Kära fru J.,
Den 14 april 1997 ingav ni ett klagomål till Europeiska ombudsmannen angående Europeiska kommissionen. Ni anförde att Europeiska kommissionen inte hade säkerställt att de spanska myndigheterna uppfyllde sina skyldigheter enligt direktiv 89/48. I direktivet fastställs den allmänna ordningen för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier.
Den 30 juni 1997 vidarebefordrade jag Ert klagomål till Europeiska kommissionens ordförande. Den 15 oktober 1997 översände kommissionen sitt yttrande och jag översände det till Er med en uppmaning att inkomma med synpunkter om Ni så önskade. Den 6 januari 1998 inkom Ni med yttrande. Ni inkom dessutom med ytterligare inlagor den 6 december 1997, den 12 december 1997, den 23 december 1997, den 29 januari 1998, den 24 februari 1998, den 27 april 1998, den 11 augusti 1998 och den 23 november 1998. Den 8 mars 1999 begärde du att bli informerad om behandlingen av ditt klagomål.
Jag skriver nu för att låta er veta resultatet av de undersökningar som har gjorts.
Jag ber om ursäkt för hur lång tid det har tagit att behandla ditt klagomål.
För att undvika missförstånd är det viktigt att påminna om att EG-fördraget ger Europeiska ombudsmannen befogenhet att undersöka eventuella fall av administrativa missförhållanden endast inom ramen för gemenskapsinstitutionernas och gemenskapsorganens verksamhet. I Europeiska ombudsmannens stadga föreskrivs uttryckligen att inga åtgärder av någon annan myndighet eller person får bli föremål för klagomål till Europeiska ombudsmannen.
Ombudsmannens undersökningar av ditt klagomål har därför inriktats på att undersöka om det har förekommit administrativa missförhållanden i Europeiska kommissionens verksamhet.

