Kära fru B.,
Den 7 september 1997 lämnade ni in ett klagomål till Europeiska ombudsmannen om hur kommissionen hade behandlat klagomål om den tyska lagstiftningen om förpackningar och förpackningsavfall. Ombudsmannen mottog också ett liknande klagomål från en annan klagande (819/97/IJH). För att kunna behandla klagomålen så effektivt och snabbt som möjligt genomfördes undersökningarna gemensamt.
Den 18 oktober 1997 vidarebefordrade jag klagomålen till kommissionens ordförande. Den 10 februari 1998 översände kommissionen sitt yttrande till mig. Jag översände kommissionens yttrande till Er med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som Ni sände den 20 mars 1998. Den 9 september 1998 skrev jag och bad kommissionen att besvara de frågor som tagits upp i yttrandena. Den 9 november 1998 skickade kommissionen sitt svar till mig och den 19 november 1998 kontaktade mina avdelningar er per telefon angående kommissionens svar.
Jag skriver nu för att låta er veta resultatet av de undersökningar som har gjorts.

Klagomålet

Klagomålen till ombudsmannen avsåg det sätt på vilket kommissionen hade behandlat klagomål mot den tyska lagstiftningen om förpackningar och förpackningsavfall från år 1991 (Verordnung über die Vermeidung von Verpackungsabfällen), vilka riktades till kommissionen åren 1991 och 1992. I klagomålen till ombudsmannen hävdades att även om kommissionen hade gett klagomålen ett referensnummer hade den därefter inte lämnat någon ytterligare information till de klagande och att detta beteende var oacceptabelt.

Frågeställningen

Kommissionens yttrande
Sammanfattningsvis var kommissionens yttrande följande. Den tyska lagstiftningen om förpackningar och förpackningsavfall hade varit föremål för 47 klagomål som kommissionen registrerade och behandlade tillsammans inom ramen för överträdelseförfarande 91/4489 i syfte att undersöka en eventuell överträdelse av artikel 30 i fördraget. Efter 1996 tog förfarandet en ny vändning, eftersom frågan nu omfattades av direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall. Mot bakgrund av denna nya omständighet beslutade kommissionen att överlämna ärendet, tillsammans med klagomålen, till den ansvariga avdelningen, GD XI. Kommissionen undersöker för närvarande den tyska lagstiftningen mot bakgrund av denna nya rättsliga ram för att se om direktivet eller fördraget, särskilt artikel 30, har överträtts.
Kommissionen uppgav vidare att den i allmänhet har följande skyldigheter gentemot klagande:
(i) Att skicka ett mottagningsbevis.
ii) Att informera den klagande om de åtgärder som vidtagits för att behandla klagomålet, inbegripet framställningar till nationella myndigheter eller gemenskapsorgan.
iii) Att informera den klagande om eventuella överträdelseförfaranden som den vidtar mot en medlemsstat eller om eventuella rättsliga åtgärder som den avser att vidta mot ett företag till följd av klagomålet.
När det gäller det aktuella ärendet uppgav kommissionen att den hade bekräftat mottagandet av klagomålen. I juli 1994 beslutade kommissionen att sända en formell underrättelse till de tyska myndigheterna. I oktober 1994 kontaktade kommissionen de klagande som verkade mest berörda för att inhämta deras synpunkter. Den 12 december 1995 sände kommissionen den formella underrättelsen. Kommissionen ansåg inte att det var nödvändigt att informera var och en av de 47 klagandena om denna åtgärd, särskilt på grund av den betydande publicitet som gavs frågan. Kommissionen informerade dock alla berörda personer på begäran. Den anordnade också ett möte i juni 1997 samt ytterligare möten för särskilda sektorer.
Kommissionen förklarade slutligen att den kommer att informera de klagande om eventuella ytterligare beslut som den kommer att fatta i frågan.
Klagandens synpunkter
I sina synpunkter var klagandena nöjda med kommissionens förklaringar, med undantag för en punkt. Båda klagandena påpekade att kommissionen hade underlåtit att nämna sitt åtagande att informera klagandena om sin avsikt att avsluta ett ärende, vilket gav dem möjlighet att framföra synpunkter och kritik mot kommissionens ståndpunkt innan kommissionen åtar sig att dra en slutlig slutsats.

