(Tillverkad i enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga (1))

Klagomålet

Klaganden arbetar som utstationerad nationell expert för Europeiska kommissionen. År 2004 kallades hon att inställa sig som vittne inför en tysk domstol. Hennes begäran om en dags särskild ledighet för detta ändamål avslogs den 14 oktober 2004 med motiveringen att de gällande bestämmelserna inte föreskrev denna möjlighet för nationella experter. Den 15 november 2004 ingav klaganden ett internt klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) mot detta beslut. I detta klagomål hävdade klaganden att personer som kallats att inställa sig som vittnen var skyldiga att följa detta beslut. Klaganden hävdade vidare att skyldigheten att inställa sig som vittne inför en domstol inte var beroende av den berörda personens ställning i kommissionen. Hon tillade att det inte var ett nöje att vittna och att det därför inte var lämpligt att ålägga nationella experter att använda en dag som tagits från deras rätt till årlig semester för detta ändamål.

Enligt klaganden avvisades detta klagomål av kommissionen med motiveringen att nationella experter inte har rätt att använda det förfarande som föreskrivs i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

I artikel 6 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna föreskrivs att tjänstemän på begäran kan beviljas särskild ledighet utöver den årliga ledigheten.

Enligt rubrik II.b.3 ("Sammanfattningar") i bilagan till kommissionens beslut K(2004) 1587 av den 28 april 2004 om införande av genomförandebestämmelser för ledighet kan tjänstemän och övriga anställda beviljas en arbetsdags särskild ledighet om de kallas att vittna i ett ärende som inte berör dem direkt och personligen. Det finns dock inga bestämmelser om särskild ledighet i sådana fall för nationella experter.

I sitt klagomål till ombudsmannen hävdade klaganden att vägran att bevilja nationella experter särskild ledighet när de kallas att vittna inför domstol utgjorde diskriminering. Hon hävdade att en dag borde krediteras hennes ledighetskonto för 2004 och att de befintliga reglerna borde ändras så att det föreskrivs särskild ledighet för nationella experter på samma sätt som för tjänstemän i fall där de kallas att vittna inför domstol.

Frågeställningen

Kommissionens yttrande

I sitt yttrande framförde kommissionen följande synpunkter:

Tjänstemän omfattades av tjänsteföreskrifterna, medan nationella experter uteslutande omfattades av kommissionens beslut av den 27 februari 2004 om deras ställning (2) (nedan kallat kommissionens beslut av den 27 februari 2004). Dessa två personalkategorier omfattades således av olika regler.

Kommissionen var inte heller arbetsgivare till nationella experter. I enlighet med artikel 1.2 i kommissionens beslut av den 27 februari 2004 fortsatte de nationella experterna att tjänstgöra hos sina arbetsgivare under hela utstationeringsperioden och fortsatte att avlönas av sina arbetsgivare.

Det fanns således inget lagstadgat samband eller annat anställningsförhållande mellan kommissionen och de nationella experterna, även om de nationella experterna av huvudsakligen praktiska skäl var beroende av kommissionen när det gäller vissa av deras rättigheter, särskilt på semesterområdet. Kommissionen hade emellertid beviljat de nationella experterna ett visst antal dagar av normal och särskild ledighet. Dessutom kan kommissionen, efter en vederbörligen motiverad begäran från den nationella expertens arbetsgivare, bevilja högst två dagars särskild ledighet under en tolvmånadersperiod från fall till fall, i enlighet med artikel 14.4 i kommissionens beslut av den 27 februari 2004. Klaganden utnyttjade denna möjlighet den 14 april och den 10 december 2004.

Den 22 mars 2005 lade kommissionen emellertid till följande stycke 3 i artikel 14.4 i kommissionens beslut av den 27 februari 2004:

"På vederbörligen motiverad begäran av den nationelle experten kan ytterligare särskild ledighet beviljas av den nationelle expertens enhetschef i samförstånd med enhetschefen med ansvar för personalfrågor vid det berörda generaldirektoratet, om denna betalda särskilda ledighet ligger i kommissionens intresse. GD Personal och administration ska informeras.”

