Bakgrunden till klagomålet

1. Klaganden deltog i ett upphandlingsförfarande för översättningstjänster, vilket offentliggjorts av Europeiska unionens domstol ("domstolen"). I september 2009 informerade domstolen honom om att vissa anbudsgivare hade erbjudit alltför höga priser. Samtliga anbudsgivare uppmanades att överväga en sänkning av sina priser. Klaganden valde att inte sänka sitt pris, eftersom han ansåg att priset inte var för högt.

2. I november 2009 informerade domstolen klaganden om att hans anbud hade förkastats på grund av att det pris han hade föreslagit alltjämt var för högt trots att han av domstolen hade inbjudits att förhandla om priset. Med beaktande av att tilldelningskriteriet var ”det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet” ifrågasatte klaganden hur det var möjligt att hans anbud hade förkastats endast på grund av att det föreslagna priset var för högt. Klaganden bad också om att få veta hur många poäng han hade tilldelats i provöversättningen samt de priser som erbjudits av de vinnande anbudsgivarna.

3. I sitt svar till klaganden meddelade domstolen klaganden det antal poäng han hade tilldelats i provöversättningen. Domstolen avslöjade emellertid inte de priser som erbjudits av de vinnande anbudsgivarna. Domstolen hävdade att det skulle kunna skada konkurrensen i kommande upphandlingsomgångar om den gav ut sådan information.

4. Klaganden skrev till domstolen igen i december 2009. Han hävdade att domstolen hade handlat fel när den förkastade hans anbud endast på grund av att det erbjudna priset hade ansetts vara för högt.

Undersökningens innehåll

5. I sitt klagomål till ombudsmannen påstod klaganden att domstolen

(1) felaktigt tillämpat reglerna för offentlig upphandling genom att utesluta hans anbud på ogiltig grund, och

(2) felaktigt vägrat att ge information om de priser som erbjudits av de vinnande anbudsgivarna.

Som stöd för sina påståenden hävdade klaganden att hans anbud hade förkastats på oacceptabla grunder eftersom förfrågningsunderlagets kriterier vad avser både kvalificering och utvärdering borde ha följts.

6. Klaganden yrkade att:

(1) domstolen skall omvärdera hans anbud i enlighet med tillämpliga regler och förfrågningsunderlaget.

(2) om det inte är möjligt att tillmötesgå det första yrkandet för att upphandlingsförfarandet avslutats skall domstolen ersätta den förlust som han lidit i och med att han inte tilldelats ett kontrakt.

(3) domstolen skall ge information om de priser som erbjudits av de vinnande anbudsgivarna.

Undersökningen

7. Ombudsmannen uppmanade domstolen att avge ett yttrande om klagomålet. Yttrandet vidarebefordrades till klaganden, som inkom med kommentarer.

Ombudsmannens analys och slutsatser

A. Påstått felaktig tillämpning av reglerna om offentlig upphandling

Argument som framförts till ombudsmannen

8. Domstolen förklarade att upphandlingen syftade till ingåendet av multipla ramavtal (det vill säga ramavtal med flera uppdragstagare). Meddelandet om upphandling angav att det högsta antal ramavtal som skulle ingås i den relevanta delen hade fastställts till 20. En rangordningslista över uppdragstagarna skulle upprättas för att fastställa i vilken ordning uppdragstagarna skulle komma att erbjudas enskilda uppdrag. Anbudsinfordran är ”stående”, vilket innebär att förfarandet står öppet för nya sökande under hela dess löptid på 4 år. Nya ansökningar om att få delta i upphandlingen vilka inkommer efter senaste ansökningsdag kommer att utvärderas med jämna mellanrum, under förutsättning att det högsta antalet ramavtal inte har uppnåtts. Det tilldelningskriterium som hade valts för upphandlingen var "det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet". Detta bestäms genom att räkna ut förhållandet mellan det föreslagna priset per standardsida och kvalitetspoängen som erhållits för provöversättningen. Priset tillmäts en vikt av 40 procent och kvaliteten en vikt av 60 procent.