Klagomålet

Enligt klaganden och på grundval av den framlagda bevisningen kan bakgrunden till klagomålet sammanfattas på följande sätt:
Klaganden är belgisk medborgare och har ett belgiskt examensbevis "Licence en traduction", utfärdat av universitetet i Mons. År 1992 begärde klaganden att de spanska myndigheterna skulle erkänna examensbeviset så att hon kunde utöva yrkesverksamhet i Spanien som språklärare. Begäran har framställts med stöd av direktiv 89/48 om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier (EGT L 19, 1989, s. 16; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 178).
Detta direktiv avser inte enbart akademiskt erkännande, utan erkännande i syfte att utöva så kallade reglerade yrken. De yrken i Spanien där klaganden ansåg sig vara reglerade i den mening som avses i direktivet var "profesor de escuelas oficiales de idiomas" och "profesor de educación secundaria".
När det gäller det första yrket ansökte klaganden inom ramen för ett uttagningsprov om tillträde till den spanska offentliga förvaltningen som ”profesor de escuelas oficiales de idiomas”. Tydligen lyckades klaganden med uttagningsprovet, men hennes utnämning ogiltigförklarades senare på grund av att hon inte hade lämnat in de handlingar som krävdes för att styrka att hon innehade det examensbevis som krävdes för tjänsten.
När det gäller det andra yrket ansökte klaganden hos den behöriga spanska myndigheten om erkännande av sitt examensbevis för att kunna undervisa i franska och engelska. Den spanska myndigheten påpekade att examensbeviset enligt belgisk lagstiftning endast kunde ge henne rätt att undervisa om hon hade en "Agréation" eller ett "Certificat d'Aptitude Pédagogique" (CAP). Den påpekade vidare att den spanska lagstiftningen också krävde innehav av en gemensam jordbrukspolitik. Man skulle dock kunna göra undantag från detta krav om personen i fråga hade ett års undervisningserfarenhet vid en institution på lämplig nivå. Eftersom det fastställdes att klaganden vid den tidpunkten inte hade någon gemensam jordbrukspolitik avslog den spanska myndigheten klagandens begäran.
I artikel 5 i direktivet föreskrivs dock att medlemsstaterna får underlätta erkännandet av ett examensbevis genom att tillåta medborgaren att genomgå den del av utbildningen som han eller hon saknar för att erhålla erkännande. På grundval av detta tog den klagande den nödvändiga gemensamma jordbrukspolitiken vid en spansk läroanstalt och 1994 fick den klagande tillträde till yrket "profesor de educación secundaria" för undervisning på franska och engelska.
Klaganden ansåg dock att de spanska myndigheternas ursprungliga åtgärder stred mot ovannämnda direktiv. Klaganden ville därför ha tillträde till yrkena med retroaktiv verkan. Den argumentation som tycks ligga till grund för denna uppfattning när det gäller ”professor de educación secundaria” kan sammanfattas på följande sätt: I meddelanden om uttagningsprov för tillträde till den spanska offentliga förvaltningen som ”profesor de enseñanza secundaria” fanns en bestämmelse enligt vilken ett års undervisningserfarenhet kunde undantas från GJP-kravet. Klaganden hade två års undervisningserfarenhet i spanska, förvärvad i Belgien mellan 1983 och 1985. Klaganden ansåg därför att hennes belgiska erfarenhet borde beaktas.
Klaganden vände sig till de spanska myndigheterna i frågan. Dessa tillvägagångssätt var uppenbarligen förgäves.
Den 2 februari 1995 ingav klaganden därefter ett klagomål till Europeiska kommissionen. Genom skrivelse av den 16 mars 1995 bekräftade kommissionens GD XV mottagandet av klagomålet. Klagomålet gav upphov till en omfattande korrespondens mellan klaganden, de ansvariga avdelningarna vid kommissionen, de belgiska och spanska myndigheterna. Dessutom började klaganden vid en viss tidpunkt att kontakta GD V. Klaganden och kommissionens avdelningar var också i kontakt via telefon. Medan kommissionen behandlade klagomålet fortsatte klaganden sina kontakter med de spanska myndigheterna i syfte att få dem att ändra sin ståndpunkt.
Genom skrivelse av den 27 mars 1997 underrättade kommissionen klaganden om att den hade beslutat att avsluta ärendet avseende hennes klagomål. Brevet innehåller två stycken: den första som kommissionen hade beslutat att avsluta ärendet, Den andra är att enskilda på grundval av EG-domstolens rättspraxis inte kan överklaga kommissionens beslut att inte inleda ett överträdelseförfarande.
Detta är kortfattat bakgrunden till att klaganden lämnade in klagomålet till Europeiska ombudsmannen.
I klagomålet anfördes för det första att kommissionen hade tagit för lång tid på sig att behandla det ursprungliga klagomålet. För det andra hävdades det att kommissionen inte kunde arkivera klagomålet, eftersom de spanska myndigheterna ständigt vägrade att erkänna klagandens yrkeserfarenhet på grund av att erfarenheten inte hade erhållits i Spanien, utan i Belgien. I klagomålet hänvisade klaganden endast till kommissionens undersökning av hennes situation när det gäller yrket som "profesor de educación secundaria".
Till klagomålet bifogades ett antal intyg från belgiska myndigheter om klagandens erfarenhet av undervisning. Av dessa intyg framgick att klaganden mellan 1983 och 1985 hade gett språkkurser i spanska till vuxna på en nivå som motsvarade gymnasieskolan. I ett intyg angavs uttryckligen att klagandens examensbevis omfattades av direktiv 89/48. Vidare bifogades en skrivelse av den 23 september 1996 från GD V till klaganden. Enligt denna skrivelse skulle det strida mot artikel 48 i EG-fördraget om de spanska myndigheterna inte beaktade hennes erfarenhet i Belgien enbart på grund av att den inte hade erhållits i Spanien.

