ombudsmannens förslag till rekommendation som kommissionen för första gången, och nästan fyra år efter den relevanta begäran, hade erkänt att vissa av de begärda handlingarna verkligen var offentliga handlingar. Det framgick tydligt att kommissionens vägran att lämna ut sådana handlingar som balansräkningarna för de företag som hade deltagit i samma anbudsinfordran som hans klient hade deltagit i var omotiverad. Klaganden noterade vidare att kommissionen i sitt detaljerade yttrande nu föreslog att han skulle få ta del av de relevanta handlingarna i JRC:s lokaler i Ispra och att den åberopade skäl 15 i förordning (EG) nr 1049/2001 för att motivera att handlingarna inte överlämnades direkt till honom. Eftersom de nationella myndigheterna i Italien tar ut avgifter för att lämna ut kopior av handlingar som de som den klagande begärt, anser kommissionen att det skulle ha varit olämpligt och strida mot principen om lojalt samarbete mellan institutionen och den berörda medlemsstaten om den hade tillhandahållit gratis kopior av de relevanta handlingarna. Enligt klaganden hade kommissionen felaktigt åberopat principen om lojalt samarbete. I enlighet med artikel 10 i förordning (EG) nr 1049/2001, som beskriver hur tillgång till handlingar efter en ansökan kan beviljas, ”får kostnaderna för att framställa och skicka kopior debiteras sökanden. Denna avgift får inte överstiga den faktiska kostnaden för att framställa och sända kopior. Konsultation på plats, kopior på mindre än 20 A4-sidor och direkt tillgång i elektronisk form eller via registret ska vara kostnadsfri (...)". Klaganden kunde därför inte förstå hur den princip som kommissionen åberopat var relevant i detta ärende. Han betonade vidare att kommissionen aldrig hade övervägt möjligheten att ta ut en avgift av honom för tillgång till de begärda handlingarna. När det gäller kommissionens förslag att låta honom ta del av relevanta handlingar i GFC:s lokaler i Ispra ansåg klaganden att svaret varken var adekvat eller värdigt en institution som kommissionen. Han ansåg vidare att det inte var godtagbart att kommissionen nästan fyra år efter hans ursprungliga ansökan om tillgång till handlingar föreslog något som han själv redan hade föreslagit i sin skrivelse av den 6 augusti 2002, när han förklarade att han var beredd att ta del av de relevanta handlingarna i kommissionens lokaler.

När det gäller kommissionens ståndpunkt om möjligheten att bevilja partiell tillgång ansåg klaganden att den var ogrundad och att kommissionen fortfarande inte hade visat att granskningen av var och en av de handlingar som berördes av hans ansökan om tillgång skulle ha utgjort en oproportionerlig administrativ börda. Ombudsmannen påpekade också att institutionen, på grundval av artikel 6.3 i förordning 1049/2001, i händelse av en ansökan som avser mycket långa handlingar eller ett mycket stort antal handlingar, kan samråda informellt med sökanden i syfte att finna en rättvis lösning. Det framgick emellertid av det detaljerade yttrandet att kommissionen inte beaktade denna möjlighet. Kommissionen hade varken informerat om den påstått oproportionerliga administrativa bördan för att granska alla relevanta handlingar (dvs. kommissionen borde åtminstone ha angett hur många handlingar som skulle ha analyserats och eller hur omfattande de var) eller tilldelat honom i enlighet med förordning (EG) nr 1049/2001 och ombudsmannens förslag till rekommendation.

Klaganden hoppades att ombudsmannen skulle godta hans klagomål och vidta lämpliga åtgärder för att rätta till kommissionens administrativa missförhållanden.

Beslutet

1 Inledande anmärkningar

1.1 Europeiska ombudsmannen noterar att klaganden i sina synpunkter på kommissionens yttrande uppgav att Europeiska kommissionen hade avgett sitt yttrande på engelska och inte på italienska, vilket var det språk som han hade valt. Han var därför tvungen att översätta kommissionens yttrande till italienska för sin klient, det italienska företaget M.P.M. Costruzioni edili s.r.l. (nedan kallat M.P.M.), för vars räkning han hade klagat till ombudsmannen.

1.2 I detta avseende vill ombudsmannen klargöra att kommissionen som ett allmänt förfarande översänder sina yttranden till honom på engelska eller franska, följt av en översättning av yttrandet till det språk som används i klagomålet.

1.3 Det är säkert att kommissionens yttrande skulle ha skickats till klaganden i den italienska versionen. Det förefaller därför som om den engelska versionen av yttrandet skickades till honom av misstag. Med tanke på att klaganden i sina synpunkter hade betonat att han redan hade försett M.P.M med en översättning av kommissionens yttrande antog ombudsmannen att han inte längre var intresserad av att få den italienska översättningen av kommissionens yttrande. Ombudsmannen ber klaganden om ursäkt för det misstag som begåtts vid översändandet av kommissionens yttrande.