Kommissionen hade till fullo respekterat sitt beslut av den 27 februari 2004 i detta ärende. Eftersom den nationella experten inte är arbetsgivare var den inte skyldig att ändra detta beslut för att bevilja tillfällig ledighet i syfte att göra det möjligt för nationella experter att inställa sig som vittnen inför domstol.

Kommissionen har redan beviljat nationella experter många möjligheter till ledighet som skulle kunna användas för att täcka de behov som kan uppstå under utstationeringen.

Med tanke på att ovannämnda ändring av kommissionens beslut av den 27 februari 2004, som gav möjlighet att bevilja ytterligare semesterdagar, nyligen hade antagits, var kommissionen beredd att bevilja klaganden ytterligare semesterdagar för 2005. Detta erbjudande gjordes uteslutande i syfte att lösa frågan och motiverades av det faktum att klaganden hade ansökt om ledighet för att uppfylla en skyldighet som ålagts henne i egenskap av medborgare. Det ska inte betraktas som ett prejudikat när det gäller hanteringen av nationella experters rätt till ledighet eller det utrymme för skönsmässig bedömning som dess avdelningar förfogar över på området.

Klagandenas synpunkter

I sitt yttrande medgav klaganden kommissionens erbjudande att bevilja henne en extra ledighet. Hon ansåg emellertid att kommissionen inte hade motiverat den ojämlika behandlingen av tjänstemän och nationella experter på det berörda området.

Klaganden hävdade att möjligheten att bevilja en nationell expert två dagars särskild ledighet efter en vederbörligen motiverad begäran från hans eller hennes arbetsgivare inte var relevant i detta sammanhang, utan motiverades av situationen för de nationella experterna, som stannade kvar hos sina arbetsgivare och fortsatte att avlönas av dem. Hon ansåg vidare att det nya stycket i artikel 14.4 i kommissionens beslut av den 27 februari 2004 sannolikt inte skulle bidra till att lösa framtida fall av liknande karaktär, eftersom det krävdes att beviljandet av ledighet låg i kommissionens intresse och att det aktuella ärendet gav upphov till tvivel om huruvida kommissionen verkligen hade ett intresse av att se nationella experter fullgöra sina skyldigheter som medborgare.

Klaganden betonade också att det var kommissionen, och endast kommissionen, som beslutade om beviljande av ledighet för nationella experter. Enligt henne fanns det inget skäl som kunde motivera att kommissionen behandlade de nationella experterna annorlunda än sina egna tjänstemän när det gällde fullgörandet av de uppgifter som de nationella experterna ålades i egenskap av medborgare.

Ombudsmannens ansträngningar för att uppnå en vänskaplig lösning

Efter noggrant övervägande av yttrandet och iakttagelserna var ombudsmannen inte övertygad om att kommissionen hade svarat tillräckligt på klagandens påstående och hennes andra påstående.

Förslag till en vänskaplig lösning

Enligt artikel 3.5 i ombudsmannens stadga (4) ska ombudsmannen i möjligaste mån försöka finna en lösning tillsammans med den berörda institutionen för att undanröja det administrativa missförhållandet och tillfredsställa den klagande.

Ombudsmannen lade därför fram följande förslag till vänskaplig förlikning för kommissionen:

Kommissionen skulle kunna överväga att ändra eller förtydliga de befintliga reglerna för att se till att utstationerade nationella experter kan beviljas särskild ledighet på samma villkor som tjänstemän i fall där de måste inställa sig som vittnen inför domstol.

Detta förslag grundades på följande preliminära slutsatser:

Kommissionens ståndpunkt i förevarande mål var inte helt klar. Det föreföll emellertid som om kommissionen följde två huvudargument. För det första föreföll kommissionen antyda att den ansåg att eventuell ojämlik behandling berodde på objektiva skillnader mellan tjänstemän och nationella experter och således inte utgjorde diskriminering. För det andra föreföll kommissionen antyda att det i huvudsak inte förelåg någon skillnad i behandling mellan tjänstemän och nationella experter, eftersom avsaknaden av en särskild bestämmelse som tillåter särskild ledighet i fall där nationella experter måste inställa sig som vittnen inför en domstol kompenserades av möjligheten att erhålla särskild ledighet under andra rubriker.

