Strasbourg den 14 december 2007

Bäste R.,

Den 22 augusti 2006 lämnade ni på Greenpeace vägnar in ett klagomål till Europeiska ombudsmannen mot Europeiska kommissionen angående ett uttalande som kommissionen gjorde om Greenpeace-rapporten Toxic Lobby, How the Chemicals Industry is trying to kill REACH.

Den 27 september 2006 vidarebefordrade jag klagomålet till kommissionens ordförande. Efter att vid två tillfällen ha beviljats en förlängning av tidsfristen för att avge sitt yttrande avgav kommissionen sitt yttrande den 22 mars 2007. Jag översände den till Er med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som Ni skickade den 29 maj 2007.

Jag skriver nu för att låta er veta resultaten av de undersökningar som har gjorts.

Klagomålet

De relevanta omständigheterna enligt klaganden kan sammanfattas enligt följande.

Klagomålet gäller kommissionens uttalande om Greenpeace-rapporten Toxic Lobby, How the Chemicals Industry is trying to kill REACH (1).

Enligt klaganden behandlade ett avsnitt i Greenpeace-rapporten ”Toxic Lobby” fyra fall av ”svängdörrsproblematik” mellan kommissionen och den kemiska industrin och lobbygrupper:

"Till exempel arbetade [M.], en mycket aktiv och välkänd aktör i lobbykampanjen mot Reach, i över 20 år vid Europeiska kommissionen, där han var generaldirektör för GD Näringsliv mellan 2002 och 2004. Sedan oktober 2004 har han arbetat som allmän rådgivare vid Europeiska industri- och arbetsgivarförbundet (UNICE).

"(...) CEFIC:s (2) f.d. direktör för Reach-enheten [P.], arbetade i sex år vid kemikalieenheten vid GD Näringsliv innan han flyttade till CEFIC. Ett annat exempel är [K.]. Efter 14 års arbete för kemiföretaget Bayer AG och sju år som lobbyist för CEFIC, och tillträdde tjänsten som direktör för kemikaliepolitik och regleringsfrågor, flyttade hon nyligen till Reach-enheten vid GD Näringsliv. [B.], som började 1986 vid BASF:s enhet för produktsäkerhet och blev chef för EU:s statliga angelägenheter 1998, anslöt sig först till Reach-enheten vid GD Näringsliv i september 2001 och gick sedan vidare till det tyska ekonomiministeriet 2004, där han fortfarande ansvarar för Reach.”

Klaganden konstaterade vidare att talespersonen för kommissionsledamot Günter Verheugen i ett uttalande till pressen den 4 maj 2006 avfärdade Greenpeaces slutsatser och uppgav att

”När det gäller de tre utvalda personerna har två av dem faktiskt aldrig arbetat med Reach. Så det är ett mysterium för mig hur man möjligen kan försöka konstruera ett påstående om svängdörrar, felaktigt beteende. (...) Jag finner helt och hållet dessa påståenden ogrundade, orättvisa och baserade på slarvig forskning".

Enligt klaganden var kommissionens uttalande av den 4 maj 2006 vilseledande, felaktigt och förtalande. Uttalandet innehöll inga detaljerade faktauppgifter om något av de fyra fall av "svängdörrsproblematik" som togs upp i rapporten. Uttalandet var inte transparent, eftersom det inte klargjorde vilka två personer som aldrig hade arbetat med Reach. Den klargjorde inte heller huruvida kommissionen godtog att de andra personerna hade arbetat med Reach och att det fanns ett fall av "svängdörrsproblematik".

Klaganden hävdade vidare att de fakta som lades fram i rapporten byggde på noggrann forskning och stöddes av skriftlig bevisning som fanns tillgänglig på Internet, inbegripet kommissionens arkiverade internetsidor. Argumentet att forskningen var "slarvig" skadade Greenpeaces anseende, särskilt som kommissionen inte lade fram några bevis för att motsäga de fakta som lades fram i rapporten.

Klaganden hävdade att kommissionen, i stället för att förneka och dölja fakta i rapporten när den förhörs av medierna, bör informera allmänheten om alla fall där enskilda personer som arbetar vid kommissionen, omedelbart före, under eller efter sin anställning vid kommissionen, har varit knutna till företag och organisationer som har ett direkt ekonomiskt intresse i den relevanta EU-lagstiftningen.

Greenpeace skrev till kommissionen den 2 juni 2006 och bad den att offentligt rätta uttalandet från kommissionsledamot Günter Verheugens talesman och offentligt be om ursäkt till Greenpeace för att ha skadat sitt rykte genom ogrundade anklagelser. Kommissionen svarade Greenpeace men underlät att erkänna att ovannämnda uttalande var vilseledande, felaktigt och förtalande. I stället upprepade kommissionen sitt förnekande av fallen med "svängdörrsproblematik", utan att lägga fram fakta som vederlägger Greenpeaces slutsatser. Dessutom har kommissionen konsekvent bortsett från det fjärde fallet av "svängdörrsproblematik" som nämns i rapporten och som rör M.

Klaganden anser att kommissionen inte respekterade principerna om god förvaltningssed genom att framföra vilseledande, felaktiga och förtalande anklagelser och genom att inte besvara Greenpeaces begäran på ett tillfredsställande sätt.

Klaganden hävdade i huvudsak att kommissionen har

(1) Förolämpade Greenpeace forskning genom att göra vilseledande, felaktiga och ärekränkande anklagelser; och

(2) Misslyckades tillhandahålla:

i) Detaljerad och faktabaserad information om de fyra fall av ”svängdörrsproblematik” som det hänvisas till i rapporten. och

ii) Ett klargörande av vilka enskilda personer som det hänvisas till i betänkandet har - med kommissionens egna ord - "i själva verket aldrig arbetat med Reach".