9. Domstolen mottog 27 ansökningar om att få delta i ifrågavarande del av upphandlingen. Sju av dessa lämnades in av anbudssökande som inte uppfyllde det lägsta kravet på yrkesmässig förmåga eller som inte hade lämnat begärda upplysningar, varför de uteslöts från upphandlingen. De kvarvarande 20 sökandena anmodades att inlämna anbud. 16 anbud lämnades in till domstolen, av vilka tre uteslöts på grund av att de inte uppfyllde de villkor som anges i artikel 143.3 i budgetförordningens genomförandebestämmelser[1]. Av de kvarvarande 13 anbuden förkastades sex på grund av provöversättningarnas låga kvalitet (mindre än 50 poäng av 100 möjliga).

10. Klaganden erbjöd ett pris på 70 euro per sida, vilket ansågs vara för högt. I syfte att behandla alla anbudsgivare lika informerades alla de sju kvarvarande anbudsgivarna, däribland klaganden, om att det pris som erbjudits i ett eller flera av anbuden hade ansetts vara för högt. Samtliga uppmanades därför att förhandla om sina priser. Anbudsgivarna uppmanades särskilt att antingen bekräfta det ursprungligen föreslagna priset eller föreslå ett lägre pris. Anbudsgivarna informerades om att de anbud som fortfarande innehöll ett för högt pris skulle komma att förkastas. En enda av anbudsgivarna sänkte sitt pris. Övriga anbudsgivare, däribland klaganden, bekräftade sina ursprungligen erbjudna priser.

11. Domstolen konstaterade då att förhandlingarna med klaganden hade misslyckats, varför hans anbud förkastades. Klaganden informerades i brev av den 13 november 2009 om att hans anbud hade förkastats och om skälen till detta, det vill säga att det pris han hade föreslagit alltjämt var för högt trots att han hade uppmanats att föreslå ett lägre pris. Domstolen accepterade de övriga sex anbudsgivarnas anbud och ingick ramavtal med var och en av dem.

12. Domstolen ansåg att den inte har åsidosatt vare sig de regler som uppställts specifikt för denna anbudsinfordran eller de regler och principer som är tillämpliga på offentlig upphandling i allmänhet, genom att förkasta klagandens anbud på den grunden att det föreslagna priset var för högt. Även om någon sådan möjlighet inte nämns i meddelandet om upphandling så menar domstolen att en sådan möjlighet är en oskiljaktig del av ett förhandlat förfarande. Enligt artikel 122.3 i budgetförordningens genomförandebestämmelser ”vänder sig de upphandlande myndigheterna [vid ett förhandlat förfarande] till de anbudsgivare som utvalts och som uppfyller urvalskriterierna i artikel 135 och förhandlar fram villkoren för upphandlingen med en eller flera av dessa.” I artikel 124 i dessa bestämmelser föreskrivs följande: "Den upphandlande myndigheten och anbudsgivarna skall tillsammans förhandla om de anbud som lagts fram och anpassa dem till villkoren i det meddelande om upphandling som avses i artikel 118, eller i specifikationerna och i eventuella kompletterande dokument, i syfte att komma fram till vilket anbud som är mest fördelaktigt." Den förhandlingsmöjlighet som den upphandlande myndigheten ges genom dessa bestämmelser skulle emellertid vara utan substans om myndigheten var tvungen att acceptera ett anbud som innehöll ett pris som ansågs vara oacceptabelt högt och som anbudsgivaren vidhållit trots att han uppmanats att förhandla om detta.

13. Domstolen erkände att enligt artikel 89.1 i budgetförordningen[2] ska principerna om insyn och om likabehandling av anbudsgivare iakttas av EU:s institutioner när de genomför förfaranden för offentlig upphandling. Domstolen anser dock att dessa principer inte kan innebära att en upphandlande myndighet som vill tillämpa ett förhandlat förfarande och förbehålla sig rätten att förkasta anbud där priset överstiger en viss gräns skulle vara tvungen att i meddelandet om upphandling eller förfrågningsunderlaget ange att en sådan möjlighet finns eller till och med ange det högsta godtagbara priset. I ett förhandlat förfarande får anbudsgivarna ändra villkoren i sina anbud efter att dessa öppnats, om de uppmanats att förhandla om villkoren. Omständigheten att anbudsgivarna, innan de lämnar in sina ursprungliga anbud, inte varnas för att anbud med alltför höga priser kan komma att förkastas, påverkar på intet sätt möjligheten till insyn i förfarandet eller konkurrensvillkoren för anbudsgivarna. En sådan varning måste dock ges, under förfarandet, till alla anbudsgivare som uppfyller de krav som ställs i förfrågningsunderlaget. Alla dessa anbudsgivare måste också inbjudas att ändra de ursprungligen föreslagna priserna. Dessa villkor hade alla uppfyllts i det aktuella fallet.