När det gäller det första argumentet hade kommissionen emellertid inte lämnat någon tillfredsställande förklaring till varför de befintliga skillnaderna mellan tjänstemän och nationella experter skulle kunna ge kommissionen rätt att behandla dessa två personalkategorier olika när den skulle besluta om ansökningar om särskild ledighet för att inställa sig som vittne inför domstol. Vad gäller kommissionens andra argument förefaller den möjlighet som ges i artikel 14.4 första stycket i kommissionens beslut av den 27 februari 2004 inte vara tillräcklig för att dra slutsatsen att tjänstemän och nationella experter i allt väsentligt behandlas lika. Artikel 14.4 andra stycket skulle endast kunna vara relevant i detta sammanhang om kommissionen var beredd att godta att det låg i kommissionens intresse att bevilja nationella experter särskild ledighet i fall där de måste inställa sig som vittnen inför domstol. Det var dock långt ifrån klart att så verkligen var fallet. Även om kommissionens synpunkter skulle förstås som att kommissionen godtog att artikel 14.4 andra stycket kunde användas i fall som klagandens, skulle behovet av att säkerställa rättslig klarhet kräva att kommissionen uttryckte denna åsikt med tillräcklig precision.

Mot bakgrund av ovanstående drog ombudsmannen den preliminära slutsatsen att kommissionens underlåtenhet att behandla tjänstemän och nationella experter lika, när det gäller ansökningar om särskild ledighet för att inställa sig som vittnen inför en domstol, eller, alternativt, kommissionens underlåtenhet att klargöra att den tolkar de befintliga reglerna för att undvika ojämlik behandling av tjänstemän och nationella experter på detta område, skulle kunna utgöra administrativa missförhållanden.

Kommissionens yttrande

I sitt yttrande framförde kommissionen följande synpunkter:

Även om en tjänstemans rättsliga ställning skilde sig från de nationella experternas och även om kommissionen inte var de nationella experternas arbetsgivare, hade den alltid sett till att de regler som var tillämpliga på de nationella experterna inte kunde anses vara diskriminerande. När det gäller ledighet, och i syfte att undvika diskriminering mellan nationella experter och mellan nationella experter och offentliganställda (som fick fler dagars särskild ledighet), hade kommissionen beslutat att bevilja en ledighet på 2,5 arbetsdagar för varje hel tjänstgöringsmånad för nationella experter, dvs. totalt 30 dagar per år. Som jämförelse kan nämnas att en tjänsteman hade rätt till två dagars ledighet per månad, det vill säga 24 dagar per år.

I samband med den senaste översynen av kommissionens beslut av den 27 februari 2004 hade kommissionen dessutom, återigen i syfte att uppnå en rättvis situation,

- anpassa antalet semesterdagar som beviljats nationella experter på grund av ett barns födelse till antalet semesterdagar som beviljats offentligt anställda (som hade höjts från 2 till 10 när tjänsteföreskrifterna ändrades 2004),

- beviljade en ny ledighet på två dagar för nationella experter om de flyttar när de börjar arbeta, och

- lade till möjligheten till en ny, ytterligare särskild ledighet för nationella experter om denna betalda särskilda ledighet låg i kommissionens intresse.

Utöver en normal ledighet på 30 dagar disponerade de nationella experterna nu nio typer av särskild ledighet och de två möjligheter till ytterligare ledighet som anges i artikel 14.4 första och andra styckena i kommissionens beslut av den 27 februari 2004.

Mot bakgrund av ovanstående ville kommissionen insistera på att det inte förelåg någon skillnad i behandling mellan tjänstemän och nationella experter när det gäller särskild ledighet vid en kallelse att inställa sig som vittne inför en domstol, i den mån frånvaron av sådan särskild ledighet för nationella experter kompenserades av det högre antalet dagar av ordinarie ledighet.

Det faktum att nationella experter hänvisas till sina medlemsstater i syfte att tillämpa den nationella lagstiftningen i denna fråga, samtidigt som de ges möjlighet att vara frånvarande från arbetet när de kallas att vittna inför domstol, särskilt i fall som det förevarande, där vittnesmålet inte var kopplat till de nationella experternas verksamhet under deras utstationering vid kommissionen, kan inte anses vara diskriminerande.