Klaganden yrkade att kommissionen skulle

(1) Offentligt revidera det felaktiga uttalandet från kommissionsledamot Günter Verheugens talesperson. och

(2) Offentligt be om ursäkt till Greenpeace för att ha skadat sitt rykte med ogrundade anklagelser.

Frågeställningen

Kommissionens yttrande

Kommissionens yttrande kan sammanfattas på följande sätt:

Bakgrund

Klagomålet gäller kommissionens reaktion den 4 maj 2006 på frågor från media om en del av Greenpeace-rapporten Toxic Lobby, How the Chemicals Industry is Trying to Kill REACH. Den dagen hade Financial Times publicerat en artikel, Chemicals Companies 'Watered down Law', som hänvisade till ovannämnda rapport och tre fall av påstådda svängdörrsproblematiker mellan kommissionens generaldirektorat för näringsliv och den kemiska industrin och dess lobbygrupper. Ett av dessa ärenden gällde en tillfälligt anställd som hade flyttat från kommissionen för att arbeta inom industrin, och de två andra ärendena gällde tillfälligt anställda som hade flyttat från industrin till GD Näringsliv. Enligt rapporten gjorde en sådan rörelse det möjligt för dessa tre personer att påverka EU:s kemikalielagstiftning Reach. I rapporten hävdas att dessa aktörer arbetade direkt med Reach. Som svar på frågorna om Financial Times-artikeln avvisade talespersonen för GD Näringsliv Greenpeaces påståenden och uppgav bland annat att resultaten baserades på "slarvig forskning" och att två av de tre agenter som pekades ut i rapporten aldrig faktiskt arbetade med Reach.

Den klagande skrev till kommissionen den 2 juni 2006 och klagade över ovannämnda uttalanden från talespersonen. Ett detaljerat svar på Greenpeace påståenden gavs genom en skrivelse av den 28 juni 2006 . I skrivelsen angavs att kommissionen, med hänsyn till att det saknades en balanserad och korrekt bild av de berörda personernas roll, inte kunde instämma i Greenpeaces påståenden med avseende på talespersonens synpunkter och att frågan om ursäkt följaktligen inte hade uppkommit.

Klagomålet till ombudsmannen

Kommissionen beklagar djupt vad som i själva verket är det omotiverade ifrågasättandet av integriteten hos de personer som nämns i Greenpeace-rapporten och det onödiga lidande som dessa personer utsätts för till följd av att de nämns i rapporten och i relaterade presskommentarer. Kommissionen anser fortfarande att detta inte var påkallat, särskilt i en situation där Greenpeace-betänkandet bara påminner om deras tidigare karriärer utan några bevis för att de agerade felaktigt i sina respektive positioner.

Greenpeace hävdar att talespersonen endast hänvisade till tre av de fyra personer som angavs i rapporten. Detta är fallet eftersom talespersonen hänvisade till den tidningsartikel som publicerades i Financial Times den 4 maj 2006, som endast hänvisade till tre personer.

När det gäller rollen i Reach för de tre tillfälligt anställda som kommenterades i Greenpeace-rapporten bör det noteras att uppgiften att utarbeta förslaget och företräda kommissionen i förhandlingarna om Reach från början delades gemensamt av GD Näringsliv och GD Miljö. Som sådana har förberedande dokument, svar på frågor från parlamentet, tolkning av kraven osv. samt förhandlingar i parlamentet och rådet förts av tjänstemän från båda generaldirektoraten i nära samarbete. De handläggare som hade nyckelroller i utarbetandet och förhandlingarna om Reach var båda fast anställda tjänstemän som fortfarande arbetar inom kommissionen.

Det är ett faktum att två av de tre personer (tillfälligt anställda) som nämns i Greenpeacebetänkandet inte var ansvariga för utarbetandet av Reach-lagstiftningen eller för dess efterföljande förhandlingar. Den tredje berörda personen arbetade visserligen med vissa aspekter av Reach, men han hade ingalunda någon central roll i utarbetandet av eller förhandlingarna om Reach.

I det första fallet som Greenpeace nämnde hade den berörda personen faktiskt lämnat kommissionen innan utarbetandet av förslaget inleddes. Det faktum att hennes namn uppträdde som kontaktpunkt för ytterligare information efter publiceringen av en artikel som det hänvisas till på webbplatsen för GD Näringsliv (enheten för kemikalier) kan inte på ett trovärdigt sätt läggas fram för att bevisa att hon hade ansvar för Reach. I detta sammanhang bör det noteras att själva artikeln publicerades under namnet en annan officiell . Det var denna tjänsteman, snarare än den person som namngavs av Greenpeace, som vid den tiden var direkt ansvarig för reformen av kemikalieregimen. Dessutom hade utarbetandet av Reach-förslaget inte påbörjats i det skedet.

I det andra fallet började den berörda personen arbeta vid kommissionen vid en tidpunkt då Reach-förslaget befann sig i ett mycket långt framskridet förhandlingsskede. Den berörda personen deltog inte i förhandlingarna om Reach. Hennes främsta uppgift är att genomföra FN:s globala harmoniserings- och klassificeringssystem (GHS) för kemiska ämnen i gemenskapsrätten. Arbetet med att utarbeta detta förslag ligger hos Reach-enheten, vilket innebär att hon på grund av sin närvaro i Reach-enheten och det faktum att hon höll ett anförande vid en konferens i Wien som behandlade ett antal Reach-frågor inte har haft något inflytande på förhandlingarna om Reach. I själva verket handlade hennes tal i Wien, som Greenpeace hänvisade till, om GHS, inte Reach.

När det gäller den tredje person som nämns i Greenpeace-rapporten var hans uppgift som expert att tillhandahålla teknisk information om krav på djurförsök och om it-aspekter för att säkerställa ett effektivt tillhandahållande av de uppgifter som krävs enligt Reach. Talespersonen medgav att denna person kunde anses ha arbetat med Reach.