Ytterligare undersökningar

Ombudsmannen uppmanade kommissionen att svara på den fråga som togs upp i klagandens synpunkter. I sin replik uppgav kommissionen för det första att den inte vid något tillfälle hade för avsikt att avsluta ärendet. Kommissionen informerade också ombudsmannen om att överträdelseförfarandet fortfarande pågick och att den hade skickat ytterligare en skrivelse till de tyska myndigheterna i augusti 1998.
Kommissionen anförde även följande:

"Det framgår av kommissionens beslut att klagandena inte behövde informeras i förväg. Oberoende av detta ärende tar kommissionen dock tillfället i akt att upprepa sitt åtagande att informera klaganden i god tid innan den kan besluta att avsluta ett klagomålsärende.

De klagande underrättas om ovannämnda beslut. Kommissionen bekräftar också sitt åtagande att de klagande kommer att informeras om eventuella ytterligare beslut som kommissionen kommer att fatta i frågan, i enlighet med den arbetsordning som anges för de klagande i mottagandet av deras klagomål."

I en telefondiskussion med ombudsmannens avdelningar uppgav de klagande att de var nöjda med kommissionens svar.

Beslutet

1 Klagomålen till ombudsmannen avser kommissionens hantering av klagomål som inkom till den 1991 och 1992 angående den tyska lagstiftningen om förpackningar och förpackningsavfall.
2 I april 1997 inledde ombudsmannen en undersökning på eget initiativ av möjligheterna att förbättra kvaliteten på kommissionens administrativa förfaranden för handläggning av klagomål om medlemsstaternas överträdelser av gemenskapsrätten (1). Under undersökningen på eget initiativ angav kommissionen att den hade antagit en intern arbetsordning enligt vilken ett beslut att antingen avsluta ett ärende utan att vidta några åtgärder eller att inleda ett officiellt överträdelseförfarande måste fattas avseende varje klagomål inom högst ett år från den dag då det registrerades, utom i särskilda fall, där skälen måste anges.
3 Kommissionen åtog sig dessutom att se till att en klagande informeras om sin avsikt att avsluta ett ärende, med undantag för fall där ett klagomål uppenbarligen saknar grund och fall där inget ytterligare hörs från den klagande. Det förefaller därför som om de klagande, i de fall där kommissionen finner att det inte föreligger någon överträdelse av gemenskapsrätten, bör ha möjlighet att framföra synpunkter och kritik mot kommissionens ståndpunkt innan kommissionen åtar sig att slutgiltigt dra slutsatsen att det inte föreligger någon överträdelse.
4 Klagandena hävdade att kommissionen inte under lång tid hade informerat dem om de åtgärder som vidtagits med avseende på de klagomål som riktats till kommissionen. I sitt yttrande förklarade kommissionen sin hantering av ärendet.
5 I sina synpunkter uppgav klagandena att de var nöjda med kommissionens svar, med undantag för det faktum att kommissionen inte hade nämnt det åtagande som avses i punkt 2 ovan.
6 Som svar på ytterligare förfrågningar upprepade kommissionen det åtagande som avses i punkt 2 ovan. De klagande har informerat ombudsmannen om att de är nöjda med detta svar.
Slutsats Det framgår
av kommissionens ´:s kommentarer och klagandenas synpunkter att kommissionen har vidtagit åtgärder för att lösa frågan och därmed tillfredsställt klaganden. Ombudsmannen avslutar därför ärendet.
Europeiska kommissionens ordförande kommer också att informeras om detta beslut.
Med vänlig hälsning
Jacob Söderman

---

(1) 303/97/PD, rapporterad i Europeiska ombudsmannens årsrapport för 1997 s. 270-274 och se kommissionens femtonde årsrapport om kontrollen av gemenskapsrättens tillämpning (1997), inledningen s. III-IV (KOM (1998) 317 slutlig).