Kommissionen avslutade med att säga att den ansåg sig ha handlat i full överensstämmelse med sina regler för nationella experter. Kommissionen tillade att den redan hade beviljat klaganden en extra dag av ordinarie ledighet för år 2005 och att detta uteslutande hade gjorts i syfte att finna en lösning i förevarande fall.

Klagandens synpunkter

I sina synpunkter vidhöll klaganden sitt klagomål. Hon nämnde också att den extra ledigheten ännu inte hade krediterats hennes ledighetskonto.

Ombudsmannens bedömning

På grundval av kommissionens yttrande och klagandens synpunkter på detta drog ombudsmannen slutsatsen att ingen vänskaplig förlikning kunde nås.

Beslutet

1 Påstådd diskriminering vad gäller särskild ledighet för utstationerade nationella experter

1.1 Den klagande arbetar som utstationerad nationell expert för Europeiska kommissionen. År 2004 kallades hon att inställa sig som vittne inför en tysk domstol. Hennes begäran om en dags särskild ledighet för detta ändamål avslogs av kommissionen den 14 oktober 2004 med motiveringen att de gällande bestämmelserna inte föreskrev denna möjlighet.

1.2 I sitt klagomål till ombudsmannen hävdade klaganden att vägran att bevilja nationella experter särskild ledighet när de kallas att vittna inför domstol utgjorde diskriminering, eftersom det var möjligt att bevilja tjänstemän särskild ledighet under liknande omständigheter. Hon hävdade att en dag borde krediteras hennes ledighetskonto för 2004 och att de befintliga reglerna borde ändras så att det föreskrivs särskild ledighet för nationella experter på samma sätt som för tjänstemän i fall där de kallas att vittna inför domstol.

1.3 I sitt yttrande betonade kommissionen att medan tjänstemän omfattas av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna ("tjänsteföreskrifterna"), omfattas nationella experter uteslutande av kommissionens beslut av den 27 februari 2004 om deras ställning (5) ("kommissionens beslut av den 27 februari 2004"). Kommissionen påpekade vidare att det inte var de nationella experternas arbetsgivare som förblev i tjänst hos sina arbetsgivare under hela utstationeringsperioden och fortsatte att avlönas av sina arbetsgivare. Enligt kommissionen fanns det således inget lagstadgat samband eller annat anställningsförhållande mellan kommissionen och de nationella experterna, även om dessa nationella experter av huvudsakligen praktiska skäl var beroende av kommissionen när det gäller vissa av deras rättigheter, särskilt på semesterområdet. Kommissionen tillade att den trots detta hade beviljat nationella experter ett visst antal dagar av normal och särskild ledighet. I enlighet med artikel 14.4 första stycket i kommissionens beslut av den 27 februari 2004 kan kommissionen dessutom på vederbörligen motiverad begäran av en nationell experts arbetsgivare bevilja en särskild ledighet på högst två dagar under en tolvmånadersperiod från fall till fall.

Kommissionen påpekade vidare att följande stycke 6 nyligen hade lagts till i artikel 14.4 i kommissionens beslut av den 27 februari 2004:

"På vederbörligen motiverad begäran av den nationelle experten kan ytterligare särskild ledighet beviljas av den nationelle expertens enhetschef i samförstånd med enhetschefen med ansvar för personalfrågor vid det berörda generaldirektoratet, om denna betalda särskilda ledighet ligger i kommissionens intresse. GD Personal och administration ska informeras.”

Kommissionen hävdade att den till fullo hade respekterat sitt beslut av den 27 februari 2004 i detta ärende och att den redan hade beviljat nationella experter många möjligheter till ledighet som kunde användas för att täcka de behov som kunde uppstå under utstationeringen.

Kommissionen tillade emellertid att eftersom det i den nyligen antagna ändringen av kommissionens beslut av den 27 februari 2004 föreskrevs en möjlighet att bevilja ytterligare semesterdagar, var den beredd att bevilja klaganden ytterligare semesterdagar för 2005. Kommissionen betonade att detta erbjudande uteslutande gjordes i syfte att lösa frågan och motiverades av det faktum att klaganden hade ansökt om ledighet för att uppfylla en skyldighet som ålagts henne i egenskap av medborgare. Den tillade att den inte skulle betraktas som ett prejudikat när det gäller hanteringen av nationella experters rätt till ledighet eller när det gäller det utrymme för skönsmässig bedömning som dess avdelningar förfogade över på området.