Frågeställningen

Kommissionens yttrande
I sitt yttrande angav kommissionen för det första att den har utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att inleda ett överträdelseförfarande mot en medlemsstat och att den dokumentation som klaganden översänt till ombudsmannen inte på något sätt gav en representativ bild av ärendet. Kommissionen bifogade en förteckning över korrespondensen i ärendet.
När det gäller den tid det tog att behandla klagomålet medgav kommissionen att behandlingen av klagomålet, som tog två år, hade överskridit de normala tidsfristerna för att behandla medborgarnas klagomål. Kommissionen noterade dock att klaganden efter ingivandet av klagomålet kontinuerligt hade lämnat in nya och ibland motstridiga uppgifter som kommissionen var tvungen att ta hänsyn till vid behandlingen av klagomålet. Med tanke på ämnet, dvs. erkännande av examensbevis, var kommissionen dessutom tvungen att ha kontakt med både de spanska och de belgiska myndigheterna, och svaren från de sistnämnda hade försenats ganska mycket.
När det gäller beslutet att avsluta ärendet med anledning av klagomålet angav kommissionen att det intyg som lämnats av de belgiska myndigheterna motsade annan bevisning i ärendet och den information av allmän karaktär som kommissionen förfogade över om typen av examensbevis i fråga. Kommissionen kontaktade därför de belgiska myndigheterna, som sedan bekräftade att själva "licensen" utan någon "organisation" eller CAP inte kunde betraktas som ett examensbevis i den mening som avses i direktiv 89/48. Därefter erinrade kommissionen om att ett förhandsvillkor för erkännande enligt direktivet är att examensbeviset i fråga ger tillträde till yrket i ursprungsstaten. Direktivet är tillämpligt om innehavaren av examensbeviset i ursprungsstaten kan utöva det yrke för vilket erkännande söks i en annan medlemsstat.
På grundval av uppgifterna från de belgiska myndigheterna hade de spanska myndigheterna därför med rätta ansett att klaganden inte omfattades av direktivet.
När det gäller påståendet att de spanska myndigheternas vägran att erkänna klagandens yrkeserfarenhet på grund av att den hade erhållits i Belgien, uppgav kommissionen att den hade fortsatt att driva denna fråga, både före och efter inlämnandet av klagomålet till ombudsmannen. Kommissionen hade tydligt förklarat sin ståndpunkt att ett sådant villkor skulle strida mot artikel 48 i EG-fördraget och den hade begärt och fått de spanska myndigheterna att godta denna ståndpunkt. Kommissionen hade underrättat klaganden om detta.
Klagandens synpunkter
I sina synpunkter vidhöll klaganden sitt klagomål. Hon har även skickat in ytterligare dokumentation. Av detta framgick det
- att klaganden hade väckt talan vid spansk domstol om saken,
- att de belgiska myndigheterna hade informerat de spanska myndigheterna om att "Licensen" endast ger innehavaren rätt att undervisa när läroanstalten inte möter en innehavare av en "Licens" med CAP eller "Agrégation" på arbetsmarknaden,
- att kommissionen två gånger hade uttryckt åsikten att den offentliga förvaltningen "profesor de escuelas oficiales de idiomas" var ett reglerat yrke i den mening som avses i direktivet, och
- att de spanska myndigheterna kontinuerligt hade ansett att den offentliga förvaltningen "profesores de escuelas oficiales de idiomas" var ett oreglerat yrke på vilket direktivet inte var tillämpligt.
Det framgick inte av dokumentationen om lösningen av denna sista meningsskiljaktighet mellan kommissionen och de spanska myndigheterna skulle påverka klagandens situation.