14. Enligt domstolen kan det inte krävas av den upphandlande myndigheten att den i förväg anger ett högsta pris som anbudsgivarna inte får överskrida. I ett sådant förfarande som det aktuella skulle en sådan uppgift i betydande utsträckning undergräva konkurrensen. Den skulle innebära ett incitament för anbudsgivarna att spontant, eller till och med genom samverkan, lägga sig på den högsta tillåtna prisnivån. Dessa överväganden har stöd i tillämpliga regler och principer, såsom principen om sund ekonomisk förvaltning. Enligt denna princip krävs det att de resurser som institutionen använder för att genomföra sin verksamhet ska göras tillgängliga till lägsta möjliga kostnad[3]. Domstolen hävdade att om man godtog klagandens argument att det är fel att förkasta ett anbud endast på grund av att det erbjudna priset anses vara för högt så skulle det inte finnas någon som helst ekonomisk gräns – inte ens på flera hundra euro per sida – över vilken den upphandlande myndigheten skulle ha rätt att avstå från att ingå avtal med anbudsgivaren.

15. Domstolen hänvisade också till artikel 101 i budgetförordningen, enligt vilken den upphandlande myndigheten har rätt att avbryta upphandlingsförfarandet, fram till dess att ett avtal undertecknats. Domstolen hävdar att det inte skulle vara förenligt med principen om sund ekonomisk förvaltning och proportionalitetsprincipen att kräva att den upphandlande myndigheten avbryter hela upphandlingsförfarandet för ingående av ramavtal med flera aktörer bara för att undgå att ingå avtal med en enda anbudsgivare som erbjuder ett för högt pris.

16. Enligt domstolen hade klaganden erbjudit ett pris som var mycket högre än de priser som erbjudits av de sex anbudsgivare med vilka avtal ingicks. Vad gäller klagandens argument att han erbjudit ett pris som var i linje med det pris som gällde i hans tidigare ramavtal noterade domstolen att det sistnämnda priset, som erbjöds i samband med 2004 års anbudsinfordran, var 65 euro per sida. Hans nya pris var således 7,7 procent högre än det tidigare priset, trots att det genomsnittliga priset i de anbud som accepterats i samband med 2009 års anbudsinfordran har sjunkit med 15 procent jämfört med år 2004. Även om klagandens anbud inte hade förkastats skulle förhållandet mellan pris och kvalitet ha placerat honom på sjunde och sista plats på rangordningslistan. Den upphandlande myndigheten skulle i en sådan situation inte ha varit skyldig att ingå ett ramavtal med klaganden. Den upphandlande myndigheten har i meddelandet om upphandling inte åtagit sig att ingå ett lägsta antal ramavtal. Den enda skyldighet som skulle kunna föreligga i detta avseende är den som följer av artikel 117.1 i budgetförordningens genomförandebestämmelser. Där anges att ”[o]m ett ramkontrakt sluts med flera ekonomiska aktörer skall det slutas med minst tre aktörer, förutsatt att det finns ett tillräckligt antal ekonomiska aktörer som uppfyller urvalskriterierna eller ett tillräckligt antal godtagbara anbud som uppfyller tilldelningskriterierna.” Klaganden skulle under alla omständigheter inte ha erhållit några enskilda uppdrag, eftersom den upphandlande myndigheten inte är skyldig att ge några enskilda uppdrag till en person som ingått ett ramavtal. Vid erbjudandet av uppdrag är den upphandlande myndigheten endast skyldig att följa turordningen på rangordningslistan.