1.4 I sina synpunkter på detta yttrande vidhöll klaganden sitt klagomål.

1.5 Efter att ha granskat kommissionens yttrande och klagandens synpunkter konstaterade ombudsmannen att kommissionen hade erbjudit klaganden ytterligare en dags ledighet. Kommissionen hade dock tillagt att detta erbjudande gjordes i syfte att lösa frågan. Eftersom klaganden i sina synpunkter på kommissionens yttrande hade klargjort att kommissionen inte hade besvarat den mer allmänna aspekten av klagomålet på ett tillfredsställande sätt, drog ombudsmannen slutsatsen att någon uppgörelse hittills inte hade nåtts i det aktuella fallet. Det var därför nödvändigt att pröva klagandens fall i sak, det vill säga den påstådda diskrimineringen mellan tjänstemän och nationella experter vad gäller beviljandet av särskild ledighet.

1.6 Den 6 september 2005 lade ombudsmannen fram ett förslag till vänskaplig förlikning för kommissionen, i vilket han uppmanade kommissionen att överväga att ändra eller förtydliga de befintliga reglerna för att se till att nationella experter kan beviljas särskild ledighet på samma villkor som tjänstemän i fall där de måste inställa sig som vittnen inför domstol.

1.7 I sitt svar på detta förslag påpekade kommissionen att nationella experter beviljades en ledighet på 2,5 arbetsdagar för varje hel tjänstgöringsmånad, det vill säga totalt 30 dagar per år, medan en tjänsteman endast hade rätt till en ledighet på 2 dagar per månad, det vill säga 24 dagar per år. Kommissionen anförde vidare att den vid den senaste översynen av sitt beslut av den 27 februari 2004 hade 1) anpassat det antal dagar som nationella experter beviljats ledighet på grund av ett barns födelse till det antal dagar som tjänstemän beviljats ledighet, 2) beviljat nationella experter en ny ledighet på två dagar om de flyttar när de börjar arbeta, och 3) lagt till möjligheten till en ny, ytterligare särskild ledighet för nationella experter om denna betalda särskilda ledighet låg i kommissionens intresse. Utöver den normala ledigheten på 30 dagar disponerade de nationella experterna nu nio typer av särskild ledighet och de två möjligheter till ytterligare ledighet som anges i artikel 14.4 första och andra styckena i kommissionens beslut av den 27 februari 2004. Mot bakgrund av dessa omständigheter insisterade kommissionen på att det inte förelåg någon skillnad i behandling mellan tjänstemän och nationella experter när det gäller särskild ledighet i händelse av en kallelse att inställa sig som vittne inför en domstol, i den mån frånvaron av sådan särskild ledighet för nationella experter kompenserades av det högre antalet ordinarie ledighetsdagar. Kommissionen tillade att det faktum att nationella experter hänvisas till sina medlemsstater för att tillämpa den nationella lagstiftningen i denna fråga, samtidigt som de ges möjlighet att vara frånvarande från arbetet när de kallas att vittna inför domstol, särskilt i fall som det förevarande, där vittnesmålet inte var kopplat till de nationella experternas verksamhet under deras utstationering vid kommissionen, inte kan anses vara diskriminerande.

Kommissionen drog slutsatsen att den ansåg att den hade handlat i full överensstämmelse med sina regler för nationella experter. Kommissionen tillade att den redan hade beviljat klaganden en extra dag av ordinarie ledighet för år 2005 och att detta uteslutande hade gjorts i syfte att nå en lösning i förevarande mål.

1.8 I sina synpunkter på detta yttrande vidhöll klaganden sitt klagomål. . Hon nämnde också att den ytterligare semesterdagen ännu inte hade krediterats hennes semesterkonto.

