Bäste B.,

Den 31 januari 2000 ingav ni ett klagomål till Europeiska ombudsmannen på Algemeene Schippers Vereenigings vägnar angående en begäran om återbetalning av överskjutande skrotningsavgifter.

Den 1 mars 2000 vidarebefordrade jag klagomålet till Europeiska kommissionens ordförande. Kommissionen översände sitt yttrande den 27 april 2000 och jag översände det till Er med en uppmaning att inkomma med synpunkter, om Ni så önskade. Den 12 juli 2000 mottog jag Era synpunkter på kommissionens yttrande. Den 14 maj 2001 skrev jag för att be om ursäkt för den tid det tog att behandla ditt klagomål och för att informera dig om att ett beslut snart skulle fattas om ditt ärende.

Jag skriver nu för att låta er veta resultaten av de undersökningar som har gjorts.

Klagomålet

Enligt klaganden var de relevanta omständigheterna följande:

Klaganden är General Shipping Association (Algemeene Schippers Vereeniging - ASV) med säte i Rotterdam. Föreningen är medlem i European Shipping Organisation (ESO) som försvarar privata speditörers intressen. Föreningen yrkar återbetalning till sjöfartsgrenen av skrotningsbidrag som överbetalats.

Mellan 1990 och 1998 fanns det en handlingsplan för gemenskapen för skrotning av fartyg för inre sjöfart. Sjöfartsbranschen var i huvudsak tvungen att finansiera skrotningen själv genom att betala årliga skrotningsbidrag. Genom rådets förordning (EG) nr 718/99 av den 29 mars 1999 inrättades "reservfonder" som finansieras genom böter som skall betalas för byggande av nya fartyg.

När skrotningsverksamheten upphörde visade det sig att det fanns ett ekonomiskt överskott i skrotningsbidragen för tankfartyg 1998 och för torrlastfartyg 1999 (7 miljoner respektive 5,5 miljoner nederländska gulden). Europeiska kommissionen frågade sjöfartsbranschen vad som skulle göras med överskottet. Det fanns två alternativ, nämligen att till rederiet återbetala de avgifter som hade betalats in för mycket eller att deponera överskottet i de reservfonder som ännu inte hade skapats vid den tidpunkten. Kommissionen och medlemsstaterna föredrog det andra alternativet.

Sjöfartsverket kunde aldrig fatta ett enhälligt beslut. De flesta av de enskilda speditörerna och rederierna (International Union of Fluvial Navigation - IUFN) ville dock ha tillbaka de överbetalda bidragen. Kommissionen beslutade att återbetala medlemsstaternas finansiella överskott, att återbetala 1999 års finansiella överskott för tankfartyg till sjöfartssektorn och att deponera 1998 års finansiella överskott för tankfartyg och 1999 års finansiella överskott för torrlastfartyg i reservfonden.

Klaganden begärde att kommissionen ändå skulle återbetala de överskjutande skrotningsbidragen. Kommissionen vidhöll dock att det hade inkommit en enhällig begäran från IUFN och ESO.

Klaganden var inte nöjd med detta resultat och skrev till ombudsmannen den 31 januari 2000 och hävdade att 1) skrotningsbidragen inte hade använts för det avsedda ändamålet enligt rådets förordning (EEG) nr 1101/89 av den 27 april 1989, utan i stället hade använts för ett annat ändamål enligt förordning (EG) nr 718/99, 2) det inte fanns någon enhällighet inom sjöfartssektorn om att deponera överskottet i reservfonden, 3) det förekom en skillnad i behandling mellan tankfartygen (för vilka det ekonomiska överskottet återbetalades för 1999) och torrlastfartygen och 4) det är en helt normal praxis i vårt samhälle att överbetalda belopp återbetalas.

Frågeställningen

När det gäller det första påståendet noterade kommissionen att det i förordning 1101/89/EEG uttryckligen föreskrevs att kostnaderna för skrotningen skulle bäras av den sjöfartsgren som var tvungen att betala årliga avgifter samt särskilda avgifter för ibruktagande av nya fartyg ("gammal för ny"-regeln).

Enligt artikel 3 i förordning (EG) nr 718/99 skall reservfonden finansieras genom överskottsfinansiering från de strukturförbättringsprogram som genomförts fram till den 28 april 1999. Denna fond kan, i händelse av en allvarlig marknadskris, användas för lämpliga åtgärder såsom skrotning. De organisationer som företräder transporterna på de inre vattenvägarna kan också, om så begärs enhälligt, använda den reservfond för säljfrämjande åtgärder som avses i artikel 8 i förordningen (se organisationernas reaktion av den 20 mars 1998 på kommissionens arbetsdokument av den 22 januari 1998).

Yrkeskåren (ESO - European Organisation of Shippers, och IUFN - International Union of Fluvial Navigation, som är de två representativa organisationerna på gemenskapsnivå) ville i själva verket i framtiden ha tillgång till en reservfond med finansiella medel som skulle göra det möjligt att reagera på överkapacitet, till exempel genom att skrota åtgärder i händelse av en allvarlig kris på marknaden. Kommissionen har regelbundet samrått med expertgruppen "strukturell förbättring av transporter på inre vattenvägar" och har föreslagit en förordning som på global nivå tar över yrkets ambitioner. Detta förslag antogs politiskt av rådet i enlighet med normala förfaranden. Av ovanstående följer att det inte fanns några skillnader när det gäller användningen av bidragen enligt förordning 1101/89/EEG för skrotning.

