(Tillverkad i enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga (1))

Klagomålet

1989 förvärvade Preussag AG (numera "TUI AG") Salzgitter AG (2), ett statsägt företag, för 2 452 miljarder mark. Enligt klaganden, en tidigare styrelseledamot i Preussag AG, hade värdet på Salzgitter AG:s egendom uppskattats till 454,2 miljoner mark vid tidpunkten för förvärvet. Enligt den klagande uppgick försäkringsvärdet för denna fastighet till 10,2 miljarder mark. Enligt klaganden täckte Salzgitter AG:s likvida tillgångar köpeskillingen vid den tidpunkten. Enligt klaganden förvärvade Preussag AG således Salzgitter AG ”gratis” och mottog olagligt statligt stöd på 7,5 miljarder euro. Klaganden betonade att man vid tidpunkten för försäljningen hade kommit överens om att köparen inte skulle sälja mer än 2 500 av de lägenheter som han förvärvat, men att denna gräns inte hade respekterats.

1998 bad Europeiska kommissionens generaldirektorat för konkurrens (GD Konkurrens) den tyska regeringen om upplysningar om denna försäljning för att kunna avgöra om det rörde sig om statligt stöd. Enligt klaganden hade svaret från den tyska regeringen av den 17 juli 1998 utarbetats av Preussag AG. Enligt klaganden stod detta svar klart i strid med privatiseringsavtalets innehåll och de budgetbestämmelser som gällde i Tyskland och var därför avsiktligt felaktigt.

Den 6 december 2003 skrev klaganden till GD Konkurrens och bad om att få ingripa i fråga om det statliga stöd som enligt hans mening hade beviljats Preussag AG. Klaganden påpekade att Preussag AG under tiden hade sålt ett betydande antal lägenheter, vilket han ansåg strida mot villkoren i privatiseringsavtalet. Han hävdade att intäkterna från denna försäljning hade använts (från och med 1996/1997) för att kompensera driftsförlusterna i Preussag AG:s kärnverksamhet och för att bidra till finansieringen av förvärvet av vissa företag inom turistsektorn, vilket i hög grad påverkade konkurrensen på detta område. Klaganden hävdade också att räkenskaperna hade förfalskats, att revisorer och ledamöter i lednings- och kontrollorgan hade mutats, att politiker och chefer hade utsatts för utpressning och att andra brott hade begåtts. Enligt klaganden hade det tyska rättssystemet svårt att hantera frågan eftersom högt uppsatta tyska politiker och chefer var inblandade.

Klaganden hävdade att det olagliga statliga stödet skulle återbetalas och att den berörda egendomen skulle återlämnas till sin tidigare ägare. Han uppmanade också kommissionen att inleda straffrättsliga förfaranden på EU-nivå och särskilt att undersöka den roll som WestLB AG, den största aktieägaren i Preussag AG/TUI AG, spelar.

I sitt svar av den 18 februari 2004 påpekade GD Konkurrens att man redan hade granskat försäljningen av Salzgitter AG, särskilt när det gäller försäljningen av fastigheten, i syfte att ta reda på om den var förenlig med bestämmelserna om statligt stöd i EG-fördraget. Enligt kommissionen hade denna granskning visat att det inte fanns några tecken på olagligt statligt stöd. Kommissionen ansåg att klagandens skrivelse från december 2003 inte innehöll några nya uppgifter som kunde motivera en annan tolkning av de relevanta omständigheterna. Kommissionen tillade att det på grundval av klagandens skrivelse inte fanns något som tydde på att den tyska regeringen hade lämnat oriktiga uppgifter till kommissionen om försäljningen av Salzgitter AG. Kommissionen avslutade med att påpeka att den inte var i stånd att hantera de påstådda brottsliga handlingar som klaganden hänvisade till och som skulle omfattas av de nationella domstolarnas behörighet.

I sitt klagomål till ombudsmannen i mars 2004 hävdade klaganden att GD Konkurrens inte hade behandlat hans skrivelse av den 6 december 2003 med den omsorg som krävdes. Han hävdade att kommissionen borde genomföra en lämplig undersökning.

Den 27 april 2004 översände klaganden kopior av 1) skrivelsen till kommissionen från den tyska regeringen av den 17 juli 1998 och 2) ett avtal som ingåtts mellan Preussag AG och Salzgitter AG den 25 september 1990.

Frågeställningen

Kommissionens yttrande

En kopia av klagomålet och skrivelsen av den 27 april 2004 översändes till kommissionen för yttrande.

I sitt yttrande framförde kommissionen följande synpunkter:

Kommissionen hade redan, efter ett annat klagomål som ingavs 1998, bedömt försäljningen av Salzgitter AG, särskilt försäljningen av fastigheten, med avseende på dess förenlighet med gemenskapslagstiftningen om statligt stöd. Denna bedömning ledde till slutsatsen att det inte verkade finnas några tecken på olagligt statligt stöd vid tidpunkten för privatiseringen och att kommissionens ingripande därför inte var motiverat.

I sin skrivelse av den 6 december 2003 hävdade klaganden att de uppgifter som de tyska myndigheterna hade lämnat i sin skrivelse av den 17 juli 1998 var felaktiga och att kommissionen borde inleda en officiell undersökning. Han hade gjort gällande 1) att upplysningarna i skrivelsen av den 17 juli 1998 hade lämnats av de tyska myndigheterna i nära samarbete med Preussag AG och 2) att dessa upplysningar stred mot innehållet i det privatiseringsavtal som ingicks 1989 och mot den tyska federala budgetlagstiftningen.

Kommissionens bedömning av de frågor som togs upp 1998 hade verkligen baserats på de uppgifter som lämnats av de tyska myndigheterna. Kommissionen hade emellertid inte enbart grundat sig på skrivelsen av den 17 juli 1998, utan hade även beaktat ett antal styrkande handlingar (såsom privatiseringsavtalet från 1989 och den utvärderingsrapport som utarbetades vid den tidpunkten för att fastställa köpeskillingen av "Treuarbeit", det revisionsföretag som behölls för detta ändamål) samt ytterligare upplysningar som Tyskland lämnade i september 1998, efter en andra begäran om upplysningar från kommissionen.

När det gäller argumentet att de uppgifter som lämnades i skrivelsen av den 17 juli 1998 stred mot innehållet i det privatiseringsavtal som ingicks 1989 och mot den tyska federala budgetlagstiftningen, hade klaganden inte lämnat någon mer detaljerad förklaring av den exakta arten av vad han ansåg vara en motsägelse. Dessutom var detta interna frågor som bör behandlas av nationella domstolar.

Klaganden hade till kommissionen översänt en utskrift av det förfarande som han för närvarande förde vid domstolarna i Tyskland och i vilken han hävdade att de tyska myndigheterna avsiktligt hade lämnat felaktiga uppgifter till GD Konkurrens. Det framgick emellertid att detta förfarande ännu inte hade lett till någon dom.

Eftersom klaganden inte hade lämnat några nya uppgifter om det påstått olagliga statliga stödet eller tillräckliga bevis för sina påståenden om att de uppgifter som lämnats av de tyska myndigheterna var felaktiga, hade det i det skedet inte varit möjligt att göra något annat än att följa den ursprungliga bedömningen från 1998.

Kommissionen var dock alltid beredd att beakta eventuella slutsatser från de nationella domstolarna som skulle kunna påverka de frågor som togs upp av klaganden eller andra nya argument, förutsatt att klaganden kunde lämna tillräckliga förklaringar och bevis för sådana argument.

Klagandenas synpunkter

I sina synpunkter vidhöll klaganden sitt klagomål och lämnade in ytterligare handlingar, bland annat utdrag ur den utvärdering som revisionsföretaget Treuarbeit hade gjort vid den tidpunkten för att fastställa inköpspriset. Klaganden hävdade att försäkringsvärdet för de berörda husen (på omkring 10,2 miljarder tyska mark) inte ens återspeglade markens värde som sådant, vilket kunde uppskattas till 25 % av försäkringsvärdet eller ytterligare 2,5 miljarder tyska mark.

Enligt klaganden var det uppskattade värdet av Salzgitter AG på 2,442 miljarder mark summan av värdet av de företag som ingick i koncernen (1 987,8 miljoner mark) och av fastighetens värde (454,2 miljoner mark). Det relevanta priset hade således enligt honom betalats med Salzgitter AG:s likvida tillgångar som utvärderarna hade "glömt" att utvärdera.

Klaganden godtog att en medlemsstats svar på en begäran om upplysningar från kommissionen kunde utarbetas av det berörda företaget. Han tillade dock att de nationella myndigheterna i ett sådant fall var skyldiga att kontrollera detta svar särskilt noggrant innan de vidarebefordrade det till kommissionen. Enligt klaganden hade de tyska myndigheterna underlåtit att göra detta i det aktuella fallet och hade således i sak ljugit för kommissionen.