1.9 Ombudsmannen noterar att det framgår av bilagan till kommissionens beslut K(2004) 1587 av den 28 april 2004 om införande av genomförandebestämmelser för ledighet (utdrag från vilka klaganden har lämnat in) att tjänstemän och övriga anställda vid kommissionen kan beviljas en arbetsdags särskild ledighet om de kallas att vittna i ett ärende som inte berör dem direkt och personligen. I den relevanta texten noteras dock att det inte finns någon bestämmelse om särskild ledighet i sådana fall för nationella experter. På grundval av denna bestämmelse förefaller det således föreligga en skillnad i behandling mellan tjänstemän (och övriga anställda) å ena sidan och nationella experter å andra sidan.

1.10 I sitt yttrande över klagomålet betonade kommissionen skillnaderna mellan tjänstemän och nationella experter. Dessa inlagor verkade tyda på att kommissionen ansåg att eventuell ojämlik behandling kunde förklaras av de objektiva skillnaderna mellan tjänstemän och nationella experter och därför inte utgjorde diskriminering. Ombudsmannen medger att det finns stora skillnader mellan tjänstemän å ena sidan och nationella experter å andra sidan. Det ska emellertid påpekas att det som ska jämföras i förevarande mål inte är ställningen för dessa kategorier av kommissionsanställda i allmänhet, utan deras ställning när det gäller den konkreta situation som kommissionens anställda befinner sig i när de av en domstol anmodas att inställa sig som vittnen i ett mål som inte berör dem direkt eller personligen. Kommissionen har inte bestritt att en person som ska avge vittnesmål under sådana omständigheter uppfyller en skyldighet som åligger denna person i egenskap av medborgare. Ombudsmannen kan dock inte se hur det faktum att en person är tjänsteman eller nationell expert skulle kunna vara relevant i detta sammanhang. Skyldigheten att efterkomma en begäran från en domstol om att inställa sig som vittne följer av den skyldighet som den berörda personen har i egenskap av medborgare, och inte av dennes egenskap av tjänsteman eller nationell expert. Ombudsmannen anser att det inte har visats hur skillnaderna mellan tjänstemännens och de nationella experternas respektive ställning skulle kunna ge kommissionen rätt att behandla dessa två personalkategorier olika när det gäller att besluta om ansökningar om särskild ledighet för att inställa sig som vittne inför domstol.

Ombudsmannen noterar att kommissionen inte tycks vidhålla denna argumentation i sitt svar på hans förslag till vänskaplig förlikning. Kommissionen betonar dock återigen i detta svar att det inte är de nationella experternas arbetsgivare utan att de nationella experterna fortfarande är anställda av de nationella myndigheter som utstationerar dem till kommissionen. Det är därför lämpligt att erinra om att kommissionen inte bestrider att beslut om ledighet för nationella experter fattas av kommissionen själv och inte av de utstationerande nationella myndigheterna. Den omständigheten att kommissionen inte är arbetsgivare till nationella experter saknar således relevans i detta sammanhang.

1.11 I sitt yttrande om klagomålet verkade kommissionen förlita sig på att de gällande bestämmelserna ger ytterligare möjligheter att bevilja nationella experter särskild ledighet som skulle kunna användas för att täcka de behov som kan uppstå under utstationeringen. I sitt svar på ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning hänvisade kommissionen också till skillnaderna mellan tjänstemän och offentliganställda när det gäller normal ledighet. Kommissionen förefaller således anse att det i huvudsak inte förelåg någon skillnad i behandling mellan tjänstemän och nationella experter, eftersom avsaknaden av en särskild bestämmelse som medger särskild ledighet i fall där nationella experter måste inställa sig som vittnen inför domstol kompenseras av den omständigheten att nationella experter erhåller en mer normal ledighet än tjänstemän och av möjligheten att erhålla särskild ledighet under andra rubriker.

1.12 För att hantera detta argument anser ombudsmannen att det är lämpligt att skilja mellan normal ledighet och särskild ledighet.