Talespersonens uttalande att två av de tre personer som angavs inte arbetade med Reach var därför en rättvis återspegling av situationen.

Kommissionen har starka reservationer mot Greenpeace-strategin, som bygger på att man först offentliggör anklagelser och sedan kräver att de anklagade ska motbevisa dem. Inför sådana anklagelser kan man förvänta sig att kommissionen ger ett kraftfullt svar för att vederlägga dem, vilket är precis vad talespersonen gjorde. Rebuttal är en del av kärnverksamheten för kommissionens talespersoner. Dessutom bör det förstås att denna typ av anklagelse, som tycks ha inletts utan en adekvat utredning av de berörda personernas exakta roll och bidrag i samband med Reach, är en allvarlig smutskastning av kommissionens och dess personals integritet. Greenpeaces anklagelser innebär att kommissionen har tillåtit en situation där en kritisk rättsakt på ett otillbörligt sätt har påverkats av personer med tidigare erfarenhet inom industrin eller med avsikt att fortsätta sin karriär inom industrin. De faktiska omständigheterna i målet ger inte någon giltig grund för att komma fram till en sådan underförstådd slutsats.

Greenpeace har gjort gällande att talespersonen, genom att svara på pressens frågor om de berörda personerna, inte har tillhandahållit några uppgifter om deras karriär eller arbete. I detta sammanhang hade de berörda personerna redan lidit nöd till följd av att de omnämnts i Greenpeace-rapporten och i relaterade tidningsartiklar. I en situation där de exakta detaljerna i deras verksamhet inom kommissionen redan hade beskrivits riskerade de att lida ytterligare till följd av att detaljer om deras bakgrund och arbete blev föremål för offentlig diskussion. Talmannens inställning var därför rimlig och korrekt.

När det gäller källan till rekrytering av personer till kommissionen är ståndpunkten att det, med tanke på komplexiteten i sektorer som kemikaliesektorn och behovet av att förstå och lösa problem som kräver högsta tekniska kompetens och praktisk erfarenhet, är viktigt att ha en blandning av kompetent personal med höga tekniska kvalifikationer och med en mängd olika bakgrunder. När det gäller GD Näringsliv har detta inneburit rekrytering av specialiserad personal både från hälso- och miljöfrågor och från industrin.

Dessutom har det traditionellt visat sig vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att rekrytera personer med nödvändiga kvalifikationer och erfarenheter från de normala allmänna uttagningsproven för handläggare. I detta avseende noterar kommissionen att den tidigare rekryterade sådana experter på grundval av särskilda uttagningsprov och med tidsbegränsade kontrakt. De personer som rekryterats till GD Näringsliv har en bakgrund inom hälso- och miljösektorerna samt inom industrin.

Den fjärde personen som namngavs i Greenpeace-rapporten var en tidigare generaldirektör för kommissionen. Som generaldirektör för GD Näringsliv skulle han ha varit ansvarig för alla aspekter av GD Näringslivs arbete. Detta innebar också, tillsammans med hans motpart i GD Miljö, att arbetet med kommissionens antagande av Reach-förslaget fortskred, en uppgift som uppnåddes med framgång. Oron i Greenpeace-betänkandet verkar vara att han och andra genom kontakter med tidigare kolleger skulle ha utövat otillbörligt inflytande på kommissionens ståndpunkt efter det att han hade lämnat kommissionen. Det har inte lagts fram någon bevisning i rapporten för att motivera sådana påståenden som i själva verket ifrågasätter den berörda personens integritet, och inte heller integriteten hos flera tjänstemän vid kommissionen. Verkligheten är att det har förekommit en mycket hög grad av lobbyverksamhet från intressenter från alla bakgrunder och med olika, ofta motsatta, intressen, som har försökt påverka alla gemenskapsinstitutioner när det gäller Reach. De tjänstemän som arbetar med REACH inom kommissionen är väl medvetna om intresset hos alla sådana lobbyister och den grad av uppmärksamhet som bör ägnas deras förslag, med beaktande av det tvingande kravet på tjänstemän att skydda gemenskapens intressen.

Kommissionen avslutar sitt yttrande med att hävda att uttalandet från talespersonen för GD Näringsliv den 4 maj 2006 i pressrummet med hänvisning till Financial Times-artikeln från den dagen inte var felaktigt. Det var en rättvis återspegling av situationen och förolämpade inte Greenpeaces forskning genom att göra vilseledande, felaktiga och ärekränkande anklagelser. Därför uppstår inte frågan om en offentlig översyn av detta uttalande eller en offentlig ursäkt.

Klagandens synpunkter

Klagandens synpunkter kan sammanfattas på följande sätt.

Klaganden beklagar att kommissionen fortsätter att reducera de fakta som presenteras i rapporten om giftiga lobbygrupper till vad den beskriver som ett ”omotiverat ifrågasättande av integriteten” hos fyra personer. Enligt klaganden avslöjar rapporten den kemiska industrins ihållande och genomgripande inflytande på reformen av den europeiska kemikaliepolitiken. När man granskar den kemiska industrins lobbyverksamhet tar man i betänkandet också upp frågan om "svängdörrar", det vill säga enskilda personers förflyttning från offentliga tjänster till lobbyverksamhet och vice versa. I motsats till kommissionens tolkning ifrågasätter rapporten inte de namngivna personernas integritet eller hävdar att de har begått något fel när de var i offentliga ämbeten. Betänkandet fokuserar snarare på företagens och lobbyorganisationernas intresse av att anställa tidigare tjänstemän som sedan lobbar för samma institution som de tidigare arbetade för samt tidigare kollegor. I rapporten nämndes flera personers anställningshistoria för att kontrollera de iakttagelser som gjorts om "svängdörrsproblematik". I sitt yttrande ifrågasatte kommissionen inte riktigheten i dessa fakta.