2 Kommissionens beslut om klagandens begäran om tillgång till handlingar och klagandens begäran

2.1 M.P.M. hade bildat ett konsortium med tre andra företag och deltog i en anbudsinfordran som kommissionens gemensamma forskningscentrum (GFC) inledde den 31 januari 2002 för små och medelstora bygg-, omstrukturerings- och underhållsarbeten för olika byggnader och dräneringssystem vid GFC:s anläggning i Ispra. Konsortiets anbud valdes inte ut.

Den 31 juli 2002 ingav klaganden, som klagade på M.P.M.:s vägnar, en begäran om tillgång till handlingar. Både hans ursprungliga begäran och hans bekräftande ansökan (som lämnades in den 6 september 2002) avslogs av kommissionen på grundval av det undantag som föreskrivs i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning 1049/2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (11).

I sitt klagomål till ombudsmannen hävdade klaganden att kommissionens beslut att inte ge honom fullständig tillgång till de begärda handlingarna var orättvist och otillräckligt motiverat. Han begärde att kommissionen skulle ompröva sin ståndpunkt och ge honom fullständig tillgång till de begärda handlingarna.

2.2 I sitt yttrande angav kommissionen att den tillämpliga lagstiftningen i detta fall var förordning 1049/2001 och att den italienska lagstiftning som klaganden hade hänvisat till i sin begäran om tillgång till handlingar och i sitt klagomål till ombudsmannen inte var relevant och därför inte kunde beaktas.

Kommissionen ansåg vidare att den dokumentation som lämnats av de företag som deltog i den aktuella anbudsinfordran innehöll konfidentiell affärsinformation och att ett utlämnande av sådan information skulle ha skadat deras affärsintressen. Den klagandes klients intresse av att få tillgång till dessa handlingar var ett privat intresse och kunde inte åberopas som ett övervägande allmänintresse. När kommissionen fattade beslut om klagandens begäran var den tvungen att göra en rimlig avvägning mellan, å ena sidan, klagandens klients berättigade intresse av att förstå skälen till att kontraktet tilldelades ett annat företag och, å andra sidan, anbudsföretagens berättigade förväntningar på att den information som lämnades för anbudet skulle hanteras korrekt. Kommissionen ansåg att JRC hade försett klaganden med all relevant dokumentation som förklarade det förfarande som hade följts, kriterierna för bedömning av anbuden, utvärderingen av förslaget och den rådgivande kommitténs slutliga slutsats.

I enlighet med artikel 4.4 i förordning (EG) nr 1049/2001 måste dessutom, när det gäller en handling som härrör från tredje part, upphovsmannen till handlingen rådfrågas om utlämnandet av handlingen ”om det inte är uppenbart att handlingen ska eller inte ska lämnas ut”. Vid handläggningen av klagandens ursprungliga ansökan hade GFC inte samrått med de företag som var upphovsmän till de begärda handlingarna, eftersom GFC hade ansett att undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordningen var tillämpligt. När klaganden lämnade in en bekräftande ansökan genomfördes dock ett sådant samråd för att göra en ny bedömning av huruvida ett utlämnande av de begärda handlingarna skulle ha skadat de berörda företagens affärsintressen.

2.3 Efter att ha beaktat den information som kommissionen lämnat till honom i sitt yttrande av den 24 juni 2003 och i sitt svar på hans begäran om ytterligare information, överlämnade ombudsmannen den 16 november 2005 ett förslag till rekommendation till kommissionen i enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga.

I sitt förslag till rekommendation betonade ombudsmannen att kommissionen antingen bör ompröva sitt beslut av den 13 november 2002 om klagandens bekräftande ansökan om tillgång och bevilja tillgång till de handlingar eller delar av dem som inte omfattas av undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001, eller lämna tillräckligt detaljerade förklaringar för att visa att vissa eller alla dessa handlingar eller delar av dem omfattas av undantaget.

2.4 I sitt detaljerade yttrande uppgav kommissionen att den hade omprövat klagandens ansökan om tillgång till handlingar i enlighet med ombudsmannens begäran.

Kommissionen underströk att dess handlingar rörande den aktuella anbudsinfordran i vilken klagandens kund hade deltagit innehöll balansräkningar för de företag som lämnat anbud för åren 1999, 2000 och 2001. Dessutom innehöll den kopior av registreringsbevis i bolagsregistret (Camera di Commercio, Industria, Artigianato e Agricoltura - CCIAA-) och av intyg om kvalitetssystem.

Eftersom alla medborgare har möjlighet att få balansräkningarna från vilken handelskammare som helst i Italien, gick kommissionen med på att dessa handlingar, i enlighet med italiensk lag, är offentliga handlingar. Eftersom de inte är gratis tillgängliga för allmänheten i Italien ansåg kommissionen emellertid att det skulle ha varit olämpligt och strida mot principen om lojalt samarbete mellan institutionen och den berörda medlemsstaten om kommissionen hade tillhandahållit klaganden gratis kopior av de relevanta handlingarna. Kommissionen grundade sina överväganden på skäl 15 i förordning 1049/2001, enligt vilket förordningen varken har till syfte eller verkan att ändra nationell lagstiftning om tillgång till handlingar.

