Ärendet gällde Europeiska rekryteringsbyråns (Epso) beslut att göra ett nytt prov på alla sökande efter ett tekniskt fel under ett prov för åtta urvalsförfaranden för översättare 2025. Problemet var ett uppläggsfel som gjorde det möjligt för sökande att välja flera svar i prov där endast ett svar godtogs. Omkring en tredjedel av kandidaterna hade valt ut flera svar. Omtestningssessionen planerades till en enda dag, med möjlighet till omläggning endast i händelse av force majeure. Klagandena vände sig till ombudsmannen och hävdade att beslutet att göra om alla sökande var oproportionerligt och att vägran att tillåta omläggning av provet var orättvis.

Ombudsmannen konstaterade att Epso och uttagningskommittéerna noggrant hade bedömt frågan och att det inte fanns något som tydde på att det valda tillvägagångssättet inte utgjorde en rimlig balans mellan de två centrala överväganden som Epso och uttagningskommittéerna hade lagt fram, nämligen teknisk och administrativ genomförbarhet samt likabehandling av sökande. Beslutet att göra om alla sökande stod således i proportion till målet att bevara likabehandlingen av sökande. Ombudsmannen drog också slutsatsen att det i det givna tekniska sammanhanget var rimligt för Epso att tillämpa sin standardpolicy för omläggning.

Ombudsmannen avslutade undersökningen med slutsatsen att Epso inte hade gjort sig skyldig till några administrativa missförhållanden.

Ärendet gällde beslutet av Europeiska unionens delegation i Papua Nya Guinea att förkasta klagandens anbud som onormalt lågt. Klaganden hävdade att delegationen inte begärde några särskilda förtydliganden, inte motiverade sitt beslut och grundade sitt avslag på faktorer som inte hade något samband med det pris som angavs i anbudet.

Ombudsmannen ansåg att delegationen borde ha varit mer specifik när den begärde förtydliganden från klaganden om priset och borde ha fastställt en tydlig koppling mellan priset och alla faktorer som beaktades i dess bedömning. Delegationen underlät också att i tillräcklig utsträckning motivera sitt beslut att förkasta anbudet som onormalt lågt, i strid med motiveringsskyldigheten. Dessa brister utgör administrativa missförhållanden.

Kommissionen lämnade ytterligare förtydliganden under undersökningen, men ombudsmannen konstaterade att dessa förtydliganden inte i tillräcklig utsträckning åtgärdade de brister som konstaterats.

Ombudsmannen ansåg att det inte skulle vara lämpligt att utfärda en motsvarande rekommendation i detta fall eftersom kontraktet har tilldelats. Hon lade dock fram tre förslag som syftade till att förhindra att sådana problem skulle uppstå i liknande fall i framtiden.

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till handlingar som utarbetats i samband med en revision av Europeiska kommissionen avseende jordbrukares efterlevnad i Litauen av miljökrav som de måste uppfylla för att få EU-finansiering.

Kommissionen vägrade att ge allmänheten tillgång till handlingarna med motiveringen att ett utlämnande skulle äventyra ett framgångsrikt slutförande av revisionen.

På grundval av inspektionen av relevanta handlingar fann ombudsmannen att kommissionen hade fog för att vägra allmänheten tillgång till de omtvistade handlingarna. Hon avslutade därför utredningen och konstaterade att det inte förelåg några administrativa missförhållanden.

Med detta sagt, eftersom kommissionen under tiden har bekräftat att revisionen har slutförts, litar ombudsmannen på att kommissionen kommer att ge största möjliga tillgång till handlingarna, om klaganden skulle driva ärendet vidare.

Ärendet gällde Europeiska genomförandeorganet för klimat, infrastruktur och miljös (Cinea) beslut att säga upp ett bidragsavtal på området förnybar transport och att återkräva hela sitt ekonomiska bidrag till projektet.

Ombudsmannen konstaterade att Cinea hade underlåtit att följa det förfarande som anges i bidragsavtalet och att det fanns indikationer på att Cineas beslut kanske inte var helt rättvist och proportionerligt. Med tanke på klaganden ´:s insolvens och det faktum att Europeiska åklagarmyndigheten har utrett potentiella oriktigheter i samband med projektet kan Cinea inte förväntas se över sitt beslut på ett meningsfullt sätt i detta skede. Ombudsmannen drog därför slutsatsen att inga ytterligare undersökningar var motiverade och avslutade ärendet.

Ombudsmannen föreslog förbättringar för Cinea för att säkerställa att liknande frågor inte uppstår i framtida fall.