17. Domstolen påpekade att eftersom anbudsinfordran är stående, har klaganden möjlighet att inkomma med ett nytt anbud, som därefter skulle kunna ge honom en bättre placering på rangordningslistan.

18. Klaganden hävdade att mot bakgrund av innehållet i upphandlingsdokumenten hade anbudsgivarna en berättigad förväntning att deras anbud skulle prövas enligt det angivna tilldelningskriteriet. Att förkasta anbud endast på grund av att det erbjudna priset anses vara för högt kan leda till att man förkastar anbud som enligt det angivna tilldelningskriteriet annars skulle ha lett till avtal och till och med en bättre placering på rangordningslistan än övriga anbud. Klaganden anser att detta är oacceptabelt.

19. Då han lämnande in sitt anbud hade klaganden redan ett ramavtal med domstolen. På grundval av detta ramavtal betalades han 67,46 euro per sida, efter en indexhöjning från det ursprungliga priset på 65 euro. Klaganden räknade med att indexhöjningen för 2009 skulle motsvara den tidigare höjningen om 2,46 euro. Han erbjöd därför priset 70 euro per sida i det nya anbudet. Klaganden blev därför förvånad över att domstolen ansåg att det erbjudna priset var alltför högt.

20. Klaganden ansåg att domstolens överdrev när den hävdade att det inte skulle finnas någon som helst ekonomisk gräns, inte ens på flera hundra euro per sida, om man godtog hans argument. Anbudsgivarna vet att ju högre de sätter priset, desto sämre blir deras möjligheter att tilldelas ett avtal. Att priset isolerat sett kan framstå som högt är en följd av det valda tilldelningskriteriet. Det ges emellertid endast två möjligheter för tilldelning av kontrakt: Att erbjuda lägsta pris eller det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet. Artikel 101 i budgetförordningen saknar relevans i föreliggande fall, eftersom det här inte är fråga om att avstå från att ingå avtal eller att avbryta upphandlingen.

21. Enligt klaganden bygger domstolens resonemang rörande principen om sund ekonomisk förvaltning och proportionalitetsprincipen på felaktiga premisser. Att utvärdera priset för sig är oacceptabelt. Detta skulle föregripa själva grundtanken i upphandlingen, nämligen att finna det ekonomiskt sett mest fördelaktiga anbudet.

22. Klaganden hävdade vidare att även om hans anbud, i enlighet med domstolens påstående, hade hamnat på sjunde plats på listan, skulle denna placering ha varit bättre än den nionde plats han hamnade på vid upphandlingen 2004, vilken har gett honom en rad enskilda översättningsuppdrag. Vidare har domstolen inte på ett övertygande sätt kunnat motivera sitt påstående enligt vilket den inte skulle ha varit skyldig att ingå ramavtal med honom. Anbudsgivarna bör ha en berättigad förväntning att få ingå ett ramavtal om deras anbud är bland de tjugo mest ekonomiskt fördelaktiga.

Ombudsmannens bedömning

23. Ombudsmannen påpekar att god förvaltning omfattar principen om sund ekonomisk förvaltning. Det innebär att det i upphandlingsförfaranden är god förvaltning att anstränga sig för att se till att få in anbud som är så ekonomiskt fördelaktiga som möjligt. Sund ekonomisk förvaltning innebär också att budgetmässiga åtaganden inte får vara obegränsade. Detta återspeglas i det faktum att maximala budgetbelopp kan fastställas när det gäller offentlig upphandling av varor och tjänster.

24. Ombudsmannen har granskat det meddelande om upphandling som är tillämpligt på det ifrågavarande upphandlingsförfarandet. I avsnitt IV i meddelandet om upphandling fastställs att förfarandet är ett förhandlat förfarande. I ett förhandlat förfarande kan den upphandlande myndigheten antingen godkänna anbuden som de är eller uppmana anbudsgivarna att ändra villkoren i sina anbud, i syfte att erhålla anbud som ekonomiskt sett är fördelaktigare.