Kommissionen föreslog därför, som en rättvis lösning, att klaganden skulle få ta del av de berörda anbudsgivarnas balansräkningar och intyg i JRC:s lokaler i Ispra. Om han ville få kopior av dessa handlingar uppgav kommissionen att han lätt kunde göra det genom att kontakta den behöriga handelskammaren eller genom att konsultera lämpliga webbplatser.

När det gäller möjligheten att bevilja partiell tillgång till övriga handlingar i anbudsgivarnas anbud uppgav kommissionen att dessa handlingar nästan uteslutande bestod av företagsinformation. Granskningen sida för sida av denna dokumentation och utvinningen av begränsade delar av den skulle ha skapat en helt oproportionerlig administrativ börda. Kommissionen ansåg att allmänintresset av att få tillgång till fragmentariska delar av handlingen inte motiverade det överdrivna administrativa arbete som ett sådant förfarande skulle ha krävt.

2.5 I sina synpunkter på kommissionens detaljerade yttrande betonade klaganden att det var först i sitt detaljerade yttrande över ombudsmannens förslag till rekommendation som kommissionen för första gången, och nästan fyra år efter den relevanta begäran, hade erkänt att vissa av de begärda handlingarna verkligen var offentliga handlingar. Kommissionens vägran att lämna ut sådana handlingar som balansräkningarna för de bolag som hade deltagit i samma anbudsinfordran som hans klient hade deltagit i föreföll således omotiverad. Klaganden noterade vidare att kommissionen i sitt detaljerade yttrande nu föreslog att han skulle få ta del av de relevanta handlingarna i JRC:s lokaler i Ispra och att den åberopade skäl 15 i förordning (EG) nr 1049/2001 för att inte ha överlämnat handlingarna direkt till honom. Enligt klaganden hade kommissionen felaktigt åberopat principen om lojalt samarbete.

I artikel 10 i förordning (EG) nr 1049/2001 föreskrivs följande: ”Kostnaderna för att framställa och sända kopior får debiteras sökanden. Denna avgift får inte överstiga den faktiska kostnaden för att framställa och sända kopior. Konsultation på plats, kopior på mindre än 20 A4-sidor och direkt tillgång i elektronisk form eller via registret ska vara kostnadsfri (...)". Kommissionen hade dock aldrig övervägt möjligheten att ta ut en avgift för att bevilja tillgång till de begärda handlingarna.

När det gäller kommissionens förslag att låta honom ta del av relevanta handlingar i GFC:s lokaler i Ispra ansåg klaganden att svaret varken var adekvat eller värdigt en institution som kommissionen. Han ansåg vidare att det inte var godtagbart att kommissionen nästan fyra år efter hans ursprungliga ansökan om tillgång till handlingar föreslog något som han själv redan hade föreslagit i sin skrivelse av den 6 augusti 2002, när han förklarade att han var beredd att ta del av de relevanta handlingarna i kommissionens lokaler.

När det gäller möjligheten att bevilja partiell tillgång ansåg klaganden att kommissionen fortfarande inte hade visat att granskningen av var och en av de handlingar som berördes av hans ansökan om tillgång skulle ha utgjort en oproportionerlig administrativ börda. Ombudsmannen påpekade också att institutionen, på grundval av artikel 6.3 i förordning 1049/2001, i händelse av en ansökan som avser mycket långa handlingar eller ett mycket stort antal handlingar, kan samråda informellt med sökanden i syfte att finna en rättvis lösning. Det framgick emellertid av det detaljerade yttrandet att kommissionen inte beaktade denna möjlighet. Kommissionen hade varken informerat om den påstått oproportionerliga administrativa bördan för att granska alla relevanta handlingar (dvs. kommissionen borde åtminstone ha angett hur många handlingar som skulle ha analyserats och eller hur omfattande de var) eller tilldelat honom i enlighet med förordning (EG) nr 1049/2001 och ombudsmannens förslag till rekommendation.

2.6 Ombudsmannen erinrar om att den operativa delen av hans förslag till rekommendation var att kommissionen antingen skulle ompröva sitt beslut av den 13 november 2002 om klagandens bekräftande ansökan om tillgång och bevilja tillgång till de handlingar eller delar av dem som inte omfattas av undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning 1049/2001, eller ge tillräckligt detaljerade förklaringar för att visa att vissa eller alla dessa handlingar eller delar av dem omfattas av nämnda undantag.