Den klagande lämnade in en artikel som publicerades i en tysk tidning i april 2000. Enligt denna artikel hade Preussag AG betalat för resor till de olympiska spelen i USA som två chefer för företaget som utvärderade Preussag AG:s räkenskaper (inklusive en som hade behandlat utvärderingen av Salzgitter AG vid tidpunkten för privatiseringen) och deras fruar hade gjort 1996.

Den 17 augusti 2004 översände klaganden en kopia av en skrivelse till justitieministern i delstaten Niedersachsen den 13 augusti 2004 till ombudsmannen. I denna skrivelse hävdade klaganden bland annat att Preussag AG/TUI AG hade mutat tjänstemän och politiker.

Ytterligare undersökningar

Efter noggrant övervägande av kommissionens yttrande och klagandens synpunkter visade det sig att ytterligare undersökningar var nödvändiga.

Den första begäran om ytterligare upplysningar

Den 24 september 2004 bad därför ombudsmannen kommissionen om ytterligare upplysningar i detta ärende. Ombudsmannen noterade att klaganden ansåg att det fanns en allvarlig diskrepans mellan vad han uppfattade som den berörda egendomens verkliga värde (minst 10,2 miljarder DM) och den värdering av egendomen som hade legat till grund för privatiseringsavtalet (454,2 miljoner DM). Han bad därför kommissionen att förklara hur den ändå kommit fram till slutsatsen att det inte verkade finnas några tecken på olagligt statligt stöd och att kommissionens ingripande därför inte var motiverat.

Kommissionens svar

I sin replik framförde kommissionen följande synpunkter:

Vad gäller de relevanta faktiska omständigheterna

Den tyska regeringen hade sålt Salzgitter AG till Preussag AG för 2,45 miljarder mark 1989. Priset hade fastställts genom en expertrapport som utarbetats av revisionsföretaget "Treuarbeit", som hade baserat sin utvärdering på det faktiska värdet av företagets framtida intäkter. Dessutom hade Tyskland jämfört resultatet av utvärderingen med uppgifterna från ett jämförbart företag, Hoesch AG. Detta hade gjort det möjligt för Tyskland att fastställa ett pris för Salzgitter AG på mellan 2,4 och 2,5 miljarder mark.

När det gäller värderingen av den icke-kommersiella egendomen uppgick det totala avtalade priset för dessa fasta tillgångar till cirka 440 miljoner mark. Revisionsföretaget Treuarbeits bedömning grundades på uppgifter från Salzgitter AG, enligt vilka den största delen av de lägenheter som tillhörde Salzgitter Wohnungs-AG (nedan kallat WAG) och Kieler Werkswohnungen GmbH (nedan kallat KWW) inte var säljbara och inte kunde säljas, främst på grund av att omkring hälften av bostäderna i fråga hyrdes ut till anställda och pensionärer i koncernen. Utvärderingen av dessa påstått icke-marknadsmässiga lägenheter hade baserats på de faktiska hyresbetalningarna. "Treuarbeit" hade tillagt att det inte skulle vara möjligt att sälja mer än 2 500 lägenheter som ägs av WAG och KWW till ett genomsnittspris på 50 000 DM per enhet under de följande tio åren. Med tanke på att den exakta utvärderingen hade ansetts konfidentiell av Tyskland vid den tidpunkt då denna information hade lämnats till kommissionen, uppmanades ombudsmannen att granska detaljerna i denna utvärdering i kommissionens ärendeakt.

Privatiseringsavtalet innehöll en skyddsklausul som borde ha begränsat möjligheten till fri försäljning av mer än 2 500 lägenheter under en tioårsperiod till en situation där detta blev nödvändigt ur ekonomisk synvinkel på grund av ändrade omständigheter och där detta var förenligt med gruppens sociala ansvar. Fram till år 1998 hade WAG och KWW emellertid sålt mer än 2 500 lägenheter (av deras innehav av cirka 28 000 lägenheter).

När det gäller kommissionens bedömning

När det gäller den allmänna utvärderingsmetod som används av revisionsföretaget "Treuarbeit" drog kommissionens avdelningar slutsatsen att den överensstämde med den metod som då var allmänt använd på detta område. Även om den hypotes på grundval av vilken utvärderingen hade gjorts alltid kunde diskuteras, drogs slutsatsen att det vid den tidpunkten hade varit ett val som inte hade en onormal karaktär.

Kommissionen hade bett Tyskland att kommentera de uppgifter som publicerats i en tysk tidning 1991, enligt vilka försäkringsvärdet för fastigheten i fråga uppgick till omkring 10,2 miljarder DM. Försäkringsvärdet var mycket högre än inköpspriset. De tyska myndigheterna hade förklarat att den relevanta artikeln innebar en felaktig tolkning av de uppgifter som i själva verket avsåg försäkringsvärdet på hela Preussag-koncernens egendom 1989/90. En handling som lämnats av klaganden (bilaga 4 till hans synpunkter) verkade bekräfta detta. Enligt de tyska myndigheterna hade försäkringsvärdet enbart på Salzgitter AG:s egendom varit betydligt lägre. Tyskland förklarade vidare att värdet på en fastighet för försäkringsändamål fastställdes på ett annat sätt än marknadsvärdet på en sådan fastighet, nämligen på grundval av hur mycket det skulle kosta att bygga om fastigheten på nytt. Ombudsmannen uppmanades att ta del av kommissionens akt för att få mer detaljerad information om det faktiska försäkringsvärdet och dess beräkning, som Tyskland ansåg vara konfidentiella.

Kommissionens avdelningar drog därför slutsatsen att den hypotes som revisionsföretaget "Treuarbeit" använde vid den tidpunkten verkade rimlig, att det inte fanns några bevis för en undervärdering och att det därför inte verkade möjligt att anta förekomsten av statligt stöd i detta sammanhang.

När det gäller påståendet om ett åsidosättande av skyddsklausulen i privatiseringsavtalet på grund av försäljningen av mer än 2 500 lägenheter hade de tyska myndigheterna lagt fram argument för att visa att försäljningen hade genomförts i enlighet med villkoren i denna klausul. Under alla omständigheter hade kommissionens avdelningar dragit slutsatsen att de inte skulle ha befogenhet att, under förevändning av statligt stöd, agera i en tvist om tolkningen av klausulerna i privatiseringsavtalet och att eventuella tvister måste omfattas av nationell lagstiftning.

Slutsats

Av ovanstående synpunkter framgick att en ståndpunkt om det ovannämnda ärendets förenlighet med bestämmelserna i EU-lagstiftningen om statligt stöd hade fastställts på grundval av en detaljerad analys. Kommissionen ansåg därför att dess avdelningar hade behandlat ärendet på lämpligt sätt.

Kommissionen var dock alltid beredd att överväga nya argument, förutsatt att klaganden kunde lämna tillräckliga förklaringar och bevis för sådana argument.

Klagandens synpunkter

I sina synpunkter vidhöll klaganden sitt klagomål. Han upprepade sin åsikt att kommissionen hade förlitat sig på de uppgifter som lämnats av de tyska myndigheterna. Enligt den klagande hade dessa myndigheter emellertid medvetet informerat kommissionen på ett felaktigt sätt.

Till stöd för denna uppfattning lämnade klaganden in utdrag ur vad som föreföll vara protokollet (eller ett utkast till protokoll) från det 72:a sammanträdet i Niedersachsens parlaments utskott för ekonomi och transport den 28 november 1998.

Enligt detta protokoll hade parlamentsledamoten E vid mötet förklarat att det pris som fastställdes för privatiseringen av Salzgitter AG 1989 "som senare hade betalats från Salzgitter AG:s reserver, var ett politiskt pris, dvs. inte ett marknadspris". E. förklarade vidare att den federala regeringen vid den tidpunkten hade förklarat att Salzgitter AG inte skulle säljas till en konkurrent från Rhen- eller Ruhrområdet för att behålla Peine och Salzgitter som industriområde och att "priset och förfarandet bör fastställas på ett sådant sätt att ett företag från Niedersachsen förblir ett företag från Niedersachsen". Enligt E. hade detta passat Preussag AG perfekt vid den tiden "eftersom företaget hade varit i en svår period". E. hade tillagt att "inköpspriset då hade hållits mycket lågt av politiska skäl; och nu skulle denna gåva göras till pengar för andra ändamål. Det ansvar som Preussag AG tog över vid den tidpunkten respekteras inte längre." I sitt svar hade T., dåvarande statssekreterare i Niedersachsen, gjort följande kommentar: Vad ni just har sagt är vad jag hade försökt formulera på ett mycket försiktigt och diplomatiskt sätt i mitt öppningsanförande.