I stället för att acceptera att bruket med "svängdörrar" skulle kunna utgöra ett problem som kräver upprättelse, i syfte att förbättra insynen i EU:s institutioner, försöker kommissionen skada budbärarens rykte, det vill säga Greenpeace.

I sitt yttrande medger kommissionen slutligen att två av de personer som nämns i rapporten (B. och M.) har arbetat med Reach. Detta erkännande kom tio månader för sent och klargör endast delvis det dunkla uttalande som gjordes den 4 maj 2006, enligt vilket två av de personer som nämns i rapporten aldrig hade arbetat med Reach. Klaganden är dock fortfarande oroad över att kommissionen i sitt yttrande försöker hävda att ingen av de två andra personerna (P. och J.) arbetade med Reach och att talespersonens uttalande därför var en "rättvis återspegling av situationen". Klaganden anser att kommissionens argument i detta avseende är felaktigt och vilseledande. Kommissionen använder en mycket snäv definition av ”arbete” och begränsar ”arbetet med Reach” till att ha huvudansvaret för att utarbeta lagstiftningsförslaget och för efterföljande förhandlingar. På grundval av denna definition anser kommissionen att tjänstemän som arbetade med aspekter av Reach inom en kommissionsenhet för Reach, och som officiellt företrädde kommissionen om Reach, egentligen inte kan anses ha arbetat med Reach. Klaganden har svårt att se hur kommissionens definition i detta avseende förhåller sig till sunt förnuft och förståelse.

Klaganden anser att kommissionen genom sin snäva tolkning av ”arbete” använder en sådan konstlad definition att den i flera fall bryter mot principerna om god förvaltningssed och kravet på objektivitet. För det första strider kommissionens användning av en mycket snäv och konstlad definition av "arbete" mot den allmänna användningen av ordet och kommissionen använder i övrigt inte någon sådan särskild definition av ordet. Användningen av en särskild definition i detta fall strider således mot allmänhetens berättigade och rimliga förväntningar på att förvaltningen ska kommunicera på ett tydligt, konsekvent och öppet sätt. För det andra förutsätter kommissionens uttalande att endast förslagsställaren och den officiella förhandlaren av ett lagstiftningsförslag har inflytande över detta förslag, vilket inte återspeglar den faktiska utformningen av politiken inom kommissionen (3).

När det gäller P:s och J:s specifika fall har kommissionen gjort gällande att den omständigheten att P utsågs till kontaktperson för Reach i en officiell publikation från kommissionen inte innebär att hon faktiskt arbetade med Reach. Kommissionen förklarade emellertid inte varför P. skulle utses till kontaktperson för en fråga som hon inte arbetade med. Kommissionen har vidare gjort gällande att P. inte kan anses ha arbetat med Reach eftersom hon lämnade kommissionen och anslöt sig till CEFIC innan kommissionen började utarbeta lagstiftningsförslaget 2001. Vad kommissionen underlåter att nämna är att P. ansvarade för rådets direktiv 76/769EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar)(4), vilket blev en integrerad del av Reach. Hon var också direkt involverad i vitboken Strategi för en framtida kemikaliepolitik, som kommissionen offentliggjorde i februari 2001. Det är allmänt känt att utarbetandet av ny lagstiftning, som en normal del av EU:s beslutsprocess, föregås av betydande förberedande arbete. När det gäller Reach föregicks utarbetandet av lagstiftningsförslaget 1998 av en rapport från kommissionen om hur den befintliga kemikalielagstiftningen fungerar (5) och 2001 av vitboken Strategi för en framtida kemikaliepolitik (6). I vitboken från 2001 fastställdes huvudprinciperna och strukturen, inklusive namnet, för Reach. Kommissionens argument att P. inte har arbetat med Reach är därför ohållbart.

Kommissionen är medveten om att J. arbetar vid Reach-enheten och att hon höll ett anförande vid en konferens i Wien som behandlade ett antal Reach-frågor. Kommissionen har emellertid återigen gjort gällande att dessa omständigheter inte räcker för att anse att J. arbetade med Reach.

Klaganden anser vidare att kommissionen är mycket selektiv när det gäller de uppgifter som lämnats i dess yttrande. Den fokuserar på J:s - i detta sammanhang irrelevanta - ansvar för GHS och utelämnar helt all information om hennes ansvar i samband med Reach. Enligt Greenpeace forskning deltog J. i högnivåmöten om Reach inom kommissionen och företrädde också regelbundet kommissionen om Reach externt. Denna information verkar bekräftas genom e-postkorrespondens som Greenpeace har fått tillgång till genom en begäran om tillgång till handlingar. E-postkorrespondensen i fråga tyder tydligt på att chefen för kommissionens Reach-enhet 2005 delegerade ansvaret till J. för vissa personliga möten med den kemiska industrin, efter industrins begäran om att diskutera utkastet till Reach-förordning och läget för förslaget. Det "tiggartror"att kommissionen fortsätter att försvara sitt argument att J. inte "arbetade" med Reach.

Klaganden anser att kommissionen inte har bevisat sitt fall och att den därför borde dra tillbaka sin anklagelse om att rapporten innehöll "ogrundade" påståenden och att den baserades på "slarvig forskning". Kommissionens påstående att två av de personer som nämns i rapporten inte arbetade med Reach var felaktigt och vilseledande.

Beslutet

1 Inledande anmärkningar

1.1 Europeiska ombudsmannen vill understryka vikten av vissa av de frågor som rör detta klagomål, som har att göra med öppenhet i samband med lobbyverksamhet som utövas under Europeiska unionens lagstiftningsförfaranden. Betydelsen av denna fråga har erkänts av Europeiska kommissionen inom ramen för dess europeiska öppenhetsinitiativ (7). Ombudsmannen hade också möjlighet att i ett nyligen fattat beslut (8) understryka vikten av att garantera en lämplig nivå av öppenhet när det gäller personer som deltar i lobbyverksamhet.

