Bakgrunden till påståendet

1. De tyska skattemyndigheterna ansåg att klaganden, som var tysk medborgare, var skyldig dem 358 000 euro. Detta påstående, som klaganden bestred, föreföll grunda sig på uppfattningen att vissa tillgångar som tillhörde honom men som var belägna utomlands skulle beskattas i Tyskland. I november 2003 beordrade den stad där klaganden bor honom att överlämna sitt pass med motiveringen att han sannolikt skulle resa utomlands för att undvika att betala sina skatteskulder. Staden beslutade också att begränsa giltigheten av hans identitetskort till endast Tyskland. Till följd av detta kunde klaganden inte lagligen lämna landet.

2. Klaganden ingav ett överträdelseklagomål till kommissionen och hävdade att Tyskland hade brutit mot artikel 18 i EG-fördraget om EU-medborgarnas rätt till fri rörlighet och hade agerat i strid med motsvarande rättspraxis. Kommissionen ansåg att detta klagomål rörde en situation som var rent intern för Tyskland och på vilken artikel 18 i EG-fördraget därför inte var tillämplig. Klaganden klagade över detta till ombudsmannen (klagomål 3317/2004/GG), som drog slutsatsen att kommissionens ståndpunkt inte var övertygande. Ombudsmannen uppmanade därför kommissionen att i ett förslag till rekommendation ompröva frågan. Kommissionen beslutade därför att registrera en skrivelse av den 7 juni 2005 från klaganden som ett nytt överträdelseklagomål.

3. I en skrivelse av den 8 augusti 2006 informerade kommissionens generaldirektorat (GD) för rättvisa, frihet och säkerhet klaganden om att det hade bett de tyska myndigheterna om information om tillämplig nationell lagstiftning, skälen till sådana åtgärder som de som var i fråga i klagandens fall samt hur ofta sådana åtgärder tillämpades. Efter att ha granskat de tyska myndigheternas svar drog kommissionen slutsatsen att den tyska lagstiftningen vid första påseendet föreföll vara förenlig med gemenskapsrätten. Enligt kommissionen skulle förebyggande av skatteundandragande i allvarliga fall kunna betraktas som ett legitimt mål av allmänt intresse för att motivera en åtgärd som begränsar den fria rörligheten. Den noterade dock att myndigheterna var tvungna att tillämpa de rättsliga garantier som föreskrivs i den relevanta lagstiftningen och att de var tvungna att säkerställa att de åtgärder de avsåg att vidta var proportionerliga. Kommissionen uppgav att den inte i detalj kunde undersöka proportionaliteten av de åtgärder som vidtagits i klagandens fall, eftersom han hade begärt att hans klagomål skulle behandlas konfidentiellt. Detta innebar att kommissionen inte kunde avslöja hans identitet för de tyska myndigheterna och därför inte kunde begära detaljerad information om hans specifika fall. Kommissionen informerade därför klaganden om att den hade för avsikt att avsluta hans ärende.

4. Klaganden var inte nöjd med kommissionens ståndpunkt. Den 15 augusti 2006 inkom han till kommissionen med sina argument mot att ärendet skulle avslutas. Den 16 oktober 2006 vände han sig till ombudsmannen med ett nytt klagomål (klagomål 3249/2006/(PB)WP).

Föremålet för undersökningen

5. I sin skrivelse av den 15 augusti 2006 till kommissionen och i sitt nya klagomål till ombudsmannen ansåg klaganden att kommissionens granskning av hans ärende hade varit ytlig och partisk till förmån för de tyska myndigheterna. Han ansåg att kommissionen inte hade tagit hänsyn till hans beskrivning av de faktiska omständigheterna, ombudsmannens slutsatser och EG-domstolens rättspraxis. Klaganden hävdade att enligt denna rättspraxis kan begränsningar av rätten till fri rörlighet i EU inte motiveras av skatteskäl. Dessutom hade de tyska myndigheterna aldrig lagt fram några bevis för att han hade för avsikt att undvika att betala skatt genom att lämna Tyskland. Inte vid något tillfälle hade han haft en sådan avsikt. Klaganden hävdade också att de tyska myndigheterna inte hade utnyttjat sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett korrekt sätt i hans fall och hade fattat ett oproportionerligt beslut. Han påpekade vidare att han genom en skrivelse av den 18 maj 2004 hade gett kommissionen tillstånd att diskutera hans fall med de tyska myndigheterna.

6. Klaganden hävdade i huvudsak att kommissionen inte hade behandlat hans överträdelseklagomål mot Tyskland på ett korrekt sätt. Han ifrågasatte särskilt resonemanget bakom kommissionens förslag att avsluta hans ärende.

7. Klaganden hävdade att kommissionen borde komma fram till en slutsats som överensstämde med de argument som han hade framfört i sin skrivelse av den 15 augusti 2006 till klaganden.

Frågeställningen

8. I sitt yttrande över detta klagomål uppgav kommissionen att klaganden inte besvarade en skrivelse som den hade skickat till honom den 27 mars 2007. I denna skrivelse bad kommissionen klaganden i) om tillstånd att lämna ut sin identitet till de tyska myndigheterna och ii) om information om hur ett överklagande som han hade ingett till en tysk domstol fortskred. Ombudsmannen noterade att klagandens synpunkter på kommissionens yttrande besvarade dessa frågor. Klaganden betonade särskilt att han vid upprepade tillfällen hade gett kommissionen tillstånd att röja hans identitet för de tyska myndigheterna. Han vidhöll även sina argument till stöd för sitt klagomål och kritiserade att det hade tagit kommissionen för lång tid att behandla ärendet. Ombudsmannen bad därför kommissionen att informera honom om de åtgärder som den avsåg att vidta mot bakgrund av den information som lämnats av klaganden.