Klaganden hävdade att Preussag AG:s "verkliga" förvärv av företaget till ett värde av omkring 15 miljarder mark (10,2 miljarder mark för fastigheter, 2 miljarder mark för deltagande i andra företag och 2,5 miljarder mark i kontanter) skulle ha varit omöjligt 1989. Han tillade att för att rädda Preussag AG från konkurs hade därför all statlig egendom överförts till Preussag AG och endast kontanterna hade tagits ut ur företaget. Enligt den klagande hade Preussag AG följaktligen förvärvat Salzgitters tillgångar till ett belopp av 12,5 miljarder mark (15-2,5 miljarder mark) utan att behöva betala ett "verkligt" pris. Klaganden hävdade att Salzgitter inte hade sålts utan i princip hade presenterats som en gåva.

Klaganden lade dessutom fram ett anbud för en av de berörda lägenheterna som utfärdades i februari 1991. Det angivna priset för denna lägenhet (omkring 65 m2) uppgick till 71 700 DM. Klaganden hävdade att genomsnittspriset för de lägenheter som staten sålde 1989 uppgick till 13 400 DM och att den ovannämnda lilla lägenheten redan hade varit fem gånger dyrare. Han utgick därför från att de berörda lägenheterna var värda mellan 3 och 4 miljarder DM.

Den andra begäran om ytterligare upplysningar

Den 20 januari 2005 bad ombudsmannen på nytt kommissionen om ytterligare upplysningar i detta ärende. I sin skrivelse bad ombudsmannen kommissionen att 1) kommentera den ytterligare information som lämnats av klaganden och 2) bemöta klagandens argument att det inköpspris som Preussag AG var tvunget att betala för Salzgitter AG 1989/90 hade finansierats med Salzgitter AG:s likvida tillgångar som revisionsföretaget "Treuarbeit" hade "glömt" att utvärdera.

Kommissionens svar

I sin replik framförde kommissionen följande synpunkter:

Klaganden lade inte fram någon bevisning för att inköpspriset hade finansierats med Salzgitter AG:s reserver/likvida medel. E:s uttalande kunde inte anses utgöra tillräcklig bevisning, eftersom det endast var ett påstående.

Även om försäljningen delvis hade finansierats av Salzgitter AG:s reserver/likvida medel, innebar detta inte att Salzgitter AG inte hade sålts till marknadspris och att det därför hade förekommit statligt stöd i samband med överföringen. Andra poster och faktorer påverkade ett företags värde och detta måste beaktas vid fastställandet av marknadspriset. Dessa poster kan öka värdet på ett företag men kan också minska dess värde (t.ex. skulder). Det krävdes därför en omfattande analys för att bedöma om ett marknadspris hade betalats.

Priset på Salzgitter AG hade fastställts genom en expertrapport som utarbetats av revisionsföretaget "Treuarbeit", som hade baserat sin utvärdering på det aktualiserade värdet av företagets framtida intäkter. Detta var en vanlig metod för att fastställa ett företags marknadsvärde. "Treuarbeit" hade inte heller glömt att utvärdera Salzgitter AG:s likvida tillgångar, vilket klaganden hävdade. I expertutlåtandet angavs uttryckligen att likvida medel som inte användes för återinvesteringar under framtida perioder ansågs ha marknadsränta och därmed generera framtida ränteintäkter. De framtida ränteintäkterna hade inkluderats i de totala framtida intäkterna och hade ökat marknadsvärdet på företaget.

Klagandens ogrundade påstående att inköpspriset hade finansierats med Salzgitter AG:s reserver/likvida medel ändrade således inte kommissionens bedömning av ärendet.

När det gäller det pris som klaganden hänvisar till kunde ett försäljningspris på 71 000 DM för en lägenhet mycket väl anses ligga inom det prisintervall som utvärderats av revisionsföretaget Treuarbeit, eftersom revisionsföretaget hade uppskattat det genomsnittliga försäljningspriset per enhet till 50 000 DM.

Klagandens synpunkter av den 12 april 2005

I en skrivelse av den 12 april 2005 översände klaganden vad han kallade sina preliminära synpunkter på kommissionens svar.

I dessa synpunkter vidhöll klaganden sitt klagomål. Han upprepade sin åsikt att kommissionen grundade sig på oriktiga uppgifter från de tyska myndigheterna. Klaganden betonade att det skulle vara ganska lätt för kommissionen att fastställa sanningshalten i hans påståenden genom att inspektera avtalen mellan Preussag AG och Salzgitter AG samt de relevanta räkenskaperna, där fastighetens ursprung och försäljning registrerades. Enligt klaganden var detta inte en intern tysk fråga, eftersom överföringen av egendomen utgjorde olagligt statligt stöd.

Klaganden hävdade att kommissionens ståndpunkt innebar en vägran att fullgöra sina skyldigheter. Han föreslog att ombudsmannen omedelbart skulle informera Europaparlamentet om detta.

Klaganden betonade vidare att den kommitté som han hade hänvisat till var en konstitutionell institution och att de uttalanden som gjordes och registrerades vid mötena i en sådan kommitté rent juridiskt måste överensstämma med sanningen. När en parlamentsledamot ställde en fråga till ett sådant utskott, tillsammans med en beskrivning av bakgrunden till denna fråga, och om statssekreteraren gav ett svar på denna fråga som registrerades i protokollet, kunde man inte tala om en "enbart anklagelse".

När det gäller ytterligare faktorer som skulle kunna minska inköpspriset ansåg klaganden att kommissionen inte alls hade visat att sådana faktorer hade förekommit och i vilken utsträckning de kunde vara relevanta för att fastställa det faktiska inköpspriset. Klaganden betonade vidare att den relevanta rapporten hade upprättats av revisionsföretaget Treuarbeit, som hade granskat Salzgitter AG:s och Preussag AG:s räkenskaper under många år både före och efter försäljningen. Enligt klaganden kunde det visas att detta företag hade mutats av Preussag AG. Klaganden undrade vilket värde en rapport från ett sådant företag skulle kunna ha.

Klaganden betonade vidare att likvida medel inte behövde utvärderas utan måste inkluderas, till sitt fulla värde, i inköpspriset. Enligt honom var kommissionens argument beträffande denna aspekt av ärendet uppenbart felaktiga. Klaganden betonade att 100 euro var och förblev 100 euro. Han tillade att om kommissionen inte skulle dela hans uppfattning skulle han gärna ingå avtal enligt vilka kommissionen skulle ge honom upprepade betalningar på 100 euro för vilka han skulle betala "marknadsvärdet" av de "totala framtida intäkterna". Marknadsvärdet beräknas enligt den logik som tillämpas av revisionsföretaget "Treuarbeit".

Klaganden betonade vidare att kommissionen hade hävdat att huvuddelen av lägenheterna inte var marknadsmässiga. Enligt honom hade dock nästan alla dessa lägenheter nu sålts. Klaganden ifrågasatte därför hur kommissionen hade kommit fram till sin slutsats, som enligt hans mening var helt ohållbar.

När det gäller förfarandemässiga aspekter uttryckte klaganden förvåning över att kommissionens svar var daterat den 1 april 2005. Han noterade också att han var förvånad över att ombudsmannen hade vidarebefordrat svaret utan några kommentarer, vilket gav intrycket att ärendet skulle avslutas om han inte korrigerade de felaktiga uttalanden som han ansåg att kommissionen hade gjort.

Ombudsmannens svar

Genom en skrivelse av den 29 april 2005 besvarade ombudsmannen klagandens frågor om förfarandet. Ombudsmannen informerade klaganden om att kommissionens svar hade begärts för den 28 februari 2005, att kommissionen hade informerat ombudsmannens kansli den 3 mars 2005 om att svaret skulle skickas inom de följande dagarna och att den engelska versionen av svaret (daterad den 16 mars 2005) hade skickats till ombudsmannens kansli den 23 mars 2005, medan översättningen till tyska (ärendespråket) hade kommit först den 1 april 2005. I detta sammanhang påminde ombudsmannen den klagande om att han redan hade informerats i ombudsmannens inledande skrivelse om att behovet av att få översättningar skulle kunna orsaka en viss försening. Ombudsmannen informerade vidare den klagande om att han inte har någon slutgiltig uppfattning om ett klagomål utan att ha gett den klagande möjlighet att lämna synpunkter och att det faktum att kommissionens svar vidarebefordrades till honom utan kommentarer därför överensstämde med ombudsmannens gängse praxis. Ombudsmannen tillade att detta faktum naturligtvis inte innebar att han ansåg att kommissionens synpunkter redan hade fastställts.

Klagandens synpunkter av den 15 maj 2005

I en skrivelse av den 15 maj 2005 inkom klaganden med ytterligare synpunkter på kommissionens svar. Klaganden inkom särskilt med en tabell för att visa att Salzgitter hade likvida medel på 2 421 DM. 3 miljoner vid tidpunkten för förvärvet av Preussag AG.

Den tredje begäran om ytterligare upplysningar

Den 30 maj 2005 bad ombudsmannen på nytt kommissionen om ytterligare upplysningar i detta ärende.