2.7 Av kommissionens detaljerade yttrande framgår att kommissionen har omprövat den klagandes begäran om tillgång till handlingar och erkänt att ett visst antal av de begärda handlingarna är allmänt tillgängliga i Italien och att det därför inte fanns några sakliga skäl att neka tillgång till dem. Ombudsmannen noterar dock att institutionen ändå inte har beviljat den klagande tillgång till dessa handlingar, utan har erbjudit sig att låta honom ta del av de relevanta handlingarna i JRC:s lokaler i Ispra. Det framgår dessutom att kommissionen även har vägrat att ge tillgång till delar av de övriga handlingarna i anbuden från anbudsgivarna.

Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen därför att kommissionen inte har följt hans förslag till rekommendation.

2.8 Principerna om god förvaltning kräver att en institution anger giltiga skäl för att vägra tillgång till handlingar på grundval av förordning (EG) nr 1049/2001.

Med hänsyn till att kommissionen inte har beviljat tillgång till vissa av de handlingar som klaganden har begärt, trots att den har godtagit att de är offentliga handlingar, är det därför nödvändigt att undersöka de skäl som kommissionen har anfört för att motivera sin ståndpunkt.

2.9 Ombudsmannen noterar att kommissionen hävdade att det skulle ha varit olämpligt och strida mot principen om lojalt samarbete mellan institutionen och den berörda medlemsstaten att lämna ut dessa handlingar kostnadsfritt till klaganden, eftersom tillgången till dessa handlingar inte är kostnadsfri i Italien. I detta avseende åberopade kommissionen skäl 15 i förordning 1049/2001, enligt vilket förordning 1049/2001 varken har till syfte eller verkan att ändra nationell lagstiftning om tillgång till handlingar.

I enlighet med gemenskapsdomstolarnas fasta rättspraxis i förhållande till bestämmelserna i den tidigare lagstiftningen måste undantag från allmänhetens tillgång till handlingar tolkas och tillämpas restriktivt för att inte hindra tillämpningen av den allmänna principen om att ge allmänheten största möjliga tillgång till handlingar (12).

I det aktuella fallet noterar ombudsmannen att kommissionen, för att motivera sin vägran att bevilja tillgång till de handlingar vars offentliga karaktär den hade erkänt, inte åberopade något av de undantag som föreskrivs i förordning 1049/2001 utan åberopade ett skäl i den förordningen.

2.10 Den princip om lojalt samarbete som kommissionen åberopar är en gemenskapsrättslig princip i enlighet med artikel 5 i EG-fördraget och som gemenskapsdomstolarna upprepade gånger har hänvisat till (13). Ombudsmannen delar dock inte kommissionens åsikt att eftersom tillhandahållandet av de relevanta handlingarna inte är kostnadsfritt i Italien skulle principen om lojalt samarbete mellan institutionen och den berörda medlemsstaten åsidosättas om dessa handlingar lämnades till klaganden. Denna princip, som det hänvisas till i skäl 15 i förordning 1049/2001, ligger till grund för artiklarna 4.5 och 5 i den förordningen, enligt vilka ”[e]n medlemsstat får begära att institutionen inte lämnar ut en handling som härrör från den medlemsstaten utan medlemsstatens förhandsgodkännande” och ”[o]m en medlemsstat mottar en begäran om en handling som den innehar och som härrör från en institution, såvida det inte är uppenbart att handlingen ska eller inte ska lämnas ut, ska medlemsstaten samråda med den berörda institutionen för att fatta ett beslut som inte äventyrar uppnåendet av målen för denna förordning”. Ombudsmannen noterar att syftet med dessa bestämmelser är att undvika ett kringgående av de materiella reglerna om tillgång till handlingar på EU-nivå respektive på medlemsstatsnivå. Syftet med dessa bestämmelser är med andra ord att undvika att en handling som härrör från en medlemsstat, och som det enligt nationell rätt inte är möjligt att få tillgång till, kan erhållas genom en ansökan om tillgång på unionsnivå. Det finns emellertid ingen bestämmelse som skulle tvinga Europeiska unionen att vägra att bevilja tillgång till handlingar enbart på grund av att utlämnandet av dessa handlingar i en medlemsstat inte är kostnadsfritt. Det är uppenbart att ett sådant undantag för övrigt måste anges i själva förordning 1049/2001. Något sådant undantag finns dock inte i förordning (EG) nr 1049/2001. Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen därför att kommissionen har underlåtit att ange giltiga skäl för sin vägran att bevilja tillgång till de handlingar som begärts av klaganden.

Tillgång som beviljas i enlighet med förordning (EG) nr 1049/2001 behöver inte heller nödvändigtvis vara gratis. I enlighet med artikel 10 i den förordningen får kostnaderna för att ta fram och skicka kopior debiteras den sökande när tillgång till handlingar beviljas. Om kommissionen ansåg det lämpligt kunde den därför ha debiterat klaganden priset för att ta fram och skicka de relevanta handlingarna.