Vad beträffar det andra påståendet att det inte fanns någon enhällighet inom sjöfartssektorn om att deponera överskottet i reservfonden, påpekade kommissionen att de representativa branschorganisationerna på gemenskapsnivå, tvärtemot vad klaganden påstått, enhälligt gick med på att placera det finansiella överskottet från de skrotningsåtgärder som hade organiserats fram till den 28 april 1999 i reservfonden. Kommissionen hänvisade till en skrivelse från IUFN:s sekreterare av den 30 september 1997 och till en skrivelse från ESO:s ordförande av den 14 oktober 1997 samt till de båda organisationernas gemensamma ståndpunkt från mars 1998.

Det är på denna gemensamma grund som kommissionen den 28 september 1998 antog sitt förslag till rådets förordning (KOM(98) 541 slutlig). Kommissionen erinrade om att General Shipping Association är en av de olika nationella organisationer som är medlemmar i ESO och att ESO, liksom alla representativa organisationer på gemenskapsnivå, måste rapportera de ståndpunkter som majoriteten av dess medlemmar intar till kommissionen, även om General Shipping Association inte alltid delar dem.

Av ovanstående framgår att det vid tidpunkten för antagandet av kommissionens förslag rådde enhällighet inom branschen om överföringen av det finansiella överskottet från de skrotningsåtgärder som genomförts fram till den 28 april 1999 till reservfonden.

När det gäller det tredje påståendet att det förelåg en skillnad i behandling mellan tankfartygen, för vilka det påstådda finansiella överskottet återbetalades för 1999, och torrlastfartygen, påpekade kommissionen att yrkeskåren vid expertgruppens möte den 28 september 1998 "förbättrade strukturen för transport på inre vattenvägar" uttryckligen och enhälligt hade begärt att det skulle finnas två separata konton (en för tankfartyg och en för torrlastfartyg) och att överskottet för tankfartygen skulle placeras i den framtida reservfonden.

Vid expertgruppens möte den 12 februari 1999 togs frågan om det finansiella överskottet upp på nytt med avseende på skrotningsåtgärderna 1996-1998. För både tankfartygen och torrlastfartygen verkade yrket i allmänhet snarare vara för en överföring till den framtida reservfonden, men begärde endast återbetalning av 1999 års bidrag till tankfartygen, eftersom de inte hade använts för skrotningsåtgärderna 1996–1998 och eftersom den ekonomiska situationen inom denna sektor ansågs vara svårare än för torrlastfartygen.

Kommissionen har därför beslutat att i enlighet med artikel 6 i förordning 1101/98/EEG fastställa de årliga bidragen till tankfartygen till noll för år 1999 (kommissionens förordning 812/99/EG av den 19 april 1999).

Av ovanstående framgår att skillnaden i behandling mellan tankfartygen och torrlastfartygen berodde på yrkets begäran och att denna skillnad uttryckligen framgår av förordning 718/99/EG. Ersättningen för tankfartyg avsåg endast bidragen för 1999 och inte hela det ekonomiska överskottet, och hade begärts enhälligt av yrket.

När det gäller det fjärde påståendet att det endast är normalt att överskjutande belopp återbetalas, påpekade kommissionen att rådet beslutade att placera överskottet i reservfonden (artikel 3 i förordning 718/99/EG) och att detta överskott utgör en av källorna till att fylla fonden. Sedan denna förordning trädde i kraft (den 29 april 1999) är det inte längre möjligt att återbetala dessa belopp. Det förefaller därför som om kommissionen strikt har följt gemenskapslagstiftningen.

Klaganden påpekade att hans klagomål endast gällde det faktum att företagen på de inre vattenvägarna var tvungna att betala kostnaderna för skrotningsåtgärderna. Dessa belopp var avsedda för skrotningsåtgärder under perioden 1989-1992.

Klaganden uppgav att både ESO och IUFN hade begärt att få använda de finansiella medlen för att bekämpa överkapacitet, nämligen genom skrotningsverksamhet. ESO begärde detta helst för åren 2000 och 2002 och bad om att få använda resten av pengarna till skrotningsomgång 3. IUFN hade samma ståndpunkt. Kommissionen godtog inte denna extra skrotningsrunda och det verkar inte som om någon skrotningsåtgärd kommer att vidtas under 2003.

Det finansiella överskottet tjänar nu ett helt annat syfte för vilket inget samtycke gavs. Klaganden instämde inte i kommissionens påstående att sektorns ambitioner fick genomslag globalt, eftersom det fortfarande fanns många kandidater för skrotning av deras fartyg för vilka det fortfarande fanns pengar kvar. Klaganden godtog inte kommissionens påpekande när det gäller hans påstående att det endast är normalt att felaktigt utbetalda belopp återbetalas.