I sin skrivelse påpekade ombudsmannen att kommissionen, när det gäller det 72:a sammanträdet i Niedersachsens parlaments utskott för ekonomi och transport, vilket hölls den 28 november 1998, ansåg att E:s uttalande endast utgjorde ett påstående. Ombudsmannen påpekade dock att T. (regeringens företrädare vid detta möte) verkade ha instämt i E:s uttalande. Han bad därför kommissionen att informera honom om huruvida den hade vidtagit några åtgärder för att klargöra frågan, till exempel genom att begära en förklaring från de tyska myndigheterna. Ombudsmannen noterade vidare att det i expertrapporten, enligt kommissionens svar på den andra begäran om ytterligare information, uttryckligen hade angetts att likvida medel som inte användes för återinvesteringar under framtida perioder hade ansetts bära marknadsränta och därmed generera framtida ränteintäkter. De framtida ränteintäkterna inkluderades i de totala framtida intäkterna och ökade företagets marknadsvärde. Ombudsmannen bad kommissionen att, mot bakgrund av de synpunkter som klaganden hade lämnat i detta avseende, ange varför den ansåg att detta sätt att utvärdera de likvida medlen var lämpligt.

Den klagandes skrivelse av den 24 juni 2005

I en skrivelse av den 24 juni 2005 påpekade klaganden att han hade för avsikt att vidarebefordra information om hela ärendet till det brittiska ordförandeskapet för Europeiska unionens råd, eftersom Preussag AG/TUI AG år 2000 hade köpt ett brittiskt företag och använt de pengar som företaget hade fått som gåva från den tyska regeringen. Klaganden upprepade vidare sitt argument att Preussag AG/TUI AG hade mutat politiker och domare i Tyskland.

Kommissionens svar

I sitt svar på ombudsmannens tredje begäran om ytterligare information framförde kommissionen följande iakttagelser:

Ombudsmannens frågor rörde nya frågor som klaganden inte hade tagit upp vid den tidpunkt då han hade klagat till GD Konkurrens. Dessa frågor var därför inte relevanta för frågan om huruvida kommissionen hade behandlat det klagomål som den hade mottagit från klaganden på ett lämpligt sätt.

Kommissionen hade inte vidtagit några åtgärder för att klargöra E:s och T:s uttalanden vid det 72:a sammanträdet i Niedersachsens parlaments utskott för ekonomi och transport. Det bör också betonas att kommissionen hade grundat sin bedömning på uppgifter som den officiellt hade fått från den tyska förbundsregeringen och att den var tvungen att förlita sig på att dessa uppgifter var korrekta, såvida det inte fanns starka indikationer på att de lämnade uppgifterna var felaktiga.

När det gäller utlåtandet i sakkunnigutlåtandet att likvida medel som inte användes för återinvesteringar under kommande perioder hade ansetts ha marknadsmässig ränta, avsåg detta endast uppskattningen av värdet på Salzgitter AG från 1987/88 till 1988/89. Ursprungligen skulle revisionsbyrån "Treuarbeit" värdera bolaget i slutet av räkenskapsåret 1987/88. Eftersom försäljningen av Salzgitter AG hade försenats var det emellertid nödvändigt att uppskatta värdet fram till slutet av räkenskapsåret 1988/89. Kommissionen ansåg att det tillvägagångssätt som antagits av "Treuarbeit" i detta sammanhang var lämpligt.

När det gäller de likvida medel som fanns tillgängliga i företaget bör det återigen påpekas att värderingen av Salzgitter AG:s värde hade baserats på den så kallade diskonterade kassaflödesanalysen (nedan kallad DCF-analysen). I samband med en sådan analys var ett företags nettotillgångsvärde endast av mindre betydelse. Det faktum att ett visst kontantbelopp fanns tillgängligt i ett företag gjorde det inte möjligt att dra slutsatsen att det skulle vara tillgängligt för utbetalning. När ett företags värde fastställs på grundval av en analys av det diskonterade kassaflödet kan ett företags värde följaktligen inte automatiskt ökas med det kontantbelopp som finns tillgängligt i ett företag.

När det gäller frågan om kontanta medel som används för återinvesteringar var det viktigt att notera att analysen av det diskonterade kassaflödet endast tar hänsyn till det fria kassaflöde som kan betalas ut utan att företagets framtida lönsamhet försvagas. Det var därför förenligt med denna metod att revisionsföretaget "Treuarbeit" för att komma fram till det fria kassaflödet varje år hade dragit av ett visst belopp från det årets kassaflöde för återinvesteringar. Om det totala kassaflödet ansågs vara utbetalningsbart skulle lönsamheten minska med tiden eftersom företaget inte skulle kunna göra nödvändiga återinvesteringar.

Klagandens synpunkter

Kommissionens skrivelse skickades till klaganden för synpunkter. I en skrivelse av den 30 augusti 2005 informerade klaganden ombudsmannen om att han, för att undvika att behöva upprepa de argument som han redan hade framfört, ville hänvisa till en bok som han hade gett ut. Klaganden har dock inte bifogat någon kopia av denna bok.

Ombudsmannens skrivelser av den 21 september 2005

Ombudsmannen noterade att kommissionen i sitt svar hade hävdat att de frågor som han hade ställt till kommissionen rörde nya frågor som klaganden inte hade tagit upp vid den tidpunkt då han hade klagat till GD Konkurrens den 6 december 2003. Enligt kommissionen var dessa frågor därför inte relevanta för frågan huruvida kommissionen hade behandlat det klagomål som den hade mottagit från klaganden på ett lämpligt sätt.

Det framgick emellertid tydligt av de inlagor som klaganden lämnat till ombudsmannen att han önskade att kommissionen skulle behandla de ytterligare punkter som han hade tagit upp under denna undersökning och hävdade att kommissionens underlåtenhet att göra detta var ett fall av administrativt missförhållande.

Ombudsmannen ansåg därför att det var lämpligt att klargöra att denna undersökning även omfattade dessa ytterligare punkter och kommissionens hantering av dem.

Klagandens påstående och påstående måste därför anses ha följande lydelse:

Klaganden hävdar att kommissionens generaldirektorat för konkurrens inte har beaktat hans skrivelse av den 6 december 2003 och de ytterligare argument och bevis som han lade fram under ombudsmannens undersökning med erforderlig omsorg. Klaganden hävdar att kommissionen bör genomföra en lämplig undersökning.

I en skrivelse av den 21 september 2005 uppmanade ombudsmannen därför kommissionen att lämna eventuella ytterligare synpunkter på klagandens påstående, ändrade och utvidgade enligt ovan.

Klaganden underrättades om detta samma dag. I sin skrivelse till klaganden noterade ombudsmannen att det skulle vara lämpligt om han kunde få en fullständig kopia av texten till den relevanta utvärderingsrapporten, som klaganden tidigare hade lämnat in till honom.

Den 18 oktober 2005 försåg klaganden ombudsmannen med en fullständig kopia av rapporten och en kopia av ett annat dokument.

Kommissionens svar

I sitt svar på ombudsmannens skrivelse av den 21 september 2005 framförde kommissionen följande synpunkter:

Kommissionen hade på ett tillfredsställande sätt besvarat huvudfrågan i klagomålet, som gällde potentiellt statligt stöd till förmån för Preussag AG.

Efter att ha fått information från tidningsartiklar skickade kommissionen i maj 1998 en begäran om upplysningar till de tyska myndigheterna. Enligt dessa tidningsartiklar hade Preussag AG redan sålt mellan 5 000 och 7 000 bolagslägenheter 1998 trots att värderingen av bolagslägenheterna i samband med privatiseringen av Salzgitter AG hade grundats på antagandet att högst 2 500 lägenheter kunde säljas. Efter kommissionens begäran hade de tyska myndigheterna lämnat omfattande upplysningar. Kommissionen hade dessutom tillgång till information från en tredje part.

På grundval av de uppgifter som kommissionen hade tillgång till 1998 drog den slutsatsen att en ytterligare undersökning inte var motiverad. Kommissionens bedömning 1998 omfattade en analys av huruvida utvärderingen av företagslägenheterna omfattade statligt stöd, dvs. huruvida fastigheten hade värderats till ett pris som låg under marknadspriset.

Revisionsbyrån "Treuarbeits" utvärdering 1989 hade grundats på antagandet att endast 2 500 av lägenheterna kunde säljas under de följande tio åren. Detta berodde på att Salzgitter AG:s förvaltningsråd hade bekräftat att en stor del av företagets lägenheter inte kunde säljas eftersom de var bebodda av anställda och tidigare anställda i företaget samt av ekonomiska och regionalpolitiska skäl. Antagandet om "Treuarbeit" återspeglades i privatiseringsavtalet, som innehöll en klausul om att försäljningen av 2 500 lägenheter endast kunde överskridas om detta skulle bli nödvändigt på grund av en förändring av den ekonomiska miljön och i linje med gruppens sociala ansvar. Det relevanta antagandet om "Treuarbeit" verkade således inte uppenbart felaktigt vid tidpunkten för utvärderingen. Kommissionen drog därför slutsatsen att det, i avsaknad av bevis för en avsiktlig undervärdering, inte verkade möjligt att anta förekomsten av statligt stöd i detta sammanhang.