2.11 När det gäller möjligheten att bevilja partiell tillgång till de berörda handlingarna hävdade kommissionen att ombudsmannen, genom att hänvisa till undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning 1049/2001 i sitt förslag till rekommendation, godtog att kommissionen fick vägra tillgång till de handlingar vars utlämnande skulle undergräva skyddet för den berörda fysiska eller juridiska personens affärsintressen. Eftersom bevisbördan således klart åvilar kommissionen, måste tillgång beviljas när kommissionen inte kan visa att nämnda undantag är tillämpligt.

2.12 Ombudsmannen noterar att kommissionen i sitt detaljerade yttrande angav att en granskning sida för sida av dokumentationen och utdrag av begränsade fragment av denna skulle ha skapat en helt oproportionerlig administrativ börda. Kommissionen ansåg att allmänintresset av att få tillgång till fragmentariska delar av handlingen inte motiverade det överdrivna administrativa arbete som ett sådant förfarande skulle medföra. Till stöd för sin ståndpunkt erinrade kommissionen om att förstainstansrätten hade fastställt att institutionerna i särskilda fall kunde väga allmänhetens intresse av att få tillgång till delar av de begärda handlingarna mot den arbetsbörda som detta medförde och att de har rätt att vägra tillgång till delar av handlingarna när granskningen av handlingarna i fråga visade att den partiella tillgången skulle ha varit meningslös medan den arbetsbörda som krävdes skulle vara oproportionerlig (14).

2.13 Ombudsmannen är medveten om att förstainstansrätten, såsom kommissionen med rätta har påpekat, har slagit fast att om beviljandet av partiell tillgång skulle kräva ett oproportionerligt arbete för den berörda institutionen, har denna rätt att vägra sådan partiell tillgång.

Ombudsmannen noterar emellertid att förstainstansrätten i mål T-2/03 (15) också har slagit fast att när underlåtenheten att göra en konkret och individuell prövning av handlingarna i fråga grundar sig på tillämpningen av proportionalitetsprincipen, måste det undersökas huruvida det är tillåtet att på grundval av denna princip avstå från att tillämpa principen på en konkret och individuell prövning av handlingen i fråga. Enligt domstolen ”kräver proportionalitetsprincipen att de åtgärder som institutionerna vidtar inte får gå utöver vad som är lämpligt och nödvändigt för att uppnå de eftersträvade målen. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till det eftersträvade målet. (...). Följaktligen utgör en institutions vägran att konkret och individuellt pröva de handlingar som är föremål för en ansökan om tillgång i princip ett uppenbart åsidosättande av proportionalitetsprincipen. (...). När en begäran avser ett mycket stort antal handlingar återspeglar institutionens rätt att söka en rättvis lösning tillsammans med sökanden, i enlighet med artikel 6.3 i förordning nr 1049/2001, möjligheten att beakta, om än på ett särskilt begränsat sätt, behovet av att i förekommande fall förena sökandens intressen med intressena av god förvaltning” (punkterna 99–101).

Domstolen betonade vidare att ”en konkret och individuell prövning av de handlingar som avses i en ansökan om tillgång till handlingar enligt förordning (EG) nr 1049/2001 är en av de grundläggande uppgifterna för en institution som svar på en sådan ansökan” (punkt 104) och att ”det i princip inte är lämpligt att beakta den mängd arbete som följer av utövandet av sökandens rätt till tillgång” (punkt 108). Domstolen anser att ”det arbete som krävs för att pröva en ansökan om tillgång inte bara beror på antalet handlingar som avses i ansökan och deras omfattning, utan även på deras art. Behovet av att göra en konkret och individuell prövning av ett mycket stort antal handlingar ger följaktligen inte i sig någon indikation på hur mycket arbete som krävs för att behandla en ansökan om tillgång (...)" (punkt 111). ”När institutionen har lagt fram bevis för att den administrativa börda som en konkret och individuell prövning av de handlingar som avses i ansökan medför är orimlig, är den slutligen skyldig att försöka samråda med sökanden för att (...) konkret överväga huruvida och på vilket sätt den kan vidta en åtgärd som är mindre betungande än en konkret och individuell prövning av handlingarna” (punkt 114).

2.14 Ombudsmannen noterar att kommissionen i detta fall inte har visat att den har gjort en individuell granskning av alla relevanta handlingar genom att till exempel ange antalet handlingar som hade analyserats eller deras längd. Det förefaller dessutom som om kommissionen inte har utnyttjat den möjlighet som föreskrivs i artikel 6.3 i förordning (EG) nr 1049/2001, trots ombudsmannens relevanta förslag i sitt förslag till rekommendation. I denna bestämmelse föreskrivs att ”[o]m en ansökan avser en mycket omfattande handling eller ett mycket stort antal handlingar, får den berörda institutionen informellt samråda med sökanden i syfte att finna en rättvis lösning”. Det framgår emellertid att kommissionen vägrade att bevilja partiell tillgång utan att lämna någon relevant förklaring i sitt detaljerade yttrande.

