Ärendet gällde hur Europeiska kommissionen hanterade begäran från en journalist som arbetade på en nyhetsbyrå om att läggas till på en sändlista för pressmeddelanden som omfattas av embargo, särskilt för Eurostats ”Euroindikatorer”, som tillhandahåller regelbunden ekonomisk statistisk information. Eurostat, som är en del av kommissionen, vägrade att föra upp journalisten på förteckningen, eftersom det endast angavs att journalister eller organ som hade beviljats medieackreditering av kommissionen kunde föras upp på sådana distributionslistor. Det var inte möjligt för journalisten eller hans nyhetsbyrå att få ackreditering, eftersom de inte uppfyllde ett av villkoren, nämligen att byrån eller en journalist vid byrån har sin hemvist i Belgien. Klaganden hävdade att denna praxis var diskriminerande och innebar att endast större medieorganisationer med tillräckliga ekonomiska resurser som hade råd att ha journalister i Belgien kunde få information om embargon.

Ombudsmannen ansåg att det var rimligt att kommissionen tog med hemvist i Belgien som en förutsättning för ackreditering när det gäller tillträde till EU-institutionernas fysiska byggnader i Bryssel. Hon ansåg dock att det var oproportionerligt att införa ett krav på hemvist i Belgien som ett villkor för att föras upp på distributionslistorna för mediemedlemmar.

Ombudsmannen avslutade undersökningen med att konstatera administrativa missförhållanden och bad kommissionen att rapportera tillbaka inom sex månader för att informera henne om de åtgärder som vidtagits för att ta itu med situationen.

Klaganden begärde att Europeiska kommissionen skulle ge allmänheten tillgång till handlingar med statistiska uppgifter som rapporterats av de spanska myndigheterna om verksamma ämnen i bekämpningsmedel. Kommissionen beviljade endast tillgång till delar av de fyra handlingar som den angav omfattades av ansökan. Den nekade tillgång till resten och åberopade undantag enligt EU:s regler om allmänhetens tillgång till handlingar och hävdade att utlämnande av de redigerade delarna skulle undergräva affärsintressena för de företag från vilka uppgifterna samlades in. Kommissionen hävdade också att uppgifterna omfattades av principen om konfidentialitet i EU:s regler om insamling av statistik.

På grundval av en granskning av dokumenten i fråga ansåg ombudsmannen att den maskerade informationen gällde ämnen som var avsedda att släppas ut i miljön. Enligt EU:s regler om tillgång till miljöinformation (Århusförordningen) och tillhörande rättspraxis finns det ett övervägande allmänintresse av att lämna ut sådan information.

Ombudsmannen ifrågasatte kommissionens ståndpunkt att principen om insynsskydd för statistiska uppgifter har företräde framför öppenheten när det gäller information om utsläpp i miljön. Hon var inte övertygad om att kommissionen hade gett full verkan åt bestämmelserna i Århusförordningen. Ombudsmannen ansåg dock att dessa frågor bäst skulle hanteras av EU:s lagstiftare, som för närvarande ser över den tillämpliga lagstiftningen och därför avslutade undersökningen och åtog sig att uppmärksamma dem på frågan.