Det var viktigt att betona att en åtskillnad måste göras mellan en förhandsbedömning av inköpspriset och en efterhandsbedömning. För att visa att det var fråga om statligt stöd i samband med privatiseringen av Salzgitter AG var det nödvändigt att visa att det förelåg en uppenbar undervärdering vid tidpunkten för värderingen av fastigheten 1989.

Det bör vidare noteras att klaganden också begärde åtgärder på EU-nivå när det gäller påstådda bedrägerier och mutor. Det var viktigt att notera att kommissionen inte hade befogenhet att utreda bedrägerier och mutor i medlemsstaterna. Sådana frågor faller uteslutande inom medlemsstaternas ansvarsområde.

Klagandens synpunkter

I sina synpunkter vidhöll klaganden sitt klagomål. Han betonade att incidenterna med gruppen kring Preussag AG och WestLB utgjorde det allvarligaste dokumenterade bedrägerifallet i Tysklands historia. Klaganden uppgav att han skulle skicka olika bilagor via ett separat e-postmeddelande.

Klagandens ytterligare skrivelser

Den 17, 23 och 31 januari 2006 översände klaganden kopior av brev som han hade adresserat till eller mottagit från andra personer till ombudsmannen. Dessa skrivelser rör påstådda fall av bedrägeri eller korruption och andra påstådda skandaler som klaganden anser vara relevanta i detta ärende. Den 9 februari 2006 skickade klaganden ytterligare en skrivelse till ombudsmannen där han uppmärksammade vad han uppfattade som korrupta eller kriminella politiker och brister i det tyska rättssystemet. Den 17 februari och den 1 mars 2006 skickade klaganden e-postmeddelanden med ytterligare information om dessa frågor.

Beslutet

1 Inledande anmärkningar

1.1 År 1989 förvärvade Preussag AG (numera "TUI AG") Salzgitter AG (3), ett statsägt företag, för 2,452 miljarder mark. Enligt klaganden, en tidigare styrelseledamot i Preussag AG, hade värdet på Salzgitter AG:s egendom uppskattats till 454,2 miljoner mark vid tidpunkten för förvärvet. Enligt den klagande uppgick försäkringsvärdet på ovannämnda egendom till 10,2 miljarder mark. Enligt klaganden täckte Salzgitter AG:s likvida tillgångar köpeskillingen vid den tidpunkten. Enligt klaganden förvärvade Preussag AG således Salzgitter AG ”gratis” och fick olagligt statligt stöd på 7,5 miljarder euro.

Den 6 december 2003 skrev klaganden till Europeiska kommissionens generaldirektorat för konkurrens (GD Konkurrens) för att be det ingripa i fråga om det statliga stöd som enligt hans mening hade beviljats Preussag AG/TUI AG. Klaganden påpekade att Preussag AG under tiden hade sålt ett betydande antal lägenheter. Han tillade att han ansåg att detta stred mot villkoren i köpeavtalet. Han betonade i detta sammanhang att man vid tidpunkten för försäljningen hade kommit överens om att köparen inte skulle sälja mer än 2 500 av de lägenheter som han förvärvade. Klaganden hävdade att intäkterna från denna försäljning hade använts för att kompensera de operativa förlusterna i Preussag AG:s kärnverksamhet och för att bidra till att finansiera förvärv av olika företag inom turistsektorn, vilket i hög grad påverkade konkurrensen på detta område. Klaganden hävdade också att räkenskaperna hade förfalskats, att revisorer och ledamöter i lednings- och kontrollorgan hade mutats, att politiker och chefer hade utsatts för utpressning och att andra brott hade begåtts. Enligt klaganden hade det tyska rättssystemet svårt att klargöra frågan eftersom högt uppsatta tyska politiker och chefer var inblandade.

Klaganden hävdade vidare att den tyska regeringens svar av den 17 juli 1998 på en begäran om upplysningar från kommissionen i detta ärende avsiktligt hade varit felaktigt.

I sitt svar av den 18 februari 2004 påpekade GD Konkurrens att man redan 1998 hade granskat försäljningen av Salzgitter AG, särskilt när det gäller fastigheten, i syfte att ta reda på om den var förenlig med bestämmelserna om statligt stöd i EG-fördraget. Enligt kommissionen hade denna granskning visat att det inte fanns några tecken på olagligt statligt stöd. Kommissionen ansåg att klagandens skrivelse av den 6 december 2003 inte innehöll några nya uppgifter som kunde motivera en annan tolkning av de relevanta omständigheterna. Kommissionen tillade att det på grundval av klagandens skrivelse inte fanns något som tydde på att den tyska regeringen hade lämnat oriktiga uppgifter till kommissionen om försäljningen av Salzgitter AG. Kommissionen avslutade med att påpeka att den inte var i stånd att hantera de påstådda brottsliga handlingar som klaganden hänvisade till, vilka skulle omfattas av de nationella domstolarnas behörighet.

1.2 I sitt klagomål till ombudsmannen, som ingavs i mars 2004, hävdade klaganden att GD Konkurrens inte hade behandlat hans skrivelse av den 6 december 2003 med den omsorg som krävdes. Han hävdade att kommissionen borde genomföra en lämplig undersökning.

1.3 Ombudsmannen anser att klagandens huvudargument i sin skrivelse av den 6 december 2003 till GD Konkurrens var att det hade förekommit olagligt statligt stöd. Klagomålet till ombudsmannen ska därför förstås som ett påstående om att kommissionen inte hade gjort en lämplig prövning av frågan huruvida det hade förekommit olagligt statligt stöd. Detta påstående kommer att undersökas nedan (se punkt 2).

1.4 I sin skrivelse till GD Konkurrens av den 6 december 2003 uppmanade klaganden också kommissionen att inleda straffrättsliga förfaranden på EU-nivå och särskilt att undersöka den roll som WestLB AG, den största aktieägaren i Preussag AG/TUI AG, spelar. Ombudsmannen noterar att kommissionen i sitt svar av den 18 februari 2004 förklarade att den inte var i stånd att hantera de påstådda brottsliga handlingar som klaganden hänvisade till, vilka skulle omfattas av de nationella domstolarnas behörighet. Ombudsmannen anser att denna ståndpunkt förefaller rimlig. Det föreligger därför inga administrativa missförhållanden när det gäller kommissionens hantering av denna aspekt av ärendet.

1.5 Ombudsmannen anser att det är lämpligt att betona att han endast kan undersöka påståenden om administrativa missförhållanden som riktas mot gemenskapens institutioner eller organ. Han kan därför inte hantera de påstådda fall av bedrägeri eller korruption och andra påstådda skandaler som rör myndigheter eller enskilda personer i Tyskland, som klaganden hänvisade till i sina inlagor i denna undersökning. Detsamma gäller de påstådda bristerna i det tyska rättssystemet som klaganden har åberopat.

1.6 I sin skrivelse till kommissionen av den 6 december 2003 hävdade klaganden vidare att den tyska regeringens svar till kommissionen av den 17 juli 1998 var avsiktligt felaktigt. I sitt klagomål till ombudsmannen framförde klaganden inga specifika påståenden i denna fråga. Det bör noteras att ett sådant påstående skulle riktas mot de tyska myndigheter som skickade den relevanta skrivelsen till kommissionen. Med tanke på att ombudsmannen, som nämnts ovan, endast är behörig att behandla klagomål mot gemenskapens institutioner och organ skulle han därför inte kunna hantera ett påstående riktat mot nationella myndigheter.

2 När det gäller den påstådda underlåtenheten att behandla klagandens skrivelse och ytterligare argument och bevis med erforderlig omsorg och kravet på en lämplig undersökning

2.1 I sitt klagomål till ombudsmannen av den 4 mars 2004 hävdade klaganden att GD Konkurrens inte hade behandlat hans skrivelse av den 6 december 2003 (i vilken han hävdade att försäljningen av Salzgitter AG till Preussag AG 1989 hade omfattat statligt stöd) med den omsorg som krävdes. Han hävdade att kommissionen borde genomföra en lämplig undersökning.

2.2 I sitt yttrande betonade kommissionen att den, efter ett annat klagomål som inleddes 1998, redan hade bedömt försäljningen av Salzgitter AG, särskilt försäljningen av fastigheten, med avseende på dess förenlighet med gemenskapslagstiftningen om statligt stöd. Denna bedömning ledde till slutsatsen att det inte verkade finnas några tecken på olagligt statligt stöd vid tidpunkten för privatiseringen och att kommissionens ingripande därför inte var motiverat. Kommissionen påpekade att denna bedömning hade grundats på de uppgifter som de tyska myndigheterna hade lämnat i sin skrivelse av den 17 juli 1998, men även på andra uppgifter (t.ex. privatiseringsavtalet från 1989 och den utvärderingsrapport som revisionsföretaget Treuarbeit hade utarbetat vid den tidpunkten för att fastställa inköpspriset).