1.13 När det gäller normal ledighet är det riktigt att nationella experter erhåller en ledighet på 30 arbetsdagar per år, medan tjänstemännens grundläggande rätt till ledighet endast omfattar 24 arbetsdagar. Hänsyn bör dock tas till att tjänsteföreskrifterna och kommissionens beslut K(2004) 1587 av den 28 april 2004 om införande av genomförandebestämmelser för ledighet föreskriver att kommissionens tjänstemän har rätt till ytterligare ledighetsdagar på grund av sin ålder (upp till 6 dagar) och sin kategori (upp till 3 dagar), och att restid (upp till 6 dagar) läggs till, beroende på avståndet mellan anställningsorten och dessa tjänstemäns ursprungsort. När det gäller nationella experter föreskrivs i artikel 14.5 i kommissionens beslut av den 27 februari 2004 att rätten till en årlig semester på 30 arbetsdagar ska betraktas som ”uttömmande”. I synnerhet skall inga ytterligare rättigheter beviljas i fråga om resor, ålder eller kategori." Detta innebär att den normala ledighet som nationella experter tar ut i samtliga fall uppgår till 30 arbetsdagar per år, medan tjänstemännen får minst 24 dagar till vilka ett antal ytterligare dagar kommer att läggas till enligt ovan. Jämförelsen mellan nationella experters rätt till ledighet (30 dagar) och tjänstemännens grundläggande rätt till ledighet (24 dagar) förefaller därför olämplig. Kommissionen har under alla omständigheter inte förklarat på vilket sätt en sådan skillnad mellan nationella experter och tjänstemän vad gäller rätten till normal ledighet skulle kunna motivera skillnaden i behandling vad gäller särskild ledighet. Ombudsmannen anser att det är lämpligt att notera att kommissionen själv nämner att den nyligen anpassade antalet dagar för (särskild) ledighet som beviljas nationella experter på grund av ett barns födelse till antalet dagar för ledighet som beviljas offentligt anställda. Detta förefaller antyda att även enligt kommissionens egen uppfattning är nationella experter och tjänstemän jämförbara åtminstone när det gäller vissa typer av särskild ledighet.

1.14 När det gäller särskild ledighet noterar ombudsmannen att kommissionen i detta sammanhang hänvisar till artikel 14.4 i kommissionens beslut av den 27 februari 2004.

1.15 I första stycket i denna bestämmelse föreskrivs möjligheten att bevilja nationella experter upp till två dagars särskild ledighet under en tolvmånadersperiod. Eftersom det i denna bestämmelse inte anges på vilka grunder sådan särskild ledighet kan beviljas, förefaller det inte uteslutet att denna bestämmelse kan åberopas i fall där en nationell expert måste inställa sig som vittne inför domstol. Det bör dock noteras att denna bestämmelse endast är tillämplig när en vederbörligen specificerad begäran görs av en nationell expert arbetsgivare, medan tjänstemännen själva kan ansöka direkt hos kommissionen om särskild ledighet under liknande omständigheter. Det bör också noteras att denna bestämmelse föreskriver högst två dagars särskild ledighet per tolv månader, medan de regler som gäller för tjänstemän skulle kunna tolkas på så sätt att en dags särskild ledighet kan beviljas när tjänstemannen måste vittna inför domstol. I sitt svar på ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning bestred kommissionen inte att denna tolkning var möjlig. Ombudsmannen anser således att den möjlighet som ges i artikel 14.4 första stycket i kommissionens beslut av den 27 februari 2004 inte är tillräcklig för att motivera slutsatsen att tjänstemän och nationella experter i allt väsentligt behandlas lika.

1.16 Artikel 14.4 andra stycket i kommissionens beslut av den 27 februari 2004, som lades till denna bestämmelse 2005, innehåller ingen sådan begränsning. Det bör dock noteras att denna bestämmelse endast är tillämplig om den särskilda ledighet som en nationell expert begär ligger ”i kommissionens intresse”. Den relevanta bestämmelsen skulle således endast kunna vara relevant i detta sammanhang om kommissionen var beredd att godta att det ligger i kommissionens intresse att bevilja nationella experter särskild ledighet när de kallas att vittna inför domstol. Det är emellertid långt ifrån uppenbart att så verkligen är fallet. I sitt förslag till vänskaplig förlikning noterade ombudsmannen att de kommentarer som kommissionen hade gjort i sitt yttrande om klagomålet också kunde tolkas i motsatt mening. I sitt svar på detta förslag avstod kommissionen dock från att klargöra huruvida den ansåg att beviljandet av särskild ledighet för nationella experter som måste inställa sig som vittnen inför domstol ligger eller kan ligga "i kommissionens intresse". Även om kommissionens inlagor skulle förstås som att kommissionen godtog att artikel 14.4 andra stycket kunde användas i fall som klagandens, skulle behovet av att säkerställa rättslig klarhet kräva att denna ståndpunkt uttrycks med tillräcklig precision i de relevanta reglerna. Ombudsmannen anser att detta till exempel skulle kunna uppnås genom att ändra kommissionens beslut om nationella experter av den 27 februari 2004 eller dess beslut av den 28 april 2004 om införande av genomförandebestämmelser om ledighet. Det bör noteras att det i det relevanta avsnittet i det senare beslutet fortfarande anges att det inte finns någon bestämmelse om särskild ledighet för nationella experter i fall där de uppmanas att avge vittnesmål inför domstol.