Ombudsmannen anser därför att kommissionen, genom att begränsa sig till att bekräfta att en granskning sida för sida av de handlingar som begärts av klaganden och utdrag av begränsade fragment av dessa skulle ha skapat en helt oproportionerlig administrativ börda, har underlåtit att tillhandahålla tillräckliga och övertygande skäl för att vägra partiell tillgång till de handlingar som begärts av klaganden.

2.15 Mot bakgrund av ovanstående förefaller det som om kommissionen har gjort sig skyldig till administrativa missförhållanden i denna del av ärendet.

3 Påstådd underlåtenhet från kommissionens sida att behandla klagandens bekräftande ansökan inom den föreskrivna tidsfristen

3.1 Den 31 juli 2002 begärde klaganden att kommissionen skulle ge honom tillgång till de handlingar rörande anbudsinfordran i vilka det italienska företaget M.P.M., för vars räkning klaganden hade ingett ett klagomål, hade deltagit.

Kommissionen gav honom tillgång till vissa av de handlingar som han hade begärt. Kommissionen vägrade emellertid att ge klaganden tillgång till handlingarna avseende anbuden från andra företag än M.P.M. som hade deltagit i anbudsförfarandet, inbegripet det företag som hade tilldelats kontraktet. Klaganden lämnade därefter in en bekräftande ansökan. I sitt svar av den 13 november 2002 vidhöll kommissionen sin ståndpunkt.

I sitt klagomål hävdade klaganden att kommissionen, när den behandlade hans bekräftande ansökan, inte hade iakttagit den tidsfrist som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (16) (nedan kallad förordning 1049/2001).

3.2 I sitt yttrande instämde kommissionen i att svaret hade försenats. Den bekräftande ansökan om tillgång till handlingar inkom per fax den 6 september 2002. Med tanke på den tid som krävdes för att samråda med de företag som berördes av begäran hade kommissionen emellertid beslutat att förlänga den tidsfrist som krävdes för att lämna ett svar till klaganden med 15 arbetsdagar. Klaganden underrättades om detta genom en skrivelse av den 26 september 2002. Enligt kommissionen var den sista svarsfristen således den 18 oktober 2002. Svaret hade emellertid skickats till klaganden den 13 november 2002, det vill säga 17 arbetsdagar senare. Kommissionen beklagade den försening som hade inträffat i detta fall och förklarade att den berodde på den tid som krävdes för samrådsprocessen.

Kommissionen ansåg att denna försening inte hade inverkat menligt på klagandens klients rättigheter, eftersom underlåtenhet att svara inom den föreskrivna tidsfristen enligt artikel 8 i förordning (EG) nr 1049/2001 måste betraktas som ett negativt svar och ger sökanden rätt att väcka talan vid förstainstansrätten eller klaga hos ombudsmannen.

3.3 I sina synpunkter uppgav klaganden att kommissionen hade informerat honom om att den inte kunde svara inom tidsfristen förrän efter det att tidsfristen redan hade löpt ut och att den inte hade motiverat förseningen. Detta stred mot artikel 8.2 i förordning (EG) nr 1049/2001, där det föreskrivs att ”[d]en tidsfrist som anges i punkt 1 får förlängas med 15 arbetsdagar, förutsatt att sökanden underrättas i förväg och att utförliga skäl anges”.

3.4 Principerna för god förvaltning kräver att institutionerna behandlar medborgarnas önskemål snabbt och i enlighet med relevanta bestämmelser.

3.5 Såsom redan angetts i tidigare beslut (17) anser ombudsmannen att regeln att avsaknaden av svar på en bekräftande ansökan utgör ett negativt beslut har till syfte att skydda den berörda personen från ytterligare dröjsmål om myndigheten underlåter att agera inom den tidsfrist som föreskrivs i förordning 1049/2001. Ombudsmannen anser dock att principerna om god förvaltning kräver att institutionerna besvarar medborgarnas förfrågningar och motiverar sina beslut. Ovannämnda regel ger inte myndigheten rätt att frångå sin skyldighet att följa principerna om god förvaltningssed (18).

3.6 Ombudsmannen anser vidare att även om underlåtenhet att svara på en bekräftande ansökan inte hindrar en sökande från att väcka talan vid domstol eller från att fullfölja sin ansökan hos ombudsmannen, skulle klaganden i ett sådant fall inte kunna veta vilka sakliga skäl som låg till grund för vägran att bevilja eller neka tillgång. Underlåtenhet att besvara en bekräftande ansökan skulle således kunna skada sökandens förmåga att fullfölja sin talan.

3.7 Ombudsmannen anser därför att en institutions underlåtenhet att lämna ett motiverat svar på en bekräftande ansökan inom tidsfristen på 15 arbetsdagar i allmänhet utgör ett administrativt missförhållande.