När det gäller klagandens argument att de uppgifter som lämnades i skrivelsen av den 17 juli 1998 stred mot innehållet i det privatiseringsavtal som ingicks 1989 och mot den tyska federala budgetlagstiftningen, ansåg kommissionen att klaganden inte hade lämnat någon mer detaljerad förklaring av den exakta arten av vad han ansåg vara en motsägelse. Dessutom var detta interna frågor som bör behandlas av nationella domstolar.

Kommissionen tillade att eftersom klaganden inte hade lämnat några nya uppgifter om det påstått olagliga statliga stödet eller tillräckliga bevis till stöd för sina påståenden om att de uppgifter som lämnats av de tyska myndigheterna var felaktiga, hade det i detta skede inte varit möjligt att göra något annat än att följa den ursprungliga bedömningen från 1998.

2.3 I sina synpunkter på detta yttrande vidhöll klaganden sitt klagomål. Han lade också fram en artikel som publicerades i en tysk tidning i april 2000, enligt vilken Preussag AG hade betalat för resor till de olympiska spelen i USA som två chefer för det företag som utvärderade Preussag AG:s räkenskaper (inklusive en som hade behandlat utvärderingen av Salzgitter AG vid tidpunkten för privatiseringen) och deras fruar hade gjort 1996.

2.4 Efter att ha granskat kommissionens yttrande och klagandens synpunkter ansåg ombudsmannen att han behövde ytterligare information för att behandla klagomålet. Den 24 september 2004 riktade han därför en begäran om ytterligare upplysningar till kommissionen.

2.5 I sitt svar på denna begäran framförde kommissionen följande ytterligare synpunkter:

Försäljningspriset för Salzgitter AG hade fastställts genom en expertrapport från revisionsföretaget Treuarbeit, som hade grundat sin bedömning på det aktualiserade värdet av företagets framtida intäkter. När det gäller den allmänna utvärderingsmetod som används av "Treuarbeit" hade kommissionens avdelningar kommit fram till att den överensstämde med den metod som då var allmänt använd på detta område. Även om den hypotes på grundval av vilken utvärderingen hade gjorts alltid kunde diskuteras, drogs slutsatsen att det vid den tidpunkten hade varit ett val som inte hade en onormal karaktär.

När det gäller utvärderingen av den icke-kommersiella fastigheten hade revisionsföretagets bedömning grundats på uppgifter från Salzgitter AG, enligt vilka den största delen av de lägenheter som tillhörde Salzgitter Wohnungs-AG (nedan kallat WAG) och Kieler Werkswohnungen GmbH (nedan kallat KWW) inte var säljbara och inte kunde säljas, främst på grund av att omkring hälften av bostäderna i fråga hyrdes ut till anställda och pensionärer i koncernen. Utvärderingen av dessa, påstått icke-marknadsmässiga lägenheter, hade baserats på de faktiska hyresbetalningarna. "Treuarbeit" hade grundat sin bedömning på antagandet att det inte skulle vara möjligt att sälja mer än 2 500 lägenheter som ägdes av WAG och KWW till ett genomsnittspris på 50 000 DM per enhet under de följande tio åren.

Privatiseringsavtalet innehöll en skyddsklausul som borde ha begränsat möjligheten till fri försäljning av mer än 2 500 lägenheter under tio år till en situation där detta blev nödvändigt ur ekonomisk synvinkel på grund av förändrade omständigheter, och endast med respekt för gruppens sociala ansvar. Fram till år 1998 hade WAG och KWW emellertid sålt mer än 2 500 lägenheter (av deras innehav på cirka 28 000 lägenheter).

Kommissionen hade bett Tyskland att kommentera de uppgifter som publicerats i en tysk tidning 1991, enligt vilka försäkringsvärdet för fastigheten i fråga uppgick till omkring 10,2 miljarder DM, vilket var mycket högre än köpeskillingen. De tyska myndigheterna hade förklarat att det relevanta beloppet i själva verket avsåg försäkringsvärdet på hela Preussagkoncernens egendom 1989/90 och att försäkringsvärdet enbart på Salzgitter AG:s egendom hade varit betydligt lägre. De hade vidare förklarat att värdet på en fastighet för försäkringsändamål fastställdes på ett annat sätt än marknadsvärdet på en sådan fastighet, nämligen på grundval av hur mycket det skulle kosta att bygga om fastigheten.

Kommissionens avdelningar drog därför slutsatsen att den hypotes som revisionsföretaget "Treuarbeit" använde vid den tidpunkten verkade rimlig, att det inte fanns några bevis för en undervärdering och att det därför inte verkade möjligt att anta förekomsten av statligt stöd i detta sammanhang.

När det gäller påståendet om ett åsidosättande av skyddsklausulen i privatiseringsavtalet på grund av försäljningen av mer än 2 500 lägenheter hade de tyska myndigheterna lagt fram argument för att visa att försäljningen hade genomförts i enlighet med villkoren i denna klausul. Under alla omständigheter hade kommissionens avdelningar dragit slutsatsen att de inte skulle ha befogenhet att agera, under förevändning av statligt stöd, i en tvist om tolkningen av klausulerna i privatiseringsavtalet och att eventuella tvister måste omfattas av nationell civilrätt.

2.6 Tillsammans med sina synpunkter på detta svar, som inkom den 23 december 2004, lämnade klaganden in utdrag ur vad som föreföll vara protokollet (eller ett utkast till protokoll) från det 72:a sammanträdet i Niedersachsens parlaments utskott för ekonomi och transport den 28 november 1998. Enligt detta protokoll hade parlamentsledamoten E. förklarat att det pris som fastställdes för Salzgitter AG år 1989 "som senare hade betalats från Salzgitter AG:s reserver, var ett politiskt pris, dvs. inte ett marknadspris". E. hade vidare uppgett att den federala regeringen vid den tidpunkten hade förklarat att "priset och förfarandet bör fastställas på ett sådant sätt att det säkerställs att ett företag från Niedersachsen förblir ett företag från Niedersachsen". Enligt E. hade detta passat Preussag AG perfekt vid den tiden "eftersom företaget hade varit i en svår period". E. hade tillagt att "inköpspriset då hade hållits mycket lågt av politiska skäl; och nu skulle denna gåva göras till pengar för andra ändamål. Med andra ord, för andra ändamål än de sociala ändamål som Preussag AG hade åtagit sig. I sitt svar gjorde T., dåvarande statssekreterare i Niedersachsen, följande kommentar: Vad ni just har sagt är vad jag hade försökt formulera på ett mycket försiktigt och diplomatiskt sätt i mitt öppningsanförande.

Klaganden hävdade att Preussag AG:s "verkliga" förvärv av företaget till ett värde av omkring 15 miljarder mark (10,2 miljarder mark för fastigheter, 2 miljarder mark för andelar i andra företag och 2,5 miljarder mark i kontanter) skulle ha varit omöjligt 1989. Han tillade att för att rädda Preussag AG från konkurs hade därför all statlig egendom överförts till Preussag AG och endast kontanterna hade tagits ut ur företaget. Enligt den klagande hade Preussag AG till följd av detta förvärvat Salzgitters tillgångar till ett belopp av 12,5 miljarder mark (15 - 2,5 miljarder mark) utan att behöva betala ett "verkligt" pris. Klaganden hävdade att Salzgitter inte hade sålts utan i princip hade presenterats som en gåva.

Klaganden lade dessutom fram ett anbud för en av de berörda lägenheterna som utfärdades i februari 1991 och som uppgick till 71 700 DM. Klaganden hävdade att det mot bakgrund av detta erbjudande kunde antas att de berörda lägenheterna hade varit värda omkring 3–4 miljarder mark.

2.7 Den 20 januari 2005, och mot bakgrund av dessa kommentarer, bad ombudsmannen på nytt kommissionen om ytterligare information i detta ärende. I sitt svar på denna andra begäran om ytterligare upplysningar framförde kommissionen följande ytterligare synpunkter:

Klaganden lade inte fram någon bevisning för att inköpspriset hade finansierats med Salzgitter AG:s reserver/likvida medel. E:s uttalande kunde inte anses utgöra tillräcklig bevisning, eftersom det endast var ett påstående.

Även om försäljningen delvis hade finansierats av Salzgitter AG:s reserver/likvida medel, innebar detta inte att Salzgitter AG inte hade sålts till marknadspris och att det därför hade förekommit statligt stöd i samband med överföringen. Andra poster och faktorer påverkade ett företags värde och måste därför beaktas vid fastställandet av marknadspriset. Dessa poster och faktorer kan öka värdet på ett företag men kan också minska dess värde (t.ex. skulder). Det krävdes därför en omfattande analys för att bedöma om ett marknadspris hade betalats.