Beslutet

1 Handläggningstiden för klagomålet
1.1 Klaganden ansåg att det var ett administrativt missförhållande i form av förseningar som kunde undvikas att kommissionen inte hade behandlat hennes klagomål på mindre än två år.
1.2 När ombudsmannen tar ställning till detta ska han notera att klagomålet inte var enkelt och att kommissionen har bevisat att ärendet under en längre tid pågick efter svar från nationella myndigheter, till vilka kommissionen skickade påminnelser. Den förteckning över korrespondens som kommissionen har lagt fram tyder inte heller på passivitet från kommissionens sida. Ombudsmannen anser följaktligen att kommissionen inte har gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande i denna del av klagomålet.
2 Kommissionens beslut att avsluta ärendet
2.1 Klaganden ansåg att kommissionens beslut att avsluta ärendet var omotiverat eftersom hon fortfarande hade problem med att få de spanska myndigheterna att erkänna hennes examensbevis från och med 1992.
2.2 När ombudsmannen tar ställning till detta ska han för det första notera att klagomålet visar på de problem i samband med erkännandet av examensbevis som medborgarna kan uppleva när de utövar sin rätt till fri rörlighet, som är en hörnsten i gemenskapen. Inför sådana problem kan medborgarna vända sig till kommissionen, som är fördragets väktare och som har den nödvändiga sakkunskapen. De har rätt att förvänta sig en omsorgsfull och effektiv granskning av kommissionen.
2.2 När ombudsmannen tar ställning till detta ska han för det första notera att klagomålet visar på de problem i samband med erkännandet av examensbevis som medborgarna kan uppleva när de utövar sin rätt till fri rörlighet, som är en hörnsten i gemenskapen. Inför sådana problem kan medborgarna vända sig till kommissionen, som är fördragets väktare och som har den nödvändiga sakkunskapen. De har rätt att förvänta sig en omsorgsfull och effektiv granskning av kommissionen.
2.4 Kommissionens beslut att avsluta ärendet är dock kortfattat och motiverar inte beslutet. Även om detta beslut måste ses mot bakgrund av den tidigare korrespondensen med klaganden, lämnade beslutet grundläggande frågor, väsentliga för klaganden, obesvarade, t.ex. om kommissionen inte hade konstaterat någon överträdelse eller om den faktiskt hade konstaterat en överträdelse som den hade beslutat att inte fortsätta med vid utövandet av sin befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar. Beslutet gör det inte möjligt för ombudsmannen att kontrollera om kommissionen agerade inom ramen för sin rättsliga befogenhet.
2.5 Principerna om god förvaltning kräver att förvaltningen motiverar sina beslut gentemot den berörda medborgaren. Ett sådant resonemang är väsentligt för medborgarnas förtroende för förvaltningen och för insynen i förvaltningens beslutsfattande. I detta fall förefaller det som om kommissionen inte alls har motiverat sitt beslut att avsluta ärendet rörande medborgarens klagomål. Denna brist på motivering mildrades av kommissionens tidigare korrespondens med klaganden. Bristen på motivering lämnade dock medborgaren med grundläggande frågor obesvarade. Kommissionen har således åsidosatt det krav som följer av principerna om god förvaltningssed.
Med tanke på att det nu har visat sig att klaganden har väckt talan mot de spanska myndigheterna om ämnet för hennes klagomål till kommissionen, anser ombudsmannen att det inte finns några skäl att närmare undersöka denna aspekt av klagomålet.
3 Slutsats På
grundval av ombudsmannens undersökningar av detta klagomål förefaller det nödvändigt att utfärda följande kritiska anmärkning:

Principerna om god förvaltning kräver att förvaltningen motiverar de beslut som den fattar gentemot den berörda medborgaren. Ett sådant resonemang är väsentligt för medborgarnas förtroende för förvaltningen och för insynen i förvaltningens beslutsfattande. I detta fall förefaller det som om kommissionen inte alls har motiverat sitt beslut att avsluta ärendet rörande medborgarens klagomål. Denna brist på motivering mildrades av kommissionens tidigare korrespondens med klaganden. Bristen på motivering lämnade dock medborgaren med grundläggande frågor obesvarade. Kommissionen har således åsidosatt det krav som följer av principerna om god förvaltningssed.

Eftersom denna aspekt av målet rör förfaranden som rör specifika händelser i det förflutna, är det inte lämpligt att eftersträva en uppgörelse i godo i frågan. Ombudsmannen har därför beslutat att avsluta ärendet.
Med vänliga hälsningar,
Jacob Söderman