3.8 I det aktuella fallet lämnade klaganden in en bekräftande ansökan om tillgång till handlingar den 6 september 2002. Med tanke på den tid som krävdes för att samråda med de företag som berördes av begäran beslutade kommissionen att förlänga tidsfristen för att lämna svar till klaganden och underrättade klaganden genom en skrivelse av den 26 september 2002. Enligt kommissionen var den sista svarsfristen således den 18 oktober 2002.

3.9 Som kommissionen medgav i sitt yttrande skickades emellertid svaret på klagandens bekräftande ansökan till honom den 13 november 2002, det vill säga 17 arbetsdagar efter det att tidsfristen den 18 oktober 2002 hade löpt ut.

3.10 Mot bakgrund av ovanstående förefaller det som om en betydande försening inträffade när kommissionen behandlade klagandens bekräftande begäran och att kommissionen därför underlät att agera i enlighet med artikel 8.2 i förordning (EG) nr 1049/2001. Detta utgör ett administrativt missförhållande.

3.11 När det gäller klagandens påpekande att kommissionen, när den informerade honom om att den inte kunde svara inom tidsfristen, redan hade löpt ut, noterar ombudsmannen att kommissionen inte har behandlat denna aspekt av ärendet vare sig i sitt yttrande eller i sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information. Mot bakgrund av ordalydelsen i de skrivelser som ombudsmannen skickade till kommissionen när den inledde denna undersökning och när den begärde ytterligare information, förefaller det möjligt att kommissionen inte förstod att den också borde svara på denna punkt.

Med tanke på att kommissionens behandling av klagandens bekräftande ansökan i vilket fall som helst försenades avsevärt anser ombudsmannen dock inte att det finns skäl att fortsätta hans undersökning när det gäller denna aspekt av ärendet.

3.12 Ombudsmannen har i sitt förslag till rekommendation till kommissionen informerat institutionen om sin slutsats i denna fråga. Han noterar dock att kommissionen i sitt detaljerade yttrande inte kommenterade denna fråga. Det är därför lämpligt att göra en kritisk anmärkning i detta avseende.

4 Slutsats

4.1 På grundval av kommissionens detaljerade yttrande anser ombudsmannen att kommissionen inte har följt hans förslag till rekommendation.

Han anser vidare att det är nödvändigt att göra följande kritiska anmärkningar:

(1) Enligt principerna om god förvaltning ska en institution ange giltiga skäl för att vägra tillgång till handlingar på grundval av förordning (EG) nr 1049/2001.

Kommissionen godtog att vissa av de handlingar som klaganden begärde var offentliga handlingar enligt italiensk lagstiftning. Eftersom tillgången till dessa handlingar inte är kostnadsfri i Italien ansåg kommissionen emellertid att det skulle ha varit olämpligt och strida mot principen om lojalt samarbete mellan institutionen och den berörda medlemsstaten att tillhandahålla klaganden dessa handlingar kostnadsfritt. Principen om lojalt samarbete erinras om i skäl 15 i förordning 1049/2001 och ligger till grund för artiklarna 4.5 och 5 i den förordningen.

Syftet med dessa bestämmelser är att undvika ett kringgående av materiella regler om tillgång till handlingar på EU-nivå respektive på medlemsstatsnivå. Syftet med dessa bestämmelser är med andra ord att försöka undvika att en handling som härrör från en medlemsstat, och som det enligt nationell rätt inte är möjligt att få tillgång till, kan erhållas genom en ansökan om tillgång på unionsnivå. Det finns emellertid ingen bestämmelse som skulle tvinga Europeiska unionen att vägra att bevilja tillgång till handlingar enbart på grund av att utlämnandet av dessa handlingar i en medlemsstat inte är kostnadsfritt. Det är uppenbart att ett sådant undantag för övrigt måste anges i själva förordning 1049/2001. Något sådant undantag finns dock inte i förordning (EG) nr 1049/2001. Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen därför att kommissionen har underlåtit att ange giltiga skäl för sin vägran att bevilja tillgång till de handlingar som begärts av klaganden.

När det gäller möjligheten att bevilja partiell tillgång erinrade kommissionen om att förstainstansrätten hade fastställt att institutionerna i särskilda fall kunde väga allmänhetens intresse av att få partiell tillgång till de begärda handlingarna mot den arbetsbörda som detta medför och att de har rätt att vägra sådan partiell tillgång när granskningen av handlingarna i fråga visar att partiell tillgång skulle ha varit meningslös medan den arbetsbörda som krävs skulle vara oproportionerlig. Ombudsmannen erkänner denna princip. Han har emellertid påpekat att domstolen har gjort denna princip beroende av en konkret och individuell prövning av handlingarna i fråga. Någon sådan konkret och individuell prövning förefaller emellertid inte ha gjorts i förevarande fall.

Under dessa omständigheter anser ombudsmannen att kommissionen, genom att begränsa sig till att bekräfta att en granskning sida för sida av de handlingar som begärts av klaganden och att utdrag av begränsade fragment av dessa skulle ha skapat en helt oproportionerlig administrativ börda, har underlåtit att tillhandahålla tillräckliga och övertygande skäl för att vägra partiell tillgång till de handlingar som begärts av klaganden.