1.2 Såsom erkänns i det europeiska öppenhetsinitiativet är frågan om lobbyverksamhet också kopplad till nuvarande eller tidigare EU-tjänstemäns och EU-tjänstemäns beteende och är en fråga som uttryckligen har tagits upp och behandlats i de tillämpliga bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän och i anställningsvillkoren för övriga anställda (9). EU-personalens yrkesetik regleras i de instrument som fastställer arbetsuppgifter och skyldigheter för tjänstemän och övriga anställda som arbetar för institutionerna och för tidigare tjänstemän och övriga anställda som lämnat EU:s offentliga förvaltning. Det är uppenbart att de berörda institutionernas korrekta och grundliga genomförande av dem är en väsentlig del av den strategi som är nödvändig för att garantera att de höga standarder för öppenhet som EU anser är en del av legitimiteten hos alla moderna förvaltningar uppnås.

1.3 Ombudsmannen vill dock redan från början klargöra att hans undersökning inte syftar till att fastställa om sådana regler och skyldigheter har iakttagits under de nuvarande omständigheterna, det vill säga om kommissionen har handlat i enlighet med de skyldigheter som fastställs i de tillämpliga förordningarna och har tillämpat dem korrekt på sina nuvarande eller tidigare tjänstemän och övriga anställda. Detta var inte föremålet för klagandens klagomål och har inte varit föremål för denna undersökning. Ombudsmannen erinrar också om att klaganden själv ansåg att rapporten i fråga, i motsats till kommissionens tolkning, inte ifrågasätter de namngivna personernas integritet och inte heller hävdar att de begått något fel när de innehade offentliga ämbeten. Klaganden har snarare uppgett att rapporten fokuserar på företagens och lobbyorganisationernas intresse av att anställa tidigare tjänstemän som sedan lobbar för samma institution som de tidigare arbetade för samt tidigare kollegor. Ombudsmannen noterar dock också att klaganden inte har framfört eller underbyggt några särskilda påståenden om att kommissionen eller dess tidigare tjänstemän eventuellt inte har uppfyllt ovannämnda skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna.

1.4 Ombudsmannens undersökning i detta klagomål begränsar sig därför till att behandla klagandens påstående att kommissionen, genom sin talesman under en presskonferens, "gjorde felaktiga, vilseledande och ärekränkande anklagelser i samband med en studie utfärdad av Greenpeace med titeln "Toxic Lobby, How the Chemicals Industry is trying to kill REACH"".

2 Påståendet att Greenpeaces forskning förolämpades av vilseledande, felaktiga och ärekränkande anklagelser

2.1 Klagomålet gäller kommissionens uttalande om Greenpeace-rapporten Toxic Lobby, How the Chemicals Industry is trying to kill REACH (10) ("rapporten")(11). Som klaganden har noterat behandlade ett avsnitt i denna rapport fyra fall av svängdörrsproblematik (12) mellan kommissionen och den kemiska industrin och lobbygrupper. Klaganden anser att bruket med svängdörrsproblematik är problematiskt. Den 4 maj 2006 tycks talespersonen för kommissionsledamot Günter Verheugen ha gjort följande uttalande om avsnittet "svängdörrar" i ovannämnda rapport: "När det gäller de tre utvalda personerna har två av dem faktiskt aldrig arbetat med Reach. Så det är ett mysterium för mig hur man möjligen kan försöka konstruera ett påstående om svängdörrar, felaktigt beteende. (...) Jag finner helt och hållet dessa påståenden ogrundade, orättvisa och baserade på slarvig forskning".

Greenpeace skrev till kommissionen den 2 juni 2006 och bad den att offentligt korrigera talespersonens uttalande och att offentligt be Greenpeace om ursäkt för att ha skadat sitt rykte genom ogrundade anklagelser. Kommissionen svarade Greenpeace, men klaganden anser att den inte medgav att talespersonens uttalande var vilseledande, felaktigt och förtalande. I stället upprepade kommissionen sitt förnekande av fallen med "svängdörrsproblematik", utan att lägga fram fakta som vederlägger Greenpeaces slutsatser. Dessutom ignorerade kommissionen konsekvent det fjärde fallet av "svängdörrsproblematik" som det hänvisas till i rapporten, rörande M. I sitt klagomål till ombudsmannen hävdade klaganden att kommissionen hade förolämpat Greenpeaces forskning genom att göra vilseledande, felaktiga och ärekränkande anklagelser.

2.2 I sitt yttrande avvisade kommissionen klagandens påstående. Sammanfattningsvis beklagade parlamentet djupt vad det i själva verket ansåg vara ett oberättigat ifrågasättande av integriteten hos de personer som nämns i betänkandet. Kommissionen anser att Greenpeacebetänkandet endast återger de berörda personernas tidigare karriärer, utan några bevis för att de agerat felaktigt i sina respektive befattningar. Det är ett faktum att två tillfälligt anställda (P. och J.) som nämns i betänkandet inte var ansvariga för utarbetandet av Reach-lagstiftningen eller för dess efterföljande förhandlingar. Den tredje berörda personen arbetade visserligen med vissa aspekter av Reach, men han hade ingalunda någon central roll i utarbetandet av eller förhandlingarna om Reach. Talespersonens uttalande att två av de tre personer som angavs inte arbetade med Reach var därför en rättvis återspegling av situationen. Kommissionen har starka reservationer mot Greenpeace-strategin, som bygger på att man först offentliggör anklagelser och sedan kräver att de anklagade ska motbevisa dem. Inför sådana anklagelser kan man förvänta sig att kommissionen ger ett kraftfullt svar för att vederlägga dem, vilket är precis vad talespersonen gjorde. Rebuttal är en del av kärnverksamheten för kommissionens talespersoner.