1.17 Mot bakgrund av ovanstående drar ombudsmannen slutsatsen att kommissionens underlåtenhet att behandla tjänstemän och nationella experter lika när det gäller ansökningar om särskild ledighet för att inställa sig som vittnen inför en domstol eller, alternativt, kommissionens underlåtenhet att klargöra att den tolkar de befintliga reglerna på ett sådant sätt att man undviker en ojämlik behandling av tjänstemän och nationella experter på detta område, utgör ett administrativt missförhållande.

1.18 Ombudsmannen anser att det är lämpligt att tillägga, för att undvika eventuella missförstånd, att han är fullt medveten om att kommissionen har utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller huruvida särskild ledighet ska beviljas en tjänsteman som måste inställa sig som vittne inför domstol. Ovannämnda slutsats om administrativa missförhållanden gäller således avsaknaden av ett motsvarande utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att bevilja nationella experter särskild ledighet (eller kommissionens underlåtenhet att klargöra att ett sådant motsvarande utrymme för skönsmässig bedömning föreligger när det gäller ansökningar om särskild ledighet under sådana omständigheter). Ombudsmannen anser också att det är lämpligt att påminna om att denna undersökning endast gäller fall där tjänstemän eller nationella experter uppmanas att vittna i fall där de inte är direkt eller personligen berörda. Såsom förklaras i kommissionens beslut av den 28 april 2004 kan en sådan särskild ledighet således endast beviljas om sökanden inte är inblandad i ärendet, det vill säga om han inte är föremål för utredning, eftersom den nationelle experten antingen är den part som väcker en civilrättslig talan eller den invändande parten i ett sådant fall.

2 Slutsats

Mot bakgrund av ovanstående lämnar ombudsmannen följande förslag till rekommendation till kommissionen i enlighet med artikel 3.6 i ombudsmannens stadga:

Utkastet till rekommendation

Kommissionen bör ändra eller förtydliga de befintliga reglerna för att se till att utstationerade nationella experter kan beviljas särskild ledighet på samma villkor som tjänstemän i fall där de måste inställa sig som vittnen inför domstol och tillämpa dessa regler på klagandens fall.

Kommissionen och klaganden kommer att underrättas om detta förslag till rekommendation. I enlighet med artikel 3.6 i ombudsmannens stadga skall kommissionen sända ett detaljerat yttrande senast den 30 april 2006. Det detaljerade yttrandet kan bestå av ett godtagande av ombudsmannens beslut och en beskrivning av de åtgärder som vidtagits för att genomföra förslaget till rekommendation.

Strasbourg den 2 februari 2006

 

P. Nikiforos DIAMANDOUROS

---

(1) Europaparlamentets beslut 94/262 av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning (EGT L 113, 1994, s. 15).

(2) Kommissionens beslut K(2004) 577 av den 27 februari 2004 om ändring av beslut K(2002) 1559 av den 30 april 2002, ändrat genom beslut K(2003) 406 av den 31 januari 2003, om regler för utstationering av nationella experter vid kommissionen.

(3) Kommissionens beslut K(2005) 872 av den 22 mars 2005.

(4) Europaparlamentets beslut 94/262 av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning (EGT L 113, 1994, s. 15).

(5) Kommissionens beslut K(2004) 577 av den 27 februari 2004 om ändring av beslut K(2002) 1559 av den 30 april 2002, ändrat genom beslut K(2003) 406 av den 31 januari 2003, om regler för utstationering av nationella experter vid kommissionen.

(6) Kommissionens beslut K(2005) 872 av den 22 mars 2005.