Klagomålet gällde Europeiska centralbankens (ECB) vägran att bevilja föräldraledighet till en anställd som anställts enligt ett avtal om tillfällig utstationering (ECBS/IO) som används för utbyte med nationella centralbanker och med en maximal varaktighet på tre år. Klaganden hävdade att uteslutningen av personal med sådana avtal från föräldraledighet stred mot principen om likabehandling och rätten till föräldraledighet enligt artikel 33.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

ECB vidhöll att dess regler motiverades av den särskilda och tillfälliga karaktären hos ECBS/IO-kontrakt, behovet av att säkerställa driftskontinuitet och det faktum att personalen behöll tillgång till föräldraledighet inom ramen för sina nationella anställningssystem. Den gjorde gällande att artikel 33.2 i stadgan inte ger en ovillkorlig rätt till föräldraledighet och att den behöll sitt utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av de tillämpliga villkoren.

Ombudsmannen konstaterade att ECB inte hade visat att det var motiverat och proportionerligt att neka ECBS/IO:s personal den grundläggande rätten till föräldraledighet, eller att mindre restriktiva åtgärder inte kunde vidtas. Ombudsmannen ansåg också att möjligheten att ta ut föräldraledighet senare enligt nationell rätt inte var ett lämpligt substitut för att utöva denna rättighet när den är mest relevant för vården av ett litet barn.

Ombudsmannen drog slutsatsen att detta utgjorde administrativa missförhållanden och rekommenderade ECB att se över sina regler om korttidsanställning för att säkerställa proportionell tillgång till föräldraledighet, särskilt för ECBS/IO-kontrakt som förnyas efter en inledande period.

Ärendet gällde hur Europeiska kommissionen anordnade prov i ett urvalsförfarande för att rekrytera en översättnings-/fälttjänsteman med säte i Nicosia, Cypern. Proven hölls endast i fyra städer i EU och kommissionen ersatte inte sökandenas kostnader för resor och uppehälle. Kommissionen grundade sitt tillvägagångssätt på det faktum att det krävdes perfekta kunskaper i grekiska och att de flesta kandidaterna kom från Cypern och Grekland. Klaganden, en grekisk medborgare bosatt i Sverige, som fanns med på slutlistan, ansåg att det var orättvist av kommissionen att förvänta sig att han skulle betala ett betydande belopp för att resa för att göra provet.   

Ombudsmannen konstaterade att kommissionen inte hade beaktat det faktum att många EU-medborgare utövar sin rätt till fri rörlighet och bor och arbetar i andra medlemsstater än sitt ursprungsland. Ombudsmannen erinrade om den princip som fastställs i tjänsteföreskrifterna, nämligen att EU-rekrytering måste säkerställa personal med högsta kompetens, effektivitet och integritet, och fann det problematiskt att kommissionen inte hade gjort några ansträngningar för att underlätta deltagandet i provet för en kandidat som den hade tagit med på slutlistan.

Eftersom urvalsförfarandet i fråga hade slutförts avslutade ombudsmannen ärendet och fann att inga ytterligare undersökningar var motiverade. Ombudsmannen lade fram ett förslag till förbättringar för kommissionen i framtiden. Hon bad kommissionen att ta vederbörlig hänsyn till situationen för de sökande på slutlistan för att säkerställa lika möjligheter att delta i personliga prov och intervjuer, antingen genom att erbjuda dessa sökande ersättning för kostnader eller genom att erbjuda dem möjlighet att göra proven eller intervjuerna vid utvalda kommissionsrepresentationer i medlemsstaterna.

 

Ärendena rörde Frontex beslut att inte ersätta klagandena, som var sökande i ett rekryteringsförfarande vid Frontex för medlemmar i dess ”ständiga kår”, för kostnader för resor och uppehälle efter att de rest till Warszawa, Polen, för simprov och läkarundersökningar. Enligt Frontex rekryteringsregler ersätts kostnader för den slutliga läkarundersökningen endast om en sökande senare tillträder sin tjänst vid Frontex, medan klagandena inte gjorde det.

Ombudsmannen konstaterade att Frontex enligt gällande regler visserligen kombinerade simproven med läkarundersökningen på grund av trycket på rekryteringsförfarandena, men att byrån borde ha gjort en separat utvärdering av kostnaderna för simproven.

Ombudsmannen lade fram ett förslag till lösning om att Frontex skulle ompröva sitt beslut att inte ersätta klagandena för alla kostnader för resor och uppehälle och överväga att ersätta dem för oundvikliga kostnader i samband med de simprov som de genomgick. Frontex gick med på att bidra i form av ett dagtraktamente för det antal extra dagar som klagandena stannade i Warszawa för att göra simproven.

Ombudsmannen avslutade undersökningen med att konstatera att Frontex hade godtagit förslaget till lösning.