25. Vad beträffar förhandlade förfaranden fastställs det i artikel 124 första stycket i genomförandebestämmelserna för budgetförordningen att ”[d]en upphandlande myndigheten och anbudsgivarna tillsammans [skall] förhandla om de anbud som lagts fram och anpassa dem till villkoren i det meddelande om upphandling som avses i artikel 118, eller i specifikationerna och i eventuella kompletterande dokument, i syfte att komma fram till vilket anbud som är mest fördelaktigt”[4]. Följaktligen kan en anbudsgivare i ett förhandlat förfarande inte ha en berättigad förväntning att bli tilldelad ett avtal utan att eventuellt behöva anpassa sitt ursprungliga anbud.

26. Själva syftet med ett förhandlat förfarande skulle motverkas om den upphandlande myndigheten var tvungen att ingå avtal med anbudsgivare som inte är villiga att anpassa sina anbud tillräckligt. En upphandlade myndighet har följaktligen rätt att anse att förhandlingarna med en eller flera anbudsgivare har misslyckats om denna eller dessa anbudsgivare fortsätter att avge anbud som den upphandlande myndigheten anser vara orimliga (vad gäller priset, vad gäller kvaliteten eller vad gäller både priset och kvaliteten).

27. Den upphandlande myndigheten har per definition vittgående skönsmässiga befogenheter när den förhandlar. Den kan endast kritiseras om den inte respekterar gällande bestämmelser och principer, såsom bestämmelser och principer om likabehandling och rättvisa. I artikel 124 andra stycket i genomförandebestämmelserna för budgetförordningen fastställs det i detta hänseende att ”[d]en upphandlande myndigheten under förhandlingarna [skall] garantera lika behandling av samtliga anbudsgivare”. Kriterierna för bedömning av anbud och tilldelning av avtal måste därför vara tydliga och tillämpas lika för alla anbudsgivare.

28. I detta hänseende hävdade klaganden att anbudsgivarna hade en berättigad förväntning att deras anbud enbart skulle bedömas utifrån tilldelningskriteriet, som han menade var förhållandet mellan pris och kvalitet. Klaganden menade att hans anbud inte prövades på grundval av detta tilldelningskriterium. Det förkastades enbart av den anledningen att det erbjudna priset var för högt. Att förkasta anbud endast på grund av att det erbjudna priset anses vara för högt kan enligt klaganden leda till att man förkastar anbud som enligt det angivna tilldelningskriteriet (vilket, enligt klaganden, endast var förhållandet mellan pris och kvalitet) annars skulle ha lett till ingående av avtal och kanske till och med en bättre placering på rangordningslistan än övriga anbud.

29. Ombudsmannen noterar för det första att en sådan situation inte uppstod i det aktuella fallet. Utvärderat enligt förhållandet mellan pris och kvalitet hade klagandens anbud hamnat på sista plats i rangordningslistan.

30. Av princip håller ombudsmannen dock inte med om att domstolen inte hade rätt att ange ett högsta pris inom ramen för det förhandlade förfarandet. Enligt meddelandet om upphandling (punkt IV.2) var tilldelningskriteriet ”[d]et ekonomiskt sett mest fördelaktiga anbudet med hänsyn till: De kriterier som anges i förfrågningsunderlaget, inbjudan att lämna anbud eller förhandla eller i det beskrivande dokumentet”. Domstolen hade således rätt att bedöma anbud utifrån kriterier som angetts i inbjudan att förhandla. Kriteriet som angetts i inbjudan att förhandla var att priset inte fick vara alltför högt[5].

31. Sammanfattningsvis hade domstolen rätt att fastställa kriterier för att avgöra vilket anbud som var det ekonomiskt sett mest fördelaktiga inte bara i kravspecifikationerna (i vilka kriteriet förhållandet mellan pris och kvalitet angavs) utan även i inbjudan att förhandla (i vilken det angavs att priset inte fick vara alltför högt).