2.3 I sitt yttrande anförde klaganden sammanfattningsvis att rapporten, i motsats till kommissionens tolkning, inte ifrågasätter de namngivna personernas integritet och inte heller hävdar att de begått något fel när de innehade offentliga ämbeten. Betänkandet fokuserar snarare på företagens och lobbyorganisationernas intresse av att anställa tidigare tjänstemän som sedan lobbyar samma institution och kollegor som de brukade arbeta med. I rapporten nämndes flera personers anställningshistoria för att kontrollera de iakttagelser som gjorts om "svängdörrsproblematik". I stället för att acceptera att bruket med "svängdörrar" skulle kunna utgöra ett problem som kräver upprättelse i syfte att förbättra insynen i EU:s institutioner, försöker kommissionen skada budbärarens rykte, det vill säga Greenpeace. Klaganden framförde även vissa argument om att P. och J. faktiskt hade arbetat med Reach.

2.4 Ombudsmannen erinrar om att klagandens påstående är att uttalandet från kommissionens talesman "var felaktigt, vilseledande och ärekränkande för Greenpeace". Uttalandet i fråga, vars innehåll inte har bestritts av någon av parterna, var följande:

"När det gäller de tre utvalda personerna har två av dem faktiskt aldrig arbetat med Reach. Så det är ett mysterium för mig hur man möjligen kan försöka konstruera ett påstående om svängdörrar, felaktigt beteende. (...) Jag finner helt och hållet dessa påståenden ogrundade, orättvisa och baserade på slarvig forskning".

Ombudsmannen kommer först att analysera om den första delen av kommissionens uttalande om det faktum att "de tre utvalda personerna, två av dem, faktiskt aldrig har arbetat med Reach. Så det är ett mysterium för mig hur man möjligen kan försöka konstruera ett påstående om svängdörrar, olämpligt beteende"är, som påstås av klaganden, felaktigt och vilseledande.

2.5 Enligt ombudsmannens åsikt kan rapporten rimligen anses tyda på att de personer som identifierades i avsnittet "svängdörrar" hade spelat en inflytelserik roll i samband med kemikalieindustrins ansträngningar "att döda REACH". I detta avseende var det därför rimligt att kommissionens talesperson tog upp frågan om dessa personers "arbete" med kommissionens förslag till Reach, eftersom rapporten rimligen kunde förstås som en hänvisning till dessa personers deltagande i utarbetandet av och förhandlingarna (inom gemenskapsinstitutionerna) om kommissionens förslag till Reach.

2.6 Kommissionen noterade i sitt svar på Greenpeaces skrivelse av den 2 juni 2006 att två av de tre personer som nämns i Financial Times-artikeln, som talespersonen besvarade i sina kommentarer, inte hade deltagit i utarbetandet av eller förhandlingarna om kommissionens lagstiftningsförslag om Reach. Kommissionen anförde vidare att när det gäller den tredje person som också nämns i artikeln var hans inblandning obetydlig jämfört med flera andra tjänstemän som var direkt berörda av Reach.

I sitt yttrande över klagomålet förklarade kommissionen vidare att den berörda personen (P.) i det första fall som Greenpeace nämnde i själva verket hade lämnat kommissionen innan förslaget utarbetades. Det faktum att hennes namn uppträdde som kontaktpunkt för ytterligare information efter offentliggörandet av en artikel som det hänvisas till på webbplatsen för kommissionens generaldirektorat (GD) för näringsliv (kemikalieenheten) kan inte på ett trovärdigt sätt läggas fram för att bevisa att hon hade ansvar för Reach. Det var den tjänsteman i vars namn artikeln publicerades, snarare än den person som namngavs av Greenpeace, som vid den tiden var direkt ansvarig för reformen av kemikalieregimen. Dessutom hade utarbetandet av Reach-förslaget inte påbörjats i det skedet. I det andra fallet började den berörda personen (J.) arbeta för kommissionen vid en tidpunkt då Reach-förslaget befann sig i ett mycket långt framskridet förhandlingsskede. Den berörda personen deltog inte i förhandlingarna om Reach. Hennes främsta uppgift var att i gemenskapslagstiftningen genomföra FN:s globala system för harmonisering och klassificering av kemiska ämnen (GHS). Arbetet med att utarbeta detta förslag ligger hos Reach-enheten, vilket innebär att hon på grund av sin närvaro i Reach-enheten och det faktum att hon höll ett anförande vid en konferens i Wien som behandlade ett antal Reach-frågor inte har haft något inflytande på förhandlingarna om Reach. I själva verket handlade hennes tal i Wien, som Greenpeace hänvisade till, om GHS, inte Reach.

2.7 Ombudsmannen noterar att klaganden inte verkar ha lagt fram några specifika och vederbörligen underbyggda argument som visar att kommissionens uttalanden om P:s och J:s icke-deltagande i utarbetandet av och förhandlingarna om förslaget är felaktiga. Ombudsmannen noterar i detta avseende att klaganden i sina synpunkter helt enkelt har framfört vissa argument om att i) P. hade behandlat ett direktiv som omfattade frågor som också behandlades inom ramen för Reach, ii) P. hade deltagit i utarbetandet av kommissionens vitbok från 2001 Strategi för en framtida kemikaliepolitik. iii) J. hade hållit ett anförande om Reach-frågor och hade företrätt kommissionen vid möten med företrädare för den kemiska industrin i samband med Reach. Klaganden hävdade också att J. deltog i högnivåmöten om Reach inom kommissionen. Den klagande har dock inte lagt fram några specifika stödjande uppgifter för att på ett rimligt sätt betvivla att kommissionens uttalanden är sanningsenliga. Det förefaller därför rimligt att talespersonen har angett att ”vad gäller de tre utvalda personerna har två av dem faktiskt aldrig arbetat med Reach”.