Beslutet

1.1 Klaganden hävdade att skrotningsbidragen inte hade använts för avsett ändamål enligt rådets förordning 1101/89/EEG av den 27 april 1989 (1), utan i stället hade använts för ett annat ändamål enligt förordning 718/99/EG (2). Han hävdade att de överskjutande skrotningsbidragen borde ha återbetalats och inte placerats i reservfonderna.

1.2 I kommissionens yttrande anges att reservfonden enligt artikel 3 i förordning (EG) nr 718/99 skall finansieras med överskottsmedel från de strukturförbättringsprogram som genomförts fram till den 28 april 1999 och att detta är förenligt med förordning (EEG) nr 1101/89, enligt vilken bidragen till skrotning skall användas.

1.3 Den klagande har inte lagt fram några bevis för att ifrågasätta giltigheten av förordning 718/99/EG eller det sätt på vilket den har tolkats och tillämpats av kommissionen. Det förefaller därför som om klagandens klagomål gäller fördelarna med förordning 718/99/EG, där det föreskrivs att överskottet av skrotningsbidrag kommer att deponeras i reservfonderna.

1.4 På grundval av ombudsmannens undersökningar förefaller det som om klagandens övriga påståenden och påståenden (anmärkning 3 om skillnaden i behandling mellan tankfartyg och torrlastfartyg och anmärkning 4 om påstådd utebliven återbetalning av överskottet) också gäller fördelarna med förordning 718/99/EG.

1.5 Europeiska ombudsmannen erinrar om att det, som han förklarade i sin årsrapport för 1995, inte är hans uppgift att undersöka fördelarna med gemenskapsrättsakter som förordningar och direktiv. Ombudsmannens undersökning har därför inte visat på något administrativt missförhållande från kommissionens sida.

2.1 Klaganden hävdade att det inte fanns någon enhällighet inom sjöfartsbranschen om att deponera överskottet i reservfonden. Han påpekade att de flesta av de enskilda speditörerna och rederierna ville ha tillbaka de överbetalda avgifterna. Kommissionen uppgav att de representativa branschorganisationerna på gemenskapsnivå enhälligt samtyckte till att placera det finansiella överskottet från de skrotningsåtgärder som organiserades fram till den 28 april 1999 i reservfonden. Rådet hänvisade till relevanta skrivelser från organisationerna och till en gemensam ståndpunkt som det bifogade sitt yttrande.

2.2 Av handlingarna i ärendet framgår att kommissionen har tagit vederbörlig hänsyn till yrkets ståndpunkt när den antog sitt förslag till rådets förordning (KOM(98) 541 slutlig). Detta framgår till exempel av skrivelsen av den 30 september 1997 till kommissionen, i vilken sekreteraren för International Union of Fluvial Navigation (IUFN) godkände inrättandet av en reservfond som huvudsakligen skulle finansieras med medel som inte har använts under strukturförbättringskampanjen 1996-1998. I sin skrivelse av den 14 oktober 1997 till kommissionen förklarade ordföranden för den europeiska sjöfartsorganisationen (ESO), i vilken den klagande är medlem, att två åtgärder måste vidtas, nämligen bibehållandet av regeln "gammalt mot nytt" och inrättandet av en reservfond för skrotning av överkapaciteten. Slutligen angav IUFN och ESO i sin gemensamma ståndpunkt av den 20 mars 1998 att den nya förordningen, förutom årliga och särskilda bidrag, bör föreskriva andra bidrag och andra finansiella åtgärder för att fylla reservfonden.

2.3 På grundval av ovanstående noterar ombudsmannen att de representativa branschorganisationerna på gemenskapsnivå uttryckte sitt stöd för inrättandet av en reservfond enligt den nya förordningen. Kommissionen beaktade denna ståndpunkt när den den 28 september 1998 antog sitt förslag till förordning 718/99/EG, där det föreskrivs att reservfonden skall finansieras med överskottsmedel från de strukturförbättringsprogram som genomförts fram till den 28 april 1999. Inga administrativa missförhållanden konstaterades därför när det gäller denna aspekt av ärendet.

På grundval av Europeiska ombudsmannens undersökningar av detta klagomål verkar det inte ha förekommit några administrativa missförhållanden vid Europeiska kommissionen. Ombudsmannen har därför beslutat att avsluta ärendet.

YTTERLIGARE ÅTERMÄRKNING

Ombudsmannen noterar att klaganden har möjlighet att inge en framställning till Europaparlamentet om huruvida förordning 718/99/EG är välgrundad.

Europeiska kommissionens ordförande kommer också att informeras om detta beslut.

Med vänlig hälsning

Jacob Söderman

(1) Rådets förordning (EEG) nr 1101/89 av den 27 april 1989 om strukturella förbättringar inom inlandssjöfarten, EGT L 116, 1989, s. 25.

(2) Rådets förordning (EG) nr 718/99 av den 29 mars 1999 om en politik för gemenskapens avgränsning av flottkapaciteten inom inlandssjöfarten för att främja transporter på de inre vattenvägarna, EGT L 90, 1999, s. 1.