32. Det stämmer att domstolen i inbjudan att förhandla inte uppgav vad ett ”för högt” pris var. Ombudsmannen noterar dock att om domstolen hade angett ett högsta pris skulle de anbudsgivare som ursprungligen hade angett ett högre pris endast ändrat sina priser till det högsta tillåtna priset. Detta skulle ha lett till en situation i strid mot principen om sund ekonomisk förvaltning[6]. Ombudsmannen har även tagit hänsyn till det faktum att anbudsförfarandet var stående, vilket innebär att de anbudsgivare som har angett ett för högt pris när som helst kan lämna in ett nytt (lägre) anbud.

33. Ombudsmannen konstaterar dessutom att samtliga anbudsgivare inbjöds att förhandla sina priser på lika villkor. Alla anbudsgivarna informerades också om att de anbud som fortfarande ansågs erbjuda alltför höga priser skulle komma att förkastas.

34. Ombudsmannen anser därför att upphandlingsförfarandet i fråga genomförts i enlighet med principerna om sund ekonomisk förvaltning, likabehandling och rättvisa. Ombudsmannen konstaterar således att domstolen inte har gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande vad beträffar denna aspekt av klagomålet.

35. Även om inga administrativa missförhållanden kunde påvisas i samband med just det förfarande som klagomålet avser, understryker ombudsmannen vikten av att EU-medborgarna får hjälp med att förstå de förfaranden som tillämpas. Denna information skulle även kunna vara till nytta för de EU-institutioner som tillämpar dessa förfaranden. För att ytterligare förbättra sina upphandlingsförfaranden skulle domstolen kunna överväga att i sina meddelanden om upphandling förklara huvuddragen i den valda typen av upphandlingsförfarande. Domstolen skulle också kunna överväga att redan i kravspecifikationerna tydligt ange att man förebehåller sig rätten att i ett förhandlat förfarande begära lägre anbud om de ursprungliga anbuden anses vara alltför höga. Ombudsmannen kommer att göra en ytterligare anmärkning om detta.

B. Påstått felaktig vägran att lämna ut information

36. Vad gäller det andra påståendet hänvisade domstolen till artikel 100.2 första stycket i budgetförordningen, enligt vilket ”[d]en upphandlande myndigheten skall informera alla anbudssökande och anbudsgivare vars ansökningar förkastats om orsaken till detta, och alla som lämnat formellt korrekta anbud och ansökningar som prövats skall, om de skriftligen begär detta, informeras om vilka relativa kvaliteter och fördelar som kännetecknar det anbud som slutligen valts, samt namnet på den som lämnat det anbudet.”. Domstolen ifrågasatte dock om denna bestämmelse verkligen är tillämplig i förevarande fall, eftersom klagandens anbud inte förkastades på grund av en jämförande bedömning utan i ett tidigare skede och på grund av ett skäl som endast avsåg hans anbud[7]. Öppenhetsprincipen måste i vilket fall som helst förenas med skyddet för allmänintresset, offentliga och privata företags legitima affärsintressen och den lojala konkurrensen. Enligt artikel 100.2 andra stycket i budgetförordningen behöver information in te lämnas ut om det skulle vara till skada för dessa intressen[8]. Förstainstansrätten fann i sin dom i mål T-89/07[9] att institutionen var skyldig, enligt artikel 100.2 första stycket i budgetförordningen, att meddela det pris som den vinnande anbudsgivaren erbjudit eftersom priset utgjorde en av de relativa kvaliteter och fördelar som kännetecknade det antagna anbudet. I den nämnda domen fann förstainstansrätten att det inte var möjligt att, med tillämpning av artikel 100.2 andra stycket i budgetförordningen, underlåta att lämna ut informationen i fråga. Institutionen hade endast påstått att ett sådant utlämnande skulle skada den vinnande anbudsgivarens affärsintressen, utan att förklara hur. Priset hade dessutom redan publicerats i meddelandet om tilldelningsbeslutet.