9. Som svar informerade kommissionen ombudsmannen om att den den 19 mars 2008 på nytt hade skrivit till de tyska myndigheterna och bett om deras synpunkter på klagandens ärende. Närmare bestämt hade den begärt upplysningar om de exakta skälen till de åtgärder som vidtagits i hans fall samt klargöranden om deras berättigande och proportionalitet.

10. Med tanke på att kommissionens svar översändes till ombudsmannen först den 30 maj 2008 ansåg klaganden att om kommissionen inte hade vidtagit några ytterligare åtgärder till följd av den skrivelse som skickades i mars, innebar detta att den hade behandlat hans ärende på ett försumligt sätt.

11. Ombudsmannens avdelningar kontaktade därefter kommissionens avdelningar informellt och bad om information om hur undersökningen fortskred. Kommissionen svarade att de tyska myndigheterna hade besvarat dess skrivelse den 9 maj 2008 och påpekade att eftersom den behöriga tyska domstolen hade skjutit upp skattebetalningsförfarandet mot klaganden hade beslutet om begränsning av klagandens fria rörlighet hävts den 28 juni 2006. Den 5 augusti 2008 informerade kommissionen klaganden om detta svar och drog slutsatsen att eftersom begränsningen hade hävts föreföll hans problem ha lösts. Kommissionen anser dessutom att de åtgärder som vidtagits mot klaganden verkade vara motiverade, med tanke på risken för att han skulle avvika. Åtgärderna hade avslutats så snart förfarandet för betalning av skatt mot honom hade avbrutits. Kommissionen meddelade därför sin avsikt att avsluta ärendet.

12. I en skrivelse till kommissionen av den 18 augusti 2008 begärde klaganden att kommissionen skulle fatta ett beslut om att de åtgärder som var i kraft mellan november 2003 och den 28 juni 2006 inte bara var olagliga enligt nationell lagstiftning, utan även utgjorde ett åsidosättande av hans rätt till fri rörlighet. Han inkom även med ytterligare uppgifter om sina argument till stöd för sitt klagomål.

13. Den 21 oktober 2008 svarade kommissionen att den hade för avsikt att avsluta ärendet, eftersom den redan hade kommenterat alla hans argument. Kommissionen påpekade att detta beslut inte påverkade klagandens rätt att använda sig av de rättsmedel som finns tillgängliga på nationell nivå.

14. I ytterligare synpunkter som skickades till ombudsmannen hävdade klaganden att kommissionen inte alls hade kommenterat innehållet i hans skrivelse av den 18 augusti 2008 och inte hade uppfyllt hans begäran i denna skrivelse. Han ville därför vidhålla sitt klagomål i dess fulla omfattning.

Ombudsmannens analys och slutsatser

A. Påstådd underlåtenhet att på ett korrekt sätt behandla ett klagomål om överträdelse

15. Ombudsmannen noterar att den faktiska situation som ligger till grund för detta klagomål har förändrats under hans undersökning. När han inledde sin undersökning hade kommissionen för avsikt att avsluta klagandens ärende på grundval av allmän information från de tyska myndigheterna, utan att ha undersökt klagandens specifika situation i detalj. Under den aktuella undersökningen kontaktade kommissionen på nytt de tyska myndigheterna angående klagandens specifika fall och informerades om att begränsningarna av klagandens fria rörlighet hade hävts. Klaganden har inte bestridit denna information.

16. Ombudsmannen erinrar om att det främsta syftet med överträdelseförfaranden är att säkerställa att medlemsstaterna i framtiden följer gemenskapslagstiftningen. Förfarandena är inte utformade för att ge klagande gottgörelse för eventuella överträdelser av gemenskapsrätten som inträffat tidigare. Denna roll överlåts åt de nationella domstolarna.

17. Med tanke på kommissionens roll i överträdelseförfarandena och med tanke på de centrala farhågor som låg till grund för hans ursprungliga klagomål, skulle det mest gynnsamma resultatet för klaganden av kommissionens ingripande ha varit att kommissionen skulle ha lyckats förmå de tyska myndigheterna att upphäva de åtgärder som vidtagits mot honom. Detta mest gynnsamma resultat har nu faktiskt uppnåtts, med tanke på att de tyska myndigheterna beslutade att upphäva begränsningarna av klagandens rätt till fri rörlighet, efter det att domstolsförfarandet mot honom hade skjutits upp.

18. Ombudsmannen anser därför att det inte skulle vara motiverat för honom att fortsätta sina undersökningar av detta klagomål. Mot bakgrund av de omständigheter som beskrivs ovan anser han också att han inte behöver bedöma det resonemang på vilket kommissionens avdelningar grundade sitt beslut att föreslå att klagandens ärende skulle avslutas.

19. Som kommissionen förklarade i sin skrivelse av den 21 oktober 2008 står det klaganden fritt att använda alla tillgängliga rättsmedel på nationell nivå.

B. Slutsatser

Ombudsmannen anser att ytterligare undersökningar av detta klagomål från hans sida inte är motiverade. Därmed avslutar han ärendet.

Klaganden och kommissionen kommer att underrättas om detta beslut.

P. Nikiforos DIAMANDOUROS

Utfärdat i Strasbourg den 3 december 2008