Kommissionens sätt att i sak behandla klagandens begäran om tillgång till handlingar utgör därför ett administrativt missförhållande.

(2) Principerna om god förvaltning kräver att institutionerna behandlar medborgarnas önskemål snabbt och i enlighet med relevanta regler. I förevarande fall förefaller det som om en betydande försening inträffade när kommissionen behandlade klagandens bekräftande begäran och att kommissionen därför underlät att agera i enlighet med artikel 8.2 i förordning (EG) nr 1049/2001. Detta utgör ett administrativt missförhållande.

4.2 Enligt artikel 3.7 i Europeiska ombudsmannens stadga ska ombudsmannen, efter att ha utarbetat ett förslag till rekommendation och efter att ha mottagit ett detaljerat yttrande från den berörda institutionen eller det berörda organet, överlämna en rapport till Europaparlamentet och den berörda institutionen eller det berörda organet.

4.3 I sin årsrapport för 1998 påpekade ombudsmannen att möjligheten för honom att lägga fram en särskild rapport för parlamentet var av ovärderligt värde för hans arbete. Han tillade att särskilda rapporter därför inte bör läggas fram alltför ofta, utan endast i viktiga frågor där parlamentet kunde vidta åtgärder för att bistå ombudsmannen (19). Årsrapporten för 1998 överlämnades till och godkändes av parlamentet.

4.4 Ombudsmannen noterar att detta ärende rör kommissionens behandling av en begäran om tillgång till handlingar i samband med en särskild anbudsinfordran som offentliggjordes av GFC i januari 2002. Vidare anser han att det inte är uppenbart vilken typ av åtgärder parlamentet skulle kunna vidta för att bistå ombudsmannen och klaganden i detta ärende. Mot bakgrund av ovanstående drar ombudsmannen slutsatsen att det inte är lämpligt att lägga fram en särskild rapport för parlamentet i detta ärende.

4.5 Förutom att skicka den till kommissionen kommer ombudsmannen också att inkludera en sammanfattning av detta beslut i sin årsrapport för 2006, som kommer att överlämnas till parlamentet. Ombudsmannen avslutar därför ärendet.

4.6 Kommissionens ordförande och kommissionsledamoten med ansvar för vetenskap och forskning kommer också att informeras om detta beslut.

Med vänliga hälsningar,

 

P. Nikiforos Diamandouros

---

(1) EGT S 22, 31.1.2002.

(2) Klaganden är en italiensk advokat.

(3) Artikel 2.7 i ombudsmannens stadga har följande lydelse: ”Om ombudsmannen, på grund av pågående eller avslutade rättsliga förfaranden rörande de sakförhållanden som har lagts fram, måste förklara ett klagomål otillåtligt eller avsluta behandlingen av det, ska resultatet av de undersökningar som ombudsmannen har genomfört fram till dess lämnas in slutgiltigt.”

(4) EGT L 145, 2001, s. 43.

(5) EGT L 199, 1993, s. 54.

(6) EGT L 328, 1997, s. 1.

(7) Artikel 4.4 i förordning 1049/2001.

(8) Mål T-309/97, Bavarian Lager Company Ltd mot kommissionen, REG 1999, s. II-3217, punkt 39.

(9) Se Europeiska ombudsmannens beslut 412/2003/GG och 2403/2003/MF, som finns på ombudsmannens webbplats (http://www.ombudsman.europa.eu).

(10) Se mål T-14/18, Hautala mot rådet, REG 1999, s. II-2489, och mål T-204/99, Mattila mot rådet och kommissionen, REG 2001, s. II-2265.

(11) EGT L 145, 2001, s. 43.

(12) Mål T-309/97, Bavarian Lager Company mot kommissionen, REG 1999, s. II-3217, punkt 39.

(13) Se mål C-374/89, kommissionen mot Konungariket Belgien, REG 1991, s. I-367, punkterna 12-15, och mål C-512/99, Förbundsrepubliken Tyskland mot kommissionen, REG 2003, s. I-845, punkt 63.

(14) Mål T-14/98, Hautala mot rådet, REG 1999, s. II-2489, punkt 67.

(15) Dom av den 13 april 2005 i mål T-2/03, Verein für Konsumenteninformation mot kommissionen, ännu ej offentliggjord.

(16) EGT L 145, 2001, s. 43.

(17) Ombudsmannen har intagit en liknande ståndpunkt i ärende 322/2003/IP. Texten till detta beslut finns på ombudsmannens webbplats (http://www.ombudsman.europa.eu).

(18) Ombudsmannen har intagit en liknande ståndpunkt i ärendena 1479/99/(OV)MM och 729/2000/OV om underlåtenhet att besvara ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Texterna till dessa beslut finns på ombudsmannens webbplats (http://www.ombudsman.europa.eu).

(19) Årsrapport för 1998, s. 27-28.