37. Huruvida det finns en skyldighet att lämna information om det pris som den vinnande anbudsgivaren erbjudit måste, enligt domstolen, bedömas från fall till fall. Institutionen måste då ta i beaktande artikel 100.2 i budgetförordningen och, i förekommande fall, artikel 149.3 fjärde stycket i genomförandebestämmelserna. I förevarande fall skulle det emellertid kunna skada allmänintresset och undergräva en lojal konkurrens mellan anbudsgivarna om klaganden informerades om de priser som de vinnande anbudsgivarna erbjudit, med hänsyn till att det var fråga om en stående anbudsinfordran. Om klaganden informerades om dessa priser skulle han skaffa sig en fördel i förhållande till de vinnande anbudsgivarna. Eftersom det rör sig om en stående anbudsinfordran skulle klaganden kunna ge in ett nytt anbud och utnyttja denna prisinformation, vilken de vinnande anbudsgivarna inte hade tillgång till när de angav sina anbud. Klaganden skulle dessutom skaffa sig en fördel i förhållande till andra personer som skulle kunna tänkas vilja lämna in anbud under den fyraåriga upphandlingstiden. Principen om likabehandling av anbudsgivare skulle därmed undergrävas.

38. Domstolen påpekade också att syftet med EU:s bestämmelser om offentlig upphandling är att skapa förutsättningar för lojal konkurrens. För att detta mål ska kunna uppnås är det viktigt att de upphandlande myndigheterna inte lämnar ut information om offentliga upphandlingsförfaranden som skulle snedvrida konkurrensen[10]. Upprätthållandet av en lojal konkurrens inom ramen för offentliga upphandlingsförfaranden utgör ett väsentligt allmänintresse som i ett konkret fall ska vägas mot den kontradiktoriska principen och som till och med kan motivera en begränsning av rätten för en anbudsgivare som har väckt talan vid domstol att få tillgång till information[11].

39. Domstolen underströk att upphandlingen i fråga finansieras med offentliga medel från EU:s budget. Enligt artikel 3 i budgetförordningen ska EU:s budget genomföras med iakttagande av bland annat principen om sund ekonomisk förvaltning. Såsom har nämnts ovan innebär denna princip särskilt att de resurser som institutionen använder för att genomföra sin verksamhet ska göras tillgängliga till lägsta möjliga kostnad. Det är uppenbart att informationen om de priser som föreslagits av de vinnande anbudsgivarna skulle ge klaganden möjlighet, i samband med ingivandet av ett nytt anbud, att begränsa sina ansträngningar att sänka det föreslagna priset. Om klaganden inte har tillgång till sådan information har han däremot ett incitament att sänka priset maximalt.

40. Klaganden menade att domstolens förklaring att anbudsinfordran är stående tycks förutsätta att de nuvarande avtalsparterna skulle vara förhindrade att inkomma med nya anbud, att denna möjlighet endast föreligger dem som inte tilldelats något avtal samt att offentliggörandet av priserna skulle snedvrida konkurrensen.

Ombudsmannens bedömning

41. Skyldigheten att motivera sitt beslut spelar en central roll i EU:s regelverk. Den föreskrivs i både EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna[12] och i Europeiska kodexen för god förvaltningssed[13]. Denna skyldighet innebär att skälen till ett visst fattat beslut måste redovisas på ett klart och tydligt sätt, så att den berörda personen blir medveten om anledningen till åtgärden och därmed kan försvara sina rättigheter och så att domstolen kan utöva sin prövningsrätt[14]. Beträffande anbudsinfordringar utvecklas denna skyldighet mer ingående i artikel 100.2 i budgetförordningen. De särskilda omständigheter som omgärdar upphandlingsförfaranden gör dock att viss information inte behöver lämnas ut om detta t.ex. skulle kunna snedvrida den lojala konkurrensen[15].

42. Ombudsmannen anser att de särskilda omständigheter som omgärdar upphandlingsförfaranden är ännu mer påtagliga när det rör sig om stående anbudsinfordringar. Ombudsmannen anser därför att domstolens förklaring är rimlig, det vill säga att klaganden, om han informerades om de priser som de vinnande anbudsgivarna föreslagit, inte skulle vara motiverad att sänka sitt pris ytterligare i framtida anbud. Utan sådan information skulle klaganden däremot ha ett incitament att sänka sitt pris maximalt. Ombudsmannen påpekar än en gång att god förvaltning omfattar principen om sund ekonomisk förvaltning. I upphandlingsförfaranden betyder detta att det är god förvaltning att anstränga sig för att se till att få in anbud som är så ekonomiskt fördelaktiga som möjligt.