Priset på Salzgitter AG hade fastställts genom en expertrapport som utarbetats av revisionsföretaget "Treuarbeit", som hade baserat sin utvärdering på det aktualiserade värdet av företagets framtida intäkter. Detta var en vanlig metod för att fastställa ett företags marknadsvärde. "Treuarbeit" hade inte heller glömt att utvärdera Salzgitter AG:s likvida tillgångar, vilket klaganden hävdade. I expertutlåtandet angavs uttryckligen att likvida medel som inte användes för återinvesteringar under framtida perioder ansågs ha marknadsränta och därmed generera framtida ränteintäkter. De framtida ränteintäkterna hade inkluderats i de totala framtida intäkterna och hade ökat marknadsvärdet på företaget.

Klagandens ogrundade påstående att inköpspriset hade finansierats med Salzgitter AG:s reserver/likvida medel ändrade således inte kommissionens bedömning av ärendet.

När det gäller det pris som klaganden hänvisar till kunde ett försäljningspris på 71 000 DM mycket väl anses ligga inom det prisintervall som utvärderats av revisionsföretaget Treuarbeit, eftersom revisionsföretaget hade uppskattat det genomsnittliga försäljningspriset per enhet till 50 000 DM.

2.8 I sina synpunkter på detta svar ansåg klaganden att han hade lämnat mer än ett "enbart påstående". Klaganden betonade vidare att den relevanta rapporten hade upprättats av revisionsföretaget Treuarbeit, som hade granskat Salzgitter AG:s och Preussag AG:s räkenskaper under många år både före och efter försäljningen. Enligt klaganden kunde det visas att detta företag hade mutats av Preussag AG. Klaganden betonade vidare att likvida medel inte behövde utvärderas utan måste inkluderas, till sitt fulla värde, i inköpspriset.

2.9 Ombudsmannen noterade att kommissionen i sitt svar på hans andra begäran om ytterligare information hade angett att de frågor som han hade ställt till kommissionen rörde nya frågor som klaganden inte hade tagit upp vid den tidpunkt då han hade klagat till GD Konkurrens den 6 december 2003. Enligt kommissionen var dessa frågor därför inte relevanta för frågan om huruvida kommissionen hade behandlat det klagomål som den hade mottagit från klaganden på ett lämpligt sätt. Det framgick emellertid tydligt av de inlagor som klaganden hade lämnat till ombudsmannen att han önskade att kommissionen skulle behandla de ytterligare punkter som han hade tagit upp under denna undersökning och hävdade att kommissionens underlåtenhet att göra detta var ett fall av administrativt missförhållande.

Ombudsmannen ansåg därför att det var lämpligt att klargöra att denna undersökning även omfattade dessa ytterligare punkter och kommissionens hantering av dem. Den 21 september 2005 underrättade han därför kommissionen om att klagandens påstående och påstående måste anses ha följande lydelse:

Klaganden hävdar att kommissionens generaldirektorat för konkurrens inte har beaktat hans skrivelse av den 6 december 2003 och de ytterligare argument och bevis som han lade fram under ombudsmannens undersökning med erforderlig omsorg. Klaganden hävdar att kommissionen bör genomföra en lämplig undersökning.

I sin skrivelse av den 21 september 2005 uppmanade ombudsmannen därför kommissionen att lämna eventuella ytterligare synpunkter på klagandens påstående, ändrade och utvidgade enligt ovan. En kopia av den klagandes skrivelse av den 12 april 2005 översändes till kommissionen vid detta tillfälle.

2.10 I sitt svar ansåg kommissionen att den på ett tillfredsställande sätt hade besvarat huvudfrågan i klagomålet om det eventuella statliga stödet till Preussag AG. Kommissionen betonade att en åtskillnad måste göras mellan en förhandsbedömning av inköpspriset och en efterhandsbedömning. För att visa att det var fråga om statligt stöd i samband med privatiseringen av Salzgitter AG var det nödvändigt att visa att det förelåg en uppenbar undervärdering vid tidpunkten för värderingen av fastigheten 1989. Enligt kommissionen hade detta emellertid inte fastställts.

2.11 I sina synpunkter på detta svar vidhöll klaganden sitt klagomål.

2.12 Före granskningen av detta ärende anser ombudsmannen att det är lämpligt att sammanfatta de argument som klaganden åberopar till stöd för sin uppfattning att försäljningen av Salzgitter AG till Preussag AG 1989 omfattade statligt stöd. Klaganden hävdar (1) att värdet på den egendom som tillhörde Salzgitter AG hade fastställts till en alldeles för låg siffra. 2) Preussag AG hade åsidosatt såväl klausulen i köpeavtalet om försäljning av denna fastighet som den tyska federala lagstiftningen. 3) att det totala värdet av Salzgitter AG hade beräknats felaktigt av revisionsföretaget "Treuarbeit", 4) att Preussag AG hade mutat sina revisorer, och 5) att uttalanden som gjordes vid ett sammanträde i ett utskott i Niedersachsens parlament antydde eller bevisade att det hade förekommit statligt stöd. Det bör noteras att vissa av dessa argument togs upp först under ombudsmannens undersökning av detta klagomål.

2.13 När det gäller värderingen av Salzgitter AG:s egendom utgick revisionsföretaget "Treuarbeit" i sin utvärderingsrapport från 1989 från antagandet att endast 2 500 av de berörda lägenheterna kunde säljas under de följande tio åren. Som kommissionen har påpekat återspeglades detta antagande i privatiseringsavtalet, som innehöll en klausul om att försäljningen av 2 500 lägenheter endast kunde överskridas om detta skulle bli nödvändigt på grund av en förändring av den ekonomiska miljön och i linje med koncernens sociala ansvar. Mot bakgrund av dessa fakta anser ombudsmannen att kommissionen hade rätt att anse att det relevanta antagande som gjordes av "Treuarbeit" inte verkade uppenbart felaktigt vid tidpunkten för utvärderingen och att det i avsaknad av bevis för en avsiktlig undervärdering inte verkade möjligt att anta förekomsten av statligt stöd i detta sammanhang. Kommissionen anser att en åtskillnad bör göras mellan en förhands- och en efterhandsbedömning av köpeskillingen och att det, för att visa att det var fråga om statligt stöd i samband med privatiseringen av Salzgitter AG, måste visas att det fanns en uppenbar undervärdering vid tidpunkten för värderingen av fastigheten 1989, förefaller rimligt enligt ombudsmannens uppfattning.

2.14 I detta sammanhang hävdade klaganden vidare att försäkringsvärdet för den ovannämnda fastigheten uppgick till 10,2 miljarder tyska mark och att värderingen av denna fastighet till 454,2 miljoner tyska mark därför tycktes vara uppenbart felaktig. I sitt svar på ombudsmannens första begäran om ytterligare information påpekade kommissionen att den hade bett de tyska myndigheterna att kommentera denna fråga (uppenbarligen under den undersökning som den hade genomfört 1998). De tyska myndigheterna hade förklarat att den relevanta siffran i själva verket avsåg försäkringsvärdet för hela Preussag-koncernens egendom 1989/90 och att försäkringsvärdet för Salzgitter AG:s egendom ensamt hade varit betydligt lägre. De hade vidare förklarat att värdet på en fastighet för försäkringsändamål fastställdes på ett annat sätt än marknadsvärdet på en sådan fastighet, nämligen på grundval av hur mycket det skulle kosta att bygga om fastigheten. På grundval av detta drog kommissionen slutsatsen att det inte fanns några bevis för en undervärdering och att det därför inte verkade möjligt att anta förekomsten av statligt stöd i detta sammanhang.

Ombudsmannen noterar att klaganden inte har lagt fram någon bevisning som skulle kunna ifrågasätta de tyska myndigheternas ovannämnda argument. Med tanke på att dessa argument vid första anblicken förefaller ge en rimlig förklaring till skillnaden mellan det försäkringsvärde som klaganden hänvisade till och den värdering som gjorts av Salzgitter AG:s egendom, anser ombudsmannen att klaganden inte har visat att kommissionen gjorde ett misstag när den drog slutsatsen att denna skillnad inte utgjorde bevis för en undervärdering.

2.15 När det gäller klagandens argument att Preussag AG hade överträtt klausulen i köpeavtalet om försäljning av denna fastighet och den tyska federala budgetlagstiftningen genom att sälja fler lägenheter än planerat, instämmer ombudsmannen i kommissionens åsikt att detta är interna frågor som bör behandlas av nationella domstolar. Som kommissionen med rätta har påpekat var det, för att visa att det var fråga om statligt stöd i samband med privatiseringen av Salzgitter AG, nödvändigt att visa att det förelåg en uppenbar undervärdering vid tidpunkten för värderingen av fastigheten år 1989. Den försäljning som klaganden hänvisade till ägde dock rum efter det att Preussag AG hade förvärvat Salzgitter AG.