2.8 Ombudsmannen påpekar vidare att kommissionen har lämnat rimliga förklaringar om sin relevanta rekryteringspraxis. Med tanke på kemikaliesektorns komplexitet och behovet av att förstå och lösa problem som kräver högsta tekniska kompetens och praktisk erfarenhet, har kommissionen i detta avseende framhållit att det är viktigt att ha kompetent personal med avancerade tekniska kvalifikationer och med en mängd olika bakgrunder. Enligt kommissionen har det dessutom traditionellt visat sig vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att rekrytera personer med nödvändiga kvalifikationer och erfarenheter från de normala allmänna uttagningsproven för handläggare, och det har därför tidigare varit nödvändigt att rekrytera sådana experter på grundval av särskilda uttagningsprov och med tidsbegränsade kontrakt.

Ombudsmannen drar därför slutsatsen att klaganden inte har lyckats fastställa att uttalandet i fråga var felaktigt och vilseledande.

2.9 Ombudsmannen måste dock fortfarande överväga om den andra delen av uttalandet i fråga kan betraktas som ärekränkande för Greenpeace ("Jag anser helt och hållet att dessa påståenden är ogrundade, orättvisa och baserade på slarvig forskning"). Med beaktande av parternas argument och handlingar noterar ombudsmannen följande. Mot bakgrund av det sammanhang i vilket begreppet ”svängdörrsproblematik” presenterades i rapporten(13) kan det rimligen anses att begreppet ”svängdörrsproblematik” äventyrar de berörda personernas integritet och ett korrekt fullgörande av de uppgifter som åligger dem enligt artiklarna 11 och 16 i tjänsteföreskrifterna(14).

2.10 Ombudsmannen förstår och anser därför att det är acceptabelt att kommissionens talesperson har tolkat rapporten på det sätt som beskrivs ovan och betraktat den som en anklagelse om "otillbörligt beteende"i den mening som avses ovan. Ombudsmannen noterar dock, vilket kommissionen med rätta har påpekat, att ett sådant påstående inte stöddes i rapporten av några specifika, vederbörligen underbyggda argument. Denna brist på underbyggda argument kan rimligen förklara varför kommissionens talesman, som uppmanades av journalister att kommentera denna fråga vid en presskonferens och i utövandet av sin plikt, reagerade starkt på frågan genom att säga att "påståendena i rapporten var ogrundade, orättvisa och baserade på slarvig forskning". Det starka motargumentet från kommissionens talesperson, under de särskilda omständigheter som det uttalades, betyder dock inte att Greenpeace förtalades av kommissionen. I sitt svar till klaganden av den 28 juni 2006 klargjorde kommissionen dessutom sin ståndpunkt genom att uttrycka sina "starka reservationer mot Greenpeace-metoden, som bygger på att först offentliggöra anklagelser och sedan kräva att de anklagade motbevisar dem". Även om klaganden kan ha klargjort att avsikten med rapporten inte var att ifrågasätta de namngivna personernas integritet, eller att påstå att de begått något fel när de var i offentliga ämbeten, är det förståeligt och rimligt att läsarna kunde ha tolkat rapporten i den meningen. Det är därför förståeligt och rimligt att kommissionen intog den ståndpunkt som nämns i dess skrivelse av den 28 juni 2006 till klaganden.

2.11 Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att klagandens påstående att kommissionens uttalande var felaktigt, vilseledande och ärekränkande inte har styrkts och att han därför inte finner något administrativt missförhållande från kommissionens sida när det gäller denna aspekt av klagomålet.

3 Anklagelserna om att kommissionen underlåtit att lämna upplysningar och förtydliganden

3.1 Enligt klaganden underlät kommissionens talesperson i sitt uttalande av den 4 maj 2006 att lämna detaljerade faktauppgifter om något av de fyra fall av "svängdörrsproblematik" som togs upp i rapporten och lade inte fram några bevis som motsade faktauppgifterna i rapporten. Dessutom var uttalandet inte transparent, eftersom det inte klargjorde vilka två personer som aldrig hade arbetat med Reach. Den klargjorde inte heller huruvida kommissionen godtog att de andra personerna hade arbetat med Reach och att det fanns ett fall av "svängdörrsproblematik". Greenpeace skrev till kommissionen i ärendet den 2 juni 2006. I sitt svar upprepade kommissionen dock sitt förnekande av "svängdörrsproblematiken", utan att lägga fram fakta som vederlägger Greenpeaces slutsatser. Dessutom har kommissionen konsekvent bortsett från det fjärde fallet av "svängdörrsproblematik" som nämns i rapporten och som rör M.

Klaganden hävdade att kommissionen hade underlåtit att tillhandahålla i) detaljerad faktainformation om de fyra fall av svängdörrsproblematik som det hänvisas till i rapporten, och ii) ett klargörande av vilka personer som det hänvisas till i rapporten som - med kommissionens egna ord - "i själva verket aldrig har arbetat med Reach".

3.2 Kommissionen hävdade att talespersonen endast hänvisade till tre av de fyra personer som angavs i rapporten, eftersom hans uttalande grundade sig på pressartikeln i Financial Times, som endast hänvisade till tre personer. Dessutom hade de berörda personerna redan lidit nöd till följd av att de omnämnts i Greenpeace-rapporten och i relaterade tidningsartiklar. I en situation där de exakta detaljerna i deras verksamhet inom kommissionen redan hade beskrivits riskerade de att lida ytterligare till följd av att detaljer om deras bakgrund och arbete blev föremål för offentlig diskussion. Talespersonens tillvägagångssätt, som var att inte tillhandahålla ytterligare uppgifter om sin karriär eller sitt arbete, var därför rimligt och korrekt. Kommissionen uttryckte starka reservationer mot Greenpeace-strategin, som bygger på att man först offentliggör anklagelser och sedan kräver att de anklagade ska motbevisa dem.