43. Ombudsmannen anser även rimlig domstolens förklaring att informationen i fråga skulle ge klaganden en fördel i förhållande till andra personer som skulle vilja lämna in ett anbud under den fyraåriga upphandlingstiden. Ombudsmannen finner därför att domstolen har gett en övertygande förklaring till varför utlämnandet av informationen i fråga till klaganden skulle kunna snedvrida den lojala konkurrensen. Domstolen hade således rätt att vägra lämna ut informationen.[16]

44. Mot bakgrund av ovanstående konstaterar ombudsmannen att domstolen inte har gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande vad beträffar denna aspekt av klagomålet.

C. Yrkanden

Ombudsmannens bedömning

45. Med hänsyn till ombudsmannens slutsatser i fråga om klagandens påståenden kan klagandens yrkanden inte tillmötesgås.

D. Slutsats

På grundval av sina undersökningar av detta klagomål avslutar ombudsmannen ärendet med följande slutsats:

Det har inte förekommit några administrativa missförhållanden med anknytning till förevarande klagomål.

Klaganden och domstolen kommer att informeras om detta beslut.

Ytterligare anmärkning

För att ytterligare förbättra sina upphandlingsförfaranden skulle domstolen kunna överväga att i sina meddelanden om upphandling förklara huvuddragen i den valda typen av upphandlingsförfarande. Domstolen skulle också kunna överväga att redan i kravspecifikationerna tydligt ange att man förebehåller sig rätten att i ett förhandlat förfarande begära lägre anbud om de ursprungliga anbuden anses vara alltför höga.

 

P. Nikiforos Diamandouros

Utfärdat i Strasbourg den 22 juni 2011

---

[1] Kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget.

[2] Rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget.

[3] Artikel 274 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (som gällde vid den aktuella tidpunkten) och artiklarna 3 och 27 i budgetförordningen.

[4] Ombudsmannens understrykning.

[5] Ombudsmannen noterar att det i ärendet i fråga inte hade varit möjligt att be anbudsgivarna lämna in nya anbud där översättningarnas kvalitet skulle bedömas på nytt, eftersom översättarnas kvalitet redan hade fastställts (på grundval av utvärderingen av de inlämnade texterna - klaganden erhöll 80 poäng av 100). Det förhandlade förfarandet i fråga kunde därmed endast röra prisfrågan.

[6] I ett upphandlingsförfarande där endast det bästa anbudet tilldelas ett avtal kan man utan problem ange ett högsta pris. I sådana upphandlingar drar sig anbudsgivarna från att erbjuda ett pris som exakt motsvarar det högsta fastställda priset, eftersom det finns en betydande risk för att andra anbudsgivare erbjuder ett lägre pris, vilket skulle innebära att de förlorade upphandlingen.

[7] Domstolen hänvisar till mål T-406/06, Evropaiki Dynamiki mot kommissionen, REG 2008, s. II–247, punkterna 106–111.

[8] Domstolen hänvisar till mål T-195/08, Antwerpse Bouwwerken mot kommissionen, REG 2009, s. II-4439, punkt 84.

[9] Mål T-89/07, VIP Car Solutions mot parlamentet, REG 2009, s. II-1403, punkterna 86–93.

[10] Domstolen hänvisar till mål C-450/06, Varec, REG 2008, s. I-581, punkterna 34 och 35.

[11] Domstolen hänvisar till mål C-450/06, Varec, REG 2008, s. I-581, punkterna 47–51.

[12] Artikel 41.

[13] Artikel 18.

[14] Mål T-465/04, Evropaïki Dynamiki mot kommissionen, REG 2008, s. II–247, punkt 48.

[15] Artikel 100.2 andra stycket i budgetförordningen.

[16] Ombudsmannen ställer sig dock tvekande till domstolens argument att artikel 100.2 i budgetförordningen inte är tillämplig på förevarande fall. Denna aspekt behöver dock inte utredas ytterligare med tanke på ombudsmannens slutsatser i fråga om domstolens argument i sak.