2.16 Enligt klaganden hade inköpspriset för Salzgitter AG betalats med Salzgitter AG:s likvida tillgångar som utvärderarna hade "glömt" att utvärdera. Klaganden hävdade således att revisionsföretaget Treuarbeits utvärdering hade varit felaktig. Kommissionen hävdade att "Treuarbeit" hade baserat sin utvärdering på det aktualiserade värdet av företagets framtida intäkter och att denna utvärderingsmetod överensstämde med den metod som allmänt användes på detta område vid den tidpunkten. Även om den hypotes på grundval av vilken utvärderingen hade gjorts alltid kunde diskuteras, drogs slutsatsen att det vid den tidpunkten hade varit ett val som inte hade en onormal karaktär.

I sitt svar på en begäran om ytterligare upplysningar hävdade kommissionen att även om försäljningen delvis hade finansierats av Salzgitter AG:s reserver/likvida medel, innebar detta inte att Salzgitter AG inte hade sålts till marknadspris och att det därför hade förekommit statligt stöd i samband med överföringen. Enligt kommissionen påverkade andra poster och faktorer ett företags värde och måste därför beaktas vid fastställandet av marknadspriset. När det gäller de likvida medel som fanns tillgängliga i företaget påpekade kommissionen att värderingen av Salzgitter AG:s värde hade baserats på den så kallade diskonterade kassaflödesanalysen (nedan kallad DCF-analysen). I samband med en sådan analys var ett företags nettotillgångsvärde endast av mindre betydelse.

2.17 Ombudsmannen anser att det är lämpligt att betona att hans uppgift är att kontrollera om det har förekommit administrativa missförhållanden hos en gemenskapsinstitution eller ett gemenskapsorgan, i detta fall kommissionen. I detta sammanhang måste ombudsmannen därför undersöka om kommissionens åsikt att den metod som revisionsföretaget Treuarbeit använde för att utvärdera Salzgitter AG 1989 och dess tillämpning var godtagbar utgör ett administrativt missförhållande. Eftersom kommissionen med nödvändighet har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i sådana frågor, anser ombudsmannen att administrativa missförhållanden endast kan konstateras i sådana fall där kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning. Ombudsmannen anser inte att något sådant uppenbart fel har bevisats när det gäller kommissionens bedömning av det arbete som utförts av "Treuarbeit" i detta ärende. Klaganden har inte lagt fram några bevis för att kommissionens uppfattning att den metod som använts av "Treuarbeit" inte var onormal var uppenbart felaktig. När det gäller tillämpningen av denna metod i det aktuella fallet stämmer det att klaganden har tagit upp ett antal frågor som skulle kunna ifrågasätta kommissionens bedömning. Ombudsmannen anser dock att klaganden inte har visat att kommissionen har gjort ett uppenbart fel i detta sammanhang.

2.18 Den klagande har lämnat in en tidningsartikel enligt vilken Preussag AG 1996 gav vissa av sina revisorer vissa förmåner, däribland en som hade arbetat med utvärderingen av Salzgitter AG. Det är uppenbart att bevisvärdet av en sådan artikel (om någon) nödvändigtvis är begränsat. Även om det skulle antas att Preussag AG år 1996 beviljade sina revisorer olagliga förmåner, anser ombudsmannen att detta inte skulle bevisa att den utvärdering som gjordes av "Treuarbeit" av Salzgitter AG år 1989 var felaktig och att kommissionen därför inte hade rätt att godta denna utvärdering.

2.19 Tillsammans med sin skrivelse av den 23 december 2004 lämnade klaganden in utdrag ur vad som föreföll vara protokollet (eller ett utkast till protokoll) från det 72:a sammanträdet i Niedersachsens parlaments utskott för ekonomi och transport den 28 november 1998. Enligt detta protokoll hade parlamentsledamoten E vid mötet förklarat att det pris som fastställdes för privatiseringen av Salzgitter AG 1989 "som senare hade betalats från Salzgitter AG:s reserver, var ett politiskt pris, dvs. inte ett marknadspris". E. förklarade vidare att den federala regeringen vid den tidpunkten hade förklarat att Salzgitter AG inte skulle säljas till en konkurrent från Rhen- eller Ruhrområdet för att behålla Peine och Salzgitter som industriområde och att "priset och förfarandet bör fastställas på ett sådant sätt att ett företag från Niedersachsen förblir ett företag från Niedersachsen". Enligt E. hade detta passat Preussag AG perfekt vid den tiden "eftersom företaget hade varit i en svår period". E. hade tillagt att "inköpspriset då hade hållits mycket lågt av politiska skäl; och nu skulle denna gåva göras till pengar för andra ändamål. Det ansvar som Preussag AG tog över vid den tidpunkten respekteras inte längre." I sitt svar hade T., dåvarande statssekreterare i Niedersachsen, gjort följande kommentar: Vad ni just har sagt är vad jag hade försökt formulera på ett mycket försiktigt och diplomatiskt sätt i mitt öppningsanförande.

2.20 Ombudsmannen noterar att kommissionen inte har ifrågasatt riktigheten i sammanfattningen av ovannämnda samtal som lämnats in av klaganden. Det förefaller därför motiverat att inom ramen för denna undersökning utgå från antagandet att den handling som lämnats in av klaganden på ett korrekt sätt återspeglar vad som sades vid det relevanta mötet.

2.21 Ombudsmannen anser att innehållet i den handling som lämnats in av klaganden gör det möjligt att dra slutsatsen att E. ansåg att Salzgitter AG hade köpts av Preussag AG till ett pris som inte var marknadspriset. Kommissionen gjorde en riktig bedömning när den påpekade att E:s uttalande inte kunde anses utgöra tillräcklig bevisning, eftersom det endast var ett påstående. I den handling som klaganden lämnade in registrerades emellertid även svaret på detta uttalande från T., dåvarande statssekreterare i Niedersachsen. Enligt ombudsmannen framgår det av detta svar att T. ansåg att E:s uttalande var korrekt. Sett ur detta perspektiv är E:s uttalande således inte längre ett "enbart påstående" utan ett uttryck för en uppfattning som delades av Niedersachsens regering, nämligen att den delstat som var mest direkt berörd av försäljningen av Salzgitter AG till Preussag AG.

2.22 Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att god förvaltningssed åtminstone skulle ha krävt att kommissionen försökte fastställa huruvida försäljningen av Salzgitter AG till Preussag AG trots allt innehöll inslag av statligt stöd, i motsats till vad den hittills antagit. För att göra detta skulle kommissionen till exempel ha kunnat rikta en begäran om upplysningar till de tyska myndigheterna. Det bör noteras att kommissionen, både i sitt yttrande och i sitt svar på ombudsmannens första begäran om ytterligare information, hade betonat att den alltid var beredd att överväga eventuella nya argument, förutsatt att klaganden kunde lämna tillräckliga förklaringar och bevis för sådana argument.

2.23 Som svar på en fråga om detta informerade kommissionen emellertid ombudsmannen om att den inte hade vidtagit några åtgärder för att klargöra E:s och T:s uttalanden vid det 72:a sammanträdet i Niedersachsens parlaments utskott för ekonomi och transport. I detta sammanhang betonade kommissionen att den hade grundat sin bedömning på uppgifter som den officiellt hade fått från den tyska förbundsregeringen och att den var tvungen att förlita sig på att dessa uppgifter var korrekta, såvida det inte fanns starka indikationer på att de lämnade uppgifterna var felaktiga. Ombudsmannen håller med om att kommissionen har rätt att anta att den information den får från nationella myndigheter är korrekt. Det ovannämnda dokument som klaganden har lämnat in tyder dock tydligt på att försäljningen av Salzgitter AG till Preussag AG eventuellt innehöll inslag av statligt stöd och därmed utgjorde en stark indikation på att de uppgifter som de tyska myndigheterna hade lämnat kunde ha varit felaktiga. Med tanke på den allvarliga karaktären hos klagandens påstående skulle det därför ha varit lämpligt för kommissionen att klargöra frågan. Ombudsmannen anser därför att kommissionens beslut att inte genomföra några undersökningar utgör ett administrativt missförhållande.

3 Slutsats

Mot bakgrund av ovanstående lämnar ombudsmannen följande förslag till rekommendation till kommissionen i enlighet med artikel 3.6 i ombudsmannens stadga:

Utkastet till rekommendation

Kommissionen bör vidta lämpliga åtgärder för att kontrollera om försäljningen av Salzgitter AG till Preussag AG 1989 innehöll inslag av statligt stöd.

Kommissionen och klaganden kommer att underrättas om detta förslag till rekommendation. I enlighet med artikel 3.6 i ombudsmannens stadga skall kommissionen sända ett detaljerat yttrande senast den 30 juni 2006. Det detaljerade yttrandet kan bestå av ett godtagande av ombudsmannens beslut och en beskrivning av de åtgärder som vidtagits för att genomföra förslaget till rekommendation.

Strasbourg den 16 mars 2006

 

P. Nikiforos Diamandouros

---

(1) Europaparlamentets beslut 94/262 av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning (EGT L 113, 1994, s. 15).

(2) Det bör noteras att detta företag inte är identiskt med det nuvarande "Salzgitter AG".

(3) Det bör noteras att detta företag inte är identiskt med det nuvarande "Salzgitter AG".