3.3 I sitt yttrande uppgav klaganden att kommissionen i sitt yttrande över klagomålet slutligen medgav att två av de personer som nämns i rapporten (B. och M.) arbetade med Reach. Enligt klaganden kom detta erkännande tio månader för sent och klargjorde endast delvis det dunkla uttalande som kommissionsledamot Günter Verheugens talesperson gjorde den 4 maj 2006 om att två av de personer som nämns i rapporten aldrig hade arbetat med Reach.

3.4 Med beaktande av sina slutsatser i punkt 1 i detta beslut anser ombudsmannen att kommissionens inställning att den inte var skyldig att stödja sitt uttalande i pressrummet den 4 maj 2006 med de uppgifter och bevis som anges i klagandens påstående är rimlig. Ombudsmannen finner därför att kommissionen inte har gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande när det gäller denna aspekt av klagomålet.

4 Klagandens yrkanden

4.1 I sitt klagomål hävdade klaganden att kommissionen 1) offentligt borde se över det felaktiga uttalandet från kommissionsledamot Günter Verheugens talesperson, och 2) offentligt be Greenpeace om ursäkt för att ha skadat sitt rykte med ogrundade anklagelser.

4.2 Mot bakgrund av sin slutsats i punkterna 1 och 2 i detta beslut finner ombudsmannen inga ytterligare skäl att gå vidare med klagandens påståenden.

5 Slutsats

På grundval av ombudsmannens undersökningar av detta klagomål förefaller kommissionen inte ha gjort sig skyldig till några administrativa missförhållanden. Ombudsmannen avslutar därför ärendet.

Kommissionens ordförande kommer också att informeras om detta beslut.

Med vänliga hälsningar,

 

P. Nikiforos Diamandouros

---

(1) Reach är den nya europeiska kemikalieförordningen (förordning (EG) nr 1907/2006, EUT L 396, 2006, s. 1) och står för ”Registrering, utvärdering och godkännande av kemikalier”. Se http://ec.europa.eu/comm/environment/chemicals/reach.htm och http://ec.europa.eu/enterprise/reach/index_en.htm. Rapporten ”Toxic Lobby” finns på http://www.greenpeace.org/toxiclobby.

(2) Europeiska kemiindustrirådet.

(3) Klaganden hänvisar i detta avseende till "expertutlåtandet" från professor Ludwig Krämer, tidigare enhetschef vid kommissionen, i vilket han förklarar att "[i]nnan en förvaltning som hanterar kemikalier förs diskussioner om de olika frågorna, inom själva den administrativa enheten och mellan en sådan enhet och direktören och generaldirektören. Det är således inte avgörande att en viss tjänsteman inte är den egentliga upphovsmannen till Reach. Han har många möjligheter att framföra sin åsikt - och om han har praktisk erfarenhet som han kommer från industrin, kommer detta till och med att ha större betydelse." Expertutlåtandet överlämnades till Greenpeace i samband med dess undersökning av "svängdörrar" i kommissionen.

(4) EGT L 262, 1976, s. 201.

(5) SEK(1998)1986.

(6) KOM(2001) 88 slutlig.

(7) Se kommissionens grönbok om det europeiska öppenhetsinitiativet, KOM(2006) 194.

(8) Se Europeiska ombudsmannens beslut om klagomål 3269/2005/TN, som finns på ombudsmannens webbplats (http://www.ombudsman.europa.eu/decision/en/053269.htm).

(9) I artikel 11 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande: "Tjänstemannen skall utföra sina uppgifter och uppträda med enbart gemenskapernas bästa för ögonen. Han får varken begära eller ta emot instruktioner från någon regering, myndighet, organisation eller person utanför sin institution. Han skall utföra sina uppgifter på ett objektivt och opartiskt sätt och i överensstämmelse med sin lojalitetsplikt gentemot gemenskaperna. (...)".

I artikel 16 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande: ”En tjänsteman ska även efter att ha lämnat tjänsten vara skyldig att uppträda med integritet och diskretion när det gäller att acceptera vissa utnämningar eller ta emot vissa förmåner.

Tjänstemän som avser att utöva yrkesverksamhet, med eller utan förvärvssyfte, inom två år efter det att de har lämnat tjänsten ska underrätta sin institution om detta. Om denna verksamhet har samband med det arbete som tjänstemannen utfört under de tre senaste årens tjänstgöring och kan leda till en konflikt med institutionens legitima intressen, får tillsättningsmyndigheten, med beaktande av tjänstens intresse, antingen förbjuda tjänstemannen att utföra den eller ge sitt godkännande på de villkor som den finner lämpliga. (...)".

I artikel 11 i anställningsvillkoren för övriga anställda fastställs att bestämmelserna i artiklarna 11–26 i tjänsteföreskrifterna om tjänstemännens rättigheter och skyldigheter ska tillämpas på motsvarande sätt på tillfälligt anställda.

(10) REACH står för "Registration, Evaluation and Authorisation of Chemicals" (registrering, utvärdering och godkännande av kemikalier) och gäller den nya kemikalieförordningen. Se http://ec.europa.eu/comm/environment/chemicals/reach.htm och http://ec.europa.eu/enterprise/reach/index_en.htm.

(11) Rapporten "Toxic Lobby"finns på http://www.greenpeace.org/toxiclobby.

(12) Ombudsmannen noterar från rapporten "Toxic Lobby"att Greenpeace anser att"svängdörrstaktiken"är när tjänstemän vid offentliga myndigheter och lobbyister inom industrin "handlar med varandra".

(13) Ombudsmannen noterar t.ex. att "svängdörrsdelen" i rapporten illustreras av en upprullningsdocka och att det på rapportens framsida finns en marionett som drivs av en person vars ansikte inte är synligt.

(14) Se fotnot 9.